Alla nyårslöften redan brutna

Januari är inte ens slut och ändå har jag redan brutit alla mina nyårslöften.
Jag säger inte vilka det var, det räcker med själva erkännandet, men så pass kan sägas att det då för en månad sen fanns mycket att ta tag i.
Minst åtta av tio vanor och later man har är ovanor och olater.

Dock har jag här en teori. Jag kom på den för typ tre sekunder sen och som ett exempel på en vana som är en ovana så är jag genast beredd att sprida den world wide webb.
Här kommer den:
Jag tror att antalet ovanor och olater står i direkt proportion till antalet besserwissertyper i ens omgivning.

Nu när jag skrev ner teorin märker jag att den har oroande inslag av både matematik och logik så jag förstår inte riktigt vad jag menar, men det gör säkert ni.
Jag är ävenså osäker på om besserwisser är rätt ord för typerna jag tänker på. Jag har haft mycket omkring mig ända sedan i morse och är mer trögtänkt än vanligt i dag.
Jag kommer inte på det där andra ordet och det här är någonting som jag inte får göra annat än kickskriva för min terapeut.

Ni vet ändå vilka jag menar.
De där som själva Aldrig Gör Fel eller Har Fel.
De där som med sin egen uppblåsta och präktiga person utgör själva måttstocken för vad som är rätt och riktigt.
De där som ser ner på andra människors svagheter, tillkortakommanden och brister.

Så jag tror att jag menar så här med min teori:
Att ju fler såna typer man har att göra med, desto längre blir ens lista med nyårslöften.
Så fort jag insåg det, kom jag också på att jag ville ha varenda en av mina laster kvar.

* * *
Två läsarmejl tipsar om att pinga och länka och greja och ha mig till storbloggarna.
Jag ville inte. Jag tittade in hos några av dem. Jag vill inte.
Högstadiestilistik, rökrutesvenska.

* * *
Nu pratar vi inte mer om det. Allting blir ändå som det blir.

* * *
Att skapa är att göra någonting som ingen annan tror finns.

* * *
Nog har jag sagt att Don DeLillos »Falling Man« är släppt i pocket? Nu har jag sagt det igen.

* * *
I begynnelsen var ordet; jag har alltid trott på ord.
Men det är inte så att ord alltid fungerar.
Det är fullt möjligt för ord att fördunkla det de försöker förklara.

* * *
Det är ändå aldrig förändringarna vi vill ha som förändrar allt.

* * *
»/ … / tror jag inte på Kleerup och alla andra posörer som säger att riktig konst skapas genom droger. Jag tror inte att förutsättningarna för god konst är en lina kokain – jag tror att det är hårt arbete och en smula begåvning.«
- Alex Schulman ger emellanåt prov på att han när han vill kan vara annat än en nätmobbare.

* * *
Livet pågår på sitt sensationellt stillsamma vis.

* * *
Jag har 256 sidor kvar (tack för det), men vågar redan efter 101 sidor sätta min Van Morrison-samling på att Junot Díaz »Oscar Waos korta förunderliga liv« (Albert Bonniers) blir en av årets kioskvältarromaner.
Jag läser den så där som man läste äventyrsböcker när man var elva tolv år. Jävlaranamma så den killen kan berätta.

* * *
Jag har sagt det förr och måste nog säga det igen. Ta inte det jag säger på sånt blodigt allvar. Det räcker gott att jag själv tar mig själv på sånt Förbannat Allvar. Det räcker gott och väl. Jag vill inte ha på mitt samvete att någon blir medberoende i mina sjukor.

* * *
När Papa hjälpte James Joyce hem om kvällarna brukade hans hustru Nora öppna dörren och säga:
»Jaha, här kommer författaren James Joyce full igen med Ernest Hemingway.«

* * *
»All intellektuell utveckling har sina rötter i overksamhet.«
- Samuel Johnsson

* * *
Håkan Hellström gör en enda spelning i sommar. Självfallet väljer han att göra den på Sveriges bästa festival. Peace & Love. I Borlänge. 22-27 juni. Come on.

* * *
Häng on.

Frank Sinatra ställer till med pölsa i hyllorna

Jag storstädar. Det är ett smutsigt jobb men någon måste göra det. Det var ett år sen sist. Minst ett år sedan.
Vad jag pratar om är att jag dammar, rensar och sorterar de enda världsliga ting jag fäster vikt vid — mina böcker och skivor. En del av det ska flyttas över till hyllorna i mitt nya skrivarrum.

Jag vet att jag kommer att få svårt med nattsömnen när jag har bökat klart i hyllorna, vältrat upp en massa begravda hundar, blivit påmind om alla halvarslade hjältesamlingar man har på gång.

Det kan gå långa perioder under vilka jag lyckas förtränga att jag i min ägo inte har exempelvis förstaupplagan av Stieg Trenters »Farlig fåfänga«. Jag kan också tillfälligt hänga av mig minnet av när jag i en tågkupé glömde Raymond Carvers »Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek« och ännu inte har lyckats få tag i ett nytt ex på antikvariaten.

Men allt sånt där kommer över en nu. Och sen alla pinsamheter som står djupt begravda i skivsamlingen. Ta exempelvis … nej, det finns gränser för vad man lämnar ut.
Under ett år hinner också en som aldrig begåvades med ordningssinne ställa till med en pölsa i hyllorna. Som … vad ska vi hugga till med bland allt som skulle få en bibliotekarie att kallsvettig och olustig gå undan och dra ett gäng Ave Maria.

Vi hugger till med Simon & Garfunkel. Jag har ett par av deras gamla LP-skivor, Sounds of Silence och Bridge Over Trouble Water, insorterade på S. Som sig bör, som varenda en med minsta bibliotekariesjäl i sig skulle ha.
Men allt jag har med dem på cd, ett samlingsalbum, det har jag stående på G.
Det är Frank Sinatras fel.

Jag kom en gång hem från Ingo och Peter på Folk & Rock med Sinatras då nya best of-samling My Way, och den fick inte plats bredvid de andra Sinatra som stod längst ut till höger i S-hyllan.
Jag hade inte hjärta att flytta ner honom på en ny rad, i närheten av Uno Svenningsson (åfan, där halkade en pinsamhet in ändå) med sin gnälliga röst.

Den gången lyckades jag dock intala mig själv att det fanns en viss logik bakom att göra plats för Sinatra genom att flytta upp Simon & Garfunkel till en ledig G-glugg.
Jag menar, de hette ju Tom & Jerry från början och kunde lika gärna ha kallat sig Garfunkel & Simon vid namnbytet.
Sånt där kan svänga snabbare än man hinner säga U2, och har ingenting att göra med vem som är geniet i ett låtskrivarpar.

