Mer och mer höst – mer och mer trivsel

Jag respekterar mina barn som människor, jag respekterar mina barns barn som människor, men jag vill inte ha någonting med familjen att göra.
Skriver Lundell i kommande boken Allt är i rörelse.
Och det får väl respekteras, den inställningen.
Men man förundras.
Jag söker mig också likt Lundells alter ego Red i boken till ensamheten. Men inte till att vara ensam ensam.
Jag vill ha familjen, flocken, där. Omkring mig.
Utan min flock är jag ingenting.
De få dagar i mitt liv när den inte finns i min närhet,  jag trampar bara omkring då, trampar vatten.
Oförmögen till någonting.
Det blir mer och mer höst och jag trivs mer och mer med tillvaron. Jag till och med sover bra och djupt. Drömmer mycket.
Dagdrömt har jag alltid gjort mycket. Den där hopplösa sortens drömmar man knappt hinner drömma klart förrän nuet har hunnit ikapp en.
Jag är cd-köpare igen efter några spotifyår, nya John Hiatt blev en liten besvikelse efter första varvet i Bosespelaren.
Hade Dirty jeans and mudslide hymns avlyssnats streamad kanske den inte hade getts fler chanser.
Nu har skivan gått några veckor i cd-spelaren och vuxit till det bästa Hiatt gjort på många år.
Van Morrison skrev I could be your lover to när han flyttade till Woodstock för att hänga med Bob Dylan.
Men de sågs nästan aldrig.
Att Morrison drog dit var värt den enda sången, skriver Håkan Lahger i sin nya Dylanbok.
Gott om trevliga anekdoter i den boken.
På miniräknaren får jag det till att veckan har 168 timmar. Lika för varenda en, där är livet rättvist. Jag lägger tio av dem på löp- och gymträning. Plus ytterligare åtta tio på långpromenader med Boxarn i skog och mark.
Nästan 150 timmar kvar till allt annat.
Räcker gott för mig.
Jag beställer nya Wilco.
Utan att först lyssna.
En del kan man lita blint på.
Jeff Tweedy är en sådan.
Armhålorna kliade. Röda. Det hade ingenting att göra med den vecka som nyss gick förlorad.
Duschkrämen?
Deon?
Vad är det för skit i dom där? Vilka kemikalier?
Man vill inte veta. Visste man, då skulle man hellre gå omkring med en lätt odör av armsvett.
Jag ligger efter med allting när energin på lördagen återkommer. Mest orolig för utsålt på alla höstreor av rosor och buskar och perenner.
Dock finns en del kvar av det önskade när jag kuskar runt med baksätena nedfällda i familjebussen.
Två syrenbuddlejor, en vit och en röd.
Fyra bärhäggmispel.
En paradisbuske.
Åtta måbär, häckplantor.
En bukettapel.
En vingbenved.
Ett dussin stäppsalvia.
Åtta kantnepeta.
Tre perovskia.
På rosfronten dock intet nytt. Urplockat där. Men Bäsna återstår att besöka. Annars finns höstreor ävenså på nätet. Fast då blir det fråga om barrotade rosor.
Jag läste i ett sträck Johan Theorins nya, Sankta Psyko.
Synd bara att han sabbar det på slutet.
Slut är svåra. Speciellt i krimgenren.
Jag ser att många kritiker gillar Läckbergs nya. Jag läser den.
Hon har fortfarande svårt för allting. Början, mitten, slutet.
Och allt däremellan.
Man hinner inte gnälla klart över att inte ha något nytt att läsa.
Nu ligger tre nya tjocka böcker på bordet vid läsfåtöljen och stressar en under läsningen av nya tjocka Ulf Lundell.
Jonathan Franzens Frihet.
Joyce Carol Oates: Änkans bok.
Rikard Wolffs självbiografi Rikitikitavi.
Lundell bör läsas sakta.
Vare sig syrenbuddleja, aka fjärilsbuske, eller perovskia är härdiga i Borlänge. Långt därifrån. Typ skåneväxter.
Men jag vill ha fjärilar i min trädgård. Då får man se till att kapa klimatzoner. Höja upp, bädda in med sten, dränera med grus och stenar, vindskydda med buskar och träd.
Och än sen om det ändå inte skulle gå. En buske går loss på två tre hundra. Högst.
Hur många trehundringar har det inte bränts på krogarna. Utan att blinka.
Fågelholkar köptes också. Sex stycken i olika modeller och storlekar.
Jag tänkte spika upp dem i de gamla lindarna som står stolt allé innanför planket ut mot gatan. I ståhöjd.
Men det är så lite man vet om både holkar och fåglar.
Vid en påläsning ser jag att de ska spikas upp på minst fyra meters höjd. Detta för att inte katter och råttor ska bli nyfikna på holkarnas invånare.
Och inte i söderläge. Bäst är ett skyddat läge med morgon- och kvällssol. Alltså nordost, där bara två, kanske tre, av lindarna kvalar in.
Frågan är om ens det går. Avståndet mellan holkarna bör vara minst 20 meter då många fåglar hävdar revir.
Dock står det inte någonstans någonting om huruvida slutet av september början av oktober är lämplig tid för att i höstvindarna stå fyra meter upp på en stege som står och vinglar på kullerstenar och spika upp holkar.

