Debut som haikudiktare

Jag och Boxarn går länge i Tjärnaberget. På hemvägen stannar vi vid Tjärnasjön. Medan Boxarn utan framgång jagar änder och fiskmåsar sitter jag på bryggan med aprilsolen i ansiktet och skriver en dikt i Moleskinen.
Jag tror att det rent av blev en haiku. Min första i så fall.

Lugnet inom mig
jag vill vara kvar däri
denna stilla ro

No country för plikttrogna gamla män

Det är en aprilmorgon som jag och Boxarn inte vill lämna. Vi vill stanna kvar i det gulvita solljuset och de blekblåa skyarna över den gamla älven.
Och vad skulle hindra mig, en bloggare, en mycket fattig men mycket lycklig paperback writer, en fri man i stan?
Svar kolon. Ingenting.

I poddens lurar har jag Neal Casals tio år gamla album Anytime Tomorrow, en skiva av ren Jayhawks-klass, och i sista låten, balladen »To Much to Ask« , säger Casal att det finns stunder då det är fullt tillräckligt att bara få leva.
Det här är en sådan morgonstund.

Solen varm, vinden ljum, ljuset gulare, rikare igen. Fåglarnas kvitter har ett jubel i sig. Isen kvar bara närmast Ol’ Man Rivers stränder.
Inte en isbjörn i sikte.
Det är över nu.

Vi går där på den leriga strandpromenaden längs älvbrinken och jag känner vingarna växa ut.
Livet med ens älskansvärt igen. Framför en hela den brusande, sjudande våren och försommaren
En frihetslängtan kommer över mig. Jag vill vara Ännu Friare. Jag vill göra en Jack Kerouac och med vinden i håret och en bunt Moleskines i ryggsäcken bege mig ut på drift.
Tågluffa, fotvandra, båtluffa. Rida mot solnedgången.

Men man är för feg och tråkig, en plikttrogen typ.
Så det mest rebelliska jag vågar mig på är att gå hem och strunta i att knäppa igång Macbooken och istället sätta mig på verandatrappan och läsa Cormac McCarthys »No Country for Old Men«, som nu finns ute i Ulf Gyllenhaks svenska översättning (Albert Bonniers förlag).

Jag kan inte stå emot att genast börja läsa boken bakom bröderna Cohens film. Jag hade annars tänkt att jag skulle hitta på en anledning att få skriva någonting om Åke Smedberg.
Om jag hade hittat en anledning skulle jag ha tagit på mig kåsörhatten och skriva att jag istället för »No Country for Old Men« satte mig på verandatrappan och läste någonting av Åke Smedberg, till exempel »Ängeln och andra noveller«.

Det skulle då osökt ha fört mig till att berätta om hur Åke Smedberg blev en evig hjälte den gången får många år sedan då jag hade skrivit om en av hans böcker i Dagens Nyheter.
Det hade han läst och skickade mig sin novellsamling »Träd in i mitt rike« med en lång personlig dedikation.
Mycket större än så kan det inte bli i min värld.

Länge har jag väntat på ett tillfälle att få tuppa mig om det här i bloggen. Jag vet inte vad som gör mig malligast.
Att jag i min ägo har en bok som Åke Smedberg har skrivit en lång hälsning i.
Eller att Åke Smedberg läser vad jag skriver.

Men nu började jag ju istället på Cormac McCarthys bok och hittade ingen koppling som gav mig en anledning till att få skriva om Åke Smedberg.
Hur det än var med det så var det en finfin aprilmorgon.
En som varken jag eller Boxarn ville lämna, men som en av oss var för plikttrogen för att våga stanna kvar i.

Meningen med att ha en bra mening

Jag har en bra mening. Den kom till mig på en lubbrunda en kväll förra våren med gräsdoft i vindarna och tussilagon i dikena.
Meningar hör till de gåvor man kan välsignas med när man har lubbat långt och länge och endorfinkicken kommer och lyfter en till de dimensioner där lubbning är lika mycket ansträngande kroppsarbete som njutningsfylld meditation.

I åtta år nu har jag varit en lubbare. Ändå fattar jag fotfarande inte vad det är som händer med en i de där lägena.
Man är trött, man har en vägg framför sig, man frågar sig varför man är en sådan idiot, varför man inte istället sitter hemma i schäslongen med en McBain-pocket i ena näven, en kall tjeckisk pilsner i andra näven och Del Shannon-samlingen Keep Searchin’ i cd-spelaren.

