Böckerna räddar en från att deppa ihop

Det är böckerna som räddar en från en regelrätt novemberdepression.
Jag orkar inte blogga, jag vet inte om jag någonsin mer kommer att orka blogga, jag orkar inte ens besvara kommentarer.
Jag läser istället Joseph Wambaughs »Hollywood Station«, i översättning av Mats Olsson (Ordupplaget).

Come back efter tjugo års tystnad av en av de bästa författarna av den sortens crime som brukar kallas kollektiva polisromaner och som inspirerade bland andra Maj Sjöwall och Per Wahlöö till Martin Beck-serien.  Sådana som Leif GW Persson, Michael Connelly och James Ellroy har också Joseph Wambaugh som en favorit.

Årets julklapp till alla som gillade tv-serien »Spanarna på Hill Street«.

En poet bland sporthermelinerna

Jag är fortfarande inte riktigt okej i ryggen. Stå, gå och ligga går bra, men när det kommer till att sitta är det illa. Och då man inte är någon ståuppare som Hemingway var när han skrev tänkte jag vila ryggen från skrivandet några dagar men för den skull inte låta bloggen hamna i koma. Lösningen på det blir att här låta publicera några gamla tidningskrönikor så länge. Här nedan kommer en krönika från januarinumret av Svensk Idrott.

Sportjournalisterna känner sig förvirrade och kränkta.
En poet har ropats ut som bättre än dem.
Marcus Birro utsågs i december förra året av 15 000 läsare på webbsajten Svenska Fans till Sveriges bästa sportkrönikör. Och till bästa sportbloggare.
Jackpott. Och odiskutabel.
Det är för läsarna man skriver och säger läsarna då att man är bäst så finns det ingenting i det att diskutera.
Eller hur?

Jo, det kan sannerligen diskuteras. Tycker de som Birro sopade banan med. De anser att läsarna har fel. Och de hånade rookien Birro redan från start.
Titta vad han själv skrev i sin Expressenkrönika den 5 november:
»Jag tog striden i våras med journalister från andra tidningar som klappade mig på huvudet och sade att det jag skrev inte var riktig fotbollsjournalistik eftersom jag var ett ›fan‹. Men vi är alla fan. Grejen är att jag helt enkelt slipper hyckla med det.«

Det krävs ingen mellan raderna-läsning för att lista ut på vilken sida jag själv står. Men nej, jag har inga barn med Birro, känner honom inte ens, och för att slippa bli misstänkt för att ha Komma Här Efter Att Ha Kikat I Facit, så vill jag påpeka att jag samma 5 november skrev på min blogg:
»Klart Birro får nedlåtande huvudklappar. Sportpennorna har väl aldrig varit ängsligare. Birro skriver ju skiten ur allihop.«
Så för min egen del var Marcus Birro i omröstningen inte ens en lågoddsare, som jag såg på det tävlade han utom toton.

Varför? Läsarna har längtat efter en sådan sportkrönikör. Stilisterna, de som mejslar fram femhundra ord och inte bara bajsar tre tusen tecken text, är på väg att bli utrotade i de snabba puckarnas webbera.
I juletid skriver Birro om Totti:
»Han är en sorts ängel som går rakt igenom oss. Han leder oss över vägen. Han tar vår hand och visar att han är värd den eviga stadens oerhörda kärlek /…/
Han är en ljuskälla i allt det här gråa som vi försöker bluffa upp till julstämning, allt det här svarta som vi försöker linda små gnistrande, tvinnande ljusslingor runt.«

Och i nästa mening kan Birro skriva om sin flickvän Jonnas två missfall och om hur det var på den tiden då han likt Kris Kristofferson i »Sunday Morning Comin’ Down« startade dagarna med två starköl till frukost.
I en sportkrönika. Får man skriva så i en Sportkrönika?
Ja, säger läsarna. Vi älskar det.
Nej, säger Birros kolleger. Vi hatar det.

Samma dag som Birro kröntes till kung över sportens rike berättade han på sin blogg om hur han fick mejl från sportchefer på andra tidningar som förklarade »vilken enastående usel människa« han var och raljerande försökte trycka ner honom i skorna.
Jag minns hur det grumsades också när en annan Expressenkrönikör, den mäktige Mats Olsson, förde in populärkultur på tidningens sportsidor.
Alla som läser denne vinnare av Stora journalistpriset vet att hans krönikor lika mycket som om sport handlar om Los Lobos musik, Ian Rankins böcker och Woody Allens filmer.

