Böcker med morfars lukt

Det om att Telia, med staten som största ägare, köper Bonnier Broadcasting, jag bryr mig inte. Jag skiter väl i TV4, och nu blir det reklamfilm. Zlatan och Persbrandt, hur kan de nedlåta sig till det där? Samma lika fan ger jag i C More, fast av nödvändighet.

Förr behövdes aldrig grunnas på slikt, men numera ligger landet så att det noga måste väljas var och hur de smulor strös ut som blir över när det väl har ordnat sig med maten i kylskåpet och taket över huvudet. 

Det är inget stort bekymmer, egentligen inte bekymmersamt alls, det kan vara så att jag rent av tycker om det, trivs i den känslan. Känner igen mig i det. Det var ju så här det var under den bästa tiden i mitt liv. 

När vi var mycket unga och mycket fattiga och mycket lyckliga. 

Och ändå, i alla fall, om man så vore Zlatan eller Persbrandt –det måste ju vara för pengarna, väldigt många pengar, som de förnedrar sig så där och devalverar sitt eget värde  – det tittas ju knappt på tv i den här lilla familjen, som utgörs av me, myself and I.

Vad har glotts på, säg i år? 
Tja du… 

Förutom Rapport är det väl i stort sett inte mer än fotbolls-VM och en och annan dokumentär, som den om Trump och New York Times, fantastisk. Och Kalla fakta ibland.

Både Netflix och HBO har dumpats. Inte så mycket för att spara in den tvåhundring i månaden det handlade om där, utan mer för att det kändes som att alla de där serierna tog bort alldeles för mycket av både nattsömn och vakentid. Tv-serier och beroendepersoner är ingen bra kombo, och Jan finns, brodern med sitt gigantiska dvd-bibliotek.

Sen, det avgörande, så väljer man i den här familjen alltid, i skarpt läge, i valet mellan en Wille Vingmutter och en kommissarie Morse, att läsa böcker. 

Det kan ha sagts här, eller där, att jag har börjat med att varva nyläsningar med den gamla fina och nästan bortglömda grenen omläsningar. Det senaste som plockats ner ur de egna bokhyllorna är Vilhelm Mobergs utvandrarepos »Utvandrarna«, »Invandrarna«, »Nybyggarna« och »Sista brevet till Sverige«.

I morse, jag skulle först läsa DN, på papper, till cappuccinon och två rostade surdegare med getost, valnötter och honung, innan jag fortsatte där jag hade stannat i »Utvandrarna« vid halv ett i natt.

I kulturdelen, jag var inne på påtåren, kanske tretåren, kom avdelningen Boksommar med serien Vad ska du läsa i sommar? Författare som tipsar om fem aktuella favoritböcker.

Susanna Alakoski i dag. Som ett av tipsen hade hon … nej, det behövs inga trumpetstötar, du fattar ändå.

Ett mästerverk att läsa, och läsa om. För att det är fantastiskt att följa karaktärerna ett helt liv. Karl Oskar och Kristina lämnar av nöd tvunget byn där familj, släkt och allt igenkännbart finns. Resan över kontinenten dödar. De kommer till landet med okänt språk och annan sorts mat. Det blir krig, fred, missväxt, barn dör och barn föds. Men livet pågår, för att det måste. Sakteligen reder det sig. Och inte.

utvandrarna_small

De volymer av Vilhelm Moberg jag har i min ägo kommer från min morfars brunbetsade bokskåp med glasdörrar. Jag luktar på exemplaret av »Utvandrarna« och försöker spåra morfars doft. Boken är häftad men i fint skick. Albert Bonniers förlag. Tryckt 1949, flera år innan jag fanns.
På den tiden hade böcker fasta priser, så ristade i sten att priset trycktes längst nere i högra hörnet på baksidan av bokomslaget. Morfar jobbade vid en masugn i Domnarvets Jernverk. Jag vet inte vad han hade i lön, men jag vet att han 1949 hade fem döttrar och att han måste ha tagit banklån för bygget av det gula huset på Soltorget som jag kan se ned till från min lägenhet.

