Hängiven konsten

Jag tyckte om »Just kids«, så mycket att jag köpte en bunt när den sen kom i pocket och gav bort till några konstnärliga vänner som jag visste skulle uppskatta den. Uppföljaren »M Train« var bara fläckvis lika läsvärd.
Nu kommer Patti Smiths nya lilla bok, »Hängiven«. Jag läste den i går kväll.

Det smärtar, den är ju så älskansvärd, hennes, ja, hängivenhet till det konstnärliga – men du behöver inte lägga dina surt förvärvade på den eller ställa dig i bibblankön. Här är det bara i de stycken där hon skriver om sin egen livslånga besatthet av att skriva som hon får mig att sluta gäspa.

»Varför skriver jag? En välbekant gåta som jag funderat på sedan ungdomen, då jag drog mig tillbaka från leken, kamraterna och kärlekens dalar, insvept i ord, en beatnik utanpå.
Varför skriver vi?  En kör av röster väller fram.
För att vi inte bara kan leva.«

Mina kloka läsare

Min gode vän Chrille, han ringer och reagerar på det jag här under citerade på om att han grät i ölen till min spellista. Han blev ängslig och tänkte på att dom som läser det och listar ut vilken »Chrille« det handlar om kan tro att han sitter och dricker öl en måndag.

»Det var ju inte bokstavligt«, säger han. »Det var ju … ja, du vet.«

Jag säger: »Ja, jag fattar, och eftersom jag fattar så gör även mina läsare det.«

Jag menar, jag  vet ju det, att du som läser den här bloggen inte är vem som helst, jag vet att du hör hit.

Tröst i grymma april

Den grymmaste månaden. Snön ligger och ligger och ligger i Soltorgsparken utanför mitt fönster, så åtminstone här i Borlänge: man får väl hålla med poeterna om att det är på det viset med april, »the cruelest month«.

Man får leva sig in i »Under The Boardwalk«, The Drifters-sången där solen bränner så jävligt att man önskar att ens trötta fötter vore brandsäkra.

Du behöver, som jag, trösta dig med musik. Här får du en alldeles nymeckad spellista med trösterika sånger. Vemodiga. Jag tror att allihop, till och med den första, har ett vemod i sig.

Vemod är underskattat, missförstått. Vemod är trösterikt.

Knäböj, marklyft och irländska kossor

Jag kommer hem från gymmet – underkroppspass med fokus på knäböj och marklyft med rätt lätta vikter och åtta till tolv reps i varje set, högt tempo, kort vila mellan seten – och när jag gräver efter en Nocco päron i kylskåpet är ett stort flak med köttfärs i vägen och när jag makar undan det för att komma åt en av de gröna burkarna ser jag att bäst före-datumet på färsen är just i dag, sjätte april, och jag är inte den som slänger bort käk, och det är inte för att jag är snål, där är det tvärtom med mig, det är för att jag är miljömedveten, så istället för att vila det nyduschade arslet på nåt mjukt ställe och slicka gymsåren med en kall pärondrink i den ena näven och en proteinbar med kokossmak i den andra näven står jag här och steker pannbiffar av två kilo köttfärs.

Att gärna åldras men inte vilja bli gammal, det kräver sin tribut.
Längre och längre eller snabbare och snabbare löpturer.
Inte bara en utan två timmar på gymmet med allt tyngre vikter eller lättare vikter med många set och allt fler reps.
Och sen det att hela tiden intala sig att det inte handlar om fåfänga.

Självkännedomen ökar allt eftersom åren går i den här självvalda ensamheten.
Man lär känna sig själv på en nivå djupare än molekylär.

Utan att vilja det, utan att riktigt förstå hur och varför, mer än att det finns en viss koppling till att jag håller mig till drycker som Nocco och Pepsi Max, ser jag mina vänskaper långsamt tyna bort.
En efter en.
Gamla vänner förvandlas till bekanta.

Jag slår vad om att du inte förrän du läser den här meningen kände till tricket att man ska fukta filtret innan man skopar i det bryggmalda kaffet.