Jag finner Birros beredvillighet att låta oss läsare ta del av sitt liv också på väg till och från sportläktaren djupt sympatisk. Han förlorar inte ett uns av sin värdighet på den generositeten. Särskilt inte som den är självironisk.
Jag delar den åsikten med minst 15 000 andra.
Pissar jag då på alla andra sportkrönikörer här? Nej, jag ser ju att de tycker att de är ena riktiga djärvingar när de petar in ett »jag« i texten.
Och skulle de droppa att det där jaget i går kväll lyssnade på Whiskeytowns »Excuse Me While I Break My Own Heart Tonight« … ja, gudibrallan.
De är inte bara Personliga då, de är Privata då.

Livstecken från professorn

Jag letade i hyllorna efter en bok när jag fastnade i en annan bok. Det går ofta så för den som har samlat på böcker i hela sitt liv.
Den här gången var det: »Där man aldrig är ensam« av Merete Mazarella.
Jag satte mig i fåtöljen och läste om ett fint och sant ställe i mitten på första sidan.

»Det här är en bok om att umgås med författare och böcker, om att läsa och att skriva. Och om att leva – för att läsa och skriva hör självklart ihop med att leva.«

Och jag som knappt gör annat än läser och skriver – gick innan jag första gången läste det där omkring och oroade mig för att jag levde ett icke-liv.
Så är det alltså inte.
Man lever ett liv.
Merete Mazarella är professor och professorer säger man inte emot.

* * *

Det går att lubba igen. Men nu säger de att winter wonderland redan till helgen blir till säck och aska igen.

* * *

Mats Olssons klassiska popsidor i Expressen. Alla Halvars huvudsakers hundratals nya läsare (tack, Bjurre) kanske inte känner till att min vän Ingemar Magnusson på Folk & Rock i Borlänge har haft den goda smaken att scanna in och samla en del av Olsson-sidorna. Här hittar ni dem.

* * *

Grymma låtlistor ni skickar in. Ingen nämnd, ingen glömd. Men. En del av listorna finns risk att man missar bland alla kommentarer. Vore jag du, skulle jag lägga mina spellistor på ett och samma ställe – i luckan Halvars låtar. Med tiden kommer det då att bli webbvärldens vassaste musiklucka.

* * *

Du läste inte Aftonbladet i söndags. Big mistake att missa gangsta-Per Georgs guide till bästa avsnitten i  Sopranos-boxen.

* * *

SvD:s Erik Laquist ringer upp Marianne Faithful och pratar om nya albumet Easy Come Easy Go.

* * *

BOKEN
MARK BILLINGHAM – Begravd (Minotaur)
Jag vet, den kom redan i våras, men då låg bloggen i koma, och det behövs inför jul påpekas att Billinghams sjätte bok med den engelske krimkommissarien Tom Thorne är en av årets mest spännande romaner. Intrigen, där den 16-årige sonen till ett högre polisbefäl försvinner efter att ha setts stiga in i en bil med en äldre kvinna bakom ratten, har så många oväntade vändningar att »Begravd« blir till en bladvändare nästan omöjlig att lägga ifrån sig.

* * *

Det är aldrig försent att upptäcka Slas. Själv levde jag till exempel 30 år på jorden innan jag skaffade Phil Seymours LP.

* * *

Även den har jag glömt skriva om, bara haft under skamligt illa uppdaterade Huvudsaker just nu – James Crumleys noirklassiker »En sista riktig kyss«. När »The Last Good Kiss« 1978 kom i amerikanskt original var det kriminalromanen som fick James Ellroy och James Lee Burke att förstå hur man kunde skriva. James Crumley, som nyligen dog, är dessutom den crimeförfattare som betytt mest för sådana som George P Pelecanos och Dennis Lehane. Bara så ni vet, nu när denna detektivroman om den skabbige privatspanaren C. W. Sughrue ges ut på svenska i Modernistas schysta pulpserie.

* * *

Nej, det är inte jag och Merete Mazarella på bilderna högst upp. Det är James Ellroy och Marianne Faithful.

* * *

Tänk också en stund på hur många som lyssnar på din spellista när du skickar den hit. Halvars huvudsaker har i nuläget delat ut närmare 250 spotifyinbjudningar. Lägg till ett okänt antal bloggläsare som själva skaffat musiktjänsten och vi pratar om en större publik än om du vore diskjockey på vilket ställe som helst i Sverige.

* * *

Jag önskar alla dessa nya läsare välkomna hit. Och jag lovar göra vad jag kan för att ni ska trivas så bra att ni blir hang arounds.

* * *

»När jag till slut kom ifatt Abraham Traherne satt han på en fallfärdig sylta strax utanför Sonoma i Kalifornien och drack öl med en alkoholiserad bulldog som hette Fireball Roberts, satt och drack själva hjärtat ur en vacker våreftermiddag.«
- Första meningen i James Crumleys »En sista riktig kyss«.

* * *

Jag tackar för era bokbeställningar, och påminner om att den som vill stoppa »Där Ol’ Man River gör en krök« i julstrumpan måste beställa senast 18 december. Å andra sidan är det min personliga åsikt att det handlar om en bok som håller för läsning även efter jul.

