Man är en dammig medelåldring, jag vet.
Men kan jag hjälpa det?
Nej.
Så efter Van Morrison lyssnar jag på … just det, rätt tippat, Bob Dylan.
Nu är det ”Workingman’s Blues # 2” på skivan Modern Times och det känns väldigt fint att vara den jag är.
Efter Dylan – jag har 150 sidor kvar i Nick Hornby-boken, rekommenderas – tror jag att det blir en omgång Tony Joe White.
Och därpå Elvis Costello.
Jag sitter och läser, jag valde att börja med Nick Hornby-boken, Juliet, Naked, den handlar om en sådan där underbar nörd som Nick Hornby är ensam i den litterära världen om att kunna gestalta, och jag har i hörlurarna Van Morrison.
Jag känner att jag önskar att jag kunde skriva som en Van Morrison-sång.
Som den tidige Van Morrison, med tonen och rytmen och rösten och melodin och melankolin och allt det där andra så svårt att sätta ord på i låtarna på Moondance och Astral Weeks: ”Cyprus Avenue”, ”Cracy Love”, ”Glad Tidings”, ”Caravan”, de båda titelspåren.
Kunna hitta det där i det man skriver, det som finns i ”Madame George” och ”Into the Mystic”.
Och i ”In the Garden” på No Guru, No Method, No Teacher.
Och i ”Queen of the Slipstream” på Poetic Champions.
Att få det att låta så, sjunga så, i det man skriver.
Van the Man-prosa.
Jag har ont lite överallt.
Det av det onda som samtidigt som det oroar mig gör mig lite mallig är det som smärtar i höger ben, rätt högt upp på låret, nästan i ljumsktrakten.
Det är lubbningen. Att ha en idrottsskada i min ålder.
Utropstecken.
Av den anledningen kommer hela den här helgen att gå i rehabiliteringens tecken.
Jag kommer knappt att lyfta arslet ur öronlappsfåtöljen.
Ändå har jag alldeles nyss gjort så.
Två böcker har jag varit och köpt hem som jag ska sitta där i öronlappsfåtöljen och låta läka min idrottsskada med.
Björn af Kleens Jorden de ärvde.
Nick Hornbys Juliet, Naked.
Jag tror att det är finfina böcker båda två.
Björn af Kleen träffade jag förresten back stage på Peace & Love.
Han påstod att han läser vad jag skriver.
Själv låtsades jag inte om att jag först nu ska läsa hans hyllade debutbok.
I dag kom det en sån dag då jag inte behövde jobbskriva ett endaste ord.
Så när jag vaknade i morse bestämde jag mig för att istället arbeta på min bok.
Det blev ingenting gjort med det. Inte i dag heller.
Jag har alltså kommit av mig. Nu igen.
Så härmed bestämmer jag mig för att aldrig mer yppa ett ord om någon ny bok förrän densamma eventuellt är på väg till trycket.
Att ingenting blev gjort med det jag inte ska nämna med ett ord hade dock det fina med sig att jag istället började tömma skrivarstugan på skivor.
Jag sitter här omgiven av John Hiatt just nu, och det är ett skapligt gäng. Jag har honom dubbelt upp, både på LP och cd (jag kan inte förmå mig att skriva LP med små bokstäver).
John Hiatt är en livskamrat, och i min lilla värld en av de riktigt stora.
Den countrysoul blandad med rock och r&b Hiatt gör bäst av dem alla är nog, när allt kommer omkring, den typ av musik jag gillar allra bäst.
Hiatt är också en av de stora vardagspoeterna. Han skriver låttexter till melodiös musik som sammantaget gör honom till en som gör intrång i ens liv, sätter märken i ens karaktär och förändrar en som människa.
Man blir aldrig samma en som man var innan man hörde »Have A Little Faith in Me«.
* * *
»Som musikälskare kan man ju inte annat än tilltalas av idén att komma åt all världens bästa låtar med ett knapptryck. Det är som att ha kranar med bordeaux, maltwhisky och champagne hemma i köket.«
- Aftonbladets kolumnist Anders Westgårdh ser på fildelning som en digital egotripp.
* * *
Dagens bokreatips. För den som ännu inte har läst Joe Nesbø finns hans första bok, »Fladdermusmannen«, med norske polisen Harry Hole med på rean.
Här skickas Hole till Sydney för att utreda mordet på en norsk kvinnlig B-kändis, och han hamnar inte i turist-Sydney, utan i de skitiga miljöerna i Sydneys skuggvärld, och i glädjekvarteren bland horor och hallickar, cirkusartister, transvestiter och langare.
