Skriva i mellanrum

Det tycks aldrig gå att hitta tillräckligt med skrivtid, hur man än gör och prioriterar bort av annat i livet.
För mig blir det allt mer till ett mysterium hur folk som har familj och ett annat yrkesarbete lyckas hitta den koncentrerade tid som krävs för att skriva böcker.

Sitter de hukade över sina manuskript på nätterna? Hur går det då med familjen och jobbet?
Nej, förmodligen har de det som Leif GW Persson tycks ha det, så lite att göra på jobbet att de kan skriva böckerna på arbetstid.

All min egen skrivtid, den som uppstår i livets små mellanrum, går nu, på grund av det där datorhaveriet, åt till att sitta och skriva om sådant som redan en gång var skrivet.
Ett nollsummespel är ju vad det blir av det.

Bättre fly än …

Jag har disciplinerade skrivardagar, hela den här hösten, jag har gjort upp ett strikt schema för att nå ett mål som nu står så nära att bara upploppet återstår, men för andra dagen i rad går skrivandet i stå och jag flyr.
Jag vet vad det beror på, jag vet så väl vid det här laget vad det beror på.
Min perfektionism, det där fanskapet till prestationsångest.
Så fort jag lämnar det prestationslösa skrivandet här och på papper, låt oss kalla det Moleskineskrivandet, och det blir på allvar, när infall och idéer och kickskrivna utkast ska filas och sandpappras och renskrivas, då, i det läget, då tycker jag inte att det jag skriver duger längre.
Då är det som att jag måste prestera, då måste det bli perfekt. Det får inte längre bara duga.

Istället för att utmana den känslan (jo, jag vet att det i grund och botten handlar om självkänsla) och stanna kvar i skrivandet så flyr jag från skrivandet.
Hit. Till facebook. Till mejlen. Till spotify. Till iTunes. Till andra sidor på webben.
Min terapeut, jag behöver nog börja gå där igen, jag vet vad Terapeuten skulle säga.
Hon skulle säga att jag behöver gå emot mina rädslor om att bli vägd och befunnen för lätt och tvinga mig kvar i skrivandet genom att gå lika långt som Jonathan Franzen.

Jag läser om honom när jag tar mig till ett av mina mest frekventerade flyktnästen, Jan Gradvalls hemsida.
Jan Gradvall skriver att Jonathan Franzen i samband med släppet av sina nya roman ”Freedom”, utnämnd till mästerverk av i princip samtliga amerikanska tidningar, i en Time Magazine-intervju redogör för sina skrivrutiner.
Jonathan Franzen berättar att han arbetar i ett kalt kontorsrum och skriver på en antik dator utan internetuppkoppling. För att ändå inte bli frestad att gå ut på nätet någon gång ibland och ”kanske bara kolla en grej” har han klistrat fast Ethernetkabeln med superklister och därefter sågat av den.

Kan man skriva mästerverk på det viset, så borde man ju också kunna skriva bagateller på det viset.

Trött på jag

Jag … nej.
Tänk att nästan allting jag sätter mig för att skriva ska börja med ”jag”.
Jag måste försöka göra någonting åt det där innan jag skriver nåt mer.
Jag börjar istället för att skriva om på Marcus Birros nya bok ”Att leva och dö som Joe Strummer”. Den kändes bara så där, om ens det, när jag började på den förra helgen så jag lade den ifrån mig efter bara femton sidor.
Men jag brukar ju ge böcker trettio sidor, så det är jag beredd att ge Birro också. Kanske tar den sig. Annars har jag gott om andra böcker.

Konsten som navelsträng

Jag ser nu bland allt klotter i min Moleskine att Theodor Kallifatides längre fram i ”Det gångna är inte en dröm” återvänder till tankarna om att vi lever våra liv inom citattecken.
Den vackra flickan på den där kullen i Athen sviker honom redan samma kväll för en annan, en ambulerande bokförsäljare med ett bländande leende. Kallifatides förstår vad som är på väg att hända när han ser dem i en virvlande dans på en fest.
Den vackra flickans vita trosor – de som Kallifatides själv aldrig har lyckats komma innanför – syns, och bokförsäljaren med det bländande leendet har ”ett stånd som man kunde hoppa stav med”.

Kallifatides begraver sin hjärtesorg i studier av de gamla grekiska klassikerna, där han känner igen sitt bittra öde i deras kärleksdramer.
”Ännu en gång kom insikten att livet levs mellan två citattecken. Det är detaljerna som skiljer oss, ibland inte ens de.”
Kallifatides skriver vidare att han än i dag, som 71-årig författare, är övertygad om att ”konsten är människans navelsträng till den andra människan.”
”Jag tror att det inte finns någon viktigare insikt än att man är en länk i denna långa kedja.”

Riskerna med att så här års koka makaroner

Man vågar så här års inte koka makaroner. Möjligen snabbmakaroner.
Det visar en lägesrapport från stället där Ol’ Man River gör en krök söndagen den 26 april nådens vår 2009.
Vitsipporna niger blygt i backarna.
Björkarnas knoppar är på väg att brista, och det ser inte ut att göra det minsta ont.
Kvällssolen bildar en väg av hamrat guld rakt över älvens vatten.