Men då, när det är som allra jävligast, i motvinden, i en backdjävul, just då kommer denna den bästa av berusningar och kickar en som Anders Svenssons skruvade frispark över argentinarnas mur 2002 och rätt upp i sjunde nätmaskan från vänstra krysset.
Man blir till en kloning mellan Englands Paul Scholes och danskarnas Stig Tøfting det VM-året och kan fortsätta springa hur långt som helst och tills varenda ko har kommit hem.
Meningar om det mesta kan då komma till en. Ja, meningen med allting över huvud taget.

Jag tävlar inte mot någon eller något. Och jag lubbar inte för att lubba ifrån min medelålder.
Jag började lubba för att jag letade efter en metod som skulle få mig att koppla av och komma ner i varv när den forna metoden, tjeckiska pilsner-metoden, visade sig passa en allt sämre ju äldre man blev.
Nu mår jag för nästan för jämnan lika bra och är lika nedarvad som efter ett par tre Urquell.

Det händer att jag kan sakna min gamla metod, någon fredag eftermiddag, när man hela veckan har skrivit väl och vill belöna sig för att man har varit så duktig.
Några gånger under de här åren har jag gått på och gett efter för den känslan. Men man lär sig. Jag har lärt mig att det där är en romantisk och nostalgisk saknad, och jag har lärt mig att då snöra på mig springskorna och lubba så sakta att de där tankarna bleknar bort innan man hinner hem igen.

De där meningarna kan också hinna blekna bort; jag lubbar ju för det mesta i samma tillbakalutade lufs som en låt av Ry Cooder eller J J Cale.
Så den där gången i våras, den vi började prata om, då i kurvan in mot Sportfältet, där började jag oroa mig för att den där meningen som hade kläckts i backjävuln efter Mellstabron, att den skulle hinna dra sig undan till den elefantkyrkogård där det mesta av ens tankegods hamnar.
Och gudskelov för att det är så. Tänk så mycket skit man hinner tänka på en dag. Tänk om all den där skiten hamnade i ens blogg.

Men den här meningen – den var av sådan lödighet att den skulle gå att ha som det nav kring vilket novellers hjul snurrar. Ja, fan vet om inte en hel roman kunde spinnas kring den.
Hela vägen hem till duschen upprepade jag meningen som ett mantra, och skyndade mig skriva in den i Moleskinen jag har i badrumsskåpet.
Jo, jag har en där. Också.
Rakning är en annan meningsalstrande gren. Tandborstning likaså. Och för den glömske finns ingen tid att förlora.

Dagarna och veckorna och månaderna gick, och för varje gång jag stod där med raklödder i ansiktet och gjorde en ny anteckning i Moleskinen läste jag den där meningen.
Om morgnarna började jag se mig med ny tillförsikt i rakspegeln. Jag var inte längre ung men ännu inte gammal och oroade mig inte för framtiden och inte för den tid som gått.

Vad livet än hade i beredskap visste jag att det fanns en mening. En god och bra mening som det gällde att vara rädd om och vårda ömt.

Kort och gott om ditt och datt

Granarna var vita, snöbehängda, när Boxarn och jag pulsade bort till älvkröken i dag. Riktig vinter, gammeldags.
Jag gick i den där mjuka snön bland mina tankar, dessa långsamt kringdrivande associationer. Kort och gott om ditt och datt.
Joni Michell sjöng i poddens lurar.
It’s lifes illusions I recall
I really don’t know life at all
Jag var beredd att hålla med henne.

Och när vi kom hem skrev jag ner en del av de där tankarna i min svarta Moleskine och såg att John Lennon hade varit där och sagt:
Jag skriver om mig själv för att jag kan mig själv bäst.
Jag var beredd att hålla med honom.

* * *
Ensam är ett vackert ord. Förutsatt att man är ensam ensam, och inte i sällskap eller ensam i ett sammanhang.

* * *
Allt är tillåtet i kärlek och journalistik.

* * *
Expressens Pamela Andersson ger Per Fosshaug epitetet »bandydåren«.
Hey, Pamela – har du missat att Fosshaug berättat att han har diagnosen adhd?

* * *
Ni minns att jag har skrivit om min smärtgräns när det gäller böcker. Trettio sidor ger jag en bok – har den inte lyckats fånga mig vid det laget börjar jag på en ny.
Senaste exemplet på det är Carl-Johan Vallgrens nya roman »Kunzelmann & Kunzelmann« (Albert Bonniers). Men när jag nu ser att det i nästan alla recensioner påpekas hur illa den börjar men att den tar sig får man kanske ge den en ny chans.

