Mer och mer höst – mer och mer trivsel

Jag respekterar mina barn som människor, jag respekterar mina barns barn som människor, men jag vill inte ha någonting med familjen att göra.
Skriver Lundell i kommande boken Allt är i rörelse.
Och det får väl respekteras, den inställningen.
Men man förundras.
Jag söker mig också likt Lundells alter ego Red i boken till ensamheten. Men inte till att vara ensam ensam.
Jag vill ha familjen, flocken, där. Omkring mig.
Utan min flock är jag ingenting.
De få dagar i mitt liv när den inte finns i min närhet,  jag trampar bara omkring då, trampar vatten.
Oförmögen till någonting.
Det blir mer och mer höst och jag trivs mer och mer med tillvaron. Jag till och med sover bra och djupt. Drömmer mycket.
Dagdrömt har jag alltid gjort mycket. Den där hopplösa sortens drömmar man knappt hinner drömma klart förrän nuet har hunnit ikapp en.
Jag är cd-köpare igen efter några spotifyår, nya John Hiatt blev en liten besvikelse efter första varvet i Bosespelaren.
Hade Dirty jeans and mudslide hymns avlyssnats streamad kanske den inte hade getts fler chanser.
Nu har skivan gått några veckor i cd-spelaren och vuxit till det bästa Hiatt gjort på många år.
Van Morrison skrev I could be your lover to när han flyttade till Woodstock för att hänga med Bob Dylan.
Men de sågs nästan aldrig.
Att Morrison drog dit var värt den enda sången, skriver Håkan Lahger i sin nya Dylanbok.
Gott om trevliga anekdoter i den boken.
På miniräknaren får jag det till att veckan har 168 timmar. Lika för varenda en, där är livet rättvist. Jag lägger tio av dem på löp- och gymträning. Plus ytterligare åtta tio på långpromenader med Boxarn i skog och mark.
Nästan 150 timmar kvar till allt annat.
Räcker gott för mig.
Jag beställer nya Wilco.
Utan att först lyssna.
En del kan man lita blint på.
Jeff Tweedy är en sådan.
Armhålorna kliade. Röda. Det hade ingenting att göra med den vecka som nyss gick förlorad.
Duschkrämen?
Deon?
Vad är det för skit i dom där? Vilka kemikalier?
Man vill inte veta. Visste man, då skulle man hellre gå omkring med en lätt odör av armsvett.
Jag ligger efter med allting när energin på lördagen återkommer. Mest orolig för utsålt på alla höstreor av rosor och buskar och perenner.
Dock finns en del kvar av det önskade när jag kuskar runt med baksätena nedfällda i familjebussen.
Två syrenbuddlejor, en vit och en röd.
Fyra bärhäggmispel.
En paradisbuske.
Åtta måbär, häckplantor.
En bukettapel.
En vingbenved.
Ett dussin stäppsalvia.
Åtta kantnepeta.
Tre perovskia.
På rosfronten dock intet nytt. Urplockat där. Men Bäsna återstår att besöka. Annars finns höstreor ävenså på nätet. Fast då blir det fråga om barrotade rosor.
Jag läste i ett sträck Johan Theorins nya, Sankta Psyko.
Synd bara att han sabbar det på slutet.
Slut är svåra. Speciellt i krimgenren.
Jag ser att många kritiker gillar Läckbergs nya. Jag läser den.
Hon har fortfarande svårt för allting. Början, mitten, slutet.
Och allt däremellan.
Man hinner inte gnälla klart över att inte ha något nytt att läsa.
Nu ligger tre nya tjocka böcker på bordet vid läsfåtöljen och stressar en under läsningen av nya tjocka Ulf Lundell.
Jonathan Franzens Frihet.
Joyce Carol Oates: Änkans bok.
Rikard Wolffs självbiografi Rikitikitavi.
Lundell bör läsas sakta.
Vare sig syrenbuddleja, aka fjärilsbuske, eller perovskia är härdiga i Borlänge. Långt därifrån. Typ skåneväxter.
Men jag vill ha fjärilar i min trädgård. Då får man se till att kapa klimatzoner. Höja upp, bädda in med sten, dränera med grus och stenar, vindskydda med buskar och träd.
Och än sen om det ändå inte skulle gå. En buske går loss på två tre hundra. Högst.
Hur många trehundringar har det inte bränts på krogarna. Utan att blinka.
Fågelholkar köptes också. Sex stycken i olika modeller och storlekar.
Jag tänkte spika upp dem i de gamla lindarna som står stolt allé innanför planket ut mot gatan. I ståhöjd.
Men det är så lite man vet om både holkar och fåglar.
Vid en påläsning ser jag att de ska spikas upp på minst fyra meters höjd. Detta för att inte katter och råttor ska bli nyfikna på holkarnas invånare.
Och inte i söderläge. Bäst är ett skyddat läge med morgon- och kvällssol. Alltså nordost, där bara två, kanske tre, av lindarna kvalar in.
Frågan är om ens det går. Avståndet mellan holkarna bör vara minst 20 meter då många fåglar hävdar revir.
Dock står det inte någonstans någonting om huruvida slutet av september början av oktober är lämplig tid för att i höstvindarna stå fyra meter upp på en stege som står och vinglar på kullerstenar och spika upp holkar.

