Hoppers tavla

Det är inte meningen men jag fastnar först bland de dammiga hyllorna i ett bokantikvariat och sedan i jazzkurvan på en skivbörs och när jag kommer ut med en påse bättre begagnade John Coltrane, Charlie Parker, Thelonius Monk och Django Reinhardt är det redan mörk oktobereftermiddag och blodsockret kör fritt fall ner i skaften på mina gamla John Lennonboots.
Akutläge.

Snabbt runt hörnet, över gatan in på haket där jag sedan tidigare vet att de har vad som behövs när den svarta hunden i mig vaknar och börjar yla mot månen: grovt knäckebröd med stekt strömmingsflundra och mycket rödlök.
Det är ett sjapp, lite åt det gamla ölstugehållet, de där ställena som kisar i rutiga Slaskepsar och äppelknyckarbrallor satt på och sa ”tjeeenare” i svartvita pilsnerfilmer med Thor Modéen och Julia Caesar.

Men vadå, numera finns inte många ställen kvar som inte köper in sina strömmingsflundror färdigpanerade och djupfrysta i storpack.
Det här är ett ställe där de dessutom hör vad man säger när man ber dem hålla fingrarna borta från påsarna med vetemjöl och ströbröd och burken med söt senap när de panerar den färska strömmingen.

Det är en av de jobbiga bitarna med att ha tjall på kroppskemin och reagera som en tjackpundare på sådant som socker och vitt mjöl och alkohol. Detta evinnerliga tjafs med servitriser när man går på lokal.
För en del unga tjejer är den med min kickbenägna hjärna bara en Jobbig Jävel som tvingar henne att ta ut tuggummit och prata med kocken.
Men här.
Rågmjöl, säger den medelålders kvinnan, blir det bra?
Det blir jättebra.
Och här har vi en kvinna som heller inte räknar in ”lättöl” när hon rabblar upp vad de har för alkofritt utan socker att dricka till strömmingsmackan.

Dessutom är det som sagt ett sunkigt ställe, ett duktigt sunkigt ställe.
Jag är av den åsikten att ju sunkigare ställena är, desto intressantare är de.
Jag sitter längst in, där bardisken tar slut och blir en handfull rangliga bord. De är utan duk men har surrealistiska mönster av intorkade ketchupfläckar och brännmärken från cigarettfimpar som missat de flydda tiders stora vita askkoppar som det i avflagnat rött stod ”Cinzano” på, och på väggen hänger en inramad reproduktion av Edward Hoppers ”Nighthawks.”

Den tavlan är nog det allra bästa av allt med det här panget. Det är den som är det avgörande skälet till att jag nästan varje gång jag är i Stockholm väljer att käka en strömmingsmacka här och jag har säkert skrivit om både stället och tavlan förr.
”Nighthawks” har alltid, sedan första gången jag såg den, fått det att suga till i min mage, där jag känner, där jag har absolut gehör.

Men ändå förstod jag inte riktigt vad det var jag kände förrän jag en gång i en av Michael Connellys tidiga romaner läste hur den berörde Harry Bosch, Connellys ruffige boksnut.
Jag kan känna att jag har mycket gemensamt med Harry Bosch. I den här boken ser han ”Nighthawks” hänga hemma på väggen hos en kvinnlig FBI-agent som han är pilsk på.
Bosch blir illa till mods. Han sitter länge och tittar på den innan han börjar förstå vad det är han känner så starkt: han identifierar sig sig med en av männen på Hoppers tavla, den som sitter ensam vid bardisken och under hattbrättet tittar på mannen och kvinnan som är där i sällskap.
Harry Bosch skaffar sig senare en egen reproduktion av ”Nighthawks”. Det har jag också tänkt göra men det tycks aldrig bli av. Kanske är jag undermedvetet ängslig för att den säger för mycket om mig själv som jag försöker att inte låtsas om.

Den där ensamme mannen vid bardisken, han är här också, på det här stället där de gör strömmingsmackor med rätt glykemiskt index för den som behöver hålla i minnet att resten av livet handlar om biokemisk reparation.
I flera reproduktioner är den mannen här. Nya kommer då och då in, ingen går. Varje gång dörren öppnas rullar en bit av det stora vemodet in med höstmörkret och blåsten därute.
Alla är ensamma, alla är medelålders män, främlingar som likt bleka poeter tycks meditera över tillvarons meningslöshet, tigande med någonting tomt och oåtkomligt i blicken.

De är inte bara Edward Hoppermän, de är också med i alla blå jazzlåtar som jag den här eftermiddagen har i min skivpåse.
Som Thelonious Monks ”Round Midnight, den behöver ingen text för att man ska höra att den handlar om en av de här männen.
De är ensamma i världen, och fastän jag har så många att ta kvällståget hem till vet jag att jag bara behöver glänta på brunnslocket till mitt inre, där den svarta hunden ständigt hukar, för att jag ska bli en av dem.

Böckerna räddar en från att deppa ihop

Det är böckerna som räddar en från en regelrätt novemberdepression.
Jag orkar inte blogga, jag vet inte om jag någonsin mer kommer att orka blogga, jag orkar inte ens besvara kommentarer.
Jag läser istället Joseph Wambaughs »Hollywood Station«, i översättning av Mats Olsson (Ordupplaget).

Come back efter tjugo års tystnad av en av de bästa författarna av den sortens crime som brukar kallas kollektiva polisromaner och som inspirerade bland andra Maj Sjöwall och Per Wahlöö till Martin Beck-serien.  Sådana som Leif GW Persson, Michael Connelly och James Ellroy har också Joseph Wambaugh som en favorit.

Årets julklapp till alla som gillade tv-serien »Spanarna på Hill Street«.

Daniel Defoe snodde storyn från tv

Farfar Halvar hyser visst hopp om att Liam, 6 år, ska bli en bokläsare. Vi läste rätt mycket när han var mindre. Nu får jag läsa för honom ibland, när han har tid. Det har han alldeles för sällan.
Jag minns en gång när jag försökte läsa Daniel Defoes »Robinson Crusoe« för Liams pappa, eller om det var för någon av Liams två farbröder. Det var hursomhelst på den tiden då den det nu var befann sig i den åldern då man fick ha indianer i knäet.

Jag har den boken i en vacker utgåva som min morfar en gång köpte åt mig. Tjockt, gulaktigt papper. Rejält sydda blad och rikligt med svartvita illustrationer.
Doften från sidorna när man bläddrar i en sådan gammal bok … Åh, de borde göra parfym av den doften.

Så jag ville – och vill än – gärna läsa den för något småfolk. Som Morfar gjorde för mig.
Men ingen av mina indianer har varit intresserade. Den jag pratade om här ovan sa:
– Robinson, den idén har gubben som skrev boken snott från teve.