* * *
»Har ni också tagit ut semester den här veckan för att följa bandy-VM så där riktigt ordentligt? SVT gör ju en storstatsning på alla de idrotter som ingen annan vill ha, hatten av för den inställningen. I vår sänder man 40 timmar direkt från casting-VM, och sedan blir det 80 timmar från norska slutspelet i vattenpolo. Gräjt.«
- DNs tv-krönikör Johan Croneman vågar sätta sin lit till de 30 procent av läsarna som förstår ironi.

* * *
Ända sedan förra helgen har jag tänkt tipsa om Mark Billinghams nya i Tom Thorne-serien, »Dödsbud« (Minotaur), men glömmer hela tiden bort det.

* * *
Nyligen läste jag det igen, eller om jag hörde det på radion, nån som skrev eller sa nånting om »Hemingways hårdkokta stil«.
Hur seglivad kan en myt bli?
Papa skriver inte hårdkokt. Han skriver mjukt, han skriver vackert.

* * *
»Varför dricker du? För att jag är ledsen. Varför är du ledsen? För att jag dricker.«
- Jhonny, The Juke Box Man, har ett fyllesnack med sig själv i Åke Edwardsons »Jukebox« – en bok i ljust minne bevarad.

* * *
»I min ålder vill man inte se bra ut för sin ålder.
Ansiktslyftning?
Jag orkar inte ens lyfta en matkasse.«
- Bodil Malmsten på sin blogg.

* * *
Varför ger jag en bok bara trettio sidor? Därför att jag inte längre har någon recensionsplikt och det finns så mycket goda böcker att det inte finns någon anledning att läsa illa skrivna. Jag läser för att det är en njutning att läsa och jag läser bara det som är en njutning att läsa.

* * *
»Den som inte är beredd att vara ensam ska inte heller ge sig ut på jakt efter friheten.«
- Schopenhauer

* * *
Klipp från Lasse Anrells Floskeltoppen i Aftonbladet:
»Jag ramlar inte längre ut, full, från bilar utan trosor«.
Victoria Silvstedt i Aftonbladet.se, avd Mycket upplyftande kommaterings- meningsuppbyggnads- och syftningsfelsextravaganza, allt i ett.

* * *
Självcensur – detta skammens hot mot yttrandefriheten.

* * *
Nu är det »Two hearts« med The Jayhawks.

* * *
Jag gömde mig i ölen och i drömmarna.

* * *
Har jag tipsat om Mark Billinghams »Dödsbud» nu?

* * *
Jag gick i den där snön och tänkte på att göra om skrivarstugan till en ateljé. Vara därute några timmar om dan på somrarna och måla med fönstret och dörren öppen och musik på hög volym.

* * *
Och nu är det »Either way« med Wilco.

* * *
Det finns inga ateister i skyttegravar.

* * *
Att upprepa någonting gång på gång gör det inte sant eller ens sannare.

* * *
När jag drack, då drack jag oftast mer än jag hade tänkt mig och gjorde och sa galna grejer. Jag insåg att sånt var väldigt kul när jag var arton och tills jag var tjugo nånting, men inte så kul när man var fyrtio.
Att dricka tillförde inget till mitt liv längre, så jag tröttnade på det.

Andreas Kleerup skriver i kväll, söndag, på debattsajten Newsmill om konstnärer och stimulantia. »Vissa röker tobak. Andra röker annat. / … / Testa snus. Att sätta sig över folk som Vet att de har problem när du själv är slav under Nikotin-devil är bara tunt.«

* * *
alla mina drömmar
har gått i uppfyllelse
jag skriver det här till er
som tvivlar på att ni behöver mig
- Bruno K. Öijer

* * *
Sådärja. Förutsatt att allt det här hänger ihop – vilket jag själv är alldeles säker på – så slutar vi här för den här gången.

* * *
Häng on.

