Boken om Schlager

Poptidningen Schlagers första nummer kom hösten 1980. Jag lusläste varje nummer från dag ett. Jag ville bli Mats Olsson men fick på den tiden nöja mig med att skriva om sport i Falu Kuriren.
Min vän Per Bjurman satt samtidigt två mil därifrån och lusläste Schlager och skrev om sport i Borlänge Tidning.
Alla vet hur det gick för Bjurre.
Senare skulle han i Aftonbladet skriva så här:

»Ulf Lundell påstod en gång att alla rockskribenter är misslyckade rockmusiker. Han hade fel. Jag, till exempel, ville aldrig bli Keith Richards. Jag ville bli Lars Nylin.«

Och nu kommer boken om kulttidningen Schlager.
schlager_pr

Två skribenter i samspråk

En del skribenter har inte ens läst Mario Vargas Llosa.
En del skribenter har till och med träffat Mario Vargas Llosa.

Världens bästa soul enligt Markus Larsson

Höst är ju soul också. Det går om inte annat att avläsa i att jag själv redan innan september är här har börjat tillbringa ohälsosamt många timmar om kvällar och nätter med att rota omkring i skivhyllornas soulavdelning för att plocka ihop spellistor med den musikgenre jag håller högst av dem alla.

Från dessa tänkte jag sedan koka ihop det bästa av det bästa till en spotifylista med soul som skulle få miljontals bloggläsare att kippa efter andan och tigga om nåd, men jag hann inte längre än att plocka in ”Hang On In There Baby” med Johnny Bristol, ”Don’t Play That Song” med Ben E. King, ”Take A Look” med Irma Thomas, ”Across 110th Street” med Bobby Womack, ”Please Stay” med Costello och ”Rainy Night In Georgia” med Gladys Knight förrän katastrofen inträffade.

Espressomanicken drog av överansträgning sin sista sörplande suck och tvingade mig att utmana alla gällande hastighetsbegränsningar för att hinna till Ica Maxi innan stängningsdags och köpa en ny och nu valde jag en sån där med färdigdoserade kapslar som det bara är att mata manicken med och jag måste, så här efter tre eller om det rent av är fyra knallstarka dubbla, utan att det handlar om textreklam utan om ren och sann konsumentupplysning, säga att jag är glad att gammelmanicken drog sin sista suck för det här var real stuff, bara en sån sak som att creman skulle hålla att gå på om man hade mindre fötter.

Vad som därpå hände var att jag fast i grubbel över vilken Barry White-, respektive Teddy Pendergrass- respektive Hall & Oates-låt som skulle tas med gick ut i köket och gjorde en ny dubbel knallstarking och då jag inte så gärna vill skriva någonting så där direkt efter en sådan formidabel koffeinkick, man skriver ju tillräckligt med skit redan utan att ha det minsta lilla under västen, så i väntan på att nyktra till klickade jag ner spotify i viloläge och läste några av de tidningskrönikörer jag håller högt och när jag hamnade hos Aftonbladets Markus Larsson, god vän till Bjurre och med lika god musiksmak som Bjurre, fick jag se att det gick att ta en smidig och listig genväg med den där soullistan.

Han hade redan gjort en. ”Världens bästa soul” enligt Markus Larsson.
Jag sitter med den fetingen till spellista i lurarna nu och läser Marcus Birros ännu inte utkomna bok ”Att leva och dö som Joe Strummer”, just nu är det ”The Weight” med Staple Singers, den hade nog jag missat. Den också.
Jag hoppas att Markus Larsson inte har något emot att jag, den i grund och botten lataste av dem alla, tar den där genvägen och lägger ut den finfina soullistan här.
”Harry Hippie” är med. Borde man ju ha valt som Bobby Womack-nummer.

* * *

Fotnot: Ovanstående är den text jag tidigare gnällde om som borttappad. Nu har jag alltså hittat den. Fråga mig inte hur det gick till. Jag är inte bara den lataste av dem alla, jag är också den vimsigaste av dem alla. Nu ska jag ut i trädgården och leta efter piprankorna som jag för mer än en vecka sen köpte för att plantera vid pergolastolparna. Någonstans därute vet jag att de finns, och bara jag hittar dem och får ner dem i jorden räknar jag med att de redan till nästa sommar har klättrat och täckt in pergolan så att jag kan sitta där i den solstrimmiga skuggan, mer eller mindre dold för omgivningen, och göra ingenting annat än att missbruka espresso, fånga tankar i min Moleskine och odla den lättja som här har visats prov på.

Country noir med Jeff Bridges

Bjurre tipsade hänfört om den redan när han hade sett premiären därborta på Manhattan. Jag väntade och väntade. Och väntade. Men den dök aldrig upp på Borlänges enda biograf. Naturligtvis inte.
Fast å andra sidan är film numera bäst hemma i fåtöljen (ännu bättre blir det när min Ipad via Johan snart kommer från London), och jag har nu äntligen skaffat Crazy Heart.

