Bodil om Slas

Jag bläddrar i mina böcker av Slas .
Jag letar någonting som jag vet finns där någonstans i alla dessa böcker som Stig Claesson hann skriva och som jag behöver till någonting betydligt mer bagatellartat som jag själv skriver.
Just då plingar det i mejlboxen in ett meddelande om att Bodil Malmsten – som likt Slas står där bland de små ytornas mästare i mina bokhyllor – har uppdaterat sin hemsida med en text om  – Slas.
Jag svär, jag ljuger inte.
Må Bodil Malmsten fakturera mig för att jag här citerar den texten. Det är det i så fall värt.

Häromdagen fick jag ett mail från en god vän med ett citat av Stig Claesson, Slas.
Det är alltså inte tyst om Stig Claesson och det att han är död betyder inte att han inte finns.
Han är ju författare.
Stig Claesson skrev uppåt åttio böcker med titlar som Dagarna före lunch, Att resa sig upp och gå, Döden heter Konrad och Män i min ålder.
Stig Claesson förklarar hur han skriver en bok:
“Jag skriver en titel på första sidan. Sen letar jag reda på ett citat som någon annan skrivit, ett citat som passar till titeln. Citatet skriver jag på andra sidan. Det är på tredje sidan som jag måste tänka mig för jävligt noga.”

Sorgen i när Slas är Stig

Tidningarna, de flesta, recenserar förstås i dag »Blåbärsmaskinen«, Nils Claessons berättelse om sin far Stig Claesson.
En bok om när Slas är Stig. En bok som trots att den har första recdag i dag redan har sålt slut av förstaupplagan.
Det visar hur folkkär Slas var, hur hemlig han var, hur stort intresset är för söderkisen med keps och cigg i mungipan.

Mats Gellerfelt i SvD läser biografin med samma sorg i bröstet som jag gjorde och avslutar recensionen:
»Jag erinrar mig Gunnar Ekelöfs kanske sista diktrad: ›En annan människas smärta kan du aldrig förstå‹. Och vem än Stig Claesson var, han lämnade efter sig en skatt av enastående litteratur. Människan förgår, verket består. Förhoppningsvis.«

Några andra recensioner av »Blåbärsmaskinen«:
Åsa Beckman i DN
Åsa Linderborg i Aftonbladet
Karin Nykvist i Sydsvenskan

* * *

Och när vi ändå pratar böcker: du som ännu inte har svarat i undersökningen här nedan – gör det.

Terapin har gjort mig till iskalla killen

En av alla grejer min terapeut ligger på mig om, det är att jag behöver jobba hårt med min krattiga impulskontroll, och det är ju att slå in den öppnaste av dörrar så det rådet tänker jag nog ta fram rödpennan och stryka från de blodiga Freud-fakturorna.
Men det är halt därute, riskabelt lubbarväder, och det är grått därute, Gud har köpt billig gråfärg på rea i himlens alla färgbutiker, och det ger mig fritidsproblem.
Mellan alla böcker jag klämmer om kvällarna vill jag se en och annan dvd-film.
Jag sitter här och ska beställa hem en del nu. Men.

Jag har samtidigt nästa möte, på tisdag klockan nio, med terapeuten att tänka på.
Det är ingen man ljuger och har sig inför och spelar under täcket med.
Det är en man visar alla sina skitiga kort och håller sig till sanningen och ingenting annan än sanningen inför.
Så jag avvaktar iskallt en stund med att avfyra den där illröda »KÖP NU!«-knappen.

Det är ett annat litet krux med i bilden också, vi är ju ärliga här, och den där terapeuten läser bloggen, påstår att den liksom också finns med i min problembild …
Ser man aldrig – nåja, nästan aldrig – på tv så slipper man inte bara undan en massa smörja som Melodifestivalen, man missar ju också allt som är bra. Och bra, väldigt bra, sägs det ju från alla normalt pålitliga håll och kanter att tv-serien »The Wire« var.