* * *
Jag har sagt det förr och säger det igen: det är alldeles åt helvete för dåligt med Nick Hornby-listor på den här bloggen. Så här kommer en. Ryckt ur rockärmen.
Tidernas fem bästa krimböcker.
»Rött regn« - Dennis Lehane
»Rosens namn« – Umberto Eco
»Händelser vid vatten« – Kerstin Ekman
»Den sista prärievargen« – Michael Connelly
»Svarta sinnen« – Ian Rankin

* * *
Fyra nya klara för Peace & Love: brittiska indiepopbandet The Kooks,
amerikansk-kambodjanska alternativbandet Dengue Fever, unge Erik Hassle och softgrassbandet Abalone Dots.

* * *
Droppa gärna era egna Nick Hornby-listor som bloggkommentarer. Det behöver inte vara böcker. Det kan vara fem bästa maträtterna, fem bästa ölsorterna  eller vadfansomhelst.

* * *
Fem bästa Bob Dylan-låtarna. Också snabbryckta ur rockärmen.
Positively 4th Street
Like A Rolling Stone
You’re A Big Girl Now
Tonight I’ll Be Staying Here With You
Blind Willie McTell

* * *
Dagens bokreatips: Michael Connellys »I lagens limo«. Huvudpersonen, försvarsavdokaten Mickey Haller, är en rätt obehaglig typ. Som man ändå gillar. För att ha råd med sin utsvävande livsstil behöver han hela tiden nya lönsamma fall. Den töntiga svenska titeln (»The Lincoln Lawyer« i original) kommer sig av att Haller har sitt kontor i baksätet på en vräkig Lincoln limousine. Ingen Harry Bosch, alltså, men Connelly är ju minst lika bra när han skriver fristående thrillers.

* * *
Den gode Mats Weman är outtröttlig i sin Bob Dylan-mission. På sin blogg börjar han nu samla in läsarnas Dylan Top 20-listor. Jag och Bogey har lagt ribban och redan lämnat våra.

* * *
Påminner om att Conny Thunders bjuder på skivmässa i Falun på lördag. Maila till skivmassa@gmail.com och uppge namn så sätts ni upp på en gästlista.

* * *
Efter först influensa och sen ryggskott var det tungt att komma igång med lubbningen igen. Men fyra blodsmakande rundor sedan comebacken förra tisdagen har smörjt upp ryggen och tagit en upp på banan igen. Efter kvällens distanspass, onsdagens intervallpass och lördagens långpass räknar jag med att även udden ska vara tillbaka.

* * *
Mina mål med träningen:
1) Lubba en mil på 50 minuter.
2) Ta min egen kroppsvikt i bänkpress.

* * *
Med anledning av 500 blogginlägg har favoritbloggaren Tug gjort ännu en exklusiv Oskar on Oskar-intervju.

* * *
Nya U2-albumet »New Line On The Horizon« lär visst finnas på Spotify nu. Själv har jag inte brytt mig om att lyssna. Det var längesen U2 hade något att säga mig.

* * *
Träningsmålsättningen har jag snott rakt av från en sann psykopat – Jack Reacher i Lee Childs böcker. Jack Reacher-böckerna har vi ju pratat allvar om förr här på Halvars huvudsaker.

* * *
Jag börjar läsa Karolina Ramqvists kommande roman »Flickvännen« (Wahlström & Widstrand). Det känns snuddande nära att den kommer att stupa på min 30-sidors smärtgräns.

* * *
Förr om åren förde jag aldrig träningsdagbok. Nu gör jag det på två ställen på nätet. Här och här. Kurvor och stapeldiagram och cirkeldiagram och jag vet inte allt som visar hur man ligger till. Bara det gör att man kommer iväg och inte slarvar och skjuter upp och har sig.

* * *
Jag lurar på att börja lägga ut de där kurvorna och staplarna och cirklarna på bloggen framöver. Peppa mig själv. Men först vill jag förstås att resultaten ska ligga snäppet närmare Jack Reacher-nivåerna än de gör nu.

* * *
Häng on.

Ta en tusen dagar härifrån

Först är det januari, sen blir man så sjuk att man inte kommer ur sängen på en vecka och så kommer februari och sätter sig tillrätta med sitt eländiga glåmiga arsle över tillvaron.
T S Eliot får säga vad han vill. Det är februari som är den grymmaste månaden. I februari har vintern pågått nog länge, för länge.

Det är i februari stora starka karlar låter sig däckas av små löjliga baciller.
Det är i februari folk börjar grubbla över meningen med vad de gör och allting och slutar blogga.
Man vaknar om morgnarna och så är den dan förstörd.
Snälla, ta en tusen dagar härifrån.

* * *
Jag har den tomma känslan av att ha varit för sent ute, av att vara en brandman som går och plockar i resterna.

* * *
Folk som inte läser böcker, jo, det finns folk som inte läser böcker – hur står de ut när de blir så sjuka att de måste ligga till sängs?

* * *
Man kan få porten utpekad för sig, men vägen måste man hitta själv.

* * *
Karin Fossums kriminalromaner med de norska polisrävarna Konrad Sejer och Jacob Skarre som problemlösare tillhör deckargenrens läsvärdaste.
Den nionde i serien, »Den onda viljan« (Forum), har allt man har lärt sig uppskatta hos Fossum: skicklig intrig, bra språk, litterär gestaltning och psykologiskt djup.
Tre män, barndomsvänner, ger sig mitt i natten ut i en båt. När en av dem kastar sig överbord ser de två andra bara på medan kompisen drunknar. Sejers och Skarres utredning kring vad som ligger bakom blir till en djävulsk utforskning av den mänskliga ondskan.

* * *
De blinda eleverna följer den blinda läraren och lyssnar till visdomen från den klapprande käppen.

* * *
Vilken av de översatta deckarförfattarna är störst på den svenska marknaden? Svar: Peter Robinson. Han är utan konkurrens den framgångsrikaste bland de kriminalförfattare som översätts till svenska. Enligt februarinumret av branschtidningen Svensk Bokhandel säljer en Robinsonbok omkring 200 000 exemplar inräknat alla format.
De som kommer närmast är Michael Connelly och Elizabeth George som båda ligger strax över 100 000 exemplar per titel.

* * *
För den som vill läsa Dennis Lehane i original finns nu »The Given Day« (»Ett land i gryningen«) i pocket.

* * *
Ta sig tid att vara alltings tid. Mogna så småningom. Vara den gamla älven som flyter fram, den hastiga och långsamma gången av allting.

* * *
»Varför dröjer jag mig kvar vid dessa triviala detaljer? För att berättelsens sanning ligger i detaljerna.«
- Paul Auster, »Dårskaper i Brooklyn«

* * *
»Efter tjugofem är alla lika gamla.«
- Oscar Wilde

* * *
En sak är att ha talang. Det är en annan sak att ta tillvara den.

