Hoppers tavla

Det är inte meningen men jag fastnar först bland de dammiga hyllorna i ett bokantikvariat och sedan i jazzkurvan på en skivbörs och när jag kommer ut med en påse bättre begagnade John Coltrane, Charlie Parker, Thelonius Monk och Django Reinhardt är det redan mörk oktobereftermiddag och blodsockret kör fritt fall ner i skaften på mina gamla John Lennonboots.
Akutläge.

Snabbt runt hörnet, över gatan in på haket där jag sedan tidigare vet att de har vad som behövs när den svarta hunden i mig vaknar och börjar yla mot månen: grovt knäckebröd med stekt strömmingsflundra och mycket rödlök.
Det är ett sjapp, lite åt det gamla ölstugehållet, de där ställena som kisar i rutiga Slaskepsar och äppelknyckarbrallor satt på och sa ”tjeeenare” i svartvita pilsnerfilmer med Thor Modéen och Julia Caesar.

Men vadå, numera finns inte många ställen kvar som inte köper in sina strömmingsflundror färdigpanerade och djupfrysta i storpack.
Det här är ett ställe där de dessutom hör vad man säger när man ber dem hålla fingrarna borta från påsarna med vetemjöl och ströbröd och burken med söt senap när de panerar den färska strömmingen.

Det är en av de jobbiga bitarna med att ha tjall på kroppskemin och reagera som en tjackpundare på sådant som socker och vitt mjöl och alkohol. Detta evinnerliga tjafs med servitriser när man går på lokal.
För en del unga tjejer är den med min kickbenägna hjärna bara en Jobbig Jävel som tvingar henne att ta ut tuggummit och prata med kocken.
Men här.
Rågmjöl, säger den medelålders kvinnan, blir det bra?
Det blir jättebra.
Och här har vi en kvinna som heller inte räknar in ”lättöl” när hon rabblar upp vad de har för alkofritt utan socker att dricka till strömmingsmackan.

Dessutom är det som sagt ett sunkigt ställe, ett duktigt sunkigt ställe.
Jag är av den åsikten att ju sunkigare ställena är, desto intressantare är de.
Jag sitter längst in, där bardisken tar slut och blir en handfull rangliga bord. De är utan duk men har surrealistiska mönster av intorkade ketchupfläckar och brännmärken från cigarettfimpar som missat de flydda tiders stora vita askkoppar som det i avflagnat rött stod ”Cinzano” på, och på väggen hänger en inramad reproduktion av Edward Hoppers ”Nighthawks.”

Den tavlan är nog det allra bästa av allt med det här panget. Det är den som är det avgörande skälet till att jag nästan varje gång jag är i Stockholm väljer att käka en strömmingsmacka här och jag har säkert skrivit om både stället och tavlan förr.
”Nighthawks” har alltid, sedan första gången jag såg den, fått det att suga till i min mage, där jag känner, där jag har absolut gehör.

Men ändå förstod jag inte riktigt vad det var jag kände förrän jag en gång i en av Michael Connellys tidiga romaner läste hur den berörde Harry Bosch, Connellys ruffige boksnut.
Jag kan känna att jag har mycket gemensamt med Harry Bosch. I den här boken ser han ”Nighthawks” hänga hemma på väggen hos en kvinnlig FBI-agent som han är pilsk på.
Bosch blir illa till mods. Han sitter länge och tittar på den innan han börjar förstå vad det är han känner så starkt: han identifierar sig sig med en av männen på Hoppers tavla, den som sitter ensam vid bardisken och under hattbrättet tittar på mannen och kvinnan som är där i sällskap.
Harry Bosch skaffar sig senare en egen reproduktion av ”Nighthawks”. Det har jag också tänkt göra men det tycks aldrig bli av. Kanske är jag undermedvetet ängslig för att den säger för mycket om mig själv som jag försöker att inte låtsas om.

Den där ensamme mannen vid bardisken, han är här också, på det här stället där de gör strömmingsmackor med rätt glykemiskt index för den som behöver hålla i minnet att resten av livet handlar om biokemisk reparation.
I flera reproduktioner är den mannen här. Nya kommer då och då in, ingen går. Varje gång dörren öppnas rullar en bit av det stora vemodet in med höstmörkret och blåsten därute.
Alla är ensamma, alla är medelålders män, främlingar som likt bleka poeter tycks meditera över tillvarons meningslöshet, tigande med någonting tomt och oåtkomligt i blicken.

