Rent Norénskt igen

Makterna är med mig. För en gångs skull. De är här och kaklar om mitt badrum, Crille och Jessica; båda två rotavdragsgilla. Allt blir sprillans nytt. Inte bara kaklet. Ävenså inredningen. Och en trekantig golvbrunn i hörnet på en duschhörna med glasväggar. Golvet ska luta lite däråt, inget mer svabbande. Hög smal spegel infälld i kaklet på väggen mitt emot så att man bör kunna se kuken från duschen, trots xs-storleken den får av iskalla yogiduschar.

Dimstråken gungade som hängbroar över älven när hunden och jag kom fram till kröken. Vi kom hem samtidigt som de dök upp, kvart över sju. Tre veckor, kanske tre och en halv, kommer de att vara kvar. Jag duschar så länge i bostadsrättsföreningens bastu i källaren. Toa finns intill. Den lilla ängslan jag hyser är för att det ska sitta någon snygg granntjej i bastun när man om morgnarna grumsig och kuddrufsig hasar in där i dimman. I min ålder är man om morgnarna en vedervärdig syn.

Det dundrade och dammade utav helvete när de bilade (de sa att det hette så; själv vet jag ju ingenting om annat hantverk än skrivande), och jag hade ställt in mig på att tillbringa de här veckorna mer eller mindre i sängen, inlindad i Gladpack, skrivande på lilla Macbooken, varvat med läsande av böcker. Detta såg jag fram emot. Enda oron låg i om jag skulle hitta nog med nya läsvärda böcker för tre veckor. Men man hörde min inre bön och släppte tredje delen av Lars Noréns dagbok. Lika underbart fläskig som de första två delarna, den kommer räcka hela hösten. Så här kommer det att bli rent Norénskt igen; du kanske minns hur jag blev under läsningen av ettan och tvåan.

Om morgnarna har Tjärnasjön en disig blågrå färg och rör sig mjukt som dimma. Det är höst så dags, det är dagar som går, det är tid som kommer. I morgon kommer jag inte längre att finnas på Facebook; det här är bara för att meddela vad som händer. Jag ska lämna det permanent, döda mitt konto. Det ska fan tordas vara kvar på ett slikt ställe. Vid tre olika tillfällen under sommaren, från tre olika ställen, ett i Thailand, två i Sverige, tog man sig in på mitt Facebookkonto och ställde till med både det ena och det andra. I snart en månad har jag retat mig, varje dag, på en svartvit fotoaffisch av Anton Corbinj som hänger snett på sovrumsväggen. Genom att notera det även här hoppas jag att detta åtgärdas inom det snaraste.

Gatlyktorna där nere längs Tägtvägen punkterar mörkret när jag vaknar. Katten är redan uppe, eller kanske den inte har gått och lagt sig än, med katter vet man ingenting. Privata meddelanden på messenger blev lästa och Johnny Boys egen fb-sida gick upp i rök, puts väck en dag bara. Det var då jag bestämde mig: nej, inget mer FB för mig, aldrig mer romanutlägg på nätet – de som kan och vill tar sig in överallt; det behöver inte vara Lisbeth Salander. Jag tycker om att vi mest sitter tysta tillsammans när vi ses. Att vänskapen nått en sådan trygghet. »Your site is visible to everyone, and it may be indexed by search engines«. Så låg landet med den här bloggen. Den var alltså inte bara publik, den var även öppen för sökmotorer. Nu har dess status ändrats till »hidden«. Det betyder att alla fysiska, levande läsare kan nå den, men att plattformen den ligger på, WordPress, kommer att skydda den från sökmotorernas spindlar.

Men kvällshimlarna är fortfarande strimmiga av rött och rosa, och om dagarna är det en sommarvind som går i Soltorgsparkens mäktiga lövträd. Från de andra jävlarna går det nog inte att skydda sig – de kan gå in och göra vadsomhelst i kulisserna, som ändringar i ett romanmanus utan att man märker det. På den där sovrumsväggen i Moskva hänger fortfarande Little Richard kvar. Kanske, om den får plats, blir den vackra trästegen jag hängde handdukar och handtvättade träningskläder på kvar i nya badrummet. Det som hände har lärt mig en personlig läxa om internet, så något mer romanmaterial tänker jag inte bjuda på här. Så fan heller. Djävulskap är tacken för att man skriver gratis.

Jag har blivit den person som jag visste att jag innerst inne var, men som jag inte hade nått in till på många många långa år. Men tro inte att det gått så långt att jag blivit social av mig bara för att jag mår bra igen. Jag vill att omvärlden lämnar mig ifred; jag har haft med den att göra nog länge nu – resten av min tid är det om mig själv det handlar. Det räcker gott att sms-umgås med omvärlden. Jag vill vara i självheten. Umgänge med katten och hunden räcker gott.