* * *
Låtlistorna ni skickar är räddningen. Min egen musiksmak är stadd i akut förgubbning. Jag orkar inte längre sätta mig in i sånt jag inte sedan tidigare känner till.
Det är för djävligt. Det är inte mitt fel. Men det är så.

* * *
»Såg du vad den där djävla Bjurman skrev i Aftonbladet?«
- Ulf Lundell, sid  331 i »Värmen«

* * *
Häng on.

Hon får de hårdaste att vekna

Jag sitter i mörkret i natten, jag lyssnar på Townes Van Zandts tvillingsyster, jag läser en novell av Flannery O’ Connors tvillingsyster.
Det är Mary Gauthier jag har i hörlurarna, konstnärlig enäggstvilling till Townes och Flannery.
Nej, det v a r Mary Gauthier jag h a d e i hörlurarna. Härom natten.
Man kan inte skriva när man lyssnar på Mary Gauthier. Man kan inte läsa när man lyssnar på Mary Gauthier.
När man lyssnar på Mary Gauthier kan man inte göra någonting annat än lyssna på Mary Gauthier.

Man kommer inte undan, allt man kan göra är att lyssna på denna Texaskvinnas gotiska, smärtsamt vackra countryblues i kolsvarta mörkret, när barnen har gått och lagt sig och slutat leta efter spökena under sängen.
Mary Gauthier trycker på känsloknappar som får de hårdaste att vekna. Jag, som redan är en vekling – mig får hon att gråta. Det är ju ingen slump att ett av hennes sex album har titeln Mercy Now. Där, på fjärde spåret, »I Drink«, sjunger hon:

Fish swim
Birds fly
Daddies yell
Mamas cry
Old men
sit and think
(tyst paus)
I drink

Jag tror att jag skrev det då, jag gör det igen. Förra årets Mary Gauthier-album, Between Daylight And Dark, hade de sånger som sparkade mig hårdast i magen av alla sånger jag lyssnade på 2007.
Man säger ofta ordet äkta. Det är först när man lyssnar på Mary Gauthier som man inser hur ofta man inte vet vad man pratar om.

* * *

Nu ska Carolina Gynning skriva en bok igen. Vilket hon skyndar sig berätta för sin pr-byrå Aftonbladet. Vilket pr-byrån skyndar sig berätta på en helsida för en andlös omvärld. Fastän boken inte ens är påbörjad.

* * *

Man ligger dåligt till om också Spotify kan ställa till det så här för en.

* * *
Svenska Deckarakademins nomineringar till »Bästa svenska kriminalroman 2008«.
»Elva« av Arne Dahl.
»Varför dog Monica P?« av Elisabeth Gilek.
»Till dess din vrede upphör« av Åsa Larsson.
»Nattfåk» av Johan Theorin.
»Blot« av Håkan Östlundh.

Halvars kommentar: helt okej krim, jag håller på »Nattfåk«, men har de inte läst Åke Edwardsons »Den sista vintern«?

* * *

Amazon.com:s bestsellerlista över böcker

DVDn
The Three Burials of Melquiades Estrada ❘ Tommy Lee Jones ❘ med Tommy Lee Jones, Dwight Yoakam, Barry Pepper mfl
Var en Huvudsaker just nu för flera veckor sen, men jag ger mig fan på att ni fortfarande inte har sett den. Gör det. Modern westernsaga i Texasmiljö, majestätisk och sorglig, av och med Tommy Lee Jones. Släppt direkt på dvd. Sjyst soundtrack också, americana och country.

* * *

Huh – här känns det, här är det också Mary Gauthier-äkta.

* * *

Så här lyder de två senaste – och väldigt typiska – inläggen på den svenska WordPressblogg som har flest besökare. Denne bloggstjärna slår sina piruetter under artistnamnet Storstadspojken och ni får själva leta på honom.

1) »Jag sökte skydd mot regnet hos min syster, hon bjöd på fruktsallad, göttig!«

2) »Tog en pluggpause för en sväng på söder, vilket skitväder, ska det vara så här hela vintern?«

* * *
Svenska Deckarakademins nomineringar: »Bästa till svenska översatta kriminalroman – The Martin Beck Award 2008«
»Spökskrivaren« av Robert Harris.
»En eftersökt man« av John le Carré.
»Död i gryningen” av Deon Meyer.
»Mordbyn« av Andrea Maria Schenkel.
»Mörk kust« av Peter Temple.

Halvars kommentar: gudibrallan – Ian Rankin, James Crumley, Dennis Lehane, Jim Thompson, George P Pelecanos, Ian Banks, Michael Connelly, Daniel Woodrell … Jajaja, som vanligt. De läser inte crime noir i Deckarakademin. Behövs nytt blod i det där trötta gänget.

* * *

Förlåt tjatet, jag vill tömma de där kartongerna och ge ut en ny bok, jag vill påminna om att ni kan hitta en julklapp här.

* * *

Klart Aftonbladet promotar Carolina Gynning för allt vad hängslena håller. En Gynninggrej i nätbladet – ni vill inte veta hur många läsarklick den grejen får.

Jag vet att tunga Warren Zevon-fans häckar här. Ni bör klicka här.

* * *

Bloggstjärnan kan vara Carl Bildts grabb Nils. Pappa hör ju också till storfräsarna här på WordPress. Calle länkar säkert till grabben sin.

NY CD
Do-Wah-Diddy: Words & Music By Ellie Greenwich & Jeff Barry ❘ Beach Boys, Drifters, Shangri-Las mfl ❘ Rhino records
Det legendariska låtskrivarparet Ellie Greenwich och Jeff Barry skrev tillsammans med Phil Spector The Ronettes »Be My Baby«. Första gången Brian Wilson hörde Hal Blaines trummor inleda låten satt han i bilen. Han tvingades svänga in på en parkeringsplats för att inte köra av vägen. Två minuter och trettioåtta sekunder senare utnämnde han »Be My Baby« till den mest perfekta poplåten i historien.
Behöver det sägas att det är en oumbärlig samling med pophistoria? Tänkte väl det.

* * *

GO-shay, så uttalas Mary Gauthiers efternamn. Så du vet, när du frågar efter henne hos skivnasarn.

* * *

Själv ligger jag lååångt efter Storstadspojken. Men – jag svär på min pappas grav – jag behåller hellre mina läsare än byter mot ALLA dom som hämtar sin själsliga och intellektuella stimulans i slikt bloggeri.

