Konstiga bokstäver

Morfar har en anteckningsbok.
Den är liten och brun, alltså ingen Moleskine.
Han bär med sig den överallt. Han kan stanna till i steget när vi är på väg någonstans och höja blicken mot skyn, ta fram anteckningsboken och pennan och skriva någonting.
Jag vill göra allt som morfar gör, jag vill också ha en anteckningsbok. En sommardag när vi är på Hasselkvists Bok- & Pappershandel bredvid Metodistkyrkan, mitt emot Borlänge Tidning, köper morfar en ny anteckningsbok och en likadan åt mig.
»Vad ska man skriva i den, morfar?«
»Vadsomhelst.«
»Får man rita i den också?«
»Javisst, man bestämmer helt och hållet själv.«

När vi kommer hem ritar jag i min en flotte och en ångbåt med skovelhjul på Mississippifloden, och jag smygtittar i morfars för att få tips på vad man ska skriva. Men fast jag kan läsa hela böcker själv kan jag inte läsa ett enda ord av det morfar skriver. Hans bokstäver ser inte ut som bokstäverna i böckerna.
Kanske är det så att han skriver amerikanska bokstäver. Som Mark Twain gör i böckerna vi har läst om Huckleberry Finn och Tom Sawyer.
Så som Mark Twain gjorde först. Innan någon som var bra på amerikanska skrev om hans böcker med svenska bokstäver.

Sovmorgon igen

Jag satte mig  i går kväll i öronlappsfåtöljen med Macbooken i knäet och My Morning Jacket i hörlurarna för att finslipa och sandpappra de senaste dagarnas noteringar i min analoga Moleskine.
Det var det gamla vanliga.
Minnesanteckningar om böcker och skivor och filmer jag skulle skaffa och den tröttsamt återkommande uppmaningen till mig själv att gå upp halv sex om morgnarna och skriva fyra boksidor före nio.
Där fanns alltså ingenting, ingenting, som gjorde det nödvändigt att gå upp halv sex i morse heller.

Världens bästa soul enligt Markus Larsson

Höst är ju soul också. Det går om inte annat att avläsa i att jag själv redan innan september är här har börjat tillbringa ohälsosamt många timmar om kvällar och nätter med att rota omkring i skivhyllornas soulavdelning för att plocka ihop spellistor med den musikgenre jag håller högst av dem alla.

Från dessa tänkte jag sedan koka ihop det bästa av det bästa till en spotifylista med soul som skulle få miljontals bloggläsare att kippa efter andan och tigga om nåd, men jag hann inte längre än att plocka in ”Hang On In There Baby” med Johnny Bristol, ”Don’t Play That Song” med Ben E. King, ”Take A Look” med Irma Thomas, ”Across 110th Street” med Bobby Womack, ”Please Stay” med Costello och ”Rainy Night In Georgia” med Gladys Knight förrän katastrofen inträffade.

Espressomanicken drog av överansträgning sin sista sörplande suck och tvingade mig att utmana alla gällande hastighetsbegränsningar för att hinna till Ica Maxi innan stängningsdags och köpa en ny och nu valde jag en sån där med färdigdoserade kapslar som det bara är att mata manicken med och jag måste, så här efter tre eller om det rent av är fyra knallstarka dubbla, utan att det handlar om textreklam utan om ren och sann konsumentupplysning, säga att jag är glad att gammelmanicken drog sin sista suck för det här var real stuff, bara en sån sak som att creman skulle hålla att gå på om man hade mindre fötter.

Vad som därpå hände var att jag fast i grubbel över vilken Barry White-, respektive Teddy Pendergrass- respektive Hall & Oates-låt som skulle tas med gick ut i köket och gjorde en ny dubbel knallstarking och då jag inte så gärna vill skriva någonting så där direkt efter en sådan formidabel koffeinkick, man skriver ju tillräckligt med skit redan utan att ha det minsta lilla under västen, så i väntan på att nyktra till klickade jag ner spotify i viloläge och läste några av de tidningskrönikörer jag håller högt och när jag hamnade hos Aftonbladets Markus Larsson, god vän till Bjurre och med lika god musiksmak som Bjurre, fick jag se att det gick att ta en smidig och listig genväg med den där soullistan.

