Fågelskådande

Småfåglar pilar mellan träden och buskarna.
Belöningen för att jag medvetet har planterat sådant som ger bär.
Jag är dålig på fåglar men ska lära känna dem.
Sitta vid köksbordet någon förmiddagstimme varje dag med kikare och fågelbok.
Två rönnar har jag planterat. En för tre höstar sedan, den andra i våras.
De röda bären på dem nu. Som kommer sitta kvar när snön kommer och ligger vit på grenarna och locka dit flockvis med sidensvansar och domherrar.
Det är därför rönnen är mitt bästa träd. Jag ska skaffa ett tredje. Gropen är redan grävd. Djup och vid.
Det är sent om hösten träd och buskar ska planteras.
Jag drack några gånger förra sommaren. Och den här sommaren som var.
Två tre fyra kalla öl på verandan mot kvällen när dagens arbete i trädgården var klart. Och någon gång ute på lokal.
Det gick stilla och fint till. Det kändes rätt okej. Så kanske gör jag om det nästa sommar igen. Men i så fall inte förrän dess.
Om ens då. Det känns onödigt, ingenting jag behöver. Det helnyktra livet är när allt kommer omkring finare.
Lite tråkigare i långa loppet. Men ändå finare.
Nu har jag tröttnat även på min ipad. Såtillvida att det inte blev samma sak att läsa tidningar på den.
Jag saknade allt mer papperssidorna. Bläddrandet. Trycksvärtan. Rivandet. Klippandet. Doften. Ja, själva känslan.
Så nu kommer tidningsbudet med DN och SvD om morgnarna igen. Som förr.
Jag är gammaldags, jag är analog.
Vad ska jag med progressiva glasögon till?
Varför betalade jag åttatusen för ett par som ändå dinglar i senilsnöret på bröstet så fort jag läser eller skriver?
Så som även ett par vanligt slipade skulle göra.
Man kan skaffa tre fyra sådana par till priset av ett par progressiva.
Så får det bli.
Senilsnören till alla finns redan.
Återvända som förr om åren till öl, vin och whisky tror jag inte på.
Även om jag då om somrarna ibland tänker på att göra så. Tänker på att där hör jag hemma. Innerst i mig.
Men därinne inser jag samtidigt att jag är allergisk.
Magen, psyket, nerverna tar för mycket stryk.
När jag slår ihop Jonathan Franzens Frihet är det med en känsla av att ha läst en bok jag kommer att tänka på som en av mina starkaste läsupplevelser i livet.
Det är något genuint obehagligt med Expressens kolumnist Ulf Nilson.
Jag läser igenom manuskriptet och blir sittande. Tänkande.
Är det inte enastående löjligt att sitta och skriva hittepå?
Om det inte är deckarförfattande och pengatjänande det handlar om.
När man istället kan utforska sig själv i skrivandet.
Jag börjar efter Franzen på Peter Robinsons nya, Roten till det onda, och retar mig i sedvanlig ordning på kronologin i den svenska utgivningen av Alan Banks-serien.
Den här gavs i original, Blood at the Root, ut redan 1997.
Red i Ulf Lundells nya bok Allt är i rörelse misstänker att han har vuxen-adhd. Han diagnostiserar sig själv med hjälp av ett frågeformulär där tolv träffar tyder på att man har sjukdomen.
Red får ihop till femton.
Själv räknar jag in tolv klockrena träffar plus fem eventuella.
Och när jag visar resultatet för A, som känner mig bättre än jag gör själv, säger hon att dessa fem inte är eventuella utan exakt lika klockrena som de tolv.

