Böcker med morfars lukt

Det om att Telia, med staten som största ägare, köper Bonnier Broadcasting, jag bryr mig inte. Jag skiter väl i TV4, och nu blir det reklamfilm. Zlatan och Persbrandt, hur kan de nedlåta sig till det där? Samma lika fan ger jag i C More, fast av nödvändighet.

Förr behövdes aldrig grunnas på slikt, men numera ligger landet så att det noga måste väljas var och hur de smulor strös ut som blir över när det väl har ordnat sig med maten i kylskåpet och taket över huvudet. 

Det är inget stort bekymmer, egentligen inte bekymmersamt alls, det kan vara så att jag rent av tycker om det, trivs i den känslan. Känner igen mig i det. Det var ju så här det var under den bästa tiden i mitt liv. 

När vi var mycket unga och mycket fattiga och mycket lyckliga. 

Och ändå, i alla fall, om man så vore Zlatan eller Persbrandt –det måste ju vara för pengarna, väldigt många pengar, som de förnedrar sig så där och devalverar sitt eget värde  – det tittas ju knappt på tv i den här lilla familjen, som utgörs av me, myself and I.

Vad har glotts på, säg i år? 
Tja du… 

Förutom Rapport är det väl i stort sett inte mer än fotbolls-VM och en och annan dokumentär, som den om Trump och New York Times, fantastisk. Och Kalla fakta ibland.

Både Netflix och HBO har dumpats. Inte så mycket för att spara in den tvåhundring i månaden det handlade om där, utan mer för att det kändes som att alla de där serierna tog bort alldeles för mycket av både nattsömn och vakentid. Tv-serier och beroendepersoner är ingen bra kombo, och Jan finns, brodern med sitt gigantiska dvd-bibliotek.

Sen, det avgörande, så väljer man i den här familjen alltid, i skarpt läge, i valet mellan en Wille Vingmutter och en kommissarie Morse, att läsa böcker. 

Det kan ha sagts här, eller där, att jag har börjat med att varva nyläsningar med den gamla fina och nästan bortglömda grenen omläsningar. Det senaste som plockats ner ur de egna bokhyllorna är Vilhelm Mobergs utvandrarepos »Utvandrarna«, »Invandrarna«, »Nybyggarna« och »Sista brevet till Sverige«.

I morse, jag skulle först läsa DN, på papper, till cappuccinon och två rostade surdegare med getost, valnötter och honung, innan jag fortsatte där jag hade stannat i »Utvandrarna« vid halv ett i natt.

I kulturdelen, jag var inne på påtåren, kanske tretåren, kom avdelningen Boksommar med serien Vad ska du läsa i sommar? Författare som tipsar om fem aktuella favoritböcker.

Susanna Alakoski i dag. Som ett av tipsen hade hon … nej, det behövs inga trumpetstötar, du fattar ändå.

Ett mästerverk att läsa, och läsa om. För att det är fantastiskt att följa karaktärerna ett helt liv. Karl Oskar och Kristina lämnar av nöd tvunget byn där familj, släkt och allt igenkännbart finns. Resan över kontinenten dödar. De kommer till landet med okänt språk och annan sorts mat. Det blir krig, fred, missväxt, barn dör och barn föds. Men livet pågår, för att det måste. Sakteligen reder det sig. Och inte.

utvandrarna_small

De volymer av Vilhelm Moberg jag har i min ägo kommer från min morfars brunbetsade bokskåp med glasdörrar. Jag luktar på exemplaret av »Utvandrarna« och försöker spåra morfars doft. Boken är häftad men i fint skick. Albert Bonniers förlag. Tryckt 1949, flera år innan jag fanns.
På den tiden hade böcker fasta priser, så ristade i sten att priset trycktes längst nere i högra hörnet på baksidan av bokomslaget. Morfar jobbade vid en masugn i Domnarvets Jernverk. Jag vet inte vad han hade i lön, men jag vet att han 1949 hade fem döttrar och att han måste ha tagit banklån för bygget av det gula huset på Soltorget som jag kan se ned till från min lägenhet.

Morfar valde att köpa »Utvandrarna« i den häftade utgåvan. Man fick sprätta upp sidorna med en brevkniv. Sen när jag fanns tyckte jag mycket om att hjälpa morfar med sprättningen. Nu har jag funnits två år längre än han fick finnas på jorden, och jag läser på baksidan:

»Pris: 18:50«.

Om morfar hade valt den med hårda pärmar, ja, då skulle han ha fått punga ut med:

»Inb. 23:50«.

