Slut på paus eller nåt

Hur lång kan en paus vara?
När upphör den att vara just en paus och blir till något annat, nåt som både en själv och andra börjat ge upp hoppet om, vackla i tron på att det någonsin ska kravla fram igen från under den sten där det ligger begravt.

En slögoogling gör en inte klokare.
Wikipedia beskriver paus som »ett kortare uppehåll på betald arbetstid«.
Hm.

Kan då de åtta månader som det här har rått största möjliga tystnad betraktas som ett »kortare uppehåll«?
Det beror förstås på ur vilket filosofiskt perspektiv man ser på saken, ja, ser på livet i sig.
I till exempel ett Jörn Donnerskt titthål är det ju bara kuken som är lång.

Och det med »betald arbetstid« sen – det är hemskt längesen jag hade vad man kan kalla för arbetstid, och ett bra tag sedan jag fick betalt för något som helst, annat än för gammal ost.
Så inte vet jag om det är en paus som härmed bryts.
Eller om det är något annat.

Det enda man behöver veta är att det där utanför fönstret, i Soltorgsparken, är ett förfärligt snöoväder i den vedervärdiga månaden januari. Man går inte ut i det, man går inte ens över den isbuckliga Västra Flintgatan ner till Zolá och mumsar i sig en semla.

Nej, man får hålla sig inne och läsa Zadie Smiths nya roman Swing Time, som håller sådan Vita tänder-klass att man måste vila sig och låta Josh Ritter sjunga Moon River för en, »…my Huckleberry friend…«, medan man skriver en stund och bara låter snön yra och vina i den onda vintervinden.

Må Stig Larsson få recensera Ebbas bok

 

IMG_0077

Jag gick och såg en teaterpjäs, jag kom hem sent, jag insåg igen att böcker har sina sidor. Nu har de ställt till så att det blir nattsittning och kickskrivning. Det finns böcker som helst ska läsas ut innan en annan viss bok, som kommer bli årets mest omsusade,  landar på hallmattan och kräver all ens nyfikna uppmärksamhet.

Frans låt är ju bra på riktigt. Finalen var det första av Mellon jag såg och hörde. Ingen annan var ens i hälarna på  Frans.

Om det inte hade varit för Tennessee Williams, då var meningen den att bloggen från och med i dag skulle ges en … jag vet inte. Säg en ny inriktning.

Observera att det inte klagas. Det finns någonting med att sitta uppe om nätterna, inkapslad i hörlurarna, med Macbookens upplysta tangentbord som enda ljuset i mörkret och flickor som sjunger för en.

Vad är det som ska läsas ut?
Bob Hansson: Och grannsämjan är en långsam bödel.
Kristian Lundberg: Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du Anteckningar om dikten.
Jenny Offill: Avd. för grubblerier.

Texterna här kommer hädanefter, från och med nästa postning, att balansera i gränslandet mellan fakta och fiktion, mellan sanning och lögn, och vad som är vad kommer läsaren inte att få skrivet på näbben. Du får själv bestämma hur du läser det som skrivs. Jag tar den risken. Det har gjorts några prov åt det hållet förr men då tordes jag efter en tid inte fortsätta med det. Nu är jag modigare.

Så mycket bättre med Freddie Wadling!

Jag läste att Richmond Fontaine släppt ett nytt album. Vid senaste kollen fanns det inte på Spotify. Minst lika mycket som på den skivan väntar och längtar jag efter en ny bok av bandets sångare och frontman Willy Vlautin. Du som följer huvudsakerna vet ju vad som skrivits om de fyra romaner av Vlautin som finns på banan: Motellivet, Norrut, Lean on Pete och De fria. Litar du inte på mig, så litar du väl ändå på en som George Pelecanos. Lean on Pete är en av hans favoritromaner.

Frans vinner nog alltihop.

Varför har jag, som kan ha femsexåtta under läsning, bara tre böcker på gång? Och vadan denna brådska att läsa ut dem? Det handlar om att jag väntar på Ebba Witt-Brattströms romandebut, Århundradets kärlekskrig. Jag lovar tugga i mig min gubbkeps, sån som Mats Olsson har, om det inte kommer bli den bok det snackas mest om hela våren.

