Knäböj, marklyft och irländska kossor

Jag kommer hem från gymmet – underkroppspass med fokus på knäböj och marklyft med rätt lätta vikter och åtta till tolv reps i varje set, högt tempo, kort vila mellan seten – och när jag gräver efter en Nocco päron i kylskåpet är ett stort flak med köttfärs i vägen och när jag makar undan det för att komma åt en av de gröna burkarna ser jag att bäst före-datumet på färsen är just i dag, sjätte april, och jag är inte den som slänger bort käk, och det är inte för att jag är snål, där är det tvärtom med mig, det är för att jag är miljömedveten, så istället för att vila det nyduschade arslet på nåt mjukt ställe och slicka gymsåren med en kall pärondrink i den ena näven och en proteinbar med kokossmak i den andra näven står jag här och steker pannbiffar av två kilo köttfärs.

Att gärna åldras men inte vilja bli gammal, det kräver sin tribut.
Längre och längre eller snabbare och snabbare löpturer.
Inte bara en utan två timmar på gymmet med allt tyngre vikter eller lättare vikter med många set och allt fler reps.
Och sen det att hela tiden intala sig att det inte handlar om fåfänga.

Självkännedomen ökar allt eftersom åren går i den här självvalda ensamheten.
Man lär känna sig själv på en nivå djupare än molekylär.

Utan att vilja det, utan att riktigt förstå hur och varför, mer än att det finns en viss koppling till att jag håller mig till drycker som Nocco och Pepsi Max, ser jag mina vänskaper långsamt tyna bort.
En efter en.
Gamla vänner förvandlas till bekanta.

Jag slår vad om att du inte förrän du läser den här meningen kände till tricket att man ska fukta filtret innan man skopar i det bryggmalda kaffet.

Facebook lyckades en tid hålla en kvar i illusionen om att vänner fanns, hur många som helst, men insikten om att det inte var på riktigt växte fram.
Jag lämnade fb, raderade kontot, snart ett år sedan nu, och har inte känt någon saknad.
Även om jag förstås skulle bli nyfiken om du skulle dela den här texten på Facebook. Jävligt nyfiken på reaktioner som jag utan konto inte kan se.

Chromecast är ju en fantastisk uppfinning. Ha en extra tv-skärm vid sängens fotända och ligga där och casta Youtube och se Bruce Springsteen hoppa in med Dropkick Murphys i »Rose Tattoo«.

I ain’t winning no one over
I wear it just for you
I’ve got your name written here
In a rose tattoo

Det hade väl inget samband, men jag slutade snusa också. Nu är det tio månader sedan jag hade en paj Ettan under läppen.

Även bloggen dumpades i den där vevan. Vad som då hände – och på länge förstod jag inte varför – var att grejer stannade inombords, kunde gå varv efter varv där inne, till och med i sömnen.
Till sist, ja idag, nyss, kom jag på vad som fattades mig. Och jag har ju inte ens hund eller katt att prata med så jag sa det till mitt enda sällskap, mig själv:
»Gör för fan text av det där. Skriv det, få det bort. Så har du ju alltid gjort.«

Dock är summan av lasterna konstanta, så det har börjats med e-cigg igen.

Meet me at the bottom, don’t lag behind
Bring me my boots and shoes
You can hang back or fight your best on the frontline
Sing a little bit of these workingman’s blues

Om jag arbetar med något?
Det tänker jag inte svara på, det anser jag vara en alldeles för privat fråga.

Jag har tillbringat mitt liv med att leta efter något jag inte vet vad det är. Detta något är min Moby Dick.

Så mycket kan det väl sägas att den gamla Macbooken, trotjänaren med sina slitna tangenter, nu har gått till att ha blivit jukebox och textarkiv. Och laddstation för e-ciggen.

Den existentiella ensamhet det innebär att vara människa.

Det kommer två fina duetter på raken i den där jukeboxen. Först Lisa Ekdahl och Lars Winnerbäck i »Dom band som binder mig«. Sen John Prine och Susan Tedeschi i »Color Of The Blues«.
Båda sångerna är väldigt vackra, men det är inte därför tårarna nu rinner.
Det är löken.
Pannbiffar av två kilo köttfärs kräver en massa lök. Den första av fyra lökar är det jag har börjat ta itu med på skärbrädan. Två gula och två röda.
Den blandningen ska det vara till pannbiff om du frågar mig.