Tänk bara en stund på vad det står på skivetiketterna till The Beatles tio första originallåtar. Som upphovsmän står där »McCartney-Lennon«.
Först från och med när singeln »She Loves You« släpptes 23 augusti 1963 blev det ordning på Abbey Road-torpet: »Lennon-McCartney«.

Ålrajt. Jag håller med om att det var ett långsökt resonemang. Jag var ända ute vid hörnflaggan för att dribbla det i mål.
Och jag kan ha skrivit det för att briljera med vad jag nyss läste när jag kom av mig i städningen av hyllorna med musikböcker och fastnade i en bok som noga går igenom hela The Beatles stora låtkatalog — Ian MacDonalds »En revolution i huvudet«.

***

Jesper, aka Zigge när han lämnar ironiska kommentarer om gubbrockare i farsgubbens blogg, påpekar att Björn Ranelid har en narcissistisk jämlike i Harry Potter-böckernas Gilderoy Lockhart.

***

Spännande intervjuer med John Lennon på cd, som den allra sista: Testimony – The Life And Times of John Lennon»In His Own Words«.

***

Ian Rankin överger i sin senaste bok den ruffige Edinburgh-polisen John Rebus. Rankins nya kriminalroman är en fristående thriller med titeln »Doors Open«. Huvudkaraktären heter Mike Mackenzie, man med »the devil in his soul« och en plan som går ut på att befria National Gallery of Scotland från några av dess värdefullaste konstverk.

***

Man kommer inte undan, julsånger överallt nu. Vilken är populärast? Ja, åtminstone om man frågar engelsmännen är det Whams »Last Christmas«. Det visar en sammanställning som den brittiska motsvarigheten till Stim har gjort. George Michaels och Andrew Ridgeleys hit från 1984 är etta på den lista som följs av Band Aid’s »Do They Now It’s Christmas«, Pouges »Fairytale of New York«, Mariah Careys »All I Want for Christmas is You« och Bruce Springsteens version av »Santa Claus is Coming to Town«.

***

SOM SAGT VAR

»Dagens bortskämda fildelare har inte en aning om dom umbäranden vi tvingades genomlida för att stjäla åt oss lite musik. Ständigt ett nervöst finger på bandspelaren för att inte Kaj Kindvall skulle prata sönder låten!«
- Berglins i SvD

***

Jag ser ju inte på tv. Det ligger ingen snobbism i det. Jag vill helt enkelt hellre läsa böcker och lyssna på musik om kvällarna, och tv-serier som folk jag litar på säger är bra väntar jag  med att se tills de kommer på dvd så att jag kan titta när det passar mig. Den enda av de där serierna som jag de senaste åren har följt direkt i tv är Sopranos. I dagarna släpps David Chases gangstersaga, alla sex säsongerna, i en och samma dvd-box. Vill vill vill ha.

NY BOK

NICK HORNBY ❘ Shakespeare Wrote For Money ❘ McSweeny’s Books
Nick Hornby har,  av anledningar jag inte känner till,  tyvärr lagt ner sin månatliga kolumn Stuff I’ve Been Reading i det litterära magasinet The Belivier. Denna hornbyska läsdagbok i spaltform finns samlade i två tidigare böcker. I denna den tredje och sista visar Hornby som i de tidigare att han kan lika mycket om böcker som om popmusik och fotboll. Och han visar det med stil. Oemotståndlig läsning.

***

HALVARS LÅTAR VOL 6

1. Say It Right – Nelly Furtado 2. Human – The Killers 3. In The Garden – Van Morrison 4. (Just Like) Starting Over – The Flaming Lips 5. Logiskt – Petter 6. Bad News – Kanye West

7. Jealous Guy – Youssou N’Dour 8. Apple of My Eye – Ed Harcourt 9. I Don’t Want Nobody But My Baby – Tony Owens 10. Knockin’ On Heavens Door – Anthony & The Johnsons 11. Alright – Pilot Speed 12. Brownsville Girl – Bob Dylan

Sånger under finslipningen

Jag finslipar detaljerna i den nya arbetskabyssen. Det är ju vad det handlar om, det är ju dom som gör det — detaljerna. I skrivandet, i musiken, i livet. Jag gjorde en låtlista med de tolv senaste sångerna min iPod slumpmässigt har spelar under sandpappringen.

I kväll ska allt vara klart. Vi hörs då. Ni kan ju lyssna på vad jag lyssnar på så länge.

Halvars låtar vol. 4

1. Lay It Down – Al Green/Anthony Hamilton 2. In the Flesh – Blondie 3. I Don’t Want to Talk About It – Crazy Horse 4. Daybreak – Ebba Forsberg 5.Reminds Me of You – Van Morrison 6. Please Stay – Elvis Costello & The Attractions

7. When the Stars Go Blue – Sevigny/Ryan Adams 8. I Try – Macy Gray 9. Girlfriend In a Coma – The Smiths 10. Working Class Hero – Marianne Faithfull 11. Mr. Carter – Lil’ Wayne 12. Stepping Stone – Duffy

Skolan var slöseri med hjärnceller

En tolvåring som vi har förmånen att få ha boende hos oss satt över geografiboken och ömkade sig över att skolan tar ifrån en all fritid.
— Det är slöseri med hjärnceller, klagade han. Vill man åka till Ryssland kan man ju kolla i kartboken var ställena ligger.
Jag höll en kort predikan, med gammaltestamentlig tyngd.
— Du har haft hela veckan på dej att plugga in de där sidorna. Så här går det när man ska skjuta upp saker och ting in i det sista.
Läxhjälpen A, hänsynslös som en KGB-officer i sina förhörsmetoder, tittade upp ur kartbokens uppslag över den ryska tundran.
— Det där kom då från rätt käft. Verkligen.
Man säger sånt där jag sa för protokollet, i karaktärsdanande syfte.
Inombords höll jag med den som nu skruvade på sig av olust inför kvinnans frågor.

Jag visste ju på pricken hur det kändes, hur han led av att bli bestulen på sin frihet. I hans ålder var jag själv likadan.
Och det var just där någonstans, i trakterna av floden Volga, som jag grävde ner mina egna skolböcker sju fot under marken och istället började hårdplugga vad man fick nytta av senare i livet.
Sådant som låttexter av Lennon & McCartney, Jagger & Richards, Dylan och andra livsfilosofer som ledde en vidare till allt man kan. Till allt man behöver veta för att leva det lilla liv jag lever och vill leva.
Freedom’s just another word for nothing left to loose.
Typ sådan visdom.

