Sex gånger Gilbert O’Sullivan

Ja, jag lyssnar förstås på musik till läsningen av Logan McRaes jakt på styckmördaren Slaktaren i det regnhärjade Aberdeen.
Jag kan ju gilla regn, men nån måtta får det allt vara. Jag skulle nog inte vilja bo i Aberdeen.
Men om jag nu gjorde det, då skulle jag gärna gå ut och ta en öl med Logan McRae.

Om jag drack öl. Det gör jag ju inte. Jag läser bara böcker och lyssnar på musik om kvällarna. Just nu är det sångerna från den här listan.
Gilbert O’Sullivan, det var inte i går man lyssnade på Gilbert O’Sullivan. Jag tyckte mycket om Gilbert O’Sullivan på den tiden man lyssnade på Gilbert O’Sullivan.
Nu fick jag skriva Gilbert O’Sullivan fem gånger.
Sex om jag också kommer på en bra rubrik.

Halvars låtar vol. 9
1. And it stoned me – Jackie DeShannon
2. A touch of kindness – Elliott Murphy
3. You’re only lonely – J.D. Souther
4. Both sides now – Neil Diamond
5. Carina – James Hunter
6. Heaven stood still (live) – Willy DeVille

7. Clair – Gilbert O’Sullivan
8. Silly love song – Paul McCartney
9. You’re a big girl now – Mattias Hellberg/Martin Hederos
10. Pale blue eyes – Moe Tucker
11. Guilty – Randy Newman
12. Been smoking too long – Nick Drake

Frank Sinatra ställer till med pölsa i hyllorna

Jag storstädar. Det är ett smutsigt jobb men någon måste göra det. Det var ett år sen sist. Minst ett år sedan.
Vad jag pratar om är att jag dammar, rensar och sorterar de enda världsliga ting jag fäster vikt vid — mina böcker och skivor. En del av det ska flyttas över till hyllorna i mitt nya skrivarrum.

Jag vet att jag kommer att få svårt med nattsömnen när jag har bökat klart i hyllorna, vältrat upp en massa begravda hundar, blivit påmind om alla halvarslade hjältesamlingar man har på gång.

Det kan gå långa perioder under vilka jag lyckas förtränga att jag i min ägo inte har exempelvis förstaupplagan av Stieg Trenters »Farlig fåfänga«. Jag kan också tillfälligt hänga av mig minnet av när jag i en tågkupé glömde Raymond Carvers »Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek« och ännu inte har lyckats få tag i ett nytt ex på antikvariaten.

Men allt sånt där kommer över en nu. Och sen alla pinsamheter som står djupt begravda i skivsamlingen. Ta exempelvis … nej, det finns gränser för vad man lämnar ut.
Under ett år hinner också en som aldrig begåvades med ordningssinne ställa till med en pölsa i hyllorna. Som … vad ska vi hugga till med bland allt som skulle få en bibliotekarie att kallsvettig och olustig gå undan och dra ett gäng Ave Maria.

Vi hugger till med Simon & Garfunkel. Jag har ett par av deras gamla LP-skivor, Sounds of Silence och Bridge Over Trouble Water, insorterade på S. Som sig bör, som varenda en med minsta bibliotekariesjäl i sig skulle ha.
Men allt jag har med dem på cd, ett samlingsalbum, det har jag stående på G.
Det är Frank Sinatras fel.

Jag kom en gång hem från Ingo och Peter på Folk & Rock med Sinatras då nya best of-samling My Way, och den fick inte plats bredvid de andra Sinatra som stod längst ut till höger i S-hyllan.
Jag hade inte hjärta att flytta ner honom på en ny rad, i närheten av Uno Svenningsson (åfan, där halkade en pinsamhet in ändå) med sin gnälliga röst.