Ett par tre kullerstenar i bottnen
på varje planteringsgrop.
Som värmemagasin.
Som dränering.
Som fukthållare.
Jag har gjort så.
Jag gör så.
Och allt planterat upphöjt över marknivå.
Allt.

Trädgården står vacker nu. Det är ju så med trädgårdar. Vackrast om hösten.
Rönnarna.
Benveden.
Häggmispeln.
Nyponen i rosbuskarna, jag vill ha bara gammaldags rosor.
Och stäppsalvian, kantnepetan, perovskian och lavendeln som fortfarande blommar. Blått, violett.
Jag är glad, tacksam för att jag tänkte höst då. Då när trädgården började byggas upp.
Det planerades ingenting. Ingenting. Men det tänktes höst.
Sommaren, för att inte tala om våren, är ju inte mer än en grisblink.
Jag tror på metoden stenar och upphöjt. Allt överlever och växer så knaket hörs. Ävenså dom halvhärdiga och ohärdiga.
Det är nog växtzon tre i den här dalaträdgården på gränsen mellan zon fem och sex. Ja, på sina ställen tror jag zon två.
Det har varit och är en fröjd i mitt liv det här trädgårdsprojektet. Tre somrar och höstar nu.
Gigantiskt och dåraktigt men en fröjd.
Minst tjugo sådana somrar och höstar till är att hoppas på.
Om jag fortsätter springa och fortsätter hålla mig borta från pilsnern, energitjuven, bör det gå.
Jag läste boken Born to run och köpte fort som fan odämpade löparskor från en nätbutik i USA.
De är än så länge bara provsprugna nån halvmil på mjukt underlag i Mellstaskogen. Samt några halvtimmar på gymets löpband. Men än så länge fungerar det.
Ingen känning av de onda knäna längre.
Nikes skolaboratorium har ett och annat på sitt samvete.
Och ingen duschkräm ingen deo under armhålorna ens i samband med den duschen, after löpduschen.
Bara vatten.
Det kliar inte.
Inga röda fläckar.
Vatten är bättre än allting.

Big Brother och gräsmattor

Jag hatar att hata.
Ändå kan den känslan emellanåt försöka leta sig in i mig, till exempel när omgivningen tittar på Big Brother på tv.
Jag kan sådana gånger märka att hatet är på väg att bubbla upp, men jag avskyr den känslan så intensivt att det gränsar till … ja, hat, och jag gör då allt som står i en människas ringa viljemakt för att hindra hatet att nästla sig upp till ytan.
Jag blundar, djupandas och mantramumlar tyst för mig själv: Big Brother får också finnas, Big Brother får också finnas, Big Brother får också finnas …

Så det enda jag just nu kan komma på som nästan inte får finnas och som jag därmed måste erkänna att jag nästan hatar är gräsmattor.
Minnesgoda läsare av Huvudsakerna erinrar sig hur djefligt jag har haft det med min gräsmatta. Det var inte nog med att den VAR stor och i eländigt skick. Det hela blev ännu gräsligare när jag för två år sedan fick nog av den bedrövliga skapelse min trädgård var och beslöt mig för att göra om den från grunden.

Det första som togs itu med, innan jag började med trädgårdens väggar och tak, var golvet: så mycket som rätt nära tre fjärdedelar av den platta gräsmattan ersattes med stensatta ytor och nivåskillnader i form av upphöjda planteringar, murar och en stor slänt.
I fjol vid den här tiden, efter all trafik på den med grävande och körande, var det som återstod av gräsmattan mer en leråker än en gräsmatta. Leråkern blev en gräsmatta först någon gång mot slutet av sommaren. Jag mätte inte tiden, men tippar att jag fick lägga ner mer jobbtid på den gräsmatteytan än på alla andra trädgårdsytor den sommaren.
Jag gick där och gödslade och vattnade och klippte och lade stengångar och skar rabattkanter och förbannade att jag inte stensatte HELA skiten när jag ändå höll på.