Men om det där kunde jag ju ingenting säga nu, till den som satt bittert hukande över den blåsiga ryska stäppen och längtade sig ut och bort till vännerna på McDonalds.
Säger man alla sanningar för tidigt har man rätt som det är hela ranchen full av frihetstörstande rebeller. Det gäller att så länge det går att luras predika vidare i luthersk och gammaltestamentlig anda.
Tids nog hittar man allt man säger ligga på dyngstacken, ja, hela sin person finner man kraftigt ifrågasatt och de ser på en med den där himlande gubbar-med-keps-bakom-ratten-blicken.

***

Det var inte Ollebo, den bäste av brevbärare, men nån han tycks ha lärt upp. Den bok som levererades till den halvarssonska postlådan i förmiddags. Ujujuj. Jo, till och med: ! Mer säger jag inte. Inte än.

***

BOKCITATET
»I den mån den historia som jag nu tänker berätta alls rymmer någon mening tror jag att det var här den började — under loppet av de där få sekunderna då ljudet från pennan var det enda ljud som fanns kvar i världen.«
Paul Auster, »Oracle Night« (»Orakelnatten«)

***

Lars Winnerbäck är ju en av Sveriges mest medieskygga artister och ger sig inte gärna ut på turné i onödan. Winnerbäckfans gör därför bäst i att bege sig till biograferna den 28 november då det är premiär för filmen »Solen i ögonen«.
Filmen är gjord av Magnus Gertten (»Blådårar«) och följer Winnerbäck på och bakom scenen och när han åker till Berlin för att skriva ny musik. »Solen i ögonen« kommer visas på närmare 30 biografer.

***

Varför de skickar den till just mig — »Why Me?«, som Johnny Cash och sedan Kris Kristofferson sa — förstår jag inte, men jag får ett recex av Katarina Frostensons senaste diktsamling »Tal och Regn«.
Jag bläddrar omkring. Istället för att skriva om något jag inte begriper kastar jag mig in i egna estetiska experiment i den väldigt ojämna högermarginalgenren.

jag hade mina vinylsinglar i ett rött läderalbum
med plastfickor
bokstavsordning Animals Beatles Dave Clark Five
Herman’s Hermits
min hockeyklubba var Sandströms left 5 och
hjälmen Spaps
jag gillade små knubbiga böcker, inte alltför
avlånga

***

Opera — tuff och snygg webbläsare. Med både den, Safari och Firefox i Macbooken flyger man tryggt omkring i sybehörsrymden.

***

Ni skulle bra gärna vilja veta vad jag lyssnar på i kväll. Och vad jag läser.

***

I trailern för Sam Mendes kommande storfilm »Revolutionary Road«.
— Vi kan bli lyckliga här, säger Leonardo Di Caprio.
— Jag hoppas det, Frank, jag hoppas verkligen det, säger Kate Winslet.
Vi som läst Richard Yates klassiska roman om April och Frank Wheeler, ja, vi känner till vad som ryms i den ödesmättade dialogen …
Biopremiär 26 december. Om den inte kommer till Borlänge — jag vet en som kommer bombhota biografen.

Läs boken innan du ser filmen. Nysläppt på Norstedts förlag. Ni minns vad vi tidigare har sagt här på Halvars huvudsaker om Yates debutroman från 1961: en av de stora amerikanska 1900-talsromanerna, vid sidan av böcker som Fitzgeralds »Den store Gatsby«, Salingers »Räddaren i nöden« och Faulkners »Stormen och vreden«.

***

Jag lyssnar på Jayhawks-genierna Mark Olsons och Gary Louris nya album »Ready For the Flood«. Hur har jag fått tag i den? Släpps ju först i januari nästa år. Säger jag inte.

***

Ni som av outgrundliga anledningar bloggar hos Blogdog och finns under Halvars vänner ombedes vänligen skicka nya länkar. De ni har fungerar inte längre. Och utifall I could stand inside your shoes, skulle jag då se till att leverera en WordPress- eller Blogger-länk. Meddelas endast på detta sätt.

***

Nej, än har The Guardians fotograf inte dykt upp i Halvars huvudsakers skrivarstuga för att knäppa en bild till serien Writers’ rooms. I väntan på det kan ni se hur det ser ut i Gillian Slovos arbetsrum. Jag vill börja skriva en tjooock bok så fort jag tittar på sådana här bilder

***

Jajaja — jag vet att jag tjatar.
Men det finns ett gäng julklappar kvar.
Femti spänn. Ju.

***

Men vad jag läser för bok säger jag inte. Inte förrän nästa gång vi hörs.

I nästa liv kan det bli Lucinda

Det här kan bli hur rörigt som helst, rörigare än vanligt, det här måste gå undan, jag har ett par hundra sidor kvar i en bok som jag hela helgen har tagit till varje smutsigt trick in the book för att smyga mig undan med.
Med rätt klen framgång.
A – fortfarande med vit målarfärg på nästippen; vi har nån kilometer bokhyllor – hon har den här helgen inte delat min vurm för konsten.
Inte alls.
Det är sådana här helger jag börjar grunna på att i nästa liv slå mina påsar ihop med Lucinda Williams.
Hon kompromissar inte med konsten.

Jag har ännu inte skaffat Lucinda Williams nya, vad det nu var den heter, men jag ska, det är ju min tjej, och Kenneth Lundström (säg inte att hans countryspalt är nedlagd?), som jag litar blint på, skrev i Borlänge Tidning att den rör sig vid höjderna hos klassikern Car Wheels on a Gravel Road från 1998.
Men just nu, bara för mig och The Boxer, sjunger Lucinda »Sideways of the City« från albumet Sweet Old World från 1992. Vackert är det, och sorgset.

You pass by bars with empty stages
Three o’clock drinkers fall by
Chairs are placed on top of tables
As you brush the hair out of your eyes
A woman stops you with a question
So you drop some money in her hand
She sleeps in doorways and bus stations
And you’ll never understand
Hold me, baby, give me some faith
Give me love give me grace
Tell me good things tell me that my world is safe

* * *

I dag blev det en Snickers.

* * *

Sajten DN Bok har fått en exklusiv intervju med Prosapolisen, ni minns den där konstapeln som såg så allvarligt på Camilla Läckbergs prosatekniska förbrytelser att förundersökningen gick till åklagare.