Det är natt nu, jag fick googla stavningen på pjäsförfattarens förnamn. Jag kickskriver med Radio Halvar i lurarna. Den är uppdaterad. Förvånansvärt dåligt med soul. Men en tre fyra flickor tror jag blev med.

Alla tror ju, nej är säkra på, att skildringen av det trasiga äktenskapet i Ebba Witt-Brattströms dialogroman är självbiografisk. Alltså skildrar skilsmässan från akademiledamoten Horace Engdahl.

Det skrivs alltså för brinnande livet. (Jag kan få Århundradets kärlekskrig närsomhelst, kanske redan runt lunch, alltså i dag, och måste sova en stund och helst läsa ut de andra tre.) Kickskrivande innebär noll redigering (och googling)  av pågående text. Och det kan vara alldeles rätt metod. Kristian Lundbergs bok handlar om skrivande. Han:

Varför? Om du redigerar en pågående text, en som du skriver just nu, så kommer du också att skapa luckor som du sedan inte minns hur du hade tänkt överbrygga. Det blir glapp i texten. Du förlorar hastighet.

Många fler än jag är sjukskrivna med stressrelaterad diagnos. DT skrev att sjukskrivningarna på grund av stress på fem år nästan har sexdubblats i Dalarna, från 168 personer till 992.

Av vad som sipprat ut tycks Ebba Witt-Brattström höja ribban i genren självbiografiska äktenskapsskildringar. Högre än i Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga. I det vidare kan vad som helst skrivas om en skilsmässa.

Iggy Pops nya, Post Pop Depression, spelas och gillas i Bjurres Manhattanlägenhet. Fanns den på Spotify? Nej.

Det verkar vara som om varenda medarbetare, fasta som frilansande, på  Expressens kulturredaktion  fått ett eget ex och gott om tid att förhandsläsa Witt-Brattströms bok.

Citat, enligt Expressen, ur Århundradets kärlekskrig:

Hon sa:
Vad är otrohet
om inte detta:
att aldrig öppna sig
för den andre
Du har din äckliga nätporr.
Vad har jag?
Min patetiska dröm
om närhet.

Inre dialog av Rocky i DN häromdan: Fotboja skulle vara helt meningslöst på mig. »Du är härmed dömd till att leva precis som vanligt.« Jag avviker aldrig från schemat. Hemma-jobb-Hemköp. Hemma-jobb-Hemköp.

Jag vill leva jag vill dö i Borlänge. Utom när jag för några timmar sen gick hem från Riksteaterns uppsättning av Tennessee Williams klassiska pjäs Katt på hett plåttak. Då kändes en inre dragning till en stad med fler teaterscener än Maximteatern.

Citat 2, enligt Expressen, ur Århundradets kärlekskrig:

Han sa:
Jag låter mig inte
läxas upp av dig
Du är ute efter att kastrera mig.

I allt du gör
sparkar du män
på kuken.

Hon sa:
Det är grandet och bjälken
Det är David och Goliat.

Hur kände jag inte igen mig i det Rocky sa.

Det kan ju också vara så att det bara är Expressens kulturredaktion som inte respekterar det med hur mycket som bör skrivas om en bok innan första recensionsdag. Jag vet en blogg som också brukade göra så.

Ja, varför sitter man inte uppe så här alla nätter och skriver och låter Freddie Wadling så sorgset och vackert pratsjunga en Håkan-sång i lurarna. Inga arbetstider finns ju att passa, inga plikter ens för en hund som behöver morgonpissa. Och nätter värper och kläcker kreativitet av rent Göran Greiderska mått.

Bob Hansson:

du säger att du än idag
minns prickarna på ditt örngott
små blå
hur du redan vid fyra års ålder
lät dem torka dina ögon
hur din mamma viskade

att ni skulle hålla gråten tyst
att han stod utanför dörren

Undrar om Horace också har fått ett recensionsex?

