Jag läste i går kväll Paul Austers nya bok »Osynlig« i ett enda svep, med avbrott endast för att ungefär en gång i timmen snabba mig till köket efter espresso, och under den febriga läsningen stod det klart för mig exakt varför jag också gillar Klas Östergren.
Kanske är det för att jag är för otålig. Kanske är det för att jag är för grund och inte klarar av att tänka stora, komplicerade tankar.
Jag vet inte.
Hur det än är med den saken så tycker jag om att skriva korta texter, texter utan inbördes sammanhang, texter med karaktären av lösryckta, osorterade dagboksnoteringar.
Oftast är texterna också just det, texter från en anteckningsbok.
Innan jag blev med blogg stannade det mesta jag skrev i mina Moleskines just där, där mellan dess svarta pärmar och kom inte längre.
Det var lite som i följande citat, som jag hittar när jag i en av mina anteckningsböcker letar efter en helt annan notering.
»Under mina utfärder fyller jag dem ständigt med delar av meningar och lösryckta ord, aforismer och tankar, iakttagelser och olika fraser, som jag i allmänhet aldrig använder mig av.
När jag ibland bläddrar igenom dem, dessa hastigt nedskrivna idéer, som hade tyckts mig så lysande när de dykt upp för mig, består de bara av snustorrt bläck som gör ett mycket blekt och doftlöst intryck.«
Som så ofta har jag glömt att ange källan. Min huvudmisstänkte är Paul Auster. Men vem som sa nedanstående – till tröst för den som skriver korta, osammanhängande texter – vet jag, det var Imre Kertèsz.
»Livet består inte av sammanhängande händelser där det ena leder till det andra. Livet är osammanhängande; brottstycken, absurditeter, lögner.«
* * *
När jag inte skriver eller läser känner jag en inre sysslolöshet.
* * *
De kreativa följer inte en karriär som har stakats ut åt dem av andra, utan uppfinner sitt arbete efter hand som de utvecklas. Bildkonstnärer, fotografer, författare och kompositörer uppfinner sin egen stil.
* * *
Det man skriver ska verka enkelt, eftersom det är det man ska ägna sin yrkesskicklighet åt: att få det att se enkelt ut.
* * *
Nya startklara för Peace & Love: Mando Diao, Bring Me the Horizon, Sofia Karlsson, Hockey.
– För övrigt går biljettförsäljningen utmärkt. I nuläget ligger vi fyrtio procent högre
än vad vi gjorde samma period förra året, säger festivalens presschef Ronny Mattsson.
* * *
Visste ni att 50 000 ord motsvarar cirka 175 boksidor.
* * *
Jag stack i dag en käpp i ödets hjul.
* * *
Luguber.
* * *
Mellan bloggpostningarna är jag numera – av ren självbevarelsedrift – lika analog som Åsa-Nisse.
* * *
»Jag litar inte på folk som pratar om hur roligt det är att skriva. Det enda roliga med skrivandet är att föreställa sig den kommande uppskattningen.«
- Tom Wolfe
* * *
Jag ville bara få skriva luguber.
* * *
Jag är fast besluten att strunta i allt som är viktigt att strunta i.
* * *
Snart kommer änglarna att landa.
Det kan handla om att det är jag som har blivit gubbgrinig och träig och tycker att allting var bättre förr, jag vet inte, men säg det åt mig att det är så och jag tänker inte komma med mer än småpruppande protester.
För hur det än är med den saken så har jag inte lika lätt som förr för att gå ner i spagat över ny musik. Ja, det är värre, bra mycket djävligare, än så – det mesta som släpps lämnar mig likgiltig.
Likgiltig. Fy fan. Likgiltig, det värsta man kan vara.
Slå mig inte, men jag tycker så, det är sorgligt, men jag känner så.
Därför blir jag så glad nu när det äntligen kommer en ny skiva som jag, som förr, tjejspelar.
Tjejspelar, alltså lyssnar på om och om igen.
Perssons Packs come back Öster om Heden.
Jag tänkte i går kväll, under läsningen av Paul Austers »Mannen i mörkret«, att jag skulle hitta på några bra ord, ett par fina meningar, som beskrev Perssons Pack.
Men så i morse, när jag läste Malena Rydells DN-recension av Öster om Heden, jag insåg det meningslösa i det. Hur länge jag än satt här och grunnade skulle jag aldrig komma på något bättre än Malena Rydells » snusspottande bonnrock« och »laglös brännvinsrock«.
Dessutom är jag överens med henne om att det allra bästa spåret på skivan är duetten med Annika Norlin, »Stenad i Stockholm«.
