Nathan Zuckermans sista suck

Jag tycker inte om helger, jag tycker om den stilla vardagslunken.
Det jag tycker sämst om med långa helger är att det är så svårt att hitta tillbaka till vardagen igen när helgen väl är över.

Jag har ännu inte hittat tillbaka. Men just i dag gör det ingenting.
I dag vill jag ändå inte göra någonting annat än läsa vidare i Philip Roths nya roman »Vålnaden försvinner« (Albert Bonniers Förlag), hans nionde om den stillsamme judiske New York-författaren Nathan Zuckerman.
Och – enligt baksidestexten – den sista i den sviten.

Vilket gör att jag vänder varje sida under växande oro för att Philip Roth ska låta den åldrande Nathan Zuckerman dra sin sista suck.
Det skulle jag inte tycka om.

Kickwriting – det är både min och Kerouacs gren

Jag sitter här i läsfåtöljen efter lubbrundan och duschen och vet inte vad jag ska börja med.
Alltså, det är inte det att jag inte vet vad jag ska börja skriva om här. Det har jag ju redan gjort, eller hur? Jag har aldrig några skrivarvåndor. Bara kickstartar någon flummig tanke och sen får det bli vad det blir.
Nej, vad jag tänker på är det som är samma sak som att skriva, en gren på samma träd: läsa, vad jag ska läsa nu.

Höstbokfloden väller nämligen in över en stackars redaktör på en bokblogg, sanktionerad av bokförlagen, som Halvars huvudsaker.
Travarna med böcker som nyss kommit från trycket ger en våndor. Schysta våndor. Vilken bok ska man börja läsa nu? Nu när man nyss har läst ut en som jag ska be att få återkomma till när första recensionsdag närmar sig.

Dock ingår det inte i planerna att jag mer än undantagsvis ska skriva regelrätta recensioner av nyutgivningen. Skulle jag aldrig hinna med, och nån måtta får det vara på gratisskrivandet, jag drar ju inte in ett enda öre på bloggandet. Jag gör det för att jag tycker att det är roligt.
Så recensioner, nej. Korta boktips, ja.

Jag tittar på de där travarna på bordet intill läsfåtöljen. Jag kickar ju igång mitt skrivande och bara låter det löpa på. Så kanske skulle man börja med nyutgåvan av den första beatromanen, Jack Kerouacs »På väg«. Den har alla läst utom jag. Kom på svenska första gången 1959. Den här gången har den en ny översättning, av den eminente Einar Heckscher.

Jag fattar inte varför jag inte har läst »På väg«, eller »On the Road« som den heter i original. Bara storyn om hur det gick till när Kerouac skrev den är ju magisk litterturhistoria.
Ni vet det där om hur Kerouac, som skrev snabbt på maskin, fick idén att skriva nonstop för att få den känsla av kick och framåtrörelse som han ville åt, »kickwriting«.
Han tejpade ihop fyra meter långa ark av ritpapper, som han hade kapat i marginalen så att de skulle passa i skrivmaskinen, och matade in dem i maskinen som en oavbruten rulle.
Han tog bensedrin för att hålla sig vaken och svettades så häftigt när han skrev att han fick byta t-shirt flera gånger om dagen och han hängde de blöta tröjorna på tork över hela lägenheten och levde, förutom knarket, på ärtsoppa och kaffe under den aprilmånad 1951 som det tog honom att skriva »On the Road«.

Jo, jag tror att det får bli den.

* * *

»Med pennan i hand är jag modig, men öga mot öga är jag ganska feg.«
Henrik Ibsen

* * *

Att leva nykter är det skönaste man kan göra med kläderna på.

* * *

Nu är det »Mumble in My Ear« med Marcell Strong från den där soulsamlingen. Fy fan vad bra, snaggen står rätt upp på en.
Jag har lyssnat nästan oavbrutet på den här boxen i … ja, vad blir det nu, tre dygn, tror jag det blir, så är det så att ni gillar soul så be jultomten stoppa »Take Me To The River: A Southern Soul Story 1961-1976« i säcken. Det är exakt vad jag själv också skulle ha gjort, om man inte hade sådana kompisar som Lennart Persson.