Det om att gärna åldras utan att bli gammal. För ett tag sen, under formningen av biffarna, var det Tom Petty, »You Got Lucky«, och en stund senare »Watching The Detectives« med Elvis Costello.
Nej, mina spellistor får mig alls inte att känna mig gammal. Det känns som en ynnest att jag fanns och köpte LP-skivor för alla mina pengar på den tiden sådana som Petty och Costello regerade i den värld jag och mina likasinnade vänner levde i.

Det blev sexton stora pannbiffar.
Okej, inte av svensk härkomst, men inte med mer miljösabb än att färdvägen inte var längre än från Irland.
Gräset kossorna får beta där är grönare än här.
Dessutom kan kilopris på Willys ställa till det så att även den mest miljömedvetne får gå med lösskägg.

På den där tiden fanns det flickor som följde med en hem från Pub Mysen om man lät droppa att man hade en ny Jackson Browne.

Sexton saftiga proteinbomber att ta raka spåret till efter gympassen.
Kalla. På grillat vitt surdegsbröd. Dijonsenap. Stekt ägg. Riven pepparrot. Mycket kapris.

Fredag 21 november

Gentlemen
Väntan – det är ingenting som jag är bra på, aldrig varit bra på.
Nej, väntan kan vara min allra sämsta gren.
Den som likt jag är en beroendepersonlighet känner nog igen det: vi är skapta sådana att vi kräver omedelbar tillfredsställelse av våra behov.
Vänta och längta efter någonting är inte vår grej.
Det vi vill ha, det vill vi ha med en gång.
På uppstuds.

Ta bara en ny bok.
Man kan tjäna nån femtiolapp på att beställa den hos nätbokhandlarna, och det kan bli bra många femtiolappar om man som jag hela tiden köper böcker.
Dock finns ett krux här.
Man får vänta.
Minst en dag, ofta två dagar.
Ännu fler om man avfyrar den röda ”köp”-knappen på Bokussajten en torsdag eller fredag, då blir det att handla om fyra fem dagars väntan.

Jag har så svårt för det.
Läser jag en recension av en ny bok som jag känner att jag måste ha går näthandling bort, det tänks inte en sekund på den där femtiolappen – på med rocken och bootsen och iväg till den fysiska bokhandeln.
Exakt som det gjordes när kultursidorna anmäler ankomsten av Richard Fords Kan jag vara Frank med dig?

Du förstår allvaret här.
Det är alltså Richard Ford.
Och det är alltså Frank Bascombe som är tillbaka, huvudpersonen, antihjälten i trilogin Sportjournalisten, Självständighetsdagen och Som landet ligger.
Det är tre av de finaste av alla romaner som trängs i mina bokhyllor, de hör till de sällsynta böcker som jag då och då läser om.
I Kan jag vara Frank med dig? börjar Frank Bascombe närma sig sjuttio och har flyttat tillbaka till Haddam i New Yersey, där orkanen Sandy har svept in och ödelagt samhället.

Har jag någon gång väntat och längtat så länge och intensivt efter en film som det har väntats och längtats på Gentlemen?
Nej.
Filmatiseringen av Klas Östergrens klassiska roman har inte premiär förrän den 5 december.
Barnvakt åt Slas är redan bokad den kvällen.
Nästa år – går det att vänta så länge? – kommer även Gentlemen som tv-serie, ihop med Östergrens uppföljare Gangsters.

Närmast olidlig är också väntan på att mitt nya kök ska bli klart.
Arbetet har nu pågått i tio dagar.
I skrivande stund är det målaren Per som spacklar väggar och tak, där decimeterdjupa spår uppstod efter den vägg som revs av snickarna Manne och Micke.
På mina otåliga frågor svarar Per att han är klar med målning och tapetsering framåt tisdag i nästa vecka. Kanske.

