Morfar har en anteckningsbok.
Den är liten och brun, alltså ingen Moleskine.
Han bär med sig den överallt. Han kan stanna till i steget när vi är på väg någonstans och höja blicken mot skyn, ta fram anteckningsboken och pennan och skriva någonting.
Jag vill göra allt som morfar gör, jag vill också ha en anteckningsbok. En sommardag när vi är på Hasselkvists Bok- & Pappershandel bredvid Metodistkyrkan, mitt emot Borlänge Tidning, köper morfar en ny anteckningsbok och en likadan åt mig.
»Vad ska man skriva i den, morfar?«
»Vadsomhelst.«
»Får man rita i den också?«
»Javisst, man bestämmer helt och hållet själv.«
När vi kommer hem ritar jag i min en flotte och en ångbåt med skovelhjul på Mississippifloden, och jag smygtittar i morfars för att få tips på vad man ska skriva. Men fast jag kan läsa hela böcker själv kan jag inte läsa ett enda ord av det morfar skriver. Hans bokstäver ser inte ut som bokstäverna i böckerna.
Kanske är det så att han skriver amerikanska bokstäver. Som Mark Twain gör i böckerna vi har läst om Huckleberry Finn och Tom Sawyer.
Så som Mark Twain gjorde först. Innan någon som var bra på amerikanska skrev om hans böcker med svenska bokstäver.









Och vad skulle hindra mig, en bloggare, en mycket fattig men mycket lycklig paperback writer, en fri man i stan?
Om jag hade hittat en anledning skulle jag ha tagit på mig kåsörhatten och skriva att jag istället för »No Country for Old Men« satte mig på verandatrappan och läste någonting av Åke Smedberg, till exempel »Ängeln och andra noveller«.
Men då, när det är som allra jävligast, i motvinden, i en backdjävul, just då kommer denna den bästa av berusningar och kickar en som Anders Svenssons skruvade frispark över argentinarnas mur 2002 och rätt upp i sjunde nätmaskan från vänstra krysset.
Jag gick i den där mjuka snön bland mina tankar, dessa långsamt kringdrivande associationer. Kort och gott om ditt och datt.
Ni minns att jag har skrivit om min smärtgräns när det gäller böcker. Trettio sidor ger jag en bok – har den inte lyckats fånga mig vid det laget börjar jag på en ny.
Ända sedan förra helgen har jag tänkt tipsa om Mark Billinghams nya i Tom Thorne-serien, »Dödsbud« (Minotaur), men glömmer hela tiden bort det.
»Varför dricker du? För att jag är ledsen. Varför är du ledsen? För att jag dricker.«
Klipp från Lasse Anrells Floskeltoppen i Aftonbladet:


Titta bara på ett exempel på vad jag menar.
Det var just vad jag gjorde i dag. Istället för att formge den eventuella boken. William Friedkins knarkthriller kan man enligt min mening se minst en gång om året.
Här är en
Jag lyssnar på
Sidan 216. Om accepterandet. Det är den viktigaste sidan i en av världens viktigaste böcker, »Stora Boken«.
The boys in the NYPD choir were singing Galway bay, and the bells were ringing out for Christmas day.
Nu har jag Dylan till och med som skrivbordsbild på Macbooken. Världens vackraste LP-omslag.
Bedårande liten julsaga av författaren till den älskade memoartrilogin »Ängeln på sjunde trappsteget«, »Lyckans land« och »Magistern«. Här levererar McCourt en rörande julberättelse, som enligt baksidestexten är baserad på en händelse i hans mors uppväxt på Irland. 35 vackert formgivna sidor med svartvita illustrationer av Marie Gripe-pristagaren Jakob Wegelius.
Så ni saknar Per Bjurmans musiktips i Aftonbladet? Okej, ni hänger på rätt blogg. Här har ni New York-korrespondentens första låtlista.




![stair [Explored] stair [Explored]](http://static.flickr.com/3816/8759107922_83a8ef3fd1_m.jpg)



![Surveillance aérienne [Explored] Surveillance aérienne [Explored]](http://static.flickr.com/3741/8758811602_919aa5ed57_m.jpg)