Han hade redan gjort en. ”Världens bästa soul” enligt Markus Larsson.
Jag sitter med den fetingen till spellista i lurarna nu och läser Marcus Birros ännu inte utkomna bok ”Att leva och dö som Joe Strummer”, just nu är det ”The Weight” med Staple Singers, den hade nog jag missat. Den också.
Jag hoppas att Markus Larsson inte har något emot att jag, den i grund och botten lataste av dem alla, tar den där genvägen och lägger ut den finfina soullistan här.
”Harry Hippie” är med. Borde man ju ha valt som Bobby Womack-nummer.

* * *

Fotnot: Ovanstående är den text jag tidigare gnällde om som borttappad. Nu har jag alltså hittat den. Fråga mig inte hur det gick till. Jag är inte bara den lataste av dem alla, jag är också den vimsigaste av dem alla. Nu ska jag ut i trädgården och leta efter piprankorna som jag för mer än en vecka sen köpte för att plantera vid pergolastolparna. Någonstans därute vet jag att de finns, och bara jag hittar dem och får ner dem i jorden räknar jag med att de redan till nästa sommar har klättrat och täckt in pergolan så att jag kan sitta där i den solstrimmiga skuggan, mer eller mindre dold för omgivningen, och göra ingenting annat än att missbruka espresso, fånga tankar i min Moleskine och odla den lättja som här har visats prov på.

Då livet var en fest

Det fanns en 70-talssommar
då vi spelade Bowies Young Americans
och läste Kerouacs On the Road
och Hemingways A Moveable Feast
och rökte Gauloises ur skrynkliga blåa paket
och hade en svart Moleskine i v-jeansfickan
och min morfars gamla Remington på köksbordet
och var unga och fria och mellisdruckna
och mycket fattiga och mycket lyckliga

Debut som haikudiktare

Jag och Boxarn går länge i Tjärnaberget. På hemvägen stannar vi vid Tjärnasjön. Medan Boxarn utan framgång jagar änder och fiskmåsar sitter jag på bryggan med aprilsolen i ansiktet och skriver en dikt i Moleskinen.
Jag tror att det rent av blev en haiku. Min första i så fall.

Lugnet inom mig
jag vill vara kvar däri
denna stilla ro

No country för plikttrogna gamla män

Det är en aprilmorgon som jag och Boxarn inte vill lämna. Vi vill stanna kvar i det gulvita solljuset och de blekblåa skyarna över den gamla älven.
Och vad skulle hindra mig, en bloggare, en mycket fattig men mycket lycklig paperback writer, en fri man i stan?
Svar kolon. Ingenting.

I poddens lurar har jag Neal Casals tio år gamla album Anytime Tomorrow, en skiva av ren Jayhawks-klass, och i sista låten, balladen »To Much to Ask« , säger Casal att det finns stunder då det är fullt tillräckligt att bara få leva.
Det här är en sådan morgonstund.

Solen varm, vinden ljum, ljuset gulare, rikare igen. Fåglarnas kvitter har ett jubel i sig. Isen kvar bara närmast Ol’ Man Rivers stränder.
Inte en isbjörn i sikte.
Det är över nu.

Vi går där på den leriga strandpromenaden längs älvbrinken och jag känner vingarna växa ut.
Livet med ens älskansvärt igen. Framför en hela den brusande, sjudande våren och försommaren
En frihetslängtan kommer över mig. Jag vill vara Ännu Friare. Jag vill göra en Jack Kerouac och med vinden i håret och en bunt Moleskines i ryggsäcken bege mig ut på drift.
Tågluffa, fotvandra, båtluffa. Rida mot solnedgången.

Men man är för feg och tråkig, en plikttrogen typ.
Så det mest rebelliska jag vågar mig på är att gå hem och strunta i att knäppa igång Macbooken och istället sätta mig på verandatrappan och läsa Cormac McCarthys »No Country for Old Men«, som nu finns ute i Ulf Gyllenhaks svenska översättning (Albert Bonniers förlag).

Jag kan inte stå emot att genast börja läsa boken bakom bröderna Cohens film. Jag hade annars tänkt att jag skulle hitta på en anledning att få skriva någonting om Åke Smedberg.
Om jag hade hittat en anledning skulle jag ha tagit på mig kåsörhatten och skriva att jag istället för »No Country for Old Men« satte mig på verandatrappan och läste någonting av Åke Smedberg, till exempel »Ängeln och andra noveller«.

