Dumphjälp

Jag vet ju inte om Darke och andra proffs på slikt läser huvudsakerna längre, men ändå:
Hur Gör Man en skärmdump på Macen?
Som Weman lärt mig säga:
Förklara som talade ni till en femåring.

Jim Thompson – snacka om hårdkokt reafynd

Jag skrev att jag trodde att Jim Thompsons »The Grifters«  kunde vara ett bokreafynd.
Huh – vilken underdrift.
Jag läste den i ett svep i går kväll.

Jim Thompson, jag letar nu efter någon att ställas till svars för varför man inte har upplyst mig om att Jim Thompson finns.
Eller fanns. Jag har nu läst på. Han dog – av självsvält och alkoholism – 1977 i Los Angeles. Han skulle fylla 71 det året och hade då skrivit tjugonio romaner och manus till Stanley Kubricks filmer »Spelet är förlorat« och »Ärans väg«.

Ingen enda av Thompson böcker lär då längre ha funnits i tryck i USA. Han återupptäcktes först i mitten på 80-talet och på 90-talet då en rad av hans berättelser filmatiserades – bl a »The Grifters«, »The Getaway«, »After Dark, My Sweet«.

När så också bröderna Cohen ägnade honom en hyllning i noir-pastichen »Blood Simple« började jämförelser med de stora hårdkokta noirförfattarna i thrillertraditionen dyka upp.
I en blurp (heter det så?) på innerfliken till mitt reaex av »The Grifters« skriver Washington Post:

»Om Raymond Chandler, Dashiell Hammett och Cornell Woolrich kunde ingå någon ohelig allians och alstra en litterär avkomma, så skulle det vara Jim Thompson. Hans verk kastar ett skrämmande ljus över människans tillstånd.»

Och New York Times vill förstås inte vara sämre:

»Jim Thompson är den bäste thrillerförfattare som finns, utan konkurrens«.

Vilket ju också Dagens Nyheters beläste Washingtonkorre Erik Ohlsson, aka Farbror Melker, instämmer i bland bloggkommentarerna här nedan, där han utnämner »The Killer Inside Me« till Thompsons bästa bok.

Och titta vad jag hittar på bokrean hos nätbokhandlarna: »Mördaren i mig«, den svenska översättningen av »The Killer Inside Me«. Originalet kom 1952. Johanna Mos svenska översättning gavs ut så sent som i fjol i Modernistas pulpserie.

I centrum står Lou Ford, vicesheriff i den lilla Texas-staden Central City, och denna crime noiroman har av kritiker beskrivits som själva prototypen till »American Psycho», en dunkel fallstudie över en paranoid sociopat, där sydstatssheriffens stegrande neuroser leder en hel bygd in i ett svindlande helvete av mord och maktspel.

Så nog kan man i sanning göra fynd på en bokrea. Skynda er och beställ »The Grifters« och »Mördaren i mig«.
Tänk bara på vad Per Olaisen skriver i förordet till den förstnämnda:

»Själv fick han (Jim Thompson) inte uppleva särskilt mycket av den uppmärksamhet hans historier förtjänade, men lär ha uttalat sig profetiskt strax före sin död: Hustrun skulle inte sälja rättigheterna till hans verk eftersom framgångarna skulle komma när han väl varit död i några år.«

Fick Jim Thompson rätt eller fick han rätt?
Ett exemplar med personlig dedikation av Thompsons »Child of Rage« fanns till salu på Internet i maj 2007 för 7500 dollar.

* * *
Nu ska jag läsa »Hett« av Bill Buford. Den är ju också redan, i skrivande stund, välsignad av både Conny Thunders, Bogey, gullrunn och Helena bland bloggens belästa kommentatorer. Alltså säkert kort.

* * *
Jag litar förstås också blint på de kommenterande filmexperterna Lennart P och Weman. Säger de att »The Grifters« är en kanonfilm så är det ju så. Dessutom ingenting att fundera på när den dvd:n finns för 29 pengar på cdon.

* * *
Medan jag ägnar lördag och söndag åt Bill Buford är ni andra –  som förra helgen – välkomna att gästblogga.

* * *
Häng on.

