Fågelskådande

Småfåglar pilar mellan träden och buskarna.
Belöningen för att jag medvetet har planterat sådant som ger bär.
Jag är dålig på fåglar men ska lära känna dem.
Sitta vid köksbordet någon förmiddagstimme varje dag med kikare och fågelbok.
Två rönnar har jag planterat. En för tre höstar sedan, den andra i våras.
De röda bären på dem nu. Som kommer sitta kvar när snön kommer och ligger vit på grenarna och locka dit flockvis med sidensvansar och domherrar.
Det är därför rönnen är mitt bästa träd. Jag ska skaffa ett tredje. Gropen är redan grävd. Djup och vid.
Det är sent om hösten träd och buskar ska planteras.
Jag drack några gånger förra sommaren. Och den här sommaren som var.
Två tre fyra kalla öl på verandan mot kvällen när dagens arbete i trädgården var klart. Och någon gång ute på lokal.
Det gick stilla och fint till. Det kändes rätt okej. Så kanske gör jag om det nästa sommar igen. Men i så fall inte förrän dess.
Om ens då. Det känns onödigt, ingenting jag behöver. Det helnyktra livet är när allt kommer omkring finare.
Lite tråkigare i långa loppet. Men ändå finare.
Nu har jag tröttnat även på min ipad. Såtillvida att det inte blev samma sak att läsa tidningar på den.
Jag saknade allt mer papperssidorna. Bläddrandet. Trycksvärtan. Rivandet. Klippandet. Doften. Ja, själva känslan.
Så nu kommer tidningsbudet med DN och SvD om morgnarna igen. Som förr.
Jag är gammaldags, jag är analog.
Vad ska jag med progressiva glasögon till?
Varför betalade jag åttatusen för ett par som ändå dinglar i senilsnöret på bröstet så fort jag läser eller skriver?
Så som även ett par vanligt slipade skulle göra.
Man kan skaffa tre fyra sådana par till priset av ett par progressiva.
Så får det bli.
Senilsnören till alla finns redan.
Återvända som förr om åren till öl, vin och whisky tror jag inte på.
Även om jag då om somrarna ibland tänker på att göra så. Tänker på att där hör jag hemma. Innerst i mig.
Men därinne inser jag samtidigt att jag är allergisk.
Magen, psyket, nerverna tar för mycket stryk.
När jag slår ihop Jonathan Franzens Frihet är det med en känsla av att ha läst en bok jag kommer att tänka på som en av mina starkaste läsupplevelser i livet.
Det är något genuint obehagligt med Expressens kolumnist Ulf Nilson.
Jag läser igenom manuskriptet och blir sittande. Tänkande.
Är det inte enastående löjligt att sitta och skriva hittepå?
Om det inte är deckarförfattande och pengatjänande det handlar om.
När man istället kan utforska sig själv i skrivandet.
Jag börjar efter Franzen på Peter Robinsons nya, Roten till det onda, och retar mig i sedvanlig ordning på kronologin i den svenska utgivningen av Alan Banks-serien.
Den här gavs i original, Blood at the Root, ut redan 1997.
Red i Ulf Lundells nya bok Allt är i rörelse misstänker att han har vuxen-adhd. Han diagnostiserar sig själv med hjälp av ett frågeformulär där tolv träffar tyder på att man har sjukdomen.
Red får ihop till femton.
Själv räknar jag in tolv klockrena träffar plus fem eventuella.
Och när jag visar resultatet för A, som känner mig bättre än jag gör själv, säger hon att dessa fem inte är eventuella utan exakt lika klockrena som de tolv.

Anteckningar

Hej, jag heter Halvar, och jag är endorfinist.

* * *
Att Björn Borg, som aldrig hade läst en bok, bara  serietidningen Buster, tänk att han på gamla dar har blivit en sådan baddare till skribent.

* * *
”Jag tar allting personligt och vad alternativet till det skulle vara kan jag inte se.”
- Bodil Malmsten

* * *
Det om Björn Borg var ironi. Hederligare av Expressen vore väl att redovisa att Borgs tenniskrönikor är spökskrivna av Thomas Malmquist.

* * *
Phil Collins nya album, Going Back, med covers på gammal Tamla Motown-soul är chockerande bra. På riktigt.

* * *
Norma Waterson vet jag inte om jag ens hade hört talas om förrän krimkommissarie Alan Banks i Peter Robinsons senaste bok spelar hennes soloalbum som ackompanjemang till kvällswhiskyn.