* * *

Till sist: Redaktionen på Halvars huvudsaker överväger att byta dygnsrytm och därmed också utgivningstider.

Mitt liv bland träbenta sjörövare och lurviga luder

Det kommer stunder då jag läst böcker och sett på dvd-filmer och lyssnat på countrysånger så mycket och intensivt att jag får för mig vara en mystisk äventyrare vars rafflande leverne bland träbenta sjörövare och lurviga luder behöver räddas till eftervärlden.

I dessa dagdrömmande Hemingway-stunder har jag under blind entusiasm börjat skriva Den Stora Romanen om det där livet.
Dock hinner aldrig någon av gångerna månen långt på sitt himlavarv förrän Den Obarmhärtige Bokläsaren inom mig läser igenom vad pek- och långfingrarna mina knattrar på och låter det gå det sorgligaste av öden till mötes.

Det är, om än inte bokstavligt, det öde höljt i damm som muggiga och illa skrivna böcker först möter i en bokhyllesektion vid min läsfåtölj, för att när den svämmar över sina bräddar gå vidare till en gammal lagerhylla som täcker en hel vägg från golv till tak i matkällaren.

Men. Nu när mitt nya skrivarrum står klart. Då. Ska. Jag. Sitta. Där. Disciplinerat. På. Fasta. Tider. Och. Inte. Ge. Mig.
Mellan åtta och tre om dagarna ska jag inte fejsboka, inte besvara mejl, inte blogga, inte besvara bloggkommentarer.
Allt jag ska göra under de sex timmarna varje dag är att plita så väl på mina äventyr bland träbenta sjörövare och lurviga luder att de äntligen ska höja sig en nivå från dessa anteckningar från ett källarhål.

***

Deckarakademin utsåg ju Johan Theorins »Nattfåk« till årets bästa svenska kriminalroman. Hade det inte varit för att juryn lyckades undgå att ens nominera den bästa, Åke Edwardsons »Den sista vintern«, så skulle jag hålla med.
Johan Theorins skräckis om familjen som under en vinterstorm flyttar in i en gammal ödegård på norra Öland som omges av ruggiga sägner är en nagelbitare.

***

DN På stans Sebastian Suarez-Golborne följer med fanatiske skivsamlaren Per Gessle till Pet Sounds. Bland skivbackarna pratar de förstås om nya albumet Party Crasher, Gessles version av 70-talsdisco och syntpop från 80-talet (finns här, åtminstone i min version).
Men också om när Mats Olsson bodde i New York och hur dennes dåvarande flickvän i leopardbyxor fick in Gessle på Studio 54, om tiden då Gessle hängde på Café Opera och såg Ulf Lundell dansa på borden och om möten med en mycket märklig ciggsnyltande Ted Gärdestad, Joey Ramone och David Johansen i New York Dolls.

***

Expedit, så heter Ikea-hylljävlarna.

***
Det blev ju är ju en tittarsuccé. Så Halvars huvudsakers konto med spotifyinvites har fått påfyllning. Förstås. Och som tidigare är det bara att lämna en kommentar här i bloggen för den som vill ha en inbjudan.
Jag vill upprepa att det här inte är någonting som jag gör i egenskap av PR-nisse. Tjänar inte en spänn på det. Jag gör det för att jag vill dela mitt stora musikintresse med andra, och för att jag inte vill utesluta någon läsare när jag länkar till de sånger jag skriver om.

***

Dagens Nyheter öppnade i dag en bokhandel. I samarbete med nätbokhandeln Adlibris kommer DNs nya boktjänst på webben att ha över två miljoner titlar till salu i sina digitala bokhyllor.

***

Nya numret av musiktidningen Sonic kom medan jag grottade ner mig (missbrukspersonligheter gör ingenting normalt och sansat) i jobbet med att inreda mitt nya skrivarrum. Jag vet inte vad som plågade mig mest. Tvingas läsa Ikea-ritningarna. Eller tvingas vänta med att läsa Sonic.

***

DAGENS LÅTLISTA

Bergers etta

***

Ja, det var väl egentligen inte så mycket själva hyllorna. Det var fyra lådjävlar som skulle in längst ner i de där hyllorna. Såna där rälsar eller vad det heter. Med små hjul på. Som skulle vändas åt rätt håll.