De är inte bara Edward Hoppermän, de är också med i alla blå jazzlåtar som jag den här eftermiddagen har i min skivpåse.
Som Thelonious Monks ‘Round Midnight, den behöver ingen text för att man ska höra att den handlar om en av de här männen.
De är ensamma i världen, och fastän jag har så många att ta kvällståget hem till vet jag att jag bara behöver glänta på brunnslocket till mitt inre, där den svarta hunden ständigt hukar, för att jag ska bli en av dem.

Bodil om Slas

Jag bläddrar i mina böcker av Slas .
Jag letar någonting som jag vet finns där någonstans i alla dessa böcker som Stig Claesson hann skriva och som jag behöver till någonting betydligt mer bagatellartat som jag själv skriver.
Just då plingar det i mejlboxen in ett meddelande om att Bodil Malmsten – som likt Slas står där bland de små ytornas mästare i mina bokhyllor – har uppdaterat sin hemsida med en text om  – Slas.
Jag svär, jag ljuger inte.
Må Bodil Malmsten fakturera mig för att jag här citerar den texten. Det är det i så fall värt.

Häromdagen fick jag ett mail från en god vän med ett citat av Stig Claesson, Slas.
Det är alltså inte tyst om Stig Claesson och det att han är död betyder inte att han inte finns.
Han är ju författare.
Stig Claesson skrev uppåt åttio böcker med titlar som Dagarna före lunch, Att resa sig upp och gå, Döden heter Konrad och Män i min ålder.
Stig Claesson förklarar hur han skriver en bok:
“Jag skriver en titel på första sidan. Sen letar jag reda på ett citat som någon annan skrivit, ett citat som passar till titeln. Citatet skriver jag på andra sidan. Det är på tredje sidan som jag måste tänka mig för jävligt noga.”

Jussi lika vacker redigerad

Jag läser att jag själv skriver att jag spelar Jussi Björling-boxen Edition: Studio Recordings 1930-1959 och på den lyssnar på »Duetten« ur Bizets Pärlfiskarna.
Det är sånt som är en av de bra grejerna med redigering.
Inte finns den duetten med på Edition-boxen.
Den som har varit framme och slarvat är förstås  kickwriting-Halvar.

En annan bra grej med redigering är att jag nu under rättningen av mig själv korrekt kan skriva att jag tjejlyssnar på »Duetten« ur Bizets Pärlfiskarna. Med Jussi och den amerikanske barytonen Robert Merrill.
Men den här gången från rätt cd-album: Jussis Bästa.
Min ursäkt är att är man från Borlänge så har man ju rubb och stubb med Jussi och att det då i kickskrivande stund inte blir helt lätt att hålla reda på allt det där.

Lika korrekt i oredigerad som i redigerad form är dock följande:
Som jag inte behärskar annan italienska än maffiaitalienska så har jag ingen aning om vad Jussi och Robban står där och gapar om, men vackert är det.
Djävlaranamma vackert som salig Slas skulle ha sagt.

Sorgen i när Slas är Stig

Tidningarna, de flesta, recenserar förstås i dag »Blåbärsmaskinen«, Nils Claessons berättelse om sin far Stig Claesson.
En bok om när Slas är Stig. En bok som trots att den har första recdag i dag redan har sålt slut av förstaupplagan.
Det visar hur folkkär Slas var, hur hemlig han var, hur stort intresset är för söderkisen med keps och cigg i mungipan.

Mats Gellerfelt i SvD läser biografin med samma sorg i bröstet som jag gjorde och avslutar recensionen:
»Jag erinrar mig Gunnar Ekelöfs kanske sista diktrad: ›En annan människas smärta kan du aldrig förstå‹. Och vem än Stig Claesson var, han lämnade efter sig en skatt av enastående litteratur. Människan förgår, verket består. Förhoppningsvis.«

Några andra recensioner av »Blåbärsmaskinen«:
Åsa Beckman i DN
Åsa Linderborg i Aftonbladet
Karin Nykvist i Sydsvenskan

* * *

Och när vi ändå pratar böcker: du som ännu inte har svarat i undersökningen här nedan – gör det.