Den gången lyckades jag dock intala mig själv att det fanns en viss logik bakom att göra plats för Sinatra genom att flytta upp Simon & Garfunkel till en ledig G-glugg.
Jag menar, de hette ju Tom & Jerry från början och kunde lika gärna ha kallat sig Garfunkel & Simon vid namnbytet.
Sånt där kan svänga snabbare än man hinner säga U2, och har ingenting att göra med vem som är geniet i ett låtskrivarpar.

Tänk bara en stund på vad det står på skivetiketterna till The Beatles tio första originallåtar. Som upphovsmän står där »McCartney-Lennon«.
Först från och med när singeln »She Loves You« släpptes 23 augusti 1963 blev det ordning på Abbey Road-torpet: »Lennon-McCartney«.

Ålrajt. Jag håller med om att det var ett långsökt resonemang. Jag var ända ute vid hörnflaggan för att dribbla det i mål.
Och jag kan ha skrivit det för att briljera med vad jag nyss läste när jag kom av mig i städningen av hyllorna med musikböcker och fastnade i en bok som noga går igenom hela The Beatles stora låtkatalog — Ian MacDonalds »En revolution i huvudet«.

***

Jesper, aka Zigge när han lämnar ironiska kommentarer om gubbrockare i farsgubbens blogg, påpekar att Björn Ranelid har en narcissistisk jämlike i Harry Potter-böckernas Gilderoy Lockhart.

***

Spännande intervjuer med John Lennon på cd, som den allra sista: Testimony – The Life And Times of John Lennon»In His Own Words«.

***

Ian Rankin överger i sin senaste bok den ruffige Edinburgh-polisen John Rebus. Rankins nya kriminalroman är en fristående thriller med titeln »Doors Open«. Huvudkaraktären heter Mike Mackenzie, man med »the devil in his soul« och en plan som går ut på att befria National Gallery of Scotland från några av dess värdefullaste konstverk.

***

Man kommer inte undan, julsånger överallt nu. Vilken är populärast? Ja, åtminstone om man frågar engelsmännen är det Whams »Last Christmas«. Det visar en sammanställning som den brittiska motsvarigheten till Stim har gjort. George Michaels och Andrew Ridgeleys hit från 1984 är etta på den lista som följs av Band Aid’s »Do They Now It’s Christmas«, Pouges »Fairytale of New York«, Mariah Careys »All I Want for Christmas is You« och Bruce Springsteens version av »Santa Claus is Coming to Town«.

***

SOM SAGT VAR

»Dagens bortskämda fildelare har inte en aning om dom umbäranden vi tvingades genomlida för att stjäla åt oss lite musik. Ständigt ett nervöst finger på bandspelaren för att inte Kaj Kindvall skulle prata sönder låten!«
- Berglins i SvD

***

Jag ser ju inte på tv. Det ligger ingen snobbism i det. Jag vill helt enkelt hellre läsa böcker och lyssna på musik om kvällarna, och tv-serier som folk jag litar på säger är bra väntar jag  med att se tills de kommer på dvd så att jag kan titta när det passar mig. Den enda av de där serierna som jag de senaste åren har följt direkt i tv är Sopranos. I dagarna släpps David Chases gangstersaga, alla sex säsongerna, i en och samma dvd-box. Vill vill vill ha.

NY BOK

NICK HORNBY ❘ Shakespeare Wrote For Money ❘ McSweeny’s Books
Nick Hornby har,  av anledningar jag inte känner till,  tyvärr lagt ner sin månatliga kolumn Stuff I’ve Been Reading i det litterära magasinet The Belivier. Denna hornbyska läsdagbok i spaltform finns samlade i två tidigare böcker. I denna den tredje och sista visar Hornby som i de tidigare att han kan lika mycket om böcker som om popmusik och fotboll. Och han visar det med stil. Oemotståndlig läsning.