Aldrig så ensam som du tror

Jag sitter i vinterkvällen och läser och antecknar i min svarta Moleskine.
Det är ingenting konstigt med det.
Det är vad jag gör. Läser och skriver. Skriver och läser.
Men ändå. Det är, när allt kommer omkring, nyårsafton.
Jag hittar i Moleskinen en dikt.

jag saknar inte
dom vänner jag haft
det stör mej inte ens
att dom sitter kvar i sina egna skuggor
där dom aldrig kan blomma
aldrig slå ut

Kanske skrev Bruno K. Öijer den en nyårsafton. Jag vill gärna tro det. Han är min vän, jag känner igen mig i honom.
En annan vän dyker upp i podden.
Jag har den inställd på »blanda spår«, och jag har mycket Ulf Lundell i den.
Nu kommer en sång där han berättar att han är en lycklig man igen. Som vaknar ren om morgnarna, utan någonting i blodet, och sen går i ett knirrande knarrande vinterland och kommer hem igen till ett varmt hus med snö som faller i stora flingor utanför frostblommiga fönster och där det doftar blossande vin från kastrullerna.

Jag känner igen mig, bortsett från glöggdoften; julmust gäller numera när jag och Boxarn kommer hem till det varma huset, och jag är också en romantiker.
Ulf Lundell … jag vet inte, kanske kan inte några andra än män i min ålder förstå det här – men den mannen har i hela mitt vuxenliv följt mig som en storebror.
Du är aldrig så ensam som du tror.
Inte ens en nyårsafton.
Det har funnits så många kvällar och nätter i mitt liv då jag har haft en djup, sann känsla av att Ulf Lundell är min bästa vän.

Tekniken lurar en att se Popey istället för att arbeta

Jag begriper inte hur det fungerar men det behöver man inte begripa. Jag är bara glad åt att det fungerar och att tekniken finns som gör att det fungerar.
Titta bara på ett exempel på vad jag menar.

Nu när jag har ett djupt och brett och på alla vis och sätt rejält skrivbord att ha Macbooken på så har jag också plats där för min cinema display.
Jag tvingas skriva så. Jag hittar i flykten inget bra svenskt uttryck. Det handlar om en 20 tums platt bildskärm med … ja, nu måste jag kickskriva ett sånt där ord igen som jag hatar  — med wide screen. Väldigt wide.
Jag behöver inte säga vad den är av för märke. Bara att den är överlägsen allt annat jag har sett i den vägen.

Man kopplar den till laptopen och sitter där med vad som då blir till en stationär dator. Man kan också växla mellan olika fönster, på typ det viset att det man skriver visas på Macbookens fullt tillräckliga skärm för det, och samtidigt på den stora skärmen se någonting helt annat.
Som sidorna i en bok som är under formgivning i lay out- och ombrytningsprogrammet InDesign.

Fast någon eventuell sådan bok ska vi inte prata om. Vi pratar istället om att man  kan se på »The French Connection«. Samtidigt som man skriver.
Det var just vad jag gjorde i dag. Istället för att formge den eventuella boken. William Friedkins knarkthriller kan man enligt min mening se minst en gång om året.

Trots 37 år på nacken utklassar den det mesta av de polisfilmer Hollywood vräkt över oss sen dess. Frågar ni mig gör Gene Hackman sin all time high-roll som tuffe snuten Jimmy Popeye Doyle i liten go hatt och överrock av Marve Fleksnes-snitt.

Och i fodralet på min dvd-utgåva finns också uppföljaren »The French Connection II«. Hackman är lika bra där. Scenerna när Popeye blir drogad i Marseille är klassiker.
Så det kan mycket väl gå så att jag även i morgon istället för att formge den eventuella boken tittar på Popey.
Det är den där teknikens fel.

***

Det finaste med medelåldern, det är att man ger fan, att man slipper ha en image att bevaka.
Så drygt det där var, att ängsligt sitta och mäta det man skrev mot andra mått än ens egna.

***

Jag vet en blogg där Marcus Birro redan i höstas fick pris som Sveriges bäste sportkrönikör.

***

Här är en låtlista med en dejlig man, som får en på bra humör och vars sånger går i samklang med den rytm man vill hitta för att få flyt i skrivandet.

***
Hoppas ni ursäktar om jag för en tid framöver inte svarar så flitigt som förr på kommentarer. För att få något gjort med det projekt jag gett mig in i behöver jag vara nedkopplad några timmar varje dag.

***
DAGENS GÅTA
Jag lyssnar på Blood On the Tracks nu. Igen. »You’re A Big Girl Now« nu. Igen. Hur kommer det sig att man aldrig tröttnar på Bob Dylans sånger? Ja, till och med »Blowing in the Wind«, Mr Tambourine Man« och »Knockin’ On Heavens Door« kan jag fortfarande lyssna på utan att få mjäll.

***

Sidan 216. Om accepterandet. Det är den viktigaste sidan i en av världens viktigaste böcker, »Stora Boken«.