* * *
Det finns nu en programvara som gör att man snart kan ha Spotify i en iPhone-mobil.
Själv är jag ju mobilvägrare, men har en iPod Touch, vilket så att säga är en iPhone utan telefonfunktion. Jag visste väl att det skulle visa sig bli en bra investering.
* * *
Fem bästa John Hiatt-låtarna
Have A Little Faith In Me
She Loves the Jerk
Buffalo River Home
Perfectly Good Guitar
Don’t Know Much About Love
* * *
Johnny mejlar och säger att jag kan få det där typsnittet som den andra bloggen hade här också. Men då måste man in i det där css eller vad det heter och in i de där kulisserna ger jag mig inte. Där går gränsen.
* * *
Kom igen med fler Nick Hornby-listor. Annika, till exempel, droppade en med fem böcker. Jag som trodde att jag hade läst varenda deckare som finns, har inte läst någon av dem.
* * *
Jag var ironisk, jag vill inte vara en blogghora. Jag har lagt ner planerna på att lusa ner bloggen med reklam, så jag är nöjd med de läsare som redan finns här. Hittar nya läsare hit så hittar de hit. Jag ska fortsätta som förr och enbart länka till sådant som jag anser har läsvärde.
* * *
Häng on.
Farfar Halvar hyser visst hopp om att Liam, 6 år, ska bli en bokläsare. Vi läste rätt mycket när han var mindre. Nu får jag läsa för honom ibland, när han har tid. Det har han alldeles för sällan.
Jag minns en gång när jag försökte läsa Daniel Defoes »Robinson Crusoe« för Liams pappa, eller om det var för någon av Liams två farbröder. Det var hursomhelst på den tiden då den det nu var befann sig i den åldern då man fick ha indianer i knäet.
Jag har den boken i en vacker utgåva som min morfar en gång köpte åt mig. Tjockt, gulaktigt papper. Rejält sydda blad och rikligt med svartvita illustrationer.
Doften från sidorna när man bläddrar i en sådan gammal bok … Åh, de borde göra parfym av den doften.
Så jag ville – och vill än – gärna läsa den för något småfolk. Som Morfar gjorde för mig.
Men ingen av mina indianer har varit intresserade. Den jag pratade om här ovan sa:
– Robinson, den idén har gubben som skrev boken snott från teve.
* * *
Jag har sagt det förr och säger det igen: det är alldeles åt helvete för dåligt med Nick Hornby-listor på den här bloggen. Så här kommer en. Ryckt ur rockärmen.
Tidernas fem bästa krimböcker.
»Rött regn« - Dennis Lehane
»Rosens namn« – Umberto Eco
»Händelser vid vatten« – Kerstin Ekman
»Den sista prärievargen« – Michael Connelly
»Svarta sinnen« – Ian Rankin
* * *
Fyra nya klara för Peace & Love: brittiska indiepopbandet The Kooks,
amerikansk-kambodjanska alternativbandet Dengue Fever, unge Erik Hassle och softgrassbandet Abalone Dots.
* * *
Droppa gärna era egna Nick Hornby-listor som bloggkommentarer. Det behöver inte vara böcker. Det kan vara fem bästa maträtterna, fem bästa ölsorterna eller vadfansomhelst.
* * *
Fem bästa Bob Dylan-låtarna. Också snabbryckta ur rockärmen.
Positively 4th Street
Like A Rolling Stone
You’re A Big Girl Now
Tonight I’ll Be Staying Here With You
Blind Willie McTell
* * *
Dagens bokreatips: Michael Connellys »I lagens limo«. Huvudpersonen, försvarsavdokaten Mickey Haller, är en rätt obehaglig typ. Som man ändå gillar. För att ha råd med sin utsvävande livsstil behöver han hela tiden nya lönsamma fall. Den töntiga svenska titeln (»The Lincoln Lawyer« i original) kommer sig av att Haller har sitt kontor i baksätet på en vräkig Lincoln limousine. Ingen Harry Bosch, alltså, men Connelly är ju minst lika bra när han skriver fristående thrillers.
* * *
Den gode Mats Weman är outtröttlig i sin Bob Dylan-mission. På sin blogg börjar han nu samla in läsarnas Dylan Top 20-listor. Jag och Bogey har lagt ribban och redan lämnat våra.
* * *
Påminner om att Conny Thunders bjuder på skivmässa i Falun på lördag. Maila till skivmassa@gmail.com och uppge namn så sätts ni upp på en gästlista.
* * *
Efter först influensa och sen ryggskott var det tungt att komma igång med lubbningen igen. Men fyra blodsmakande rundor sedan comebacken förra tisdagen har smörjt upp ryggen och tagit en upp på banan igen. Efter kvällens distanspass, onsdagens intervallpass och lördagens långpass räknar jag med att även udden ska vara tillbaka.