***

Motown fyller 50. Min favorittidning The Guardians musikbilaga firar det förstås med tre filmade inslag, »Motor city miracles«. Huh, säger jag. Motown.
***
Och än är ju missbrukaren i en bara inne på andra, eller om det är tredje dygnet i nya skrivarkabyssen, så än har jag inte tillåtit mig mer än en hastig genombläddring av Sonic. Tidningens topp 10 i listningen av årets 25 bästa album:
1. Fleet Foxes – Fleet Foxes
2. Glasvegas – Glasvegas
3. Frida Hyvönen – Silence is Wild
4. Håkan Hellström – För sent för Edelweiss
5. Bon Iver – For Emma, Forever Ago
6. Joel Alme – A Master of Ceremonies
7. Markus Kronegård – Markusevangeliet
8. Vampire Weekend - Vampire Weekend
9. Erykah Badu - New Amerykah: Part One (4th World War)
10. No Age - Nouns

***

NY BOK
SCOTT KELBY ❘ Lär dig hur du gör allt på din Mac ❘ Pagina
Väntar man likt Bogey på att tomten ska komma med en Macbook så är det här boken man ska adda till önskelistan. Utan att förfalla till teknisk mumbojumbo visar Scott Kelby hur du får din Mac att bli den nöjesmaskin den är.

***

Sonic lägger förresten varje tisdag ut recensioner av veckans skivsläpp här.

***

Men väldigt fin och väldigt trivsam blev skrivarkabyssen. Värt det onda i ländryggen. Värt blåsorna i händerna. Så nu kan man återgå till de fruntimmerssysslor man är skapt till.

***

Träplugg hade Kamprad-jäveln glömt skicka med till en av de där lådjävlarna.

***

I morgon slutar jag röka, i natt drar jag i mig de sista ciggen i Marlboropaketet.

***

Den här skivan lyssnade jag på när det här skrevs.

I nästa liv kan det bli Lucinda

Det här kan bli hur rörigt som helst, rörigare än vanligt, det här måste gå undan, jag har ett par hundra sidor kvar i en bok som jag hela helgen har tagit till varje smutsigt trick in the book för att smyga mig undan med.
Med rätt klen framgång.
A – fortfarande med vit målarfärg på nästippen; vi har nån kilometer bokhyllor – hon har den här helgen inte delat min vurm för konsten.
Inte alls.
Det är sådana här helger jag börjar grunna på att i nästa liv slå mina påsar ihop med Lucinda Williams.
Hon kompromissar inte med konsten.

Jag har ännu inte skaffat Lucinda Williams nya, vad det nu var den heter, men jag ska, det är ju min tjej, och Kenneth Lundström (säg inte att hans countryspalt är nedlagd?), som jag litar blint på, skrev i Borlänge Tidning att den rör sig vid höjderna hos klassikern Car Wheels on a Gravel Road från 1998.
Men just nu, bara för mig och The Boxer, sjunger Lucinda »Sideways of the City« från albumet Sweet Old World från 1992. Vackert är det, och sorgset.

You pass by bars with empty stages
Three o’clock drinkers fall by
Chairs are placed on top of tables
As you brush the hair out of your eyes
A woman stops you with a question
So you drop some money in her hand
She sleeps in doorways and bus stations
And you’ll never understand
Hold me, baby, give me some faith
Give me love give me grace
Tell me good things tell me that my world is safe

* * *

I dag blev det en Snickers.

* * *

Sajten DN Bok har fått en exklusiv intervju med Prosapolisen, ni minns den där konstapeln som såg så allvarligt på Camilla Läckbergs prosatekniska förbrytelser att förundersökningen gick till åklagare.

* * *

»Jag är mest intresserad av sådant man gör för sig själv, som att läsa, skriva och hitta konstig musik på internet. Jag är dålig på fika och middagar.«
Bodil Malmsten svarar i Aftonbladet på frågan om varför hon i nyutkomna »Sista boken från Finistère« verkar tycka om att vara ensam.

* * *

Dagens krönikör: Per Bjurman. Hans New York-spalt i lördagens Aftonbladet,
ja … man önskar sig sittandes bredvid sin vän där i framsätet, när Bjurre med Van Morrisons »Wild Nights« i bilstereon styr in i ett Phoenix, Arizona som badar i brandgult skymningsljus, och faller i funderingar över vad det är med de där vilda western-trakterna som alltid hypnotiserar honom.
»Kanske är det just det brandgula ljuset när den alltid stekande solen går ner i Mojaveöknen. Eller bergen i fjärran, som ser ut som skulpturer drejade av Ry Cooders gitarr. Eller den heta sanden. Lucky Luke-kaktusarna. Örnarna som avtecknar sig mot himlavalvet.«
Drejade av Ry Cooders gitarr …
En sak är säker:
Camilla Läckberg läser inte Bjurrespalter.

* * *

Flitige mejlaren Henka sitter och tummar på lönekuvertet och undrar om han vågar lita på mig när det gäller 3 cd:n »Take Me to the River: A Southern Soul Story 1961-1977«.
Bryr sig Carolina Gynning om sitt utseende?