Ett par tre kullerstenar i bottnen
på varje planteringsgrop.
Som värmemagasin.
Som dränering.
Som fukthållare.
Jag har gjort så.
Jag gör så.
Och allt planterat upphöjt över marknivå.
Allt.

Trädgården står vacker nu. Det är ju så med trädgårdar. Vackrast om hösten.
Rönnarna.
Benveden.
Häggmispeln.
Nyponen i rosbuskarna, jag vill ha bara gammaldags rosor.
Och stäppsalvian, kantnepetan, perovskian och lavendeln som fortfarande blommar. Blått, violett.
Jag är glad, tacksam för att jag tänkte höst då. Då när trädgården började byggas upp.
Det planerades ingenting. Ingenting. Men det tänktes höst.
Sommaren, för att inte tala om våren, är ju inte mer än en grisblink.
Jag tror på metoden stenar och upphöjt. Allt överlever och växer så knaket hörs. Ävenså dom halvhärdiga och ohärdiga.
Det är nog växtzon tre i den här dalaträdgården på gränsen mellan zon fem och sex. Ja, på sina ställen tror jag zon två.
Det har varit och är en fröjd i mitt liv det här trädgårdsprojektet. Tre somrar och höstar nu.
Gigantiskt och dåraktigt men en fröjd.
Minst tjugo sådana somrar och höstar till är att hoppas på.
Om jag fortsätter springa och fortsätter hålla mig borta från pilsnern, energitjuven, bör det gå.
Jag läste boken Born to run och köpte fort som fan odämpade löparskor från en nätbutik i USA.
De är än så länge bara provsprugna nån halvmil på mjukt underlag i Mellstaskogen. Samt några halvtimmar på gymets löpband. Men än så länge fungerar det.
Ingen känning av de onda knäna längre.
Nikes skolaboratorium har ett och annat på sitt samvete.
Och ingen duschkräm ingen deo under armhålorna ens i samband med den duschen, after löpduschen.
Bara vatten.
Det kliar inte.
Inga röda fläckar.
Vatten är bättre än allting.

Dammig

Man är en dammig medelåldring, jag vet.
Men kan jag hjälpa det?
Nej.
Så efter Van Morrison lyssnar jag på … just det, rätt tippat, Bob Dylan.
Nu är det ”Workingman’s Blues # 2” på skivan Modern Times och det känns väldigt fint att vara den jag är.