Jag ställer in den bredvid The Big Lebowski i dvd-hyllorna. Jeff Bridges gör sin bästa rolltolkning sedan The Dude. Här spelar han Bad Blake, en alkad och nedbruten gammal countrysångare på vacklande väg mot försoning.
Det blir till en så stark och gripande country noir-berättelse att bloggtorkan bara måste brytas för ett filmtips.

Ny bok och ny skiva av Ulf Lundell

Jag läser Ulf Lundells nya bok och lyssnar på Ulf Lundells nya skiva.
»En öppen vinter« heter både boken och skivan. Cd:n följer med som soundtrack till boken. Den släpps först om nån vecka och då jag är så gammalmodig av mig att jag respekterar sådant vill jag inte skriva mer än att jag har en trevlig kväll i fåtöljen.

Skivan är akustisk, elva nyskrivna sånger, och boken är en samling prosalyriska texter.  Nedteckningar, reflektioner, dagboksblad. Det kunde vara bloggtexter. Som förstås handlar om Ulf Lundell själv. Då och nu.
Jag har läst halva boken och haft skivan på repeat. Jag gillar, och jag hoppas att varken författaren eller förlaget slår mig om jag återger texten Van the Man på sidan 167.

Först tänkte jag – ni förstår snart varför – mejla texten till Bjurre på Manhattan. Men han kanske tittar in här …

morrison
ok
ryggen mot publiken i en knapp timme
han har tidtagarur stort till vänster on stage
far åt helvete
han kämpar sig igenom det
han är förbannad
folk jag känner har
kört honom från Halmstad till Blekinge
i en chevabuss
satt där i baksätet och skrek:
fucking fucking fucking! MOVE IT!
full
skulle ha damer
men gör mig mer irländsk säjer jag
låt mig sitta i en van-the-man-van och skrika fucking
fucking fucking MOVE IT!
och djävla ner världen med min röst
som han gör
och Glad Tidings
en sån underbar sångare!
jag menar:
så fattigt allt kan kännas,
vara,
en död av skit
men mitt i detta en röst som hans
och Glad Tidings!
tänk på det Per Bjurman
när du som jag känner att ingen rockmusik
kan göra nånting för oss längre
överallt i den gråa döda inihelvete döda massan
där inget finns mer än ett skri av Carola i blåångestchock
eller vår hunger efter den kick
musik gav oss en gång:
Glad Tidings
Van Morrison
Dylan High Water
eller högt som fan:
Lonesome Day Blues
eller: Geno Dexy’s
eller: Lucky Day
eller: Tush

Bjurres Texas

Kan man göra comeback i Bjurres hörna?
I så fall:
Listan med de bästa artisterna från, och låtarna om, Texas.
Jag råkar vara där just nu och blev så inspirerad att jag bara måste smälla ihop den.
J.R Ewing och Punk Anderson hälsar.

- Per Bjurman

Bjurre Tom Waits-febrar

Nja, när vi ändå är på gång – här kommer det en Tom Waits-compilation. Har haft svår feber på honom ändå sedan i våras och…well, här är de nummer jag tycker bäst om.

Best of Tom Waits

- Per Bjurman

Bjurres soundtrack till summer of 09

Av PER BJURMAN, New York

Det har varit väldig stiltje i Bjurres hörna, jag vet – och jag ber om ursäkt. Men först blev det intensivt Stanley Cup-slutspel, sen semester och…ja, några fler ursäkter kommer jag inte på.
Men nu kommer ändå en liten lista, Summer of 09,  med sångerna som av olika anledningar utgjort mitt soundtrack denna både heta och kyliga sommar.
Några ord om låtarna:

• King-Size Papa
– Blev påmind när ljuva Elena plockade fram sången på en magisk efterfest i Stockholm i förra månadsskiftet. Det var en nationalsång under mitt äktenskap. Handlar ju om mig. Tolka det som ni vill…

• You can call me Al
– Ett av numren som gjorde sista efterfesten på Peace & Love till en av sommarens stora höjdpunkter.

• Cruisin with Cab
– Mer Elena-förknippat. Hon gjorde intryck…

• If you ever go to Houston
– Jag tycker nya Dylan är svinaktigt bra. Och det här är toppnumret. Los Lobos-Hidalgos dragspel…ah.

• Långbort
– Bästa låten på senaste Thåström. Var fantastisk på Peace & Love också. Det är något oroande i den här. Nåt sorgligt. Nåt otäckt. Och ohyggligt vacker..

• I’d rather drink than talk
– Nationalsång efter några dagar på Sverige-semester, tro mig. Och ja, den var ju också finemang på Peace & Love.

• They don’t care about us
– Min absoluta MJ-favorit.