Alltså sitter jag här och undrar om dvd-boxen med alla fem säsongerna, 60 avsnitt, kan vara så bra att den är värd sitt pris: Vad säger ni som har sett serien? 1895 kronor på discshop.
Jag behöver någon att skylla på om terapeuten inte blir att leka med när jag berättar.
Se terapeuten i vitögat och med min stadigaste och hederligaste blick kunna säga att »The Wire«-boxen, den är minsann ett så noga övervägt inköp att det visar på att terapin har varit framgångsrik.
Titta på mig. Iskalla killen har jag blivit. Väntar med att fyra av köpknappen. En kort minut.

* * *
Man är evigt ung. I sin moders ögon.

* * *
Förutom att det ett tag blev lite väl mycket pastabakning, så var Bill Bufords »Hett« lysande läsning. Vilkendagsomhelst ska jag bräsera nånting, vadsomhelst, hurlängesomhelst, för att komma åt en sån där sås som Buford lär en göra av bräseringen.

* * *
På tisdag får vi läsa tidningarnas recensioner av »Blåbärsmaskinen«, Nils Claessons bok om sin far Slas. Själv nöjer jag mig med att tipsa om den. En gång till, tjat är en av mina bästa grenar. Även om det inte är direkt kul, i ordets bemärkelse, att till exempel läsa om att Slas alkoholism hade gått så långt att han de sista åren var en fyllgubbe som satt ensam i en stuga i skogen och söp och luktade illa och hade en plasthink som användes som potta.

* * *
Marsnumret av branschtidningen Svensk Bokhandel skriver att för åtta år sedan såldes en procent av Bonnierförlagens böcker på internet. Nu utgör nätkunderna en femtedel av marknaden. Bra det, jag vet en bok som framöver kommer att finnas hos nätbokhandlarna.

* * *
På onsdag ska jag dock se på tv. Gäster i litteraturmagasinen Babel är då Alex Schulman, Junot Díaz och Hanna Hellquist. Aktuella alla tre i den vårboksflod jag sitter med näsan knappt över ytan i. Några regelrätta recensioner har jag inte en chans att hinna skriva, men målsättningen är att åtminstone droppa en stump om varje ny bok jag läser.

* * *
Det har nu tagit sig en aning igen med mitt onämnbara projekt. Där finns anledningen till de usla reaktionerna på era bloggkommentarer. Det känns, vaskamansäga, inte bra. Men för att inte grotta ner mig i bloggen, som jag annars vet att jag gör – och som terapeuten också är på mig om – måste jag sitta nedkopplad om det ska bli nåt gjort med det onämnbara. Dock läser jag alla kommentarer och är tacksam för varenda en.

* * *
Och rödlök ska man koka i rödbetssaft och rödvinsvinäger, fick Bill Buford lära sig av Manhattans stjärnkockar.

* * *
Cee-Jay har dragit på sig en idrottsskada. Och Bjurre är på god väg att blogga på sig en i Garden.

* * *
Min espressosort var slut så jag köpte en annan sort.
Och konstaterar nu att espresso utan crema är som kärlek utan kyssar.

* * *
Har ni sett den där nya grunkan här till höger som visar hur många besökare som just nu är inne på bloggen och varifrån de kommer? Härligt, härligt, säger jag. Men farligt, farligt, kommer nog terapeuten att säga.
UPDATE: Den blev alldeles för härlig …

* * *
Häng on.

Läsare som läser som de läser

Å det ena trodde jag väl inte att så många skulle bry sig – men tack ändå för bryendet.
Å andra sidan trodde jag väl att ni många – nej, alla, vid det här laget ALLA, herregud, hur länge har jag bloggat, hur länge har ni läst om mitt hittan och dittan? – nog trodde jag väl att ni skulle ha fattat att ni inte ska ta allt jag skriver så bokstavligt. Inte vara läsare som läser så som ni läser det ni normalt läser.

Jag är inte som andra styrd av förnuftet utan av mina känslor.
Med andra ord: har såna som jag en blogg så hamnar det som känns för stunden där och inte det som har suttits och vändits och vridits och kalkylerats och tänkts igenom.

