Två skribenter i samspråk

En del skribenter har inte ens läst Mario Vargas Llosa.
En del skribenter har till och med träffat Mario Vargas Llosa.

Till tidningarna

Johan rapporterar att min Ipad är på ingång från New York.
Det kan gå så väl att jag har denna makalösa underhållningsmanick redan i kväll.
Hör ni det, alla tidningar, nu vill jag ha Ipad-editioner av varenda blaska som finns.

Jogga och blogga och bokresa

Jodå, jag är själv väldigt medveten om att Halvars huvudsaker för närvarande inte är mycket att hänga i julgranen.
Men jag vet också att det har sina orsaker och att bättre bloggtider kommer åter.
När då? frågar du.
Så småningom, svarar jag.

Hur det än är med det så är läget just nu sådant att jag och Boxarn är på väg till Mellsta för att inviga mina för dagen nyinköpta lubbarpjuck.
Varje maj de senaste sju åtta åren har det varit exakt likadant. Det känns finfint att det är så. Att springskor håller formen ett kalenderår, det är ett bevis på att man själv håller formen och lubbar så regelbundet att de nöts ut.

Att sen skoproducenterna inte lägger manken till för att utveckla skor som håller formen längre än ett år är en annan sak.
Det är ett pris jag är beredd att betala för att må så bra som jag gör av lubbningen.
Nu är det inte vad det handlar om, men om valet skulle stå mellan att blogga eller jogga, så finns ingen tvekan om vad jag skulle välja.

För övrigt har jag stora förväntningar på Bobo Karlssons nya bok »Urban safari« (Prisma). Så stora att jag inte kan bestämma mig för om jag i kväll ska följa med Jesper hem till Johan och titta på hur Barcelona spöar Chelsea eller stanna hemma i schäslongen och läsa reseskribenten Bobo Karlssons gudiebok till de tolv storstäderna Amsterdam, Bangkok, Beirut, Berlin, Buenos Aires, Chicago, Istanbul, Los Angeles, New York, Rio De Janeiro, Sao Paulo och Stockholm.

Själv är jag så uruselt berest att jag har besökt enbart en av dessa städer.
Hur många av dem har du besökt?

Lundell enligt Bjurre

Av Per Bjurman, New York

Hallå i vårsolen.
Ledsen att det varit så tyst i Bjurres hörna, men Stanley Cup-slutspelet pågår och för att citera Tony Soprano:
It’s my busy season.

Nu har jag dock satt ihop en liten Lundell-samling.
Jag vet inte riktigt varför.
Kanske är det för att jag blev så jävla glad över att jag såg att han ska komma till Borlänge på Peace & Love, när jag är hemma, men hur som helst…här är den.
Det handlar inte om hans ”bästa” låtar, bara de som av olika anledningar råkar vara mina personliga favoriter.

Har bara en låtkommentar.
Avslutingen, ”Connemara”, är antagligen det mest magnifika han någonsin gjort. Att inte fler insett det – ja, att den inte resulterat i statyer – beror, tror jag, på att inte tillräckligt många orkat lyssna på hela.
Det ska ni göra nu dock.

BJURRES ULF LUNDELL

Nathan Zuckermans sista suck

Jag tycker inte om helger, jag tycker om den stilla vardagslunken.
Det jag tycker sämst om med långa helger är att det är så svårt att hitta tillbaka till vardagen igen när helgen väl är över.

Jag har ännu inte hittat tillbaka. Men just i dag gör det ingenting.
I dag vill jag ändå inte göra någonting annat än läsa vidare i Philip Roths nya roman »Vålnaden försvinner« (Albert Bonniers Förlag), hans nionde om den stillsamme judiske New York-författaren Nathan Zuckerman.
Och – enligt baksidestexten – den sista i den sviten.

Vilket gör att jag vänder varje sida under växande oro för att Philip Roth ska låta den åldrande Nathan Zuckerman dra sin sista suck.
Det skulle jag inte tycka om.