Vi går på grusgången runt parken, i de flimriga skuggorna under de gamla lönnarna. Jag grottade ner mig så jävligt i Johnny-boken att jag av allt sittande drog på mig ischias. Nu tar jag det lugnare, och nu står skrivbordet och skrivbordsstolen på vinden. Jag varvar med att skriva i sängen, med kuddar bakom ryggen, på lilla Macbooken, och stående vid det grovyxade höga barbordet, det helt unika som Manne snickrade åt mig, på stora Macbooken. Jag köper en spraymopp på Clas Ohlsson. Redan efter första provstädningen räknar jag in den bland världens förnämliga uppfinningar.

Crille och Jessica hittar en tegelvägg där badrumsskåpet satt. De gillar Radio Halvar, vill att sångerna rullar vidare i Bosen när jag går till Coop Konsum i Forssa och hämtar Norén-boken; den går inte ner i brevlådan och det dundrade så förbannat från badrummet att det inte hördes när postmannen ringde på – inte alla av dem ringer två gånger.

Jessica är ung. Det är en del gubbrock på spellistan, varnar jag henne innan jag går. Det gillar hon, säger Crille. Arbetet med Johnny Boy fortgår och är långt viktigare än texterna här. Jag hoppas att alla har förståelse för det. Att efter tio kapitel avbryta här tycker jag är väldigt tråkigt. Det var roligt så länge det varade. Noteringar som känns passande i en bloggtext, de färgar jag med grön överstrykningspenna i anteckningsböckerna. Det anser jag vara fiffigt av mig.

Jag kommer inte vilja ha LP-omslag på de nykaklade badrumsväggarna, inte ens London Calling, så jag köper på Fröbergs Bygg (som heter nåt annat nu som jag glömt) en gammal drickaback i trä med rostiga beslag att ha de där vinylskivorna i. Det är tråkigt också för att bloggpubliceringen av romanen drog hit en massa nya läsare, de allra flesta via Facebook; jag kan bara hoppas att en del av dem hittar hit och stannar här ändå och hittar något att läsa även i de här snabbskrivna och opretentiösa texterna.

Det är väldigt rörigt i lägenheten. Katten bryr sig inte, den sover i den där drickabacken. Som en programförklaring till dessa eventuellt nytillkomna tittare vill jag påpeka att en del av innehållet även här ibland är fiktivt, inte ens jaget är alltid nödvändigtvis jag. Och nu får ni ta er hit själva, utan att klicka in er från den fb-sida jag inte längre har. Då och då blir jag manisk och bloggar varje dag. Och skulle jag någon kväll bli full… ja, då kan det bli hur mycket som helst och vad som helst. Jag blir otroligt kreativ redan efter ett par öl.

Färgerna i nya badrummet: svart och vitt. Förr prenumererade jag… eller min frilansfirma, då… på säkert ett dussintals blanka magasin. Nu är firman avreggad och jag har inte råd ens med dagstidningar. Dock köper jag ibland när jag är inne i ett maniskt skov med noll impulskontroll en bunt magasin på Pressbyrån. Inte bara för läsningen – jag tycker om att klippa sönder och göra collage. Jag kommer bli så där storartat stenad i kväll. Max följer mig en bit på sparkcykeln. Han vinkar och ropar: »Kommer du i morgon också, farfar?« Det är ett så fint ögonblick att mitt hjärta går i tusen bitar. När jag blir stor ska jag bli en fattig bildkonstnär.

Samma dag som höstterminen startade och Helena, den coola rörmokartjejen med piercingar i näsan, snabbt som fan rev ut det gamla badrummet öppnade Zolá efter den välförtjänta långa semestern för bagarna Greger och Daniel. Vilket firades redan på morgonen med kaffe och snutmunk. De kilon som under den stängda tiden tappats kommer nu snart att vara återerövrade. De behövs, det är helt okej att vara en fattig gratisskrivare, men mager om bena, nej, det vill jag inte vara.

Man vill vara en viktig person i någons liv, kanske är jag det i Max liv; jag hoppas det. Det är så jävla länge sen – personligt rekord – jag drack nu att jag aldrig ens tänker på alkohol. Eller är det just det jag gör exakt nu? Jag vet inte, det är lurigt med de där tankarna. Dyker upp när man minst anar det. När garden är nere. Jag ska dricka alkofria Staropramen på Engelska puben i kväll, när vi firar att Bjurre är hemma från New York, gå hem och lägga mig senast tolv, ensam i sängen, plattsättarna kommer sju i morgon. Jag sveper med spraymoppen under sängen. Fångst: nån dammråtta, två pennor, Pilot Gel, en dosa Göteborgs Rapé portion.