Inrett för en skummis

Ännu en ommöblering.
Snart sex år här i soullägenheten, säkert mer än dubbelt så många omgörningar, omgrupperingar. Alla gångerna har det blivit väldigt bra, bättre än innan, och då var det oerhört bra, rätt nära bäst, redan från början. 

Den här gången är det den djupnade insikten om att jag ju bara behöver tänka helt och hållet på mig själv, mina egna behov, när det möbleras.
Det är ju extremt sällan någon kommer och hälsar på mig.

Bra det. Precis så vill jag ha det.
Inte vill en introvert typ som jag ha besök.
En skummis utan konton på sociala medier, med en blogg där det inte ens går att kommentera texterna. En sån omodern som läser tidningar på papper. 

Så istället för helt onödiga sällskapsutrymmen – dit med fler bokhyllor. Låga. En vägg, ett hörn, en halv vägg till. Redan tidigare en hel långvägg fylld med böcker från golvet ända upp i taket.

 Fylla allt med böcker är det minsta av alla problem.
Med två mjuka sköna fåtöljer med fotpall, där innehållet i de nya bokhyllorna finns inom räckhåll, är vardagsrummet nu helt anpassat för ensamma ljuva sysslor som läsning och skriverier. 

Noll sällskaplig soffa. 
Fint det. Gott så.
Bara jag själv bryr mig.

Hängiven konsten

Jag tyckte om »Just kids«, så mycket att jag köpte en bunt när den sen kom i pocket och gav bort till några konstnärliga vänner som jag visste skulle uppskatta den. Uppföljaren »M Train« var bara fläckvis lika läsvärd.
Nu kommer Patti Smiths nya lilla bok, »Hängiven«. Jag läste den i går kväll.

Det smärtar, den är ju så älskansvärd, hennes, ja, hängivenhet till det konstnärliga – men du behöver inte lägga dina surt förvärvade på den eller ställa dig i bibblankön. Här är det bara i de stycken där hon skriver om sin egen livslånga besatthet av att skriva som hon får mig att sluta gäspa.

»Varför skriver jag? En välbekant gåta som jag funderat på sedan ungdomen, då jag drog mig tillbaka från leken, kamraterna och kärlekens dalar, insvept i ord, en beatnik utanpå.
Varför skriver vi?  En kör av röster väller fram.
För att vi inte bara kan leva.«

Knäböj, marklyft och irländska kossor

Jag kommer hem från gymmet – underkroppspass med fokus på knäböj och marklyft med rätt lätta vikter och åtta till tolv reps i varje set, högt tempo, kort vila mellan seten – och när jag gräver efter en Nocco päron i kylskåpet är ett stort flak med köttfärs i vägen och när jag makar undan det för att komma åt en av de gröna burkarna ser jag att bäst före-datumet på färsen är just i dag, sjätte april, och jag är inte den som slänger bort käk, och det är inte för att jag är snål, där är det tvärtom med mig, det är för att jag är miljömedveten, så istället för att vila det nyduschade arslet på nåt mjukt ställe och slicka gymsåren med en kall pärondrink i den ena näven och en proteinbar med kokossmak i den andra näven står jag här och steker pannbiffar av två kilo köttfärs.

Att gärna åldras men inte vilja bli gammal, det kräver sin tribut.
Längre och längre eller snabbare och snabbare löpturer.
Inte bara en utan två timmar på gymmet med allt tyngre vikter eller lättare vikter med många set och allt fler reps.
Och sen det att hela tiden intala sig att det inte handlar om fåfänga.

Självkännedomen ökar allt eftersom åren går i den här självvalda ensamheten.
Man lär känna sig själv på en nivå djupare än molekylär.

Utan att vilja det, utan att riktigt förstå hur och varför, mer än att det finns en viss koppling till att jag håller mig till drycker som Nocco och Pepsi Max, ser jag mina vänskaper långsamt tyna bort.
En efter en.
Gamla vänner förvandlas till bekanta.

Jag slår vad om att du inte förrän du läser den här meningen kände till tricket att man ska fukta filtret innan man skopar i det bryggmalda kaffet.

Facebook lyckades en tid hålla en kvar i illusionen om att vänner fanns, hur många som helst, men insikten om att det inte var på riktigt växte fram.
Jag lämnade fb, raderade kontot, snart ett år sedan nu, och har inte känt någon saknad.
Även om jag förstås skulle bli nyfiken om du skulle dela den här texten på Facebook. Jävligt nyfiken på reaktioner som jag utan konto inte kan se.