Facebook lyckades en tid hålla en kvar i illusionen om att vänner fanns, hur många som helst, men insikten om att det inte var på riktigt växte fram.
Jag lämnade fb, raderade kontot, snart ett år sedan nu, och har inte känt någon saknad.
Även om jag förstås skulle bli nyfiken om du skulle dela den här texten på Facebook. Jävligt nyfiken på reaktioner som jag utan konto inte kan se.

Chromecast är ju en fantastisk uppfinning. Ha en extra tv-skärm vid sängens fotända och ligga där och casta Youtube och se Bruce Springsteen hoppa in med Dropkick Murphys i »Rose Tattoo«.

I ain’t winning no one over
I wear it just for you
I’ve got your name written here
In a rose tattoo

Det hade väl inget samband, men jag slutade snusa också. Nu är det tio månader sedan jag hade en paj Ettan under läppen.

Även bloggen dumpades i den där vevan. Vad som då hände – och på länge förstod jag inte varför – var att grejer stannade inombords, kunde gå varv efter varv där inne, till och med i sömnen.
Till sist, ja idag, nyss, kom jag på vad som fattades mig. Och jag har ju inte ens hund eller katt att prata med så jag sa det till mitt enda sällskap, mig själv:
»Gör för fan text av det där. Skriv det, få det bort. Så har du ju alltid gjort.«

Dock är summan av lasterna konstanta, så det har börjats med e-cigg igen.

Meet me at the bottom, don’t lag behind
Bring me my boots and shoes
You can hang back or fight your best on the frontline
Sing a little bit of these workingman’s blues

Om jag arbetar med något?
Det tänker jag inte svara på, det anser jag vara en alldeles för privat fråga.

Jag har tillbringat mitt liv med att leta efter något jag inte vet vad det är. Detta något är min Moby Dick.

Så mycket kan det väl sägas att den gamla Macbooken, trotjänaren med sina slitna tangenter, nu har gått till att ha blivit jukebox och textarkiv. Och laddstation för e-ciggen.

Den existentiella ensamhet det innebär att vara människa.

Det kommer två fina duetter på raken i den där jukeboxen. Först Lisa Ekdahl och Lars Winnerbäck i »Dom band som binder mig«. Sen John Prine och Susan Tedeschi i »Color Of The Blues«.
Båda sångerna är väldigt vackra, men det är inte därför tårarna nu rinner.
Det är löken.
Pannbiffar av två kilo köttfärs kräver en massa lök. Den första av fyra lökar är det jag har börjat ta itu med på skärbrädan. Två gula och två röda.
Den blandningen ska det vara till pannbiff om du frågar mig.

Det om att gärna åldras utan att bli gammal. För ett tag sen, under formningen av biffarna, var det Tom Petty, »You Got Lucky«, och en stund senare »Watching The Detectives« med Elvis Costello.
Nej, mina spellistor får mig alls inte att känna mig gammal. Det känns som en ynnest att jag fanns och köpte LP-skivor för alla mina pengar på den tiden sådana som Petty och Costello regerade i den värld jag och mina likasinnade vänner levde i.

Det blev sexton stora pannbiffar.
Okej, inte av svensk härkomst, men inte med mer miljösabb än att färdvägen inte var längre än från Irland.
Gräset kossorna får beta där är grönare än här.
Dessutom kan kilopris på Willys ställa till det så att även den mest miljömedvetne får gå med lösskägg.

På den där tiden fanns det flickor som följde med en hem från Pub Mysen om man lät droppa att man hade en ny Jackson Browne.

Sexton saftiga proteinbomber att ta raka spåret till efter gympassen.
Kalla. På grillat vitt surdegsbröd. Dijonsenap. Stekt ägg. Riven pepparrot. Mycket kapris.