Terapin har gjort mig till iskalla killen

En av alla grejer min terapeut ligger på mig om, det är att jag behöver jobba hårt med min krattiga impulskontroll, och det är ju att slå in den öppnaste av dörrar så det rådet tänker jag nog ta fram rödpennan och stryka från de blodiga Freud-fakturorna.
Men det är halt därute, riskabelt lubbarväder, och det är grått därute, Gud har köpt billig gråfärg på rea i himlens alla färgbutiker, och det ger mig fritidsproblem.
Mellan alla böcker jag klämmer om kvällarna vill jag se en och annan dvd-film.
Jag sitter här och ska beställa hem en del nu. Men.

Jag har samtidigt nästa möte, på tisdag klockan nio, med terapeuten att tänka på.
Det är ingen man ljuger och har sig inför och spelar under täcket med.
Det är en man visar alla sina skitiga kort och håller sig till sanningen och ingenting annan än sanningen inför.
Så jag avvaktar iskallt en stund med att avfyra den där illröda »KÖP NU!«-knappen.

Det är ett annat litet krux med i bilden också, vi är ju ärliga här, och den där terapeuten läser bloggen, påstår att den liksom också finns med i min problembild …
Ser man aldrig – nåja, nästan aldrig – på tv så slipper man inte bara undan en massa smörja som Melodifestivalen, man missar ju också allt som är bra. Och bra, väldigt bra, sägs det ju från alla normalt pålitliga håll och kanter att tv-serien »The Wire« var.

Alltså sitter jag här och undrar om dvd-boxen med alla fem säsongerna, 60 avsnitt, kan vara så bra att den är värd sitt pris: Vad säger ni som har sett serien? 1895 kronor på discshop.
Jag behöver någon att skylla på om terapeuten inte blir att leka med när jag berättar.
Se terapeuten i vitögat och med min stadigaste och hederligaste blick kunna säga att »The Wire«-boxen, den är minsann ett så noga övervägt inköp att det visar på att terapin har varit framgångsrik.
Titta på mig. Iskalla killen har jag blivit. Väntar med att fyra av köpknappen. En kort minut.

* * *
Man är evigt ung. I sin moders ögon.

* * *
Förutom att det ett tag blev lite väl mycket pastabakning, så var Bill Bufords »Hett« lysande läsning. Vilkendagsomhelst ska jag bräsera nånting, vadsomhelst, hurlängesomhelst, för att komma åt en sån där sås som Buford lär en göra av bräseringen.

* * *
På tisdag får vi läsa tidningarnas recensioner av »Blåbärsmaskinen«, Nils Claessons bok om sin far Slas. Själv nöjer jag mig med att tipsa om den. En gång till, tjat är en av mina bästa grenar. Även om det inte är direkt kul, i ordets bemärkelse, att till exempel läsa om att Slas alkoholism hade gått så långt att han de sista åren var en fyllgubbe som satt ensam i en stuga i skogen och söp och luktade illa och hade en plasthink som användes som potta.

* * *
Marsnumret av branschtidningen Svensk Bokhandel skriver att för åtta år sedan såldes en procent av Bonnierförlagens böcker på internet. Nu utgör nätkunderna en femtedel av marknaden. Bra det, jag vet en bok som framöver kommer att finnas hos nätbokhandlarna.

* * *
På onsdag ska jag dock se på tv. Gäster i litteraturmagasinen Babel är då Alex Schulman, Junot Díaz och Hanna Hellquist. Aktuella alla tre i den vårboksflod jag sitter med näsan knappt över ytan i. Några regelrätta recensioner har jag inte en chans att hinna skriva, men målsättningen är att åtminstone droppa en stump om varje ny bok jag läser.

* * *
Det har nu tagit sig en aning igen med mitt onämnbara projekt. Där finns anledningen till de usla reaktionerna på era bloggkommentarer. Det känns, vaskamansäga, inte bra. Men för att inte grotta ner mig i bloggen, som jag annars vet att jag gör – och som terapeuten också är på mig om – måste jag sitta nedkopplad om det ska bli nåt gjort med det onämnbara. Dock läser jag alla kommentarer och är tacksam för varenda en.

* * *
Och rödlök ska man koka i rödbetssaft och rödvinsvinäger, fick Bill Buford lära sig av Manhattans stjärnkockar.

* * *
Cee-Jay har dragit på sig en idrottsskada. Och Bjurre är på god väg att blogga på sig en i Garden.

* * *
Min espressosort var slut så jag köpte en annan sort.
Och konstaterar nu att espresso utan crema är som kärlek utan kyssar.