Mer och mer höst – mer och mer trivsel

Jag respekterar mina barn som människor, jag respekterar mina barns barn som människor, men jag vill inte ha någonting med familjen att göra.
Skriver Lundell i kommande boken Allt är i rörelse.
Och det får väl respekteras, den inställningen.
Men man förundras.
Jag söker mig också likt Lundells alter ego Red i boken till ensamheten. Men inte till att vara ensam ensam.
Jag vill ha familjen, flocken, där. Omkring mig.
Utan min flock är jag ingenting.
De få dagar i mitt liv när den inte finns i min närhet,  jag trampar bara omkring då, trampar vatten.
Oförmögen till någonting.
Det blir mer och mer höst och jag trivs mer och mer med tillvaron. Jag till och med sover bra och djupt. Drömmer mycket.
Dagdrömt har jag alltid gjort mycket. Den där hopplösa sortens drömmar man knappt hinner drömma klart förrän nuet har hunnit ikapp en.
Jag är cd-köpare igen efter några spotifyår, nya John Hiatt blev en liten besvikelse efter första varvet i Bosespelaren.
Hade Dirty jeans and mudslide hymns avlyssnats streamad kanske den inte hade getts fler chanser.
Nu har skivan gått några veckor i cd-spelaren och vuxit till det bästa Hiatt gjort på många år.
Van Morrison skrev I could be your lover to när han flyttade till Woodstock för att hänga med Bob Dylan.
Men de sågs nästan aldrig.
Att Morrison drog dit var värt den enda sången, skriver Håkan Lahger i sin nya Dylanbok.
Gott om trevliga anekdoter i den boken.
På miniräknaren får jag det till att veckan har 168 timmar. Lika för varenda en, där är livet rättvist. Jag lägger tio av dem på löp- och gymträning. Plus ytterligare åtta tio på långpromenader med Boxarn i skog och mark.
Nästan 150 timmar kvar till allt annat.
Räcker gott för mig.
Jag beställer nya Wilco.
Utan att först lyssna.
En del kan man lita blint på.
Jeff Tweedy är en sådan.
Armhålorna kliade. Röda. Det hade ingenting att göra med den vecka som nyss gick förlorad.
Duschkrämen?
Deon?
Vad är det för skit i dom där? Vilka kemikalier?
Man vill inte veta. Visste man, då skulle man hellre gå omkring med en lätt odör av armsvett.
Jag ligger efter med allting när energin på lördagen återkommer. Mest orolig för utsålt på alla höstreor av rosor och buskar och perenner.
Dock finns en del kvar av det önskade när jag kuskar runt med baksätena nedfällda i familjebussen.
Två syrenbuddlejor, en vit och en röd.
Fyra bärhäggmispel.
En paradisbuske.
Åtta måbär, häckplantor.
En bukettapel.
En vingbenved.
Ett dussin stäppsalvia.
Åtta kantnepeta.
Tre perovskia.
På rosfronten dock intet nytt. Urplockat där. Men Bäsna återstår att besöka. Annars finns höstreor ävenså på nätet. Fast då blir det fråga om barrotade rosor.
Jag läste i ett sträck Johan Theorins nya, Sankta Psyko.
Synd bara att han sabbar det på slutet.
Slut är svåra. Speciellt i krimgenren.
Jag ser att många kritiker gillar Läckbergs nya. Jag läser den.
Hon har fortfarande svårt för allting. Början, mitten, slutet.
Och allt däremellan.
Man hinner inte gnälla klart över att inte ha något nytt att läsa.
Nu ligger tre nya tjocka böcker på bordet vid läsfåtöljen och stressar en under läsningen av nya tjocka Ulf Lundell.
Jonathan Franzens Frihet.
Joyce Carol Oates: Änkans bok.
Rikard Wolffs självbiografi Rikitikitavi.
Lundell bör läsas sakta.
Vare sig syrenbuddleja, aka fjärilsbuske, eller perovskia är härdiga i Borlänge. Långt därifrån. Typ skåneväxter.
Men jag vill ha fjärilar i min trädgård. Då får man se till att kapa klimatzoner. Höja upp, bädda in med sten, dränera med grus och stenar, vindskydda med buskar och träd.
Och än sen om det ändå inte skulle gå. En buske går loss på två tre hundra. Högst.
Hur många trehundringar har det inte bränts på krogarna. Utan att blinka.
Fågelholkar köptes också. Sex stycken i olika modeller och storlekar.
Jag tänkte spika upp dem i de gamla lindarna som står stolt allé innanför planket ut mot gatan. I ståhöjd.
Men det är så lite man vet om både holkar och fåglar.
Vid en påläsning ser jag att de ska spikas upp på minst fyra meters höjd. Detta för att inte katter och råttor ska bli nyfikna på holkarnas invånare.
Och inte i söderläge. Bäst är ett skyddat läge med morgon- och kvällssol. Alltså nordost, där bara två, kanske tre, av lindarna kvalar in.
Frågan är om ens det går. Avståndet mellan holkarna bör vara minst 20 meter då många fåglar hävdar revir.
Dock står det inte någonstans någonting om huruvida slutet av september början av oktober är lämplig tid för att i höstvindarna stå fyra meter upp på en stege som står och vinglar på kullerstenar och spika upp holkar.