Bloggvärldens underbara nördar

Ni tycker att jag tjatar om en del. Jag vet ju inte, ni sitter pratsamma som Rain Man därute, men ni tycker nog det.
Ni har alldeles rätt.
Plura, Bodil, Lundell, Lucinda, Dylan, Connelly, Hylinger, Lehane, Pelecanos, Rankin, Auster, Papa, Slas, all den där (och nu citerar jag en bloggkommentator) »negermusiken«…
Jamen det är ingenting.
Ingenting.
Titta här – en blogg om ENBART Bob Dylan.
Bob Dylan Bob Dylan Bob Dylan.
Tockna underbara nördar det finns därute. Det är slikt som gör bloggen till den bästa uppfinningen sedan soulmusiken.
Känner jag mig mallig över att några av de där vuxna pojkarna – självfallet är det män – som dagligen hänger på Dylanbloggen också har hittat hit?
Sminkade sig Carolina Gynning i morse?

* * *

Redan efter powerwalken med Boxarn i morse stekte jag tjocka revbensspjäll (49,90 kilot eller om det rent av var 39.90) i ugnen, och gjorde tjock gräddsås på stekskyn. Detta listiga upplägg skaffade mig så pass med seriös bloggtid att jag nu kan ta den kloka Skatans råd här bland kommentarerna och hushålla med allt detta klotter i Moleskinen.

* * *

I Aftonbladets recension kallar Torsten Kälvemark Dennis Lehanes »Ett land i gryningen« för en »mäktig krönika om ras och klass«.
Själv satt jag lika förhäxad i läsfåtöljen över den sista tredjedelen som jag gjorde över den första. Under jullovet kan det bli så att jag, trots min knaggliga skolengelska, ger mig på Lehanebumlingen också i original. Ett par recensenter har ju klagat på översättningen.

* * *

Bygger blott på blädder från Pressbyrån och hem – men nog känns nya bokmagasinen Vi Läser som femtionio välinvesterade kronor.

* * *

Borlänge Tidnings nöjesredaktör Anders Gustafsson har bevisligen överlevt ett möte med Jerry Lee Lewis i London.
Över ett BT-uppslag berättar The Killer, 73, känd för att käka journalister redan till frukost, bland annat att han inte rört spriten på tjugo år och om den nya skiva han jobbar med i inspelningsstudion.
Ett country- och bluesinfluerat album med gästinhopp av sådana som Mick Jagger och Keith Richards.
»Jag tycker att den är en av de bästa jag gjort«, säger Jerry Lee Lewis. »Den har många Kris Kristofferson-låtar, fem sex stycken.«
Om det är covers på Kristoffersonlåtar eller låtar Krisofferson skrivit åt The Killer, det framgår inte av intervjun.

* * *

Jag vågar nu inte glömma livremmen när jag går ut. Utan den ramlar brallorna ner till fotknölarna.
* * *

Tidningarna recenserar i dag Anette Kullenbergs biografi över Marianne Höök: »Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet«.
Nästan idel lovord. Som man anade.
För den intresserade: här och här.
Varför blir förresten ens intresse för biografier större och större med åren? Jag vet ju inte hur det är med er, ni är ju Rain Man, men åtminstone är det så med mig. Slukar vartenda levnadsöde jag kommer över.

* * *

Matdroppet däruppe – ni noterade väl revbensspjällen. Hemtrampat äppelmos till.

* * *

Man får sannerligen hoppas att den bloggläsare som hade ilskna invändningar kring ens anspråkslösa anmälan av Bodil Malmstens »Sista boken från Finistére« inte läser Dan Jönssons DN-recension av Bodilboken.
Han gör samma reflexion som jag gjorde över hur märkligt Bodil laborerar med hur det ligger till med bokens jag och geografi. Verklig eller fiktiv eller bådadera eller, ja … man får lite mjäll där.
Inte för att jag Egentligen Bryr Mig Om hur landet ligger på den fronten, utan därför att jag inte kan förstå varför författar-Bodil – eller om det nu är bok-Bodil – gång på gång på gång Själv Väljer att göra affär av det.
Mycket märkligt.
Aftonbladets Lennart Bromander håller sig sval till Bodils självömkan inför den flytt från Finistére hon inte avslöjar orsaken till.
Och i SvDs på det stora hela taget positiva recension så noterar jag hur Paulina Helgeson, liksom Aftis Bromander, undviker att genrebestämma »Sista boken från Finiéstere«. Jag ville ju heller inte kalla den för en regelrätt roman.

* * *

Jo, så är det. Ju mindre tid man har, desto längre skriver man. Alla yrkesskribenters djungelordspråk.

* * *

I en deckarkrönika i Dalarnas Tidningar en gång kritiserade jag den kronologiska röran i förlagens utgivning av översatt kriminallitteratur. Jag syftade på krimböcker som ingår i en serie. Exempel på oskicket är översättningen av Dennis Lehane, Ian Rankin och Reginald Hill.
En jag inte fick med den gången var Peter Robinson. I en kommentar här i bloggen för en tid sedan påpekades att Robinsons senaste i Alan Banks-serien, »Kall som graven«, är gammal som graven. Och ur ett briljant mejl i eftermiddags från Ola i Skåne om böcker och musik klipper jag följande från e-brevets litterära avdelning.

»Såg att du återfunnit deckarsuget. Då måste du läsa Reginald Hills ›Främlingars hus‹, minst lika bra som Peter Robinson. Samma förlag, dessutom, suveräna Minotaur. Tyvärr gör förlaget en miss när de i höst ger ut Peter Robinsons nio år gamla ›Kall som graven‹. Alan Banks slutade att dricka rökiga whiskyn Laphroig när hans hus brann ned för ett par böcker sedan. Men nu sitter han ändå där med en Laphroig framför sig i ›Kall som graven‹.
Bokserier ska ges ut i rätt ordning, inte som i Dennis Lehanes fall där fjärde boken om Kenzie/Gennaro blev den första på svenska. Eller som i Ian Rankins fall där förlaget började med nian i serien, ›Svarta sinnen‹, som förvisso är en av de bästa deckarna geonom tiderna.«

Och det är inte bara bloggkommentatorn, mejlaren Ola och jag själv som ser på det här som kriminellt allvarligt. Den fenomenalt deckarkunniga Lotta Olsson tar nu upp samma sak i sin DN-recension av just Peter Robinsons »Kall som graven«.

* * *

Äppelmoset kom från grannen Ann-Britt. Lika fullt hemtrampat. Jag ljuger aldrig, finns alltid ett korn av sanning i allt jag skriver.

* * *

I sitt mejl upplyser Ola dessutom att den där tjejen med (förlåt igen, mamma) kåt röst som växelsjunger med Stuart Staples i Tindersticks-låten »Travelling Lights« inte är någon mindre än Carla Torgerson, sångerskan i grymma Seattlebandet The Walkabouts.
»Train Leaves at Eight« och »Satisfied Mind« heter mina två album med Walkabouts och det finns fler som jag nu efter Olas påminnelse ska skaffa.
Det där var ingen upplysning.
Det där var en marschorder till närmsta ställe där du skaffar din musik.