* * *
Har ni sett den där nya grunkan här till höger som visar hur många besökare som just nu är inne på bloggen och varifrån de kommer? Härligt, härligt, säger jag. Men farligt, farligt, kommer nog terapeuten att säga.
UPDATE: Den blev alldeles för härlig …

* * *
Häng on.

Läsare som läser som de läser

Å det ena trodde jag väl inte att så många skulle bry sig – men tack ändå för bryendet.
Å andra sidan trodde jag väl att ni många – nej, alla, vid det här laget ALLA, herregud, hur länge har jag bloggat, hur länge har ni läst om mitt hittan och dittan? – nog trodde jag väl att ni skulle ha fattat att ni inte ska ta allt jag skriver så bokstavligt. Inte vara läsare som läser så som ni läser det ni normalt läser.

Jag är inte som andra styrd av förnuftet utan av mina känslor.
Med andra ord: har såna som jag en blogg så hamnar det som känns för stunden där och inte det som har suttits och vändits och vridits och kalkylerats och tänkts igenom.

Så är det så att jag råkar må kasst en dag, ja, då mår jag inte så där vardagskasst som ni gör – utan då ifrågasätter jag liksom meningen med själva varander och görandet i det här så kallade livet.
Bloggandet och allting.

Men själv skulle jag inte bry mig så mycket om mig om jag vore som ni. Bara skaka lite överseende på huvudet.
Jajaja, den där Halvar. Han sa en sak för en månad sen och nu säger han en annan.
För det är ju precis som en av er är inne på: en sån som jag klarar sig inte utan bekräftelse.
Inte särskilt länge. En dag, kanske. Högst två.
Dessutom har ni missat vad jag en gång skrev: man har en åsikt tills man skaffar sig en annan.

För övrigt anser jag att Nils Claessons »Blåbärsmaskinen» är obligatorisk läsning för alla Slas-fans. Alla som inte tar mig så bokstavligt vet att vi kommer att återkomma till den.
Slas var likadan han också. Hit och dit. Ingen visste var man hade Slas.

För övrigt 2: På nya albumet Sju plockar också Olle Ljungström blåbär (och ändå är han på en av låtarna en morotsman). Skivan vet jag inte riktigt vad jag tycker om än.
Dock tycker jag djävligt synd om Olle själv, som så sent som för ett halvår sen var på behandlingshem här i närheten av mig men som inte tycks ha tagit åt sig av budskapet.
Olle Ljungström och Slas – det är mer än kepsarna de har gemensamt.

Slas i verkliga livet

I väntan på en gästbloggare sitter den skrivlate här i godan ro och läser »Blåbärsmaskinen« (Ruin förlag), Nils Claessons berättelse om sin far Stig Claesson.
Slas, frid över hans minne –  även om han inte tycks ha varit så trevlig att ha att göra med i verkliga livet som han är när man läser hans böcker.
Men visa mig den författare, den konstnär, som är det.

Livstecken från professorn

Jag letade i hyllorna efter en bok när jag fastnade i en annan bok. Det går ofta så för den som har samlat på böcker i hela sitt liv.
Den här gången var det: »Där man aldrig är ensam« av Merete Mazarella.
Jag satte mig i fåtöljen och läste om ett fint och sant ställe i mitten på första sidan.

»Det här är en bok om att umgås med författare och böcker, om att läsa och att skriva. Och om att leva – för att läsa och skriva hör självklart ihop med att leva.«

Och jag som knappt gör annat än läser och skriver – gick innan jag första gången läste det där omkring och oroade mig för att jag levde ett icke-liv.
Så är det alltså inte.
Man lever ett liv.
Merete Mazarella är professor och professorer säger man inte emot.

* * *

Det går att lubba igen. Men nu säger de att winter wonderland redan till helgen blir till säck och aska igen.

* * *

Mats Olssons klassiska popsidor i Expressen. Alla Halvars huvudsakers hundratals nya läsare (tack, Bjurre) kanske inte känner till att min vän Ingemar Magnusson på Folk & Rock i Borlänge har haft den goda smaken att scanna in och samla en del av Olsson-sidorna. Här hittar ni dem.

* * *

Grymma låtlistor ni skickar in. Ingen nämnd, ingen glömd. Men. En del av listorna finns risk att man missar bland alla kommentarer. Vore jag du, skulle jag lägga mina spellistor på ett och samma ställe – i luckan Halvars låtar. Med tiden kommer det då att bli webbvärldens vassaste musiklucka.