Daniel Defoe snodde storyn från tv

Farfar Halvar hyser visst hopp om att Liam, 6 år, ska bli en bokläsare. Vi läste rätt mycket när han var mindre. Nu får jag läsa för honom ibland, när han har tid. Det har han alldeles för sällan.
Jag minns en gång när jag försökte läsa Daniel Defoes »Robinson Crusoe« för Liams pappa, eller om det var för någon av Liams två farbröder. Det var hursomhelst på den tiden då den det nu var befann sig i den åldern då man fick ha indianer i knäet.

Jag har den boken i en vacker utgåva som min morfar en gång köpte åt mig. Tjockt, gulaktigt papper. Rejält sydda blad och rikligt med svartvita illustrationer.
Doften från sidorna när man bläddrar i en sådan gammal bok … Åh, de borde göra parfym av den doften.

Så jag ville – och vill än – gärna läsa den för något småfolk. Som Morfar gjorde för mig.
Men ingen av mina indianer har varit intresserade. Den jag pratade om här ovan sa:
– Robinson, den idén har gubben som skrev boken snott från teve.

* * *
Jag har sagt det förr och säger det igen: det är alldeles åt helvete för dåligt med Nick Hornby-listor på den här bloggen. Så här kommer en. Ryckt ur rockärmen.
Tidernas fem bästa krimböcker.
»Rött regn« - Dennis Lehane
»Rosens namn« – Umberto Eco
»Händelser vid vatten« – Kerstin Ekman
»Den sista prärievargen« – Michael Connelly
»Svarta sinnen« – Ian Rankin

* * *
Fyra nya klara för Peace & Love: brittiska indiepopbandet The Kooks,
amerikansk-kambodjanska alternativbandet Dengue Fever, unge Erik Hassle och softgrassbandet Abalone Dots.

* * *
Droppa gärna era egna Nick Hornby-listor som bloggkommentarer. Det behöver inte vara böcker. Det kan vara fem bästa maträtterna, fem bästa ölsorterna  eller vadfansomhelst.

* * *
Fem bästa Bob Dylan-låtarna. Också snabbryckta ur rockärmen.
Positively 4th Street
Like A Rolling Stone
You’re A Big Girl Now
Tonight I’ll Be Staying Here With You
Blind Willie McTell

* * *
Dagens bokreatips: Michael Connellys »I lagens limo«. Huvudpersonen, försvarsavdokaten Mickey Haller, är en rätt obehaglig typ. Som man ändå gillar. För att ha råd med sin utsvävande livsstil behöver han hela tiden nya lönsamma fall. Den töntiga svenska titeln (»The Lincoln Lawyer« i original) kommer sig av att Haller har sitt kontor i baksätet på en vräkig Lincoln limousine. Ingen Harry Bosch, alltså, men Connelly är ju minst lika bra när han skriver fristående thrillers.

* * *
Den gode Mats Weman är outtröttlig i sin Bob Dylan-mission. På sin blogg börjar han nu samla in läsarnas Dylan Top 20-listor. Jag och Bogey har lagt ribban och redan lämnat våra.

* * *
Påminner om att Conny Thunders bjuder på skivmässa i Falun på lördag. Maila till skivmassa@gmail.com och uppge namn så sätts ni upp på en gästlista.

* * *
Efter först influensa och sen ryggskott var det tungt att komma igång med lubbningen igen. Men fyra blodsmakande rundor sedan comebacken förra tisdagen har smörjt upp ryggen och tagit en upp på banan igen. Efter kvällens distanspass, onsdagens intervallpass och lördagens långpass räknar jag med att även udden ska vara tillbaka.

* * *
Mina mål med träningen:
1) Lubba en mil på 50 minuter.
2) Ta min egen kroppsvikt i bänkpress.

* * *
Med anledning av 500 blogginlägg har favoritbloggaren Tug gjort ännu en exklusiv Oskar on Oskar-intervju.

* * *
Nya U2-albumet »New Line On The Horizon« lär visst finnas på Spotify nu. Själv har jag inte brytt mig om att lyssna. Det var längesen U2 hade något att säga mig.

* * *
Träningsmålsättningen har jag snott rakt av från en sann psykopat – Jack Reacher i Lee Childs böcker. Jack Reacher-böckerna har vi ju pratat allvar om förr här på Halvars huvudsaker.