* * *

Här ser man. Jag kan också sluta när jag är klar. Det är åtminstone så jag tyder er dånande tystnad de senaste dagarna. Ni vill att jag bloggar kortare och det här blev nog kort fast det är långt ändå.

Han sjöng sorgsna sånger och drunknade i whisky

Jag tycks vara inne i en singer-songwriterperiod nu. I går var det bara Lucinda. I dag en annan av genrens bjässar: Townes Van Zandt, han som sjöng sorgsna sånger och drunknade i whisky, den Bob Dylan håller högst av dem alla.
Singer-songwriter, jag tycker inte om att det inte finns en svensk term.
Man vill ju i möjligaste mån hålla sig till ärans och hjältarnas.
Enligt wikipedia är det jag inte hittar något icke utrikiska för:
»En musikterm som syftar på en artist som framför musik denne själv skrivit, och begreppet har senare kommit att klassas som musikgenre. Detta skiljer sig mot artister som främst är sångare; till exempel Elvis Presley.«
Då vet vi det.
Då vet vi vad vi pratar om.

Som musik under arbetet har jag nu i skrivarstugans cd-spelare Townes Van Zandts omistliga andra album, Our Mother The Mountain.
Det är på den hans enligt min mening vackraste sång, »Tecumseh Valley«, finns. I originalskick. Sången finns med också på första skivan, For the Sake of the Song. Men där har originalraden »So she turned to whorin” out on the streets / With all the lust inside her« ändrats.
Till det fegare »So she turned to walkin” down the road / From all the hate inside her.«

Men det var inte Townes Van Zandt själv som fegade ur. Han var som vanligt packad och lät sig manipuleras av producenten, Kevin Eggers. Det var han som var fegisen, moralisten.
Så jag kan hux flux sånt här?
Jag har plötsligt blivit en sån magnifik nörd?
Nej.
Jag har förstås läst det i en bok.
Mer om det tar vi om en stund.

* * *

I dag har det blivit för många cigg. På tok för många.
Dubbla plåster på i morgon.

* * *

Boxarn och jag börjar dagen med vidrig backlubbning i trakterna av stället där Ol’ Man River gör en krök.
När vi efteråt stretchar och situppar och armhäver och grejar och har oss på den gistna bryggan, ser jag att den hårda blåsten har slitit vartenda löv av björkarna. Det är i sådana stunder man inser att november är nära.
Väldigt nära.

* * *

Intressant boksläpp i dag: Anette Kullenbergs biografi om Marianne Höök. Med tuffa titeln »Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet.«
Känns spännande. Kullenberg har jag alltid varit svag för, och Höök vet jag inte mycket om. Inte mer än att hon var något av en stjärnjournalist och tog sitt liv.
Men bara boktiteln säger ju en hel del.

* * *

Trettio sidor. Förr var det femtio sidor. Men man blir bara äldre. Så nu har jag sänkt min smärtgräns till att gå vid trettio sidor.
Den bok som inte har lyckats fånga mig vid det laget … ja, livet är för kort och de goda böckerna är för många.
Hur många sidor är ni andra beredda att ge en bok?

* * *

Det är inte i cd:n jag spelar Townes Van Zandt. Med hjälp av en vit plastmojäng i vägguttaget (fråga mig inte om det, fråga Johan, som satt dit den) kan jag lyssna på Macbookens låtbibliotek i stereoanläggningen.
Trådlöst.
Till The Boxers fasa. Han ligger ju på golvet mellan de stora Jamohögtalarna.
Fast den det är nu, den får honom att bli våtögd: »Tecumseh Valley«, Van Zandts kanske finaste och sorgsnaste stund.

* * *

I torsdags kom årets tredje nummer av deckartidskriften Jury. I ledaren på sidan 4 meddelar ansvarige utgivaren och förläggaren Bertil R. Widerberg att det är sista numret. Efter 37 år läggs Jury ner.
Tråkigt besked.
Kriminellt tråkigt

* * *
Det är förstås för att en viss blogg har skrivit så mycket om den som Michael Connellys nya »The Brass Verdict« gick rätt upp i topp på New York Times bestsellerlista.

HARDCOVER FICTION
Top 5 at a Glance
1. THE BRASS VERDICT, by Michael Connelly
2. THE LUCKY ONE, by Nicholas Sparks
3. THE STORY OF EDGAR SAWTELLE, by David Wroblewski
4. A LION AMONG MEN, by Gregory Maguire
5. A MOST WANTED MAN, by John le Carré

* * *

I dag, alltså måndag, kom första numret av Vi Läser – nytt magasin med sloganen »För dig som älskar böcker«. Det gör jag. Ju. Men fastän det, som man säger, i skrivande stund är sen måndag kväll har jag ännu inte pallrat mig iväg och köpt det.
Och jag vet inte så mycket mer om saken än det man kan läser sig till i DN. Att Vi Läser främst siktar på lösnummerförsäljning och ges ut av redaktionen på KF-ägda tidningen Vi. Första numret har som omslagsbild Bodil Malmsten i rosa munktröja, och inne i tidningen författarintervjuer och reportage men inga recensioner. Kommer med sitt andra nummer till våren och det är ännu inte riktigt klart hur ofta den sedan ska ges ut.
Allt alltså enligt Dagens Nyheter.

* * *

»Jag har varit bakis och haft ångest. Bakisångest. Det är märkligt att man ibland får ångest av alkoholen. Jag var inte alls för full går.«
Stureplansbimbon Katrin Zytomierska på sin blogg (citerat av Expressen).
Alltså den Zytomierska som kallade den sedan flera år helt nyktre Marcus Birro för ett »fyllo«.

* * *

En av alla dem som trampat i Townes Van Zandts fotspår är Steve Earle. I Van Zandt-biografin »To Live’s to Fly: The Ballad of the Late, Great Townes Van Zandt« av John Kruths, en bok som kom förra året (och borde vara något för Fredrik Öster på Reverb förlag att låta Lennart Persson översätta), kan man läsa vad Townes svarade på Steve Earles ökända uttalande:
»Townes Van Zandt är den bäste låtskrivaren i världen och jag skulle ställa mig i mina cowboyboots på Bob Dylans soffbord och säga det.«
Den som vill veta vad Townes svarade på det får traggla sig igenom några kortisar till. Det där var en teaser för att ni inte ska sticka till någon annan blogg, där folk blir klara nån gång och inte skriver så här förbannat långt.

* * *

Aftonbladets stort uppslagna reportage om pojkarna som hatar, barnen som handlar med knark och är beredda att skjuta poliser, är ruggig men alldeles nödvändig läsning.
De bor inte bara i Göteborg, de där barnen. De finns omkring oss var vi än bor, men vi blundar och vill inte se dem förrän de har vuxit upp till sådana som dealar knark och skjuter snutar.