* * *

»Jag är mest intresserad av sådant man gör för sig själv, som att läsa, skriva och hitta konstig musik på internet. Jag är dålig på fika och middagar.«
Bodil Malmsten svarar i Aftonbladet på frågan om varför hon i nyutkomna »Sista boken från Finistère« verkar tycka om att vara ensam.

* * *

Dagens krönikör: Per Bjurman. Hans New York-spalt i lördagens Aftonbladet,
ja … man önskar sig sittandes bredvid sin vän där i framsätet, när Bjurre med Van Morrisons »Wild Nights« i bilstereon styr in i ett Phoenix, Arizona som badar i brandgult skymningsljus, och faller i funderingar över vad det är med de där vilda western-trakterna som alltid hypnotiserar honom.
»Kanske är det just det brandgula ljuset när den alltid stekande solen går ner i Mojaveöknen. Eller bergen i fjärran, som ser ut som skulpturer drejade av Ry Cooders gitarr. Eller den heta sanden. Lucky Luke-kaktusarna. Örnarna som avtecknar sig mot himlavalvet.«
Drejade av Ry Cooders gitarr …
En sak är säker:
Camilla Läckberg läser inte Bjurrespalter.

* * *

Flitige mejlaren Henka sitter och tummar på lönekuvertet och undrar om han vågar lita på mig när det gäller 3 cd:n »Take Me to the River: A Southern Soul Story 1961-1977«.
Bryr sig Carolina Gynning om sitt utseende?

* * *

»I Will Always Be Your Soldier« med Marit Bergman – det är inte bara en fantastisk sång, det är en sång som blir med Varenda Gång jag gör en ny spellista att ha i podden på lubbrundorna.
Med låtens tempoväxlingar blir det liksom fråga om en sorts intervallubbning. Det säger de ska vara bra för en.
Men jag vet inte.
I min ålder. Lårens baksidor och sånt.

* * *

Henka tvekar ändå? Jamen titta här då: Aftonbladets soulman Markus Larsson sköt med båda bösspiporna, fyrade av fem plus den dag »Take Me to the River…« släpptes.
»Det finns musik som jag skulle kunna ta en kula för. Och de här låtarna och balladerna har för alltid tatuerat in sina namn i hjärtat.«

* * *

Jag blir så nyfiken på nya böcker, gamla också för den delen, att jag hela tiden läser Flera Böcker Samtidigt. Jack Kerouacs »På väg«, Einar Heckschers nyöversättning av »On the Road« (Norstedts), är en av dem jag har ett gäng sidor kvar att njuta av.
Den stora gåtan är hur jag kan ha undgått att läsa den klassikern till nu.
Vid grubblet över det, kom jag på att det nog ligger till på det viset att jag har gått omkring och trott att jag Hade Läst den.

* * *

Och i dag söndag – då förstår man vad det var som fick Bjurre att bege sig in i den där Ry Cooderska vilda västern-målningen. På två och en halv sida i Aftonbladet rapporterar vår Per Georg och fotografen Pontus Höök om sitt besök i John McCains Sedona, där det visar sig att grannarna rycker på axlarna åt »presidentkandidaten som vill vara John Wayne«.

* * *

Glasvegas ger ut en julskiva, skriver New Musical Express. Titeln är »A Snowflake Fell (And it Felt Like a Kiss)«. Albumet släpps som begränsad cd-utgåva men kommer att vara nedladdningsbart från 1 december.
Julen känns redan räddad.

* * *

Linda Skugges premiär som lördagsintervjuare i Aftonbladet blev ett fett finger till alla som kackat på henne. Rolig, lättsam och avväpnande fick Linda den ökänt svårintervjuade Alexander Skarsgård att göra vad knappast någon annan journalist klarat av: släppa lite av greppet om sargen. Man undrar ju vad Alexander Skarsgård är rädd för, vad han har att dölja.

* * *

Märker att det blir mycket Bladet här. Det kan bero på att de inne i ranchens boningshus har snott Expressen. Dock hann jag läsa det jag alltid läser först på söndagarna i Expressen: Mats Olssons uppslag. Sedan någon månad har han hittat tillbaka till toppformen.
Så här på rak kickskrivande arm minns jag att Olsson i dag skriver att han aldrig ser på all denna hjärndöda tv-skit, att han hellre ägnar kvällarna åt att läsa böcker, lyssna på musik, laga mat och se på dvd-filmer.
Jag känner en som också gör så.
Exakt så.

* * *

Fast Car Wheels on a Gravel Road och Sweet Old World i all ära – undrar om inte det Lucinda Williamsalbum jag är allra mest svag för är det jag spelar nu, Essence från 2001. Med sånger som »Lonely Girls«, »I Envy the Wind«, »Blue«, titelspåret och »Bus to Baton Rouge«.
Jo, så är det.
»Blue«!
Go find a jukebox and see what a quarter will do
I don’t wanna talk I just wanna go back to blue

* * *

Nu är det skramligare, när Lucinda sjunger den rätt lökiga »Get Right With God«. Vilket leder till att det ser ut som Boxarn på golvet mellan Jamohögtalarna letar efter ett hål att klättra ner i.

* * *

I synnerhet en av böckerna i den olästa traven bredvid min läsfåtölj i det rum som A den här helgen har förvandlat till … ja, jag vet inte, jag försöker i mesta möjliga mån hålla mig undan härute i skrivarstugan – men den bok som ger mig värsta onda ögat är Tom Wolfes debutbok »Trippen« (Norstedts).
»Trippen« blev starten på Wolfes lysande författarbana och räknas som en av de bästa skildringarna i romanform av hippierörelsen. Om »The Merry Pranksters«, kollektivet lett av Gökboet-författaren Ken Kesey.
Och om de trippfestivaler där man tog LSD och lyssnade på Grateful Dead.
Släpps i dagarna.
Är nog hur flummig läsning som helst.

* * *

Och även om det inte skulle vara så med Essence, så är det så det är ändå. För alltid retar det nån.

* * *

»I synnerhet en av böckerna …« skrev jag nyss. Det tar jag halvt om halvt tillbaka. Det är nog en annan oläst som ger mig ett ännu ondare öga. Richard Yates »Revolutionary Road«. Tillsammans med just Kerouacs »På väg« och Wolfes »Trippen« ingår den i den serie på tre moderna klassiker som Norstedts förlag ger ut nu i höst.
»Revolutionary Road«, Yates debut från 1961, räknas som en av de stora amerikanska 1900-talsromanerna, vid sidan av böcker som Fitzgeralds »Den store Gatsby«, Salingers »Räddaren i nöden« och Faulkners »Stormen och vreden«.
Visst ja, höll jag på att glömma.
»Revolutionary Road« har ju nu blivit film också. Av »American Beauty«-regissören Sam Mendes. Svensk premiär till våren.