* * *

Du läste inte Aftonbladet i söndags. Big mistake att missa gangsta-Per Georgs guide till bästa avsnitten i  Sopranos-boxen.

* * *

SvD:s Erik Laquist ringer upp Marianne Faithful och pratar om nya albumet Easy Come Easy Go.

* * *

BOKEN
MARK BILLINGHAM – Begravd (Minotaur)
Jag vet, den kom redan i våras, men då låg bloggen i koma, och det behövs inför jul påpekas att Billinghams sjätte bok med den engelske krimkommissarien Tom Thorne är en av årets mest spännande romaner. Intrigen, där den 16-årige sonen till ett högre polisbefäl försvinner efter att ha setts stiga in i en bil med en äldre kvinna bakom ratten, har så många oväntade vändningar att »Begravd« blir till en bladvändare nästan omöjlig att lägga ifrån sig.

* * *

Det är aldrig försent att upptäcka Slas. Själv levde jag till exempel 30 år på jorden innan jag skaffade Phil Seymours LP.

* * *

Även den har jag glömt skriva om, bara haft under skamligt illa uppdaterade Huvudsaker just nu – James Crumleys noirklassiker »En sista riktig kyss«. När »The Last Good Kiss« 1978 kom i amerikanskt original var det kriminalromanen som fick James Ellroy och James Lee Burke att förstå hur man kunde skriva. James Crumley, som nyligen dog, är dessutom den crimeförfattare som betytt mest för sådana som George P Pelecanos och Dennis Lehane. Bara så ni vet, nu när denna detektivroman om den skabbige privatspanaren C. W. Sughrue ges ut på svenska i Modernistas schysta pulpserie.

* * *

Nej, det är inte jag och Merete Mazarella på bilderna högst upp. Det är James Ellroy och Marianne Faithful.

* * *

Tänk också en stund på hur många som lyssnar på din spellista när du skickar den hit. Halvars huvudsaker har i nuläget delat ut närmare 250 spotifyinbjudningar. Lägg till ett okänt antal bloggläsare som själva skaffat musiktjänsten och vi pratar om en större publik än om du vore diskjockey på vilket ställe som helst i Sverige.

* * *

Jag önskar alla dessa nya läsare välkomna hit. Och jag lovar göra vad jag kan för att ni ska trivas så bra att ni blir hang arounds.

* * *

»När jag till slut kom ifatt Abraham Traherne satt han på en fallfärdig sylta strax utanför Sonoma i Kalifornien och drack öl med en alkoholiserad bulldog som hette Fireball Roberts, satt och drack själva hjärtat ur en vacker våreftermiddag.«
- Första meningen i James Crumleys »En sista riktig kyss«.

* * *

Jag tackar för era bokbeställningar, och påminner om att den som vill stoppa »Där Ol’ Man River gör en krök« i julstrumpan måste beställa senast 18 december. Å andra sidan är det min personliga åsikt att det handlar om en bok som håller för läsning även efter jul.

* * *

Till sist: Redaktionen på Halvars huvudsaker överväger att byta dygnsrytm och därmed också utgivningstider.

Konsten att sluta som Papa

Hos de amerikanska novellisterna Richard Ford, Raymond Carver och Tobias Wolff finns inte skymten av vad som är så förödande för alla bloggare därute som leker Ernest Hemingway och Joyce Carol Oates.
Konstruerade slutknorrar.
Papa hade ju till och med som sin viktigaste skrivregel att alltid stryka sista meningen.
»Därför att den alltid är konstruerad«, förklarade han. »Alltid en konstruktion som inte har med berättelsen att göra.«
Undra sen på att Papa var förebild och läromästare för Ford, Carver och Wolff.

Och själv är man ju en fegis som inte vågar låta provokationer löpa linan ut. Så för att inte få kommentarsfältet fulltjofsat av ilskna bloggare:
Det är lika illa ställt på slutfronten bland sportjournalister, krönikörer och kåsörer.

