Tjejlyssning på Lucinda Williams light

Jag kan inte få nog av första sången, »Rain Roll In«, på Eilen Jewells nya skiva Sea of Tears.
Redan de första ackorden på de där The Byrds-gitarrerna i början får mig på kroken och sen sitter jag där och sprattlar och tjejspelar en av årets bästa countrysånger så här långt.
Ja, hela albumet är trevligt.
Hon är en Lucinda Williams light, Eilen Jewell.

Southern soul som plåster på såret

Jag lyssnar på nya Bob Dylan-albumet. Men jag vill spela det några varv till innan jag fäller något omdöme. Livet har lärt mig att det tar ett tag innan Dylansånger får fäste i en.
Jag har också, i kväll, förstått att vi pratar om en skiva som tydligen finns bara på betal-Spotify. Så jag ber om ursäkt för att jag här nedan länkade till något många av er ännu inte kan lyssna på.

Som ett ringa plåster på det såret får ni här en spellista med soul. Med grov slagsida på southern soul.
HALVARS SOUL VOL. 1

Finfin Buddy & Julie Miller-country

Nej, jag har inte dött eller nåt. Det är bara mycket nu. Exakt med vad behöver ni inte veta, ni vet så mycket om mig ändå.
Så pass kan dock avslöjas att medan jag sysslar med vad det är mycket med så lyssnar jag på Buddy & Julie Miller. Nya albumet Written in Chalk är nog, om ni frågar mig, en av årets finaste skivor så här långt.

Efterlysning

Jag ska sitta uppe och jobba – jo, det är sant – i natt. Så finns det någon nattuggla därute som kan komma med lite Spotifytips att ha som musik under arbetet?

Ta en tusen dagar härifrån

Först är det januari, sen blir man så sjuk att man inte kommer ur sängen på en vecka och så kommer februari och sätter sig tillrätta med sitt eländiga glåmiga arsle över tillvaron.
T S Eliot får säga vad han vill. Det är februari som är den grymmaste månaden. I februari har vintern pågått nog länge, för länge.

Det är i februari stora starka karlar låter sig däckas av små löjliga baciller.
Det är i februari folk börjar grubbla över meningen med vad de gör och allting och slutar blogga.
Man vaknar om morgnarna och så är den dan förstörd.
Snälla, ta en tusen dagar härifrån.

* * *
Jag har den tomma känslan av att ha varit för sent ute, av att vara en brandman som går och plockar i resterna.

* * *
Folk som inte läser böcker, jo, det finns folk som inte läser böcker – hur står de ut när de blir så sjuka att de måste ligga till sängs?

* * *
Man kan få porten utpekad för sig, men vägen måste man hitta själv.

* * *
Karin Fossums kriminalromaner med de norska polisrävarna Konrad Sejer och Jacob Skarre som problemlösare tillhör deckargenrens läsvärdaste.
Den nionde i serien, »Den onda viljan« (Forum), har allt man har lärt sig uppskatta hos Fossum: skicklig intrig, bra språk, litterär gestaltning och psykologiskt djup.
Tre män, barndomsvänner, ger sig mitt i natten ut i en båt. När en av dem kastar sig överbord ser de två andra bara på medan kompisen drunknar. Sejers och Skarres utredning kring vad som ligger bakom blir till en djävulsk utforskning av den mänskliga ondskan.

* * *
De blinda eleverna följer den blinda läraren och lyssnar till visdomen från den klapprande käppen.

* * *
Vilken av de översatta deckarförfattarna är störst på den svenska marknaden? Svar: Peter Robinson. Han är utan konkurrens den framgångsrikaste bland de kriminalförfattare som översätts till svenska. Enligt februarinumret av branschtidningen Svensk Bokhandel säljer en Robinsonbok omkring 200 000 exemplar inräknat alla format.
De som kommer närmast är Michael Connelly och Elizabeth George som båda ligger strax över 100 000 exemplar per titel.

* * *
För den som vill läsa Dennis Lehane i original finns nu »The Given Day« (»Ett land i gryningen«) i pocket.

* * *
Ta sig tid att vara alltings tid. Mogna så småningom. Vara den gamla älven som flyter fram, den hastiga och långsamma gången av allting.

* * *
»Varför dröjer jag mig kvar vid dessa triviala detaljer? För att berättelsens sanning ligger i detaljerna.«
- Paul Auster, »Dårskaper i Brooklyn«

* * *
»Efter tjugofem är alla lika gamla.«
- Oscar Wilde

* * *
En sak är att ha talang. Det är en annan sak att ta tillvara den.