* * *
Och på plats 13 på New York Times-listan ligger en blågul deckare.
13 THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO, by Stieg Larsson. (Knopf, $24.95.) A hacker and a journalist investigate the disappearance of an octogenarian’s niece 40 years ago.

* * *

Tänk att man aldrig lär sig göra som Ingemar Unge skriver i förordet till Slas kåserisamling »Årstider och åsikter« att Slas gör.
»Slas slutar när han är klar. Det är inte alla som gör det.«

* * *

Kanske ska man ta bloggledigt på måndagar. Få orkar bry sig, ännu färre orkar skriva kommentarer och mejl.
Eller också är det så att man själv inte orkar skriva så att nån bryr sig om att orka.

* * *

Vill man ha ännu mer efter skildringen av Townes Van Zandts minst sagt självdestruktiva liv i John Kruths biografi, kan man i dvd-filmen »Heartworn Highways« se Van Zandt gå omkring i en oavbruten whiskyfylla. När spriten till sist tog honom, på nyårsdagen 1997, var han 52 år gammal. De närmaste vännerna sa att det var ett besked de hade fruktat i trettio år.

* * *

Det kan också vara det här kickskrivandet som gör att blogginläggen blir så långa att folk inte orkar läsa. Skulle vara intressant att höra vad fler än några få tycker.

* * *

En bra samling för den som är nyfiken på Townes Van Zandt är »Drama Falls Like Teardrops«. En 2 cd med sammanlagt 36 av hans episka och naket lyriska sånger, där desperationen och smärtan är huvudingredienserna.
Jag hittar den inte hos Amazon.com. Men min kompis Ingemar Magnusson på Folk & Rock har den nog. Annars fixar han fram den. Alla gånger. Mejla honom bara, om du bor långt från Borlänge. Eller ring: 0243-84388. Hälsa från mig.

* * *

Townes Van Zandts svar?
»Jag har sett Bob Dylans livvakter. Steve Earle skulle inte komma närheten av det bordet.«

* * *

Caroline i »Tecumseh Valley«, hon som »… turned to whorin’ out on the streets / With all the lust inside her«, är gruvarbetardottern som är så vacker att »sunshine walked beside her« när hon vandrar över bergen för att hitta ett arbete. Hon sparar nästan allt hon tjänar, men hennes far hinner dö.

The name she gave was Caroline
Daughter of a miner
Her ways were free
It seemed to me
That sunshine walked beside her

She came from Spencer
Across the hill
She said her pa had sent her
cause the coal was low
And soon the snow
Would turn the skies to winter

She said she’d come
To look for work
She was not seeking favors
And for a dime a day
And a place to stay
She’d turn those hands to labor

But the times were hard, lord,
The jobs were few
All through Tecumseh Valley
But she asked around
And a job she found
Tending bar at Gypsy Sally’s

She saved enough to get back home
When spring replaced the winter
But her dreams were denied
Her pa had died
The word come down from Spencer

So she turned to whorin’ out on the streets
With all the lust inside her
And it was many a man
Returned again
To lay himself beside her

They found her down beneath the stairs
That led to Gypsy Sally’s
In her hand when she died
Was a note that cried
Fare thee well… Tecumseh Valley

The name she gave was Caroline
Daughter of a miner
Her ways were free
It seemed to me
That sunshine walked beside her

En kvinnas list

Jag har haft det mer rörigt omkring mig än vanligt i dag.
A har fått ett av de där infallen kvinnor ständigt får och målat om hälften av alla dessa bokhyllor som vi har fulltjofsade med böcker. Vita. Hon är inne i en vit period. Förra året hade hon en kaffelatteperiod.
Jag protesterade, å det häftigaste. Boktravar huller om buller överallt. Som om det inte redan tidigare var nog svårt att hitta den bok man letade efter.
Tror ni att mina protester hjälpte? Tror ni det, ja, då vet ni inte vad Frithiof Nilsson Piraten sa:
»Att träta med en kvinna är som att läsa en tidning i hård blåst.«

Men det visade sig att A hade ett system, att hon var smartare än vad jag skulle ha varit. Det är hon alltid. Jag skulle ha plockat ur de hyfsat bokstavsordnade böckerna uppifrån och ner i hyllorna och därmed ha fått de på A längst ner i botten i boktravarna på golvet. Förstod ni?
Men A.
Hon gjorde tvärtom, började NERIFRÅN med urplockningen. A-böckerna blev då att ligga ÖVERST i travarna.

Och satananamma så fint och ljust det blev sen när allt var klart. Helt nytt rum.
Så nu ska jag uppmuntra henne att göra samma sak i den del av biblioteket där jag om kvällarna sitter och läser och ofta också skriver. Som nu.
När det blir klart lovar jag att lägga ut en bild här på bloggen. Då kommer var och en att förstå varför det bär en emot att häcka framför tv:n.

* * *

Michael Connellys nya bok, »The Brass Verdict«, nyligen omskriven här i bloggspalten, släpptes i dag i USA, Canada, Australien och Nya Zeeland. Några citat ur tidningsrecensionerna:

»One of the best thrillers of the year.«
»The Brass Verdict is gold.«
»Everything you’d expect in a Connelly novel – twisty, fast and assured.«
»Essential for fans; a great read for anybody.«
»Connelly once again hits it out of the park in the tightly written, fast-paced and sharply imagined The Brass Verdict.«
»Connelly fans will be thrilled.«
»The Brass Verdict is a certified page-turner that will suck you in from page one, and not let you go until the final sentence.«

* * *

Youtube har slutit ett avtal med tv-bolaget CBS om att visa hela tv-serier på sajten, skriver Dagens Media. Tidigare har maxlängden på inlagda Youtubeklipp varit tio minuter. Det blir både gamla och nya serier, såsom »MacGyver«, »Star Trek«, »Dexter« och »Californication«

* * *

Glöm inte att delta i Halvars huvudsakers utlottning av Johanne Hildebrandts nya bok »Älskade krig« (nytillkomna tittare kan läsa mer om den och om utlottningsproceduren i inlägget nedan). Allt ni behöver göra för att ges chansen att vinna den är att antingen skriva en kommentar här på bloggen eller skicka ett mejl. En kort rad om att ni vill ha boken räcker. Ni kan välja att vara anonyma. En postadress behövs förstås av den som vinner »Älskade krig«. Men den kan vi ta då, oss emellan. Många av er har redan tagit chansen. Ni andra har till på fredag på er.
Jo, en sak till för er som väljer att mejla: försök komma ihåg att i mejlets ämnesrad skriva »Johanne«.