Berättelserna hos Ford, Carver och Wolff slutar vidöppna, mitt i steget. Där Zlatan överraskande skjuter på mål sätter Ford, Carver och Wolff punkt.
Eller som Ingemar Unge skriver om Slas i förordet till dennes kåserisamling »Årstider och åsikter«.
»Han slutar när han är klar. Det är inte alla som gör det.«

Jag läste i går kväll om Wolffs »Jägare i snön och andra berättelser«. Som alla tidigare gånger jag har läst den låg jag länge vaken och grubblade på vad som egentligen hände och hur det gick för Frank, Tub och Kenny – de tre kamraterna som i bokens ödesmättade titelnovell en snöstormig morgon ger sig av för att jaga hjort i Spokane.

I slutscenen har det blivit sen kväll. Sanningar har den här dagen sagts, mellan raderna, outtalade, antydda. Läsaren förstår ändå. Inte riktigt vad. Men att.
Att någonting avgörande den här dagen har hänt med vänskapen mellan Frank, Tub och Kenny.
Hjortjägarnas lilla lastbil, med nu krossad vindruta, är på väg hem i snöstormen. Insvepta i en filt i förarsätet sitter Tub och Frank. Kenny ligger på flaket utan filt, stelfrusen och skottskadad i magen, och mumlar som ett mantra mot stjärnorna: »Jag är på väg till sjukhuset.«

Tobias Wolff låter den infernaliska novellen sluta så här:
»Jag är på väg till sjukhuset«, sa Kenny. Men han bedrog sig. De hade tagit av åt ett annat håll för länge sedan.

Bloggvärldens underbara nördar

Ni tycker att jag tjatar om en del. Jag vet ju inte, ni sitter pratsamma som Rain Man därute, men ni tycker nog det.
Ni har alldeles rätt.
Plura, Bodil, Lundell, Lucinda, Dylan, Connelly, Hylinger, Lehane, Pelecanos, Rankin, Auster, Papa, Slas, all den där (och nu citerar jag en bloggkommentator) »negermusiken«…
Jamen det är ingenting.
Ingenting.
Titta här – en blogg om ENBART Bob Dylan.
Bob Dylan Bob Dylan Bob Dylan.
Tockna underbara nördar det finns därute. Det är slikt som gör bloggen till den bästa uppfinningen sedan soulmusiken.
Känner jag mig mallig över att några av de där vuxna pojkarna – självfallet är det män – som dagligen hänger på Dylanbloggen också har hittat hit?
Sminkade sig Carolina Gynning i morse?

* * *

Redan efter powerwalken med Boxarn i morse stekte jag tjocka revbensspjäll (49,90 kilot eller om det rent av var 39.90) i ugnen, och gjorde tjock gräddsås på stekskyn. Detta listiga upplägg skaffade mig så pass med seriös bloggtid att jag nu kan ta den kloka Skatans råd här bland kommentarerna och hushålla med allt detta klotter i Moleskinen.

* * *

I Aftonbladets recension kallar Torsten Kälvemark Dennis Lehanes »Ett land i gryningen« för en »mäktig krönika om ras och klass«.
Själv satt jag lika förhäxad i läsfåtöljen över den sista tredjedelen som jag gjorde över den första. Under jullovet kan det bli så att jag, trots min knaggliga skolengelska, ger mig på Lehanebumlingen också i original. Ett par recensenter har ju klagat på översättningen.

* * *

Bygger blott på blädder från Pressbyrån och hem – men nog känns nya bokmagasinen Vi Läser som femtionio välinvesterade kronor.

* * *

Borlänge Tidnings nöjesredaktör Anders Gustafsson har bevisligen överlevt ett möte med Jerry Lee Lewis i London.
Över ett BT-uppslag berättar The Killer, 73, känd för att käka journalister redan till frukost, bland annat att han inte rört spriten på tjugo år och om den nya skiva han jobbar med i inspelningsstudion.
Ett country- och bluesinfluerat album med gästinhopp av sådana som Mick Jagger och Keith Richards.
»Jag tycker att den är en av de bästa jag gjort«, säger Jerry Lee Lewis. »Den har många Kris Kristofferson-låtar, fem sex stycken.«
Om det är covers på Kristoffersonlåtar eller låtar Krisofferson skrivit åt The Killer, det framgår inte av intervjun.

* * *

Jag vågar nu inte glömma livremmen när jag går ut. Utan den ramlar brallorna ner till fotknölarna.
* * *

Tidningarna recenserar i dag Anette Kullenbergs biografi över Marianne Höök: »Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet«.
Nästan idel lovord. Som man anade.
För den intresserade: här och här.
Varför blir förresten ens intresse för biografier större och större med åren? Jag vet ju inte hur det är med er, ni är ju Rain Man, men åtminstone är det så med mig. Slukar vartenda levnadsöde jag kommer över.