* * *
Att kidsen säger sånt som ”fetbra” och ”apcoolt” är helt i sin ordning. Men när vuxna börjar ta efter …

* * *
Det om ångbastun hamnade även på Facebook. I morse hittade jag ett mejl från en kvinna som skrev att det var ”sexistiskt” och att hon övervägde att ”ta bort mig som facebookvän”.

* * *
Norma Waterson-skivan börjar med Greatful Deads ”Black Muddy River” och följs av Richard Thompsons ”God Loves a Drunk”.
Sen finns det folk som säger att kriminalromaner ingenting är att ha.

* * *
Min kommentar angående ångbastun: läsaren har alltid tolkningsrätten.

* * *
Hej, jag heter Halvar, och jag är adrenalinjunkie.

Höst, vemod, fetknoppar och skrivande

Det känns tidigt om morgnarna att hösten smyger i dimslöjorna bredvid mig och Boxarn på vägen till Tjärnasjön och Ol’ Man River.
Jag gillar det. Jag vill gå under de höstsprakande träden och sparka bland löven i den där bilden. Jag trivs i hösten, det är min bästa tid, och i det vemod hösten för med sig.
Detta vemod, denna missförstådda och underskattade känsla.
Livet tar danspaus.

Och som alltid vid den här tiden känner jag att jag vill skriva igen. Någonting. Vadsomhelst.
Inte nödvändigtvis här på Huvudsakerna, men jag vet ju hur man blir när man blir en som skriver.
Man är då helt enkelt och rätt och slätt och kort och gott en som skriver igen.

Man tar in vad man ser på ett annat sätt och man tjuvlyssnar på folk och man klottrar i sina anteckningsböcker och på kvitton och andra lappar och i marginalen på tidningar och böcker och överallt.
Man lånar och tjuvar meningar och ord.

Jag lyssnar hela tiden på den unge, begåvade Dylan LeBlanc, han sjunger höstsånger, vemodssånger, jag läser Peter Robinsons nya i Alan Banks-serien, »Bad Boy«, jag planterar gul fetknopp och andra stenpartiväxter, jag ser dvd-filmer, jag försöker få A att gå med på att köpa en ny, numrerad litografi, »Danspaus«, av Peter Dahl och om inte annat se på det som en pensionsförsäkring, det står ju inte på nu, och jag känner kreativiteten bubbla så i blodet att ingen annan råd finns än att klottra av mig.
Jag vet hur det går annars, ångesten griper en, och ångest är en känsla som jag för allt smör i Småland inte vill ha att göra med.

Så en del av det där klottret hamnar säkert här; det hjälper inte vad annat man än har sagt i den vägen. Man säger så mycket när man inte vet bättre – fastän man mycket väl vid det här laget i livet borde känna till att nya höstar alltid kommer.

Kreativitet är en känsla. Känslor har jag hela livet kämpat rätt chanslös emot. Jag är känslostyrd, en oberäknelig typ.
Det hjälper inte vad jag har sagt. Sägningar är förnuftsstyrda.  Känslorna skiter i vad jag har sagt. Jag är inte som andra i mitt vemod och i min ensamhet. Som jag gillar.
I keep dancing on my own.

Tonvis med kullersten, miljontals lindlöv, finfina boktips, sista ciggen och spikmattor

Jag har fortfarande hela häcken full med att försöka få klart det mastodontiska – ja, en del skulle nog säga idiotiska – trädgårdsprojektet innan tjälen går i marken.
Nu börjar också löven, vi pratar miljontals här, från de sex gamla lindarna på tomten att blanda sig i leken och ställa till med bekymmer. Alla som försökt sätta kullerstenar i sättsand uppblandad med en sörja av löv och kvistar vet att det är en syssla som inte är att leka med.
Speciellt som det handlar om tjugofyra ton stenjävlar som ska ner i den där sättsanden.

Jobbar och sover – det känns som att det är allt jag gör och allt jag hinner.
Blogga är inte att tänka på. Inte än på ett bra tag.
Det enda övriga som hinns och orkas med innan jag tidigt om kvällarna faller i medvetslös sömn är bokläsning. Peter Robinsons senaste, »Mörkrets alla färger«, fann jag inte vara någon av de bättre i Alan Banks-serien. Efter den har jag haft betydligt större läsnöje av de här:
Bodil Malmstens »De från norr kommande leoparderna« (Modernista).
Claes Hylingers »Utan ärende« (Albert Bonniers).
Arnaldur Indridasons »Frostnätter« (Norstedts).
Göran Greiders »Katterna kommer in från mörkret« (Albert Bonniers).
Ta det som fyra högklassiga lästips i de vinande höstvindarna.