* * *

»I Will Always Be Your Soldier« med Marit Bergman – det är inte bara en fantastisk sång, det är en sång som blir med Varenda Gång jag gör en ny spellista att ha i podden på lubbrundorna.
Med låtens tempoväxlingar blir det liksom fråga om en sorts intervallubbning. Det säger de ska vara bra för en.
Men jag vet inte.
I min ålder. Lårens baksidor och sånt.

* * *

Henka tvekar ändå? Jamen titta här då: Aftonbladets soulman Markus Larsson sköt med båda bösspiporna, fyrade av fem plus den dag »Take Me to the River…« släpptes.
»Det finns musik som jag skulle kunna ta en kula för. Och de här låtarna och balladerna har för alltid tatuerat in sina namn i hjärtat.«

* * *

Jag blir så nyfiken på nya böcker, gamla också för den delen, att jag hela tiden läser Flera Böcker Samtidigt. Jack Kerouacs »På väg«, Einar Heckschers nyöversättning av »On the Road« (Norstedts), är en av dem jag har ett gäng sidor kvar att njuta av.
Den stora gåtan är hur jag kan ha undgått att läsa den klassikern till nu.
Vid grubblet över det, kom jag på att det nog ligger till på det viset att jag har gått omkring och trott att jag Hade Läst den.

* * *

Och i dag söndag – då förstår man vad det var som fick Bjurre att bege sig in i den där Ry Cooderska vilda västern-målningen. På två och en halv sida i Aftonbladet rapporterar vår Per Georg och fotografen Pontus Höök om sitt besök i John McCains Sedona, där det visar sig att grannarna rycker på axlarna åt »presidentkandidaten som vill vara John Wayne«.

* * *

Glasvegas ger ut en julskiva, skriver New Musical Express. Titeln är »A Snowflake Fell (And it Felt Like a Kiss)«. Albumet släpps som begränsad cd-utgåva men kommer att vara nedladdningsbart från 1 december.
Julen känns redan räddad.

* * *

Linda Skugges premiär som lördagsintervjuare i Aftonbladet blev ett fett finger till alla som kackat på henne. Rolig, lättsam och avväpnande fick Linda den ökänt svårintervjuade Alexander Skarsgård att göra vad knappast någon annan journalist klarat av: släppa lite av greppet om sargen. Man undrar ju vad Alexander Skarsgård är rädd för, vad han har att dölja.

* * *

Märker att det blir mycket Bladet här. Det kan bero på att de inne i ranchens boningshus har snott Expressen. Dock hann jag läsa det jag alltid läser först på söndagarna i Expressen: Mats Olssons uppslag. Sedan någon månad har han hittat tillbaka till toppformen.
Så här på rak kickskrivande arm minns jag att Olsson i dag skriver att han aldrig ser på all denna hjärndöda tv-skit, att han hellre ägnar kvällarna åt att läsa böcker, lyssna på musik, laga mat och se på dvd-filmer.
Jag känner en som också gör så.
Exakt så.

* * *

Fast Car Wheels on a Gravel Road och Sweet Old World i all ära – undrar om inte det Lucinda Williamsalbum jag är allra mest svag för är det jag spelar nu, Essence från 2001. Med sånger som »Lonely Girls«, »I Envy the Wind«, »Blue«, titelspåret och »Bus to Baton Rouge«.
Jo, så är det.
»Blue«!
Go find a jukebox and see what a quarter will do
I don’t wanna talk I just wanna go back to blue

* * *

Nu är det skramligare, när Lucinda sjunger den rätt lökiga »Get Right With God«. Vilket leder till att det ser ut som Boxarn på golvet mellan Jamohögtalarna letar efter ett hål att klättra ner i.

* * *

I synnerhet en av böckerna i den olästa traven bredvid min läsfåtölj i det rum som A den här helgen har förvandlat till … ja, jag vet inte, jag försöker i mesta möjliga mån hålla mig undan härute i skrivarstugan – men den bok som ger mig värsta onda ögat är Tom Wolfes debutbok »Trippen« (Norstedts).
»Trippen« blev starten på Wolfes lysande författarbana och räknas som en av de bästa skildringarna i romanform av hippierörelsen. Om »The Merry Pranksters«, kollektivet lett av Gökboet-författaren Ken Kesey.
Och om de trippfestivaler där man tog LSD och lyssnade på Grateful Dead.
Släpps i dagarna.
Är nog hur flummig läsning som helst.

* * *

Och även om det inte skulle vara så med Essence, så är det så det är ändå. För alltid retar det nån.