Ett par tre kullerstenar i bottnen
på varje planteringsgrop.
Som värmemagasin.
Som dränering.
Som fukthållare.
Jag har gjort så.
Jag gör så.
Och allt planterat upphöjt över marknivå.
Allt.

Trädgården står vacker nu. Det är ju så med trädgårdar. Vackrast om hösten.
Rönnarna.
Benveden.
Häggmispeln.
Nyponen i rosbuskarna, jag vill ha bara gammaldags rosor.
Och stäppsalvian, kantnepetan, perovskian och lavendeln som fortfarande blommar. Blått, violett.
Jag är glad, tacksam för att jag tänkte höst då. Då när trädgården började byggas upp.
Det planerades ingenting. Ingenting. Men det tänktes höst.
Sommaren, för att inte tala om våren, är ju inte mer än en grisblink.
Jag tror på metoden stenar och upphöjt. Allt överlever och växer så knaket hörs. Ävenså dom halvhärdiga och ohärdiga.
Det är nog växtzon tre i den här dalaträdgården på gränsen mellan zon fem och sex. Ja, på sina ställen tror jag zon två.
Det har varit och är en fröjd i mitt liv det här trädgårdsprojektet. Tre somrar och höstar nu.
Gigantiskt och dåraktigt men en fröjd.
Minst tjugo sådana somrar och höstar till är att hoppas på.
Om jag fortsätter springa och fortsätter hålla mig borta från pilsnern, energitjuven, bör det gå.
Jag läste boken Born to run och köpte fort som fan odämpade löparskor från en nätbutik i USA.
De är än så länge bara provsprugna nån halvmil på mjukt underlag i Mellstaskogen. Samt några halvtimmar på gymets löpband. Men än så länge fungerar det.
Ingen känning av de onda knäna längre.
Nikes skolaboratorium har ett och annat på sitt samvete.
Och ingen duschkräm ingen deo under armhålorna ens i samband med den duschen, after löpduschen.
Bara vatten.
Det kliar inte.
Inga röda fläckar.
Vatten är bättre än allting.

Boken om Schlager

Poptidningen Schlagers första nummer kom hösten 1980. Jag lusläste varje nummer från dag ett. Jag ville bli Mats Olsson men fick på den tiden nöja mig med att skriva om sport i Falu Kuriren.
Min vän Per Bjurman satt samtidigt två mil därifrån och lusläste Schlager och skrev om sport i Borlänge Tidning.
Alla vet hur det gick för Bjurre.
Senare skulle han i Aftonbladet skriva så här:

»Ulf Lundell påstod en gång att alla rockskribenter är misslyckade rockmusiker. Han hade fel. Jag, till exempel, ville aldrig bli Keith Richards. Jag ville bli Lars Nylin.«

Och nu kommer boken om kulttidningen Schlager.
schlager_pr

Den vassa eggen och Saknaden

En viss Johnny Boy lever sitt liv mer i litteraturens och musikens värld än i den så kallade verkliga världen.
Det gillar jag som är så lat, hemkär, folkskygg och ängslig för telefoner.
För där de stora elefanterna till författare reser jorden runt och ringer folk och mejlar källor och har sig, behöver jag bara resa mig ur öronlappsfåtöljen och gå några steg bort till hyllorna med böcker och skivor för att göra min research.

Fast ibland går det väl långt. Johnny är som besatt i en del, det blir ett djävla rännande till hyllorna. Som när Johnny – särskilt när han fått lite innanför västen – hela tiden ska citera och referera till Ulf Lundell.
I kapitlen där Johnny Boy är Johnny d.ä. kan det bli ett rent helvete, knappt man får en lugn stund i fåtöljen. Då är ju Johnny en femtioplussare och har allt, och jag menar allt, med Lundell och den mannen har ju gett ut en del skivor och böcker genom åren. Så golvbrädorna mellan min fåtölj och bok- och skivhyllorna börjar bli slitna som byxbaken på en cowboy.

