Hoppers tavla
Det är inte meningen men jag fastnar först bland de dammiga hyllorna i ett bokantikvariat och sedan i jazzkurvan på en skivbörs och när jag kommer ut med en påse bättre begagnade John Coltrane, Charlie Parker, Thelonius Monk och Django Reinhardt är det redan mörk oktobereftermiddag och blodsockret kör fritt fall ner i skaften på mina gamla John Lennonboots.
Akutläge.
Snabbt runt hörnet, över gatan in på haket där jag sedan tidigare vet att de har vad som behövs när den svarta hunden i mig vaknar och börjar yla mot månen: grovt knäckebröd med stekt strömmingsflundra och mycket rödlök.
Det är ett sjapp, lite åt det gamla ölstugehållet, de där ställena som kisar i rutiga Slaskepsar och äppelknyckarbrallor satt på och sa ”tjeeenare” i svartvita pilsnerfilmer med Thor Modéen och Julia Caesar.
Men vadå, numera finns inte många ställen kvar som inte köper in sina strömmingsflundror färdigpanerade och djupfrysta i storpack.
Det här är ett ställe där de dessutom hör vad man säger när man ber dem hålla fingrarna borta från påsarna med vetemjöl och ströbröd och burken med söt senap när de panerar den färska strömmingen.
Det är en av de jobbiga bitarna med att ha tjall på kroppskemin och reagera som en tjackpundare på sådant som socker och vitt mjöl och alkohol. Detta evinnerliga tjafs med servitriser när man går på lokal.
För en del unga tjejer är den med min kickbenägna hjärna bara en Jobbig Jävel som tvingar henne att ta ut tuggummit och prata med kocken.
Men här.
Rågmjöl, säger den medelålders kvinnan, blir det bra?
Det blir jättebra.
Och här har vi en kvinna som heller inte räknar in ”lättöl” när hon rabblar upp vad de har för alkofritt utan socker att dricka till strömmingsmackan.
Dessutom är det som sagt ett sunkigt ställe, ett duktigt sunkigt ställe.
Jag är av den åsikten att ju sunkigare ställena är, desto intressantare är de.
Jag sitter längst in, där bardisken tar slut och blir en handfull rangliga bord. De är utan duk men har surrealistiska mönster av intorkade ketchupfläckar och brännmärken från cigarettfimpar som missat de flydda tiders stora vita askkoppar som det i avflagnat rött stod ”Cinzano” på, och på väggen hänger en inramad reproduktion av Edward Hoppers ”Nighthawks.”
Den tavlan är nog det allra bästa av allt med det här panget. Det är den som är det avgörande skälet till att jag nästan varje gång jag är i Stockholm väljer att käka en strömmingsmacka här och jag har säkert skrivit om både stället och tavlan förr.
”Nighthawks” har alltid, sedan första gången jag såg den, fått det att suga till i min mage, där jag känner, där jag har absolut gehör.
Men ändå förstod jag inte riktigt vad det var jag kände förrän jag en gång i en av Michael Connellys tidiga romaner läste hur den berörde Harry Bosch, Connellys ruffige boksnut.
Jag kan känna att jag har mycket gemensamt med Harry Bosch. I den här boken ser han ”Nighthawks” hänga hemma på väggen hos en kvinnlig FBI-agent som han är pilsk på.
Bosch blir illa till mods. Han sitter länge och tittar på den innan han börjar förstå vad det är han känner så starkt: han identifierar sig sig med en av männen på Hoppers tavla, den som sitter ensam vid bardisken och under hattbrättet tittar på mannen och kvinnan som är där i sällskap.
Harry Bosch skaffar sig senare en egen reproduktion av ”Nighthawks”. Det har jag också tänkt göra men det tycks aldrig bli av. Kanske är jag undermedvetet ängslig för att den säger för mycket om mig själv som jag försöker att inte låtsas om.
Den där ensamme mannen vid bardisken, han är här också, på det här stället där de gör strömmingsmackor med rätt glykemiskt index för den som behöver hålla i minnet att resten av livet handlar om biokemisk reparation.
I flera reproduktioner är den mannen här. Nya kommer då och då in, ingen går. Varje gång dörren öppnas rullar en bit av det stora vemodet in med höstmörkret och blåsten därute.
Alla är ensamma, alla är medelålders män, främlingar som likt bleka poeter tycks meditera över tillvarons meningslöshet, tigande med någonting tomt och oåtkomligt i blicken.
De är inte bara Edward Hoppermän, de är också med i alla blå jazzlåtar som jag den här eftermiddagen har i min skivpåse.
Som Thelonious Monks ”Round Midnight, den behöver ingen text för att man ska höra att den handlar om en av de här männen.
De är ensamma i världen, och fastän jag har så många att ta kvällståget hem till vet jag att jag bara behöver glänta på brunnslocket till mitt inre, där den svarta hunden ständigt hukar, för att jag ska bli en av dem.


Jag minns en gång när jag försökte läsa Daniel Defoes »Robinson Crusoe« för Liams pappa, eller om det var för någon av Liams två farbröder. Det var hursomhelst på den tiden då den det nu var befann sig i den åldern då man fick ha indianer i knäet.
»Rött regn« - Dennis Lehane
Dagens bokreatips: Michael Connellys »I lagens limo«. Huvudpersonen, försvarsavdokaten Mickey Haller, är en rätt obehaglig typ. Som man ändå gillar. För att ha råd med sin utsvävande livsstil behöver han hela tiden nya lönsamma fall. Den töntiga svenska titeln (»The Lincoln Lawyer« i original) kommer sig av att Haller har sitt kontor i baksätet på en vräkig Lincoln limousine. Ingen Harry Bosch, alltså, men Connelly är ju minst lika bra när han skriver fristående thrillers.
Påminner om att Conny Thunders bjuder på skivmässa i Falun på lördag. Maila till skivmassa@gmail.com och uppge namn så sätts ni upp på en gästlista.
Träningsmålsättningen har jag snott rakt av från en sann psykopat – Jack Reacher i Lee Childs böcker. Jack Reacher-böckerna har vi ju
T S Eliot får säga vad han vill. Det är februari som är den grymmaste månaden. I februari har vintern pågått nog länge, för länge.
Den nionde i serien, »Den onda viljan« (Forum), har allt man har lärt sig uppskatta hos Fossum: skicklig intrig, bra språk, litterär gestaltning och psykologiskt djup.
Vilken av de översatta deckarförfattarna är störst på den svenska marknaden? Svar: Peter Robinson. Han är utan konkurrens den framgångsrikaste bland de kriminalförfattare som översätts till svenska. Enligt februarinumret av branschtidningen Svensk Bokhandel säljer en Robinsonbok omkring 200 000 exemplar inräknat alla format.
För den som vill läsa Dennis Lehane i original finns nu »The Given Day« (»Ett land i gryningen«) i pocket.
»Såg du vad den där djävla Bjurman skrev i Aftonbladet?«


































