***

HALVARS LÅTAR VOL 6

1. Say It Right – Nelly Furtado 2. Human – The Killers 3. In The Garden – Van Morrison 4. (Just Like) Starting Over – The Flaming Lips 5. Logiskt – Petter 6. Bad News – Kanye West

7. Jealous Guy – Youssou N’Dour 8. Apple of My Eye – Ed Harcourt 9. I Don’t Want Nobody But My Baby – Tony Owens 10. Knockin’ On Heavens Door – Anthony & The Johnsons 11. Alright – Pilot Speed 12. Brownsville Girl – Bob Dylan

Det är inte lätt att vara poet

Bruno K. Öijer och två andra poeter var nominerade, men det blev ju en prosaist som tog hem årets skönlitterära Augustpris: Per Olov Enquist för den självbiografiska »Ett annat liv».
Jag har inga invändningar av litterärt slag. Tvärtom. Bästa boken vann.
Men ändå — jag hade hellre sett att en poet fick äran, berömmelsen och — inte minst — pengarna ett Augustpris leder till.

Jag läser poeter, åtminstone de vars dikter jag begriper.
Som Gunnar Ekelöf, jag läser honom rätt ofta, och jag läser om honom.
Ekelöfs första diktsamling, »Sent på jorden«, kom ut på Spektrums förlag 1932. I en begränsad, utsökt upplaga.
Den kom huvudsakligen till i Paris 1929 då Ekelöf var 22 år gammal.
Han skrev den i ensamhet, för »skrivbordslådan«.

Ekelöfs favoritmusik var Schuberts c-durkvintett och Stravinskys Våroffer. Han spelade dem om och om igen på sin grammofon. Jag kan lyssna på dem på Spotify när jag läser om Ekelöfs liv.
Gunnar Ekelöf söp så hårt att hans reflexer inte fungerade. Tog inte emot sig med händerna när han föll i fyllan.
Därav hans många ärr i ansiktet.

* * *

Blue Monday, how I hate blue Monday
Go to work like a slave all day
- Fats Domino, »Blue Monday«

***

Det är inte det, Halvars huvudsaker når heller inga filosofiska höjder, men en del bloggar man halkar in på — det är typografiska funderingar som varje sjuåring bär på.

***

NY BOK
PETER ENGLUND ❘ Stridens skönhet och sorg ❘ Atlantis
Jag följde bokens tillblivelse på Peter Englunds blogg, jag tyckte att det lät småtråkigt – första världskriget, det mest meningslösa och gråaste av alla meningslösa krig, vad fanns i det att skriva bok om?
Men som Peter Englund gör det, han skriver hjärtat ur kroppen på en. Jag läser flera böcker samtidigt, jag började på »Stridens skönhet och sorg« och inga andra böcker fanns ens förrän den var utläst. Gripande, omskakande, vackert, smutsigt och sorgligt, med en raffinerad berättarmetod där kriget i 212 korta kapitel speglas genom nitton personer.

***

Mina problem i livet har aldrig varit annat än existentiella. I grunden, som klangbotten.

***

KÄKDROPPET
Klickar ni här så hittar ni en ny webbsajt med smarriga recept av kända kokboksförfattare som Jamie Oliver, Nigella Lawson och Mario Batali. Bakom sidan ligger Will Schwalbe, tidigare chef på amerikanska bokförlaget Hyperion Books.
Den fiffiga affärsidén är att kändiskockarnas recept läggs ut gratis på sidan med en bild från kokboken som receptet är hämtat ifrån och länkar till sajter där boken kan beställas.

***

UR MOLESKINEN
»Dagspressen är en ondskans drivkraft i den moderna världen, och detta faktum kommer tiden att visa allt klarare. En tidnings kapacitet att urarta är raffinerat gränslös, eftersom den alltid kan sjunka lägre och lägre i sitt val av läsekrets.
Till slut kommer den att hetsa upp all den mänskliga drägg som ingen stat eller regering kan kontrollera.«
- Sören Kirkegaard, »De sista åren: Dagböcker 1853-55«

***

SOM SAGT VAR
»Om man kan le och tala med hela världen, varför ska man då skriva? Skrivandet är ju ett mellanting mellan tigandet och talandet.«
- Peter Englund tror inte i en SvD-intervju på författare med sociala talanger. En bra arbetsdag för honom är en dag i ensamhet och tystnad i sin skrivarstuga.