Nyss, när jag gick bort dit för att kolla upp en grej som Johnny Boy sitter på Pub Mysen i Borlänge och säger till Sebastian, och som jag misstänker kommer från Lundells tionde bok »Saknaden«, och ju i sådana fall är helt fel i tiden, då hittade jag mellan bokpärmarna ett recensionsklipp. Det är från 1992, och jag upptäcker till min förvåning att det är jag själv som har skrivit recensionen. Där ser man, det hade jag helt glömt bort.

Jag skriver av tidningsklippet och lägger ut här nedan. Utan att ha någon annan förklaring till det än den narcissistiska störning som tycks blossa upp i en så fort man börjar låta sin analoga Moleskine bli en digital dito igen.


Själsliga kriser föder ofta stor konst. Ur Ulf Lundells första skilsmässa jagade demonerna fram det plågsamt vackra dubbelalbumet »Den vassa eggen« – musikern Lundells vemodiga mästerverk.
På ett av spåren, »En fri man i stan«, sjunger han, Marlborohes och med själen sargad av blödande sår:
Nu är allt en härva
Och vad får jag se av barnen?
En fjortondagsskärva.

Nu har demonerna jagat Lundell igen, han har skilt sig igen, allt är en härva igen. Sorgen, smärtan, längtan och saknaden efter kvinnan och barnen är det den här gången författaren Lundell som bearbetar. Boken heter »Saknaden« (Wahlström & Widstrand) och är en roman, men med sina paralleller till författarens liv svår att inte läsa självbiografiskt.
Det är en stark återkomst för Lundell som romanförfattare, en litterär pendang till »Den vassa eggen«. Samma ohyggliga smärta bultar och värker i den femhundrafemtio sidor långa texten, vildvuxen och myllrande, på det språk som är Lundells säregna och fräscha.

Den handlar om ett skilsmässoår i den 42-årige bildkonstnären Florian Douhans liv. Det är här och nu, sommaren 1991 till 1992, och Florian sitter efter sin andra skilsmässa ensam, paralyserad och folkskygg i en andrahandslägenhet i Gamla Stan i Stockholm. Han känner sig som »en paranoid outsider, en främling i tillvaron«, som bara har sitt American Express Gold Card och som varje morgon tar en antabus med vitaminerna.
I våningen finns bra takbjälkar och en rulle rep som han många sömnlösa nätter intrasslad i de ångestsvettiga lakanen ser som en sista utväg. Men när han en vinterdag står på en fjälltopp i Åre och ber Gud sända honom en kvinna blir han bönhörd: han möter den vackra miljonärskan Maria.
Under stor ångest för en ny misslyckad relation tillåter sig Florian att bli förälskad igen. Men när de ska gifta sig, ensamma i en gammal gotländsk kyrka, flyr Florian ut ur kapellet och gräver istället ner vigselringarna.

Det är som jag ser det romanens nyckelscen. Den åskådliggör och sammanfattar den bittra slutsats författaren genom Florian tycks ha dragit av äktenskapet: en man och en kvinna kan inte lova varandra evig kärlek, ty så småningom dör alltid kärleken och övergår i krig. Och finns det barn med i bilden är mannen en dubbel förlorare.
»Kvinnorna har ju barnen«, resonerar Florian, »och barnen ger styrka eftersom det bara måste till styrka om man ska leva med barn dygnet runt …«

»Saknaden« är i första hand en kärleksroman, svart och pessimistisk och strindbergsk, om kampen mellan könen, den omöjliga kärleken mellan en man och en kvinna.
Den handlar om saknad. Om ensamhet. Om ångest. Om sorg. Om längtan, efter en kvinna, barnen, familjen, kärleken, ett värdigt liv.
Den handlar också om saknaden längre bakåt, längtan till den rena barndomen, 50-talets svenska folkhem och 60-talets uppror, som Lundell låter en ung målare, Joel, född -67, stå som symbol för. Lundell tecknar med skarp detaljskärpa en sorts samtidskrönika om baksmällan efter det överdådiga 80-talet, yuppieeran, om hur oerhört långt borta »det smått rosenkindade« sextitalet är.
Florian, som vuxit upp i ett socialdemokratiskt Sverige som för honom är en självklarhet, kan inte förstå hur nationen den här hösten kunnat rösta på Ian och Bert och Bildt, »denne grönsak från Halland«.