Efter det gäller det att få hit snickarna och elektrikern igen. Som redan har hunnit pipa iväg på andra jobb, och livet har ju lärt en hur det är med hantverkare.
Kan de komma och avlösa målar-Per direkt i mitten av nästa vecka … ja, då kan det gå så att jag står där i mitt nya fina kök i skenet från takspottarna och lagar värsta femrätters middagen redan kommande helg.

Okej. Det finns någonting med att vänta och få se sin längtan sakta segla i hamn.
Men ändå.
Jag vill att det ska vara klart nu på en gång.
Jag vill läsa Kan jag vara Frank med dig? i ett svep nu direkt, sen stå i nya köket och laga en boeuf bourguignon och medan den puttrar på spisen och Slas gnager på ett tuggben gå till bion och se Gentlemen.

Gräsklippning à la Åsa-Nisse

Länge hade jag för vana att gå tidigt ur sängen med avsikten att Ta Itu Med Det. Men redan i köket, i brummandet från espressomanicken och prasslet från tidningssidorna, hopades undanflykterna.
Regnandet. Nya kamerans finesser som måste läras in. Hälsenan som behövde rehabtränas.
Ja, i slutet av juli hade smitandet slingrat sig till sådana kreativa höjder att jag ansåg det som en trädgårdssyssla att sitta på verandan med kommissarie Gamache och vänta på att klockrankorna skulle gå i blom.

Men så en dag, som det alltid slutar för smitaren: den egna skuggan kommer ikapp en.
Bilderna i Nikonen var så skarpa att det gick att spegla sig i flinten på en mycket liten groda, som den morgonen duckade för Boxarn i den grågrumliga bäcken längs skogsstigen bortåt älvkröken, och samma eftermiddag klarade hälsenan tre lusiga varv i Mellstas röda spår. I hällande regn, så denna väntan på en solig dag – det tycktes inte vara annat än en Springsteensång på sommarlång omtagning.
Jag sket i duschen och tog betäckning under den blåblommiga Beppehatten. Jag vickade en månads regnvatten ur skottkärran och hämtade den rostiga spaden i skjulet. Jag stövlade dit, till den stora slänten längst bort i trädgården. Jag började Ta Itu Med Det.

Och det vart afton och det vart morgon den sjunde dagen, och varje stund de dagarna var den räligaste stunden i mitt liv. Här hjälpte ingen mindfulness, här gick det inte att vara i nuet, det var ett nu man istället ville bort ifrån.
Taktiken som utarbetades. Ett: röra sig baklänges för att slippa se hur mycket som återstod. Två: tänka på hur Jussi i Väinö Linnas torpartrilogi gräver ur ett helt kärr, så att det ångar om blaggarnsskjortan.
Den där sjunde dagen, när allra sista grästorvan i slänten grävdes bort, den känslan, det var jag och Jussi när han efter en höst och en vinter och en vår har dikat ut det sista av kärrhelvetet.

Nu är allt som finns kvar, och ska få finnas kvar, av gräsmattehelvetet två böljande promenadgångar mellan rosenhäckarna. De tar tio minuter att köra över. Med en grönmålad gammal pjäs med handtag av vädersprucket trä. Jag vill i allt vara gammaldags, analogare än Åsa-Nisse.
På alla övriga ställen där man behöver knata omkring gör man det nu på sten. Kullersten och smågatsten mest. De runda kullisarna kan vara lite svåra att gå på för kvinnor i högklackat. Dock behöver en gång av gatsten att spankulera på bland kullisarna vara bara ett par tre stenar bred. Om nu inte ett förälskat par ska gå där hand i hand. Då behövs bredden av tio tolv stenar, eftersom kärleken är blind.
De där stenarna är som allra vackrast i morgnarnas första ljus, helst ska de vara blöta, då framträder alla skiftningar i graniten. Även i skymningsljus händer någonting med dem. Vad vet bara fotografer och andra bildkonstnärer som löst alla gåtor om ljusets hemligheter.