Morfar valde att köpa »Utvandrarna« i den häftade utgåvan. Man fick sprätta upp sidorna med en brevkniv. Sen när jag fanns tyckte jag mycket om att hjälpa morfar med sprättningen. Nu har jag funnits två år längre än han fick finnas på jorden, och jag läser på baksidan:

»Pris: 18:50«.

Om morfar hade valt den med hårda pärmar, ja, då skulle han ha fått punga ut med:

»Inb. 23:50«.

Inrett för en skummis

Ännu en ommöblering.
Snart sex år här i soullägenheten, säkert mer än dubbelt så många omgörningar, omgrupperingar. Alla gångerna har det blivit väldigt bra, bättre än innan, och då var det oerhört bra, rätt nära bäst, redan från början. 

Den här gången är det den djupnade insikten om att jag ju bara behöver tänka helt och hållet på mig själv, mina egna behov, när det möbleras.
Det är ju extremt sällan någon kommer och hälsar på mig.

Bra det. Precis så vill jag ha det.
Inte vill en introvert typ som jag ha besök.
En skummis utan konton på sociala medier, med en blogg där det inte ens går att kommentera texterna. En sån omodern som läser tidningar på papper. 

Så istället för helt onödiga sällskapsutrymmen – dit med fler bokhyllor. Låga. En vägg, ett hörn, en halv vägg till. Redan tidigare en hel långvägg fylld med böcker från golvet ända upp i taket.

 Fylla allt med böcker är det minsta av alla problem.
Med två mjuka sköna fåtöljer med fotpall, där innehållet i de nya bokhyllorna finns inom räckhåll, är vardagsrummet nu helt anpassat för ensamma ljuva sysslor som läsning och skriverier. 

Noll sällskaplig soffa. 
Fint det. Gott så.
Bara jag själv bryr mig.

Hängiven konsten

Jag tyckte om »Just kids«, så mycket att jag köpte en bunt när den sen kom i pocket och gav bort till några konstnärliga vänner som jag visste skulle uppskatta den. Uppföljaren »M Train« var bara fläckvis lika läsvärd.
Nu kommer Patti Smiths nya lilla bok, »Hängiven«. Jag läste den i går kväll.

Det smärtar, den är ju så älskansvärd, hennes, ja, hängivenhet till det konstnärliga – men du behöver inte lägga dina surt förvärvade på den eller ställa dig i bibblankön. Här är det bara i de stycken där hon skriver om sin egen livslånga besatthet av att skriva som hon får mig att sluta gäspa.

»Varför skriver jag? En välbekant gåta som jag funderat på sedan ungdomen, då jag drog mig tillbaka från leken, kamraterna och kärlekens dalar, insvept i ord, en beatnik utanpå.
Varför skriver vi?  En kör av röster väller fram.
För att vi inte bara kan leva.«

Ulf Lundell skriver dagbok

Vardagar. Gårdagar. Nu. Sen. Zen. Livet. Levandet. Åldrandet. Döden. Livet. Livet och döden och livet igen. Minnena.
Vägen. Åldrandet. Stannandet. Kropp och själ. Hus och hem. Jobb. Vinet. Vinden. Vattnet. Bilandet. gåendet. Landet.
Världen. Vardagar. Gårdagar. Här och nu. Sen. En häger. En gärdsmyg. Det som fanns och det som inte finns längre.

Landskapet. Bukten. Bäckarna. Havet. Vinet. Vinden. Regnet. Leran. Det avslutade. Inte längre. Inte än. Svartsjukan.
Sjukan. Här och inte där. Det levda och det som är kvar. Tranorna. Kärleken. Sällskapet. Ensamheten. Tomheten.
Vardagar. Dom som var. Som är. Som kommer. Hon som var här. Räven. Allt som var och som inte längre är. Vardagarna.
Dagarna. Nätterna. Tidningarna. TV:n. Vinden. Vattnet.

Vecka 17 # 3

9789100170912

O n s d a g

Jag vaknar sex, snoozar till sju, utan att likt Annika Norlin ha någon att snooza med, kanske för att det slumrande undermedvetna har det kvar i sig att bagarna Daniel och Greger öppnar Zolá klockan sju.