Nätterna på Mon Cheri, Stefan Lindbergs nysläppta bok om »32-åringen« som hängdes ut med bild och namn och allt i media som misstänkt för Palmemordet – den hann jag läsa ut. Den fick rätt fina tidningsrecensioner. Hade den nog inte fått av mig.

Citat 3:

Hon sa:
Du gav dig på mig
slog ner mig i badrummet
stukade två fingrar på mig
för att du sa att jag provocerade dig

Ynkliga självrunkare

Han sa:
Ingen tror ändå på dig

I mina ungdomskretsar, det  betraktades som ett brott belagt med straff i form av offentlig stening på Sveatorget för att på ett blandband ha med mer än en låt från samma håll. En bra grej med att vara närmare ålderdomen än ungdomen är att man kan skita i sånt och i Radio Halvar-uppdateringen ha med två coversånger, först och sist, av samma artist.

Paradoxalt nog blir det alltid djävligt långt när man har bråttom.

Katt på hett plåttak, att jag gick och såg den visar att yogan tagit mig en bit till på bättringsvägen. Men än har jag inte kommit iväg till bion på Spotlight. Lika illa med En man som heter Ove. Och Trumbo, den har väl redan hunnit gå ner på Biopalatset.

Fast man kan ju alltid intala sig att det skrivs så här långt för att texten läggs ut en fredag. Då har du hela helgen på dig att läsa.

Avd. för grubblerier – det talades om den, Dept. of Speculation, som en av 2014 års bästa böcker när den kom i USA. Jag har inte hunnit så långt (men den är så kort att det kan gå innan brevbärarn kommer) i den svenska översättningen än. Det går ännu inte att säga annat än att den än så länge liknar korta klipp-och-klistra-stycken, som i en Bob Dylantext inplacerade huller om buller och som handlar om allt möjligt.

Inte nog med att gå Borganäsvägen från Handelsbanken bortåt biblioteket är som att gå längs Main Street i en övergiven Vilda Västern-håla. Vad hände med möjligheten att klicka fram Borlänge i Dalarnas Tidningars nya app för iPad och iPhone?

Nej, det var förstås förlaget – Norsteds tror jag, jag googlar inte en gång till – som i PR-syfte såg till att en av de stora rikstäckande tidningarna innan släppdatum, först 21 mars har jag för mig,  kunde citera ur boken, och på så vis låta delar ur innehållet bli allmänt spritt i medierna.

Är det tecken på ålderskris när man likt kidsen tycker om och vrider upp volymen och tjejspelar radio- och Spotifyhits som Lush Life, Not Too Young och sånt?

Å andra sidan kommer filmerna numera snabbt på dvd. Tjuvheder har redan släppts.

Nästa fredag – siktet är inställt på att då ha första kapitlet i bloggens förändring klart att postas. Om nerverna håller. Alla kommer dissa. Ingen kommer förstå. Förrän om ytterligare några fredagar. Kanske.

Bilden häruppe, vad har den med saker och ting att göra? Med Ebba och Horace eller nånting? Jo, det är bilden av nya köket som jag förra vintern lät göra. Nu när det har fått pricken över i-et i form av en svartblank retro-kyl och frys.

Varje morgon under den iskalla yogiduschen, att står där i fem minuter och känna kuken krympa och miljön värnas.

Jag var inte ens med om att baxa den där svarta Smegpjäsen uppför de 42 trappstegen, så det kommer inte att knystas ett ord om hur det gick till, men jag lyckades ändå få en del blessyrer i samband med operationen. Bland annat alldeles under nederläppen. Mitt hopp står nu till att det blir ett bestående ärr. Då kan man sen i fikarummet på ålderdomshemmet antyda för damerna att det härrör från en nattlig duell i en trång kroggränd om en vacker kvinnas gunst, där inte ens en stor djungelkniv kunde hindra en från att vinna platsen i hennes säng.

FN-undersökningen om att Dannmark har världens lyckligaste folk. Danskarna blev väl tillfrågade med ett par Hof och nån lille en Harald Jensen innanför västen.