* * *

»Det är nog den värsta lögnen av alla, att det är så roligt att dricka. Vem har lurat i mänskligheten det? Jag kan på rak arm räkna upp minst 14 saker som är roligare än att supa«.
Benny Haag; «Makt, mod och motstånd«

* * *

»Får inte den mannen Nobelpriset innan han dör, så kan Svenska Akademien stoppa sina punschhuvuden i ärtsoppan.«
Expressens Nils Schwartz i recension av Philip Roths nya roman »Indignation«

* * *

Som om det inte var nog med boktravarna – i dag kom nya numret av husorganet för alla seriösa lubbare: Runner’s World. Läsning som behövs som sporre nu när oxmånaderna kommer, tiden som skiljer agnarna från vetet. De elaka vindarna, det kalla regnet, snöbyarna som piskar den ensamme löparen i ansiktet. Å andra sidan: nu blir det ännu skönare efteråt.

* * *

Lasse, inte min gamle skolkamrat Lasse Wängermark, utan den Lasse som är Halvars huvudsakers enda (?) norske läsare meddelar i ett mejl att han »… också startat med at jogga (lubba??) tre dager i uken, samt en dag i skogen på helgene.« Han bifogar ett »Lubbatejp«:

Bastard Sons of Johnny Cash – Austin nights
Blackie and the Rodeo Kings – Down by the Henry Moore
Eagles – Peaceful easy feeling
Carlene Carter - Baby ride easy m/ Dave Edmunds
Graham Parker – Soul shoes
Gary U.S. Bonds – Jole blonde
John Hiatt - Two hearts
Lucinda Williams – Passionate kisses
Lucy Kaplansky – (What’s so funny ’bout) love and understanding?
Margaret Lewis – Reconsider me
Mink De Ville – Love & emotion

* * *

Det enda som kan få mig att ta en paus från den där »Take Me To The River«-soullådan är Lotta Bromé i radion. Så bäst hon är den kvinnan.

* * *

»Alla riksdagspartier är överens om att ungefär tio procent av befolkningen har alkoholproblem.
– Då anser jag att vi ska unna de nittio procent som klarar av att handskas med alkohol ett gott glas vin, sa Fredrik Reinfeldt i en tv-debatt för några år sedan.
Vad han missade/glömde var omgivningen till den som super.
Ta hundra slumpvis utvalda personer – statistiskt sett har alltså tio av dem problem med spriten. På varje högkonsument går det minst fyra personer, en mamma, en pappa, en son, en dotter, vänner, arbetskamrater som alla blir lidande, får försämrad livskvalitet på grund av en annan människas drickande.
Hälften av befolkningen har följaktligen alkoholproblem fast de kanske inte dricker en droppe själva. Så måste man prata om kröken!
Medge att ett hisnande perspektiv infinner sig när man räknar på det sättet.«
Benny Haag; »Makt, mod och motstånd«

* * *

När jag läser ett briljant inlägg om Glasgowbandet Glasvegas debutalbum hos den briljante bloggaren bernur, då slår det mig att det skulle bli fulländat om man samtidigt som man i lurarna har Glasvegassångaren James Allens emotionellt hudflängda röst, läste Denise Minas kolsvarta noir från Glasgows backstreets.

* * *

Min vän Blues-Ola tog sig ju a little delay från bloggandet. Nu är han dock igång igen därborta i de goa gubbarnas stad. Ny platta har han också spelat in, arrad och producerad av Peter O Ekberg. På Olas blogg kan ni få ett smakprov på hur det låter på denna Fogerty-hyllning.

* * *

Cee-Jay till och med! Han har också börjat lubba. Som soundtrack i Lugnets mördarbackar har han senaste tiden haft Dylans nya arkivrensning »Tell Tale Signs«. Så Grängesarslet uppträder nu på Dalarnas Tidningars redaktion under namnet Stövar’n.

* * *

Skatan – slå mig inte nu, men titta vilken bok Ollebo, den bäste av brevbärare, kom med i går.

* * *

Nu förväntar vi oss också rapporter från New York om att Aftonbladets korrespondent har börjat morgonlubba på Manhattans gator.

* * *

Det där satans Apple – nu kommer de med en ny liten läcker Macbook igen.