***

Jag antecknar allting i min Moleskine. Det är nåt slags tics.

***

The boys in the NYPD choir were singing Galway bay, and the bells were ringing out for Christmas day.

***

De åtta åren som sportjournalist under åttiotalet tycks ha botat ens sportintresse för evigt. Hur jag än försöker är det bara fotboll jag numera bryr mig om. Lite. Så det blir spännade att se hur det går när jag nu har fått en beställning på en krönika i en officiell idrottstidning. Per Å, redaktören där, riskerar att få gå länge med lösskägg.

***

Nu har jag Dylan till och med som skrivbordsbild på Macbooken. Världens vackraste LP-omslag.

***
Och sen hamnar de där ticsen här på bloggen.

***

NY BOK
FRANK McCOURT ❘ Angela och Jesusbarnet ❘ Albert Bonniers
Bedårande liten julsaga av författaren till den älskade memoartrilogin »Ängeln på sjunde trappsteget«, »Lyckans land« och »Magistern«. Här levererar McCourt en rörande julberättelse, som enligt baksidestexten är baserad på en händelse i hans mors uppväxt på Irland. 35 vackert formgivna sidor med svartvita illustrationer av Marie Gripe-pristagaren Jakob Wegelius.

***

Så ni saknar Per Bjurmans musiktips i Aftonbladet? Okej, ni hänger på rätt blogg. Här har ni New York-korrespondentens första låtlista.
BJURRES SÖDERN

Hemingways citroner

Jag har alltid, i hela mitt liv, haft en blogg.
Men inte hela tiden här, utan i mina anteckningsböcker.
I går eftermiddag köpte jag en ny. Ja, tre, den sort jag använder till vardags finns också i trepack.
Alltid samma sort. Svart Moleskine, blanka blad, inga ränder, inga rutor. Jag vill inte i någon form låta mig rutas in.
Svart Moleskine.
Sådan hade både Matisse, Hemingway och Chatwin.
Jag har märkt att de duger även till mindre tankar än deras.
Jag inviger min nya med att skriva ett poem.

 

Hemingway pressar en halv citron
i sin whisky
och låter så tio år gå mellan
Klockan klämtar för dig och
Över floden in bland träden

Skriva bok är lika smart som att hyra ut slalomskidor i Visby

Kanske är det för att jag är för otålig. Kanske är det för att jag är för grund och inte klarar av att tänka stora, komplicerade tankar.
Jag vet inte.
Hur det än är med den saken så tycker jag om att skriva korta texter, texter utan inbördes sammanhang, texter med karaktären av dagboksnoteringar.
Oftast är texterna också just det, texter från en anteckningsbok.
Innan jag för snart ett år sedan blev med blogg stannade det mesta jag skrev i mina Moleskines just där, där mellan dess svarta pärmar och kom inte längre.

Det var lite som i följande citat, som jag hittar när jag i en av mina anteckningsböcker letar efter en helt annan notering.
»Under mina utfärder fyller jag dem ständigt med delar av meningar och lösryckta ord, aforismer och tankar, iakttagelser och olika fraser, som jag i allmänhet aldrig använder mig av.
När jag ibland bläddrar igenom dem, dessa hastigt nedskrivna idéer, som hade tyckts mig så lysande när de dykt upp för mig, består de bara av snustorrt bläck som gör ett mycket blekt och doftlöst intryck.«
Som så ofta har jag glömt att ange källan. Min huvudmisstänkte är Paul Auster. Men vem som sa nedanstående — till tröst för den som skriver korta, osammanhängande texter — vet jag, det var Imre Kertèsz.
»Livet består inte av sammanhängande händelser där det ena leder till det andra. Livet är osammanhängande; brottstycken, absurditeter, lögner.«

