Förläggaren läser dagboken

 

Den som skriver det här är jag, inte jaget som skriver dagboken här under. Där i byn arbetar jaget vidare med sin dagbok. Varje dag. Och just i dag bestämde han sig för att göra verkstad av det som han hela den här långa heta sommaren i lönndom gått och snackat med sig själv om.

Redigera tufft, strama upp hårt och ta med sig en utskrift till gästgiveriet, och där i dess bistro visa dagboken för den som med stor sannolikhet sitter där: förläggaren. Vad han nu kan ha för baktankar med det. Ingen vet.

Hur det än ligger till med det – mot den bakgrund som nu ges finns ingen annan lösning för bloggen än att ta en paus. En rätt lång sådan är jag rädd, några månader. Först efter den pausen kan vidare besked ges vad gäller dagboken; jag är helt i händerna på det impulsstyrda jaget i den. Fram till dess: tack för det visade intresset för dagboken så långt.

PS: Eventuellt betyder den här överraskande vändningen att de tre delarna av dagboken härunder inom kort behöver raderas; de kommer ju långt ifrån att vara det som återstår efter den där hårda redigeringen. Alternativt låta bloggen figurera bakom en med lösenord låst privat vägg under pausen.

Böcker med morfars lukt

Det om att Telia, med staten som största ägare, köper Bonnier Broadcasting, jag bryr mig inte. Jag skiter väl i TV4, och nu blir det reklamfilm. Zlatan och Persbrandt, hur kan de nedlåta sig till det där? Samma lika fan ger jag i C More, fast av nödvändighet.

Förr behövdes aldrig grunnas på slikt, men numera ligger landet så att det noga måste väljas var och hur de smulor strös ut som blir över när det väl har ordnat sig med maten i kylskåpet och taket över huvudet. 

Det är inget stort bekymmer, egentligen inte bekymmersamt alls, det kan vara så att jag rent av tycker om det, trivs i den känslan. Känner igen mig i det. Det var ju så här det var under den bästa tiden i mitt liv. 

När vi var mycket unga och mycket fattiga och mycket lyckliga. 

Och ändå, i alla fall, om man så vore Zlatan eller Persbrandt –det måste ju vara för pengarna, väldigt många pengar, som de förnedrar sig så där och devalverar sitt eget värde  – det tittas ju knappt på tv i den här lilla familjen, som utgörs av me, myself and I.

Vad har glotts på, säg i år? 
Tja du… 

Förutom Rapport är det väl i stort sett inte mer än fotbolls-VM och en och annan dokumentär, som den om Trump och New York Times, fantastisk. Och Kalla fakta ibland.

Både Netflix och HBO har dumpats. Inte så mycket för att spara in den tvåhundring i månaden det handlade om där, utan mer för att det kändes som att alla de där serierna tog bort alldeles för mycket av både nattsömn och vakentid. Tv-serier och beroendepersoner är ingen bra kombo, och Jan finns, brodern med sitt gigantiska dvd-bibliotek.

Sen, det avgörande, så väljer man i den här familjen alltid, i skarpt läge, i valet mellan en Wille Vingmutter och en kommissarie Morse, att läsa böcker. 

Det kan ha sagts här, eller där, att jag har börjat med att varva nyläsningar med den gamla fina och nästan bortglömda grenen omläsningar. Det senaste som plockats ner ur de egna bokhyllorna är Vilhelm Mobergs utvandrarepos »Utvandrarna«, »Invandrarna«, »Nybyggarna« och »Sista brevet till Sverige«.

I morse, jag skulle först läsa DN, på papper, till cappuccinon och två rostade surdegare med getost, valnötter och honung, innan jag fortsatte där jag hade stannat i »Utvandrarna« vid halv ett i natt.

I kulturdelen, jag var inne på påtåren, kanske tretåren, kom avdelningen Boksommar med serien Vad ska du läsa i sommar? Författare som tipsar om fem aktuella favoritböcker.

Susanna Alakoski i dag. Som ett av tipsen hade hon … nej, det behövs inga trumpetstötar, du fattar ändå.

Ett mästerverk att läsa, och läsa om. För att det är fantastiskt att följa karaktärerna ett helt liv. Karl Oskar och Kristina lämnar av nöd tvunget byn där familj, släkt och allt igenkännbart finns. Resan över kontinenten dödar. De kommer till landet med okänt språk och annan sorts mat. Det blir krig, fred, missväxt, barn dör och barn föds. Men livet pågår, för att det måste. Sakteligen reder det sig. Och inte.

utvandrarna_small

De volymer av Vilhelm Moberg jag har i min ägo kommer från min morfars brunbetsade bokskåp med glasdörrar. Jag luktar på exemplaret av »Utvandrarna« och försöker spåra morfars doft. Boken är häftad men i fint skick. Albert Bonniers förlag. Tryckt 1949, flera år innan jag fanns.
På den tiden hade böcker fasta priser, så ristade i sten att priset trycktes längst nere i högra hörnet på baksidan av bokomslaget. Morfar jobbade vid en masugn i Domnarvets Jernverk. Jag vet inte vad han hade i lön, men jag vet att han 1949 hade fem döttrar och att han måste ha tagit banklån för bygget av det gula huset på Soltorget som jag kan se ned till från min lägenhet.

Morfar valde att köpa »Utvandrarna« i den häftade utgåvan. Man fick sprätta upp sidorna med en brevkniv. Sen när jag fanns tyckte jag mycket om att hjälpa morfar med sprättningen. Nu har jag funnits två år längre än han fick finnas på jorden, och jag läser på baksidan:

»Pris: 18:50«.

Om morfar hade valt den med hårda pärmar, ja, då skulle han ha fått punga ut med:

»Inb. 23:50«.

Inrett för en skummis

Ännu en ommöblering.
Snart sex år här i soullägenheten, säkert mer än dubbelt så många omgörningar, omgrupperingar. Alla gångerna har det blivit väldigt bra, bättre än innan, och då var det oerhört bra, rätt nära bäst, redan från början. 

Den här gången är det den djupnade insikten om att jag ju bara behöver tänka helt och hållet på mig själv, mina egna behov, när det möbleras.
Det är ju extremt sällan någon kommer och hälsar på mig.

Bra det. Precis så vill jag ha det.
Inte vill en introvert typ som jag ha besök.
En skummis utan konton på sociala medier, med en blogg där det inte ens går att kommentera texterna. En sån omodern som läser tidningar på papper. 

Så istället för helt onödiga sällskapsutrymmen – dit med fler bokhyllor. Låga. En vägg, ett hörn, en halv vägg till. Redan tidigare en hel långvägg fylld med böcker från golvet ända upp i taket.

 Fylla allt med böcker är det minsta av alla problem.
Med två mjuka sköna fåtöljer med fotpall, där innehållet i de nya bokhyllorna finns inom räckhåll, är vardagsrummet nu helt anpassat för ensamma ljuva sysslor som läsning och skriverier. 

Noll sällskaplig soffa. 
Fint det. Gott så.
Bara jag själv bryr mig.