Och nu då?
Jodå, tackar som frågar.
Men nädå.
Nu har gräsmattehelvetet redan så smått börjat gnaga sig in här och där i praktiskt taget allt det nyanlagda. Och jo – jag HAR lagt markduk och gjort allt annat enligt trädgårdskonstens alla gyllene regler.
Det hjälper inte. Det säger jag eder. Det hjälper inte.

Än så länge är det bara här och där gräset har smugit sig in. Och det är ytligt än; lätt att dra upp och går att hålla efter. Men skulle man vända ryggen till ett tag, åka bort, lägga sig i hängmattan och läsa böcker, vara upptagen med planteringen av en ny rosenhäck … nej, jag vill fanimej göra någonting trevligare där ute om dagarna än att hålla efter detta förbannade gräs.

Nu, i morgon dag, innan gräset dundrar igång och börjar växa så det knakar (tänk om allt hade sådan växtkraft som gräs) ska jag skaffa höga stålkanter och böja till och banka ner.
Jag gillar det inte, jag nästan hatar det, jag vill göra annat och har gott om annat att göra än gräsmattepyssel och dyra är de där stålkanterna också, man skulle säkert få en hel rosenhäck för vad det blir att kosta.
Så jag kommer att småhata det jobbet.

Sedan, när det är klart och gräset hoppeligen stoppat, ska jag sluta småhata och bygga en kompost med två avdelningar. Stooor nog att rymma alla miljontals lindlöv och allt annat trädgårdsavfall.
Om ett år och för all tid framöver slipper man då åka till Ica Maxi och Coop Forum och släpa hem tre-för-hundra-kronors-jordsäckar och gödsel som får bilen att lukta koskit ända fram till jul

Och visar det sig då, om ett år, att gräset ändå inte, likt den där Olle, har motats i grind kommer mitt småhat att ha utvecklats till ett sådant glödgande hat att även resten av gräsmattan kommer att stensättas.
Det är ett som är säkert.

Trädgårdsmupp

Förvandlad till en fullfjädrad trädgårdsmupp börjar abstinensen redan gå till angrepp.
Jag funderar på att bota den med att stövla ut i skogen och gräva upp ett gäng knotiga enbuskar och ägna vintern åt att sitta i källaren och odla bonsaiträd.

Konsten att täcka jordfläckar

Jag känner mig redan lite … ja, sysslolös.
Det beror på att jag i går eftermiddag täckte de sista bara jordfläckarna i min med egna händer uppbyggda stenpartikulle, eller vad nu man ska kalla den.
Det är en cirka tolv meter lång och fem till sju meter bred kulle med böljande nivåskillnader som har byggts upp med hjälp av jord, torvblock och större och mindre naturstenar.

Får jag säga det själv, och det kan ju ingen hindra mig från, så är den fantastisk, minst jordens åttonde underverk. Får tidningen House & Garden nys om den, då kommer de att skicka ett reportageteam hem till mig.
Men vill jag ha murvlar drällande i min trädgård? Nej. Så tar jag ett kort på kullen och publicerar här? Nej.
Så jag håller tyst om kullen. Allt jag visar är bilder på några av de marktäckande växter jag har valt att plantera på den.

Det är resultatet av många månaders slit och släp som jag nu kan njuta av. Ja, inte bara jag själv. Fåglar och bin och humlor och fjärilar i massor har också redan hittat dit och gjort kullen till en tummelplats.
Jag började bygga på den redan förra sommaren. Av en ren slump, som det är med så mycket annat när det gäller mig.

Det var så att jag då utplånade stora delar av en gigantisk, eländig gräsmatta genom att lägga tonvis med sten. Det blev en djefla massa jord över som jag inte visste vad jag skulle göra av.
I väntan på att hitta en permanent lösning på det problemet tippade jag skottkärra efter skottkärra efter skottkärra med jord i utmarkerna av den gräsmatta som blev kvar och allt eftersom den där jordhögen växte började planen på en kulle växa fram i mitt inre.

Hela tiden under det år som har gått har jag också hämtat stora och fint formade naturstenar i skog och mark som jag har baxat hem och under hand täckt stora delar av kullen med. Stenar är vackra, dessutom är varje jordfläck som täcks av en sten en ogräsfri zon. Dränerar och håller värme och fukt gör stenar också.
Stenkullen hade så i mitten av juli i år funnit sin långsträckta och i olika nivåer böljande form och jag har sedan dess ägnat all ledig tid åt att på varenda jordfläck mellan alla dessa stenar plantera buskar och rosor och perenner samt flera hundra vårlökar.

