Böcker med morfars lukt

Det om att Telia, med staten som största ägare, köper Bonnier Broadcasting, jag bryr mig inte. Jag skiter väl i TV4, och nu blir det reklamfilm. Zlatan och Persbrandt, hur kan de nedlåta sig till det där? Samma lika fan ger jag i C More, fast av nödvändighet.

Förr behövdes aldrig grunnas på slikt, men numera ligger landet så att det noga måste väljas var och hur de smulor strös ut som blir över när det väl har ordnat sig med maten i kylskåpet och taket över huvudet. 

Det är inget stort bekymmer, egentligen inte bekymmersamt alls, det kan vara så att jag rent av tycker om det, trivs i den känslan. Känner igen mig i det. Det var ju så här det var under den bästa tiden i mitt liv. 

När vi var mycket unga och mycket fattiga och mycket lyckliga. 

Och ändå, i alla fall, om man så vore Zlatan eller Persbrandt –det måste ju vara för pengarna, väldigt många pengar, som de förnedrar sig så där och devalverar sitt eget värde  – det tittas ju knappt på tv i den här lilla familjen, som utgörs av me, myself and I.

Vad har glotts på, säg i år? 
Tja du… 

Förutom Rapport är det väl i stort sett inte mer än fotbolls-VM och en och annan dokumentär, som den om Trump och New York Times, fantastisk. Och Kalla fakta ibland.

Både Netflix och HBO har dumpats. Inte så mycket för att spara in den tvåhundring i månaden det handlade om där, utan mer för att det kändes som att alla de där serierna tog bort alldeles för mycket av både nattsömn och vakentid. Tv-serier och beroendepersoner är ingen bra kombo, och Jan finns, brodern med sitt gigantiska dvd-bibliotek.

Sen, det avgörande, så väljer man i den här familjen alltid, i skarpt läge, i valet mellan en Wille Vingmutter och en kommissarie Morse, att läsa böcker. 

Det kan ha sagts här, eller där, att jag har börjat med att varva nyläsningar med den gamla fina och nästan bortglömda grenen omläsningar. Det senaste som plockats ner ur de egna bokhyllorna är Vilhelm Mobergs utvandrarepos »Utvandrarna«, »Invandrarna«, »Nybyggarna« och »Sista brevet till Sverige«.

I morse, jag skulle först läsa DN, på papper, till cappuccinon och två rostade surdegare med getost, valnötter och honung, innan jag fortsatte där jag hade stannat i »Utvandrarna« vid halv ett i natt.

I kulturdelen, jag var inne på påtåren, kanske tretåren, kom avdelningen Boksommar med serien Vad ska du läsa i sommar? Författare som tipsar om fem aktuella favoritböcker.

Susanna Alakoski i dag. Som ett av tipsen hade hon … nej, det behövs inga trumpetstötar, du fattar ändå.

Ett mästerverk att läsa, och läsa om. För att det är fantastiskt att följa karaktärerna ett helt liv. Karl Oskar och Kristina lämnar av nöd tvunget byn där familj, släkt och allt igenkännbart finns. Resan över kontinenten dödar. De kommer till landet med okänt språk och annan sorts mat. Det blir krig, fred, missväxt, barn dör och barn föds. Men livet pågår, för att det måste. Sakteligen reder det sig. Och inte.

utvandrarna_small

De volymer av Vilhelm Moberg jag har i min ägo kommer från min morfars brunbetsade bokskåp med glasdörrar. Jag luktar på exemplaret av »Utvandrarna« och försöker spåra morfars doft. Boken är häftad men i fint skick. Albert Bonniers förlag. Tryckt 1949, flera år innan jag fanns.
På den tiden hade böcker fasta priser, så ristade i sten att priset trycktes längst nere i högra hörnet på baksidan av bokomslaget. Morfar jobbade vid en masugn i Domnarvets Jernverk. Jag vet inte vad han hade i lön, men jag vet att han 1949 hade fem döttrar och att han måste ha tagit banklån för bygget av det gula huset på Soltorget som jag kan se ned till från min lägenhet.

Morfar valde att köpa »Utvandrarna« i den häftade utgåvan. Man fick sprätta upp sidorna med en brevkniv. Sen när jag fanns tyckte jag mycket om att hjälpa morfar med sprättningen. Nu har jag funnits två år längre än han fick finnas på jorden, och jag läser på baksidan:

»Pris: 18:50«.

Om morfar hade valt den med hårda pärmar, ja, då skulle han ha fått punga ut med:

»Inb. 23:50«.