Min mormor tyckte in om när man »narrades«. Ändå ljög jag lite om anledningen till den här nattmanglingen vid Macbooken. Sant är att det är mitt i natten nu, ja, den  vane yogin som går upp och kallduschar vid fyrarycket skulle säga morgon. Vad jag vill komma till angående narrningen är att jag läste ut böckerna av Bob Hansson och Kristian Lundberg redan när jag kom hem från Maximteatern och har bara  92 av de 183 sidorna i Jenny Offils kvar att läsa innan brevbäraren kommer med Witt-Brattströms.

Citat 4:

Hon sa:
Kunde du åtminstone
låta bli att springa omkring
naken i lägenheten
med din tjocka buk.

Pjäsen, förresten. Sonen Bricks makalösa ginpimpling – Bombay Sapphire, den blå flaskan, Tennessee Williams egen favorit till drajorna – under den ödesmättade dag som familjedramat skildrar, den drinktakten kan väl bara matchas av den brittiske ex-konsuln Firmin i Malcolm Lowrys roman Under vulkanen,  även den utspelas under loppet av en enda dag. Men så var också både Williams och Lowry själva drinkare av sådan kaliber att de visste att alkoholister i ett visst skick kan dricka sig nyktra.

Det ultimata kulturscenariot vore ju att Horaces kompis Stig Larsson över ett uppslag i Expressen finge recensera Århundradets kärlekskrig.

Namaste.

Utan tvivel är man inte klok

 

97816032_Skal_tforsev_12950

Jag vill prata om att vara deppig. Jag vet en del om vad jag pratar om då. Vad vi pratar om när vi pratar om depression.

När du sov läste jag sista sidorna i en nyutkommen bok som handlar om mental ohälsa. Skäl att fortsätta leva. Det är den brittiske författaren Matt Haigs egna erfarenheter av hur depression och ångest förändrar ens sätt att vara och tänka.

När du är deprimerad och ångestfylld har din komfortzon en tendens att krympa från en värld till en säng.

Han säger så. Det är sant. Det är en sann historia om hur Matt Haigs värld rasade samman när han drabbades av sjukdomen. Han var på väg att dö, ta sitt liv. Eller bli galen. I tretton år hade han det så.

Min egen depression har varat i bara något år och är inte lika svår, och min ångest når sällan paniknivåer. Yogan har lärt mig andas, stanna kvar och acceptera. Kapitulera. Härda ut. Stå ut. Ingenting varar för evigt. Inte ens yogapositionen skosnöret. Efter fem minuters djupandning får man sakta knyta upp och slingra sig ur den. Man har klarat det. Stått ut.

Män har svårare än kvinnor att prata om det. Män gråter inte. Män går till puben och stirrar tysta på sig själva i väggspegeln innanför bardisken. Hanna Hellquist skriver i sin DN Lördag-krönika: »Nästan alla mina kompisar, inklusive jag själv, har någon gång i livet gått till en terapeut

Sylvia Plath och Hemingway och Virginia Woolf som inte såg någon annan utväg ur depressionen än att ta sitt liv.

Det är svårt, säger Matt Haig, att förklara depression för människor som aldrig har lidit av det. Det är som att förklara livet på jorden för en utomjording. Referenspunkterna finns inte. Man måste ta till metaforer. Man är fångad i en tunnel. Man är på havets botten. Man brinner.

Mitt gömsle, min komfortzon, ligger högst upp under kallvinden. Där gömmer jag mig med dörren låst och läser läser läser. Böcker böcker böcker. En av dem just nu: Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Det är ingen ljus roman. Men, likt sorgsen musik, alstrar den bra känslor.

Allt fler människor drabbas av psykisk ohälsa. Kanske, skriver Matt Haig, handlar depression om evolutionspsykologi, en kollision mellan en uråldrig hjärna och en modern värld.

Under helgen. Jag tog en paus från bokläsandet och skrivandet – men inte yogan, aldrig yogan – och flydde till fjärde säsongen av House of Cards, fylld av karaktärer med mental ohälsa. Aldrig har väl ett gäng manusförfattare skrivit in så många och så tätt med konflikter.