* * *
Jag börjar läsa Karolina Ramqvists kommande roman »Flickvännen« (Wahlström & Widstrand). Det känns snuddande nära att den kommer att stupa på min 30-sidors smärtgräns.

* * *
Förr om åren förde jag aldrig träningsdagbok. Nu gör jag det på två ställen på nätet. Här och här. Kurvor och stapeldiagram och cirkeldiagram och jag vet inte allt som visar hur man ligger till. Bara det gör att man kommer iväg och inte slarvar och skjuter upp och har sig.

* * *
Jag lurar på att börja lägga ut de där kurvorna och staplarna och cirklarna på bloggen framöver. Peppa mig själv. Men först vill jag förstås att resultaten ska ligga snäppet närmare Jack Reacher-nivåerna än de gör nu.

* * *
Häng on.

Liza Marklunds pr-tomte vill tysta folket

Jag fick gallfeber av ett debattinlägg på Newsmill av Liza Marklunds pr-tomte Niklas Lövkvist.
Jag fick ställa mig under en kall dusch. Länge.
Under tiden tog Mats Weman tag i saken. Han är i sitt livs form, Weman.

Att knarka jobb och tidningar

Jag har nu världens, eller åtminstone norra Europas, trivsammaste skrivarkabyss. Så till alla ens laster kan nu addas arbetsnarkomani.
Men ändå.
Vi håller oss till enbart kortisar i dag.

***

Jag ville ha en Kimmie Rhodes med på spellistan. Sökningen kommer upp med en rätt fyllig biografi med foto. Men noll album, noll låtar. Det tolkar jag som att mycket är på gång in.

***

DNs Nils Hansson ger full pott till en ny Hank Williams-box.
*
I fotspåren på sina föregångare deklarerar Aftonbladets nya kulturbossar Åsa Linderborg och Karin Magnusson i dag sin syn på kriminalgenren. Pliktskyldigt dammas årets utländska deckarutgivning av i bunt. Och räck upp en hand alla som tror att man kan hitta amerikansk crime noir i den genomgången.  Så fisförnäm syn på böcker och läsning en del kan ha. Snobbism som gör mig spysjuk.
*
»Själv fann jag Strindberg ha rätt i skolfrågan och lämnade skolsystemet när jag var 16 för att slippa kontroll och få tid att läsa.«
- Jan Myrdal lämnar sitt bidrag till Expressens debatt om kulturkonservatism.

***

Tidningsknarkare är man ju också. Tung. Ända sedan jag fick min första Fantomen av morfar. Ändå var det så här nära att jag sket i att förnya Café-prenumerationen. I dag var den värd sitt pris, i dag kom januarinumret, och Mats Weman – jo, den Weman – gör ett av sina patenterade personporträtt.
Weman börjar: »Folkungagatans Robert DeNiro hukar i duggregnet …«
Och fortsätter på elva glimrande sidor där Sveriges bäste – och bäst betalde – skådespelare berättar om den stenhårda filmatiseringen av Stieg Larssons romaner, uppväxten i fosterfamilj, Thorsten Flincks avundsjuka, mordet på hans farfar, konsten att vara full på presskonferenser samt hur man tacklar skamliga förslag från Dramatengroupies och Michelle Pfeiffer.
Kalasbilder dessutom av Calle Stoltz.
Behövde jag säga att det förstås handlar om Michael Nyqvist.

***

Medan ni läser det här ovan hinner jag ut på verandan och röka en cigg. Ja, ännu finns den sorten som inte gör allt rätt. (Hinner ni läsa klart innan jag fimpat, så kan ni under tiden fundera på vilken låt jag snodde meningen före parentesen ur).

***

Peace & Love har nu klart med ytterligare 15 artister till sommarens festival i Borlänge den 22-27 juni.
Volbeat (DK), Jerry Williams, The Soundtrack Of Our Lives, Promoe, Kleerup, The Wildhearts (UK), Sophie Zelmani, Pain, Governor Andy/Inna StyleBand, Blindside, Bongo Brains featuring Stefan Sundström, Graveyard, Coffinshakers, Tysta Mari, Goodlooking Trash.