Så är det så att jag råkar må kasst en dag, ja, då mår jag inte så där vardagskasst som ni gör – utan då ifrågasätter jag liksom meningen med själva varander och görandet i det här så kallade livet.
Bloggandet och allting.

Men själv skulle jag inte bry mig så mycket om mig om jag vore som ni. Bara skaka lite överseende på huvudet.
Jajaja, den där Halvar. Han sa en sak för en månad sen och nu säger han en annan.
För det är ju precis som en av er är inne på: en sån som jag klarar sig inte utan bekräftelse.
Inte särskilt länge. En dag, kanske. Högst två.
Dessutom har ni missat vad jag en gång skrev: man har en åsikt tills man skaffar sig en annan.

För övrigt anser jag att Nils Claessons »Blåbärsmaskinen» är obligatorisk läsning för alla Slas-fans. Alla som inte tar mig så bokstavligt vet att vi kommer att återkomma till den.
Slas var likadan han också. Hit och dit. Ingen visste var man hade Slas.

För övrigt 2: På nya albumet Sju plockar också Olle Ljungström blåbär (och ändå är han på en av låtarna en morotsman). Skivan vet jag inte riktigt vad jag tycker om än.
Dock tycker jag djävligt synd om Olle själv, som så sent som för ett halvår sen var på behandlingshem här i närheten av mig men som inte tycks ha tagit åt sig av budskapet.
Olle Ljungström och Slas – det är mer än kepsarna de har gemensamt.

Slas i verkliga livet

I väntan på en gästbloggare sitter den skrivlate här i godan ro och läser »Blåbärsmaskinen« (Ruin förlag), Nils Claessons berättelse om sin far Stig Claesson.
Slas, frid över hans minne –  även om han inte tycks ha varit så trevlig att ha att göra med i verkliga livet som han är när man läser hans böcker.
Men visa mig den författare, den konstnär, som är det.

Bloggvärldens underbara nördar

Ni tycker att jag tjatar om en del. Jag vet ju inte, ni sitter pratsamma som Rain Man därute, men ni tycker nog det.
Ni har alldeles rätt.
Plura, Bodil, Lundell, Lucinda, Dylan, Connelly, Hylinger, Lehane, Pelecanos, Rankin, Auster, Papa, Slas, all den där (och nu citerar jag en bloggkommentator) »negermusiken«…
Jamen det är ingenting.
Ingenting.
Titta här – en blogg om ENBART Bob Dylan.
Bob Dylan Bob Dylan Bob Dylan.
Tockna underbara nördar det finns därute. Det är slikt som gör bloggen till den bästa uppfinningen sedan soulmusiken.
Känner jag mig mallig över att några av de där vuxna pojkarna – självfallet är det män – som dagligen hänger på Dylanbloggen också har hittat hit?
Sminkade sig Carolina Gynning i morse?

* * *

Redan efter powerwalken med Boxarn i morse stekte jag tjocka revbensspjäll (49,90 kilot eller om det rent av var 39.90) i ugnen, och gjorde tjock gräddsås på stekskyn. Detta listiga upplägg skaffade mig så pass med seriös bloggtid att jag nu kan ta den kloka Skatans råd här bland kommentarerna och hushålla med allt detta klotter i Moleskinen.

* * *

I Aftonbladets recension kallar Torsten Kälvemark Dennis Lehanes »Ett land i gryningen« för en »mäktig krönika om ras och klass«.
Själv satt jag lika förhäxad i läsfåtöljen över den sista tredjedelen som jag gjorde över den första. Under jullovet kan det bli så att jag, trots min knaggliga skolengelska, ger mig på Lehanebumlingen också i original. Ett par recensenter har ju klagat på översättningen.

* * *

Bygger blott på blädder från Pressbyrån och hem – men nog känns nya bokmagasinen Vi Läser som femtionio välinvesterade kronor.