* * *
Mina mål med träningen:
1) Lubba en mil på 50 minuter.
2) Ta min egen kroppsvikt i bänkpress.
* * *
Med anledning av 500 blogginlägg har favoritbloggaren Tug gjort ännu en exklusiv Oskar on Oskar-intervju.
* * *
Nya U2-albumet »New Line On The Horizon« lär visst finnas på Spotify nu. Själv har jag inte brytt mig om att lyssna. Det var längesen U2 hade något att säga mig.
* * *
Träningsmålsättningen har jag snott rakt av från en sann psykopat – Jack Reacher i Lee Childs böcker. Jack Reacher-böckerna har vi ju pratat allvar om förr här på Halvars huvudsaker.
* * *
Jag börjar läsa Karolina Ramqvists kommande roman »Flickvännen« (Wahlström & Widstrand). Det känns snuddande nära att den kommer att stupa på min 30-sidors smärtgräns.
* * *
Förr om åren förde jag aldrig träningsdagbok. Nu gör jag det på två ställen på nätet. Här och här. Kurvor och stapeldiagram och cirkeldiagram och jag vet inte allt som visar hur man ligger till. Bara det gör att man kommer iväg och inte slarvar och skjuter upp och har sig.
* * *
Jag lurar på att börja lägga ut de där kurvorna och staplarna och cirklarna på bloggen framöver. Peppa mig själv. Men först vill jag förstås att resultaten ska ligga snäppet närmare Jack Reacher-nivåerna än de gör nu.
* * *
Häng on.
Det kan handla om att det är jag som har blivit gubbgrinig och träig och tycker att allting var bättre förr, jag vet inte, men säg det åt mig att det är så och jag tänker inte komma med mer än småpruppande protester.
För hur det än är med den saken så har jag inte lika lätt som förr för att gå ner i spagat över ny musik. Ja, det är värre, bra mycket djävligare, än så – det mesta som släpps lämnar mig likgiltig.
Likgiltig. Fy fan. Likgiltig, det värsta man kan vara.
Slå mig inte, men jag tycker så, det är sorgligt, men jag känner så.
Därför blir jag så glad nu när det äntligen kommer en ny skiva som jag, som förr, tjejspelar.
Tjejspelar, alltså lyssnar på om och om igen.
Perssons Packs come back Öster om Heden.
Jag tänkte i går kväll, under läsningen av Paul Austers »Mannen i mörkret«, att jag skulle hitta på några bra ord, ett par fina meningar, som beskrev Perssons Pack.
Men så i morse, när jag läste Malena Rydells DN-recension av Öster om Heden, jag insåg det meningslösa i det. Hur länge jag än satt här och grunnade skulle jag aldrig komma på något bättre än Malena Rydells » snusspottande bonnrock« och »laglös brännvinsrock«.
Dessutom är jag överens med henne om att det allra bästa spåret på skivan är duetten med Annika Norlin, »Stenad i Stockholm«.
Snusspottande bonnrock.
Laglös brännvinsrock.
Det är alltså vad som behövs för att numera få ned gubbgriniga typer i spagat.
* * *
Jag vet inte, det kan vara en gammal nyhet för er, men magnifikt självcentrerad som man är så är allt som är nytt för mig en nyhet. Alltså att Nick Hornbys »Slam« (Månpocket) nu finns med mjuka pärmar till priset av en stöl på bättre krogar.
* * *
Jag saknar fåglarna. De där som sitter i fågelstugan som jag satte upp på en avsågad äppelträdgren utanför fönstret på skrivarstugan. Det är det enda jag saknar med flytten från skrivarstugan.
* * *
Vem fan kan å andra sidan hålla reda på alla böcker som kommer ut. Det lär handla om fyra tusen per dag. Om vi tänker oss att vi läser fyra böcker i veckan och att all publicering av kommande böcker avbröts, så skulle det ändå ta oss 250 000 år att ta del av allt som hittills skrivits.
* * *
Jag har inte på ett tag svarat på bloggkommentarer och mejl. Det är inte för att jag är oförskämd, det beror på att mitt ryggproblem gör att jag måste sitta så korta stunder som möjligt.
* * *
Paul Austers »Mannen i mörkret«, jag läste ut den i går kväll, det var snabbt gjort, tvåhundra sidor, och tja … Den har inte recensionsdag förrän i vecka 11, men jag kan redan nu säga så mycket att jag inte vill ha på mitt samvete att rekommendera den till andra än Austers hard core-fans – de som läser honom för språket.