***

Musikkunnigheten bland den här bloggens läsare är häpnadsväckande. Själv upptäcker jag varje dag i spellistorna ni skickar någonting nytt som jag aldrig annars skulle ha hittat till.

***

Spotify har fått en utmanare.

***

»Det är bara att gå hem till unga lönearbetarfamiljer (arbetarklass även om de nu är slipslösa men har vit krage, villa och tror sig vara medelklass) och se deras bokhyllor. Deras farföräldrar och morföräldrar och ibland deras föräldrar hade en välfylld hylla med folkböcker. Man läste – ja, man läste! – Ivar Lo och Moa och många, många andra. Själva har de i sina hem nu kanske hyllor; men inte för böcker. Där finns blott tv och krafs.«
- Jan Myrdal fortsätter.

***

Varför blir det en smiley när jag skriver en siffer-åtta? Hur jag än gör blir åttan en smiley. Jag som får mjäll av smileys.

***

Halvars låtar vol.7

1)  Don’t Deny – Vaya Con Dios /Aaron Neville 2) Try – Blue Rodeo 3)  Mercy – Mojave 3 4) Eleanor Rigby – The Handsome Family 5)  Jesus, Etc. – Wilco 6) Cross Your Heart – The Brothers Figaro

7) Rudolph The Red-Nosed Reindeer – Texas Tornados 8) All The Way Home – Southside Johnny And The Asbury Jukes 9) I’m Gonna Make You Love Me – The Jayhawks 10) Tiny Tears – Tindersticks 11) 18 With A Bullet – Pete Wingfield 12) Poore Side Of Town – Eels

Jussi duger inte åt de italienska tofflorna

Jag har en deg på gång, inne på dag ett, och om allt går enligt planen ska projektet i morgon utmynna i runt ett dussin ciabattabröd.
Allt annat har lagts på is så länge.
Det är kring ciabattan livet nu kretsar.

Eller om det i plural heter ciabattorna. Ciabattarna låter oanständigt för en så pryd typ som jag, och ciabatta betyder när allt kommer omkring toffel.
En toffel, flera tofflor.
En ciabatta, flera ciabattor.
Nu blev min gamla svenskamagister stolt över mig.

Degen håller jag ett ständigt getöga på. Degar av italiensk härkomst är lynniga och självupptagna. Kan bli väldigt kinkiga om man inte ger dem den kärleksfulla omvårdnad en mamma ger sitt nyfödda barn.

För att hålla en italiensk deg vid gott lynne får man klappa den i den mjuka, släta baken. Jollra med den och vagga den till rofylld jäsning med hjälp av hemlandstoner – blodfulla arior ur Verdis La Traviata och Puccinis Turandot.

Visserligen är den ende som kan göra Alfredos och Calafs roller full rättvisa en grabb från Borlänge.
Men för tofflornas skull får man kompromissa och välja bort Jussi Björling för Pavarotti, en skäggig italiensk typ som vi söner av Jussi med musiken i blodet håller för en småhandlare i operabranschen.

***

»Västerlänningens tragedi är att han inte kan sitta stilla i sitt eget rum.«
- Lin Yutang; »The Importance of Living«

***

Hanoi Rocks-frontarna Michael Monroe och Andy McCoy meddelade ju nyligen att bandet läggs ner vid nyår. En av de sista chanserna att se det finska rockbandet ges på Peace & Love X-mas festival 20 december i Borlänge.
Övrig uppställning på julgalan i Cozmos är Stefan Sundström kompad av Bongo Brains, Bullet, Mimikry, Prop Dylan, Goodlooking Trash, Little Marbles och 1000 man on the run.
Gratis inträde, men den som inte vill riskera att få stå med näsan tryckt mot en lapp på luckan kan förköpa sig förbi kön. Vinsten skänker arrangören Peace & Love oavkortat till Barncancerfonden och Världsnaturfonden. Mer info här.

***

»Jag är trött på bloggare och åsikter över huvud taget. Nu är varenda människa med en dator recensent«.
- Rocky-pappan Martin Kellerman i senaste numret av Situation Sthlm.

***

Ola Bjurmans Fogerty Files låter allt mer som en kandidat till en post på listan över årets skivor, och det säger jag inte för att Blues-Ola är min vän. Jag säger det därför att jag nu i timmar har lyssnat på den nya cd:n i läge skarpt.
Halvar says: Köp den. Till dig själv. Och som julklapp till alla du tycker om. Det kan du göra här.