Jamen det är ju så här Lars Norén också skriver. Om än om ett annat liv, en annan vardag. Inte alltid mer innehållsrik och intressantare än mina små fina dagar, mitt lilla finfina liv. Men trevlig läsning är det. Kanske är inte det här det, jag vet inte, jag kickskriver vad som dyker upp i mitt arma huvud, huvudsaker blir det. Hela soullägenheten kommer gå i den färgskalan. Svart och vitt och grått. Det har gått så långt i den riktningen att jag börjar irritera mig på tavlorna i andra färger. Jag ska fråga Björnhager om han i sina konstnärskretsar kan hjälpa mig sälja dem (bland annat finns en fem sex stora snyggt inramade Peter Dahl, numrerade) och på de tomma väggytor som då uppstår hänga upp svartvita fotoaffischer av sådana som Anders Petersen, Paolo Roversi, Anton Corbijn, Christer Strömholm, Bettina Rheims, Henrik Hansson och Hasse Eriksson.

En kväll när dammet lagt sig i badrummet och månen, persikofärgad, är på väg upp över Tjärnaberget spelar jag mina skivor med Townes Van Zandt. Hade jag då druckit, vilket alltså inte är aktuellt, skulle jag ha gråtit i ölen. Jag dricker numera mitt kaffe i en mugg med motiv av Martin Kellerman. På den kommer Rocky gående med en mugg rykande kaffe. I första pratbubblan säger han: »Jag är inte mig själv innan jag fått mitt kaffe…« Och i pratbubbla två, när han tagit en sipp: »Men nu känner jag hur stressen och ängsligheten liksom sköljer över mig!« Litteratur och kaffe – det är en fin kombo. Nu väntar jag på att det också kommer en med Arne Anka. Som gästmugg. Även om jag inte vill ha några gäster.

Slöjor av dimma hovrar i diset mellan lönnarna när jag dold under handduken går ner till bastun. Vi sanna yogis går egentligen in i kallduschen fyra, senast halv fem, men så tidigt vill man ju av hänsyn till grannarna inte gå ner i källaren, så jag står först ett par timmar vid barbordet och dricker högoktanig espresso och skriver en bit av det här. Jag är i form. Kanske mitt livs. Så här bra har jag nog inte mått sen jag var tio-tolv, den lyckligaste åldern i ett människoliv. Men det håller ju inte om man ska vara rent Norénsk.

Jag är snart på väg. Först ska jag bara råna en bank, skjuta mig ut därifrån med ett gevär i mina händer. Marmorkaklet, om än imiterad marmor, gör att badrummet blir fruktansvärt dyrt; jag vågar inte ens fråga om kvadratmeterpriset, magkänslan valde det bara. Dessutom har jag en kvarskatt på sjutusenfyrahundra att betala in och man har blåst mig på tolvtusen momspengar. Jag låter mig bli bestulen, jag är för mesig och snäll, och den som får bära på skulden och skammen är inte jag. Vänta dig mirakel i kväll. Badrummet kommer bli snyggsnyggt, det var bra nära att jag svimmade när jag såg hur det skulle bli att se ut, och Peter, projektledaren som ritade upp det tredimensionellt, fick låna mitt ex av Lars Gustafssons En kakelsättares eftermiddag.

Måndag 16 februari

9789127142039_200_en-trilogi-hundarna-anglarna-karleken-gommer-minnet_pocket
Slas, han blev sju månader häromdagen; han har varit min fina vän i fem av dem.
Han lever som min kompis och sambo. Hans främsta uppgift är att – när han inte har en av de där dagarna, han är ju gubevars sån där adhd-terrier, och promenerar på mina nerver – att göra livet trevligare.
Han får mig att komma ut på långa och korta promenader varje dag i alla väder och han gör mig mer harmonisk och glad.
Det är ingen sentimental inbillning – en hund gör en faktiskt lyckligare. Det har all forskning visat.

Slas, ja han får en att utveckla det där myspyshormonet oxytocin, det som hjärnan annars får en dusch av när man är nyförälskad.
Som jag är i mitt kök nu, det öppna i femtio nyanser av grått.
Så fort jag går dit uppfylls jag av en lust att laga mat. Vilket jag också gör. Jag är som de där italienska mammorna i maffiafilmerna, som alltid har något som puttrar på spisen.
Just nu i en kastrull: potatis och rotsaker och tomater. Som jag sen, efter en tjugo minuter sådär, när det här är skrivet och postat, ska göra en grönsakssoppa av med min nyinskaffade stavmixer.

