Om att bli en Ol’ 55 och få vinterblues

Titta på stjärnhimlen och femtiofem år är ingenting.
Titta i spegeln och femtiofem år är nästan allting.
Jag fyllde själv femtiofem, blev en Ol’ 55, den här vintern. Det innebär inte bara att man har nått den åldern då man för varje dag blir mer och mer maläten. Det bär också med sig insikter som att man måste släppa taget om tidigare versioner av sin egen självbild, och att man måste ta avsked från alla gamla föreställningar om sin egen betydelse.
Det där vill man smita undan men det går inte. Det vore förödande att kliva in i övre medelåldern och spegla sig i försvunna ideal av sig själv – den unge; den attraktive; den starke; den efterfrågade; den framgångsrike…

Det kan vara det här. Det kan också vara min gamla vanliga vinterblues.
Hur det än är så har jag den senaste tiden inte mått bra (och nu syftar jag inte på en nyss genomliden vinterkräksjuka).
Jag vill helst stanna kvar i sängen om morgnarna, jag känner mig var dag som i Bob Dylan-sången på Time Out Of Mind.

When you think that you’ve lost everything
You find out you can always lose a little more
I’m just going down the road feeling bad
Trying to get to heaven before they close the door

Det har inte funnits mer än som små vindpustar i tankarna förr, men jag blev en Ol’ 55 den här vintern och nu tänker jag varje dag på att det ju är att börja bli gammal på riktigt.
Den växer, den skugga av vemod som ligger över människans liv – insikten om livets förgänglighet. Memento mori – medvetandet om att människan en gång skall bli jord.
Eller också är det något så ofilosofiskt som vanlig vinterblues.

På väg till Bjusansjön högt uppe i Tjärnaberget ser Boxarn och jag en lördag förmiddag de från norr kommande rådjuren.
* * *
Efter en tids uppehåll har jag skaffat årskort på gymet igen. Och jag är nu lika normal med det som med allt annat jag ger mig in på. Alltså är jag där varje dag.
* * *
Det är säkert allvarligare fel på mig än lite vinterblues. Bland det bästa jag vet är när det har snöat och man får gå ut och skotta.
* * *
»Det har tagit mig ett liv att nå så långt att jag kan måla som ett barn.«
- Pablo Picasso
* * *
Har någon annan varit snäll och hjälpsam och redan skottat medan Boxarn och jag har varit ute och pulsat i snön … ja, då hycklar jag tacksamhet men är inombords besviken och förbannad.
* * *
När Halvars Huvudsaker vann den där bloggtävlingen var det visst också en expertjury med i avgörandet. Enligt samma princip som i Melodifestivalen vägde juryns röster lika tungt som folkets röster.
Jag fanns inte på plats vid prisutdelningen så det är först nu, via snigelpost, som jag har fått ta del av juryns vinnarmotivering. Den är fin, tycker jag, så finfin att jag ska låta rama in diplomet där motiveringen nedan finns med.
»Om skrivande, böcker, film, musik och andra viktigheter. En kulturell blogg i dess rätta bemärkelse av en bloggare med stort hjärta för språk.«
* * *
Det om gymet, jag gled lite på sanningen. Tre dagar i veckan lubbar jag, men duschar och bastar och ångbadar och bubbelbadar och dricker gratisespresso och har mig i gymets nya relaxavdelning efteråt.
* * *
Falling Down A Mountain, Tindersticks splitter nya album är årets hittills bästa skiva. Tredje spåret, »Harmony Around My Table«, har en så poppig, medryckande la-lala-nana-nanana-refräng att den kommer att få Cee-Jay Bergman att ta buggsteg hela vägen från Dalarnas Tidningars sportredaktion hem till Örnnästet.
* * *
Fast än är jag blyg av mig de dagar det är mixat med damer och herrar i relaxen.

Inga kåta katter i mörkret och blötan

Bjurre Tom Waits-febrar

Nja, när vi ändå är på gång – här kommer det en Tom Waits-compilation. Har haft svår feber på honom ändå sedan i våras och…well, här är de nummer jag tycker bäst om.

Best of Tom Waits

- Per Bjurman

Breaking news: Bjurres hörna uppdaterad!

Nu hade ni tur. Jag tänker på att jag fick igång tangentbordet igen.
För hade jag inte fått det, ja, då kunde jag ju inte ha berättat för er att Bjurres hörna är uppdaterad med en rykande färsk låttlista.
Och Per Bjurman tycks redan ha etablerat den finfina vanan att ackompanjera sina låtar med en liten patenterad Bjurre-text.
Vad det handlar om i dag får ni kolla själva i luckan.
Allt jag avslöjar är att trion på bilderna här uppe har med saken att göra.