Om trädgårdars hemligheter vet man mindre. När jag nu om kvällarna går ett varv under augustimånen och ser fladdermössen pila mellan lindarna är allting fullt av mysterier och mening. Länge tycktes min trädgårds öde vara att bara ligga där och vara en platt och meningslös matta av gräs. Det känns fint att vara den som stack en käpp i ödets hjul.

GRÖNT
Verandadeckare – Louise Penny, ”Mörkt motiv”. Lågmäld, stilsäker, gammaldags kriminalhistoria. Armand Gamache utreder mordet på en pensionerad lärarinna bland höstsprakande lönnlöv och trädgårdsrosor i en liten kanadensisk by.

RÖTT
Markduk – ogräset tar sig ändå igenom. Dagstidningar är bättre och miljövänligare och daggmaskarna blir belästa.
***
Krönika Dalarnas Tidningars helgbilaga Pralin 25 aug 2012

Jag lovade henne en rosenträdgård

Det är tidigt, halv sju, vi går över daggstänkta berg under droppande träd och kommer fram till ol’ man river-kröken, dimman som ett blött torvblock över allting.
Boxarn, min vandringskamrat alla morgnar i alla väder, jagar ut gräsänderna i vattnet, jag står med Meindlkängorna klibbande i gräset och spelar tre gånger i följd ”Please forgive my heart” från nya Bobby Womack-skivan och stirrar ut över dimslöjorna på den trögt flytande älven.

Vad jag tänker på är strofen i Werner Aspenströms dikt, ”sardinen vill att burken öppnas mot vattnet”, och jag känner att det hemma i trädgården behövs om inte en älv så åtminstone en bäck. En som ringlar sig ner mellan de trettio Moje Hammarbergarna i slänten och från ett vattenfall kastar sig ut i en näckrosbesållad damm nedsänkt bland kullerstenarna och gatstenarna på innergården.


Medan vi stövlar hemåt i midsommarblötan spelas den planen, till Bobby Womacks röstraspiga ljudspår, upp i sepiatonade färger på den inre filmduken. Repris på repris på repris. Ända tills vi traskar förbi Tjärnasjön.

Med änderna utjagade i vattnet även här, kommer jag på att den som på gården har sju gammellindar som om höstarna fäller sju miljoner löv nog inte bör anlägga några dammar.
Jag är dock bra bekant med mig själv. Så jag vet det ju, att det kommer att förträngas, att man en dag på gränsen till november står där och glor tomt på en bäck som porlar ner i en damm fulltjofsad med en geggamoja av lindlöv.


Den som är en som inte tänker så mycket, den som är en som går på känslan och är maktlös mot sina känslor, när ens känslor är starkare än förnuftet, att ha den läggningen, det är bra när man på fri fot får flumma omkring i en krönika, men när man gett sig i kast med varje fläck av tusen kvadrat trädgård … Jag vet inte. Om det är bra eller obra.

Titta på rosorna. Backa fyra somrar. Då när kortet spelades upp om ta bort gräsmattehelvet och göra om hela klabbet. A, hon himlade med blicken, hon är den andra som känner mig, hon visste ju vad det skulle innebära – att jag de kommande åren skulle gå ut i trädgården som hankatten i mars och med jord under naglarna komma in igen först nån gång i slutet av oktober.
Så för att få henne att ta hand om allt annat – I promised her a rose garden. Och jag är en man som håller mina löften. Redan finns väldigt många rosbuskar, överallt i alla rabatter som inte är bäddade med surjord, och på fyra fem ställen satta som rätt långa häckar.

Härnäst ska det bli en väldigt stor berså med olika sorter av gammaldags rosor. Jag vill ha enbart sådana. Som blommar bara en gång men känns äkta och sanna och vilda och vackra och på hösten ändå får en andra blomning. Nypon. De sitter kvar hela vintern om man låter dem. Skrynkliga, rimfrostpudrade.

Alla mina rosbuskar har hamnat där de hamnat på ren känsla, så de får flyttas om som en Erik Hamrénsk backlinje. När det gäller rosbersån ska det, som det ju visades karaktärsprov på med dammen, tänkas först och kännas sen, när man sitter där i dofterna och gungar sin själ i en hammock.