* * *
»Jag vet inte hur många som läser den här bloggen – nätfolket på DN berättar inte sånt eftersom om siffran är låg så ber vi dem skriva sina egna satans bloggar, och om den är hög så kräver vi ekonomisk kompensation – men jag uppdaterade inte igår och känner mig väldigt illa till mods av det.
Förmodligen känner alla bloggare och site-innehavare så. Det finns en osynlig församling därute som man automatiskt har upprättat ett kontrakt med. Om man inte uppdaterar så drabbas man av hemska visioner: miljoner trogna läsare som sitter och hulkar i sin vilsenhet, knyter nävarna mot himlen och stönar varför har du övergivit oss?
Efter tre dagar utan uppdatering börjar de jävlarna bygga guldkalvar och dansa kring andra bloggare. Människan är svag.«
- Dagens Nyheters bloggande kulturredaktör Jonas Thente träffar bulls eye (i ett rätt gammalt inlägg som jag kopierade men glömt bort tills nu)
* * *
Nu tigger ryggen om nåd. Häng on.
Jag storstädar. Det är ett smutsigt jobb men någon måste göra det. Det var ett år sen sist. Minst ett år sedan.
Vad jag pratar om är att jag dammar, rensar och sorterar de enda världsliga ting jag fäster vikt vid — mina böcker och skivor. En del av det ska flyttas över till hyllorna i mitt nya skrivarrum.
Jag vet att jag kommer att få svårt med nattsömnen när jag har bökat klart i hyllorna, vältrat upp en massa begravda hundar, blivit påmind om alla halvarslade hjältesamlingar man har på gång.
Det kan gå långa perioder under vilka jag lyckas förtränga att jag i min ägo inte har exempelvis förstaupplagan av Stieg Trenters »Farlig fåfänga«. Jag kan också tillfälligt hänga av mig minnet av när jag i en tågkupé glömde Raymond Carvers »Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek« och ännu inte har lyckats få tag i ett nytt ex på antikvariaten.
Men allt sånt där kommer över en nu. Och sen alla pinsamheter som står djupt begravda i skivsamlingen. Ta exempelvis … nej, det finns gränser för vad man lämnar ut.
Under ett år hinner också en som aldrig begåvades med ordningssinne ställa till med en pölsa i hyllorna. Som … vad ska vi hugga till med bland allt som skulle få en bibliotekarie att kallsvettig och olustig gå undan och dra ett gäng Ave Maria.
Vi hugger till med Simon & Garfunkel. Jag har ett par av deras gamla LP-skivor, Sounds of Silence och Bridge Over Trouble Water, insorterade på S. Som sig bör, som varenda en med minsta bibliotekariesjäl i sig skulle ha.
Men allt jag har med dem på cd, ett samlingsalbum, det har jag stående på G.
Det är Frank Sinatras fel.
Jag kom en gång hem från Ingo och Peter på Folk & Rock med Sinatras då nya best of-samling My Way, och den fick inte plats bredvid de andra Sinatra som stod längst ut till höger i S-hyllan.
Jag hade inte hjärta att flytta ner honom på en ny rad, i närheten av Uno Svenningsson (åfan, där halkade en pinsamhet in ändå) med sin gnälliga röst.
Den gången lyckades jag dock intala mig själv att det fanns en viss logik bakom att göra plats för Sinatra genom att flytta upp Simon & Garfunkel till en ledig G-glugg.
Jag menar, de hette ju Tom & Jerry från början och kunde lika gärna ha kallat sig Garfunkel & Simon vid namnbytet.
Sånt där kan svänga snabbare än man hinner säga U2, och har ingenting att göra med vem som är geniet i ett låtskrivarpar.
Tänk bara en stund på vad det står på skivetiketterna till The Beatles tio första originallåtar. Som upphovsmän står där »McCartney-Lennon«.
Först från och med när singeln »She Loves You« släpptes 23 augusti 1963 blev det ordning på Abbey Road-torpet: »Lennon-McCartney«.
Ålrajt. Jag håller med om att det var ett långsökt resonemang. Jag var ända ute vid hörnflaggan för att dribbla det i mål.
Och jag kan ha skrivit det för att briljera med vad jag nyss läste när jag kom av mig i städningen av hyllorna med musikböcker och fastnade i en bok som noga går igenom hela The Beatles stora låtkatalog — Ian MacDonalds »En revolution i huvudet«.
***
Jesper, aka Zigge när han lämnar ironiska kommentarer om gubbrockare i farsgubbens blogg, påpekar att Björn Ranelid har en narcissistisk jämlike i Harry Potter-böckernas Gilderoy Lockhart.