* * *

Borlänge Tidnings nöjesredaktör Anders Gustafsson har bevisligen överlevt ett möte med Jerry Lee Lewis i London.
Över ett BT-uppslag berättar The Killer, 73, känd för att käka journalister redan till frukost, bland annat att han inte rört spriten på tjugo år och om den nya skiva han jobbar med i inspelningsstudion.
Ett country- och bluesinfluerat album med gästinhopp av sådana som Mick Jagger och Keith Richards.
»Jag tycker att den är en av de bästa jag gjort«, säger Jerry Lee Lewis. »Den har många Kris Kristofferson-låtar, fem sex stycken.«
Om det är covers på Kristoffersonlåtar eller låtar Krisofferson skrivit åt The Killer, det framgår inte av intervjun.

* * *

Jag vågar nu inte glömma livremmen när jag går ut. Utan den ramlar brallorna ner till fotknölarna.
* * *

Tidningarna recenserar i dag Anette Kullenbergs biografi över Marianne Höök: »Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet«.
Nästan idel lovord. Som man anade.
För den intresserade: här och här.
Varför blir förresten ens intresse för biografier större och större med åren? Jag vet ju inte hur det är med er, ni är ju Rain Man, men åtminstone är det så med mig. Slukar vartenda levnadsöde jag kommer över.

* * *

Matdroppet däruppe – ni noterade väl revbensspjällen. Hemtrampat äppelmos till.

* * *

Man får sannerligen hoppas att den bloggläsare som hade ilskna invändningar kring ens anspråkslösa anmälan av Bodil Malmstens »Sista boken från Finistére« inte läser Dan Jönssons DN-recension av Bodilboken.
Han gör samma reflexion som jag gjorde över hur märkligt Bodil laborerar med hur det ligger till med bokens jag och geografi. Verklig eller fiktiv eller bådadera eller, ja … man får lite mjäll där.
Inte för att jag Egentligen Bryr Mig Om hur landet ligger på den fronten, utan därför att jag inte kan förstå varför författar-Bodil – eller om det nu är bok-Bodil – gång på gång på gång Själv Väljer att göra affär av det.
Mycket märkligt.
Aftonbladets Lennart Bromander håller sig sval till Bodils självömkan inför den flytt från Finistére hon inte avslöjar orsaken till.
Och i SvDs på det stora hela taget positiva recension så noterar jag hur Paulina Helgeson, liksom Aftis Bromander, undviker att genrebestämma »Sista boken från Finiéstere«. Jag ville ju heller inte kalla den för en regelrätt roman.

* * *

Jo, så är det. Ju mindre tid man har, desto längre skriver man. Alla yrkesskribenters djungelordspråk.

* * *

I en deckarkrönika i Dalarnas Tidningar en gång kritiserade jag den kronologiska röran i förlagens utgivning av översatt kriminallitteratur. Jag syftade på krimböcker som ingår i en serie. Exempel på oskicket är översättningen av Dennis Lehane, Ian Rankin och Reginald Hill.
En jag inte fick med den gången var Peter Robinson. I en kommentar här i bloggen för en tid sedan påpekades att Robinsons senaste i Alan Banks-serien, »Kall som graven«, är gammal som graven. Och ur ett briljant mejl i eftermiddags från Ola i Skåne om böcker och musik klipper jag följande från e-brevets litterära avdelning.

»Såg att du återfunnit deckarsuget. Då måste du läsa Reginald Hills ›Främlingars hus‹, minst lika bra som Peter Robinson. Samma förlag, dessutom, suveräna Minotaur. Tyvärr gör förlaget en miss när de i höst ger ut Peter Robinsons nio år gamla ›Kall som graven‹. Alan Banks slutade att dricka rökiga whiskyn Laphroig när hans hus brann ned för ett par böcker sedan. Men nu sitter han ändå där med en Laphroig framför sig i ›Kall som graven‹.
Bokserier ska ges ut i rätt ordning, inte som i Dennis Lehanes fall där fjärde boken om Kenzie/Gennaro blev den första på svenska. Eller som i Ian Rankins fall där förlaget började med nian i serien, ›Svarta sinnen‹, som förvisso är en av de bästa deckarna geonom tiderna.«

Och det är inte bara bloggkommentatorn, mejlaren Ola och jag själv som ser på det här som kriminellt allvarligt. Den fenomenalt deckarkunniga Lotta Olsson tar nu upp samma sak i sin DN-recension av just Peter Robinsons »Kall som graven«.