* * *

»I synnerhet en av böckerna …« skrev jag nyss. Det tar jag halvt om halvt tillbaka. Det är nog en annan oläst som ger mig ett ännu ondare öga. Richard Yates »Revolutionary Road«. Tillsammans med just Kerouacs »På väg« och Wolfes »Trippen« ingår den i den serie på tre moderna klassiker som Norstedts förlag ger ut nu i höst.
»Revolutionary Road«, Yates debut från 1961, räknas som en av de stora amerikanska 1900-talsromanerna, vid sidan av böcker som Fitzgeralds »Den store Gatsby«, Salingers »Räddaren i nöden« och Faulkners »Stormen och vreden«.
Visst ja, höll jag på att glömma.
»Revolutionary Road« har ju nu blivit film också. Av »American Beauty«-regissören Sam Mendes. Svensk premiär till våren.

* * *

Det här inlägget måste redan vara hur långt som helst. Förlåt.

* * *

Så till sist: Dennis Lehane levererar. Förstås. Det gör han ju med varje bok.
Efter … vänta lite ska jag kolla … 521 sidor är jag så förhäxad av »Ett land i gryningen« att det du just nu har läst har handlat om kickwriting 2.0.

* * *

Stanna en stund till bara, titta på min tjej, titta vad jag menar: Lucinda Williams – »Essence«

Alla barn håller med om att det är RÄTT att leva nykter

Den hade legat ett tag bland de olästa boktravarna som omger mig i läsfåtöljen. De senaste nio nyktra åren – okej, ta bort några gånger av vackel, men så korta och onödiga att de går under rubriken lärpengar, så grattis till nio nyktra år, Halvar – under de där nyktra åren har jag läst så mycket i ämnet att jag skulle kunna doktorera.
Så den låg där och riskerade att förbli oläst.
Vad kunde skådisen Benny Haag ha att säga mig som jag inte redan visste?
Men efter Mats Olssons makalösa spritkrönika i förra söndagens Expressen – han uppger själv att den fick en »sanslös läsarrespons« – läste jag i går kväll och i natt äntligen »Makt, mod och motstånd«.

Det är omtumlande läsning, ett frustande manifest för en nyktrare värld, en rasande uppgörelse med spritromantiken och ett svidande piskrapp på alla som tror att spriten bara berör ett fåtal.
Den som läser den boken – man behöver inte ha problem, eller tro sig om att inte ha problem, som jag gick och inbillade mig då för nio år sen – kommer i fortsättningen att få jävligt svårt att upprätthålla en hö-hö-hö-attityd till nubben och biran, maltwhiskyn och lådvinet eller finvinet eller vad det nu är som man föredrar att koppla av med när äntligen fredag eftermiddag kommer ner.
Och har man barn … ja, då behöver man vara en av stöttepelarna i IOGT för att inte skruva sig av olust i läsfåtöljen.

Benny Haag, som i sanning vet vad han pratar om, punkterar effektivt varenda en av de vanligaste myterna om alkoholproblem. Som den kanske vanligaste: att man inte kan vara alkoholist om man bara dricker på helgerna.
Sanningen: det allra v a n l i g a s t e är att alkoholberoende sköter sitt jobb och dricker på helgerna. Exakt som jag gjorde. En alkoholberoende tror varje helg att han eller hon ska kunna dricka normalt, ett par tre glas, men misslyckas med den föresatsen nästan varje gång. Exakt som jag gjorde.

Jag var själv en gång i tiden en av de magnifikaste av alkoholromantiker – jag brinner upp av skam när jag läser en del gamla tidningskrönikor – men började efter några år av nykterhet känna en avsky för alkohol som efter läsningen av Benny Haags bok har vuxit till hat. Från och med klockan kvart över tre i natt, då jag slog ihop boken, kallar jag mig inte längre för nykter alkoholist. Likt PO Enquist i självbiografin »Ett annat liv« kallar jag mig för nykterist.
Böcker som Enquists och Haags och Åsa Linderborgs »Mig äger ingen« och tidningskrönikor och bloggtexter som Marcus Birros styrker mig.
Det är fint att leva nykter.
Det är skönt att leva nykter, jag har aldrig mått bättre.
Så har jag känt länge.
Nu vet jag att det också är RÄTT att leva nykter.

Man kan faktiskt skaffa sig ovänner för det jag nu skriver. Så laddat är ämnet. Tro mig. Men jag bryr mig inte längre. Andra tycker annat än jag. Jag tycker som jag tycker. Jag tänker inte ens ge mig in i någon debatt om saken. Det går inte att diskutera. Okunskapen är häpnadsväckande. Jag var likadan innan jag vågade lyssna och ta in den kunskap som finns.
Jag har tjafsat med folk i nio år, tro mig. Exempel: nio av tio tycks tro att man måste ta återställare om morgnarna och dricka i princip varje dag för att ha problem. Så gjorde aldrig jag; jag var inte ens i närheten av sådant. Men problem fick jag ändå av drickandet. Och då har man ju enligt mitt sätt att se på saken alkoholproblem. Förnekelsen är häpnadsväckande. Jag var likadan innan jag vågade lyssna och ta in den kunskap som finns.
Alla dom som jag nu vet anser att jag är en moralkärring och idiot kan ju läsa Benny Haags »Makt, mod och motstånd« och komma och snacka sen.