***
Spännande intervjuer med John Lennon på cd, som den allra sista: Testimony – The Life And Times of John Lennon»In His Own Words«.
***
Ian Rankin överger i sin senaste bok den ruffige Edinburgh-polisen John Rebus. Rankins nya kriminalroman är en fristående thriller med titeln »Doors Open«. Huvudkaraktären heter Mike Mackenzie, man med »the devil in his soul« och en plan som går ut på att befria National Gallery of Scotland från några av dess värdefullaste konstverk.
***
Man kommer inte undan, julsånger överallt nu. Vilken är populärast? Ja, åtminstone om man frågar engelsmännen är det Whams »Last Christmas«. Det visar en sammanställning som den brittiska motsvarigheten till Stim har gjort. George Michaels och Andrew Ridgeleys hit från 1984 är etta på den lista som följs av Band Aid’s »Do They Now It’s Christmas«, Pouges »Fairytale of New York«, Mariah Careys »All I Want for Christmas is You« och Bruce Springsteens version av »Santa Claus is Coming to Town«.
***
SOM SAGT VAR
»Dagens bortskämda fildelare har inte en aning om dom umbäranden vi tvingades genomlida för att stjäla åt oss lite musik. Ständigt ett nervöst finger på bandspelaren för att inte Kaj Kindvall skulle prata sönder låten!«
- Berglins i SvD
***
Jag ser ju inte på tv. Det ligger ingen snobbism i det. Jag vill helt enkelt hellre läsa böcker och lyssna på musik om kvällarna, och tv-serier som folk jag litar på säger är bra väntar jag med att se tills de kommer på dvd så att jag kan titta när det passar mig. Den enda av de där serierna som jag de senaste åren har följt direkt i tv är Sopranos. I dagarna släpps David Chases gangstersaga, alla sex säsongerna, i en och samma dvd-box. Vill vill vill ha.
NY BOK
NICK HORNBY ❘ Shakespeare Wrote For Money ❘ McSweeny’s Books
Nick Hornby har, av anledningar jag inte känner till, tyvärr lagt ner sin månatliga kolumn Stuff I’ve Been Reading i det litterära magasinet The Belivier. Denna hornbyska läsdagbok i spaltform finns samlade i två tidigare böcker. I denna den tredje och sista visar Hornby som i de tidigare att han kan lika mycket om böcker som om popmusik och fotboll. Och han visar det med stil. Oemotståndlig läsning.
***
1. Say It Right – Nelly Furtado 2. Human – The Killers 3. In The Garden – Van Morrison 4. (Just Like) Starting Over – The Flaming Lips 5. Logiskt – Petter 6. Bad News – Kanye West
7. Jealous Guy – Youssou N’Dour 8. Apple of My Eye – Ed Harcourt 9. I Don’t Want Nobody But My Baby – Tony Owens 10. Knockin’ On Heavens Door – Anthony & The Johnsons 11. Alright – Pilot Speed 12. Brownsville Girl – Bob Dylan
När vi ska se en film, jag ligger ju lägst i näringskedjan, jag får aldrig välja vad vi ska se, så jag har gjort Macbooken till min hemmabio.
Det ställer till problem de kvällar och sena nätter jag får ha teven för mig själv. Det händer så sällan att jag minst är från Barcelona vid kontrollspakarna till den nya dvd-spelaren.
Innan de går och lägger sig får kvinnor och barn hjälpa mig få igång filmerna.
Ända tills jag en kväll sa att jag kan själv nu och stoppade i »A Love Song for Bobby Long« med John Travolta och Scarlett Johansson. Bara musiken i den filmen — med den vackra titelsången och andra spår från Grayson Capps finfina album If You Knew My Mind — bara soundtracket gör den till en omistlig film. Jag har sett den en gång till sen den kvällen. Och nej, det beror inte e n b a r t på Scarlett Johansson …
Så inte undra på att jag första gången efter en stund svor högt.
»Fan också, nu har dom skickat en dvd-film som är textad på norska.«
A kom. A tittade. A sa:
»Amenherreguuud, fattar du inte ens att du själv måste välja språk.«
I Macbooken behöver jag inte kunna det där, där har jag svenska som språk förinställt i filmvisningsmojängen. Så här satt jag framför platt-tv:n och tvingades dra till med en nödlögn. Eller hur?
»Det var ett skämt«, sa jag, »tror du att jag är helt dum i huvudet?«
Istället för att ge ett rakt svar, valde kvinnan den diplomatiska taktiken att byta samtalsämne.