Efter Dylan – jag har 150 sidor kvar i Nick Hornby-boken, rekommenderas – tror jag att det blir en omgång Tony Joe White.
Och därpå Elvis Costello.

Van the Man-prosa

Jag sitter och läser, jag valde att börja med Nick Hornby-boken, Juliet, Naked, den handlar om en sådan där underbar nörd som Nick Hornby är ensam i den litterära världen om att kunna gestalta, och jag har i hörlurarna Van Morrison.

Jag känner att jag önskar att jag kunde skriva som en Van Morrison-sång.
Som den tidige Van Morrison, med tonen och rytmen och rösten och melodin och melankolin och allt det där andra så svårt att sätta ord på i låtarna på Moondance och Astral Weeks: ”Cyprus Avenue”, ”Cracy Love”, ”Glad Tidings”, ”Caravan”, de båda titelspåren.

Kunna hitta det där i det man skriver, det som finns i ”Madame George” och ”Into the Mystic”.
Och i ”In the Garden” på No Guru, No Method, No Teacher.
Och i ”Queen of the Slipstream” på Poetic Champions.

Att få det att låta så, sjunga så, i det man skriver.
Van the Man-prosa.

Ny bok och ny skiva av Ulf Lundell

Jag läser Ulf Lundells nya bok och lyssnar på Ulf Lundells nya skiva.
»En öppen vinter« heter både boken och skivan. Cd:n följer med som soundtrack till boken. Den släpps först om nån vecka och då jag är så gammalmodig av mig att jag respekterar sådant vill jag inte skriva mer än att jag har en trevlig kväll i fåtöljen.

Skivan är akustisk, elva nyskrivna sånger, och boken är en samling prosalyriska texter.  Nedteckningar, reflektioner, dagboksblad. Det kunde vara bloggtexter. Som förstås handlar om Ulf Lundell själv. Då och nu.
Jag har läst halva boken och haft skivan på repeat. Jag gillar, och jag hoppas att varken författaren eller förlaget slår mig om jag återger texten Van the Man på sidan 167.

Först tänkte jag – ni förstår snart varför – mejla texten till Bjurre på Manhattan. Men han kanske tittar in här …

morrison
ok
ryggen mot publiken i en knapp timme
han har tidtagarur stort till vänster on stage
far åt helvete
han kämpar sig igenom det
han är förbannad
folk jag känner har
kört honom från Halmstad till Blekinge
i en chevabuss
satt där i baksätet och skrek:
fucking fucking fucking! MOVE IT!
full
skulle ha damer
men gör mig mer irländsk säjer jag
låt mig sitta i en van-the-man-van och skrika fucking
fucking fucking MOVE IT!
och djävla ner världen med min röst
som han gör
och Glad Tidings
en sån underbar sångare!
jag menar:
så fattigt allt kan kännas,
vara,
en död av skit
men mitt i detta en röst som hans
och Glad Tidings!
tänk på det Per Bjurman
när du som jag känner att ingen rockmusik
kan göra nånting för oss längre
överallt i den gråa döda inihelvete döda massan
där inget finns mer än ett skri av Carola i blåångestchock
eller vår hunger efter den kick
musik gav oss en gång:
Glad Tidings
Van Morrison
Dylan High Water
eller högt som fan:
Lonesome Day Blues
eller: Geno Dexy’s
eller: Lucky Day
eller: Tush

Van the Man-mästerverk # 2

Och efter Astral Weeks vill man förstås höra Moondance, minst lika mästerlig den. Här har jag lite svårare att välja favoritspår. Men det blir nog, åtminstone i kväll, »Into the Mystic«.

Van the Mans finaste stund

Jag har mina anledningar att känna mig sorgsen i kväll, och mitt eget inlägg här nedan med Dagens låt får mig att lyssna om och om igen på »Madame George«, Van the Mans enligt min mening finaste stund, 9,45 minuters ren magi. Här kommer texten också, så att ni kan sjunga med. Glöm inte att waila med rösten på de ställen där det krävs. Och lyssna förresten på hela Astral Weeks-albumet, det är en mästares verk.