***

En morgon för nio år sedan vaknade jag och förstod hålet inom mig.

***

Snart är var man och kvinna spotifyerad. Nu går också Bredbandsbolaget  i Halvars huvudsakers musikkulturella fotspår. I dag började man dela ut 500 000 inbjudningar till musiktjänsten till sina kunder.

***

Vore ju hyckleri att säga annat än att man vill ha så många läsare som möjligt. Själv orkar jag dock inte med den där hysteriska länkningen en del sysslar med för att fiska läsare från jättebloggarna. Hittar läsare hit så hittar de hit. Och hittar de inte hit så får de hänga kvar där de hänger. Som jag ser på saken är det deras problem.

***

DVD-TIPSET
3:10 till Yuma ❘ James Mangold ❘ Russel Crowe, Christan Bale, Ben Foster
Remake på Delmer Daves 40 år gamla filmatisering av Elmore Leonards klassiska pulpnovell. Med en självlysande Russel Crowe som den lömske diligensrånaren som av den ärlige bondlurken Christan Bale ska föras med 3:10-tåget till bödelns snara i Yuma-fängelset. Plussa på Elmore Leonard-dialog och vi pratar skarpaste  dvd-western på banan just nu.

***

Filosofen Lin Yutang må vara den visaste av kineser, men hemma hos mig har han inte hälsat på.

***

DAGENS BLOGGARE

Men till bloggar med läsvärde  länkar jag förstås gärna. För att andra också ska läsa dem. Som Café-skribenten Mats Weman. Skånepågens finfina syssla just nu är att sprida Bob Dylans evangelium.

”

***

Jag letar efter de unga soulrebellerna.

***

Nu du, Lin Yutang, nu slår jag mig ner i min läsfåtölj igen. Som hönan i sitt rede.

***

DAGENS LÅT

JUSSI BJÖRLING

NESSUN DORMA!

När popkultur är större än alla krig i världen

Det är ju när allt kommer omkring söndag, och lat som man är iakttar jag noga vad Skriften säger om hur många knop man ska tuffa fram med under vilodagen. Så jag helgar den med att låta en av er börja i dag.
Jag har ju sagt det förr och säger det igen. Den här bloggen har de bästa av läsare. Det är typ sånt här som i en jämn ström plingar in i min mejlbox om dagarna.

DAGENS LÄSARMEJL
Hej igen Redaktörn!
Har just kollat din blogg – skarp som alltid.
Nu något till dig som är en äkta musiclover och konässör i musikvärlden.
Lite kuriosa från rockens och popens vagga som jag för ett tag sedan inte hade en blekaste om. Visste du, att den första ”riktiga rocklåten” som den räknas som, spelades in i början av mars 1951 av en grupp som hette Jackie Brenston & Delta Cats.
Rocket 88 hette låten och som vanligt på den här tiden så handlade det om en motorstark V8-bil. Oldsmobile Rocket 88, lanserades 1949 med hardtop och allt, säkert det häftigaste som fanns just då.

Producent var den kommande Sun- och Elvis-producenten Sam Philips. Nu är ju inte sanningen alltid vad det vid en första anblick tycks vara. I själva verket så fanns inte den nämnda gruppen, utan låten spelades in av en inte alltför senare obekant kvinnoplågare vid namn Ike Turner. Nämnde Jackie Brenston spelade sax och sjöng en del i Turners band, Kings of Rhytm, och varför han fått cred för upphovet av låten döljer sig i dunkel, men så är det.

Ytterligare kuriosa, är att på denna inspelning hörs en distad/fuzzad elgitarr för första gången, spelad av bandets gitarrist Willie Kizzart. Tekniken för detta var inte svårare än att förstärkaren hade legat i bagageluckan på turnébilen och blivit vattenskadad, därav det uppkomna ljudet.
Världen är ju som sagt nu inte rättvis och tre månader senare så ”snodde” några Hillbillypojkar vid namn Bill Haley & His Comets låten och spelade in en cover av den, vilket gav dem en skjuts i karriären inför Rock around the clock 1954. Hillbillypojkarna har alltid ansetts och har ärats för att ha spelat in den första, alltså denna rocklåten Rocket 88, men nu vet vi ju att sanningen var en annan…
Det är inte klokt vad man lär sig i cyberrymden, eller hur?
Här kommer orginalet:
http://www.youtube.com/watch?v=zJw27ePSbaE
Svänger bra fortfarande!