* * *

Matdroppet däruppe – ni noterade väl revbensspjällen. Hemtrampat äppelmos till.

* * *

Man får sannerligen hoppas att den bloggläsare som hade ilskna invändningar kring ens anspråkslösa anmälan av Bodil Malmstens »Sista boken från Finistére« inte läser Dan Jönssons DN-recension av Bodilboken.
Han gör samma reflexion som jag gjorde över hur märkligt Bodil laborerar med hur det ligger till med bokens jag och geografi. Verklig eller fiktiv eller bådadera eller, ja … man får lite mjäll där.
Inte för att jag Egentligen Bryr Mig Om hur landet ligger på den fronten, utan därför att jag inte kan förstå varför författar-Bodil – eller om det nu är bok-Bodil – gång på gång på gång Själv Väljer att göra affär av det.
Mycket märkligt.
Aftonbladets Lennart Bromander håller sig sval till Bodils självömkan inför den flytt från Finistére hon inte avslöjar orsaken till.
Och i SvDs på det stora hela taget positiva recension så noterar jag hur Paulina Helgeson, liksom Aftis Bromander, undviker att genrebestämma »Sista boken från Finiéstere«. Jag ville ju heller inte kalla den för en regelrätt roman.

* * *

Jo, så är det. Ju mindre tid man har, desto längre skriver man. Alla yrkesskribenters djungelordspråk.

* * *

I en deckarkrönika i Dalarnas Tidningar en gång kritiserade jag den kronologiska röran i förlagens utgivning av översatt kriminallitteratur. Jag syftade på krimböcker som ingår i en serie. Exempel på oskicket är översättningen av Dennis Lehane, Ian Rankin och Reginald Hill.
En jag inte fick med den gången var Peter Robinson. I en kommentar här i bloggen för en tid sedan påpekades att Robinsons senaste i Alan Banks-serien, »Kall som graven«, är gammal som graven. Och ur ett briljant mejl i eftermiddags från Ola i Skåne om böcker och musik klipper jag följande från e-brevets litterära avdelning.

»Såg att du återfunnit deckarsuget. Då måste du läsa Reginald Hills ›Främlingars hus‹, minst lika bra som Peter Robinson. Samma förlag, dessutom, suveräna Minotaur. Tyvärr gör förlaget en miss när de i höst ger ut Peter Robinsons nio år gamla ›Kall som graven‹. Alan Banks slutade att dricka rökiga whiskyn Laphroig när hans hus brann ned för ett par böcker sedan. Men nu sitter han ändå där med en Laphroig framför sig i ›Kall som graven‹.
Bokserier ska ges ut i rätt ordning, inte som i Dennis Lehanes fall där fjärde boken om Kenzie/Gennaro blev den första på svenska. Eller som i Ian Rankins fall där förlaget började med nian i serien, ›Svarta sinnen‹, som förvisso är en av de bästa deckarna geonom tiderna.«

Och det är inte bara bloggkommentatorn, mejlaren Ola och jag själv som ser på det här som kriminellt allvarligt. Den fenomenalt deckarkunniga Lotta Olsson tar nu upp samma sak i sin DN-recension av just Peter Robinsons »Kall som graven«.

* * *

Äppelmoset kom från grannen Ann-Britt. Lika fullt hemtrampat. Jag ljuger aldrig, finns alltid ett korn av sanning i allt jag skriver.

* * *

I sitt mejl upplyser Ola dessutom att den där tjejen med (förlåt igen, mamma) kåt röst som växelsjunger med Stuart Staples i Tindersticks-låten »Travelling Lights« inte är någon mindre än Carla Torgerson, sångerskan i grymma Seattlebandet The Walkabouts.
»Train Leaves at Eight« och »Satisfied Mind« heter mina två album med Walkabouts och det finns fler som jag nu efter Olas påminnelse ska skaffa.
Det där var ingen upplysning.
Det där var en marschorder till närmsta ställe där du skaffar din musik.

* * *

Här ser man. Jag kan också sluta när jag är klar. Det är åtminstone så jag tyder er dånande tystnad de senaste dagarna. Ni vill att jag bloggar kortare och det här blev nog kort fast det är långt ändå.