* * *
»Man kan inte tala om havet med en brunnsgroda. Den har för snäva horisonter.«
- Chuang-tse
Fyra man inte vill möta i en mörk gränd:
Professor Moriarty
Den Döve
Poeten
Hannibal Lecter
DAGENS LÄSARMEJL
Hei
Jeg fant din blogg via Lennart Perssons nye hjemmeside. Leste noen av tekstene du har liggende ute på bloggen og vil gjerne kjøpe din bok. Hvordan gjør jeg det?
Hilsen
Hans Erik (i Norge)
NY CD
Nu kan ni lyssna på smakprov från min vän Ola Bjurmans nya cd-album Fogerty Files, proddad och arrad av gitarristen Peter O Ekberg. Det handlar om personliga tolkningar av John Fogertys sånger. Lyssna bara på den släpiga tolkningen av min personliga favorit-Creedence »Almost Saturday Night« och ni kommer att förstå varför jag kallar den sångaren för Blues-Ola. Här är skivan som kommer att bli hans stora genombrott. Read my lips.
* * *
Monty Python-humorn, jag är svag för den, så jag kan inte låta bli att norpa det här från the real mymlans blogg.
* * *
Nu har alltså Halvars huvudsaker två läsare i Norge. Stort.
* * *
Nja, jag vet inte längre. Den är nog inte så bra som jag i upphetsningen över en ny Ulf Lundell lurade mig att tycka. Omlyssning i dag fick mig att ta bort Omaha från Huvudsaker just nu. Åtminstone tillfälligt.
* * *
Den här stumpen behöver ni inte bry er om, det är bara ett test för att se om Halvars huvudsaker dyker upp på en karta över bloggar här hos mig i Borlänge.
DAGENS CITAT
»Om man drömmer om att bli författare har man garanterat dunkla, sliskiga tankar om att bli en riktigt berömd författare — tro inte på folk som påstår något annat.«
Nick Hornby, »31 Songs«
* * *
Om det nu är så att kärleken är blind, varför tas det då på sexiga underkläder?
* * *
I lurarna just nu är det »Jesus, Etc.« med Wilco. När jag en gång droppade den i en tidningskrönika strök redigeraren Etc. Man har haft sina krig med klåfingriga redigerare.
Det var snöiga vintrar på den tiden och CCCP hade Fetisov och Kasatonov som backar bakom Krutov, Larionov och Makarov.
* * *
Skriva är den ensammes sätt att umgås.
KÄKDROPPET
På Expo Köp — de hade färdig julskinka i skivor. Hemma — det fanns Vikabröd, skånsk senap och kall mjölk.
* * *
Djupt känt tack för alla era bokbeställningar. Chockskadad hoppas jag hämta mig så pass att jag hinner börja leverera under helgen.
* * *
Något gjorde att mitt glas öl på puben sällan räckte lika länge som andras.
Jag satt med mina goda vänner Claes Hylinger och Cornelis Vreeswijk på ett pilsnerpang. Jag drack cappucino med laktosfri mjölk. Hylinger drack calvados. Cornelis drack pilsner. Sedan han med en av dem sig stärkt, vände han sig till den vindögda servitrisen och sa:
»Fröken, har ni märkt, har det ännu ej slagit er, att jag har iakttagit er? Att jag har iakttagit er.«
Hon log sitt vackra leende, kom med ännu en pilsner, ännu en calvados.
Detta fick Hylinger att brista ut i små episodiska historier ur sitt liv som medlem i det hemliga sällskapet.
»Medlemmarna är väldigt hemliga«, sa han, »men man kan känna igen dem på att de fäller upp ett paraply när det börjar regna.«
Det hade hunnit bli sen eftermiddag. Jag hade suttit där sedan tidigt på förmiddagen, inbillande mig att jag arbetade på min roman. Det är ett illusionsnummer jag utfört så ofta att det har drivits till mästarens nivå.
Jag hade sett hur det glimmade till i A:s blick när jag meddelade att jag skulle gå och sätta mig på något äventyrligt ställe långt från hemmet och arbeta. Jag tror att det är män av den kalibern kvinnor suktar efter. Farliga och spännande män som de aldrig kan vara riktigt säkra på var de har.
Jag lyssnade på en ny Cornelissång i podden. Jag vände sida i Hylingerboken. Hela tiden beredd att när som helst avbryta läsningen och skriva ner någon stor tanke i Moleskinen.
* * *
Bogey här bland kommentarerna – ni läser väl kommentarerna, bloggens guldgruva – bjuder ju på tjuvlyssning av kommande Eldkvarnsingeln Hunger Hotell. Låter som en springsteensk hit, om ni frågar mig.