Efter det ska jag laga en stor köttgryta, ett stort gäng pannbiffar och en massa spagettisåser.
Skid-VM börjar ju om ett par dagar.
Jag tittar inte på så mycket sport nuförtiden; jag blev botad från det intresset efter mina år som sportjournalist, fick en överdos.
Nu är det väl bara en del fotbollsmatcher som kan hetsa upp mig, och längdskidor. Åtminstone så länge det går bra för svenskarna.

Och än så länge, innan allvaret därborta på Lugnet i Falun har börjat, ser det ju ut att kunna gå bra för svenskarna.
Så min plan är att mellan promenaderna med Slas sitta i fåtöljen och ligga i soffan framför tv:n och följa varje sekund av skid-VM.
Alla middagar och luncher redan färdiglagade. Bara att värma i mikron.
Ibland är jag fiffig.

Bokreakatalogen ger mig ingen ståpick. Det enda som ringats in är:
Thomas Sjöbergs Ingmar Bergmanbiografi.
Olle Ljungströms självbio Jag är både listig och stark.
Jonas Cramby: Texmex.
Jon Widegren: Flippin’ Burgers.
Plura Jonsson: Pluras husman.
Edward Blom: Allting gott…
Tomas Rode Andersen: Stenålderskost.
Alltså nästan bara matböcker.
Det var längesen det var något med bokrean.

»Jag var bara så rädd för att vara ensam och oälskad att jag skulle ha gift mig med ett bildäck om det hade friat till mig.«
Så säger den varmhjärtade sjuksköterskan Paulin på ett ställe i amerikanen Willy Vlautins senaste roman De fria.
Huvudpersonerna i alla hans fyra romaner har det så väldigt svårt i det hårda utanförskapsliv de lever, men de är så varma, så godhjärtade, så älskansvärda. Som läsare går man sönder på var och varannan sida och vill att det ska gå dem väl.
Det gör inte det.
Jag tänker på Willy Vlautins bokpersoner varje dag. Det är länge sedan jag läste något som berört mig lika starkt som Willy Vlautins fyra romaner Motelllivet, Norrut, Lean on Pete och De fria.

Just för tillfället är jag ett hyfsat bra sällskap åt mig själv.

Thåströms nya har jag ännu inte lyssnat på. Den finns på Spotify, men jag vill köpa cd:n, jag vill ha texthäftet.

Varje dag är det någons tur att ha otur.
Jag läser det i min Moleskine. Jag vet inte, men det kan också vara en Willy Vlautin.

Ola Nilssons Norrlands-romaner Hundarna, Änglarna och Kärleken gömmer minnet är lite av Willy Vlautin på svenska.
Det är också berättelser om ensamhet, missbruk och utanförskap.
Ola Nilssons tre country noir-berättelser finns nu samlade i en pocketvolym.
En bättre pocketbok kan du just nu inte köpa.

Fredag andra januari 2015

images-1
De onda vindarna viner i Soltorgsparkens blöta träd och buskar, det kalla vinterregnet smattrar mot köksfönstret.
Inte ens hundvalpen Slas vill gå ut.
Mitt förslag om att i dag hålla oss inne och läsa tidningar och böcker och kolla vidare på Downton Abbey vinner hans odelade gillande.

Vi tittar ut genom det regnstrimmiga fönstret och tycker ohyggligt synd om alla som avgav det orubbliga nyårslöftet att börja jogga tre dagar i veckan: måndag, onsdag och fredag.
De tänkte inte på att januari är den lugubraste av månader.

Torsdag första januari 2015

IMG_1823
Många vill gärna tro att vår personlighet är en inlärd egenskap, som vi kan tränas till att förändra.
Det finns ju hur många »gör om mig«-böcker som helst som hävdar det.
Det är klart att det är en attraktiv tanke, många bestämde sig för det så sent som i går kväll och i natt, att detta nådens år som börjar i dag, 2015, blir året då man gör sig av med en massa jävulsk barlast och med nyårsraketerna stiger mot himlen som en annorlunda människa.
I alla bemärkelser väntar en ett gott nytt år.

Men senast om två tre veckor är man den man är igen.
Man har den personlighet man har.
De där gör om mig-böckerna ställs in bokhyllan bland HC Andersen och de andra sagoböckerna.