✔ Det är exakt just nu, den här isiga, sörjiga, djävliga månaden, som det avgörs om man ska förbli en springare eller om man om ett halvår ska tvingas börja om från början, från noll, igen.
Själv har jag i källaren ett löpband och kan således inte ens skylla på vädret.
■■■ 50 000 ord motsvarar cirka 175 boksidor.
✔ Tror nog att jag passar när det snart släpps ännu ett mastodontiskt Ulf Lundell-verk. »Under vulkanen 1972-2007« består enligt DN av fjorton cd, fyllda av demos, outgivna låtar, b-sidor och annat obskyrt. Boxen innehåller förutom cd-skivorna två dvd:er och en 118-sidig bok.
Å andra sidan har jag samlat på mig allt annat av och om Lundell, så jag vet inte. Jultomten kan ha andra planer än de jag har just nu.
■■■ A fyller inom kort jämna år. Jag tänker inte göra någon större affär av det. Kvinnor får så lätt vanor.
✔ Nu har jag kommit så långt i planerna på min nya bok att jag bestämt mig för att arbeta på den under två morgontimmar varje dag.
Det är ett lika lustfyllt arbete som att skriva blogg, även om det som affärsidé betraktat är ungefär lika smart som att hyra ut slalomskidor i Visby.
■■■ »Killen är så stel att han skulle kunna vikariera som hörnpelare i ett bankpalats.«
Lotta Olsson om Alan Banks i DNs recension av Peter Robinsons senaste polisroman i Banksserien, »I djävulens sällskap«.
✔ Nästa gång jag sommarsemestrar på Österlen slipper jag leta efter badhotellet där fiskaren Dan Holten, Doktorn och Jobs sitter och super i Klas Östergrens roman »Handelsmän och partisaner«.
I »Östergren om Östergren« (jag tänker fortsätta tjata om den) avslöjar Stephen Farran-Lee att det har många likheter med badhotellet i Vitemölla, som det såg ut före renoveringen.
Det förklarar varför jag på mina spaningar aldrig har lyckats hitta det.
■■■ Var det vinterns influensavirus som däckade mig, ja, då är mitt råd att ni vaccinerar er. Det var något av det värsta jag har varit med om.
✔ Vad man berättar om är egentligen oväsentligt. De som når fram är de som skriver bäst. Några har flytet, rytmen, musiken i sitt tilltal och når fram, lyser. Andra har det inte.
■■■ Det fanns inget samband, men en ny Dennis Lehane kom ut på banan samma dag som jag gick i däck. »Ingenting är heligt« är den femte och sista översatta delen om detektivparet Kenzie och Gennaro.
Bra det, tycker jag, som anser att Lehane är klassen bättre när han skriver fristående thrillers som »Rött regn« och »Patient 67«.

Gunnar Ekelöf gör det till lite av en schlager att komma hem

Jag ville egentligen inte gå hem, det ville absolut inte Boxarn heller, men det är jag som handlar och lagar mat och har en blogg att sköta om och kan inte som hundar bara tänka på nöjen.
Det är magi därute nu, jävlaranamma magi, Ben E. King sjunger »This Magic Moment« vid den murkna Ol’ man river-bryggan nu. Så vemodigt vackert att jag vill bli begravd där. Under en av de urgamla lönnarna, med kvällssol och utsikt mot älvkröken.
Dock finns en bok på det lilla bordet vid läsfåtöljen som trots allt gör det till lite av en schlager att komma hem.
Gunnar Ekelöfs »Samlade dikter«.

Frågar du mig var jag finns
så bor jag här bakom bergen
Det är långt men jag är nära
Jag bor i en annan värld
men du bor ju i samma

✰ ✰ ✰

Jag satt i går eftermiddag på Almas med kaffe, wienerbröd och kvällstidningarna när flickan i en Cole Porter-sång kom och satte sig vid bordet intill. Och var det inte hon, så var det kvinnan med den vackraste klänningen i en Ulf Lundell-sång.

✰ ✰ ✰

Det kan vara så att man så här på en blogg framstår som en rätt knepig krumelur, inte vet jag. Det enda jag vet är att jag i levande livet är enkel som ett korsord i Lyckoslanten.

✰ ✰ ✰

Med dagsnya »Never seen the light of day« tycks Mando Diao ha gjort sitt bästa album hittills. Själv har jag inte hört en enda sekund än, men tidningarnas recensioner gör att det förstås måste åtgärdas å det snaraste. Fyror i betyg av Nils Hansson i DN och Quetzala Blanco i Expressen, femmor av Stefan Malmqvist i SvD (där högsta betyg är sex) och Anders Gustafsson i Borlänge Tidning. Aftonbladets Håkan Steen nöjer sig med en trea.

✰ ✰ ✰

I min ständiga jakt på sköna pennor att skriva i Moleskinen med har jag nu funnit ett budgetalternativ till den dyra kungen Pilot Gel -X 07, och det är Pilot G-2 07.

✰ ✰ ✰

I mejl till Halvar’s huvudsakers popredaktion meddelas att Stonecake den 8 november släpper EP:n »Always in my mind«. Fyra nyskrivna låtar av Tommy »Stommen« Andersson.