Hemma på gården ruskar Boxarn av sig och går in på verandan. Jag står kvar en stund på de blöta stenarna, ängslig över att mina åtta Rose de Rescht där innanför porten i planket om eftermiddagarna har det för skuggigt.

GRÖNT

Ligthships – trädgårdspop. Gitarrer som droppande midsommarregn, tvärflöjter som fladdrande fjärilar, sånger bitterljuva som utblommad rhododendron, melodier nedstigna från sommarhimlen.

RÖTT

Gult – det är fult. Enda uthärdliga är guldazalean, för doftens skull, allt annat gult flyttas in som marktäckare under buskar där det inte syns.

***
Krönika, Dalarnas Tidningars helgbilaga Pralin 30 juni 2012


Roddarna och stenarna är som vackrast i regnet

Det regnar. Jag kan tycka om det, när man får sitta i däckstolen på verandan med en Richard Ford och i ett sidblädder speja ut över den droppande rhododendronhäcken. Men att gräva djupa rosgropar och baxa stenbumlingar och ha sig ute i blötan, nej, tack så mycket.

Fast här har man ju gått och blivit en sådan trädgårdspundare att avhållsamheten gnager i magen, det finns så många projekt därute – fläckvis finns till och med gräsmatta kvar – och för den som är en missbrukarpersonlighet i allt är halvmesyrer till ingen nytta.

Den delen i en grymtar om att regnställ finns på en krok i källartrappen och att det längs med väggarna på skrivarstugan ruvar trettio krukade Moje Hammarberg som i triangelsatta grupper ska klä in en slänt som väntar på att terrasseras med huggna stenblock som behöver hämtas med släpkärra i Slätta innan de säljs på Blocket till någon annan junkie, och runt lindarnas buckliga stammar väntar krukor med måbär på att stå grön och US Army-frillaklippt häck nedanför de mörkrosa rosbuskarna där i slänten och … ja, allt annat allt annat allt annat.
En annan del i en, den nåtsånär friska: ”hälarna i myllan nu, låt regnstället hänga, låter du dig stressas är allt förfelat.”

Det där pratet med självet, det är en påminnelse om att min inställning till det här ju är den vise gamle kinesens. Min trädgård ska aldrig bli färdig. Meningen måste ju vara att hålla på, att gå där sakta och vara där och hela tiden göra nytt och göra om – jag vill inte se samma saker varje gång jag går ut i min trädgård. Det kanske andra vill i sin och så får dom väl ha det för mig, men så vill inte jag ha det i min där jag och ingen annan bestämmer. I min får jag utan att någon kan lägga sig i leka fjäril, tiggare och Gud.

Jag vill hålla på, men inte i kallt regn, så för att något stilla klådan gör jag om hela verandan. Nedersta trappsteget på den ligger i våg med den stenlagda innergården. Så när allt kommer omkring hör den ju till trädgården – missbrukaren i mig går på händerna ut i garaget och målar spaljéer till varenda oglasad fläck. Och under den sysslolösa tid när den dalaröda färgen torkar inför nästa penselvarv, kör jag med vispande vindrutetorkare och Deportees i stereon till nasarna i Torsång och Bäsna och proppar familje-Mazdan full med sommarslingrare.
Men spaljéerna – de är förstås stora, jag skojade inte med det om missbrukarpersonlighet, de där klätterstöden behöver naglas fast i bjälkar och stolpar och när man fick lära sig sånt på träslöjden satt jag på Obs-kliniken och spelade luffarschack med Göran Tägtström.

Det började regna förra lördagen, då när man inte ens fick skriva av sig abstinensen i en trädgårdskrönika, och det regnar nu och inte ens en ynka luktärt kan jag låta gå loss på de nymålade spaljéerna, min hussnickare Manne har dragit till Turkiet; han kommer hem med tumstocken och vattenpasset och skruvdragaren först på måndag.
I väntan på Manne häckar jag i däckstolen med luktärter, klockrankor och krasse slingrande kring Foppatofflorna och läser om Richard Fords trilogi om Frank Bascombe. Jag tittar ut mot de stora drypande roddarna som står i majestätisk blom, och guldazalean där doftar i juniregnet och kullerstenarna och gatstenarna på innergården är aldrig så vackra som när de är blöta.