***

DVD
ROCKY ❘ Martin Kellerman
Seriestrippen Rocky tredimensionell — ja, kommer inte tomten med den så köper jag den åt mig själv i julklapp. Rockys pappa Martin Kellerman har själv regisserat de här tretton tvåminuterskortisarna baserade på seriestrippen.

***

Ni behöver inte mejla om det mer, jag väntar på ett ett gäng invites från Spotifys pressavdelning. Så fort jag får dem startar en utlottning. Kommentarer i bloggen gäller då som intresseanmälan. INTE mejl.

***

Så ni tyckte jag blev sen med det här? Titta vad Fats Domino säger där uppe. Men det var då, nu fick jag äntligen skriva, nu är det som killen här nere säger.

***

DAGENS LÅT
I’m So Happy
Prince Phillip Michell

Skolan var slöseri med hjärnceller

En tolvåring som vi har förmånen att få ha boende hos oss satt över geografiboken och ömkade sig över att skolan tar ifrån en all fritid.
— Det är slöseri med hjärnceller, klagade han. Vill man åka till Ryssland kan man ju kolla i kartboken var ställena ligger.
Jag höll en kort predikan, med gammaltestamentlig tyngd.
— Du har haft hela veckan på dej att plugga in de där sidorna. Så här går det när man ska skjuta upp saker och ting in i det sista.
Läxhjälpen A, hänsynslös som en KGB-officer i sina förhörsmetoder, tittade upp ur kartbokens uppslag över den ryska tundran.
— Det där kom då från rätt käft. Verkligen.
Man säger sånt där jag sa för protokollet, i karaktärsdanande syfte.
Inombords höll jag med den som nu skruvade på sig av olust inför kvinnans frågor.

Jag visste ju på pricken hur det kändes, hur han led av att bli bestulen på sin frihet. I hans ålder var jag själv likadan.
Och det var just där någonstans, i trakterna av floden Volga, som jag grävde ner mina egna skolböcker sju fot under marken och istället började hårdplugga vad man fick nytta av senare i livet.
Sådant som låttexter av Lennon & McCartney, Jagger & Richards, Dylan och andra livsfilosofer som ledde en vidare till allt man kan. Till allt man behöver veta för att leva det lilla liv jag lever och vill leva.
Freedom’s just another word for nothing left to loose.
Typ sådan visdom.

Men om det där kunde jag ju ingenting säga nu, till den som satt bittert hukande över den blåsiga ryska stäppen och längtade sig ut och bort till vännerna på McDonalds.
Säger man alla sanningar för tidigt har man rätt som det är hela ranchen full av frihetstörstande rebeller. Det gäller att så länge det går att luras predika vidare i luthersk och gammaltestamentlig anda.
Tids nog hittar man allt man säger ligga på dyngstacken, ja, hela sin person finner man kraftigt ifrågasatt och de ser på en med den där himlande gubbar-med-keps-bakom-ratten-blicken.

***

Det var inte Ollebo, den bäste av brevbärare, men nån han tycks ha lärt upp. Den bok som levererades till den halvarssonska postlådan i förmiddags. Ujujuj. Jo, till och med: ! Mer säger jag inte. Inte än.

***

BOKCITATET
»I den mån den historia som jag nu tänker berätta alls rymmer någon mening tror jag att det var här den började — under loppet av de där få sekunderna då ljudet från pennan var det enda ljud som fanns kvar i världen.«
Paul Auster, »Oracle Night« (»Orakelnatten«)

***

Lars Winnerbäck är ju en av Sveriges mest medieskygga artister och ger sig inte gärna ut på turné i onödan. Winnerbäckfans gör därför bäst i att bege sig till biograferna den 28 november då det är premiär för filmen »Solen i ögonen«.
Filmen är gjord av Magnus Gertten (»Blådårar«) och följer Winnerbäck på och bakom scenen och när han åker till Berlin för att skriva ny musik. »Solen i ögonen« kommer visas på närmare 30 biografer.