Och nu, när klockan är nio på kvällen, är det hög tid för en ledbruten stenläggare att krypa till sängs på spikmattan med den bok som kan vara den allra finfinaste av  höstens alla nya böcker.
»Den sista cigarretten« (Albert Bonniers) av – taram taram – Klas Östergren.

På tal om det så rökte jag själv min sista cigg för inte så länge sen.
Nu igen.
Jag vet så här på rak arm ingen som har slutat röka, och snusa, lika många gånger som jag har.

* * *
»Bäst smakar sill och potatis när man brottats med en stendjävul hela dagen …
Och det skall inte knusslas med lök på sillen.«
- Werner Aspenström

Till sist: För att vara en produkt som syftar till sinnesro omges spikmattan av märkvärdigt mycket bråk.

Guillou formidabelt underhållande

Innan jag drar på semester: ska ni läsa en enda bok i höst så välj då Jan Guillous memoarer »Ordets makt och vanmakt« (Piratförlaget).

Formidabelt underhållande om hans skrivande liv. Min plan var att läsa den under flygresan. Det sket sig. Jag läste några sidor och kunde inte sluta.

Så nu får det istället bli nya Peter Robinson i Alan Banks-serien, »Mörkrets alla färger« (Minotaur) på planet.

Ta en tusen dagar härifrån

Först är det januari, sen blir man så sjuk att man inte kommer ur sängen på en vecka och så kommer februari och sätter sig tillrätta med sitt eländiga glåmiga arsle över tillvaron.
T S Eliot får säga vad han vill. Det är februari som är den grymmaste månaden. I februari har vintern pågått nog länge, för länge.

Det är i februari stora starka karlar låter sig däckas av små löjliga baciller.
Det är i februari folk börjar grubbla över meningen med vad de gör och allting och slutar blogga.
Man vaknar om morgnarna och så är den dan förstörd.
Snälla, ta en tusen dagar härifrån.

* * *
Jag har den tomma känslan av att ha varit för sent ute, av att vara en brandman som går och plockar i resterna.

* * *
Folk som inte läser böcker, jo, det finns folk som inte läser böcker – hur står de ut när de blir så sjuka att de måste ligga till sängs?

* * *
Man kan få porten utpekad för sig, men vägen måste man hitta själv.

* * *
Karin Fossums kriminalromaner med de norska polisrävarna Konrad Sejer och Jacob Skarre som problemlösare tillhör deckargenrens läsvärdaste.
Den nionde i serien, »Den onda viljan« (Forum), har allt man har lärt sig uppskatta hos Fossum: skicklig intrig, bra språk, litterär gestaltning och psykologiskt djup.
Tre män, barndomsvänner, ger sig mitt i natten ut i en båt. När en av dem kastar sig överbord ser de två andra bara på medan kompisen drunknar. Sejers och Skarres utredning kring vad som ligger bakom blir till en djävulsk utforskning av den mänskliga ondskan.

* * *
De blinda eleverna följer den blinda läraren och lyssnar till visdomen från den klapprande käppen.

* * *
Vilken av de översatta deckarförfattarna är störst på den svenska marknaden? Svar: Peter Robinson. Han är utan konkurrens den framgångsrikaste bland de kriminalförfattare som översätts till svenska. Enligt februarinumret av branschtidningen Svensk Bokhandel säljer en Robinsonbok omkring 200 000 exemplar inräknat alla format.
De som kommer närmast är Michael Connelly och Elizabeth George som båda ligger strax över 100 000 exemplar per titel.

* * *
För den som vill läsa Dennis Lehane i original finns nu »The Given Day« (»Ett land i gryningen«) i pocket.

* * *
Ta sig tid att vara alltings tid. Mogna så småningom. Vara den gamla älven som flyter fram, den hastiga och långsamma gången av allting.

* * *
»Varför dröjer jag mig kvar vid dessa triviala detaljer? För att berättelsens sanning ligger i detaljerna.«
- Paul Auster, »Dårskaper i Brooklyn«

* * *
»Efter tjugofem är alla lika gamla.«
- Oscar Wilde

* * *
En sak är att ha talang. Det är en annan sak att ta tillvara den.