Men jag är ju fortfarande, snart inne på åttonde månaden, en Paleokille. I stort sett. Ett och annat återfall i ciabattor med getost, ruccola, valnötter och honung har det tagits. Men snutmunkar till klockan sju-frukostar på Zolá – nej, inte en enda sedan i oktober förra året.

Istället blir det efter den iskalla yogaduschen en stenålderskorrekt cappuccino. Över Soltorgsparken ligger en tunn vit matta av snö från i går eller möjligen ny från i natt när jag sov. Molnig himmel, sol tittar fram i gliporna. Det ser kallt ut. Onsdag, springdag, men löprundan får vänta ett tag, läser några timmar först, morgonläsning är fint.

Hos Per Hagman – i boken Allas älskare, ingens älskling – som tidvis bor i Nice, läser jag att 99,8 procent av alla fransmän bor inom femton minuters avstånd från ett boulangerie. Han själv har i sitt kvarter, Quartier Libération, fem bagerier på två minuters gångavstånd.

Detta på tal om den enkla vardagslycka det är att ha Zolá på högst en minuts gångavstånd från soullägenheten. Återfall är tillåtet för den som bara är människa.

320 baguetter i sekunden bakas i Frankrike.

Vecka 17 # 2

254429

T i s d a g

Just ja, det glömde jag. I den olästa boktraven finns ju också den nya Jo Nesbø, Törst, den elfte romanen om Oslopolisen Harry Hole; enligt min ringa åsikt den tredje bästa kriminalserie världen så här långt har skådat.

Och Harry Hole går den här gången – säkert efter sedvanligt återfall i Jim Beam – i mål först efter 585 sidor, och jag ska läsa sakta, jättesakta, jag behöver vila från skrivandet ett tag igen; hur jag än bär mig åt tycks den där romanjäveln aldrig bli klar, aldrig bli som jag vill ha den.

Det problemet har inte Per Hagman, Jonathan Safran Foer och Jo Nesbø – de har den begåvning jag inte fick. Alltså kan det fortsätta blötsnöa. Ända in i maj.

* * *

Bilden. Copyright/fotograf: Thron Ullberg

Vecka fem

O n s d a g

Det har blivit februari, det är sen kväll, jag tittar på Winter’s Bone, det är på tiden.
Det kan vara ett år, kanske två år, som den har legat i travarna med osett som jag har fått av lillebror Jan, den formidable cineasten.

Han fyller jämna år på söndag, grattis, och han har tagit ett nytt kliv i sitt maniska samlande, genom att köpa om de filmer han redan har så fort de kommer som Blu-ray, eller kanske säger man på Blu-ray; sånt är jag dålig på, men Jan säger att min dvd-spelare kan spela Blu-ray.

Varför ser jag då inte Winter’s Bone förrän nu, är jag helt dum i huvudet?
Ja, jag blev knepigt hyvlad, det är ett som är jävligt säkert, jag har inte ens gått och sett La, la land på bio än.

Och att dvd-filmen så länge legat osedd beror på att jag varit rädd för den, ängsligt halat på att göra vad som en vinterkväll med fullmåne och med alla stjärnor i rätt läge på en svart himmel måste göras.

Winter’s Bone bygger nämligen på en bok av den amerikanske country noir-författaren Daniel Woodrell, och vad jag tycker om honom vet du som genom åren varit den här bloggen trogen.

Jag är osams med bokförlaget, Natur & Kultur, för att de inte har låtit översätta fler än tre av Woodrells romaner.

Jag har skrivit det förr och hamrar in det igen: de Woodrell som finns på svenska är Gryningen kommer aldrig åter, Fel sida av järnvägen och En helvetes vinter.

Den av romanerna Winter’s Bone bygger på är En helvetes vinter.
Det är en ömsint, gripande och mycket vacker berättelse.
Och noir, kolsvart, utan nåd.

I huvudrollen: sextonåriga Ree Dolly, som ensam – pappa Jessup är sällan hemma – tar hand om sin psykiskt sjuka mamma och sina två småbröder, som hon mättar med stekt ekorre när skafferiet är tomt, i ett nedgånget ruckel i ett utfattigt, laglöst ingenstans nånstans i, tror jag, Missouris bergstrakter.