* * *

Äppelmoset kom från grannen Ann-Britt. Lika fullt hemtrampat. Jag ljuger aldrig, finns alltid ett korn av sanning i allt jag skriver.

* * *

I sitt mejl upplyser Ola dessutom att den där tjejen med (förlåt igen, mamma) kåt röst som växelsjunger med Stuart Staples i Tindersticks-låten »Travelling Lights« inte är någon mindre än Carla Torgerson, sångerskan i grymma Seattlebandet The Walkabouts.
»Train Leaves at Eight« och »Satisfied Mind« heter mina två album med Walkabouts och det finns fler som jag nu efter Olas påminnelse ska skaffa.
Det där var ingen upplysning.
Det där var en marschorder till närmsta ställe där du skaffar din musik.

* * *

Här ser man. Jag kan också sluta när jag är klar. Det är åtminstone så jag tyder er dånande tystnad de senaste dagarna. Ni vill att jag bloggar kortare och det här blev nog kort fast det är långt ändå.

Bok med hårdporr som är rena rama viagran för mig

Bokpaketet från Darke: Ollebo, den bäste av brevbärare, har levererat när jag och The Boxer kommer hem från lubbrundan. Det är inte nog med att paketet innehåller Stig Claessons Flickor, som gavs ut 1967, nej, där finns också en porrbok.

Hårdporr, jävlaranamma hårdporr, som Slas själv skulle ha sagt.

***

Redan i början av augusti skrevs det här på bloggen om Håkan Lahgers bok »Den vassa eggen — Ulf Lundells kreativa kaos«. Det visade sig att Halvars huvudsaker var rätt ensamt om det.

Nu kommer förklaringen i branchtidningen Svensk Bokhandel. Förlaget, Norstedts, missade att marknadsföra boken ordentligt. Recensionsexemplar gick ut till bara ett fåtal journalister. Först nu, två månader senare, börjar Norstedts efter många påtryckningar från Håkan Lahger själv skicka ut fler recex.

***

Sitter på Wayne’s i Kupolen sen på eftermiddagen, cappuccino, glutenfri havrekaka, Dylans hela låtkatalog på slumpmässig uppspelning i podden, testar minidatorn i skarpt läge. Batteriet är piggt under dessa två timmar, tangentbordet helt tillräckligt för att hålla igång flytet även för den som skriver med bara pek- och långfingrar.

***

Nu, hemma i skrivarstugan igen, är det »Forever Young«, från det i övrigt rätt lökiga Dylanalbumet Planet Waves.

***

Nu när jag tänker på det kan det ha varit korkat av mig att dricka cappucino. Lika väl som gluten, kan det vara laktos min mage reagerar så illa på. Jag har inte bara en Dylanvecka, jag har också en testvecka på vad magen tål.

***

Dock funkar där i Kupolen inte Wemans mac-tips Alt + pil + B / V för att få till » och «. (Allt sådant här tycks vara krångligare i pc- än i macvärlden. Redan första dagen som Macbookägare begrep jag vad jag inte riktigt hade begripit tidigare: varför så många professionella skribenter och grafiska formgivare väljer mac.)

Det där gnället var parentetiskt. Till det jag ska ha den här mini-pc:n är den helt okej. Fast de textbitar därifrån som jag klistrar in här blir allt lite konstiga ibland …

***

Eller också var det när allt kommer omkring listigt av mig att istället för den normala dubbla espresson dricka cappucino. Jag har ju kört glutenfritt hela veckan så reagerar magen nu så måste det ju nästan bero på mjölken i cappucinon. Eller hur? Jag har lika svårt för logik som för matematik.

***

Att jag sen inte kommer ut på nätet och därmed heller inte kan kolla mejlen måste bero på stället jag sitter på. Jag trodde det gick att köra trådlöst i Kupolen. Jag frågar en tjej som dukar av borden. Men hon tuggar tuggummi och allt hon klarar av att göra samtidigt är att rycka på axlarna.