Chromecast är ju en fantastisk uppfinning. Ha en extra tv-skärm vid sängens fotända och ligga där och casta Youtube och se Bruce Springsteen hoppa in med Dropkick Murphys i »Rose Tattoo«.

I ain’t winning no one over
I wear it just for you
I’ve got your name written here
In a rose tattoo

Det hade väl inget samband, men jag slutade snusa också. Nu är det tio månader sedan jag hade en paj Ettan under läppen.

Även bloggen dumpades i den där vevan. Vad som då hände – och på länge förstod jag inte varför – var att grejer stannade inombords, kunde gå varv efter varv där inne, till och med i sömnen.
Till sist, ja idag, nyss, kom jag på vad som fattades mig. Och jag har ju inte ens hund eller katt att prata med så jag sa det till mitt enda sällskap, mig själv:
»Gör för fan text av det där. Skriv det, få det bort. Så har du ju alltid gjort.«

Dock är summan av lasterna konstanta, så det har börjats med e-cigg igen.

Meet me at the bottom, don’t lag behind
Bring me my boots and shoes
You can hang back or fight your best on the frontline
Sing a little bit of these workingman’s blues

Om jag arbetar med något?
Det tänker jag inte svara på, det anser jag vara en alldeles för privat fråga.

Jag har tillbringat mitt liv med att leta efter något jag inte vet vad det är. Detta något är min Moby Dick.

Så mycket kan det väl sägas att den gamla Macbooken, trotjänaren med sina slitna tangenter, nu har gått till att ha blivit jukebox och textarkiv. Och laddstation för e-ciggen.

Den existentiella ensamhet det innebär att vara människa.

Det kommer två fina duetter på raken i den där jukeboxen. Först Lisa Ekdahl och Lars Winnerbäck i »Dom band som binder mig«. Sen John Prine och Susan Tedeschi i »Color Of The Blues«.
Båda sångerna är väldigt vackra, men det är inte därför tårarna nu rinner.
Det är löken.
Pannbiffar av två kilo köttfärs kräver en massa lök. Den första av fyra lökar är det jag har börjat ta itu med på skärbrädan. Två gula och två röda.
Den blandningen ska det vara till pannbiff om du frågar mig.

Det om att gärna åldras utan att bli gammal. För ett tag sen, under formningen av biffarna, var det Tom Petty, »You Got Lucky«, och en stund senare »Watching The Detectives« med Elvis Costello.
Nej, mina spellistor får mig alls inte att känna mig gammal. Det känns som en ynnest att jag fanns och köpte LP-skivor för alla mina pengar på den tiden sådana som Petty och Costello regerade i den värld jag och mina likasinnade vänner levde i.

Det blev sexton stora pannbiffar.
Okej, inte av svensk härkomst, men inte med mer miljösabb än att färdvägen inte var längre än från Irland.
Gräset kossorna får beta där är grönare än här.
Dessutom kan kilopris på Willys ställa till det så att även den mest miljömedvetne får gå med lösskägg.

På den där tiden fanns det flickor som följde med en hem från Pub Mysen om man lät droppa att man hade en ny Jackson Browne.

Sexton saftiga proteinbomber att ta raka spåret till efter gympassen.
Kalla. På grillat vitt surdegsbröd. Dijonsenap. Stekt ägg. Riven pepparrot. Mycket kapris.

Ulf Lundell skriver dagbok

Vardagar. Gårdagar. Nu. Sen. Zen. Livet. Levandet. Åldrandet. Döden. Livet. Livet och döden och livet igen. Minnena.
Vägen. Åldrandet. Stannandet. Kropp och själ. Hus och hem. Jobb. Vinet. Vinden. Vattnet. Bilandet. gåendet. Landet.
Världen. Vardagar. Gårdagar. Här och nu. Sen. En häger. En gärdsmyg. Det som fanns och det som inte finns längre.

Landskapet. Bukten. Bäckarna. Havet. Vinet. Vinden. Regnet. Leran. Det avslutade. Inte längre. Inte än. Svartsjukan.
Sjukan. Här och inte där. Det levda och det som är kvar. Tranorna. Kärleken. Sällskapet. Ensamheten. Tomheten.
Vardagar. Dom som var. Som är. Som kommer. Hon som var här. Räven. Allt som var och som inte längre är. Vardagarna.
Dagarna. Nätterna. Tidningarna. TV:n. Vinden. Vattnet.