* * *
Låtlistorna ni skickar är räddningen. Min egen musiksmak är stadd i akut förgubbning. Jag orkar inte längre sätta mig in i sånt jag inte sedan tidigare känner till.
Det är för djävligt. Det är inte mitt fel. Men det är så.

* * *
»Såg du vad den där djävla Bjurman skrev i Aftonbladet?«
- Ulf Lundell, sid  331 i »Värmen«

* * *
Häng on.

Åtminstone två spår vill jag tjejlyssna på + Ps-4:a i betyg

Jaha, då sitter man här och lyssnar på Eagles nya skiva »Long road out of Eden«, och ni sitter där och väntar på vad jag ska fälla för omdöme om den. En del av er vässar knivarna och vill ge mig vad jag förtjänar för att jag har den dåliga smaken att gilla Eagles.
Men säga vad jag tycker om att Don Henley, Glenn Frey, Joe Walsh och Timothy B. Schmit gjort saker tillsammans igen, det väntar jag allt ett tag med. Till och med impulsstyrda typer har sina stunder av behärskning. Dessutom har min cd-spelare i skrivande stund bara hunnit till det nionde spåret av de totalt tjugo på denna dubbelmacka.
Så allt jag så här långt trots allt säger är att tredje låten, »Busy being fabulous«, och sjunde, »Waiting in the weeds«, lät så fantastiskt att impulsen var att trycka in repeatknappen och »tjejlyssna« (= spela om och om igen), för att sno ett uttryck från stilikonen Anders Ljung, Borlänges egen Bryan Ferry.
Dock har vi ju några av de där som får sina skivor gratis och – för att sno ännu ett uttryck; den här gången från Chuck Klosterman – lever på att recensera sin egen post, jag läste vad de skrev om skivan medan jag väntade på att Ollebo skulle komma cyklande med mitt med surt förvärvade pengar inköpta ex.

Markus Larsson i Aftonbladet ger »Long road out of Eden« en trea. »Musiken och melodierna har egentligen inte förändrats en millimeter sen 1979. /…/ De har alltid blandat fantastisk västkustrock med ren smörja«.

Dagens Nyheters Nils Hansson delar också han ut en trea. »Naturligtvis låter det snyggt. Framför allt stämsången är bitvis nästan överjordisk. /…/ Jämnt och stabilt, med få verkliga höjdpunkter men också utan svåra svackor«.

Dan Backman i Svenska Dagbladet drämmer till med en femma (= »lysande« på SvDs sexprickiga betygstärning). »Låtskrivandet är gediget och inspirerat, stämsången sitter perfekt och ljudbilden är varm som en sprakande brasa«.

Sydsvenskans Håkan Engström ger bara en tvåa, men varför får vi inte riktigt veta »Det skulle kunna vara stort, men är enbart vansinne«.

Jan Andersson på Göteborgs-Posten ger en trea. »… men precis som för tjugoåtta år sedan skulle de ha sållat betydligt hårdare och nöjt sig med hälften av spåren. Då skulle vi haft en klassisk Eaglesplatta. Nu har vi tjugo låtar som spretar och ett band som griper över allt för mycket«.

Vad Expressen och min egen lokala kritiker i Borlänge Tidning tycker vet jag inte än. Där lever man kvar i den tid då nya skivor släpptes på fredagar.

* * *

Ps (fem timmar senare än ovanstående): Okej, nu har jag lyssnat tillräckligt många varv för att sätta mitt betyg: en fyra. Nedbantad till, säg, tio tolv spår hade det här varit en femma. Och trots att jag ännu inte har lyssnat så värst noga på texterna, märker jag ändå att korrespondenten Per Georg Bjurman kan ha en poäng i det han säger om textmakeriet i kommentarerspåret här under.

Kevin Rowland – tre utropstecken

Kevin Rowlands »My Beauty« — är det det bästa coveralbum som har gjorts?
Jag tror det.
Eller nej.
Just nu är jag s ä k e r på att den gamle knäppgöken till frontare i Dexy’s Midnight Runners har gjort det bästa coveralbum som har gjorts. Någonsin. Just nu håller jag på att lägga in just den skivan i Macbookens jukebox.
Så jävla jävla jävla bra. Tre utropstecken.