Det skulle då osökt ha fört mig till att berätta om hur Åke Smedberg blev en evig hjälte den gången får många år sedan då jag hade skrivit om en av hans böcker i Dagens Nyheter.
Det hade han läst och skickade mig sin novellsamling »Träd in i mitt rike« med en lång personlig dedikation.
Mycket större än så kan det inte bli i min värld.

Länge har jag väntat på ett tillfälle att få tuppa mig om det här i bloggen. Jag vet inte vad som gör mig malligast.
Att jag i min ägo har en bok som Åke Smedberg har skrivit en lång hälsning i.
Eller att Åke Smedberg läser vad jag skriver.

Men nu började jag ju istället på Cormac McCarthys bok och hittade ingen koppling som gav mig en anledning till att få skriva om Åke Smedberg.
Hur det än var med det så var det en finfin aprilmorgon.
En som varken jag eller Boxarn ville lämna, men som en av oss var för plikttrogen för att våga stanna kvar i.

Meningen med att ha en bra mening

Jag har en bra mening. Den kom till mig på en lubbrunda en kväll förra våren med gräsdoft i vindarna och tussilagon i dikena.
Meningar hör till de gåvor man kan välsignas med när man har lubbat långt och länge och endorfinkicken kommer och lyfter en till de dimensioner där lubbning är lika mycket ansträngande kroppsarbete som njutningsfylld meditation.

I åtta år nu har jag varit en lubbare. Ändå fattar jag fotfarande inte vad det är som händer med en i de där lägena.
Man är trött, man har en vägg framför sig, man frågar sig varför man är en sådan idiot, varför man inte istället sitter hemma i schäslongen med en McBain-pocket i ena näven, en kall tjeckisk pilsner i andra näven och Del Shannon-samlingen Keep Searchin’ i cd-spelaren.

Men då, när det är som allra jävligast, i motvinden, i en backdjävul, just då kommer denna den bästa av berusningar och kickar en som Anders Svenssons skruvade frispark över argentinarnas mur 2002 och rätt upp i sjunde nätmaskan från vänstra krysset.
Man blir till en kloning mellan Englands Paul Scholes och danskarnas Stig Tøfting det VM-året och kan fortsätta springa hur långt som helst och tills varenda ko har kommit hem.
Meningar om det mesta kan då komma till en. Ja, meningen med allting över huvud taget.

Jag tävlar inte mot någon eller något. Och jag lubbar inte för att lubba ifrån min medelålder.
Jag började lubba för att jag letade efter en metod som skulle få mig att koppla av och komma ner i varv när den forna metoden, tjeckiska pilsner-metoden, visade sig passa en allt sämre ju äldre man blev.
Nu mår jag för nästan för jämnan lika bra och är lika nedarvad som efter ett par tre Urquell.

Det händer att jag kan sakna min gamla metod, någon fredag eftermiddag, när man hela veckan har skrivit väl och vill belöna sig för att man har varit så duktig.
Några gånger under de här åren har jag gått på och gett efter för den känslan. Men man lär sig. Jag har lärt mig att det där är en romantisk och nostalgisk saknad, och jag har lärt mig att då snöra på mig springskorna och lubba så sakta att de där tankarna bleknar bort innan man hinner hem igen.

De där meningarna kan också hinna blekna bort; jag lubbar ju för det mesta i samma tillbakalutade lufs som en låt av Ry Cooder eller J J Cale.
Så den där gången i våras, den vi började prata om, då i kurvan in mot Sportfältet, där började jag oroa mig för att den där meningen som hade kläckts i backjävuln efter Mellstabron, att den skulle hinna dra sig undan till den elefantkyrkogård där det mesta av ens tankegods hamnar.
Och gudskelov för att det är så. Tänk så mycket skit man hinner tänka på en dag. Tänk om all den där skiten hamnade i ens blogg.