Snusspottande bonnrock.
Laglös brännvinsrock.
Det är alltså vad som behövs för att numera få ned gubbgriniga typer i spagat.
* * *
Jag vet inte, det kan vara en gammal nyhet för er, men magnifikt självcentrerad som man är så är allt som är nytt för mig en nyhet. Alltså att Nick Hornbys »Slam« (Månpocket) nu finns med mjuka pärmar till priset av en stöl på bättre krogar.
* * *
Jag saknar fåglarna. De där som sitter i fågelstugan som jag satte upp på en avsågad äppelträdgren utanför fönstret på skrivarstugan. Det är det enda jag saknar med flytten från skrivarstugan.
* * *
Vem fan kan å andra sidan hålla reda på alla böcker som kommer ut. Det lär handla om fyra tusen per dag. Om vi tänker oss att vi läser fyra böcker i veckan och att all publicering av kommande böcker avbröts, så skulle det ändå ta oss 250 000 år att ta del av allt som hittills skrivits.
* * *
Jag har inte på ett tag svarat på bloggkommentarer och mejl. Det är inte för att jag är oförskämd, det beror på att mitt ryggproblem gör att jag måste sitta så korta stunder som möjligt.
* * *
Paul Austers »Mannen i mörkret«, jag läste ut den i går kväll, det var snabbt gjort, tvåhundra sidor, och tja … Den har inte recensionsdag förrän i vecka 11, men jag kan redan nu säga så mycket att jag inte vill ha på mitt samvete att rekommendera den till andra än Austers hard core-fans – de som läser honom för språket.
* * *
»Jag vet inte hur många som läser den här bloggen – nätfolket på DN berättar inte sånt eftersom om siffran är låg så ber vi dem skriva sina egna satans bloggar, och om den är hög så kräver vi ekonomisk kompensation – men jag uppdaterade inte igår och känner mig väldigt illa till mods av det.
Förmodligen känner alla bloggare och site-innehavare så. Det finns en osynlig församling därute som man automatiskt har upprättat ett kontrakt med. Om man inte uppdaterar så drabbas man av hemska visioner: miljoner trogna läsare som sitter och hulkar i sin vilsenhet, knyter nävarna mot himlen och stönar varför har du övergivit oss?
Efter tre dagar utan uppdatering börjar de jävlarna bygga guldkalvar och dansa kring andra bloggare. Människan är svag.«
- Dagens Nyheters bloggande kulturredaktör Jonas Thente träffar bulls eye (i ett rätt gammalt inlägg som jag kopierade men glömt bort tills nu)
* * *
Nu tigger ryggen om nåd. Häng on.
Jag har just nu bara två saker på hjärtat.
Inga märkvärdigheter, det kan tyckas så, men för mig är det inga futtigheter att:
1) ryggen min nu är så pass ålrajt att jag
2) räknar med att i kväll kunna sitta i schäslongen och i ett svep läsa Paul Austers nyutkomna roman »Mannen i mörkret«.
Jag fick boken alldeles nyss och kan inte säga mer än att det är översättningen (Ulla Roseen; Albert Bonniers Förlag) av »Man in the Dark«, Austers tolfte roman, och att bara en sån sak som att ha en oläst Paul Auster-bok känns … ja, det känns finfint.
Först är det januari, sen blir man så sjuk att man inte kommer ur sängen på en vecka och så kommer februari och sätter sig tillrätta med sitt eländiga glåmiga arsle över tillvaron.
T S Eliot får säga vad han vill. Det är februari som är den grymmaste månaden. I februari har vintern pågått nog länge, för länge.
Det är i februari stora starka karlar låter sig däckas av små löjliga baciller.
Det är i februari folk börjar grubbla över meningen med vad de gör och allting och slutar blogga.
Man vaknar om morgnarna och så är den dan förstörd.
Snälla, ta en tusen dagar härifrån.
* * *
Jag har den tomma känslan av att ha varit för sent ute, av att vara en brandman som går och plockar i resterna.
* * *
Folk som inte läser böcker, jo, det finns folk som inte läser böcker – hur står de ut när de blir så sjuka att de måste ligga till sängs?
* * *
Man kan få porten utpekad för sig, men vägen måste man hitta själv.
* * *
Karin Fossums kriminalromaner med de norska polisrävarna Konrad Sejer och Jacob Skarre som problemlösare tillhör deckargenrens läsvärdaste.
Den nionde i serien, »Den onda viljan« (Forum), har allt man har lärt sig uppskatta hos Fossum: skicklig intrig, bra språk, litterär gestaltning och psykologiskt djup.