Påskägg från Manhattan

Av PER BJURMAN, New York

ALLA PRATAR SVENSKA

Här kommer, till Bjurres hörna, ett blågult påskägg från Manhattan.
Bara svenska artister – som sjunger på svenska.
Inget hippt, inget märkvärdigt – bara väldigt bra. Tycker jag.
Några saker:

• Det är chockerande att Barbro Högbergs ”Med ögon känsliga för grönt” inte finns på Spotify. Fixa, för satan.
• Och inget med bob hund annat än senaste…vad är dealen med det?
• Jakob Hellman?
• Vi har Thåström i tre olika inkarnationer. Ingen tillfällighet förstås. Och den sista, Bibel…hur kan den vara så bortglömd? Makalös låt, ju.
• Versen i Tomas Anderssons Wijs Blues om en liten bar är Och stora havet på Folkhemmet. Där bodde jag några år och därför förekommer jag i texten också. Ni kan ju försöka lista ut på vilket sätt.
• Vi har Olle Ljungström i två olika versioner också. Ingen tillfällighet det heller.
• Mikael Wiehe har aldrig varit bättre än i avslutningen – som säger alldeles för mycket om hur jag allt oftare känner mig.

Rock on!

Bjurre träffar Rock’n'roll Animal

Per Bjurman uppdaterar sin hörna. I dag handlar det om soul, och ett möte med Rock’n'roll Animal. I texten nedan presenterar han själv sin »Bjurres soul vol 1«. Ni hittar den som vanligt i Bjurres hörna här uppe till höger.

Av Per Bjurman

Det har varit lite dåligt med pigment på de första listorna, tycker jag.
Så här kommer 20 fina soulfavoriter.
Några korta kommentarer:

• Al Green är det sorglig Spotify-brist på. Det finns i princip bara sentida, och inte så roliga, nummer med honom. Varför? Man vill ju ha med The Reverend på sina soullistor.

• Motown är det inte mycket av. Kommer på en separat lista, är det tänkt.

• Aretha- och Otis-låtarna kan kännas lite uttjatade. men det struntar jag i. De är ju så jävla bra.

• Fattar ni hur hårt Curtis öppning svänger?

• Synkop-breaket i Johnny Bristol-låten…det var själva navet kring vilket det äktenskap jag en gång levde i kretsade.

• Underskattade Clarence Carter såg jag och Virtanen live i New Orleans en gång. Han var otroligt snuskig. Och rolig.

• Med Bill Withers är det ju egentligen ”Live at Carnegie Hall” – världens bästa livskiva – man ska hämta låtar från, men den finns inte heller.

• Lorraine Ellison-dramat är den självklara avslutningen – här såväl som på klubbar med självaktning.
Jag hade aldrig hört talas om den förrän jag gjorde en underbar intervju med Lou Reed i New York 1995.
Jag hade läst hela biografier om hur mycket Rock ’n’ Roll Animal hatar journalister och var livrädd när jag  klev in på Sister Ray Management-kontoret.

Men jag tror han tyckte synd om mig, jag stakade mig som en tredjeklassare under  första engelskalektionen under de första frågorna, och efter ett tag blev det supertrevligt.
Bland annat berättade han om Lorraine Ellisons ”Stay with me”.
– Gå och köp den nu efter intervjun, beordrade Lou, det är den bästa låt som någonsin spelats in.

Brustna hjärtans hotell har öppnat igen

Av PER BJURMAN, New York

Det var ett tag sen jag kom med nån lista nu, mest för att jag blev så upprörd över utrensningen som förstörde så många av de listor jag höll på med.
Här är dock en ny.
Med lite heartbreak.
Brustna hjärtans hotell har öppnat igen, nämligen.
Lyssna och gråt.

Bjurres Heartbreak

1. I Want You – Elvis Costello
2. Jag drömde dig – Mikael Wiehe
3. Stay With Me – Lorraine Ellison
4. Margo’s Waltz – Lloyd Cole
5. I Get Along With You Very Well – Chet Baker
6. I’d Rather Go Blind – Etta James
7. Past Present And Future – The Shangri-Las
8. Unchained Melody – The Rightheous Brothers

9. He Stopped Loving Her Today – George Jones
10. I’ll Walk Alone – Willie Nelson
11. Hickory Wind – Gram Parsons
12. I Can’t Make You Love Me – Bonnie Raitt
13. Älskar du igen – Tant Strul
14. It Makes No Difference – The Band
15. It Isn’t Gonna Be That Way – Steve Forbert
16. Älskad igen – Ulf Lundell

Två likgiltiga popskribenter på Springsteen-konsert

Man blir förstås inte längre speciellt upphetsad av någonting om man har jobbat några år på en kvällstidning och bevakat det mesta. Ta till exempel Per Bjurman och Markus Larsson på Aftonbladet. De rycker numera på axlarna åt vilken rockkonsert som helst, var som helst i världen. Som här, när de i natt svensk tid såg Bruce Springsteen & The E Street Band i Madison Square Garden i New York.

Paparazzo: Håkan Steen, Aftonbladet