Knäböj, marklyft och irländska kossor

Jag kommer hem från gymmet – underkroppspass med fokus på knäböj och marklyft med rätt lätta vikter och åtta till tolv reps i varje set, högt tempo, kort vila mellan seten – och när jag gräver efter en Nocco päron i kylskåpet är ett stort flak med köttfärs i vägen och när jag makar undan det för att komma åt en av de gröna burkarna ser jag att bäst före-datumet på färsen är just i dag, sjätte april, och jag är inte den som slänger bort käk, och det är inte för att jag är snål, där är det tvärtom med mig, det är för att jag är miljömedveten, så istället för att vila det nyduschade arslet på nåt mjukt ställe och slicka gymsåren med en kall pärondrink i den ena näven och en proteinbar med kokossmak i den andra näven står jag här och steker pannbiffar av två kilo köttfärs.

Att gärna åldras men inte vilja bli gammal, det kräver sin tribut.
Längre och längre eller snabbare och snabbare löpturer.
Inte bara en utan två timmar på gymmet med allt tyngre vikter eller lättare vikter med många set och allt fler reps.
Och sen det att hela tiden intala sig att det inte handlar om fåfänga.

Självkännedomen ökar allt eftersom åren går i den här självvalda ensamheten.
Man lär känna sig själv på en nivå djupare än molekylär.

Utan att vilja det, utan att riktigt förstå hur och varför, mer än att det finns en viss koppling till att jag håller mig till drycker som Nocco och Pepsi Max, ser jag mina vänskaper långsamt tyna bort.
En efter en.
Gamla vänner förvandlas till bekanta.

Jag slår vad om att du inte förrän du läser den här meningen kände till tricket att man ska fukta filtret innan man skopar i det bryggmalda kaffet.

Facebook lyckades en tid hålla en kvar i illusionen om att vänner fanns, hur många som helst, men insikten om att det inte var på riktigt växte fram.
Jag lämnade fb, raderade kontot, snart ett år sedan nu, och har inte känt någon saknad.
Även om jag förstås skulle bli nyfiken om du skulle dela den här texten på Facebook. Jävligt nyfiken på reaktioner som jag utan konto inte kan se.

Chromecast är ju en fantastisk uppfinning. Ha en extra tv-skärm vid sängens fotända och ligga där och casta Youtube och se Bruce Springsteen hoppa in med Dropkick Murphys i »Rose Tattoo«.

I ain’t winning no one over
I wear it just for you
I’ve got your name written here
In a rose tattoo

Det hade väl inget samband, men jag slutade snusa också. Nu är det tio månader sedan jag hade en paj Ettan under läppen.

Även bloggen dumpades i den där vevan. Vad som då hände – och på länge förstod jag inte varför – var att grejer stannade inombords, kunde gå varv efter varv där inne, till och med i sömnen.
Till sist, ja idag, nyss, kom jag på vad som fattades mig. Och jag har ju inte ens hund eller katt att prata med så jag sa det till mitt enda sällskap, mig själv:
»Gör för fan text av det där. Skriv det, få det bort. Så har du ju alltid gjort.«

Dock är summan av lasterna konstanta, så det har börjats med e-cigg igen.

Meet me at the bottom, don’t lag behind
Bring me my boots and shoes
You can hang back or fight your best on the frontline
Sing a little bit of these workingman’s blues

Om jag arbetar med något?
Det tänker jag inte svara på, det anser jag vara en alldeles för privat fråga.

Jag har tillbringat mitt liv med att leta efter något jag inte vet vad det är. Detta något är min Moby Dick.

Så mycket kan det väl sägas att den gamla Macbooken, trotjänaren med sina slitna tangenter, nu har gått till att ha blivit jukebox och textarkiv. Och laddstation för e-ciggen.

Den existentiella ensamhet det innebär att vara människa.

Det kommer två fina duetter på raken i den där jukeboxen. Först Lisa Ekdahl och Lars Winnerbäck i »Dom band som binder mig«. Sen John Prine och Susan Tedeschi i »Color Of The Blues«.
Båda sångerna är väldigt vackra, men det är inte därför tårarna nu rinner.
Det är löken.
Pannbiffar av två kilo köttfärs kräver en massa lök. Den första av fyra lökar är det jag har börjat ta itu med på skärbrädan. Två gula och två röda.
Den blandningen ska det vara till pannbiff om du frågar mig.

Det om att gärna åldras utan att bli gammal. För ett tag sen, under formningen av biffarna, var det Tom Petty, »You Got Lucky«, och en stund senare »Watching The Detectives« med Elvis Costello.
Nej, mina spellistor får mig alls inte att känna mig gammal. Det känns som en ynnest att jag fanns och köpte LP-skivor för alla mina pengar på den tiden sådana som Petty och Costello regerade i den värld jag och mina likasinnade vänner levde i.

Det blev sexton stora pannbiffar.
Okej, inte av svensk härkomst, men inte med mer miljösabb än att färdvägen inte var längre än från Irland.
Gräset kossorna får beta där är grönare än här.
Dessutom kan kilopris på Willys ställa till det så att även den mest miljömedvetne får gå med lösskägg.

På den där tiden fanns det flickor som följde med en hem från Pub Mysen om man lät droppa att man hade en ny Jackson Browne.

Sexton saftiga proteinbomber att ta raka spåret till efter gympassen.
Kalla. På grillat vitt surdegsbröd. Dijonsenap. Stekt ägg. Riven pepparrot. Mycket kapris.