***

Varför de skickar den till just mig — »Why Me?«, som Johnny Cash och sedan Kris Kristofferson sa — förstår jag inte, men jag får ett recex av Katarina Frostensons senaste diktsamling »Tal och Regn«.
Jag bläddrar omkring. Istället för att skriva om något jag inte begriper kastar jag mig in i egna estetiska experiment i den väldigt ojämna högermarginalgenren.

jag hade mina vinylsinglar i ett rött läderalbum
med plastfickor
bokstavsordning Animals Beatles Dave Clark Five
Herman’s Hermits
min hockeyklubba var Sandströms left 5 och
hjälmen Spaps
jag gillade små knubbiga böcker, inte alltför
avlånga

***

Opera — tuff och snygg webbläsare. Med både den, Safari och Firefox i Macbooken flyger man tryggt omkring i sybehörsrymden.

***

Ni skulle bra gärna vilja veta vad jag lyssnar på i kväll. Och vad jag läser.

***

I trailern för Sam Mendes kommande storfilm »Revolutionary Road«.
— Vi kan bli lyckliga här, säger Leonardo Di Caprio.
— Jag hoppas det, Frank, jag hoppas verkligen det, säger Kate Winslet.
Vi som läst Richard Yates klassiska roman om April och Frank Wheeler, ja, vi känner till vad som ryms i den ödesmättade dialogen …
Biopremiär 26 december. Om den inte kommer till Borlänge — jag vet en som kommer bombhota biografen.

Läs boken innan du ser filmen. Nysläppt på Norstedts förlag. Ni minns vad vi tidigare har sagt här på Halvars huvudsaker om Yates debutroman från 1961: en av de stora amerikanska 1900-talsromanerna, vid sidan av böcker som Fitzgeralds »Den store Gatsby«, Salingers »Räddaren i nöden« och Faulkners »Stormen och vreden«.

***

Jag lyssnar på Jayhawks-genierna Mark Olsons och Gary Louris nya album »Ready For the Flood«. Hur har jag fått tag i den? Släpps ju först i januari nästa år. Säger jag inte.

***

Ni som av outgrundliga anledningar bloggar hos Blogdog och finns under Halvars vänner ombedes vänligen skicka nya länkar. De ni har fungerar inte längre. Och utifall I could stand inside your shoes, skulle jag då se till att leverera en WordPress- eller Blogger-länk. Meddelas endast på detta sätt.

***

Nej, än har The Guardians fotograf inte dykt upp i Halvars huvudsakers skrivarstuga för att knäppa en bild till serien Writers’ rooms. I väntan på det kan ni se hur det ser ut i Gillian Slovos arbetsrum. Jag vill börja skriva en tjooock bok så fort jag tittar på sådana här bilder

***

Jajaja — jag vet att jag tjatar.
Men det finns ett gäng julklappar kvar.
Femti spänn. Ju.

***

Men vad jag läser för bok säger jag inte. Inte förrän nästa gång vi hörs.

Gunnar Ekelöf gör det till lite av en schlager att komma hem

Jag ville egentligen inte gå hem, det ville absolut inte Boxarn heller, men det är jag som handlar och lagar mat och har en blogg att sköta om och kan inte som hundar bara tänka på nöjen.
Det är magi därute nu, jävlaranamma magi, Ben E. King sjunger »This Magic Moment« vid den murkna Ol’ man river-bryggan nu. Så vemodigt vackert att jag vill bli begravd där. Under en av de urgamla lönnarna, med kvällssol och utsikt mot älvkröken.
Dock finns en bok på det lilla bordet vid läsfåtöljen som trots allt gör det till lite av en schlager att komma hem.
Gunnar Ekelöfs »Samlade dikter«.