Madame George – Van Morrison

Down on Cyprus Avenue
With a childlike vision leaping into view
Clicking, clacking of the high heeled shoe
Ford & Fitzroy, Madame George
Marching with the soldier boy behind
He’s much older now with hat on drinking wine
And that smell of sweet perfume comes drifting through
The cool night air like Shalimar
And outside they’re making all the stops
The kids out in the street collecting bottle-tops
Gone for cigarettes and matches in the shops
Happy taken Madame George
That’s when you fall
Whoa, that’s when you fall
Yeah, that’s when you fall
When you fall into a trance
A sitting on a sofa playing games of chance
With your folded arms and history books you glance
Into the eyes of Madame George
And you think you found the bag
You’re getting weaker and your knees begin to sag
In the corner playing dominoes in drag
The one and only Madame George
And then from outside the frosty window raps
She jumps up and says Lord have mercy I think it’s the cops
And immediately drops everything she gots
Down into the street below
And you know you gotta go
On that train from Dublin up to Sandy Row
Throwing pennies at the bridges down below
And the rain, hail, sleet, and snow
Say goodbye to Madame George
Dry your eye for Madame George
Wonder why for Madame George
And as you leave, the room is filled with music, laughing, music,
dancing, music all around the room
And all the little boys come around, walking away from it all
So cold
And as you’re about to leave
She jumps up and says Hey love, you forgot your gloves
And the gloves to love to love the gloves…
To say goodbye to Madame George
Dry your eye for Madame George
Wonder why for Madame George
Dry your eyes for Madame George
Say goodbye in the wind and the rain on the back street
In the backstreet, in the back street
Say goodbye to Madame George
In the backstreet, in the back street, in the back street
Down home, down home in the back street
Gotta go
Say goodbye, goodbye, goodbye
Dry your eye your eye your eye your eye your eye…
Say goodbye to Madame George
And the loves to love to love the love
Say goodbye
Oooooo
Mmmmmmm
Say goodbye goodbye goodbye goodbye to Madame George
Dry your eye for Madame George
Wonder why for Madame George
The love’s to love the love’s to love the love’s to love…
Say goodbye, goodbye
Get on the train
Get on the train, the train, the train…
This is the train, this is the train…
Whoa, say goodbye, goodbye….
Get on the train, get on the train…

Om arbete och världens bästa låt

DAGENS CITAT
»Jag älskar arbete. Det fascinerar mig. Jag kan sitta i timtal och titta  på det. «
- Jerome K Jerome, »Tre män i en båt«

DAGENS LÅT
Madame George – Van Morrison

Breaking news: Bjurres hörna uppdaterad!

Nu hade ni tur. Jag tänker på att jag fick igång tangentbordet igen.
För hade jag inte fått det, ja, då kunde jag ju inte ha berättat för er att Bjurres hörna är uppdaterad med en rykande färsk låttlista.
Och Per Bjurman tycks redan ha etablerat den finfina vanan att ackompanjera sina låtar med en liten patenterad Bjurre-text.
Vad det handlar om i dag får ni kolla själva i luckan.
Allt jag avslöjar är att trion på bilderna här uppe har med saken att göra.

Ett dussin låtar

Halvars låtar vol. 11

1. Get out of this house – Shawn Colvin
2. Sweethearts on parade (12-23-30) – Louis Armstrong
3. Willie – Cat Power
4. Rave on – Buddy Holly
5. Running scared – Roy Orbison
6. Sinkin’ soon – Norah Jones

7. Lullaby – Shawn Mullins
8. Strange condition – Pete Yorn
9. Hearts of stone – Southside Johnny
10. Queen of the slipstream – Van Morrison
11. I’m gonna make you love me – The Temptations
12. Mercy – Mojave 3

Kolsvarta Denise Mina – bäst på bokrean

Viktigpetter-koefficienten kan bli så himla hög hos en del så fort de kommer in på böcker.
Själv har jag aldrig begripit vad det skulle vara för märkvärdigt med att läsa böcker. För mig är det lika naturligt som att andas, och jag läser lika gärna Joakim Pirinen-album som Shakespeare-pjäser och kan inte se att det ena skulle vara finare än det andra.