* * *

Det här inlägget måste redan vara hur långt som helst. Förlåt.

* * *

Så till sist: Dennis Lehane levererar. Förstås. Det gör han ju med varje bok.
Efter … vänta lite ska jag kolla … 521 sidor är jag så förhäxad av »Ett land i gryningen« att det du just nu har läst har handlat om kickwriting 2.0.

* * *

Stanna en stund till bara, titta på min tjej, titta vad jag menar: Lucinda Williams – »Essence«

Tjugo kameler om dan är tjugo för många – fastän dom är dromedarer

Det var den där veckan i Kroatien, det var den som fick mig att börja röka som värsta juggen.
Det urkukade belöningssystemet i min hjärna gjorde att jag därborta på ingen tid alls gick från rökfri till ett helt paket röda Marlboro om dan. Och när jag kom hem: upptrappning till ett paket John Silver utan filter. Som just nu är en smula nedtrappat till ett paket gula Camel.
Fast fortfarande tjugo cigg om dan.

Det är gott men drar ner kondisen, med tio procent sägs det, så nu har jag ett nyinköpt plåsterpaket, 21 mg, värstingarna, i badrumsskåpet som jag ska börja kleta på mig vilken dag som helst nu.
Jag vet att det går.
Så sent som i mars knäcktes ett flera decennier långt och tungt Ettanmissbruk med hjälp av sådana där plåster.
Men det är den där morronciggen, efter dagens första dubbla espresso.
Det är den som är så förbannat god att man skjuter upp den där omplåstringen bara en dag till.
Och en dag till.
Och en dag till …
* * *
Jag har grubblat ända sedan jag såg Junya Satos film »Yamato«.
Varför hade kamikazepiloterna hjälm?
* * *
Man kan inte umgås med kalkoner om man vill lära sig flyga.
* * *
»Intellektuellt arbete byggde denna kropp«.
Tryck på Martina Lowdens t-shirt.
* * *
Man vill ju inte vara sämre än Folk å Rock-Ingo, så nu ger även jag mig in i den ojämna högermarginalgenren. Fast jag gör det på ärans och hjältarnas språk och inte på tocken där utrikiska som Ingo svänger sig med.

Leonard Cohen minns
kvinnan på hotellrummet
som föredrog snygga män
men gjorde ett undantag
för honom

Tom Waits kör
sakta sin Ol’ 55
under de slocknande
stjärnorna
och Dolly Parton ser
ljuset från en klar
blå morgon
* * *
Kanske skulle man ta sig en lyssna bara på Van Morrison-vecka nån gång också. I skrivande stund i skrivarstugans cd-spelare är det dubbelmackan Hymns to the Silence. Mannen vailade nyss med rösten och nu viskar han och väser och muttrar och fräser och tungomålstalar och stammar i »Take Me Back«.
* * *
Upptäcker under en rökpaus på skrivarstugans veranda att kamelen på Camelpaketet bara har en puckel och alltså är en dromedar.
* * *
Undrar just om Robert därborta på Södermalm känner till den här nya biografin om och av The Clash?
* * *
Det visar sig att det inte var värre med Chippenskadan än att jag klarar att powerwalka ett varv runt sportfältet med The Boxer. Till och med en bit lätt jogging klarar baksidan på låret.
Tur det – vill fan inte ha tillbaka den där ölmagen som det har tagit så många nyktra år att lubba bort.
* * *
Den nya musiktjänsten Spotify blir man ju nyfiken på.
* * *
Men jag förstår dom. Vem skulle be om ett paket »Dromedar« i kiosken. Själv är jag oerhört noga med att ciggen jag röker ska ha ett tufft namn. Det är inte mycket till image man annars har kvar att vårda i den här åldern.
* * *
Klockan 13 i morgon kliver den ständige ut till världspressen och meddelar att en annan storrökare, Paul Auster, får årets Nobelpris i litteratur.

Leta efter nålen i fel höstack

I mina Moleskines och andra anteckningsböcker dräller det av noteringar om och citat av Ernest Hemingway. Det är inte så konstigt. Eller det kanske är just vad det är, konstigt.

Åtminstone kvinnor, de flesta, brukar tycka att det är om inte konstigt så i alla fall onödigt. Män tycks ha större förståelse. Och nu syftar jag inte på just Hemingway här, utan mer generellt på själva beteendet.

Papa Hemingway hör till en av dem som jag samlar på. Eller samlar och samlar. Jag vet inte, det bara blir så. Ända sedan jag var liten har jag varit sådan att när jag hittar någon som jag gillar så är det som om någonting inom mig tvingar mig att skaffa allt som finns av och om denne någon.

På det viset är det, för att ta några exempel, med Lundell, Dylan och Van Morrison, Tranströmer, Ferlin och Fröding, Bodil Malmsten, Claes Hylinger och Slas (Slas är inte komplett, så Darke, jag glömde tacka ja om det där erbjudandet fortfarande gäller…).

Dock hör jag inte till de avundsvärda män, det är alltid män i det här fallet, som lyckas lära mig allt om mina samlarobjekt. Som kan alla kalla fakta. Vilket spår den låten har på den skivan, vilken studiotrummis som kallades in vid inspelningen av det albumet, i vilken dikt den strofen ingår, vilket år den boken gavs ut …

Nej, jag får ett helvete varje gång jag ska skriva någonting om någon som jag egentligen borde kunna allting utantill om. Jag tvingas springa och slå upp och slå upp och slå upp. Och slå upp.

Golvbrädorna mellan fåtöljen där jag sitter och skriver och hyllorna där uppgifterna om det jag ska skriva om finns är slitna som byxbaken på en cowboy.

Jag inbillar mig att det ska vara till hjälp att göra flitiga noteringar i svartpärmade Moleskines. Det enda det leder till är att det blir till ett ännu större helvete att hitta det jag söker. Genom åren har man ju fyllt en och annan Moleskine med torftiga tankar och värdelöst vetande om allting.

Så det blir inte ens som att leta efter nålen i höstacken, utan det blir som att leta efter nålen i fel höstack.

Som idag. Idag har jag tillbringat så gott som en hel arbetsdag med att leta efter en notering jag vet att jag har någonstans om Ernest Hemingway. Jag hittade den inte. Men jag hittade lite annat om Papa. Jag skriver ner det en gång till här, så vet jag var jag har det.