Men den här meningen – den var av sådan lödighet att den skulle gå att ha som det nav kring vilket novellers hjul snurrar. Ja, fan vet om inte en hel roman kunde spinnas kring den.
Hela vägen hem till duschen upprepade jag meningen som ett mantra, och skyndade mig skriva in den i Moleskinen jag har i badrumsskåpet.
Jo, jag har en där. Också.
Rakning är en annan meningsalstrande gren. Tandborstning likaså. Och för den glömske finns ingen tid att förlora.

Dagarna och veckorna och månaderna gick, och för varje gång jag stod där med raklödder i ansiktet och gjorde en ny anteckning i Moleskinen läste jag den där meningen.
Om morgnarna började jag se mig med ny tillförsikt i rakspegeln. Jag var inte längre ung men ännu inte gammal och oroade mig inte för framtiden och inte för den tid som gått.

Vad livet än hade i beredskap visste jag att det fanns en mening. En god och bra mening som det gällde att vara rädd om och vårda ömt.

Kort och gott om ditt och datt

Granarna var vita, snöbehängda, när Boxarn och jag pulsade bort till älvkröken i dag. Riktig vinter, gammeldags.
Jag gick i den där mjuka snön bland mina tankar, dessa långsamt kringdrivande associationer. Kort och gott om ditt och datt.
Joni Michell sjöng i poddens lurar.
It’s lifes illusions I recall
I really don’t know life at all
Jag var beredd att hålla med henne.

Och när vi kom hem skrev jag ner en del av de där tankarna i min svarta Moleskine och såg att John Lennon hade varit där och sagt:
Jag skriver om mig själv för att jag kan mig själv bäst.
Jag var beredd att hålla med honom.

* * *
Ensam är ett vackert ord. Förutsatt att man är ensam ensam, och inte i sällskap eller ensam i ett sammanhang.

* * *
Allt är tillåtet i kärlek och journalistik.

* * *
Expressens Pamela Andersson ger Per Fosshaug epitetet »bandydåren«.
Hey, Pamela – har du missat att Fosshaug berättat att han har diagnosen adhd?

* * *
Ni minns att jag har skrivit om min smärtgräns när det gäller böcker. Trettio sidor ger jag en bok – har den inte lyckats fånga mig vid det laget börjar jag på en ny.
Senaste exemplet på det är Carl-Johan Vallgrens nya roman »Kunzelmann & Kunzelmann« (Albert Bonniers). Men när jag nu ser att det i nästan alla recensioner påpekas hur illa den börjar men att den tar sig får man kanske ge den en ny chans.

* * *
»Har ni också tagit ut semester den här veckan för att följa bandy-VM så där riktigt ordentligt? SVT gör ju en storstatsning på alla de idrotter som ingen annan vill ha, hatten av för den inställningen. I vår sänder man 40 timmar direkt från casting-VM, och sedan blir det 80 timmar från norska slutspelet i vattenpolo. Gräjt.«
- DNs tv-krönikör Johan Croneman vågar sätta sin lit till de 30 procent av läsarna som förstår ironi.

* * *
Ända sedan förra helgen har jag tänkt tipsa om Mark Billinghams nya i Tom Thorne-serien, »Dödsbud« (Minotaur), men glömmer hela tiden bort det.

* * *
Nyligen läste jag det igen, eller om jag hörde det på radion, nån som skrev eller sa nånting om »Hemingways hårdkokta stil«.
Hur seglivad kan en myt bli?
Papa skriver inte hårdkokt. Han skriver mjukt, han skriver vackert.

* * *
»Varför dricker du? För att jag är ledsen. Varför är du ledsen? För att jag dricker.«
- Jhonny, The Juke Box Man, har ett fyllesnack med sig själv i Åke Edwardsons »Jukebox« – en bok i ljust minne bevarad.

* * *
»I min ålder vill man inte se bra ut för sin ålder.
Ansiktslyftning?
Jag orkar inte ens lyfta en matkasse.«
- Bodil Malmsten på sin blogg.

* * *
Varför ger jag en bok bara trettio sidor? Därför att jag inte längre har någon recensionsplikt och det finns så mycket goda böcker att det inte finns någon anledning att läsa illa skrivna. Jag läser för att det är en njutning att läsa och jag läser bara det som är en njutning att läsa.