* * *
Låtlistorna ni skickar är räddningen. Min egen musiksmak är stadd i akut förgubbning. Jag orkar inte längre sätta mig in i sånt jag inte sedan tidigare känner till.
Det är för djävligt. Det är inte mitt fel. Men det är så.

* * *
»Såg du vad den där djävla Bjurman skrev i Aftonbladet?«
- Ulf Lundell, sid  331 i »Värmen«

* * *
Häng on.

Bloggvärldens underbara nördar

Ni tycker att jag tjatar om en del. Jag vet ju inte, ni sitter pratsamma som Rain Man därute, men ni tycker nog det.
Ni har alldeles rätt.
Plura, Bodil, Lundell, Lucinda, Dylan, Connelly, Hylinger, Lehane, Pelecanos, Rankin, Auster, Papa, Slas, all den där (och nu citerar jag en bloggkommentator) »negermusiken«…
Jamen det är ingenting.
Ingenting.
Titta här – en blogg om ENBART Bob Dylan.
Bob Dylan Bob Dylan Bob Dylan.
Tockna underbara nördar det finns därute. Det är slikt som gör bloggen till den bästa uppfinningen sedan soulmusiken.
Känner jag mig mallig över att några av de där vuxna pojkarna – självfallet är det män – som dagligen hänger på Dylanbloggen också har hittat hit?
Sminkade sig Carolina Gynning i morse?

* * *

Redan efter powerwalken med Boxarn i morse stekte jag tjocka revbensspjäll (49,90 kilot eller om det rent av var 39.90) i ugnen, och gjorde tjock gräddsås på stekskyn. Detta listiga upplägg skaffade mig så pass med seriös bloggtid att jag nu kan ta den kloka Skatans råd här bland kommentarerna och hushålla med allt detta klotter i Moleskinen.

* * *

I Aftonbladets recension kallar Torsten Kälvemark Dennis Lehanes »Ett land i gryningen« för en »mäktig krönika om ras och klass«.
Själv satt jag lika förhäxad i läsfåtöljen över den sista tredjedelen som jag gjorde över den första. Under jullovet kan det bli så att jag, trots min knaggliga skolengelska, ger mig på Lehanebumlingen också i original. Ett par recensenter har ju klagat på översättningen.

* * *

Bygger blott på blädder från Pressbyrån och hem – men nog känns nya bokmagasinen Vi Läser som femtionio välinvesterade kronor.

* * *

Borlänge Tidnings nöjesredaktör Anders Gustafsson har bevisligen överlevt ett möte med Jerry Lee Lewis i London.
Över ett BT-uppslag berättar The Killer, 73, känd för att käka journalister redan till frukost, bland annat att han inte rört spriten på tjugo år och om den nya skiva han jobbar med i inspelningsstudion.
Ett country- och bluesinfluerat album med gästinhopp av sådana som Mick Jagger och Keith Richards.
»Jag tycker att den är en av de bästa jag gjort«, säger Jerry Lee Lewis. »Den har många Kris Kristofferson-låtar, fem sex stycken.«
Om det är covers på Kristoffersonlåtar eller låtar Krisofferson skrivit åt The Killer, det framgår inte av intervjun.

* * *

Jag vågar nu inte glömma livremmen när jag går ut. Utan den ramlar brallorna ner till fotknölarna.
* * *

Tidningarna recenserar i dag Anette Kullenbergs biografi över Marianne Höök: »Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet«.
Nästan idel lovord. Som man anade.
För den intresserade: här och här.
Varför blir förresten ens intresse för biografier större och större med åren? Jag vet ju inte hur det är med er, ni är ju Rain Man, men åtminstone är det så med mig. Slukar vartenda levnadsöde jag kommer över.

* * *

Matdroppet däruppe – ni noterade väl revbensspjällen. Hemtrampat äppelmos till.

* * *

Man får sannerligen hoppas att den bloggläsare som hade ilskna invändningar kring ens anspråkslösa anmälan av Bodil Malmstens »Sista boken från Finistére« inte läser Dan Jönssons DN-recension av Bodilboken.
Han gör samma reflexion som jag gjorde över hur märkligt Bodil laborerar med hur det ligger till med bokens jag och geografi. Verklig eller fiktiv eller bådadera eller, ja … man får lite mjäll där.
Inte för att jag Egentligen Bryr Mig Om hur landet ligger på den fronten, utan därför att jag inte kan förstå varför författar-Bodil – eller om det nu är bok-Bodil – gång på gång på gång Själv Väljer att göra affär av det.
Mycket märkligt.
Aftonbladets Lennart Bromander håller sig sval till Bodils självömkan inför den flytt från Finistére hon inte avslöjar orsaken till.
Och i SvDs på det stora hela taget positiva recension så noterar jag hur Paulina Helgeson, liksom Aftis Bromander, undviker att genrebestämma »Sista boken från Finiéstere«. Jag ville ju heller inte kalla den för en regelrätt roman.