***

»Alla bra böcker har en sak gemensam – de är sannare än om de verkligen hade hänt, och när man har läst en av dem känner man att det här har hänt, hänt en själv och därför tillhör en för evigt: lyckan och olyckan, gott och ont, extasen och sorgen, maten, vinet, sångerna, människorna och vädret. Om man kan skänka läsarna det, då är man författare.«

***

I Finca Vigía, huset i den lilla fattiga och eländiga staden San Francisco de Paula på Kuba, hade Hemingway över 5000 böcker. Många var förstaupplagor med dedikationer av sådana som James Joyce, Scott Fitzgerald, Gertrude Stein, Sherwood Anderson, John Dos Passos, Robert Benchly, Ford Maddox Ford, Ezra Pound och många fler.

***

På väggarna i Finca Vigía fanns också tavlor i original av Juan Gris, Miró, Masson, Klee, Braque …

***

Bland alla dessa katter som Hemingway höll sig med på Kuba fanns också jakthunden Black Dog, en trogen spaniel som inte gillade att husse skrev sina böcker tidigt om morgnarna.

»Han behöver tio timmars sömn men är alltid utmattad därför att han så troget rättar sig efter mitt schema. Han är alltid lycklig när jag befinner mig mellan två böcker, men när jag arbetar tar han det mycket hårt. Det är en gosse som tycker om att sova, men han anser ändå att han måste upp och stå vid min sida när det ljusnar. Han håller lojalt ögona öppna. Men han gillar det inte.«

***

Alla Papas böcker började som noveller. »Jag har aldrig satt mig ner för att skriva en roman.«

***

Hans reseskrivmaskin var av märket Smith-Corona.

***

Hemingway fick 1948 25 000 dollar för två noveller i tidskriften Cosmopolitan.

***

Hela 1957 tvingades han av hälsoskäl hålla en hård diet med bara två glas vin per dag.

***

Bortsett från 1957 hörde det inte till ovanligheterna att han konsumerade två flaskor vin om dagen. Vin drack han dock så gott som enbart i samband med måltiderna. Däremellan höll han sig till sprit. Romdrinkar och whísky var favoriterna. I whiskydrinkarna pressade han en halv citron.

***

De två novellerna han lovat Cosmopolitan svällde ut till Över floden in bland träden. Han fick istället 85 000 dollar för att tidskriften skulle få trycka romanen som följetong.

***

Den daiquiridrink som Papa gillade att sitta och dricka under takfläktarna i baren på La Florida (som alla kallade Floridita) i Havana döptes av bartendern till Papa Doble. Den bestod av två mått Bacardi White Label Rum, saften från två citroner och en halv grapefrukt samt sex droppar maraschimo, Alltsammans nedhällt i en elektrisk mixer över krossad is. Kraftigt omvirvlat och serverat i skummande bägare.

***

Enligt Hemingways vän och levnadstecknare A.E. Hotchner sas det på Floridita att Papa under en eftermiddag kunde dricka ett dussintal sådana drinkar. Det kan vara en del av myten kring honom. Men sant var hur som helst att han efter x antal drinkar där i baren gick hem och drack en flaska vin till middagen för att sedan avsluta kvällen med några glas whisky i läsfåtöljen.

***

Sǻ såg dryckesmönstret ut även när han skrev och när Papa skrev steg han upp klockan sex och försökte att inte skriva efter klockan tolv.

***

På frågan om han i böckerna skrev om sig själv, svarade han: »Finns det någon annan som en författare känner bättre?«

***

Det är 1958, efter ett hyfsat vitt, hälsosamt år som Papa i sin jaktstuga i Ketchum, Idaho börjar skriva på läsfesten En fest för livet. Han skriver nu lika bra som då han skrev de första novellerna innan drickandet sakta men säkert började sänka honom.

***

Det gick lång tid mellan hans böcker. Tio år mellan Att ha och inte ha och Klockan klämtar för dig, och ytterligare tio fram till Över floden in bland träden.

***

Tillbaka i Spanien 1959 dricker Papa som förr igen och kallar det »den bästa sommaren i sitt liv«.

***

Den 2 juli 1961 tar Ernest Hemingway sitt liv.

Magisk bok om magisk skiva

Jag köpte förstås Ulf Lundells dubbel-LP »Den vassa eggen« så fort den kom. Det var i november 1985. Redan efter första genomlyssningen förstod jag att albumet skulle bli ett av dem jag skulle ta med mig till den öde ön.

Lundells texter handlade om den skilsmässa som höll på att slita sönder honom. Om förlusten av ett liv. Om saknaden efter ett hem och tre barn och hur kärleken till den kvinna han älskat förvandlats till en blodig vandring längs den vassa eggen.

Någonting starkare hade jag aldrig tidigare hört. Låtarna slog direkt an på mina känslosträngar. Jag spelade skivan om och om igen, hela den kvällen och långt in på natten. Så länge de barn jag hade då och deras mor var vakna, kämpade jag med gråten. När de hade gått och lagt sig, grät jag öppet. Än i dag, tjugotre år och hundratals lyssningar senare, får jag varje gång svälja ner en klump när Lundell i Inte ett ont ord, vänder sig till sin då fyraårige son Love och kvider »… och när vintern kommer, ta då på dej dina varmaste skor«.

Musikskribenten Håkan Lahger satt i sitt hem och kände samma saker som jag när han första gången lyssnade på de där femton magiska sångerna. Nu ger han ut en hel bok, »Den vassa eggen: Ulf Lundells kreativa kaos«, som rör sig kring detta legendariska album. Jag satt uppe till sent i natt och sträckläste boken. Lahger skriver lysande och fängslande. Storyn kring albumet växer ut till en facinerande berättelse om Ulf Lundells liv och konstnärsskap.

»Så äntligen fanns rockmusik för vuxna människor som gifter sig, skiljer sig, beter sig illa mot varandra och sina barn. Det var facinerande och inte så lite genant att jag som sysslat med detta professionellt i så många år och trott mig höra mitt liv skildrat i rockmusiken, haft så komplett fel. Jag hade tolkat in saker som inte fanns, jag berördes så starkt av uttrycket i musiken att jag inte hörde vad som sades, hörde det jag önskade höra.