* * *
Om det nu inte är fejk, nog är det här taskspeleri så här nära gränsen. Nog är det rätt roligt också. Personligen tror jag att Marcus Birro skulle tjäna på att bara himla med blicken och bjuda på det. Birropoesi kommer att leva längre än Alexironi.
BOKTIPSET
»Saker och ting som barnbarnen borde veta«, Mark Oliver Everett (Reverb förlag)
Årets kanske finaste lilla självbiografi. Om hur amerikanen Mark Oliver Everett, som gör sånger om sitt liv under namnet Eels, på kort tid förlorar hela sin familj. Om hur han tar sig upp ur det mörka hålet till ljuset. Om kompromisslös syn på konsten.
Alla som dör omkring Everett får honom att inse hur flyktigt livet på jorden är, och han sätter det som verkligen är viktigt i långa loppet i förgrunden. För Everett, ensam i livet, blir det konsten. Han bestämmer sig för att bli en konstnär, en riktig och äkta. Övertygad om att det han håller på med är viktigt skapar han sin musik utan minsta hänsyn till skivbolagens marknadsaspekter.
Det är ärligt, det är äkta, det är sorgligt, det är vackert, det är chosefritt och det är rak och enkel singer-songwriterprosa. Med så lågmäld och finstämd humor att det här är en bok man alla gånger hittar i biblioteket hemma hos Nick Hornby.
LADDA NER
»Saskia«
Cornelis VreeswijkSaskia är ett namn med klang
Hon jobbar på ett pilsnerpang
Hon ser i kors varthän hon ser
Men hon är vacker när hon ler
Ja hon är vacker
När hon ler
DAGENS BLOGG
The Guardians Books Blog. Avdelning på en litteratursajt som får boknördar att gå ner i spagat. Ta bara serien Writers’ Room, med bilder från författares arbetsrum. På bilden ser ni hur det ser ut där den för mig obekanta Francesca Simon sitter och skriver sina böcker. Hitills obekräftade rykten gör gällande att The Guardians fotograf härnäst dyker upp i den ockragula skrivarstuga med dalaröda knutar där Halvars huvudsakers redaktion håller till.
* * *
Nivån var himmelsk redan vid första genomlyssningen, Bob Dylans sånger på Tell Tale Signs bara växer. Och växer. Som alltid med alla Dylansånger.
Just nu är jag nog mest förtjust i »Ain’t Talkin’«, den alternativa tagningen av sista låten på det album jag har klippt ur en bit av som logga till den här bloggen. Fast frågar nån mig i morgon är det säkert något annat av de 27 spåren på 2cd:n Tell Tale Signs. Alltså den dylanska BYRÅLÅDERENSNING som spöar skiten ur alla andra cd-skivor 2008.
* * *
»Mitt under intervjun reser sig Anette Kullenberg för att gå ut och röka.
Herregud.
Vet hon inte att cigaretter är farliga?
– Äh, fräser Anette Kullenberg.«
Ica Kuriren träffar en Anette Kullenberg – aktuell med nya Marianne Höök-biografin – som sitter med ett glas vin på Operabaren och ger blanka fasen.
DVDn
»I’m Not There«, Todd Haynes (Tin edition, Scanbox)
Cate Blanchett, Heath Ledger, Richard Gere mfl
Om det här vore för tjugo år sen, om jag haft den här bloggen då, jag hade hellre stängt ner den än skriva vad jag tycker om Todd Haynes surrealistiska sexpersonersgestaltning av Bob Dylan. Ger ju inga kreddpoäng i popkulturella kretsar att säga sånt högt. Men nu när jag för länge sen har vuxit ifrån den där ängsliga poänginsamlingstävlingen kan jag säga det högt:
»I’m Not There« är kejsarens nya kläder.
Finns ett par tre scener jag kan tänka mig att se om. Cate Blanchett är med i de scenerna.
Todd Haynes säger mig ingenting om Bob Dylan som jag inte redan har i mina bokhyllor och soundtracket har jag redan utspritt i mina skivhyllor.
Rockystrippen i dagens DN, såg ni den? Första rutan, Rocky och tjejen på konstutställning, tjejen om en av de modernistiska tavlorna:
»Vad får han allt ifrån?«
Rocky, med avundsblicken åt annan håll och händerna i fickorna:
»Det är bara påhittat alltihop!«
* * *
Jag vill jag vill jag vill jag vill ha den här. Snälla, Tomten. Jag har ju ätit min spenat och allting man kan begära av en.
DAGENS LÅT
Det är inte nog med att min vän Ingemar Magnusson driver Folk å Rock i Borlänge, verklighetens Championchip Vinyl i Nick Hornbys roman »High Fidelity«.