Problem eller inte, det är inte vad det här handlar om. Vad det här handlar om är att alkohol ställer till med så mycket skit och elände att jag numera hatar alkohol. Kanske var jag inte ens – i klinisk mening – alkoholist, inte beroende, utan »bara« storkonsument.
Jag – Benny Haag gör likadant – anser att det är hårklyverier.
Och att som så kallad storkonsument gå omkring och slå sig för bröstet …
Fy fan, tycker jag numera, där gör man ju ett eget val, där blir man full av vett och vilja fastän man är en vuxen och tänkande människa.
Det är rätt att inte dricka.
Det kan aldrig vara fel att spola kröken.
Det dricks i det här landet som på Carl Michael Bellmans tid. Mår folk i det här landet så förfärligt dåligt att alkohol är det enda sättet att varva ner och koppla av?

Jag har alla barn på min sida. Varenda unge som finns. Visa mig det barn som tycker att det är fel att mamma och pappa inte dricker. Om så mamma och pappa har problem med drickandet eller inte. De där röda ansiktena, de där glansiga ögonen, de där fuktiga hårfästena, de där höga skratten, det där flabbiga tramset, det där »se upp där nere och hej tomtegubbar«, det där höhöhöandet …

Det är det värsta barn vet. Jag vet, och inte bara för att jag själv har varit barn.

Folk å Rock-Ingo blir aldrig en Johnny Cash

Det är inte nog med att min vän Ingemar Magnusson driver Folk å Rock i Borlänge, verklighetens Championchip Vinyl i Nick Hornbys roman »High Fidelity«.
Nej, denne hängivne och fanatiske musikälskare skriver också poesi och låttexter.
Sent på lördagskvällen mejlar han en av de där låttexterna. Det är sann country, den är bra, Townes van Zandt skulle dö en gång till för att få tonsätta den; jag frågar om jag får lägga ut den här på bloggen.
Ingo okejar men säger att jag inte får skriva att han har skrivit den.
Jag säger att det är ju för att det är just du som har skrivit den som jag vill blogga den.
Men Ingo fegar ur.
Texten är skriven i jagform. Han är ängslig för att folk ska tolka den som att det handlar om honom.
Du blir aldrig någon Johnny Cash, säger jag. Han lät sitt låtjag skjuta en man i Reno. »Just to watch him die«.
***
Regnandet kan jag vara utan, men annars trivs jag aldrig så bra som under den här årstiden. Lövsparkning kan vara min bästa gren.
***
Tänk att självaste Paul Simon har döpt en låt efter min hund.
***
Vid Tjärnasjön ser jag och The Boxer en snubbe som springer i det blöta gräset med ett bildäck förtöjt i ett gummirep som han har fäst kring midjan. Där någonstans anser jag att gränsen går för att hålla sig i form.
***
Spännande att en av de aderton har en blogg. I ett inlägg visar Peter Englund en filmsnutt från sin arbetsplats. När jag ser den slås jag av vilken skillnad det kan vara på konstnärliga arbetsmiljöer. Medan Peter Englund sitter och skriver i en liten stuga med fönster mot en prunkande villaträdgård och med väggarna fulla av böcker och bilder, så sitter till exempel Lars Norén i en lägenhet i stan och stirrar in i en tom, vitkalkad vägg.
***
Texter av Johan Croneman kan man inte få nog många av. Nu börjar han också skriva krönikor om sport i tv på lördagarna i DN. Så tillsammans med sin Bok-lördag regerar nu DN fullständigt på lördagarna.
***
Till och med Liam Gallagher, denne Keith Richards light, har börjat jogga.
***
Den ständige har dock inte, vad jag vet, någon blogg. Tvärtom tycks han gömma sig helt i Börshuset efter uttalandet om kvaliteten på amerikansk litteratur. Inte förrän på torsdag klockan 13 kliver Horace Engdahl ut till världspressen och meddelar att Paul Auster får årets Nobelpris i litteratur.
***
Är så nöjd med minidatorn att det nu inte blir några fler impulsköp i den vägen förrän Apple kommer med sin minidator.
***
Eller om det var Art Garfunkel som skrev »The Boxer«.
***
Nymodigheter som det häringa internätet gör att det tar en faslig tid att läsa Lennart Perssons nya bok »Sånger om sex, Gud och ond bråd död«. Man måste hela tiden ut på tuben och leta efter och lyssna på låtarna han skriver om och man måste kolla om låtar och album finns att fulladda hem eller köpa.
Här får alltså uttrycket att läsa med alla sinnen sin sanna innebörd.
***
Ser till min glädje att Cee-Jay har förgyllt sin iPod med John Hiatts »She Loves the Jerk«.
***
Åker till Falun och ser Jan Troells »Maria Larssons eviga ögonblick«. Fin och lågmäld film med fina rollprestationer av Maria Heiskanen och Mikael Persbrandt och med ett så fantastiskt foto, i sådana där sepiatoner eller vad det heter, att Zigne kommer att gå ned i spagat när han kommer hem från fågelskådningen på Öland och går och ser den.
***
Brage vs Falun på Domnarvsvallen. Satananamma. Krig blir det, krig. Hu!
***
Läser att jag inte är ensam om att ha det som jag har det under läsningen av Lennart Persson-boken. På sitt söndagsuppslag i Expressen skriver Mats Olsson att han också har det så när han läser den boken.
Så nu tror förstås alla som har läst Olsson att jag har norpat det jag skrev här ovan från Olsson och från Olsson har jag snott mycket i mina dar – vilket alla som skriver bör göra – men just i det här fallet vill jag påpeka att jag har min nya minidator som en digital Moleskine på bordet intill läsfåtöljen och att den där noteringen gjordes redan i lördags kväll.
***
Ett tips till Cee-Jay och andra youngsters är att scanna nätet också efter Rodney Crowells inspelning av »She Loves the Jerk«.
***
Men det handlar när allt kommer omkring om nittio minuter. Så länge håller aldrig Faluns skyttegrav, så länge klarar Falun inte av att hålla reda på Fredrik Bengtsson.
***
För övrigt anser jag att Karthago bör återuppbyggas.