* * *
»Den som inte är beredd att vara ensam ska inte heller ge sig ut på jakt efter friheten.«
- Schopenhauer

* * *
Klipp från Lasse Anrells Floskeltoppen i Aftonbladet:
»Jag ramlar inte längre ut, full, från bilar utan trosor«.
Victoria Silvstedt i Aftonbladet.se, avd Mycket upplyftande kommaterings- meningsuppbyggnads- och syftningsfelsextravaganza, allt i ett.

* * *
Självcensur – detta skammens hot mot yttrandefriheten.

* * *
Nu är det »Two hearts« med The Jayhawks.

* * *
Jag gömde mig i ölen och i drömmarna.

* * *
Har jag tipsat om Mark Billinghams »Dödsbud» nu?

* * *
Jag gick i den där snön och tänkte på att göra om skrivarstugan till en ateljé. Vara därute några timmar om dan på somrarna och måla med fönstret och dörren öppen och musik på hög volym.

* * *
Och nu är det »Either way« med Wilco.

* * *
Det finns inga ateister i skyttegravar.

* * *
Att upprepa någonting gång på gång gör det inte sant eller ens sannare.

* * *
När jag drack, då drack jag oftast mer än jag hade tänkt mig och gjorde och sa galna grejer. Jag insåg att sånt var väldigt kul när jag var arton och tills jag var tjugo nånting, men inte så kul när man var fyrtio.
Att dricka tillförde inget till mitt liv längre, så jag tröttnade på det.

Andreas Kleerup skriver i kväll, söndag, på debattsajten Newsmill om konstnärer och stimulantia. »Vissa röker tobak. Andra röker annat. / … / Testa snus. Att sätta sig över folk som Vet att de har problem när du själv är slav under Nikotin-devil är bara tunt.«

* * *
alla mina drömmar
har gått i uppfyllelse
jag skriver det här till er
som tvivlar på att ni behöver mig
- Bruno K. Öijer

* * *
Sådärja. Förutsatt att allt det här hänger ihop – vilket jag själv är alldeles säker på – så slutar vi här för den här gången.

* * *
Häng on.

Aldrig så ensam som du tror

Jag sitter i vinterkvällen och läser och antecknar i min svarta Moleskine.
Det är ingenting konstigt med det.
Det är vad jag gör. Läser och skriver. Skriver och läser.
Men ändå. Det är, när allt kommer omkring, nyårsafton.
Jag hittar i Moleskinen en dikt.

jag saknar inte
dom vänner jag haft
det stör mej inte ens
att dom sitter kvar i sina egna skuggor
där dom aldrig kan blomma
aldrig slå ut

Kanske skrev Bruno K. Öijer den en nyårsafton. Jag vill gärna tro det. Han är min vän, jag känner igen mig i honom.
En annan vän dyker upp i podden.
Jag har den inställd på »blanda spår«, och jag har mycket Ulf Lundell i den.
Nu kommer en sång där han berättar att han är en lycklig man igen. Som vaknar ren om morgnarna, utan någonting i blodet, och sen går i ett knirrande knarrande vinterland och kommer hem igen till ett varmt hus med snö som faller i stora flingor utanför frostblommiga fönster och där det doftar blossande vin från kastrullerna.

Jag känner igen mig, bortsett från glöggdoften; julmust gäller numera när jag och Boxarn kommer hem till det varma huset, och jag är också en romantiker.
Ulf Lundell … jag vet inte, kanske kan inte några andra än män i min ålder förstå det här – men den mannen har i hela mitt vuxenliv följt mig som en storebror.
Du är aldrig så ensam som du tror.
Inte ens en nyårsafton.
Det har funnits så många kvällar och nätter i mitt liv då jag har haft en djup, sann känsla av att Ulf Lundell är min bästa vän.

Tekniken lurar en att se Popey istället för att arbeta

Jag begriper inte hur det fungerar men det behöver man inte begripa. Jag är bara glad åt att det fungerar och att tekniken finns som gör att det fungerar.
Titta bara på ett exempel på vad jag menar.

Nu när jag har ett djupt och brett och på alla vis och sätt rejält skrivbord att ha Macbooken på så har jag också plats där för min cinema display.
Jag tvingas skriva så. Jag hittar i flykten inget bra svenskt uttryck. Det handlar om en 20 tums platt bildskärm med … ja, nu måste jag kickskriva ett sånt där ord igen som jag hatar  — med wide screen. Väldigt wide.
Jag behöver inte säga vad den är av för märke. Bara att den är överlägsen allt annat jag har sett i den vägen.