Det som efter tretton år med depression och ångest betydde mest i Matt Haigs tillfrisknande vid sidan av löpträning var när han hittade till yogan. Samma form av yoga som fått mig på rätt väg. Yinyoga. Den rogivande yin, i motsatsen till yang.

Kvinnorna himlar med sin inre blick åt oss, åt det underbart grabbiga i att upprätta bästalistor och ta dem på blodigt allvar. Där växer vi aldrig upp, där är vi för alltid pojkar, pojkar, pojkar. De pojkar vi som inte får gråta ibland måste få vara.

Yoga är ett verksamt botemedel, för i motsats till andra terapier behandlar det själen och kroppen som en helhet.

Den diffusa yrseln som kommer och går och kunde ge mig näst intill panikattacker i tron att det var varsel om en stroke. Nu vet jag att det bara är stressymptom.

Hela vintern har jag varit så rädd för att tappa taget om den livboj som löpträningen, med dess frisättning av endorfiner, utgör att jag på soffbordet bredvid läsfåtöljen har Haruki Murakamis bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Murakami springer en mil varje dag och har det där filosofiska och meditativa och yogiska perspektivet på löpningen.

Joel Kinnamans narcissistiska uppdykande i House of Cards. Kändes han trovärdig som presidentkandidat? Nej.

Matt Haig kände innan hans värld rasade samman tecken på att något var fel. Men han är ju man, han gick inte till någon läkare, han självmedicinerade. »Jag visste att jag kunde klara av en lågintensiv ångest genom att bli berusad, samtidigt som jag hela tiden visste att ångesten var kvar och väntade på mig, och med en baksmälla på köpet.«

Det finns en föreställning om att man antingen läser för att fly från sig själv, eller så läser man för att hitta sig själv. Jag kan inte se någon motsättning där. Vi hittar oss själva genom att fly från oss själva.

Vid sidan av löprundorna och yogan – all min lust pendlar mellan bokläsning i tystnaden och Macbookknatter till musik. Jag tror att det är yogan och meditationen som gjort att ingenting i skrivandet längre stressar eller oroar. Jag har inte längre någon tidning att skriva i, vare sig på papper eller digitalt, och förlaget som skulle ge ut min lilla knubbiga bok med mycket luft och vitt på sidorna gick i putten och jag klarade då inte längre av att fokusera på att få ordning på det röriga manuset. Jag tog det inte med ro då. Jag tar det med ro nu. Jag inser att skrivandet är till för min egen skull och jag tackar yogan för det och jag tycker själv – om man får säga så – att jag skriver bättre nu än förr. Renare, enklare. Oräddare.

Slutorden i Oskar Linnros-sången Från och med du.

Jag läste Matt Haigs bok i ett svep, det är så med böcker man känner igen sig i, som talar direkt till en. Det Matt Haig berättar om lindrar den psykologiska skuld som depression för med sig, och får mig att förstå den isolering man söker sig till, den som följer med sjukdomen. Som jag gjorde och gör gömde sig Matti Haig ofta i böckerna.

Kände jag igen mig eller kände jag igen mig i det med självmedicineringen.

Du blir inte i fas med omgivningen. Du vet (fastän du vet att du bara tror) att vänner och bekanta inte vet vad som händer i dig; det syns ju inte utanpå. Så du undviker vänner och bekanta och släkten, ja, gömmer dig i hemmet och slutar svara när telefonen ringer och känner varje sms som ett intrång i ett liv du bara vill ha ifred, för dig själv. Ändå skulle ju alla förstå, folk är inte korkade, om du pratade om det, förklarade och sa: det är därför jag behöver vara i fred nu, leva en tid i total radioskugga och leta efter mig själv. Likt Buddha bara meditera i skuggan under ett träd.

Psykisk ohälsa, ingen är immun mot den, vem som helst kan drabbas.