• Just to walk that little girl home
– Fick just den bedrövliga nyheten att Minken ligger för döden. För jävligt. Hade helst velat hylla honom med nåt från Le Chat Bleu, eftersom det är ett av rockhistoriens mest bortglömda mästerverk, men den finns inte i Spotify-biblioteket, så den här romantiska saken får duga som surrogat.

• Nu kan du få mig så lätt
– Minnen av P&L igen. Den där ljusa natten när Håkan avslutade…fan, det hör till det finaste jag upplevt som vuxen.

• Convoy
– Väldigt tuff bilåkarlåt, i största allmänhet. Jag vill också vara med i en konvoj.

• En gång i Stockholm.
– En gång i Stockholm var det…

• (She’s so) Untouchable
– Och när jag hörde om Minkens sjukdom började tänka på en annan som aldrig fick det erkännande han förtjänade. Som av en händelse var det Minken som hittade Johnny efter överdosen på det där skithotellet i New Orleans. Fina, fina Johnny. Som jag älskat det sjaviga hänget i det här gitarrspelet, när det hela tiden låter som att allt ska gå sönder men inte gör det. Halvar-kommentatorn Conny Thunders vet definitivt vad jag talar om.

• Stick å brinn
– Såg aldrig Strängens nya band på P&L, men jag hörde så mycket om en tydligen förträfflig spelning att jag var tvungen att skaffa plattan. Och den visade sig ju vara kanon.

• Mary Jane’s last dance
– Plöjde just Bogdanovichs Petty-dokumentär. Då får man Petty-feber.

• Bröder
– Träffade Sticko Per på…just det, P&L. Han var så trevlig att jag var tvungen att kolla upp musiken. Så här bra lät den.

• Straight to you
– Har ett längre tag varit inne på Cave-ballader. Det här är ju en av de mest monumentala.

• Why can’t I touch it?
– Hade helt glömt hur lysande den här är. Så dök den upp i ett av de första ”Entourage”-avsnitten för säsongen. Då mindes jag.

• Closing time
– Fint fynd hos Ingemar på Folk & Rock.

• I don’t wanna go there
– J. Mascis, en av de senaste decenniernas stora gitarrhjältar, larmar inspirerat igen.

• Didn’t you know how much I loved you
– Pickler är ett av sommarens finaste countryfynd.

• Chuco’s Cumbia
– Såg Los Lobos på en båt som gick runt Manhattan förra fredagen. Magiskt.

• The more you ignore me, the closer I get
– En kommentar stammisarna kan rikta till Halvar nästa gång han har långt blogguppehåll…

• Summer breeze
– Alltid en av alla somrars stora hits.

Lundell enligt Bjurre

Av Per Bjurman, New York

Hallå i vårsolen.
Ledsen att det varit så tyst i Bjurres hörna, men Stanley Cup-slutspelet pågår och för att citera Tony Soprano:
It’s my busy season.

Nu har jag dock satt ihop en liten Lundell-samling.
Jag vet inte riktigt varför.
Kanske är det för att jag blev så jävla glad över att jag såg att han ska komma till Borlänge på Peace & Love, när jag är hemma, men hur som helst…här är den.
Det handlar inte om hans ”bästa” låtar, bara de som av olika anledningar råkar vara mina personliga favoriter.

Har bara en låtkommentar.
Avslutingen, ”Connemara”, är antagligen det mest magnifika han någonsin gjort. Att inte fler insett det – ja, att den inte resulterat i statyer – beror, tror jag, på att inte tillräckligt många orkat lyssna på hela.
Det ska ni göra nu dock.

BJURRES ULF LUNDELL

Påskägg från Manhattan

Av PER BJURMAN, New York

ALLA PRATAR SVENSKA

Här kommer, till Bjurres hörna, ett blågult påskägg från Manhattan.
Bara svenska artister – som sjunger på svenska.
Inget hippt, inget märkvärdigt – bara väldigt bra. Tycker jag.
Några saker:

• Det är chockerande att Barbro Högbergs ”Med ögon känsliga för grönt” inte finns på Spotify. Fixa, för satan.
• Och inget med bob hund annat än senaste…vad är dealen med det?
• Jakob Hellman?
• Vi har Thåström i tre olika inkarnationer. Ingen tillfällighet förstås. Och den sista, Bibel…hur kan den vara så bortglömd? Makalös låt, ju.
• Versen i Tomas Anderssons Wijs Blues om en liten bar är Och stora havet på Folkhemmet. Där bodde jag några år och därför förekommer jag i texten också. Ni kan ju försöka lista ut på vilket sätt.
• Vi har Olle Ljungström i två olika versioner också. Ingen tillfällighet det heller.
• Mikael Wiehe har aldrig varit bättre än i avslutningen – som säger alldeles för mycket om hur jag allt oftare känner mig.

Rock on!