Tre män, barndomsvänner, ger sig mitt i natten ut i en båt. När en av dem kastar sig överbord ser de två andra bara på medan kompisen drunknar. Sejers och Skarres utredning kring vad som ligger bakom blir till en djävulsk utforskning av den mänskliga ondskan.
* * *
De blinda eleverna följer den blinda läraren och lyssnar till visdomen från den klapprande käppen.
* * *
Vilken av de översatta deckarförfattarna är störst på den svenska marknaden? Svar: Peter Robinson. Han är utan konkurrens den framgångsrikaste bland de kriminalförfattare som översätts till svenska. Enligt februarinumret av branschtidningen Svensk Bokhandel säljer en Robinsonbok omkring 200 000 exemplar inräknat alla format.
De som kommer närmast är Michael Connelly och Elizabeth George som båda ligger strax över 100 000 exemplar per titel.
* * *
För den som vill läsa Dennis Lehane i original finns nu »The Given Day« (»Ett land i gryningen«) i pocket.
* * *
Ta sig tid att vara alltings tid. Mogna så småningom. Vara den gamla älven som flyter fram, den hastiga och långsamma gången av allting.
* * *
»Varför dröjer jag mig kvar vid dessa triviala detaljer? För att berättelsens sanning ligger i detaljerna.«
- Paul Auster, »Dårskaper i Brooklyn«
* * *
»Efter tjugofem är alla lika gamla.«
- Oscar Wilde
* * *
En sak är att ha talang. Det är en annan sak att ta tillvara den.
* * *
Låtlistorna ni skickar är räddningen. Min egen musiksmak är stadd i akut förgubbning. Jag orkar inte längre sätta mig in i sånt jag inte sedan tidigare känner till.
Det är för djävligt. Det är inte mitt fel. Men det är så.
* * *
»Såg du vad den där djävla Bjurman skrev i Aftonbladet?«
- Ulf Lundell, sid 331 i »Värmen«
* * *
Häng on.
En tolvåring som vi har förmånen att få ha boende hos oss satt över geografiboken och ömkade sig över att skolan tar ifrån en all fritid.
— Det är slöseri med hjärnceller, klagade han. Vill man åka till Ryssland kan man ju kolla i kartboken var ställena ligger.
Jag höll en kort predikan, med gammaltestamentlig tyngd.
— Du har haft hela veckan på dej att plugga in de där sidorna. Så här går det när man ska skjuta upp saker och ting in i det sista.
Läxhjälpen A, hänsynslös som en KGB-officer i sina förhörsmetoder, tittade upp ur kartbokens uppslag över 
den ryska tundran.
— Det där kom då från rätt käft. Verkligen.
Man säger sånt där jag sa för protokollet, i karaktärsdanande syfte.
Inombords höll jag med den som nu skruvade på sig av olust inför kvinnans frågor.
Jag visste ju på pricken hur det kändes, hur han led av att bli bestulen på sin frihet. I hans ålder var jag själv likadan.
Och det var just där någonstans, i trakterna av floden Volga, som jag grävde ner mina 
egna skolböcker sju fot under marken och istället började hårdplugga vad man fick nytta av senare i livet.
Sådant som låttexter av Lennon & McCartney, Jagger & Richards, Dylan och andra livsfilosofer som ledde en vidare till allt man kan. Till allt man behöver veta för att leva det lilla liv jag lever och vill leva.
Freedom’s just another word for nothing left to loose.
Typ sådan visdom.
Men om det där kunde jag ju ingenting säga nu, till den som satt bittert hukande över den blåsiga ryska stäppen och längtade sig ut och bort till vännerna på McDonalds.
Säger man alla sanningar för tidigt har man rätt som det är hela ranchen full av frihetstörstande rebeller. Det gäller att så länge det går att luras predika vidare i luthersk och gammaltestamentlig anda.
Tids nog hittar man allt man säger ligga på dyngstacken, ja, hela sin person finner man 
kraftigt ifrågasatt och de ser på en med den där himlande gubbar-med-keps-bakom-ratten-blicken.
***
Det var inte Ollebo, den bäste av brevbärare, men nån han tycks ha lärt upp. Den bok som levererades till den halvarssonska postlådan i förmiddags. Ujujuj. Jo, till och med: ! Mer säger jag inte. Inte än.