Matt Haig: En kliché om bokläsande människor är att de är ensamma, men för mig var böckerna ett sätt att ta sig ut ur ensamheten. Om du är den sortens person som tänker för mycket på personliga grejer, finns det ingenting mer ensamt än att vara omgiven av en massa människor som befinner sig på en helt annan våglängd. Under min djupaste depression hade jag känt mig fastlåst. Det kändes som om jag hade gått ner mig i kvicksand. Böcker handlade om rörelse. De handlade om sökande och resor. Början och mittemellan och slut, även om det inte var i den ordningen. De handlade om nya kapitel. Och att lämna de gamla bakom sig. Och eftersom det bara var några få månader sedan jag hade förlorat meningen med orden, och berättelserna, och till och med språket, var jag fast besluten att aldrig mer känna så igen. Jag slukade och slukade och slukade.

Jag heter inte Miriam. Är det bokreans bästa köp? Ja, jag tror det.

Några kända personer som drabbats av depression: Bodil Malmsten, Brad Pitt, Kristian Luuk, Mikael Persbrandt, Filip Hammar, Jim Carrey, Cissi Elwin, Oskar Linnros, Caroline af Ugglas, Anders Timell, Peter LeMarc, Yrsa Stenius, Robert Gustafsson, Lady Gaga, Amy Winehouse, Angelina Jolie.

I motsats till en bok eller en film behöver inte en depression handla om något. För Oskar Linnros del behöver det inte handla om slutorden i Från och med du.

Matt Haig beskriver så bra känslan av att vara fångad inuti sig själv. Som en desperat fluga i en glasburk.

Du och väldigt många andra går i mina skor, du känner det som ett stigma. Av skam och kanske i förnekelse håller du tyst. Det är förstås upp till var och en, men jag tycker att man ska prata om det. Jag skriver för att ord ofta kan befria. Depressionen är en tankesjukdom.

För Hemingways del handlade slutet om att han inte kunde skriva längre.

Fler kända personer med depression: Halle Berry, Kylie Minogue, Anne Hathaway, Måns Zelmerlöv, Abraham Lincoln, Winston Churchill, Lars Forsell, Florence Nightingale, Isaac Newton, Charles Darwin, Stephen King.

Monster är verkliga, sa Stephen King. Och spöken är också verkliga. De bor inuti oss, och ibland vinner de.

Hur var det? Innan Voxran, mina antidepressiva, började kicka in sent förra hösten? Jag vill inte minnas. Jag minns. Då ville jag inte gå ur sängen på morgnarna. Varje morgon, när min hund Slas, den underbara lilla illbattingen som depressionen tog ifrån mig, när han behövde ut på dagens första kissrunda, det kändes som att rycka plåstret av ett sår och få det att blöda igen.

Måndagar är mångas deppigaste dag. Måndagarna har för mig seglat upp som något av veckans bästa dagar. Först eftermiddagens yinyogaklass. På kvällen veckans avsnitt av Better Call Saul på Netflix.

Depression gör att man känner sig ensam. Det är ett av de huvudsakliga symptomen. Den sanna paradoxen: många deprimerade VILL helst vara ensamma i det. Likt Buddha meditera 49 dagar under det där trädet.

Det som var bra börjar komma tillbaka. Jag har gått från att aldrig känna mig lycklig till att ibland känna mig lite lycklig. Det finns dagar när jag svarar i telefon och på sms och till och med kan tänka mig att för korta stunder träffa andra människor än dom i böckerna.

En mix av ångest och depression – det är den vanligaste mentala cocktailen.

Kanske är vi alla lite sjuka i huvudet. Hur kan det annars komma sig att man håller på psykopatparet Underwoods i House of Cards?

Plötslig inåtvändhet – om någon verkar tystare eller mer introvert än normalt kan det betyda att den människan är deprimerad.

Musik hjälper också. Radio Halvar är uppdaterad. Ner till och med Van Morrison-sången.

På yogan, jag behöver inte prata, inte umgås, hela klassen har fullt upp med att stå ut och djupandas fem minuter i varje position. Värsta positionen: skosnöret.