✰ ✰ ✰

Mycket av 60- och 70-talssoulen hade mycket att tacka skickliga studiomusiker för. Så ofta är det ingen god idé att i den genren leta liveinspelade videoklipp på Youtube.

✰ ✰ ✰

Från början var det förloraren i en grupp. Det är normalt den feta killen som står längst bak.
Paul McCartney om basister i The Observer

✰ ✰ ✰

Neil Youngs »Chrome Dreams II« får fyror av Andres Lokko i SvD och Malena Rydell i DN. Fyra också i Expressens förhands inför fredagens recension. Men Håkan Steen i Aftonbladet ger inte mer än en trea, och Sydsvenskans Håkan Engström bara en tvåa.

✰ ✰ ✰

Nu kommer den 53:e av Ed McBains 55 böcker i 87:e-serien på svenska: »Sångfågel«. Jag har ännu inte läst, vet bara att den rör sig kring kidnappningen av en kvinnlig rockstjärna.

✰ ✰ ✰

Tvingar man mig att välja mellan sextio- och sjuittiotalssoulen så är det den från sjuttio som knäcker mest. Det är minnena, soundtrack till ens minnen. Vi var mycket unga och mycket fulla. För kärlekens skull.

✰ ✰ ✰

Ge mig gift att dö eller drömmar att leva.
Gunnar Ekelöf

Jag bor ju i Borlänge – så jag vågar inte tacka er

Det kom lite liv och en after work med Konstnärn emellan, så det här blev lite sent. Men det var skrivet till kanske hälften och på så vis hade det rättfärdigat en efter jobbet-sittning.
Det är ju numera sällan som man kan påstå att någonting jag gör har med vad man i vanlig mening kallar arbete att göra.
När jag och Boxarn inte är ute och ränner till stället där Ol’ man river gör en krök sitter jag mest i min läsfåtölj och låter dammet samlas på axlarna.
Jag skulle i och för sig indirekt kunna kalla det här bloggandet för lite av ett arbete. Jag skulle – lite mellan raderna – vilja göra det genom att tacka alla er som de senaste veckorna har beställt min bok.
Men om jag gör det, ja, jag bor ju i Borlänge, så då vet jag att det är så många andra som ser på det som att jag bara vill göra mig märkvärdig och larma och göra mig till.