Jag ville så förtvivlat gärna att Dylan, Cohen, Springsteen, Van Morrison och Tom Waits skulle sjunga om djupare saker än de faktiskt gjorde. Inbillade mig att de sjöng om mitt liv på riktigt, om våra tillkortakommanden i relationer och äktenskap, om våra svek och lustar, och om de oskyldiga barnen.

Det hade de aldrig gjort fattade jag när jag satt och grät tyst till Den vassa eggen. Äntligen kände jag mig förstådd, sedd på ett sätt ingen sett mig och mitt liv tidigare. Mycket mer kan man inte begära av konsten.«

Allt står i skuggan av att Kapten Haddock fylller 100 år

Allt i jubileumsväg det här året står förstås i skuggan av att Kapten Haddock fyller 100. Men låt oss ändå inte glömma bort att 1967 fyller 40 år.
»The Summer of Love«.
Jag är så pass gammal att jag fanns då och minns och vet vart sextisju, sextisju har tagit vägen nu. Vid den tiden var jag på väg in i puberteten och kände mig för det mesta ensam och underlig, en sådan som helst ville sitta inne och läsa serietidningar och böcker och rita seriestrippar.

Men så en varm och vacker sextiotalssommarkväll skruvade jag in musikkanalen Radio Luxemburg på den lilla röda transistorradion på mitt pojkrum och jag var inte längre ensam och ingenting var längre som förut.

Den där transistorradion började spotta ur sig nya låtar.
Kväll efter kväll.
Ny popsingel efter ny soulsingel.
Jag behövde inte känna mig ensam längre.
Och jag antar att det är The Beatles som ska ha credd för det.

Jag antar det, jag vet inte. Jag tyckte minst lika bra om många andra som den där transistorradion spottade ur sig:
Stones, Kinks, Who, Byrds, Four Tops, Aretha Franklin, Supremes, Jackie Wilson, Them, Stevie Wonder …
Men det går nog ändå inte att komma runt The Beatles.
Beatles hade ju väckt allt det här, satt fart på allt det där, satt alla de där stenarna i rullning, fått en myllrande armé av musikaliska unga människor att bilda band och spela popmusik, och vad jag säger är inte att det gjordes bäst musik då. Jag säger inte det, jag är ingen 60-talsnostalgiker.
Vad jag säger är att vad som hände då, det var att vakna och vara vaken i en underbar dröm som bara fortsatte vara en vakendröm. Vad jag säger är att musik då blev någonting så betydelsefullt för mig att jag visste att det skulle bli betydelsefullt för resten av mitt liv.
Jag visste också att jag inte var ensam längre.
Där utanför mitt pojkrum fanns miljontals som jag.

Man kommer inte runt The Beatles. Beatles ägde världen sommaren 1967, sommaren som skulle gå till historien som »The Summer of Love«. Sommaren som skulle sluta med att John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr stod på ett hustak på Manhattan i New York och sjöng »All You Need is Love« i världens alla tv-apparater.
Året innan hade Lennon rört upp heta känslor i kristna grupper genom att i en intervju säga att Beatles var populärare än Jesus. Frågan är om det inte var sant. Just då.
Om Jesus kunde gå på vatten kunde Lennon, McCartney, Harrison och Starr ta ner solen och månen.

Man kommer inte runt The Beatles. Och det går inte att komma runt »Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band«. Den gavs ut 1967. Jag förstod den inte då, jag gillade den inte då. Jag kanske förstår den nu, men jag vet inte om jag gillar den.
Någon låt kanske.
»A Day in the Life«.
Fast det är ju sådant man ska säga.
Jag går inte omkring med den i min iPod.
Men det går ändå inte att komma runt »Stg Pepper«.
Albumet släpptes den 1 juni 1967. Även om ansamlingen av hundratusentals ungdomar från hela världen då redan hade börjat vid Haigt och Ashbury-distriktet i San Fransisco, tror jag inte att gamla hippies slår mig allt för hårt om jag skriver att »Pepper«-skivan fyrade av startskottet till »The Summer of Love«.

I sin Beatlesbok »En revolution i huvudet« uttrycker Ian McDonald det så här:
»[Stg Pepper] skapade måhända inte sin tids mentala atmosfär, men som en i det närmaste perfekt återspegling förstärkte denna omtalade skiva tidsandan och spred den över världen.«
Direkt efter inspelningen av albumet flög McCartney till Los Angeles – i Frank Sinatras privata jetplan – för att delta i planeringen av Monterrey Pop Festival. Hans första rekommendation var att boka en ung svart gitarrist vid namn Jimi Hendrix.
Man kommer inte runt The Beatles.

Konserten i Golden Gate Park fick hela hippierörelsen att braka loss. Till denna världens första stora rockkonsert kom över 200 000 besökare – med blommor i håret, fri syn på kärlek och fri syn på droger.
Själv fick jag vara kvar i pojkrummet hemma i Borlänge, och tur var nog det.
När allt kommer omkring hade jag det inte så illa där heller.
Jag hade mina böcker och mina serietidningar, och jag hade min transistorradio som den sommaren spottade ur sig nya singlar.
Så här lät det i min lilla radio, lyssna:

»Bernadette« med The Four Tops
»Something stupid« med Frank och Nancy Sinatra
»Can’t Take My Eyes Off of You« med Frankie Valli
»Light My Fire« med The Doors
»Browned Eyed Girl« med Van Morrison
»I Was Made to Love Her« med Stevie Wonder
»I Never Loved a Man the Way I Love You« med Aretha Franklin
»Higher and Higher«med Jackie Wilson
Och dom säger att 41-åringen 1966 var ännu bättre.

Jag bor ju i Borlänge – så jag vågar inte tacka er

Det kom lite liv och en after work med Konstnärn emellan, så det här blev lite sent. Men det var skrivet till kanske hälften och på så vis hade det rättfärdigat en efter jobbet-sittning.
Det är ju numera sällan som man kan påstå att någonting jag gör har med vad man i vanlig mening kallar arbete att göra.
När jag och Boxarn inte är ute och ränner till stället där Ol’ man river gör en krök sitter jag mest i min läsfåtölj och låter dammet samlas på axlarna.
Jag skulle i och för sig indirekt kunna kalla det här bloggandet för lite av ett arbete. Jag skulle – lite mellan raderna – vilja göra det genom att tacka alla er som de senaste veckorna har beställt min bok.
Men om jag gör det, ja, jag bor ju i Borlänge, så då vet jag att det är så många andra som ser på det som att jag bara vill göra mig märkvärdig och larma och göra mig till.