Hela Rees inavlade släkt, alla tycks vara kusiner med alla, lever på knarkhandel och kokar methamfetamin i de saggande ladorna bakom övervuxna bilvrak.

Flickan Ree Dolly tvingas en dag ut på jakt efter knarkkokaren Jessup Dolly.

Innan pappan försvann har han i samband med det senaste gripandet pantsatt familjens hus. Nu är han kallad till rättegång. Infinner han sig inte, faller den borgen han ställt med kåken som säkerhet.

Ree måste till varje pris hitta honom i tid till rättegången – annars, ja, då står hon och småbröderna på bar backe. Med en mamma som gått in i en psykos och inte pratar med omvärlden, bara med rösterna inne i sitt huvud.

Ingen av de störda, känslokalla, brutala kusiner som Ree vet att pappan brukar hänga med vill, enligt oskrivna klanregler, hjälpa henne.
Det blir ett riskabelt sökande, mycket farligt.

Ree inser att hennes pappa troligen har dödats, men för att rädda familjens hem måste hon kunna bevisa det, och det blir en isande ruggig båtfärd i det mörka och slemmiga träsket för att hitta beviset …

Okej, filmen blev tokhyllad, regissören Debra Granik kan inte ha toksabbat Daniel Woodrells bok.

Jag tar mod till mig, gör korstecknet, rabblar några snabba Ave Maria, matar in den i springan på dvd-spelaren och börjar under gnagande oro titta.

Efteråt.

Det blir ännu senare kväll, jättesenare kväll, natt. Jag sitter mellan månen och mitt fönster och velar mellan en fyra och en femma, förbannar att det inte har införts halvpoäng i betygssystemet – det här är ju en typisk fyrakommafemma.

Till sist, jag måste ju fan gå och lägga mig och sova nån gång, jag har ju gått och blivit sextioplussare, jag ska upp tidigt i morgon, likt den Hemingway jag lekt sen jag i sena tonåren läste om Papa-åren i Paris på 20-talet i En fest för livet, inte senare än fem, och skriva bok.

Country noir-roman där också, fast pimpad med referenser till det enda jag kan, litteratur och musik och popkultur, och utspelad i lite mindre laglösa dalatrakter – jag beslutar mig för att drämma till med en femma.

T o r s d a g

Radio Halvar innehöll vid senaste kollen 3059 sånger. Denna magnifika Spotifylista (varsågod, du hittar den i den lilla svarta rutan uppe till höger om blogghuvudet), satt på random i köks-Bosen, är det löddriga, blödande soundtracket till romanorden som det bryts arm med i mörkret.

Till den cliff hanger – jaget vaknar med en död råtta i käften och bläddrar bland minnesluckorna – som avslutade det senast skrivna kapitlet var det Run Run Run med Junge Junge och sen Big Mountains reggaegungande version av Peter Framptons sjuttiotalsmördare Baby I Love Your Way.

Så fort det här är skrivet till den botten det ännu inte går att se, ens skymta, ska jag gå till radions manöverpanel och plussa på med ett gäng sånger till som jag har liggande i pipelinen.

Bland dem Lost on You, med en tjej som kallar sig LP och lät väldigt spännande på rösten, småhes kåt desperado, när jag för att tag sen snabblyssnade på nysläpp och antecknade det som lät som nåt att ha.

Kan vara tjejspelarvarning på den stilfullt busvisslande och snyggt gitarrkompade sången, dansa omkring till den medan man rör om i kastrullerna och väntar på någon eller provar kläder framför spegeln inför en kväll på stan full av löften i neonblänken.

Laga mat är ju en kärlekshandling, så det känns fint då att singellivet, efter den första förvirrade tiden, tagit mig dit att jag tycker nöjaktigt bra om mig själv igen – som ju är den enda den där akten av kärlek har att rikta sig till.

I dag blev det kycklinggryta, indiskt kryddad, het, gulröd, stilla puttrad i ekologisk kokosgrädde och hemmagjord benbuljong på oxsvans.