GRÖNT

Perennappen – utan den i Iphonen sitter novisen som ska möblera rabatter på ogrön kvist.

RÖTT

Tommy, rosgurun, säger att klematis knappast grejar en bister vinter på en veranda utan golvvärme. Så det är inte bara juniregn som är vår klimatologiska lott.

* * *
Krönika, Dalarnas Tidningars helgbilaga Pralin 9 juni 2012

Ode till ett klätterträd

Det gamla plommonträdet, det gick till de sälla trädgårdsmarkerna. Såga ner det, jag kunde inte, det fanns ju en tid när små vilda indianer klängde omkring i det.
Jag lät stammen, krokig som en gammal farbror, stå kvar och två avskavda klättergrenar. Runt omkring höjde jag med jord som blev över när gräsmattehelvetet grävdes bort, torvblandad kompost och välbrunnet nedsläpp från A:s hästar Dixie och Sleipnir upp en stor oval rabatt, kantad med stora naturstenar som baxades hem från det hemliga ställe jag inte tänker avslöja mer om än att det ligger en bit in på en övervuxen skogsväg med gräsrand i mitten.

Det var ett jävla jobb innan det hästskitsdoftande bygget stod där och mallade sig, med ena långsidan mot det ockragula planket och lindarna och den andra mot den stenlagda innergården.
Vid trädstammen satte jag en Flammentanz och en Polstjärnan och något som kan ha varit en Jackmanii, jag vet inte, då hade jag ännu inte Tommy på handelsträdgården i Bäsna som consigliere.
Upphöjningen, det skyddade söderläget, värmen från alla de där stenarna – rosorna och klematisen hade knappt kommit ur krukorna förrän de tagit sats för att likt ungarna före dem svinga sig upp i plommonträdet.

Och just nu, mellan hägg och syren, med en ny sommar trampande runt den böljande rabatten – jag stod tidigt en morgon bland buskarna vid skrivarstugan, jag ville stamma upp någon av dem med flammande höstfärger, jag vill lära mig sådant, jag vill när skägget blir ännu gråare knata runt bland buskarna och träden och roshäckarna med en liten silverblank japansk sekatör i näven och formklippa och finlira och knipsa och ha mig.
Jag valde ut vad som kan ha varit en kopparhäggmispel – som rookie i rabatterna vet man inte så noga, men jag vet att det i lurarna var ”I’ll get along” med Michael Kiwanuka – och jag tittade bort mot plommonträdet och såg att det runt fötterna fått det väldigt mycket finare än det någonsin haft det i gräsmattehelvetet under levnadsåren.

Ändå. Vemodet, det tuggade och gnagde i magen. Fast så är det ju, tänkte jag, det är livets mening för så väl växter som människor – de gamla ska dö undan för att ge de unga plats på jorden. Och alla år kommer det en vind över vindens ängar och bär med sig ännu en sommar då plommonträdet står översållat med röda och vita rosor och plommonblå klematis. Väckt till ett andra liv.
Fast ändå inte, det blir ju ett konstgjort träd, så nu vill jag ersätta plommonträdet med ett nytt träd. Som lever på riktigt. Plats för fler träd än de buskar jag tänker stamma upp för att få plats med kaukasisk förgätmigej under finns absolut inte men jag tycker mest om buskar och gammaldags rosor och träd och jag tycker mer om skugga än om sol så jag låtsas inte om sånt världsligt som utrymmesbrist.
Ett stort träd vill jag ha, en bollpil, Taxus Bullata, (tack, trädgårdsappen), som jag ska stamma upp och klippa och finlira på så minutiöst att kronan får formen av ett uppspänt paraply.

Visserligen kommer inget enda av barnbarna att kunna klättra i det som deras pappor en gång gjorde i plommonträdet. Dock kommer jag själv att kunna sitta i den djupa skuggan under den där paraplykronan och peta tånaglarna med den japanska sekatören och läsa Deon Meyer-deckare. Och i Bosespelaren innanför skrivarstugans öppna fönster, där det fladdrar till i en tyllgardin, ha en spotifylista med Kiwanuka och annan soul, lika bitterljuv som en trädgård där gammalt dör undan för att ge plats åt det unga.