/Tommy Engblom

PS: Apropå storyn. Jag glömde ett elände till i den. Pianointrot på låten snoddes dessutom, rakt av, som intro till Little Richards Good Golly Miss Molly. Kanske man ändå med en sådan start i karriären på ett vis förstår varför Ike Turner blev som han blev …

* * *

Vi skulle ju sluta köpa skivor på Amazon.com. Var det inte så vi sa, Halvar? Åtminstone dra ner rejält på det där. Åtminstone inte En Enda Skiva Till I År. Så varför släpper då de där satans briljanta engelsmännen på Ace Records den här samlingen? Och skickar nyhetsbrev om det till karaktärslöst folk ända borta i hålan Borlänge. Förintar, suddar bort, pissar på ens planer. So Much Love: Darlene Love Anthology 1958-1998. Tjugofyra sånger man inte kan leva utan. Med en av alla ens tjejer. De allra allra finaste, soulbruttorna.

SOM SAGT VAR

»Det är två saker man behöver veta om Gud. Ja, han finns. Och nej, det är inte du.«
- John Hiatt i Lennart Persson-intervju i musiktidskriften Sonic

DAGENS BLOGGARE

Jag tappade bort honom, då när de där länkarna raderades som tidigare fanns här i högerspalten och hela bloggrullen pep iväg ut i sybehörsrymden. Men Mats Weman, ni vet den vasse Café- och Offside-skribenten därnere i Skåne, håller koll på honom. Så nu har jag hittat Olle Svalanders blogg igen. Olle Svalander? Ja, han som gett ut de två fina böckerna »Junk« och sportjournalistiksatiren »Konsten att förlora«, den senare under pseudonymen Mats Hård. Böcker som redan tidigare har rekommenderats här, men som det finns all anledning att påminna om.

* * *

Hade nästan glömt hur fantastiskt albumet Dylanesque är. Påminns nu när jag utforskar Bryan Ferry (240 träffar) i Spotifyjukeboxen. Ta bara en sån som »Just Like Tom Thumb’s Blues«. Ferry gör djeflarimej den sången större rättvisa än the Bard himself. Och »Make Me Feel My Love«, den har väl aldrig låtit finare än här. Här har vi alltså ammunitionen man ska ge bort i julklapp till hädarna, de som avfärdar Bob Dylan med »den där som sjunger i näsan och blåser munspel.«

* * *

Har någon någonsin i världens presshistoria haft en större byline? MARKUS LARSSON i novembersvarta, pundarhöga versaler Tvärs Över Ett Helt Uppslag i Aftonbladet.
Alla krig i hela världen kan gå och lägga sig. Vi har ju unga popskribenter.

* * *

Eels, egentligen har vi ju pratat klart om Eels – men vad har de där (alla utom Jan Gradvall) som får sina skivor gratis sysslat med som inte har informerat om Eels? Grovt tjänstefel, som jag ser på saken.

DAGENS OCH ALLA DAGARS LÅT

»It Isn’t Gonna Be That Way«
Steve Forbert
(Från albumet Alive On Arrival, 1978)

You’ll just have to live
And see what you find
And take it from there
And follow the signs
Yeah, you think you can live
And dream your own fate
You think you can wish
And walk through the gate

Oh, it isn’t gonna be that way
It isn’t gonna be that way

* * *

Men å andra sidan vill vi ju alla hellre ha popkultur än krig.

* * *

»De enda kvalifikationer som krävs för framgång inom journalistiken är en råttas slughet, ett trovärdigt uppförande och en smula litterär talang.«
- Nicholas Tomalin

Bok med hårdporr som är rena rama viagran för mig

Bokpaketet från Darke: Ollebo, den bäste av brevbärare, har levererat när jag och The Boxer kommer hem från lubbrundan. Det är inte nog med att paketet innehåller Stig Claessons Flickor, som gavs ut 1967, nej, där finns också en porrbok.