Jag kör numera, sen i oktober förra året, i ett försök att nån välsignad gång få bukt med ett livslångt magproblem och en hudåkomma som för minsta lilla får partier i ansiktet att blossa upp i rodnad som på ett fyllo – jag kör strikt, kompromisslös paleo, stenålderskost, enbart ren, naturlig föda, och magen och hyn och hela jag har aldrig mått bättre och sovit så bra och haft så här mycket outtröttlig positiv energi och jag väger 67 kilo muskler, av den långa snabba sorten som stenåldersfolket behövde i livet som jägare och samlare.

Inte ett jävla E-medel, inte ett sockerkorn, inte ens dolt. Skummad mandel- eller cashewmjölk, hemgjord, skitenkelt, skitnyttigt, i cappuccinon om morgnarna.
Stenåldern äger. Än.

F r e d a g

Henrik Schyffert hos Skavlan, han berättar, utan några åthävor, utan att huka sig, att han har terapeut.
– Jag har gått väldigt mycket i terapi och försökt lära mig varför jag håller på som jag gör.
Terapi är något han anser varenda karl borde ägna sig åt.
– Istället för allmän värnplikt tycker jag att alla män, speciellt de över 40, borde gå ett år i terapi och skärpa till sig.
Något lite har nog även min terapi skärpt till.

John Lennons och Yoko Onos förhållande blir film. Illa bara att Yoko själv är inblandad som en av projektets producenter.

Biografier, levnadsöden, i böcker och på film, blir ju aldrig bra på riktigt, sanna, äkta, så länge en huvudperson finns kvar på banan och sitter på manusmakarens inre axel.

Och Yokos betsel på Lennon skavde hårt nog redan innan Mark Chapman stod där i skuggorna utanför Dakota Building med pocketen Räddaren i nöden av Salinger i rockfickan.

I nya Sprängskiss av en jaktberättelse är Åke Smedberg tillbaka i novellistiken. Hans senaste kriminalromaner i all ära, men det är här han hör hemma, i det lunkande vardagsnära, i den stilistiska kortprosa som djupandas från magen och snuddar vid poetiken.

Som i de tidigare böckerna Hässja och Träd in i mitt rike, den som jag har ett väl ompysslat och inplastat ex av som Åke Smedberg själv en gång – överraskande, chock, hjärtat hoppade över åtta slag – via Dagens Nyheter skickade till mig med en lång personlig dedikation.

Se där kom en osökt anledning att helt skamlöst malla mig en gång till över det …

Vilken skräll att det blev just moderaterna som släpper in sverigedemokraterna.

Fridah Jönsson och Per Bjurman, de krönikörer som fick en att gå upp extra tidigt på onsdagsmorgnarna, är nu båda instängda bakom Borlänge Tidnings för varje dag allt massivare betalvägg.

Jag säger ingenting om att tidningar vill ha betalt för sin produkt, det är bara bloggar som är gratisprodukter, jag säger bara att jag inte längre är beredd att betala för den produkten.

Lösnummer på papper på onsdagar har jag väl ändå råd med?
Ja, det har jag, men för det priset får man kaffe och semla på Zolá och kan fulläsa Fridah och Bjurre i den pappers-BT bagarna Daniel och Greger lägger fram åt gästerna.

Men här är problemet att ingen ännu uppfunnit paleosemlan.

När man skriver och ostörd får gå in i det landet händer något med en. Man blir helt och hållet ett med sig själv, inuti sitt huvud, likt Ree Dollys morsa. Ingenting annat finns. Skriver man country noir hovrar inombords en stämning av … jag tror det är blå blues.

Jag vill vara där, stanna där, vill inte bli klar med boken och när hösten kommer med bokmässan lämna den. Jag vill vara kvar i det kreativa och stanna i det landet som jag själv skapar och skriva på boken för evigt.

Så förbluffande länge sedan nu berusningen (icke-paleo dessutom) – denna våldsamma förlust av värdighet. Så fort vi har lämnat ungdomsåren finns det dagen efter en berusning skam med i häxblandningen av obehagliga känslor.

Bortsett från en kort tid i en liten ockragul skrivarstuga på tio kvadrat har jag tidigare i livet haft bara delar av rum, nödtorftigt avgränsade platser, som varit mina egna, skapade av mig för att nå den ensamhet, självhet som för mig är livsnödvändig.