Frågar du mig var jag finns
så bor jag här bakom bergen
Det är långt men jag är nära
Jag bor i en annan värld
men du bor ju i samma

✰ ✰ ✰

Jag satt i går eftermiddag på Almas med kaffe, wienerbröd och kvällstidningarna när flickan i en Cole Porter-sång kom och satte sig vid bordet intill. Och var det inte hon, så var det kvinnan med den vackraste klänningen i en Ulf Lundell-sång.

✰ ✰ ✰

Det kan vara så att man så här på en blogg framstår som en rätt knepig krumelur, inte vet jag. Det enda jag vet är att jag i levande livet är enkel som ett korsord i Lyckoslanten.

✰ ✰ ✰

Med dagsnya »Never seen the light of day« tycks Mando Diao ha gjort sitt bästa album hittills. Själv har jag inte hört en enda sekund än, men tidningarnas recensioner gör att det förstås måste åtgärdas å det snaraste. Fyror i betyg av Nils Hansson i DN och Quetzala Blanco i Expressen, femmor av Stefan Malmqvist i SvD (där högsta betyg är sex) och Anders Gustafsson i Borlänge Tidning. Aftonbladets Håkan Steen nöjer sig med en trea.

✰ ✰ ✰

I min ständiga jakt på sköna pennor att skriva i Moleskinen med har jag nu funnit ett budgetalternativ till den dyra kungen Pilot Gel -X 07, och det är Pilot G-2 07.

✰ ✰ ✰

I mejl till Halvar’s huvudsakers popredaktion meddelas att Stonecake den 8 november släpper EP:n »Always in my mind«. Fyra nyskrivna låtar av Tommy »Stommen« Andersson.

✰ ✰ ✰

Mycket av 60- och 70-talssoulen hade mycket att tacka skickliga studiomusiker för. Så ofta är det ingen god idé att i den genren leta liveinspelade videoklipp på Youtube.

✰ ✰ ✰

Från början var det förloraren i en grupp. Det är normalt den feta killen som står längst bak.
Paul McCartney om basister i The Observer

✰ ✰ ✰

Neil Youngs »Chrome Dreams II« får fyror av Andres Lokko i SvD och Malena Rydell i DN. Fyra också i Expressens förhands inför fredagens recension. Men Håkan Steen i Aftonbladet ger inte mer än en trea, och Sydsvenskans Håkan Engström bara en tvåa.

✰ ✰ ✰

Nu kommer den 53:e av Ed McBains 55 böcker i 87:e-serien på svenska: »Sångfågel«. Jag har ännu inte läst, vet bara att den rör sig kring kidnappningen av en kvinnlig rockstjärna.

✰ ✰ ✰

Tvingar man mig att välja mellan sextio- och sjuittiotalssoulen så är det den från sjuttio som knäcker mest. Det är minnena, soundtrack till ens minnen. Vi var mycket unga och mycket fulla. För kärlekens skull.

✰ ✰ ✰

Ge mig gift att dö eller drömmar att leva.
Gunnar Ekelöf

Allt står i skuggan av att Kapten Haddock fylller 100 år

Allt i jubileumsväg det här året står förstås i skuggan av att Kapten Haddock fyller 100. Men låt oss ändå inte glömma bort att 1967 fyller 40 år.
»The Summer of Love«.
Jag är så pass gammal att jag fanns då och minns och vet vart sextisju, sextisju har tagit vägen nu. Vid den tiden var jag på väg in i puberteten och kände mig för det mesta ensam och underlig, en sådan som helst ville sitta inne och läsa serietidningar och böcker och rita seriestrippar.

Men så en varm och vacker sextiotalssommarkväll skruvade jag in musikkanalen Radio Luxemburg på den lilla röda transistorradion på mitt pojkrum och jag var inte längre ensam och ingenting var längre som förut.

Den där transistorradion började spotta ur sig nya låtar.
Kväll efter kväll.
Ny popsingel efter ny soulsingel.
Jag behövde inte känna mig ensam längre.
Och jag antar att det är The Beatles som ska ha credd för det.