Hårdporr, jävlaranamma hårdporr, som Slas själv skulle ha sagt.

***

Redan i början av augusti skrevs det här på bloggen om Håkan Lahgers bok »Den vassa eggen — Ulf Lundells kreativa kaos«. Det visade sig att Halvars huvudsaker var rätt ensamt om det.

Nu kommer förklaringen i branchtidningen Svensk Bokhandel. Förlaget, Norstedts, missade att marknadsföra boken ordentligt. Recensionsexemplar gick ut till bara ett fåtal journalister. Först nu, två månader senare, börjar Norstedts efter många påtryckningar från Håkan Lahger själv skicka ut fler recex.

***

Sitter på Wayne’s i Kupolen sen på eftermiddagen, cappuccino, glutenfri havrekaka, Dylans hela låtkatalog på slumpmässig uppspelning i podden, testar minidatorn i skarpt läge. Batteriet är piggt under dessa två timmar, tangentbordet helt tillräckligt för att hålla igång flytet även för den som skriver med bara pek- och långfingrar.

***

Nu, hemma i skrivarstugan igen, är det »Forever Young«, från det i övrigt rätt lökiga Dylanalbumet Planet Waves.

***

Nu när jag tänker på det kan det ha varit korkat av mig att dricka cappucino. Lika väl som gluten, kan det vara laktos min mage reagerar så illa på. Jag har inte bara en Dylanvecka, jag har också en testvecka på vad magen tål.

***

Dock funkar där i Kupolen inte Wemans mac-tips Alt + pil + B / V för att få till » och «. (Allt sådant här tycks vara krångligare i pc- än i macvärlden. Redan första dagen som Macbookägare begrep jag vad jag inte riktigt hade begripit tidigare: varför så många professionella skribenter och grafiska formgivare väljer mac.)

Det där gnället var parentetiskt. Till det jag ska ha den här mini-pc:n är den helt okej. Fast de textbitar därifrån som jag klistrar in här blir allt lite konstiga ibland …

***

Eller också var det när allt kommer omkring listigt av mig att istället för den normala dubbla espresson dricka cappucino. Jag har ju kört glutenfritt hela veckan så reagerar magen nu så måste det ju nästan bero på mjölken i cappucinon. Eller hur? Jag har lika svårt för logik som för matematik.

***

Att jag sen inte kommer ut på nätet och därmed heller inte kan kolla mejlen måste bero på stället jag sitter på. Jag trodde det gick att köra trådlöst i Kupolen. Jag frågar en tjej som dukar av borden. Men hon tuggar tuggummi och allt hon klarar av att göra samtidigt är att rycka på axlarna.

***

I Jamoburkarna nu är det »Just Like Tom Thumb’s Blues«, från finfina albumet Live 1966.

***

Det börjar bli magiskt nu vid stället där floden gör en krök. I morse var träden gula, röda, bruna, gröna, orangea och gräset var blött och båtbryggan var blöt och dimslöjor låg över älven och dimma över berget. Min bästa tid kommer nu.

»Gå ut och var glad, din jävel! / Gå ut och var vacker och stolt hela vintern…«

***

Ordbehandlingsprogrammet i minimanicken vill döpa om cappucino till »hallucinogen«.

***

Porrboken i Darkes paket: Ernest Hemingway On Writing. Utropstecken. Alltså en bok där Larry W. Phillips samlat det bästa av vad Papa sa om skrivande i intervjuer, brev och i sina böcker. Som det här citatet från bokens baksida:

»There’s no rule on how it is to write. Sometimes it comes easily and perfectly. Sometimes it is like drilling rock and then blasting it out with charges.«

Rena rama viagran för mig.

***

Men tänk om det i själva verket är alla dessa dubbla espresso jag tippar i mig om dagarna som pajar magen?