* * *

Ah, denne Lennart Persson! Hinner inte mer än läsa klart hans nya grymma bok, »Sånger om sex, Gud och ond bråd död«, förrän Ollebo, den bäste av brevbärare, kommer trampandes på sin ballongdäckade gula cykel med en ny gudagåva från Lennart Persson:
3-cd-boxen »Take Me To The River: A Southern Soul Story 1961-1976«.
Huh.
En gång till:
Huh!
Fatta. Sammanlagt sjuttiofem låtar med Den Musik Som Jag Älskar Allra Allra Allra Mest. Och en tjock booklet med en liten story kring varenda en av sångerna. Ni kan klicka här för att se vilka de där 75 låtarna är. Så gissa vad jag lyssnar på i lurarna nu och resten av kvällen. Och i natt.
Och i morgon kväll.
Och i morgon natt.
Samt i podden var jag går och står däremellan.

* * *

Nu har Halvars huvudsaker också fått en välkänd trubadur som läsare. Det vet jag därför att han är en av dem som mejlat och vill vara med i utlottningen av Johanne Hildebrandts bok. Välkommen hit, trubaduren. Mats heter han, förresten.

* * *

Ryktena om att jag påbörjat odlingen av The Big Lebowski-frilla och dito skägg låter jag förbli obekräftade.

* * *

Just nu är det »Rainbow Road« från den där soullådan. Med Bill Brandon. Skriven av Dan Penn och Donnie Fritts. Inspelad 1968 i Muscle Shoals. Läser jag mig till. Sånt där kan ju inte jag. Jag är en sån som bara lyssnar.

* * *

Men Dan Penn känner jag till. Tack vare Zigne. Han gillar sån Dan Penn-soul, fastän han just nu är förbannad för att han inte hann fixa biljetter till AC/DC i Globen. Av det kan ni lista ut att Zignes musiksmak är bredare än min.

* * *

I dag fyllde Norrköpings Tidningar 250 år och firade med att dela ut sitt årliga kulturpris, Broocmanpriset, 30 000 kronor och en guldmedalj, till Per Plura Jonsson.
I sina sånger har ju Plura ständigt återvänt till hemstaden och motiveringen löd: »Per Plura Jonsson får Broocmanpriset 2008 för att han tillsammans med sina medmusiker i Eldkvarn under en rad av år i sina sånger har skildrat Norrköping genom minnen och spårvagnars larm.«
När Plura fick beskedet sa han:
– Va kul. Kan inte du ringa varje dag.

* * *

Nu är det »Buying a Book« med Joe Tex. Av Joe Tex. Inspelad 1969. I Muscle Shoals. Så äckligt bra den här lådan är. Och ändå är jag bara hunnen till spår 14 på andra cd:n.

* * *

Det här är inte Lennart Persson och hans grymma, nya bok.
Det här är Lennart The Man Persson och hans grymma, nya bok.

* * *

Var rädda om er.

Sådan husse men inte sådan hund

The Boxer har en kluven inställning till skrivarstugan. Samtidigt som han vill följa varje steg jag tar, så gillar han inte musik. Inte ens soulballader. Vi tar det en gång till på en egen rad.
Inte ens soulballader!
Och den ska vara min hund.
Jag skulle inte ha sagt någonting om saken om det vore hårdrock han dissade. Då skulle jag tvärtom berömma honom.
Problemet är att jag inte kan skriva utan musik. Och sladden till hörlurarna räcker inte ända från cd-spelaren fram till fåtöljen där jag sitter och skriver med datorn i knäet.

Jag skulle kunna lyssna i lurarna om jag spelade låtarna i laptopen. Men min iTunesjukebox finns i Macbooken och för att kunna lyssna på Spotify i mini-pc:n som jag skriver på krävs det att man är uppkopplad på nätet.
Jag vill hålla mig nedkopplad när jag skriver. Annars sitter man bara och läser en massa bloggar och mejl istället för att göra det man ska göra. Och så kan vi ju inte ha det.
Så nu ligger Boxarn så nära dörren han kan. Och lider. Fastän det är en utomjordisk soulballad i Jamoburkarna: »Your Turn to Cry« med Betty Lavette.
Jag sitter med hjärtflimmer i tre minuter och tre sekunder.
Boxarn håller för öronen.

* * *
Trettio procent av alla män och hälften av alla kvinnor läser en vanlig vardag en bok. Ännu lite högre är helgsiffrorna.
Dåså, det är fredag, då tycker jag att vi tar och pratar lite mer böcker än vanligt i dag.

* * *
Vad vi pratar om när vi pratar om böcker är rätt ofta Michael Connelly. Han lyckas ju i årets »Räven« ruska liv i den Harry Bosch-serie som i ett par tidigare nummer visat tecken på en formsvacka.
Men denna i det stora hela suveräna crimeserie i all ära – minst lika bra tycker jag att Connellys fristående thrillers är.
Den senaste av dessa, förra årets »I lagens limo«, finns nu i pocket. Huvudpersonen i den, försvarsadvokaten Mickey Haller, är en rätt obehaglig typ. Som man ändå gillar. För att ha råd med sin utsvävande livsstil behöver han hela tiden nya lönsamma fall. Den töntiga svenska titeln (»The Lincoln Lawyer« i original) kommer sig av att Haller har sitt kontor i baksätet på en vräkig Lincoln limousine.
Alla Harry Boschfans därute gör klokt i att snabba på med att läsa »I lagens limo«. För nästa Connellybok, »The Brass Verdict«, har i huvudrollerna både Haller och Bosch. Tegelstenen »The Brass Verdict« är Connellys hittills tjockaste bok och släpps nästa vecka i USA med buller och bång och en nyinspelad tv-video där Michael Connelly själv från baksätet på en Lincoln limousine pekar ut bokens spelplatser i Los Angeles.

* * *
För den deckarintresserade pågår på branschsajten Svensk Bokhandel en debatt om kvaliteten på svensk kriminallitteratur. Personligen håller jag, i stort, med om vad DNs förra deckarkritiker Marie Peterson säger där.

* * *
»Min, mina, mitt – dessa possesiva pronomen som är början på alla konflikter, alla krig.«
Bodil Malmsten; »Kom och hälsa på mig om tusen år«

* * *
Dessutom blir »I lagens limo« och alla andra pocketböcker dyrare efter nyår. Sjuttio kronor för böckerna i den dyraste pocketklassen.

* * *
Jean-Marie Gustave Le Clézio. Hmm … Noll av honom i mina bokhyllor. Fast helt oväntat var det ju inte. Jag minns att han i fjolårets förhandsspekulationer var lite av en favorit på en del kultursidor.

* * *
Att jag går till Moleskinen och hämtar Bodil Malmstencitat att strössla med här har sin orsak i att jag vill ha hennes nya roman, »Sista boken från Finistére«. Jag vill ha den nu. Den finns nu. Den är beställd. Jag väntar varje morgon på att Ollebo, den bäste av brevbärare, ska komma cyklande med den.