***

I Jamoburkarna nu är det »Just Like Tom Thumb’s Blues«, från finfina albumet Live 1966.

***

Det börjar bli magiskt nu vid stället där floden gör en krök. I morse var träden gula, röda, bruna, gröna, orangea och gräset var blött och båtbryggan var blöt och dimslöjor låg över älven och dimma över berget. Min bästa tid kommer nu.

»Gå ut och var glad, din jävel! / Gå ut och var vacker och stolt hela vintern…«

***

Ordbehandlingsprogrammet i minimanicken vill döpa om cappucino till »hallucinogen«.

***

Porrboken i Darkes paket: Ernest Hemingway On Writing. Utropstecken. Alltså en bok där Larry W. Phillips samlat det bästa av vad Papa sa om skrivande i intervjuer, brev och i sina böcker. Som det här citatet från bokens baksida:

»There’s no rule on how it is to write. Sometimes it comes easily and perfectly. Sometimes it is like drilling rock and then blasting it out with charges.«

Rena rama viagran för mig.

***

Men tänk om det i själva verket är alla dessa dubbla espresso jag tippar i mig om dagarna som pajar magen?

När Slas fyllde 28

Det finns ju ingenting annat att göra åt det än att läsa om hans böcker.
Jag har i min ägo fyrtiotvå volymer. De jag saknar ska jag, till vilket pris som helst, skaffa.
De står högt uppe i bokhyllorna, på C, och jag väljer ut den jag kanske tycker allra bäst om, den självbiografiska »Efter oss syndafloden« från 2002, den som i mitt tycke är Stig Claessons svar på Ernest Hemingways »En fest för livet«.

Den börjar med att Slas sitter på Bar Nestle i Paris, söndag i mitten av maj 1956, klockan ännu inte tio på morgonen, det regnar, barägaren Federico spelar Mouloudjis «Le deserteurs« i jukeboxen, Slas dricker öl, röker cigarretter ur ett coleinblått Gauloisespaket.
Slas är i Paris för att fortsätta sina konststudier. Han har gått ut Konstakademien i Stockholm. Han har skrivit en bok som han har skickat till ett förlag hösten innan.
Han bor i ett litet vitkalkat hotellrum för tre kronor natten. Inga andra ägodelar än det som verkligen betyder något för honom. Skrivmaskinen, teckningsblocket och en förnämlig bläckpenna av märket Eversharp, vars gummiblåsa han fyller med det svarta bläcket Pelicans India Ink.

Han skriver och illustrerar småartiklar. En del får han sälja till redaktörer han känner i Stockholm. Objekten sitter runt omkring honom på barer och caféer:
Giacometti, Richard Wright, Chester Himes, James Baldwin, Beckett, Gerry Mulligan, Sartre, Camus, Boris Vian, Allen Ginsberg, Norman Mailer …
Men för det mesta går det som när han och Lars Forssell ska intervjua Miles Davis på ett café på Montparnasse.
De kommer dit. Miles är full, packad, och när Slas och Forssell försöker dricka ikapp honom resulterar det i att ingen av dem efteråt kommer ihåg vad de pratat om.

Den här söndagen som boken börjar i fyller Slas tjugoåtta år. Han sitter där på sin stambar där han har kredit och väntar på danskan Beata.
När hon kommer, och det går upp för Federico att det är Slas födelsedag, säger barägaren att det inte kan bli tal om den vanliga spisningen på öl och calvados utan dukar fram bröd och ost och spanskt vin, och Slas och Beata går hem sen till hennes lilla rum med storblommiga vallmotapeter under Paris takåsar och sover ruset av sig.
Kyskt, med kläderna på.

Och när Slas sen vaknar hyllar han ordspråket som säger att man ska äta ett hår av den hund som bet en och återvänder till zinkdisken på Bar Nestle.
Resten får du ta reda på själv, och det vore dumt av dig att inte göra det.