En del tror säkert också att jag ljuger, så det är tur att de på Haga Shopen kan intyga att jag springer där och lämnar in bokpaket var och varannan dag.
Så jag gör inte det, tackar er, som Bodil Malmsten och dom som också har sina böcker på sina bloggar öppet kan göra.
Det är nog riskabelt bara att skriva och ge ut en bok i Borlänge.
Det är inte ett dugg förvånande att Borlänge ligger i botten på kartan över antalet bloggare i landet, och de få Borlängebor som ändå är så märkvärdiga att de är ute på det där internät och bloggar och har sig gör det till nittionio procent under omsorgsfull täckmantel.
Så jag smyger in ett tack så här mellan raderna istället. Om inte annat behövdes det som sporre för att skriva en ny bok.
* * *
Har Alex Schulman ett högre marknadsvärde för Aftonbladet än vad Jan-Olov Andersson har? Spelar det roll för hur de hanteras?
Mattias Hermansson i DN.
* * *
Nu börjar man se charmig ut åtminstone på ett ställe på kroppen.
* * *
O – Ordvitsen
Uppfanns i Göteborg och är fortfarande ett oundvikligt inslag på mässan. De populäraste vitsarna är den där man balanserar en roman på huvudet och säger ”bokmössan”.
Ironikungen Andres Lokko skriver Bokmässans ABC i sin fredagskrönika i SvD.
* * *
Trots att Alex ideligen trampar över anständighetens gränser, börjar nu allt fler kultursidor och krönikörer beskriva hans blogg som ett ”litterärt projekt”.
Det vet jag en blogg som har gjort länge.
* * *
Jag vill inte ta en sorgsen sång och göra den bättre. Jag tycker om sorgsna sånger.
* * *
Nu har också Nelly funnits ett helt år. Tiden flyger förbi som en vinkande hand på ett tåg som man vill vara ombord på.
* * *
Vid Ol’ man-kröken, träden är inte bara rasande vackra där just nu – där finns trän som är äldre än någon människa.
* * *
Så skönt det är med en blogg utan inbyggd besöksstatistik. Jag tror att jag ska låta ta bort även den externa. Det är ändå för mig själv jag skriver och jag bryr mig bara om återkommande läsare.
Och sådana brukar, förr eller senare, höra av sig och tala om att de läser utan att man behöver kolla kolla kolla det.
* * *
Den jag har flest låtar med i min iPod är – överraskning, överraskning – Van Morrison.
Nittiotre stycken.
* * *
Det finaste med medelåldern, det är att man ger fan, att man slipper ha en image att bevaka.
Så drygt det där var, att ängsligt sitta och mäta det man skrev mot andra mått än ens egna.
* * *
Til I Gain Control Again, det är den i podden nu – varför har jag aldrig haft den som dagens låt? Med Emmylou Harris, som nu, eller med Rodney Crowell eller med Morrison eller med nån av alla som har gjort den. Eller har jag haft det?
* * *
Det här bloggstället är, operativt sett, det överlägset bästa av de jag har provat. Bästa i stada. Så lätt, så gesvint att operera här.
* * *
Ni är visserligen värdelösa på att engagera er i de där enkäterna (jag är likadan själv så jag gnäller bara för formens skull). Dock vet jag nu att det är tolv av er som röstar som tittar på videoklippen. Så då tänker jag förstås ha dem kvar.
* * *
… men skulle det börja krångla här, då har jag ju den gamla bloggen kvar. Den är näst bäst i stada.
* * *
Några gamla läsare har slutat kommentera. Det kan väl inte vara så att de kommenterade på det andra stället bara för att det där direkt syntes i själva bloggen att man gjorde det?
Nej, så tror jag inte att det är.
Så egotrippad är det nog bara jag själv som är.
* * *
August Strindberg i Olof Lagercrantz fantastiska biografi. Jag känner igen mig i mycket av hans sämre sidor.
Och det gläder mig att jag är så obildad, eller för all del så självbildad, att jag har de flesta av Strindbergs böcker olästa.
* * *
It is the evening of the day, I sit and watch the children play.
* * *
Nu spelar podden What Does It Take med Paul Carrack. Den är från Still Grooving, ett av de bästa coveralbum som finns. Om ni frågar mig.
* * *
I got some beer and the highway’s free.
* * *
En morgon vaknade jag och förstod hålet inom mig.
* * *
Jag känner samma omsorg för Liam, Saga och Nelly som för mina egna barn. Jag vill skydda dem från alla de hemska saker som ingen förtjänar.
* * *
Fortfarande inte en cigg – höll jag på att skriva.
Men en morgon efter espresson var det så tomt i Ettandosan att jag snodde en av A.
Dock är det så länge sedan, minst en vecka sen, att det känns preskriberat nu.
* * *
På after worken hades det synpunkter på en del av det som finns i min blogrulle. Så jag säger här vad jag sa där: allt som är med där behöver nödvändigtvis inte betyda att jag tycker att allt är bra.
* * *
Jag antecknar allting i min Moleskine. Måste göra det. Det är nåt slags tics.
* * *
Hörde vid ett av borden intill på after worken att de pratade om Evert Bäckström och den särskilde sakkunnige.
* * *
… och sen hamnar de där ticsen här på bloggen.
* * *
Ni har väl upptäckt Fredrik Strages Youtube-tips i bloggrullen.
* * *
Jag blir aldrig nånsin din clown.
* * *
Av alla sätt att … Omtagning hos Daniel Sjölin i Världens sista roman.
* * *
Pilot Super Grip M var slut när jag på väg hem från after worken gick in i bokhandeln. Men Pilot Gel X 07 är inte dum den heller. Enda felet är att den flyter ut lite när man snabbskriver i Moleskinen.
* * *
Jag har till och med Van the Man som skrivbordsbild på laptopen.
* * *
Nästa vecka hämtar jag Macbooken. Orkar inte vänta längre på det där nya operativsystemet. Och jag är redan bra påläst i boken Lär dig använda din Macintosh – från grunden.
* * *
Det var bara jag och två tjejer som bar rött på after worken.
* * *
Sanningshalten i detaljer spelar ingen roll så länge de har prima verkshöjd.
* * *
Jag gillar det långsamma steget och att läsa tidningarna halva förmiddagen. Eller hela. Jag gillar odelat alla tåg jag kan ge fan i.
Och eftersom jag börjat höra lite dåligt uppfattar jag inte om man diskriminerar mig.
DN-kåsören Mats Lundegård tycker att livet som pensionist är OK.
* * *
När jag är klar med Strindberg ska jag läsa Montaigne.
* * *
Most likely you go your way and I’ll go mine.