GRÖNT
Stenmurar – vad de behöver är något som krälar nerför kanten. Så fly mig tips på sådant som väller över som Pluras bara mage över livremmen.

RÖTT
När man planterat tätare än tätt och det fjärde sommaren går upp för nybörjaren att växter växter. Lika svårredigerat som när man misslyckades med blandbanden.
***
Krönika, Dalarnas Tidningars helgbilaga Pralin 26 maj 2012

De bondska generna ropade

Mölja i trädgården, det gick bort, jag brukade ge nån av ungarna en femtilapp för att klippa gräsmattehelvetet och höll mig undan för de taggiga tistlarna som stod midjehöga i en jordrektangel som under garagets takutsprång låg torrlagd som en Marcus Birro och gick under artistnamnet liljerabatt.
Men den här sommaren – den blir min fjärde som trädgårdsmupp. Omständigheterna som ledde dit är omvärvda av sådan mystik att jag själv inte vet, kanske var det de bondska generna vi alla har djupt inom oss som började ropa i mig. Allt jag vet är varför jag fortsatte och tänker mölja på tills flyttlasset går till en stad ovan molnen.
Det väcker nånting i en, känslor man måste dra upp ord ur poetbasker för att hitta. Ta bara den där solvarma junidagen. Jag gick mellan murarna på den kurviga singelgången och satte kantnepeta framför en tjugo meter lång häck med Louise Bugnet.  Fjärilar och bin och humlor kom och satte sig på mina axlar och nickade belåtet åt valet av kompis till roshäcken.

Det var då, och någon stund nästan varje dag, när det fladdrade och surrade och brummade i det blåvioletta dofthavet som snabbt växte till sig i murplanteringen, det var i de stunderna man kunde komma knatande där på den knastrande gången och erfara ett ögonblick utanför tiden, en sekund som innehöll allt man någonsin behöver veta.
Det var då jag visste: vi hörde samman, vi hade något urgammalt ihop. Jag, rosorna, nepetan, fjärilarna, bina, humlorna, de sju stolta lindarna, kullerstenarna från Gustafs, gatstenarna från Säter, sprängstenarna från Bullerforsen och Tjärnaberget, singelstenarna som slipats runda av istida ol’ man river-älvar.
Jag vet att om jag inte tänkte det, så kändes det, det här är en hemkomst, hit hör jag, här ska jag vara, här ska jag stanna.

Det, för en som smygkikar över det ockragula planket, till synes dåraktiga projektet har skänkt en  sinnesro som kan liknas vid den trygghet man fick av tickandet från moraklockan i sin farmors gamla bondkök. Och nu, i den första dirrande, darrande skira halvan av maj, när värmen från alla dessa vackra naturstenar som ersatt gräsmattehelvet redan fått allting att knäppa upp sig som Björn Ranelids skjortor – ja, då känns en samhörighet också med alla andra trädgårdsmuppar.

Ni är väldigt många som möljar därute, det fick jag i måndags grönt på vitt på som en Hosta Patriot. Under helgen hade den vita Louises rosa syster Thérèse Bugnet satts i muren på andra sidan singelgången och jag åkte till Ica Maxi och köpte fyra säckar täckbark för nittionio spänn. En kille i truck kom brummande och hissade ner en pall plantjord och sa att de bara förra veckan hade sålt sextio pallar, tvåtusensjuhundra säckar, och jag åkte hem stärkt i anden i denna nya roll som trädgårdskrönikör.

GRÖNT

Trädgårdsmånglarna har nu ladorna fulla med nykläckta perenner. Den listige kunden vet att odlaren ofta sätter flera småplantor i en kruka för att plantan ska se stor ut snabbare. Delar man dem har man flera plantor till priset av en.

RÖTT

De hade luktpioner, Sarah Bernhardt, för 49 spänn, men jag vet inte – blomning med samma livslängd som julbocken i Gävle.

***
Krönika, Dalarnas Tidningars helgbilaga Pralin 12 maj 2012