Ta aldrig en sorgsen sång och gör den bättre

Jag vet inte, det finns sällan eller aldrig något tema i spellistor som jag gör.
Så har det varit ända sedan den tiden då jag terroriserade min omgivning med blandband.
De bestod helt enkelt av ett gäng låtar, huller om buller, som jag ville att andra också skulle lyssna på.

Nu för tiden är det likadant. Jag klickar ihop nån spellista av sånger jag råkar höra på kvällen, för att ha i lurarna när Boxarn och jag nästa morgon travar iväg i snön bort till älvkröken.
Den här är vad vi ska vi lyssna på i morgon bitti. Och undrar om det inte blev tolv sånger med någonting gemensamt ändå.
Vemod, kanske rent av ett drag av sorg?
Vad vet jag.
Mer än att det är tolv sånger som jag tycker väldigt mycket om. För mig räcker sånt som tema.
Vem som än sa det: ta aldrig en sorgsen sång och gör den bättre. Då blir den sämre.

HALVARS LÅTAR VOL.8

1. Father And Son – Cat Stevens
2. St. Olav’s Gate – Tom Russel / Andrew Hardin
3. Martha – Tom Waits
4. Until You Came Into My Life – Joe Henry
5. Feel Like I’m Falling In Love – Jack Ingram
6. Broken Things – Julie Miller

7. Waiting On A Friend – The Rolling Stones
8. Don’t Play That Song - Aretha Franklin
9. Little Rock’n’Roller – Steve Earle
10. Turpentine – Brandi Carlile
11. Mercy Now – Mary Gauthier
12. Leavin’ – Shelby Lynne

Skivor eller webbjukebox – det är den nya frågan

Alltså Spotify, jag har smyghängt där ett tag nu, sent på nätterna, jag är sexton år igen om morgnarna, The Boxer ser på en med Suzanne Reuter-blick för att han inte får pissa ner mer äventyrligare buskar och trän än de i hemmamarkerna.
Jag börjar allt mer ifrågasätta meningen med alla dessa nedstiganden till webbunderjordens mörkaste musikvatten med mp3-metspöet agnat.
Och allt detta joxande med iTunes, lägga in sina cd-skivor där, hämta hem albumbilder, rigga spellistor, genresortera, dona och dutta och ha sig som nån finnig frimärkssamlare med Elvis Costello-brillor.

Jag menar, jag är medelåldring, jag har inte fått dit Ens En Fjärdedel av mina cd:n och Bara Börjat Gruva Mig vid tanken på att det finns några hyllmetrar vinyl att sen med nån Clas Ohlsson-skivspelare man måste skaffa för x tusen spänn ta itu med Sisyfosprojektet att digitalisera LP- och singelskivorna.
Skägget är redan grått på en, det kommer att vara mossgrönt innan man blir klar med det projektet och kan ligga på långvårdsavdelningen och rocka loss till Tom Waits och Dwight Yoakam och de andra på W och Y längst ner och längst bort i skivhyllorna.

Jag ljuger inte nu. Jag umgås med ångestridna planer på att knalla bort till Expo Köp, mataffärn en bit bort, och hämta ett gäng Chiquitakartonger, bedöva känslorna med ljusgröna piller och låta cd-skivorna göra bananflugorna sällskap till Ingo på Folk å Rock.
Allt utom LP-skivorna.
De doser av ångestdämpare det skulle kräva – det finns inte ens en internetdoktor som skulle skriva ut de doserna.

Allt, så gott som allt, som de där bananflugorna kommer att få umgås med i väntan på att Ingo ska öppna kartongerna finns på Spotify. Snart finns rubb och stubb på denna webbjukebox och varför ska man då ha skivor i hyllorna och mp3:or som tar upp plats och saggar sprutten i Macbooken?
Jag har betalat 999 kronor till Spotify och kan nu knappa in vilka låtar jag vill på den där enorma webbjukeboxen under ett helt år framöver. Mitt senaste skivinköp gick på 408 kronor. För två skivor, eller tre då, en av dem var en dubbelmacka.
Håll med om att det är en fråga man bör ställa sig.
Jag ställer mig den hela tiden.
Jag fick inget ro i sinnet förrän jag också fick skriva ur mig den frågan. Nu står den här svart på vitt och tvingar mig att snart komma fram till ett svar.