***
BOKCITATET
»I den mån den historia som jag nu tänker berätta alls rymmer någon mening tror jag att det var här den började — under loppet av de där få sekunderna då ljudet från pennan var det enda ljud som fanns kvar i världen.«
Paul Auster, »Oracle Night« (»Orakelnatten«)
***
Lars Winnerbäck är ju en av Sveriges mest medieskygga artister och ger sig inte gärna ut på turné i onödan. Winnerbäckfans gör därför bäst i att bege sig till biograferna den 28 november då det är premiär för filmen »Solen i ögonen«.
Filmen är gjord av Magnus Gertten (»Blådårar«) och följer Winnerbäck på och bakom scenen och när han åker till Berlin för att skriva ny musik. »Solen i ögonen« kommer visas på närmare 30 biografer.
***
Varför de skickar den till just mig — »Why Me?«, som Johnny Cash och sedan Kris Kristofferson sa — förstår jag inte, men jag får ett recex av Katarina Frostensons senaste diktsamling »Tal och Regn«.
Jag bläddrar omkring. Istället för att skriva om något jag inte begriper kastar jag mig in i egna estetiska experiment i den väldigt ojämna högermarginalgenren.
jag hade mina vinylsinglar i ett rött läderalbum
med plastfickor
bokstavsordning Animals Beatles Dave Clark Five
Herman’s Hermits
min hockeyklubba var Sandströms left 5 och
hjälmen Spaps
jag gillade små knubbiga böcker, inte alltför
avlånga
***
Opera — tuff och snygg webbläsare. Med både den, Safari och Firefox i Macbooken flyger man tryggt omkring i sybehörsrymden.
***
Ni skulle bra gärna vilja veta vad jag lyssnar på i kväll. Och vad jag läser.
***
I trailern för Sam Mendes kommande storfilm »Revolutionary Road«.
— Vi kan bli lyckliga här, säger Leonardo Di Caprio.
— Jag hoppas det, Frank, jag hoppas verkligen det, säger Kate Winslet.
Vi som läst Richard Yates klassiska roman om April och Frank Wheeler, ja, vi känner till vad som ryms i den ödesmättade dialogen …
Biopremiär 26 december. Om den inte kommer till Borlänge — jag vet en som kommer bombhota biografen.
Läs boken innan du ser filmen. Nysläppt på Norstedts förlag. Ni minns vad vi tidigare har sagt här på Halvars huvudsaker om Yates debutroman från 1961: en av de stora amerikanska 1900-talsromanerna, vid sidan av böcker som Fitzgeralds »Den store Gatsby«, Salingers »Räddaren i nöden« och Faulkners »Stormen och vreden«.
***
Jag lyssnar på Jayhawks-genierna Mark Olsons och Gary Louris nya album »Ready For the Flood«. Hur har jag fått tag i den? Släpps ju först i januari nästa år. Säger jag inte.
***
Ni som av outgrundliga anledningar bloggar hos Blogdog och finns under Halvars vänner ombedes vänligen skicka nya länkar. De ni har fungerar inte längre. Och utifall I could stand inside your shoes, skulle jag då se till att leverera en WordPress- eller Blogger-länk. Meddelas endast på detta sätt.
***
Nej, än har The Guardians fotograf inte dykt upp i Halvars huvudsakers skrivarstuga för att knäppa en bild till serien Writers’ rooms. I väntan på det kan ni se hur det ser ut i Gillian Slovos arbetsrum. Jag vill börja skriva en tjooock bok så fort jag tittar på sådana här bilder
***
Jajaja — jag vet att jag tjatar.
Men det finns ett gäng julklappar kvar.
Femti spänn. Ju.
***
Men vad jag läser för bok säger jag inte. Inte förrän nästa gång vi hörs.
Ni tycker att jag tjatar om en del. Jag vet ju inte, ni sitter pratsamma som Rain Man därute, men ni tycker nog det.
Ni har alldeles rätt.
Plura, Bodil, Lundell, Lucinda, Dylan, Connelly, Hylinger, Lehane, Pelecanos, Rankin, Auster, Papa, Slas, all den där (och nu citerar jag en bloggkommentator) »negermusiken«…
Jamen det är ingenting.
Ingenting.
Titta här – en blogg om ENBART Bob Dylan.
Bob Dylan Bob Dylan Bob Dylan.
Tockna underbara nördar det finns därute. Det är slikt som gör bloggen till den bästa uppfinningen sedan soulmusiken.
Känner jag mig mallig över att några av de där vuxna pojkarna – självfallet är det män – som dagligen hänger på Dylanbloggen också har hittat hit?
Sminkade sig Carolina Gynning i morse?