Jag antar det, jag vet inte. Jag tyckte minst lika bra om många andra som den där transistorradion spottade ur sig:
Stones, Kinks, Who, Byrds, Four Tops, Aretha Franklin, Supremes, Jackie Wilson, Them, Stevie Wonder …
Men det går nog ändå inte att komma runt The Beatles.
Beatles hade ju väckt allt det här, satt fart på allt det där, satt alla de där stenarna i rullning, fått en myllrande armé av musikaliska unga människor att bilda band och spela popmusik, och vad jag säger är inte att det gjordes bäst musik då. Jag säger inte det, jag är ingen 60-talsnostalgiker.
Vad jag säger är att vad som hände då, det var att vakna och vara vaken i en underbar dröm som bara fortsatte vara en vakendröm. Vad jag säger är att musik då blev någonting så betydelsefullt för mig att jag visste att det skulle bli betydelsefullt för resten av mitt liv.
Jag visste också att jag inte var ensam längre.
Där utanför mitt pojkrum fanns miljontals som jag.

Man kommer inte runt The Beatles. Beatles ägde världen sommaren 1967, sommaren som skulle gå till historien som »The Summer of Love«. Sommaren som skulle sluta med att John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr stod på ett hustak på Manhattan i New York och sjöng »All You Need is Love« i världens alla tv-apparater.
Året innan hade Lennon rört upp heta känslor i kristna grupper genom att i en intervju säga att Beatles var populärare än Jesus. Frågan är om det inte var sant. Just då.
Om Jesus kunde gå på vatten kunde Lennon, McCartney, Harrison och Starr ta ner solen och månen.

Man kommer inte runt The Beatles. Och det går inte att komma runt »Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band«. Den gavs ut 1967. Jag förstod den inte då, jag gillade den inte då. Jag kanske förstår den nu, men jag vet inte om jag gillar den.
Någon låt kanske.
»A Day in the Life«.
Fast det är ju sådant man ska säga.
Jag går inte omkring med den i min iPod.
Men det går ändå inte att komma runt »Stg Pepper«.
Albumet släpptes den 1 juni 1967. Även om ansamlingen av hundratusentals ungdomar från hela världen då redan hade börjat vid Haigt och Ashbury-distriktet i San Fransisco, tror jag inte att gamla hippies slår mig allt för hårt om jag skriver att »Pepper«-skivan fyrade av startskottet till »The Summer of Love«.

I sin Beatlesbok »En revolution i huvudet« uttrycker Ian McDonald det så här:
»[Stg Pepper] skapade måhända inte sin tids mentala atmosfär, men som en i det närmaste perfekt återspegling förstärkte denna omtalade skiva tidsandan och spred den över världen.«
Direkt efter inspelningen av albumet flög McCartney till Los Angeles – i Frank Sinatras privata jetplan – för att delta i planeringen av Monterrey Pop Festival. Hans första rekommendation var att boka en ung svart gitarrist vid namn Jimi Hendrix.
Man kommer inte runt The Beatles.

Konserten i Golden Gate Park fick hela hippierörelsen att braka loss. Till denna världens första stora rockkonsert kom över 200 000 besökare – med blommor i håret, fri syn på kärlek och fri syn på droger.
Själv fick jag vara kvar i pojkrummet hemma i Borlänge, och tur var nog det.
När allt kommer omkring hade jag det inte så illa där heller.
Jag hade mina böcker och mina serietidningar, och jag hade min transistorradio som den sommaren spottade ur sig nya singlar.
Så här lät det i min lilla radio, lyssna:

»Bernadette« med The Four Tops
»Something stupid« med Frank och Nancy Sinatra
»Can’t Take My Eyes Off of You« med Frankie Valli
»Light My Fire« med The Doors
»Browned Eyed Girl« med Van Morrison
»I Was Made to Love Her« med Stevie Wonder
»I Never Loved a Man the Way I Love You« med Aretha Franklin
»Higher and Higher«med Jackie Wilson
Och dom säger att 41-åringen 1966 var ännu bättre.