Det finns stunder, dagar, när jag tvivlar på mig själv och det här livet. Då försöker jag komma ihåg att påminna mig om vad Tage Danielsson sa: Utan tvivel är man inte klok.

Namaste.

Var du än är

images
Grattis på födelsedagen
Mamma sa att det var i går, den 7 mars
Jag skäms så för att jag glömde och inte gick
och hälsade på dig

Aldrig var jag bra på sådant
Både du och jag var ju så taffliga på prat och känslor
att allting blev för sent

Av mig får du en simpel dikt
Hoppas att du blev firad med tårta
där du nu är, var du än är
min älskade pappa

De finaste flickorna

 


31327
Jag fick en sådan där utmaning på Facebook.
Normalt hör det till sånt jag ogillar, det är lite av kedjebrev över det.
Men nu kom den från Mats Weman och handlade om musik.

Skånemannens direktiv löd så här:
»Utan eftertanke lista mina 12 favoritalbum, helst i inbördes ordning. Och ingen artist mer än en gång…«

Det är ju omöjligt, fullständigt ogörbart.
»Utan eftertanke«.
Inte ens om man tänker efter en hel vecka och sedan kommer upp med en slik lista går det ju att sova om nätterna under alla kval kring vilka skivor man glömde att ta med.

Det går alltså inte att göra en.
Alltså  gjorde jag en.
Drog den mer eller mindre ur rockärmen, i pausen mellan två House of Cards-avsnitt.

Det var i söndags kväll. Jag hade huvudet fullt av flickor. Hela helgen, under House of Cards- vilopauserna, hade jag spelat plåtboxen Girl Groups of the 50s & 60s.
Men det är ju en samling, lika ojust att ha med på sådana där listor som best of-skivor.
Så etta på min bästalista fick den bästa av de där flickgrupperna komma. Vad jag vet enda albumet med The Ronettes som inte är en samling, svåråtkomlig kult-LP som jag fick av en annan skåning, Lennart Persson.

Nu är ju inte kommentarsfältet tillgängligt här på bloggen. Så nu vill jag se listan med dina tolv favoritalbum på Facebook.
Och villkoren är lika hårda som Wemans.
Utan eftertanke, helst i inbördes ordning.

Här är min lista.
1. The Ronettes – Presenting the Fabulous Ronettes
2. ELO – Out of the Blue
3. Aretha Franklin – Spirit in the Dark
4. Marvin Gaye – What’s Going On
5. Elvis Presley – From Elvis in Memphis
6. Neil Young – Harvest
7. Bob Dylan – Blood On the Tracks
8. Van Morrison – Astral Weeks
9. Bruce Springsteen – The River
10. Rolling Stones – Some Girls
11. Creedence Clearwater Revival – Willy and the Poor Boys
12. Ulf Lundell – Den vassa eggen

Namaste.

Hänga omkring och vänta

 

Marshallhögtalaren har pajat, får ingen ström, inte en lampa blinkar på manöverpanelen, och tror du att jag är en som spar på kvitton?
Så nu när Annika Norlin hänger på Jills veranda och så innerligt sjunger Townes van Zands finaste och sorgligaste sång Waitin’ Around To Die är det i Sonosburken.

Utanför lägenhetens fönster snöblaskar det igen; vintern är.
Snöregn från en gråtjock himmel och onda vindar från norr som drar genom Soltorgsparken – det är inte precis som Karlfeldt i dur jublar i dikten:

Nu lyser sol på tapeten,
nu blåser Mars i trumpeten

Mollväder, mollstämda är alla sånger av Townes, och stämd i moll är den som kommer nu på spellistan, A Touch Of Kindness med Elliot Murphy.
Elliot Murphy, han har väl heller inte sjungit en enda sång som inte går i moll. Nästan alla sånger jag faller för är sådana. De framkallar bra känslor i mig.

Nej, det finns inget paradoxalt i det.
Det är inte bara inuti mig det känns så.
Ny forskning har visat att sorglig musik framkallar en belöning i våra hjärnor som till viss del påminner om den vi får när vi äter god mat eller har sex.