* * *
Jag har inte Lars Norén-frilla längre. Nu har jag samma frilla som han i »Prison Break«.

* * *
Varenda morgon när jag öppnar badrumsskåpet står det där plåsterpaketet och stirrar en i ögonen. I morse var jag så här nära att öppna det.
Men jag resonerade som så att det vore slösaktigt av en att inte först röka upp de tre fyra cigg som fanns kvar i Camelpaketet. Och när jag på eftermiddagen knallade bort till kiosken och hämtade kvällsisarna … ja, nu har jag hux flux tjugo nya Camel som måste blossas upp innan det kan bli aktuellt med någon omplåstring.

* * *
Nästa år, klockan 13 den 9 oktober, kommer den ständige ut genom den där dörren i Börshuset och meddelar världspressen att årets Nobelpris i litteratur har gått till Paul Auster.

Min blogg är ingen självbiografi

För nytillkomna tittare, och glömska gamla, vill jag säga det igen, det jag flera gånger påpekade när jag på att annat ställe än här började skriva blogg för snart ett år sedan.
Min blogg är ingen självbiografi.
Det är inte ens så att jaget i texterna behöver vara jag. Inte nödvändigtvis. Inte alla gånger.
Det som skrivs här behöver inte tas på sådant förbannat allvar. Jag tar det långt ifrån på allvar själv, jag skriver för att det är så förbannat roligt att skriva och för att jag måste.
Det här är en blogg som i första hand är i den simpla underhållningsbranschen.
Det här är en blogg som består av mestadels sanningar, vissa lögner samt en del förbannad dikt.
Men vad som är vad tänker jag inte skriva läsaren på näsan. Jag överlåter helt och hållet till läsaren att avgöra vad som är vad.
Är vi överens om det?
Gott.
❒❒ Tänk att björnar i skogen alltid springer ihop med folk som har bössor. Aldrig med någon utan bössa.
✔ Inte förrän den här helgen har jag lagt in mina John Prine i iTunes. Ibland begriper jag mig inte på mig själv.
John Prine!
John Prine hör ju hemma i prio ett-kategorin i sådana projekt.
❒❒ Köpte Al Pacino-klassikern »Sea of love» med Aftonbladet här om dagen. Den var det många år sedan jag såg. Den ska jag titta på så fort jag har postat den här texten.
✔ Självaste Kuratorn har lämnat en kommentar här i bloggen. Stort.
❒❒ Radiohead har ju med sin nya skiva »In rainbows« skrivit musikhistoria genom att vara första bandet på världsnivå med att ge ut albumet utan stöd av något skivbolag.
Skivan går enbart att ladda ned från Radiohead.com och lyssnarna får själva avgöra hur mycket de vill betala för den.
Enligt Jan Gradvall uppger New York Times att Radiohead hittills i snitt fått in 50 kronor per nedladdat album. Det är mer än dubbelt så mycket jämfört med vad bandet skulle ha fått i royaltys från ett skivbolag.
✔ Rocky har en formsvacka på DNs seriesida.
❒❒ Mary Gauthier har jag heller inte laddat Macbooken med förrän nu. Och då pratar vi ändå om en som med »Between daylight and dawn» har gjort ett av årets fem bästa album. Om ni frågar mig.
✔Hamnar av skäl som är dunkla på hemsidan för Svante Weylers nya bokförlag. Där upptäcker jag att Mats Olsson i februari ger ut fotbollsboken »En pinne i skogen«.
Jag vet inte hur det är med er, men nyhet för mig.
❒❒ … men mig kanske ni inte ska fråga om vilka skivor som är årets bästa. Alla andra höjer den till skyarna, men fortfarande kommer inte mina känslor riktigt i samklang med Mando Diaos »Never seen the light of day«.
✔ När man smickras för att man ser ung ut är det ett säkert tecken på att man börjar bli gammal.
❒❒ Både Liam, 5 år, och hans farfar, 52 år, tyckte mycket om »Råttatouille«. Remy är den enda råtta i världen jag vill kalla underbar.
✔ … så är jag också en obotligt romantisk gubbrockare med svaghet för melodiska Eaglesharmonier.
❒❒ Att sluta dricka är fanimej ett sorgearbete som aldrig tycks ha en ände. Det är värre än att förlora en god vän.
✔ Stephen Farran-Lees samtalsbok med Klas Östergren, »Östergren om Östergren«, är inte bara så bra att jag läste den två gånger på raken, den fick mig också att för … ja, kanske tionde gången, den kom 1997, läsa om Östergrens novellsamling »Med stövlarna på«.
Det är i mitt tyckte Östergrens bästa bok och de bästa noveller som har skrivits på svenska språket.
❒❒ Jag skriver det här med Tom Pettys album »Highway companion« i lurarna. Den har jag heller inte tankat in förrän nu i helgen. Minns inte vad kritikerna sa om den skivan, men jag tycker mycket om den. Som »Down south«, låten det är just nu.
✔ Love’s got a lot to answer for. Indeed.
❒❒ Jag vill ha en duffel i vinter. Sån som Trevor Howard har i filmen »Den tredje mannen« från 1949.
✔ … och när man läser en bok som »Östergren om Östergren», där han berättar hur han skriver och avslöjar sina knep, så vill man själv testa de knep man har lärt sig och skriva en roman.
Själv har jag börjat så många gånger att det inte går att räkna dem alla. Alla gångerna har det stupat på min otålighet. Det måste gå fort allting. Annars fastnar jag och tröttnar.
Det är nog bara att inse att en del inte passar för annat än kortprosa.
❒❒ Jag är ute efter ett sånt där … vad heter dom, snurrbokhyllebord att ha böcker och anteckningsböcker och cd-skivor och dvd-filmer i bredvid läsfåtöljen. Är det nån som vet vad jag menar och har ett sånt till salu så är jag spekulant.
✔ … å andra sidan säger ju självaste Nick Lowe både att people change och att det finns hope for us all.
❒❒ Nu är återflytten till skrivarstugan skitnära. Så det är därför jag den här helgen inte har gjort just någonting annat än att tanka Macbooken med album från skivhyllorna.
Det är sådana gånger, när jag sitter med sånt om kvällarna och nätterna, som den där sorgen blir som intensivast.
✔ Det är ingen som tipsar om Jo Nesbø, så någon måste göra det. Vi pratar om Norges egen Michael Connelly. Nya Pocketförlaget har nu gett ut fem mjukpärmade titlar i serien om Nesbøs antihjälte Harry Hole. Börja med den första, debuten »Fladdermusmannen”, och du kommer garanterat att vilja fortsätta med allt av Jo Nesbø.
❒❒ Please, delete me let me go.