Man kopplar den till laptopen och sitter där med vad som då blir till en stationär dator. Man kan också växla mellan olika fönster, på typ det viset att det man skriver visas på Macbookens fullt tillräckliga skärm för det, och samtidigt på den stora skärmen se någonting helt annat.
Som sidorna i en bok som är under formgivning i lay out- och ombrytningsprogrammet InDesign.

Fast någon eventuell sådan bok ska vi inte prata om. Vi pratar istället om att man  kan se på »The French Connection«. Samtidigt som man skriver.
Det var just vad jag gjorde i dag. Istället för att formge den eventuella boken. William Friedkins knarkthriller kan man enligt min mening se minst en gång om året.

Trots 37 år på nacken utklassar den det mesta av de polisfilmer Hollywood vräkt över oss sen dess. Frågar ni mig gör Gene Hackman sin all time high-roll som tuffe snuten Jimmy Popeye Doyle i liten go hatt och överrock av Marve Fleksnes-snitt.

Och i fodralet på min dvd-utgåva finns också uppföljaren »The French Connection II«. Hackman är lika bra där. Scenerna när Popeye blir drogad i Marseille är klassiker.
Så det kan mycket väl gå så att jag även i morgon istället för att formge den eventuella boken tittar på Popey.
Det är den där teknikens fel.

***

Det finaste med medelåldern, det är att man ger fan, att man slipper ha en image att bevaka.
Så drygt det där var, att ängsligt sitta och mäta det man skrev mot andra mått än ens egna.

***

Jag vet en blogg där Marcus Birro redan i höstas fick pris som Sveriges bäste sportkrönikör.

***

Här är en låtlista med en dejlig man, som får en på bra humör och vars sånger går i samklang med den rytm man vill hitta för att få flyt i skrivandet.

***
Hoppas ni ursäktar om jag för en tid framöver inte svarar så flitigt som förr på kommentarer. För att få något gjort med det projekt jag gett mig in i behöver jag vara nedkopplad några timmar varje dag.

***
DAGENS GÅTA
Jag lyssnar på Blood On the Tracks nu. Igen. »You’re A Big Girl Now« nu. Igen. Hur kommer det sig att man aldrig tröttnar på Bob Dylans sånger? Ja, till och med »Blowing in the Wind«, Mr Tambourine Man« och »Knockin’ On Heavens Door« kan jag fortfarande lyssna på utan att få mjäll.

***

Sidan 216. Om accepterandet. Det är den viktigaste sidan i en av världens viktigaste böcker, »Stora Boken«.

***

Jag antecknar allting i min Moleskine. Det är nåt slags tics.

***

The boys in the NYPD choir were singing Galway bay, and the bells were ringing out for Christmas day.

***

De åtta åren som sportjournalist under åttiotalet tycks ha botat ens sportintresse för evigt. Hur jag än försöker är det bara fotboll jag numera bryr mig om. Lite. Så det blir spännade att se hur det går när jag nu har fått en beställning på en krönika i en officiell idrottstidning. Per Å, redaktören där, riskerar att få gå länge med lösskägg.

***

Nu har jag Dylan till och med som skrivbordsbild på Macbooken. Världens vackraste LP-omslag.

***
Och sen hamnar de där ticsen här på bloggen.

***

NY BOK
FRANK McCOURT ❘ Angela och Jesusbarnet ❘ Albert Bonniers
Bedårande liten julsaga av författaren till den älskade memoartrilogin »Ängeln på sjunde trappsteget«, »Lyckans land« och »Magistern«. Här levererar McCourt en rörande julberättelse, som enligt baksidestexten är baserad på en händelse i hans mors uppväxt på Irland. 35 vackert formgivna sidor med svartvita illustrationer av Marie Gripe-pristagaren Jakob Wegelius.

***

Så ni saknar Per Bjurmans musiktips i Aftonbladet? Okej, ni hänger på rätt blogg. Här har ni New York-korrespondentens första låtlista.
BJURRES SÖDERN