Så nu dröjer ingenting längre, nu är allting snart. Nu gäller att gå med alla sinnen på vid gavel för att inte missa något.
Allting går så rasande fort så här års. Man vågar inte ens koka makaroner.
Titta bara i Alf Henrikssons dikt hur det kan gå.

»Jag såg att häggen blommade,
det kom en doft från den.
Då gick jag till min älskade
och sade: Se och känn!
Hon stod vid makaronerna,
hon sydde på en klut.
Och när hon lyfte ögat
hade häggen blommat ut.«

Billigare än terapi för narcissism

Trots att, som Fröding sa, vårn ä e fina ti uppvisar skrivarkabyssen en acceptabel bild av pågående arbete.

* * *
Den enkelhet jag letar efter finner jag inte. Jag längtar, bildligt, efter svar som är ja eller nej och inte en lång rad med kanske.

* * *
Om ett par månader har tio år gått. Allting har hänt sedan dess.

* * *
Jag förstår mig inte på folk som inte skriver. Utan skrivandet skulle allt svälla inombords tills man sprängs.

* * *
En genomgång av huvudsakerna visar att det ända från dag ett har handlat mer om en personlig loggbok än en blogg. Väldigt mycket mer om en loggbok.

* * *
Det känns skönt att kunna lämna Det Stora Onämnbara åt sidan för några månader. Sådant b ö r dessutom få ligga till sig och mogna.

* * *
Jag hatar det och undviker det, det får mig att må dåligt, men när jag nu med år och månaders distans tvingas läsa sånt som jag själv har skrivit och i mitt inre recenserar det … ja, då tänker jag på det Aftonbladets chefredaktör Jan Helin twittrade om DN:s Johan Croneman:
»Han skriver bra, men har lite otur när han tänker.«

* * *
Det största, STORA, felet jag gör i skrivandet är att jag strävar efter att allt ska hänga ihop. De överraskande hoppen och utvikningarna är för få. Jag måste komma ihåg att jobba på det. Livet går inte som på räls.

* * *
För varje dag som går djupnar insikten om att lubbningen är min bro över trubbelvatten.

* * *
Dock tröstar jag mig med att det allra mesta av det genomlästa är kickskrivet. Alltså en redigeringsfråga och textredigering kan vara min bästa gren.
Ge mig ett par timmar med en text och jag kan få de dödaste ord att dansa samba.
I nästa liv ska jag bli redaktör på ett bokförlag.
Drömjobbet för varje perfektionist.

* * *
En sansad kalkyl visar att det jag nu har bestämt mig för att göra rent ekonomiskt sett är lika listigt som att hyra ut slalomskidor i Visby. Men.
Uträkningen visar också att det blir billigare än att gå i regelbunden terapi för sin narcissism.

Börja om från början

Först sedan man skrivit varje dag i flera månader eller år är det dags att börja. Börja om från början.
Början är det man skriver allra sist. Början på en berättelse är oändligt mycket viktigare än hur den slutar.
Slutet kan läsaren inte göra mycket åt väl där, men en dålig början gör att läsaren aldrig bryr sig om att ta reda på vad det är du vill berätta.

Så det är först när man har berättat sin historia som man ska ge sig i kast med hur den ska börja, se till att början passar ihop med vad som har råkat hända framöver.
Det är där det gäller, det är där kroken ska agnas med komposthögens fetaste mask.
Det är här handlingen ska kastas om genom att först ge en dramatisk händelse och sedan berätta vad som hänt de inblandade dessförinnan.

»Jaha mina damer, vem av er fyra är det egentligen som är min mor?«

Sedan låta det dröja 300 täta sidor innan man är tillbaka vid utgångspunkten och allt är utrett.

På spåret

Jag är på spåret, det rullar på bra igen med det onämnbara, och det betyder att jag trivs med mig själv och med livet igen.
Men att det är så nu, det behöver inte betyda att det förblir så.
Tyvärr känner jag mig själv.
Det här varit så här förr; jag minns hur det var, hur det gick.

Ibland gjorde jag en paus för att läsa igenom det jag dittills skrivit, och jag överväldigades av fåfänga när jag märkte att det maskineri jag höll på att sätta ihop fungerade med oklanderlig precision.
Jag mådde allt bättre för var dag som gick. Kanske var det därför, för att jag åter skrev lätt och väl och var på väg dit där allt skulle mätas och vägas, som jag gjorde det jag gjort varje gång mitt liv har kommit in på rätt spår.
Jag förstörde allt.

Strutsens taktik

Jag borde få panikångest, minst, när jag tänker på hur mycket jag skriver och hur usel utdelningen blir.
Dock har jag en taktik när de där orangea kuverten med pensionsbeskedet kommer.
Jag låter dem gå osprättade till pappersåtervinningen.
Hellre en mager frihet än ett fast slaveri.

Mindfulnessbloggande

Jag menar typ så här, det är så här jag vill att mitt bloggande, ja, skrivande ska vara i fortsättningen.
Det är den här synen på och inställningen till sysslan, värvet, kallet jag har studerat och låtit mig inspireras av.
Och det är den här bilden av det jag får upp när jag blundar.
Skrivandet som meditation, mindfulness.
Inget mer jagande, ingen mer oro.
Inga jämförelser med ovansittande och undertecknad  i övrigt.