* * *

Nämen titta – för att höja sina tittarsiffrror har Weman börjat sexblogga.

* * *

Spotify kommer få en att läsa om böcker också. Som Lennart Perssons »Sånger om sex, Gud och ond bråd död«. Alla fina sånger han guidar till där, man kan lyssna på dem samtidigt som man läser.

* * *

Ni som noterade tipset om Mark Oliver Everetts fina lilla självbiografiska bok »Saker och ting som barnbarnen borde veta«, ni kommer att bli lika nyfikna som jag blev på de sånger Everett ger ut under namnet Eels. Själv är jag inte säker på att jag ens hade hört talas om Eels förrän jag läste boken.
Nu har jag, tack vare Spotify, lyssnat på Eels nästan oavbrutet sedan klockan halv elva i torsdags kväll. 254 Eels-låtar finns på Spotify och jag hart fått en ny husgud i Mark Oliver Everett.

* * *

Ni glömmer väl inte utlottningen av Simon Kernicks deckare »Handel med döden«. Tre ex av boken på spel. Av deltagarantalet hittills att döma är vinstchansen hög. Gillar du inte deckare? Tänk på att det inte står på förrän du måste skaffa julklappar. Intresse för utlottningen kan lämnas som kommentar i vilket blogginlägg som helst. Jag läser alla kommentarer.

* * *

Ni litar inte på mig, ni litar på Jan Gradvall (det är inte han på bilden, cigarrmannen är Everett):
»Mark Oliver Everett kan vara den sista stora musiker du aldrig hört talas om. För mig befinner han sig på samma nivå som Tom Waits, Ray Charles, Nina Simone, Curtis Mayfield och John Lennon. Eller Carole King, Lou Reed, Fred Åkerström, Hank Williams, Brian Wilson och Ian Curtis.«

* * *

Nädå, allvarligt – Wemans blogg har blivit utsatt för censur. Storebrorsfasoner från SVT att lägga sig i vilka bloggar de anställda besöker.

* * *
För den som inte har tillgång till Spotifyjukeboxen rekommenderar Gradvall som introduktion till Mark Oliver Everetts musik samlingen Meet the Eeels. Och som överkurs för redan invigda albumet Useless Trinkets.

* * *
Fan vad jag röker igen nu. Femton tjugo cigg om dan.

* * *
Tack för visat intresse den här veckan och ha en fin helg. Själv ska jag läsa ett par nya böcker, som vi ska prata om nästa vecka. Och utforska Spotify ännu mer.

Tjugo kameler om dan är tjugo för många – fastän dom är dromedarer

Det var den där veckan i Kroatien, det var den som fick mig att börja röka som värsta juggen.
Det urkukade belöningssystemet i min hjärna gjorde att jag därborta på ingen tid alls gick från rökfri till ett helt paket röda Marlboro om dan. Och när jag kom hem: upptrappning till ett paket John Silver utan filter. Som just nu är en smula nedtrappat till ett paket gula Camel.
Fast fortfarande tjugo cigg om dan.

Det är gott men drar ner kondisen, med tio procent sägs det, så nu har jag ett nyinköpt plåsterpaket, 21 mg, värstingarna, i badrumsskåpet som jag ska börja kleta på mig vilken dag som helst nu.
Jag vet att det går.
Så sent som i mars knäcktes ett flera decennier långt och tungt Ettanmissbruk med hjälp av sådana där plåster.
Men det är den där morronciggen, efter dagens första dubbla espresso.
Det är den som är så förbannat god att man skjuter upp den där omplåstringen bara en dag till.
Och en dag till.
Och en dag till …
* * *
Jag har grubblat ända sedan jag såg Junya Satos film »Yamato«.
Varför hade kamikazepiloterna hjälm?
* * *
Man kan inte umgås med kalkoner om man vill lära sig flyga.
* * *
»Intellektuellt arbete byggde denna kropp«.
Tryck på Martina Lowdens t-shirt.
* * *
Man vill ju inte vara sämre än Folk å Rock-Ingo, så nu ger även jag mig in i den ojämna högermarginalgenren. Fast jag gör det på ärans och hjältarnas språk och inte på tocken där utrikiska som Ingo svänger sig med.