* * *
Redan efter powerwalken med Boxarn i morse stekte jag tjocka revbensspjäll (49,90 kilot eller om det rent av var 39.90) i ugnen, och gjorde tjock gräddsås på stekskyn. Detta listiga upplägg skaffade mig så pass med seriös bloggtid att jag nu kan ta den kloka Skatans råd här bland kommentarerna och hushålla med allt detta klotter i Moleskinen.
* * *
I Aftonbladets recension kallar Torsten Kälvemark Dennis Lehanes »Ett land i gryningen« för en »mäktig krönika om ras och klass«.
Själv satt jag lika förhäxad i läsfåtöljen över den sista tredjedelen som jag gjorde över den första. Under jullovet kan det bli så att jag, trots min knaggliga skolengelska, ger mig på Lehanebumlingen också i original. Ett par recensenter har ju klagat på översättningen.
* * *
Bygger blott på blädder från Pressbyrån och hem – men nog känns nya bokmagasinen Vi Läser som femtionio välinvesterade kronor.
* * *
Borlänge Tidnings nöjesredaktör Anders Gustafsson har bevisligen överlevt ett möte med Jerry Lee Lewis i London.
Över ett BT-uppslag berättar The Killer, 73, känd för att käka journalister redan till frukost, bland annat att han inte rört spriten på tjugo år och om den nya skiva han jobbar med i inspelningsstudion.
Ett country- och bluesinfluerat album med gästinhopp av sådana som Mick Jagger och Keith Richards.
»Jag tycker att den är en av de bästa jag gjort«, säger Jerry Lee Lewis. »Den har många Kris Kristofferson-låtar, fem sex stycken.«
Om det är covers på Kristoffersonlåtar eller låtar Krisofferson skrivit åt The Killer, det framgår inte av intervjun.
* * *
Jag vågar nu inte glömma livremmen när jag går ut. Utan den ramlar brallorna ner till fotknölarna.
* * *
Tidningarna recenserar i dag Anette Kullenbergs biografi över Marianne Höök: »Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet«.
Nästan idel lovord. Som man anade.
För den intresserade: här och här.
Varför blir förresten ens intresse för biografier större och större med åren? Jag vet ju inte hur det är med er, ni är ju Rain Man, men åtminstone är det så med mig. Slukar vartenda levnadsöde jag kommer över.
* * *
Matdroppet däruppe – ni noterade väl revbensspjällen. Hemtrampat äppelmos till.
* * *
Man får sannerligen hoppas att den bloggläsare som hade ilskna invändningar kring ens anspråkslösa anmälan av Bodil Malmstens »Sista boken från Finistére« inte läser Dan Jönssons DN-recension av Bodilboken.
Han gör samma reflexion som jag gjorde över hur märkligt Bodil laborerar med hur det ligger till med bokens jag och geografi. Verklig eller fiktiv eller bådadera eller, ja … man får lite mjäll där.
Inte för att jag Egentligen Bryr Mig Om hur landet ligger på den fronten, utan därför att jag inte kan förstå varför författar-Bodil – eller om det nu är bok-Bodil – gång på gång på gång Själv Väljer att göra affär av det.
Mycket märkligt.
Aftonbladets Lennart Bromander håller sig sval till Bodils självömkan inför den flytt från Finistére hon inte avslöjar orsaken till.
Och i SvDs på det stora hela taget positiva recension så noterar jag hur Paulina Helgeson, liksom Aftis Bromander, undviker att genrebestämma »Sista boken från Finiéstere«. Jag ville ju heller inte kalla den för en regelrätt roman.
* * *
Jo, så är det. Ju mindre tid man har, desto längre skriver man. Alla yrkesskribenters djungelordspråk.
* * *
I en deckarkrönika i Dalarnas Tidningar en gång kritiserade jag den kronologiska röran i förlagens utgivning av översatt kriminallitteratur. Jag syftade på krimböcker som ingår i en serie. Exempel på oskicket är översättningen av Dennis Lehane, Ian Rankin och Reginald Hill.
En jag inte fick med den gången var Peter Robinson. I en kommentar här i bloggen för en tid sedan påpekades att Robinsons senaste i Alan Banks-serien, »Kall som graven«, är gammal som graven. Och ur ett briljant mejl i eftermiddags från Ola i Skåne om böcker och musik klipper jag följande från e-brevets litterära avdelning.
»Såg att du återfunnit deckarsuget. Då måste du läsa Reginald Hills ›Främlingars hus‹, minst lika bra som Peter Robinson. Samma förlag, dessutom, suveräna Minotaur. Tyvärr gör förlaget en miss när de i höst ger ut Peter Robinsons nio år gamla ›Kall som graven‹. Alan Banks slutade att dricka rökiga whiskyn Laphroig när hans hus brann ned för ett par böcker sedan. Men nu sitter han ändå där med en Laphroig framför sig i ›Kall som graven‹.