* * *

Jo, så är det. Ju mindre tid man har, desto längre skriver man. Alla yrkesskribenters djungelordspråk.

* * *

I en deckarkrönika i Dalarnas Tidningar en gång kritiserade jag den kronologiska röran i förlagens utgivning av översatt kriminallitteratur. Jag syftade på krimböcker som ingår i en serie. Exempel på oskicket är översättningen av Dennis Lehane, Ian Rankin och Reginald Hill.
En jag inte fick med den gången var Peter Robinson. I en kommentar här i bloggen för en tid sedan påpekades att Robinsons senaste i Alan Banks-serien, »Kall som graven«, är gammal som graven. Och ur ett briljant mejl i eftermiddags från Ola i Skåne om böcker och musik klipper jag följande från e-brevets litterära avdelning.

»Såg att du återfunnit deckarsuget. Då måste du läsa Reginald Hills ›Främlingars hus‹, minst lika bra som Peter Robinson. Samma förlag, dessutom, suveräna Minotaur. Tyvärr gör förlaget en miss när de i höst ger ut Peter Robinsons nio år gamla ›Kall som graven‹. Alan Banks slutade att dricka rökiga whiskyn Laphroig när hans hus brann ned för ett par böcker sedan. Men nu sitter han ändå där med en Laphroig framför sig i ›Kall som graven‹.
Bokserier ska ges ut i rätt ordning, inte som i Dennis Lehanes fall där fjärde boken om Kenzie/Gennaro blev den första på svenska. Eller som i Ian Rankins fall där förlaget började med nian i serien, ›Svarta sinnen‹, som förvisso är en av de bästa deckarna geonom tiderna.«

Och det är inte bara bloggkommentatorn, mejlaren Ola och jag själv som ser på det här som kriminellt allvarligt. Den fenomenalt deckarkunniga Lotta Olsson tar nu upp samma sak i sin DN-recension av just Peter Robinsons »Kall som graven«.

* * *

Äppelmoset kom från grannen Ann-Britt. Lika fullt hemtrampat. Jag ljuger aldrig, finns alltid ett korn av sanning i allt jag skriver.

* * *

I sitt mejl upplyser Ola dessutom att den där tjejen med (förlåt igen, mamma) kåt röst som växelsjunger med Stuart Staples i Tindersticks-låten »Travelling Lights« inte är någon mindre än Carla Torgerson, sångerskan i grymma Seattlebandet The Walkabouts.
»Train Leaves at Eight« och »Satisfied Mind« heter mina två album med Walkabouts och det finns fler som jag nu efter Olas påminnelse ska skaffa.
Det där var ingen upplysning.
Det där var en marschorder till närmsta ställe där du skaffar din musik.

* * *

Här ser man. Jag kan också sluta när jag är klar. Det är åtminstone så jag tyder er dånande tystnad de senaste dagarna. Ni vill att jag bloggar kortare och det här blev nog kort fast det är långt ändå.

När Stuart Staples måste stoppa om en

Jag lyssnar på Tindersticks i kväll. Ingenting annat än Tindersticks.
Jag gör det av skäl som känns för privata att skriva om annat än för byrålådan.
Den sinnesstämning jag är i, jag vet inte, jag vet inte riktigt vad det är för känslor som rör omkring i mig. Det kommer och går.
Men det känns. Vad det än är så känns det.
Det är jag tacksam för.
Att det känns.

Jag är ju sån, I’m a rock, and a rock feels no pain, en sån som söker sig till musiken när det behövs nån som stoppar om en duntäcket.
Och i den sinnesstämning jag är nu, det känns som att Stuart Staples smärtsamt vackra och vemodiga sånger är vad som passar bäst.

Det är det av Tindersticks album som jag tycker allra bäst om nu, Curtains från 1996. Andra spåret, »Rented Rooms«.
Tvingade man mig att kapa ner min skivsamling till … säg trettio album, då blev Curtains ett av dem.
Jag tror det.
Eller också är det något som jag bara tycker just nu.
För den som inte känner till Tindersticks, det är ingenting för några förfester vi pratar om. Ingenting för efterfester heller.
Det förhåller sig alldeles tvärtom.