Leonard Cohen minns
kvinnan på hotellrummet
som föredrog snygga män
men gjorde ett undantag
för honom

Tom Waits kör
sakta sin Ol’ 55
under de slocknande
stjärnorna
och Dolly Parton ser
ljuset från en klar
blå morgon
* * *
Kanske skulle man ta sig en lyssna bara på Van Morrison-vecka nån gång också. I skrivande stund i skrivarstugans cd-spelare är det dubbelmackan Hymns to the Silence. Mannen vailade nyss med rösten och nu viskar han och väser och muttrar och fräser och tungomålstalar och stammar i »Take Me Back«.
* * *
Upptäcker under en rökpaus på skrivarstugans veranda att kamelen på Camelpaketet bara har en puckel och alltså är en dromedar.
* * *
Undrar just om Robert därborta på Södermalm känner till den här nya biografin om och av The Clash?
* * *
Det visar sig att det inte var värre med Chippenskadan än att jag klarar att powerwalka ett varv runt sportfältet med The Boxer. Till och med en bit lätt jogging klarar baksidan på låret.
Tur det – vill fan inte ha tillbaka den där ölmagen som det har tagit så många nyktra år att lubba bort.
* * *
Den nya musiktjänsten Spotify blir man ju nyfiken på.
* * *
Men jag förstår dom. Vem skulle be om ett paket »Dromedar« i kiosken. Själv är jag oerhört noga med att ciggen jag röker ska ha ett tufft namn. Det är inte mycket till image man annars har kvar att vårda i den här åldern.
* * *
Klockan 13 i morgon kliver den ständige ut till världspressen och meddelar att en annan storrökare, Paul Auster, får årets Nobelpris i litteratur.

Magisk bok om magisk skiva

Jag köpte förstås Ulf Lundells dubbel-LP »Den vassa eggen« så fort den kom. Det var i november 1985. Redan efter första genomlyssningen förstod jag att albumet skulle bli ett av dem jag skulle ta med mig till den öde ön.

Lundells texter handlade om den skilsmässa som höll på att slita sönder honom. Om förlusten av ett liv. Om saknaden efter ett hem och tre barn och hur kärleken till den kvinna han älskat förvandlats till en blodig vandring längs den vassa eggen.

Någonting starkare hade jag aldrig tidigare hört. Låtarna slog direkt an på mina känslosträngar. Jag spelade skivan om och om igen, hela den kvällen och långt in på natten. Så länge de barn jag hade då och deras mor var vakna, kämpade jag med gråten. När de hade gått och lagt sig, grät jag öppet. Än i dag, tjugotre år och hundratals lyssningar senare, får jag varje gång svälja ner en klump när Lundell i Inte ett ont ord, vänder sig till sin då fyraårige son Love och kvider »… och när vintern kommer, ta då på dej dina varmaste skor«.

Musikskribenten Håkan Lahger satt i sitt hem och kände samma saker som jag när han första gången lyssnade på de där femton magiska sångerna. Nu ger han ut en hel bok, »Den vassa eggen: Ulf Lundells kreativa kaos«, som rör sig kring detta legendariska album. Jag satt uppe till sent i natt och sträckläste boken. Lahger skriver lysande och fängslande. Storyn kring albumet växer ut till en facinerande berättelse om Ulf Lundells liv och konstnärsskap.

»Så äntligen fanns rockmusik för vuxna människor som gifter sig, skiljer sig, beter sig illa mot varandra och sina barn. Det var facinerande och inte så lite genant att jag som sysslat med detta professionellt i så många år och trott mig höra mitt liv skildrat i rockmusiken, haft så komplett fel. Jag hade tolkat in saker som inte fanns, jag berördes så starkt av uttrycket i musiken att jag inte hörde vad som sades, hörde det jag önskade höra.

Jag ville så förtvivlat gärna att Dylan, Cohen, Springsteen, Van Morrison och Tom Waits skulle sjunga om djupare saker än de faktiskt gjorde. Inbillade mig att de sjöng om mitt liv på riktigt, om våra tillkortakommanden i relationer och äktenskap, om våra svek och lustar, och om de oskyldiga barnen.

Det hade de aldrig gjort fattade jag när jag satt och grät tyst till Den vassa eggen. Äntligen kände jag mig förstådd, sedd på ett sätt ingen sett mig och mitt liv tidigare. Mycket mer kan man inte begära av konsten.«

Hundar i regnet med Tom Waits

En kommentar av Peter Johansson, aka Peace & Love-Peter, fick en att sitta uppe ännu en timme i natten och lyssna på den här skivan, »Rain Dogs«, Tom Waits bästa enligt min ringa mening.