Bokserier ska ges ut i rätt ordning, inte som i Dennis Lehanes fall där fjärde boken om Kenzie/Gennaro blev den första på svenska. Eller som i Ian Rankins fall där förlaget började med nian i serien, ›Svarta sinnen‹, som förvisso är en av de bästa deckarna geonom tiderna.«
Och det är inte bara bloggkommentatorn, mejlaren Ola och jag själv som ser på det här som kriminellt allvarligt. Den fenomenalt deckarkunniga Lotta Olsson tar nu upp samma sak i sin DN-recension av just Peter Robinsons »Kall som graven«.
* * *
Äppelmoset kom från grannen Ann-Britt. Lika fullt hemtrampat. Jag ljuger aldrig, finns alltid ett korn av sanning i allt jag skriver.
* * *
I sitt mejl upplyser Ola dessutom att den där tjejen med (förlåt igen, mamma) kåt röst som växelsjunger med Stuart Staples i Tindersticks-låten »Travelling Lights« inte är någon mindre än Carla Torgerson, sångerskan i grymma Seattlebandet The Walkabouts.
»Train Leaves at Eight« och »Satisfied Mind« heter mina två album med Walkabouts och det finns fler som jag nu efter Olas påminnelse ska skaffa.
Det där var ingen upplysning.
Det där var en marschorder till närmsta ställe där du skaffar din musik.
* * *
Här ser man. Jag kan också sluta när jag är klar. Det är åtminstone så jag tyder er dånande tystnad de senaste dagarna. Ni vill att jag bloggar kortare och det här blev nog kort fast det är långt ändå.
The Boxer har en kluven inställning till skrivarstugan. Samtidigt som han vill följa varje steg jag tar, så gillar han inte musik. Inte ens soulballader. Vi tar det en gång till på en egen rad.
Inte ens soulballader!
Och den ska vara min hund.
Jag skulle inte ha sagt någonting om saken om det vore hårdrock han dissade. Då skulle jag tvärtom berömma honom.
Problemet är att jag inte kan skriva utan musik. Och sladden till hörlurarna räcker inte ända från cd-spelaren fram till fåtöljen där jag sitter och skriver med datorn i knäet.
Jag skulle kunna lyssna i lurarna om jag spelade låtarna i laptopen. Men min iTunesjukebox finns i Macbooken och för att kunna lyssna på Spotify i mini-pc:n som jag skriver på krävs det att man är uppkopplad på nätet.
Jag vill hålla mig nedkopplad när jag skriver. Annars sitter man bara och läser en massa bloggar och mejl istället för att göra det man ska göra. Och så kan vi ju inte ha det.
Så nu ligger Boxarn så nära dörren han kan. Och lider. Fastän det är en utomjordisk soulballad i Jamoburkarna: »Your Turn to Cry« med Betty Lavette.
Jag sitter med hjärtflimmer i tre minuter och tre sekunder.
Boxarn håller för öronen.
* * *
Trettio procent av alla män och hälften av alla kvinnor läser en vanlig vardag en bok. Ännu lite högre är helgsiffrorna.
Dåså, det är fredag, då tycker jag att vi tar och pratar lite mer böcker än vanligt i dag.
* * *
Vad vi pratar om när vi pratar om böcker är rätt ofta Michael Connelly. Han lyckas ju i årets »Räven« ruska liv i den Harry Bosch-serie som i ett par tidigare nummer visat tecken på en formsvacka.
Men denna i det stora hela suveräna crimeserie i all ära – minst lika bra tycker jag att Connellys fristående thrillers är.
Den senaste av dessa, förra årets »I lagens limo«, finns nu i pocket. Huvudpersonen i den, försvarsadvokaten Mickey Haller, är en rätt obehaglig typ. Som man ändå gillar. För att ha råd med sin utsvävande livsstil behöver han hela tiden nya lönsamma fall. Den töntiga svenska titeln (»The Lincoln Lawyer« i original) kommer sig av att Haller har sitt kontor i baksätet på en vräkig Lincoln limousine.
Alla Harry Boschfans därute gör klokt i att snabba på med att läsa »I lagens limo«. För nästa Connellybok, »The Brass Verdict«, har i huvudrollerna både Haller och Bosch. Tegelstenen »The Brass Verdict« är Connellys hittills tjockaste bok och släpps nästa vecka i USA med buller och bång och en nyinspelad tv-video där Michael Connelly själv från baksätet på en Lincoln limousine pekar ut bokens spelplatser i Los Angeles.