Och i går eftermiddag gick jag alltså i mål. Jag planterade det sista. Låga marktäckare. Inte en jordfläck får synas där jag planterar.
Två fulla skottkärror med späda plantor av gul fetknopp, backtimjan, krypen, kamtjatkafetblad, mossflox, vinteriberis, murklocka, kaukasiskt fetblad, backnejlika, vintergröna och guvet allt av sådant som jag har läst mig till kommer att bilda täta doftande mattor i gult, grönt, blått och rött.

Även om jag just nu känner mig en smula sysslolös i väntan på att alla dessa miljoner löv ska blåsa ner ur de sju urgamla stora lindarna på tomten så tänker jag inte baxa hem en enda stendjävul till eller gräva en endaste planteringsgrop till. Inte än på ett halvår.

Och skulle jag ändå få för mig att göra det, så går det inte. Så tätt som jag planterar finns där inte plats ens för en ynka liten vårlök.

I väntan på tjälen och snön

Det är höstspurt i trädgården, jag hinner inte skriva så mycket som jag skulle vilja skriva.
Jag hinner inte, jag orkar inte. Jag känner i nacken, axlarna och ryggen hur mycket stryk jag har tagit av detta trädgårdsprojekt.
Jo, projekt, det har blivit till ett projekt. Tyvärr. Det var inte meningen men det blev så ändå. Förstås.

Vi pratar om mitt stora problem i livet, det att jag inte kan göra nästan någonting normalt.
Lugnt och fint och stilla och en sak i taget – så önskar jag att jag kunde göra och jag planerar att ta det på det viset men det går sällan eller aldrig så som jag har tänkt mig.

Mitt hopp står till tjälen, att den kommer och går djupt i marken och sätter stopp för allt detta grävande i jorden.
Och till snön, att den kommer och täcker över allt som jag ser och inbillar mig att jag måste göra innan tjälen går i backen och vintern rullar in.

Vad jag behöver är ett halvår av läsande och skrivande.
Men tjälen och snön får inte komma än på ett bra tag.
Än har jag en del som först måste göras. En hel del.
Nya batterier till Macbookens trådlösa, externa tangentbord måste jag också hinna skaffa. Det blir för mycket fel när jag skriver snabbt på det inbyggda.

Växter växer

Får du aldrig fullt i din trädgård?
Det är en i personalen på Bäsna handelsträdgård som ställer frågan. Jag är där och lastar bilen full av buskar och perenner. Nu igen.
Jag tänker efter när jag kommer hem och planterar allt det där. Svaret på frågan är att min trädgård kommer att bli överfull.

Det är en insikt som börjar smyga sig på mig, det att buskar och perenner växer. Både på höjden och bredden. Åt alla håll och kanter.
Jag står där i en svettlackande paus i grävandet och tittar på allt det som jag planterade förra hösten.  Det mesta har blivit ungefär dubbelt så stort, åt alla håll och kanter, på ett år.
Och det jag planterade i våras, för mindre än ett halvår sedan, har också redan ränt iväg och blivit högre och bredare.

Så jag gör en minnesnotering åt mig själv.
Växter växer.
Både på höjden och bredden.
Åt alla håll och kanter.
Jag måste således sluta upp med det här att plantera någonting på varje bar jordfläck som jag upptäcker.

Lavendelns doft och eventuella härdighet

Jag luktar och jag är lortig.
Men jag vill inte gå och duscha. Inte än. Jag vill lukta ett tag till.
Det jag luktar, nej, doftar, är nämligen ingenting sämre än Lavandula angustifolia.
Lavendel.

Arton, eller aderton ska man nog säga i ett sådant här förnämligt sammanhang – aderton plantor Lavandula angustifolia har jag denna vackra måndag i september planterat.
Det är därför jag doftar så gott. Och är så lortig.
Jag har planterat lavendeln på det viset att de är det första man ser och det första man känner doften av när man kommer in på den stenlagda gården.
Folk kommer tro att de har hamnat i Provence när de går in genom porten i planket hemma hos mig.
Om lavendeln överlever vintern.
Det är det som är brasklappen.

Det finns väldigt ofta en brasklapp med i bilden när det handlar om mig och sådant som ska växa i en trädgård.
Jag kan ju praktiskt taget ingenting om sådant som växer i en trädgård. På den fronten är jag nybörjare, novis, fullständig amatör.
När jag väljer vad som ska växa i min trädgård så går det till på det viset att jag åker till nåt ställe där växter säljs och så går jag runt där med en vagn och plockar åt mig sådant som jag tycker ser fint och trevligt ut. Doftar det dessutom gott, som lavendel ju gör, då är saken vad mig anbelangar klar.
Inte bryr jag mig då om sådana petitesser som härdighet och klimatzoner.