Inte vet jag, sex var länge sen nu, forskningsrönen är av nyare datum än min senaste knullning, som mycket väl kan ha varit den sista.
Men jag lyssnar hela tiden på musik och när jag då spelar country- och soulsångerna från skivorna som cd-hyllorna är fullproppade av utlöser de enligt den där forskningen en cocktail av kemiskt stoff i hjärnan – adrenalin, oxytocin, dopamin och endorfiner.

Av de där substanserna har jag en tid behövt överdoser. Kraftiga.
När jag tidigt om kvällarna lagt mig under täcket för att somna ifrån dagjävlarna har det känts som att jag har blivit betydligt äldre än en dag.
Men så illa som att jag hänger omkring och väntar på att dö är det inte.

Saker och ting som jag själv inte kan påverka har dragit igång stressen i mig igen, den som ligger bakom att jag nu har varit sjukskriven i snart ett halvår och är så i tre månader till.
Jag har inte råd och tid med det. Det är ett mående som leder oroliga själar som jag till existentiella grubblerier, och skrivandet, det som normalt är det bästa i livet, går i stå.

Jag läser i min digitala DN att den äldre befolkningen blir allt större, i dag är tjugo procent av svenskarna över 60 år. Ulf Lundell fyller 67.
Jag kan naturligtvis inte förstå att jag är en av dem.
Det är omöjligt.
Jag känner mig fortfarande som jag kände mig när jag var tjugofem, högst trettio.

Än är inte allt över, Baby Blue. Men att man åldras, jag inser ju det.
Det är inte värst länge sedan man ansåg en som nått min ålder som en som levt lång tid på jorden.
Så någonting inom en vill liksom lägga ner nu och bara hänga omkring och vänta. På vad vet jag inte.

Inte waitin’ around to die, utan lägga ut Macbookarna på Blocket och enbart ägna sig åt att sitta hemma och bli tjock. Läsa böcker och titta på dvd-filmer och Netflixserier och likt Harry Schein stilla sippa i sig en liten flaska Cutty Sark varje kväll.

Vad skulle det spela för roll?
Mer än att förkorta livet med några år. Kanske. Inte ens det är säkert. Titta på Keith Richards.
Och att förlora livet är inte det värsta som kan hända en människa.
Det värsta är att förlora det man lever för.

* * *
Marianne Faithfull med ciggrösten just nu på spellistan i Sonosen, the lover who just walked out your door, has taken all his blankets from the floor. The carpet, too, is moving under you, and it’s all over now, Baby Blue.

* * *
Ett sätt att komma igång med en av grejerna man lever för är att halvligga i divanfåtöljen med Macbooken.

* * *
Love & Mercy, om Brian Wilsons liv, det mörknade i själen och det blev inte av att skriva om den.
Väldigt vacker film. Om hur tunn gränsen är mellan galenskap och genialitet och om kärlek.

* * *
Fast göra en Harry Schein – lockar det ens? Nej, det gör det inte.
Nu är det jävligt länge sen det längtades efter att med snöflingor på rocken gå in i en bar för att ånyo mäta sanningshalten i Einsteins definition av vansinne:
»Att prova samma samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat.«

* * *
Att nya Jayhawkssången Quiet Corners & Empty Spaces dök upp på Spotify – betyder det att ett nytt album med Jayhawks snart släpps?
För inte så länge sedan hade jag varit först, eller tvåa efter Folk & Rock-Ingo, med att veta sånt, numer känner jag mig inte lika kåt på att ta reda på allting.
Är det åldern det också?

* * *
Tredje säsongen av House of Cards avslutades ju med att psykopaten Claire Underwood sade till sin make psykopaten Frank Underwood:
»Jag lämnar dig.«
Menade hon det?
Gör hon det?
I morgon får vi veta, när fjärde säsongen av serien kör igång på Netlix.

* * *
Jag tror att jag lägger ut det här på Facebook. Vännerna där fattas mig. Det goda ändamålet helgar vilka medel som helst.

* * *
Namaste.