* * *
För den deckarintresserade pågår på branschsajten Svensk Bokhandel en debatt om kvaliteten på svensk kriminallitteratur. Personligen håller jag, i stort, med om vad DNs förra deckarkritiker Marie Peterson säger där.
* * *
»Min, mina, mitt – dessa possesiva pronomen som är början på alla konflikter, alla krig.«
Bodil Malmsten; »Kom och hälsa på mig om tusen år«
* * *
Dessutom blir »I lagens limo« och alla andra pocketböcker dyrare efter nyår. Sjuttio kronor för böckerna i den dyraste pocketklassen.
* * *
Jean-Marie Gustave Le Clézio. Hmm … Noll av honom i mina bokhyllor. Fast helt oväntat var det ju inte. Jag minns att han i fjolårets förhandsspekulationer var lite av en favorit på en del kultursidor.
* * *
Att jag går till Moleskinen och hämtar Bodil Malmstencitat att strössla med här har sin orsak i att jag vill ha hennes nya roman, »Sista boken från Finistére«. Jag vill ha den nu. Den finns nu. Den är beställd. Jag väntar varje morgon på att Ollebo, den bäste av brevbärare, ska komma cyklande med den.
* * *
Jag har inte Lars Norén-frilla längre. Nu har jag samma frilla som han i »Prison Break«.
* * *
Varenda morgon när jag öppnar badrumsskåpet står det där plåsterpaketet och stirrar en i ögonen. I morse var jag så här nära att öppna det.
Men jag resonerade som så att det vore slösaktigt av en att inte först röka upp de tre fyra cigg som fanns kvar i Camelpaketet. Och när jag på eftermiddagen knallade bort till kiosken och hämtade kvällsisarna … ja, nu har jag hux flux tjugo nya Camel som måste blossas upp innan det kan bli aktuellt med någon omplåstring.
* * *
Nästa år, klockan 13 den 9 oktober, kommer den ständige ut genom den där dörren i Börshuset och meddelar världspressen att årets Nobelpris i litteratur har gått till Paul Auster.
Det var den där veckan i Kroatien, det var den som fick mig att börja röka som värsta juggen.
Det urkukade belöningssystemet i min hjärna gjorde att jag därborta på ingen tid alls gick från rökfri till ett helt paket röda Marlboro om dan. Och när jag kom hem: upptrappning till ett paket John Silver utan filter. Som just nu är en smula nedtrappat till ett paket gula Camel.
Fast fortfarande tjugo cigg om dan.
Det är gott men drar ner kondisen, med tio procent sägs det, så nu har jag ett nyinköpt plåsterpaket, 21 mg, värstingarna, i badrumsskåpet som jag ska börja kleta på mig vilken dag som helst nu.
Jag vet att det går.
Så sent som i mars knäcktes ett flera decennier långt och tungt Ettanmissbruk med hjälp av sådana där plåster.
Men det är den där morronciggen, efter dagens första dubbla espresso.
Det är den som är så förbannat god att man skjuter upp den där omplåstringen bara en dag till.
Och en dag till.
Och en dag till …
* * *
Jag har grubblat ända sedan jag såg Junya Satos film »Yamato«.
Varför hade kamikazepiloterna hjälm?
* * *
Man kan inte umgås med kalkoner om man vill lära sig flyga.
* * *
»Intellektuellt arbete byggde denna kropp«.
Tryck på Martina Lowdens t-shirt.
* * *
Man vill ju inte vara sämre än Folk å Rock-Ingo, så nu ger även jag mig in i den ojämna högermarginalgenren. Fast jag gör det på ärans och hjältarnas språk och inte på tocken där utrikiska som Ingo svänger sig med.
Leonard Cohen minns
kvinnan på hotellrummet
som föredrog snygga män
men gjorde ett undantag
för honom
Tom Waits kör
sakta sin Ol’ 55
under de slocknande
stjärnorna
och Dolly Parton ser
ljuset från en klar
blå morgon
* * *
Kanske skulle man ta sig en lyssna bara på Van Morrison-vecka nån gång också. I skrivande stund i skrivarstugans cd-spelare är det dubbelmackan Hymns to the Silence. Mannen vailade nyss med rösten och nu viskar han och väser och muttrar och fräser och tungomålstalar och stammar i »Take Me Back«.
* * *
Upptäcker under en rökpaus på skrivarstugans veranda att kamelen på Camelpaketet bara har en puckel och alltså är en dromedar.