Jag är hjälplösare än en Neil Young

Vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare bryter jag den bloggtystnad jag hade bestämt mig för att iaktta ända fram till måndag eftermiddag.
Skrivsuget blir för starkt, jag kan inte stå emot, jag är hjälplösare än en Neil Young.
Det kommer stunder när jag undrar varför jag lägger ner så mycket tid och energi på att skriva. Det är funderingar som är slöseri med tankeceller. Jag kommer aldrig att förstå varför jag måste skriva om händelser som andra personer bara upplever.
Kanske är det för att jag inte har så många att prata med. Då kan man, enligt psykologerna, hamna i ett läge då man går omkring och pratar högt för sig själv.
I grund och botten är det vad mitt bloggskrivande handlar om. Det är mest prat för mig själv. Om sådant jag själv tycker om att prata om och läsa om.
Sen tycker jag att tiden när jag sitter och skriver är en bra tid. För mig finns det en djup mening i det, och trots att jag inte förnekar ett bekräftelsebehov så skulle jag nog skriva även om ingen läste vad jag skriver.
Fråga mig inte mer om varför. Jag frågar inte ens mig själv om de djupare meningarna med det.

❒ ❒ ❒

Hur man mår beror inte så mycket på hur man har det, utan på hur man tar det.

❒ ❒ ❒

På tal om att gå upp fem om morgnarna. Man måste utöva en ny aktivitet under tjugoen dagar i sträck för att den ska kristalliseras till en ny vana. Det är så lång tid det tar att upprätta ett nytt neurologiskt mönster.
Det är en vetenskapligt belagd sanning.

❒ ❒ ❒

Man tror att allt är väl ordnat. Så kommer ödet och blandar om korten.

❒ ❒ ❒

En del av mitt sociala utanförskap har att göra med att jag inte följer en enda tv-serie nu när Sopranos har slutat. Jag vill se tv-serier först när de snyggt och prydligt kommer samlade i dvd-boxar.
Det är ingen idé att jag börjar se en tv-serie på annat sätt. Jag lyckas ändå aldrig följa något som går på bestämda tider.
Just den tiden har jag för ofta annat – som känns angelägnare – för mig i läsfåtöljen.

❒ ❒ ❒

Alltid när jag sitter och skriver låter jag Macbooken välja låtar slumpmässigt ur iTunesjukeboxen. Just nu är det »Murder on the dancefloor« med … heter hon Sophie Ellis Bexter? Jag orkar inte kolla.

❒ ❒ ❒

Mina problem har aldrig varit annat än existentiella.

❒ ❒ ❒

Så många som jag respekterar och håller högt har pratat gott om Mando Diaos nya skiva »Never seen the light of day«. Men … jag vet inte, jag säger inget än, jag kanske inte har lyssnat nog många gånger.

❒ ❒ ❒

Det är bättre att hålla käften och låta folk tro att du är dum än att öppna den och undanröja allt tvivel.
Mark Twain

❒ ❒ ❒

Jag har ännu inte fått något nytt fast engagemang som tidningskrönikör inför nästa år. Jag har dock bestämt mig för att se det som något positivt.
Det ger mig mindre pengar, men mer tid att skriva blogg och böcker.

❒ ❒ ❒

Nu är det »Loving her was easier (than anything I’ll ever do)» med Willie Nelson.

❒ ❒ ❒

Det känns som att jag nu har retat tillräckligt många språkpuritaner med den regelvidriga genitivapostrofen i Halvar’s huvudsaker. Ja, det har gått så långt att jag börjar reta mig på den själv.

❒ ❒ ❒

Ni har väl hittat till Mats Wemans blogg här i högerspalten. Styv stilist som skriver i bland annat Café.

❒ ❒ ❒

Läser i Olof Lagercrantz vänbiografi att Gunnar Ekelöf söp så hårt att hans reflexer inte fungerade. Tog inte emot sig med händerna när han föll. Därav hans många ärr i ansiktet.

❒ ❒ ❒

Det är först nu på onsdag, inte förra onsdagen som jag skrev, som nya The Eagles kommer.

❒ ❒ ❒

Nu är det »What a crying shame« med The Mavericks. Före den var det en jag inte kände igen, men före den jag inte kände igen var det »Hold back the night« med The Trammps. Den ska jag ha som dagens låt nästa gång den dyker upp. Undrar om den finns på Youtube. Den har jag gjort en hel del till som det inte går att skriva om i en anständig blogg.

❒ ❒ ❒

Kan man älska en laptop, så är det vad jag gör med min nya Macbook. Fattar inte varför jag har kört med pc i alla år.

❒ ❒ ❒

Snart kommer änglarna att landa.