Slut på paus eller nåt

Hur lång kan en paus vara?
När upphör den att vara just en paus och blir till något annat, nåt som både en själv och andra börjat ge upp hoppet om, vackla i tron på att det någonsin ska kravla fram igen från under den sten där det ligger begravt.

En slögoogling gör en inte klokare.
Wikipedia beskriver paus som »ett kortare uppehåll på betald arbetstid«.
Hm.

Kan då de åtta månader som det här har rått största möjliga tystnad betraktas som ett »kortare uppehåll«?
Det beror förstås på ur vilket filosofiskt perspektiv man ser på saken, ja, ser på livet i sig.
I till exempel ett Jörn Donnerskt titthål är det ju bara kuken som är lång.

Och det med »betald arbetstid« sen – det är hemskt längesen jag hade vad man kan kalla för arbetstid, och ett bra tag sedan jag fick betalt för något som helst, annat än för gammal ost.
Så inte vet jag om det är en paus som härmed bryts.
Eller om det är något annat.

Det enda man behöver veta är att det där utanför fönstret, i Soltorgsparken, är ett förfärligt snöoväder i den vedervärdiga månaden januari. Man går inte ut i det, man går inte ens över den isbuckliga Västra Flintgatan ner till Zolá och mumsar i sig en semla.

Nej, man får hålla sig inne och läsa Zadie Smiths nya roman Swing Time, som håller sådan Vita tänder-klass att man måste vila sig och låta Josh Ritter sjunga Moon River för en, »…my Huckleberry friend…«, medan man skriver en stund och bara låter snön yra och vina i den onda vintervinden.