Tindersticks är för den som aldrig blir inbjuden till några fester överhuvudtaget.
Den som får sitta ensam hemma.
Och för den som före samvaro med andra väljer att sitta ensam i kvällen och skriva.
Få det ur sig.

* * *
»Katrin vann över dig din lilla lus och nu gnager du väl på dina döda barns ben igen din snuskige lille italienske dödgrävare. Jag hoppas innerligen att du dör snart och då ska vi pissa på din grav innan vi skändar den fullständigt.«
Anonym kommentar på Marcus Birros blogg i går. Den som fick Birro att stänga bloggen. Förstås.
Det finns löss av den kalibern därute.
Det finns också en IP-adress till det mejlet. Som det finns till alla mejl.
Må det gå att spåra upp vem som har den adressen.

* * *
Dagens boksläpp: »Berglin den trettonde« av Jan Berglin och Maria Berglin (Kartago).
Album med Berglins stornästa gubbar samlade för trettonde gången. Seriestripparna man varje gång tar sig an med samma blandning av inre fniss och ängslan. Paret Berglin fångar livet så pricksäkert att det inte så sällan händer att man sitter där med öron som flammar i nyanser av rött.

* * *

Men den kanske allra mäktigaste Tinderstickslåten hittar man på albumet Tindersticks, som kom året innan Curtains, 1995. När Stuart Staples pratsjunger »Tiny Tears«, vilket han gör exakt nu här i skrivarstugan, ja, då är ingenting att leka med.

* * *

Marabou Lakrits
Marabou Lakrits
Marabou Lakrits
Marabou Lakrits
Marabou Lakrits

* * *

I dag startade den svenska versionen av Youtube. Flera medier kommer att lägga ut material på sajten, däribland Expressen, DN och TV4. Bonnier är sajtens största samarbetpartner, skriver Dagens Media.
Flera medier samarbetar och beslutar själva hur mycket material som ska läggas ut och på vilket sätt det ska användas.
»Det är inte en okomplicerad fråga att lämna ut material till en extern aktör. Men i den takt som mediemarknaden utvecklas kan man inte längre hålla sig inom sin egen lilla låda«, säger Sara Öhrvall, forsknings- och utvecklingschef på Bonnier, till Dagens Media.

* * *
Produktplacering – det är den vägen jag har valt att gå för att med bloggandet dra in till makaronerna och blodpuddingen.
Ett av kontrakten ger mig femhundra spänn varje gång jag skriver Marabou Lakrits.

* * *

Där fick man in lite matdropp också. Två stycken mat på en gång.

* * *

Och publicerar jag dessutom en bild på Marabou Lakrits i samband med namndroppningen, då cashar jag in en extra femhundring.

* * *

På albumet Tindersticks knäar jag också för »Travelling Light«. Staples, med tjugo cigg och minst fyra sexor Laphroaig i rösten, växelsjunger här med en kvinna med … ja, förlåt mamma, kåt röst. Men hennes namn kan jag inte hitta på cd-omslaget. Det kan de ha utelämnat med avsikt.

* * *

Undrar om inte även Marabou Lakrits är att betrakta som matdroppning.
Vi säger så.
Matprat ska ju trappas upp här på bloggen.
Nu när jag kom på att Marabou Lakrits givetvis har sin givna plats i kostcirkeln kommer det att droppas käk till aldrig skådade blogghöjder.

* * *

Den deckartröttma jag kände har lagt sig. Det är också lite feltänk av en det där.
Som i alla genrer finns det även kass crime och god crime. Jag läste i våras och somras så många muggiga krimromaner på raken att jag ville knivmörda en del författare.
Men nu ska jag ge mig på de goda igen.
Först senaste Dennis Lehane (se gårdagsinlägget), och därefter »Kall som graven«, Peter Robinsons senast översatta i den eminenta Alan Banks-serien.
Den allra nyaste med Chief Inspector Banks heter »All the Colours of Darkness« och sägs vara precis lika god som allt gott den förträfflige Robinson skriver.