Som på skilsmässoskivan »Den vassa eggen« finns det dock strimmor av tröst och ljus även i den svarta tomhet som präglar »Saknaden«. Romanens slutscen, där någon – här ska inte avslöjas vem – plötsligt dyker upp när Florian städar ur sin ateljé och vill göra honom sällskap till Paris, är som hämtad från låten »Aldrig så ensam«:

Du är aldrig så ensam som du tror
Det kommer en främling
han vet var du bor.

* * *
(Kultursidan Falu Kuriren och Borlänge Tidning torsdag 29 oktober 1992)

I väntan på storebrorsan

I den närapå outhärdliga väntan på att Ollebo, den bäste av brevbärare, ska komma med recensionsexet av Ulf Lundell nya bok, »Allt är i rörelse«, rotar jag ur skivhyllorna fram storebrorsans dubbel-dubbelsamling Slutna rum och Öppna landskap.

Jag hinner inte längre än till spår ett på den senare innan jag tar tillbaka allt annat jag eventuellt har sagt i den vägen och korar »Jag hade en älskling en gång« till storebrorsans finaste.
Måhända påverkad av hur det tycks vara på väg att gå för en viss Johnny boy som jag samtidigt skriver om.

»Jag hade en älskling en gång
Hennes hår hängde långt
och mörkt nerför ryggen
Och lika mörk var hennes sång
Hon sa: Vill du ha en ark,
så bygg en
Hon läste Camus
Jag tror hon ville fly
ifrån mörkret in i mörkret
Jag hade en älskling, en vän
för mycket länge sen«

Ny bok och ny skiva av Ulf Lundell

Jag läser Ulf Lundells nya bok och lyssnar på Ulf Lundells nya skiva.
»En öppen vinter« heter både boken och skivan. Cd:n följer med som soundtrack till boken. Den släpps först om nån vecka och då jag är så gammalmodig av mig att jag respekterar sådant vill jag inte skriva mer än att jag har en trevlig kväll i fåtöljen.

Skivan är akustisk, elva nyskrivna sånger, och boken är en samling prosalyriska texter.  Nedteckningar, reflektioner, dagboksblad. Det kunde vara bloggtexter. Som förstås handlar om Ulf Lundell själv. Då och nu.
Jag har läst halva boken och haft skivan på repeat. Jag gillar, och jag hoppas att varken författaren eller förlaget slår mig om jag återger texten Van the Man på sidan 167.

Först tänkte jag – ni förstår snart varför – mejla texten till Bjurre på Manhattan. Men han kanske tittar in här …

morrison
ok
ryggen mot publiken i en knapp timme
han har tidtagarur stort till vänster on stage
far åt helvete
han kämpar sig igenom det
han är förbannad
folk jag känner har
kört honom från Halmstad till Blekinge
i en chevabuss
satt där i baksätet och skrek:
fucking fucking fucking! MOVE IT!
full
skulle ha damer
men gör mig mer irländsk säjer jag
låt mig sitta i en van-the-man-van och skrika fucking
fucking fucking MOVE IT!
och djävla ner världen med min röst
som han gör
och Glad Tidings
en sån underbar sångare!
jag menar:
så fattigt allt kan kännas,
vara,
en död av skit
men mitt i detta en röst som hans
och Glad Tidings!
tänk på det Per Bjurman
när du som jag känner att ingen rockmusik
kan göra nånting för oss längre
överallt i den gråa döda inihelvete döda massan
där inget finns mer än ett skri av Carola i blåångestchock
eller vår hunger efter den kick
musik gav oss en gång:
Glad Tidings
Van Morrison
Dylan High Water
eller högt som fan:
Lonesome Day Blues
eller: Geno Dexy’s
eller: Lucky Day
eller: Tush