Det är först när jag i jorden har grävt ner allt det där fina och trevliga och doftande som jag inte kan motstå, det är först då som jag brukar klippa bort de där vita plastremsorna som sitter på buskarna och blommorna och ta med mig plastremsorna in till öronlappsfåtöljen för att i trädgårdsböcker och på nätet ta reda på sådant.
Det är vad jag nyss har gjort, läst på en smula om Lavandula angustifolia.

Om lavendel säger man att den räknas som halvhärdig. Ovanför stockholmstrakten kan det vara riskabelt att plantera den. Jag bor en bra bit från den trakten. Gudskelov. Ett tjugotal mil ovanför, norr om.
Men jag är beredd att ta risker, när det gäller Lavandula angustifolia oerhörda risker.

Om lavendeln sägs att den förr planterades som häckar längs gångarna i gamla slottsparker för att dofterna skulle frigöras av damernas vida kjolar.
Lavendel lockar också till sig bin och humlor och fjärilar.
Lavendel sägs ävenså ha en lugnande inverkan på ett uppjagat sinne.
När de aderton i början av juli nästa år blommar, då kommer jag således att sitta där i lavendeldoften, omspunnen av fjärilsfladder och humlebrum, och med ro i sinnet betrakta barbenta damer med kjolarna fladdrande i sommarvinden.

Pyrrhusseger i trädgården

Jag höststädar i trädgården.
Vid tomtgränsen bakom skrivarstugan slingrar sig kvickroten från grannens komposthög in mellan staketspjälorna.
Jag klipper bort, med mycket möda och stort besvär.
Jag sitter nu och grunnar på om det bara blev en pyrrhusseger. Jag läser i uppslagsverken.

En pyrrhusseger är en dyrköpt seger, en seger med stora egna förluster. Innebörden i uttrycket kan även vara att resultatet av ”segern” visar sig leda till en förlust längre fram. Uttrycket härrör från Pyrrhus, som efter ett framgångsrikt slag mot romarna år 280 f.Kr. skall ha yttrat: ”En sådan seger till, och jag är förlorad.”

När man klipper ner till exempel en klematis eller en ros, då stimulerar man ju en fortsatt tillväxt. En ännu starkare tillväxt.
Förhållandet borde vara detsamma med ogräs som kvickrot.
Alltså en pyrrhusseger.

I väntan på att komposteras

Jag ser att storabh i en kommentar kommer med rådet att jag ska sälja huset.
Och så kommer det ju att bli. En dag kommer vi alla att lämna våra hus och hem, det är ett öde som ingen kommer undan. Det är en sak som är jävligt säker.
Det är lite åt det hållet jag går därute i min trädgård och filosoferar om dagarna.

Den dag turen är kommen till mig att lämna över skottkärran, planteringsspaden och kompostgrepen till någon annan, då har jag lämnat någonting efter mig.
Träd och buskar och perenna växter och alla dessa stenar. Allt det där och lite till har jag planterat och baxat dit med mina egna händer.

Det kommer att finnas kvar där om inte i evigheter så åtminstone långt efter det att jag själv har blivit bortglömd och förvandlad till välbrunnen kompost.

Rosor – dessa primadonnor

Jag planterar och planterar och planterar. Det känns som om jag ingenting annat har gjort sedan tidigt i fredags morse. Man hinner inte skriva ens, och jag som ska leverera manus till ett bokförlag innan hösten är över.
De trädgårdslärde säger att det är den här tiden på året som är den bästa när det kommer till att plantera buskar och perenner. Alltså lyssnar jag, trädgårdsnovisen, till de lärde och gör som de säger.
Det är ju på det viset att jag gör om min trädgård på snart sagt varje fläck. Jag trodde att grovjobbet var gjort när alla dessa stenar var lagda, murar var byggda och pergolan och andra uteplatser stod resta.
Manegen var krattad, bara finliret återstod.
Jomenvisst.

Plantera, slitet och släpet det handlar om är något som de trädgårdslärde pratar med väldigt små bokstäver om. Ta bara rosorna, dessa bortskämda primadonnor – de kräver att man gräver en planteringsgrop som är en halvmeter djup och lika bred. Dränerad ska gropjäveln vara också. Samt lucker och jag vet inte allt. Vilken jord som helst duger inte heller åt de där diviga rosorna.
Nej, jag säger som Alf Johansson, Bragebossen, som jag träffade på handelsträdgården i Torsång.
- Tacka vet jag riddarsporrar.