Mitt problem kan vara att jag inte ser på det som ett problem

Jag har inga problem. Det kan vara det största av alla mina problem att jag inte tycker mig ha det.
Det kan i sin tur hänga ihop med att jag är fullständigt orealistisk. Om jag anstränger mig med att koppla in den hjärnhalva jag sällan använder kan jag inse att realism är en god -ism, eftersom den förhåller sig till verkligheten såsom verkligheten faktiskt är.
Men det är inte mina känslors sanning, och åtminstone när det kommer till mig är känslor starkare än förnuft.
Jag är en sån som följer min innersta längtan och tror att det går att klara vad fan som helst bara man bestämmer sig för att klara det.
A brukar säga att jag tänker med magen. Jag tror att hon kan ha rätt i det. Åtminstone låter det som ett realistiskt sätt att se på mina problem. De problem jag inte tycker mig ha.

Skriva är det enda sätt jag känner till för att tänka koncentrerat. I min skalle pågår annars ett ständigt mentalt tjatter.
Skriva är också bästa sättet att vara ensam på. Jag har alltid varit ensam, och tyckt om det. Redan när jag var liten – min morfar läste så mycket för mig att jag kunde läsa och skriva innan jag fyllt fem – tyckte jag om ensamheten i att ligga på mage i sängen med en grönryggad B. Wahlström-bok.
Eller på golvet med kaffeburken med färgkritor och en rulle papper som pappa hade tagit hem från Kvarnsvedens pappersbruk. Jag rullade ut det där papperet över hela det långsmala HSB-köket och ritade oändligt långa seriestrippar inspirerade av det jag hade läst i de där äventyrsböckerna.

Jag har fortsatt med det, i stort sett så. Bara fortsatt och fortsatt med att tycka att jag inte har några problem med min ensamhet.
Det är inte så att jag har något emot vänner och bekanta. Tvärtom. Men jag behöver dem inte så ofta. Är det något problem jag har här, så är det nog ett egoistiskt problem. Jag tycker om mina vänner och bekanta men trivs allra bäst i min ensamhet, med mig själv och mina närmaste i närheten.
Problemet med det kan vara att jag inte ser på det som ett problem.
För mig är det den goda, självvalda ensamheten.
Inte den påtvingade.

En kines jag läste, det kan ha varit Lin Yuang, säger i en av mina Moleskines att västerlänningens tragedi är att »han inte kan sitta stilla i sitt eget rum«.

Ian McEwan, Paul Auster, Philip Roth, Tomas Tranströmer – en av dem vill jag att det blir i morgon.

Jag ska inte försöka mig på att beskriva färgprakten i en oktoberlönn som solen lyser på. Det enda jag säger är att jag inte vill sitta inomhus och blogga. Jag vill hela dagarna gå i skogen, i parker och i alléer och sparka i lövhögar och titta på trän. Lönnen är min favorit.

Och det är sommar i en sekund och jag minns varenda stund. När vi gick till havet för kärlekens skull …

Det vemod jag brukar prata om att jag trivs i har ingenting med melankoli att göra. Melankoli är det samma som tungsinne eller svårmod, medan vemod är vårt mest underskattade värdesinne.

Ni tror att jag hittar på nu, men just som Boxarn och jag i morse kom fram till Ol’ man river-kröken valde podden att spela »Blue River« med Eric Andersen.

Never use a verb other than »said« to carry dialogue.
En av Elmore Leonards tio teser för bättre bokskrivande. De övriga ska vi återkomma till.

Det lyckades bättre än jag kunde drömma om med Springsteen. Undrar om jag nästa gång ska provocera pojkarna längst fram med att halvdissa Kents nya. Men först måste jag förstås höra den. Den kan ju vara värd att dissa …

En man som ser världen på samma sätt när han är 50 år som när han är 20 år har slösat bort 30 år av sitt liv.

Att skapa är att göra någonting som ingen annan tror finns där.

Hon kör en lastbil med mina drömmar genom natten. Hon lyssnar på Fisherman’s Blues och har fötterna på ratten …

Boktips: »Guru« av Zac O’Yeah.

Cd-tips: Paul Carrack »Greatest Hits – The Story so Far«.

De buddistiska principerna om att släppa taget och acceptera allting som det är. Jag försöker leva efter dem. Mer eller mindre långa perioder går det. Jag är inne i en sån lång lyckad period nu. Förbluffande lång.