Slas får vara med om sitt livs första nyårsfest.
Han blir så till sig att han glömmer att han så gott som är rumsren. I lekarna med Max och Saga skvättas det lite här och där på golven.
På Sagas teckning blir han i hatten och bryr sig sen på natten inte ett skit i att det smäller och dundrar och blixtrar när raketerna fyras av.

Att så många är skamlösa beror på att skam kräver insikt om att en handling är fel ur en annan individs perspektiv.

I paketet från mamma: presentkort på Akademibokhandeln.
Det är ens mamma som känner en bäst.

Man är i den åldern nu att man går hem från nyårsfesten först av alla och maratonkollar Downton Abbey-avsnitt på Netflix.

Inte för att det har gjorts särkilt många knop de senaste åren, det har levts på uppgörelsen efter en skilsmässa med ett hus och ett företag inblandat, men nu sänks den ribban ännu ett snäpp.
Med ålderns rätt kan jag göra det och jag tänker göra det och för en gångs skull i ekonomiska sammanhang har jag varit så hyfsat klok att jag kommer klara av att leva på det.

Musik är det enda språk som inte behöver översättas.

Soullägenheten är helt och hållet jag nu, ingenting finns kvar av dem som bott här före mig. Den är en spegel av den jag är. Min personlighet och mina intressen från golv till tak överallt.
Jag jag jag.
Inga kompromisser.

»Mellanförskap« blev ett av de där nyorden. Där känner jag igen mig.

Nykter det här nyåret också. Men när Johan öppnade en flaska amarone, Masi och allting, till oxfilén med hasselbackspotatis – nog kändes det då, den schizofrena inställningen till att dricka.
Man får leva med den, den känslan uppträder med ett gökurs regelbundenhet.

Man är i den åldern nu att man börjat lida av både déja`vu och demens – ha en känsla av att det här har jag glömt förut.

Tisdag 9 december

lvt
»Inget kreativt arbete med konstnärligt värde har någonsin utförts av före-detta alkoholister och narkomaner«.
Regissören Lars von Trier oroar sig i den danska tidningen Politiken för att inte kunna skapa längre, efter att ha varit nykter och ren i 90 dagar.

Käre Lars von Trier. Man blir aldrig en »före-detta« alkoholist eller narkoman.
Man är en för resten av livet.
Man är antingen en nykter alkoholist/narkoman eller en aktiv alkoholist/narkoman.

Måndag 1 december

images
Jag blev rätt så bra på trädgårdsväxter men verkar vara usel på krukväxter.
Nu är det de japanska bonsaierna.
Ett tag, ett bra tag, såg de ut som på bilden här uppe.
Det gör de inte längre.

De tappar bladen, ett efter ett dråsar av.
Nu står de och spretar, med grenar snart lika nakna som de på lönnarna där nere i Soltorgsparken.
Ute är det okej att träd och buskar så här års gör så. Men se den synen inomhus, nej, det gör mig sorgsen.

Ändå har jag sedan de skaffades i somras skött dem exakt som jag läst mig till att de ska pysslas om.
Bonsaierna är inte de första krukväxterna som kastar in handduken sedan jag flyttade hit till lägenheten.
Så jag ger nog upp de större ambitionerna på den fronten nu.
Nöjer mig med kaktusar och andra närmast odödliga gröna växter.

* * *
Hur gick det att leva så länge, nästan två år, utan hund?
Min kärlek till hundar är jag långt ifrån ensam om.
I Sverige har drygt en halv miljon familjer tillsammans över 770 000 hundar.

* * *
De människor jag oftast har att göra med är de artificiella, de som är fabricerade i böckerna.

* * *
Med en hund blir det ändå aldrig ensamt. Jag har Slas att prata med. Han förstår vad jag säger. Jag förstår vad han säger.
Hans prat är en kombination av blickar, kroppshållning, rörelser och ibland olika läten, grumsande, gnäll och små skall.

* * *
Why do you have to be a heartbreaker.
What becomes of the brokenhearted.
How can you mend a broken heart.
Popmusikens eviga frågor utan svar.

* * *
Jag pratar inte så ofta med folk ens i telefon. Jag har min på ljudlöst i ett annat rum när jag skriver, och har den inte ens med mig på fotvandringarna med Slas. Folk tröttnar på att ringa när de sällan eller aldrig får svar och det förstår jag.

* * *
Fyra sidor med Borlängenyheter.
I en lokaltidning.
Till och med en papperstidningsafficionado som jag börjar fundera på att ge upp.

* * *
Åtminstone i något hörn, i någon färgton, nån nyans av grått, vill jag att soullägenheten lite grann ska likna en viss luguber lägenhet på Hornsgatan 29 C i Stockholm.