* * *

Macbook
Macbook
Macbook
Macbook
Macbook

* * *

Jag vill ju inte tjata, men timglaset rinner för den som på fredag eftermiddag vill stå som vinnare i utlottningen av Karin Alfredssons nya thriller »Kvinnorna på 10:e våningen«. Intresset är lite klenare än förra gången. Vilket betyder större chans att vinna. Då det är jag som är sen med påminnelsen, sträcks deadline ut till fredag lunch. Vi säger kl 13.00. Efter lunchpannbiffen så fick vi med ett matdropp på köpet.

* * *

Kontraktet jag har sajnat med Apple har kanter av guld. Det räcker med att en låt eller ett cd-album som droppas i bloggen finns att köpa som mp3:a i iTunes-shopen. Tio procent av priset rätt ner i min ficka.
Och varje gång jag skriver Macbook sätter jag upp ett tusen kronor på fakturan.

* * *

Avslöjad av denne Bogey, mannen med den vidunderliga läsa-mellan-raderna-förmågan.
Jo, det där plåsterpaketet är sedan en tid sprättat.
Dock är konsekvenserna av omplåstringen inte värre än att man kan unna sig en cigg efter morronespressson.
Och en efter eftermiddagsditon.
Plus en som belöning under det inbyggda krikonträdet på skrivarstugans veranda när man har skrivit duktigt och redan har smällt i sig dagens Marabou Lakrits.

* * *

Moms addar jag förstås också dit på produktplaceringsfakturorna. Och behåller. Som de sa på en pizzeria här i Borlänge när en annan frilansare jag känner ville ha ett kvitto på en representationslunch.
– Pappär i kassans apparaten är slot, sa killen som serverade
– Går fint med ett skrivet kvitto, sa min vän. Momsen också, den ska stå med.
Killen tänkte tänkte tänkte.
– Vi är inte med i måmsen.

* * *

Kontraktet med Husqvarna är listigt utformat.
Där räcker det med att jag stavar Huskvarna.

* * *

Jag känner ändå att jag behöver få skriva det. Få det ur mig, få det sagt, på det enda fattiga sätt som är mitt.
I am a rock, and a rock feels no pain. Jag behöver komma åt den känslan.
Före Stuart Staples – jag letade fram Mikael Wiehes album Sevilla, släckte lamporna i skrivarstugan, lät åttonde spåret gå igång, Wiehe sjöng i mörkret, jag vill inte säga vad jag gjorde.

Jag la min mor i jorden
en tidig sommardag
En burk med lite aska
det var allt som fanns kvar
av alla hennes drömmar
av hela hennes värld
av allt som höll oss samman
och bände oss isär

Det var inte min mamma då klockan tre i eftermiddags, hon finns kvar. Och det kändes trots allt fint och bra där vid minneslunden.
Du slipper ju ha ont mer nu.
Jag sa det aldrig till dig. Det var det som jag försökte viska i ditt öra den där sista gången på lasarettet, men jag vet inte om jag verkligen sa det. Eller om du i så fall hörde.
Inte förrän nu säger jag det. Så många år för sent säger jag det.
Du och jag, vi hade så svårt för sådant. Där var vi likadana.
Nu när jag äntligen säger det, så hoppas jag att du läser det.
Eller att någon läser det för dig, älskade pappa.

Rapport från läsfåtöljen

Kanske låter det i inlägget nedan lite njuggt när det gäller Åke Edwardsons nya, och sista, titel i polisromanserien om Erik Winter. När den där raden skrevs hade jag inte läst mer än några få sidor i ”Den sista vintern”.

Nu, när den är utläst, med en slutscen som för tankarna till sista scenen i Sopranos, kan det konstateras att det handlar om ett av de allra bästa numren i serien. Men trots att jag är av den åsikten att Åke Edwardson i dessa sina bästa stunder skriver Sveriges bästa kriminalprosa, är jag glad åt att Erik Winter nu har fimpat sin sista Corpscigarill.
Edwardson är ju ännu bättre när han lämnar Göteborgs mean streets och skriver ”vanliga” romaner. Titta bara på ”Jukebox” från 2003. En bättre bok än den gavs det inte ur det året, om ni frågar mig.

Överhuvudtaget känner jag mig mätt på crime för tillfället. I väntan på att Amazon ska leverera Erik Ohlsson-tipset ”American Wife” av Curtis Sittenfeld, hoppar jag så länge över Peter Robinsons nya i Alan Banks-serien,”Kall som graven”, och ger jag mig på Majgull Axelssons nyutkomna roman ”Is och vatten, vatten och is”.

Tufft och hårdkokt gjort av mig, ety Alan Banks hör till husgudarna bland boksnutar. Meddelas endast på detta sätt och vis.