Nu har jag för första gången ett helt hem där alla rum, varje yta, är bara jag. Och den självvalda ensamheten, den självheten, den är för en introvert solitär underbar.

Under träningsrundan, medan kycklinggrytan småputtrade i järngrytan, mötte jag på sportfältet Tony, en gammal klasskamrat. Han berättar nöjt flinande att han tagit pension.

Huh.

Tony och jag är alltså lika gamla. Den fullständigt otroliga innebörden i det är ju att även jag – moi! – är där.
Om jag vill.
Om jag får mig själv att tro på att jag på papperet blivit så hiskeligt gammal.

I min vän och tidigare granne (hur man nu kan flytta från Soltorget, alla andra vill ju flytta hit) David har Dala-Demokratens kulturredaktör Ulf Lundén hittat ett fynd till litteraturkritiker.

Dagarna innan gjordes en klassisk gammal hederlig köttsoppa på den där oxsvansen. Den mustigaste, godaste jag nånsin ätit.

Så jag talar inte om var oxsvansen finns, bara att kilopriset enligt vännen Annicka, paleotjej, den enda jag avslöjat det för, är 79.90 pengar.

Börjar jag åldersnoja nu?
Nej.
Nejnej.
Inombords är jag tjugofem än, och utombords blir man på paleo aldrig mer än marginellt äldre än sitt inre.

Så börja tänka på nån att dela någon långt framtida oöverskådlig ålderdom med är ingenting för mig.
Jag tog mig till sist hit till det fina solitära livet och tänker förbli här, mig äger ingen och ingen kommer nånsin att äga mig.

Håret är långt, Ranelid-frissa, jag hade den först, men jag är ändå buddistisk munk, som en gång Cohen, och har i enlighet med regelverket i den boken inte låtit mig beknullas på … ja, nog är det mer än ett år sen, två rent av, jag vill ha bara tjejkompisar,  de får vara hur sexiga de vill, jag lever i frivilligt, oomkullrunkeligt celibat; det där leder bara till trubbel.

Redan Fred Flinta och Barney Granit spelade hellre bowling om kvällarna. Så även knullning bör räknas som icke-paleo.

Den enda tanke jag redan omhuldar inför denna oerhört avlägsna tid som är ålderdomen är plöja igenom lillbrorsans alla filmer och själv bygga upp ett cinematek bestående av klassiska svartvita nummer.

Och kanske skaffa en ny hund. En som är nöjd med att ta det lite mer vardagspruppande än damp-Slas, den underbare lille jäveln till terrorterrier med varenda bokstavskombination utom IQ.

L  ö r d a g

Bloggen är nystajlad, som det ankommer en nypremiär med lördagstexter (inget löfte, bara målsättning).

Jag har fått till den så ren som jag tror att det någonsin går att få en webbsajt – titta bara på Huvudsaker i skarpt läge på en bred bildskärm: vibbar, good vibrations, av clean och luftig boksida.

Det är inte bara så med mig att jag är obotlig estet, jag avskyr, får kliande mjäll av, allt bjäfs kring en text. Den ska tala för sig själv och kan den inte det så kan den inte och då hjälper det inte ens att sminka den som en hora.

I dag är det födelsedagskalas för djupt älskade Max, sex år stor redan; att tid kan gå så ångestfyllt fort med barn som man vill få ha kvar som barn jämt.

När han sliter papperet av farfars mödosamt inslagna platta present – han kommer rynka på näsan. Sedan, så fort mamma Cissi eller pappa Johan tar honom dit, till En myras liv, kommer han göra vågen åt den.

Senare ändå, mitt i natten, nära en gryning som aldrig kommer åter, jag vaknade med svår ångest.
Vad fan i helvetes jävlar har jag gjort?
Vad allt kan inte hända om nivån läggs där?

Jag gick upp och bort till anteckningsboken vid filmfåtöljen och sänkte betyget till en fyra.

Det är ju när allt kommer omkring boken Winter’s Bone, som i amerikanskt original (2006) är titeln på En helvetes vinter – det är den som är en femma.

Som alla country noir-romaner av Daniel Woodrell.