I begynnelsen var ordet. Jag har läst ord sen det år jag skulle fylla fem och dragit dem omkring mig som en filt.
Om jag inte fick läsa … ja, jag kan nätt och jämt ens tänka tanken men det skulle kännas som att leva i ett andligt mörker.
Jag, som dessutom är pratlat, är en som har lätt för att hålla med Alain de Botton, när han i en av sina böcker – jag minns inte vilken – skriver att läsa ger mer än att samtala.
Samtalet lämnar inte utrymme för döda perioder, skriver han. Samtalet kräver ständigt att vi reagerar på samtalspartnerns närvaro och slutar inte sällan med att vi ångrar både vad vi sagt och vad vi lämnat osagt.

Och för att återgå till de där viktigpettrarna, de rynkar förstås på näsan åt deckare. Jag förstår inte varför. Men en sak är säker: de har aldrig läst Denise Mina.
På den bokrea som börjar på tisdag kan det mycket väl vara så att bästa boken är en kriminalroman – Denise Minas »Blodsarv«.

Skotskan Denise Mina är en av de fetaste käftsmällarna på allt uppnäst prat om kriminalromanens brist på litterära värden.
Det Mina levererar är inget pusselmakeri i tofflor framför öppna brasan på landet. Det är socialrealistisk noir. Kolsvarta resor genom Glasgows backstreets, de allra skitigaste kvarteren och bostadsområdena, där det luktar vinägerdränkta fish’n'chips, kål och kokande pissig tvätt.

Männen super upp arbetslöshetsunderstödet på sjabbiga pubar, ungarna sniffar lim i råttinvaderade trapphus, kvinnorna bär i det ständiga regnet och den nålvassa vinden hem magra matkassar från lågprisbutikerna till mögelangripna bostäder där silverfiskarna koloniserat badrumsmattan.
Det är äckligt bra.

Till dessa människor och miljöer tog Denise Mina med oss redan i den mästerliga Garnethill-trilogin, där hon skapade det oförglömliga porträttet av Maureen O’Donnell, det mentalt skadade incestoffret.
I »Blodspår« – första delen av planerade fem i Paddy Meehan-serien, där »Vargtimmen« är andra och »Sista andetaget» tredje – utforskar hon också två nya miljöer: den skotska tidningsmiljön på 1980-talet och den katolska familjen i form av irländska immigranter som politiska och religiösa underdogs.

För sina syften introducerar Mina en ny udda och kanstött karaktär.
Paddy Meehan, kaxig, smart, överviktig, äregirig och lögnaktig.
Hon lyssnar på punkbanden Stiff Little Fingers och The Undertones och skjuter sarkastiska oneliners från höften.
Som ung springflicka i den whiskyindränkta, manschauvinistiska redaktionsmiljön på Scottish Daily News ser hon chansen att slå sig fram till ett jobb som journalist i bevakningen av löpsedelsfallet Baby Brian Boys: barn som mördar barn.

I sin snäva kjol, regnblöta duffel, knäpåsiga svarta yllestrumpor och de svarta Monkeybootsen av laminerad papp går Paddy Meehan rakt igenom boksidorna och står levande och blodfull intill en vid läsfåtöljen.
Denise Mina är på samma gång mjuk soul och skrovlig blues.
Läs henne en fredagskväll med ett glas rökig Laphroaig och något av Van Morrisons tidigare album eller Glasvegas debut-cd i hörlurarna och kom sen till mig och säg att crime inte kan vara stor litteratur.