För övrigt passar det mig utmärkt att se på mig själv som ”bloggarnas James Dean”.

Skriva bok är lika smart som att hyra ut slalomskidor i Visby

Kanske är det för att jag är för otålig. Kanske är det för att jag är för grund och inte klarar av att tänka stora, komplicerade tankar.
Jag vet inte.
Hur det än är med den saken så tycker jag om att skriva korta texter, texter utan inbördes sammanhang, texter med karaktären av dagboksnoteringar.
Oftast är texterna också just det, texter från en anteckningsbok.
Innan jag för snart ett år sedan blev med blogg stannade det mesta jag skrev i mina Moleskines just där, där mellan dess svarta pärmar och kom inte längre.

Det var lite som i följande citat, som jag hittar när jag i en av mina anteckningsböcker letar efter en helt annan notering.
»Under mina utfärder fyller jag dem ständigt med delar av meningar och lösryckta ord, aforismer och tankar, iakttagelser och olika fraser, som jag i allmänhet aldrig använder mig av.
När jag ibland bläddrar igenom dem, dessa hastigt nedskrivna idéer, som hade tyckts mig så lysande när de dykt upp för mig, består de bara av snustorrt bläck som gör ett mycket blekt och doftlöst intryck.«
Som så ofta har jag glömt att ange källan. Min huvudmisstänkte är Paul Auster. Men vem som sa nedanstående — till tröst för den som skriver korta, osammanhängande texter — vet jag, det var Imre Kertèsz.
»Livet består inte av sammanhängande händelser där det ena leder till det andra. Livet är osammanhängande; brottstycken, absurditeter, lögner.«

✔ Det är exakt just nu, den här isiga, sörjiga, djävliga månaden, som det avgörs om man ska förbli en springare eller om man om ett halvår ska tvingas börja om från början, från noll, igen.
Själv har jag i källaren ett löpband och kan således inte ens skylla på vädret.
■■■ 50 000 ord motsvarar cirka 175 boksidor.
✔ Tror nog att jag passar när det snart släpps ännu ett mastodontiskt Ulf Lundell-verk. »Under vulkanen 1972-2007« består enligt DN av fjorton cd, fyllda av demos, outgivna låtar, b-sidor och annat obskyrt. Boxen innehåller förutom cd-skivorna två dvd:er och en 118-sidig bok.
Å andra sidan har jag samlat på mig allt annat av och om Lundell, så jag vet inte. Jultomten kan ha andra planer än de jag har just nu.
■■■ A fyller inom kort jämna år. Jag tänker inte göra någon större affär av det. Kvinnor får så lätt vanor.
✔ Nu har jag kommit så långt i planerna på min nya bok att jag bestämt mig för att arbeta på den under två morgontimmar varje dag.
Det är ett lika lustfyllt arbete som att skriva blogg, även om det som affärsidé betraktat är ungefär lika smart som att hyra ut slalomskidor i Visby.
■■■ »Killen är så stel att han skulle kunna vikariera som hörnpelare i ett bankpalats.«
Lotta Olsson om Alan Banks i DNs recension av Peter Robinsons senaste polisroman i Banksserien, »I djävulens sällskap«.
✔ Nästa gång jag sommarsemestrar på Österlen slipper jag leta efter badhotellet där fiskaren Dan Holten, Doktorn och Jobs sitter och super i Klas Östergrens roman »Handelsmän och partisaner«.
I »Östergren om Östergren« (jag tänker fortsätta tjata om den) avslöjar Stephen Farran-Lee att det har många likheter med badhotellet i Vitemölla, som det såg ut före renoveringen.
Det förklarar varför jag på mina spaningar aldrig har lyckats hitta det.
■■■ Var det vinterns influensavirus som däckade mig, ja, då är mitt råd att ni vaccinerar er. Det var något av det värsta jag har varit med om.
✔ Vad man berättar om är egentligen oväsentligt. De som når fram är de som skriver bäst. Några har flytet, rytmen, musiken i sitt tilltal och når fram, lyser. Andra har det inte.
■■■ Det fanns inget samband, men en ny Dennis Lehane kom ut på banan samma dag som jag gick i däck. »Ingenting är heligt« är den femte och sista översatta delen om detektivparet Kenzie och Gennaro.
Bra det, tycker jag, som anser att Lehane är klassen bättre när han skriver fristående thrillers som »Rött regn« och »Patient 67«.