Ulf Lundell skriver dagbok

Vardagar. Gårdagar. Nu. Sen. Zen. Livet. Levandet. Åldrandet. Döden. Livet. Livet och döden och livet igen. Minnena.
Vägen. Åldrandet. Stannandet. Kropp och själ. Hus och hem. Jobb. Vinet. Vinden. Vattnet. Bilandet. gåendet. Landet.
Världen. Vardagar. Gårdagar. Här och nu. Sen. En häger. En gärdsmyg. Det som fanns och det som inte finns längre.

Landskapet. Bukten. Bäckarna. Havet. Vinet. Vinden. Regnet. Leran. Det avslutade. Inte längre. Inte än. Svartsjukan.
Sjukan. Här och inte där. Det levda och det som är kvar. Tranorna. Kärleken. Sällskapet. Ensamheten. Tomheten.
Vardagar. Dom som var. Som är. Som kommer. Hon som var här. Räven. Allt som var och som inte längre är. Vardagarna.
Dagarna. Nätterna. Tidningarna. TV:n. Vinden. Vattnet.

Slut på paus eller nåt

Hur lång kan en paus vara?
När upphör den att vara just en paus och blir till något annat, nåt som både en själv och andra börjat ge upp hoppet om, vackla i tron på att det någonsin ska kravla fram igen från under den sten där det ligger begravt.

En slögoogling gör en inte klokare.
Wikipedia beskriver paus som »ett kortare uppehåll på betald arbetstid«.
Hm.

Kan då de åtta månader som det här har rått största möjliga tystnad betraktas som ett »kortare uppehåll«?
Det beror förstås på ur vilket filosofiskt perspektiv man ser på saken, ja, ser på livet i sig.
I till exempel ett Jörn Donnerskt titthål är det ju bara kuken som är lång.

Och det med »betald arbetstid« sen – det är hemskt längesen jag hade vad man kan kalla för arbetstid, och ett bra tag sedan jag fick betalt för något som helst, annat än för gammal ost.
Så inte vet jag om det är en paus som härmed bryts.
Eller om det är något annat.

Det enda man behöver veta är att det där utanför fönstret, i Soltorgsparken, är ett förfärligt snöoväder i den vedervärdiga månaden januari. Man går inte ut i det, man går inte ens över den isbuckliga Västra Flintgatan ner till Zolá och mumsar i sig en semla.

Nej, man får hålla sig inne och läsa Zadie Smiths nya roman Swing Time, som håller sådan Vita tänder-klass att man måste vila sig och låta Josh Ritter sjunga Moon River för en, »…my Huckleberry friend…«, medan man skriver en stund och bara låter snön yra och vina i den onda vintervinden.

Vecka 17 # 3

9789100170912

O n s d a g

Jag vaknar sex, snoozar till sju, utan att likt Annika Norlin ha någon att snooza med, kanske för att det slumrande undermedvetna har det kvar i sig att bagarna Daniel och Greger öppnar Zolá klockan sju.

Men jag är ju fortfarande, snart inne på åttonde månaden, en Paleokille. I stort sett. Ett och annat återfall i ciabattor med getost, ruccola, valnötter och honung har det tagits. Men snutmunkar till klockan sju-frukostar på Zolá – nej, inte en enda sedan i oktober förra året.

Istället blir det efter den iskalla yogaduschen en stenålderskorrekt cappuccino. Över Soltorgsparken ligger en tunn vit matta av snö från i går eller möjligen ny från i natt när jag sov. Molnig himmel, sol tittar fram i gliporna. Det ser kallt ut. Onsdag, springdag, men löprundan får vänta ett tag, läser några timmar först, morgonläsning är fint.

Hos Per Hagman, som tidvis bor i Nice, läser jag att 99,8 procent av alla fransmän bor inom femton minuters avstånd från ett boulangerie. Han själv har i sitt kvarter, Quartier Libération, fem bagerier på två minuters gångavstånd.

Detta på tal om den enkla vardagslycka det är att ha Zolá på högst en minuts gångavstånd från soullägenheten. Återfall är tillåtet för den som bara är människa.

320 baguetter i sekunden bakas i Frankrike.