Nej, denne hängivne och fanatiske musikälskare skriver också poesi och låttexter.
Sent på lördagskvällen mejlar han en av de där låttexterna. Det är sann country, den är bra, Townes van Zandt skulle dö en gång till för att få tonsätta den; jag frågar om jag får lägga ut den här på bloggen.
Ingo okejar men säger att jag inte får skriva att han har skrivit den.
Jag säger att det är ju för att det är just du som har skrivit den som jag vill blogga den.
Men Ingo fegar ur.
Texten är skriven i jagform. Han är ängslig för att folk ska tolka den som att det handlar om honom.
Du blir aldrig någon Johnny Cash, säger jag. Han lät sitt låtjag skjuta en man i Reno. »Just to watch him die«.
***
Regnandet kan jag vara utan, men annars trivs jag aldrig så bra som under den här årstiden. Lövsparkning kan vara min bästa gren.
***
Tänk att självaste Paul Simon har döpt en låt efter min hund.
***
Vid Tjärnasjön ser jag och The Boxer en snubbe som springer i det blöta gräset med ett bildäck förtöjt i ett gummirep som han har fäst kring midjan. Där någonstans anser jag att gränsen går för att hålla sig i form.
***
Spännande att en av de aderton har en blogg. I ett inlägg visar Peter Englund en filmsnutt från sin arbetsplats. När jag ser den slås jag av vilken skillnad det kan vara på konstnärliga arbetsmiljöer. Medan Peter Englund sitter och skriver i en liten stuga med fönster mot en prunkande villaträdgård och med väggarna fulla av böcker och bilder, så sitter till exempel Lars Norén i en lägenhet i stan och stirrar in i en tom, vitkalkad vägg.
***
Texter av Johan Croneman kan man inte få nog många av. Nu börjar han också skriva krönikor om sport i tv på lördagarna i DN. Så tillsammans med sin Bok-lördag regerar nu DN fullständigt på lördagarna.
***
Till och med Liam Gallagher, denne Keith Richards light, har börjat jogga.
***
Den ständige har dock inte, vad jag vet, någon blogg. Tvärtom tycks han gömma sig helt i Börshuset efter uttalandet om kvaliteten på amerikansk litteratur. Inte förrän på torsdag klockan 13 kliver Horace Engdahl ut till världspressen och meddelar att Paul Auster får årets Nobelpris i litteratur.
***
Är så nöjd med minidatorn att det nu inte blir några fler impulsköp i den vägen förrän Apple kommer med sin minidator.
***
Eller om det var Art Garfunkel som skrev »The Boxer«.
***
Nymodigheter som det häringa internätet gör att det tar en faslig tid att läsa Lennart Perssons nya bok »Sånger om sex, Gud och ond bråd död«. Man måste hela tiden ut på tuben och leta efter och lyssna på låtarna han skriver om och man måste kolla om låtar och album finns att fulladda hem eller köpa.
Här får alltså uttrycket att läsa med alla sinnen sin sanna innebörd.
***
Ser till min glädje att Cee-Jay har förgyllt sin iPod med John Hiatts »She Loves the Jerk«.
***
Åker till Falun och ser Jan Troells »Maria Larssons eviga ögonblick«. Fin och lågmäld film med fina rollprestationer av Maria Heiskanen och Mikael Persbrandt och med ett så fantastiskt foto, i sådana där sepiatoner eller vad det heter, att Zigne kommer att gå ned i spagat när han kommer hem från fågelskådningen på Öland och går och ser den.
***
Brage vs Falun på Domnarvsvallen. Satananamma. Krig blir det, krig. Hu!
***
Läser att jag inte är ensam om att ha det som jag har det under läsningen av Lennart Persson-boken. På sitt söndagsuppslag i Expressen skriver Mats Olsson att han också har det så när han läser den boken.
Så nu tror förstås alla som har läst Olsson att jag har norpat det jag skrev här ovan från Olsson och från Olsson har jag snott mycket i mina dar – vilket alla som skriver bör göra – men just i det här fallet vill jag påpeka att jag har min nya minidator som en digital Moleskine på bordet intill läsfåtöljen och att den där noteringen gjordes redan i lördags kväll.
***
Ett tips till Cee-Jay och andra youngsters är att scanna nätet också efter Rodney Crowells inspelning av »She Loves the Jerk«.
***
Men det handlar när allt kommer omkring om nittio minuter. Så länge håller aldrig Faluns skyttegrav, så länge klarar Falun inte av att hålla reda på Fredrik Bengtsson.
***
För övrigt anser jag att Karthago bör återuppbyggas.
|