* * *
Undrar just om Robert därborta på Södermalm känner till den här nya biografin om och av The Clash?
* * *
Det visar sig att det inte var värre med Chippenskadan än att jag klarar att powerwalka ett varv runt sportfältet med The Boxer. Till och med en bit lätt jogging klarar baksidan på låret.
Tur det – vill fan inte ha tillbaka den där ölmagen som det har tagit så många nyktra år att lubba bort.
* * *
Den nya musiktjänsten Spotify blir man ju nyfiken på.
* * *
Men jag förstår dom. Vem skulle be om ett paket »Dromedar« i kiosken. Själv är jag oerhört noga med att ciggen jag röker ska ha ett tufft namn. Det är inte mycket till image man annars har kvar att vårda i den här åldern.
* * *
Klockan 13 i morgon kliver den ständige ut till världspressen och meddelar att en annan storrökare, Paul Auster, får årets Nobelpris i litteratur.
Senaste numret av dagligt utgivna Halvars huvudsaker hinner inte mer än gå i press förrän Folk å Rock-Ingo ångrar sig och vill ge klartecken till att den där sångtexten går i tryck.
Dock är bloggens redaktör för tillfället så överlupen av material av mer angelägen nyhetskaraktär att Ingo i väntan på mer spaltutrymme för kulturella inslag får nöja sig med att få en liten dikt gå till trycket.
Han har gett den titeln »Neil Young looking at the Junkie Universe«.
Neil Young stoned in 1975
high looking at the sky
thinking of Danny Whitten
and marvelling over this
beautiful junkie universe
the moon as a silverspoon
with some lovely cocaine
and the stars in the dark
like golden needle sticks
thinking of what someone said
death´s the greatest fix of all
missing and envying his friend
* * *
Att gamla gubbrockare aldrig lär sig att de ska hålla sig till långsam och värdig lubbning och inte blanda in snabba intervaller. I morse drog det till i baksidan på höger lår. Jag och Chippen typ.
* * *
Att skapa är att göra någonting som ingen annan tror finns där.
* * *
»För att skriva fram en sann berättelse måste man inte sällan, för den stora sanningens skull, vara lite utanför sanningen i de små och mindre viktiga detaljerna. Lägga till, dra ifrån, flytta i tid och rum. För att den sanning man verkligen vill berätta ska kunna komma fram mera sant och starkt och äkta.«
Ernest Hemingway; fritt översatt ur »Ernest Hemingway on Writing«, edited by Larry W. Phillips
* * *
Klockan 13 på torsdag kliver den ständige ut till världspressen och meddelar att Paul Auster får årets Nobelpris i litteratur.
* * *
jag varnar
den här dagen
för att göra ett minsta
misstag
sen du vaknat
Bruno K. Öijer
* * *
På rak arm kan jag inte komma på någon annan kriminalförfattare som likt islänningen Arnaldur Indridason skrivit fem helgjutna böcker på raken. »Vinterstaden«, det senaste mästarprovet i serien om den älskansvärde, melankoliske kriminalpolisen Erlendur Sveinsson finns nu i storpocket.
Med mjuka pärmar finns också de övriga i serien: »Kvinna i grönt«, »Glasbruket«, »Änglarösten« och »Mannen i sjön«.
Se där har ni redan nu alla era julklappsbekymmer lösta.
* * *
Nästa stump har varit med förr, men för minnesklena och nytillkomna tittare går den i repris. Dessutom har jag haft en med mina mått körig dag i dag med begränsade möjligheter att värpa bloggtexter.
* * *
»Mamma hade lagat en oxstek med brunsås och vinbärsgelé och syltlök och glaserade morötter och pappa bjöd på snaps till sillen.
När mamma gick ut i köket för att se till steken, tog vi oss en snaps till.
›Lev som du vill‹, sa pappa, ›men låt mig aldrig komma på dig med att dricka vin till inlagd sill‹.«
Claes Hylinger; »Det hemliga sällskapet«
* * *
Vem är det jag som undrar vem jag är?
* * *
Jag har lämnat − vilket är murvelprat för »levererat« − en liten jobbtext. Sjuhundrafemtio anspråkslösa tecken. Minst sjuhundratrettio av dem var ett rent nöje att skriva.
Jag sitter nu kvar i läsåskrivfåtöljen och hyllar det spanska ordspråket.
»Så ljuvt det är att göra ingenting, och sedan vila.«
* * *
Två skitmål bjöd Brage Falun på.
Kuken, ballen Domnarvsvallen.
|