En del tror säkert också att jag ljuger, så det är tur att de på Haga Shopen kan intyga att jag springer där och lämnar in bokpaket var och varannan dag.
Så jag gör inte det, tackar er, som Bodil Malmsten och dom som också har sina böcker på sina bloggar öppet kan göra.
Det är nog riskabelt bara att skriva och ge ut en bok i Borlänge.
Det är inte ett dugg förvånande att Borlänge ligger i botten på kartan över antalet bloggare i landet, och de få Borlängebor som ändå är så märkvärdiga att de är ute på det där internät och bloggar och har sig gör det till nittionio procent under omsorgsfull täckmantel.
Så jag smyger in ett tack så här mellan raderna istället. Om inte annat behövdes det som sporre för att skriva en ny bok.
* * *
Har Alex Schulman ett högre marknadsvärde för Aftonbladet än vad Jan-Olov Andersson har? Spelar det roll för hur de hanteras?
Mattias Hermansson i DN.
* * *
Nu börjar man se charmig ut åtminstone på ett ställe på kroppen.
* * *
O – Ordvitsen
Uppfanns i Göteborg och är fortfarande ett oundvikligt inslag på mässan. De populäraste vitsarna är den där man balanserar en roman på huvudet och säger ”bokmössan”.
Ironikungen Andres Lokko skriver Bokmässans ABC i sin fredagskrönika i SvD.
* * *
Trots att Alex ideligen trampar över anständighetens gränser, börjar nu allt fler kultursidor och krönikörer beskriva hans blogg som ett ”litterärt projekt”.
Det vet jag en blogg som har gjort länge.
* * *
Jag vill inte ta en sorgsen sång och göra den bättre. Jag tycker om sorgsna sånger.
* * *
Nu har också Nelly funnits ett helt år. Tiden flyger förbi som en vinkande hand på ett tåg som man vill vara ombord på.
* * *
Vid Ol’ man-kröken, träden är inte bara rasande vackra där just nu – där finns trän som är äldre än någon människa.
* * *
Så skönt det är med en blogg utan inbyggd besöksstatistik. Jag tror att jag ska låta ta bort även den externa. Det är ändå för mig själv jag skriver och jag bryr mig bara om återkommande läsare.
Och sådana brukar, förr eller senare, höra av sig och tala om att de läser utan att man behöver kolla kolla kolla det.
* * *
Den jag har flest låtar med i min iPod är – överraskning, överraskning – Van Morrison.
Nittiotre stycken.
* * *
Det finaste med medelåldern, det är att man ger fan, att man slipper ha en image att bevaka.
Så drygt det där var, att ängsligt sitta och mäta det man skrev mot andra mått än ens egna.
* * *
Til I Gain Control Again, det är den i podden nu – varför har jag aldrig haft den som dagens låt? Med Emmylou Harris, som nu, eller med Rodney Crowell eller med Morrison eller med nån av alla som har gjort den. Eller har jag haft det?
* * *
Det här bloggstället är, operativt sett, det överlägset bästa av de jag har provat. Bästa i stada. Så lätt, så gesvint att operera här.
* * *
Ni är visserligen värdelösa på att engagera er i de där enkäterna (jag är likadan själv så jag gnäller bara för formens skull). Dock vet jag nu att det är tolv av er som röstar som tittar på videoklippen. Så då tänker jag förstås ha dem kvar.
* * *
… men skulle det börja krångla här, då har jag ju den gamla bloggen kvar. Den är näst bäst i stada.
* * *
Några gamla läsare har slutat kommentera. Det kan väl inte vara så att de kommenterade på det andra stället bara för att det där direkt syntes i själva bloggen att man gjorde det?
Nej, så tror jag inte att det är.
Så egotrippad är det nog bara jag själv som är.
* * *
August Strindberg i Olof Lagercrantz fantastiska biografi. Jag känner igen mig i mycket av hans sämre sidor.
Och det gläder mig att jag är så obildad, eller för all del så självbildad, att jag har de flesta av Strindbergs böcker olästa.
* * *
It is the evening of the day, I sit and watch the children play.
* * *
Nu spelar podden What Does It Take med Paul Carrack. Den är från Still Grooving, ett av de bästa coveralbum som finns. Om ni frågar mig.
* * *
I got some beer and the highway’s free.
* * *
En morgon vaknade jag och förstod hålet inom mig.
* * *
Jag känner samma omsorg för Liam, Saga och Nelly som för mina egna barn. Jag vill skydda dem från alla de hemska saker som ingen förtjänar.
* * *
Fortfarande inte en cigg – höll jag på att skriva.
Men en morgon efter espresson var det så tomt i Ettandosan att jag snodde en av A.
Dock är det så länge sedan, minst en vecka sen, att det känns preskriberat nu.
* * *
På after worken hades det synpunkter på en del av det som finns i min blogrulle. Så jag säger här vad jag sa där: allt som är med där behöver nödvändigtvis inte betyda att jag tycker att allt är bra.
* * *
Jag antecknar allting i min Moleskine. Måste göra det. Det är nåt slags tics.
* * *
Hörde vid ett av borden intill på after worken att de pratade om Evert Bäckström och den särskilde sakkunnige.
* * *
… och sen hamnar de där ticsen här på bloggen.
* * *
Ni har väl upptäckt Fredrik Strages Youtube-tips i bloggrullen.
* * *
Jag blir aldrig nånsin din clown.
* * *
Av alla sätt att … Omtagning hos Daniel Sjölin i Världens sista roman.
* * *
Pilot Super Grip M var slut när jag på väg hem från after worken gick in i bokhandeln. Men Pilot Gel X 07 är inte dum den heller. Enda felet är att den flyter ut lite när man snabbskriver i Moleskinen.
* * *
Jag har till och med Van the Man som skrivbordsbild på laptopen.
* * *
Nästa vecka hämtar jag Macbooken. Orkar inte vänta längre på det där nya operativsystemet. Och jag är redan bra påläst i boken Lär dig använda din Macintosh – från grunden.
* * *
Det var bara jag och två tjejer som bar rött på after worken.
* * *
Sanningshalten i detaljer spelar ingen roll så länge de har prima verkshöjd.
* * *
Jag gillar det långsamma steget och att läsa tidningarna halva förmiddagen. Eller hela. Jag gillar odelat alla tåg jag kan ge fan i.
Och eftersom jag börjat höra lite dåligt uppfattar jag inte om man diskriminerar mig.
DN-kåsören Mats Lundegård tycker att livet som pensionist är OK.
* * *
När jag är klar med Strindberg ska jag läsa Montaigne.
* * *
Most likely you go your way and I’ll go mine.