Med Norén-frilla kan jag inte ens bli en Blondinbella

Vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare bröt alltså redaktören för Halvars huvudsaker bloggtystnaden.

Nädå, han har saknat det här, periodvis med svår bloggabstinens, men under våren och sommaren har tiden och orken inte funnits. Den tid som fanns kvar mellan lubbrundor, bokläsning och Ol’ Man River-expeditioner med The Boxer behövdes för att med hjälp av hederligt arbete skrapa ihop till blodpuddingen när ingen ville ha en som redigerare.

Dock har hederligt arbete aldrig i långa loppet varit min gren. Åtminstone någon tid varje dag vill jag ha till skrivande. Men mer än max två timmar per dag finner jag inte råd med att avsätta för bloggeri.

Ge mig betalt för det – då skulle jag inte syssla med någon annat än det här, så roligt tycker jag att det är att bloggskriva.

Drömscenario: att ytterligare några tusen lika vettiga läsare som ni som redan är här hittade hit. Låta nån munvig typ sälja in lite annonser, från seriöst håll, här i högerspalten. Dra in till blodpuddingen på det här nöjsamma viset.

Men nu är det inte så. Nu är det så att man får rätta munnen efter matsäcken.

***

Med sina poetiska krönikor i Expressen om italiensk fotboll lyfter Marcus Birro sportjournalistiken till höjder som den inte har lyfts till sedan Mats Olsson gick över till att skriva sportkrönikor i samma tidning.

***

Göran Greider skriver så bra och klokt och målande i sin bok om Dan Andersson, diktaren från vildmarken som dog som en poet skulle dö, ung och ensam på ett hotell, att man under läsningen sitter och önskar att Greider drog ner på sin produktivitet i allsköns tidningsspalter och på sitt sittande i tv-sofforna för att istället ägna den tiden åt att skriva fler böcker.

***

Exakt nu, i skrivarstugans Jamohögtalare, i min bara-spela-Bob Dylan-vecka: If Not For You.

***

I somras, just som det började kännas som att alla kriminalromaner trampar omkring i ungefär samma trötta spår, upptäckte jag Reggie Nadelson. De tre titlar som bokförlaget Prisma så här långt har gett ut i svensk översättning av Ylva Stålmarck om den ryskjudiske kriminalpolisen Artie Cohen är magnifika.

Spännande, täta men lågmälda och udda intriger, omsorgsfulla, inkännande personporträtt och, framförallt, en skildring av New York som känns som den fräschaste sedan Ed McBains Isola.

Det är pengarna tillbaka-tips på böckerna När jorden rämnar, Rött spår och Dödskällan.

***

Nån Blondinbella kan jag ändå inte för tillfället bli. Ett missöde med inställningen av hårtrimmern gör att jag nu går omkring med exakt samma frisyr som Lars Norén.

***

Men de där två timmarna ute i skrivarstugan går fort och i dem ingår all skötsel av bloggen. Alla kommentarer läser jag, men jag hinner sällan svara på dem. Jag är livrädd för att det tolkas som arrogans, men det handlar alltså inte om det. Man kan inte annat än älska kommentarer. Det man skriver läser någon, alltså lever man.

***

Nu sjunger El Número Uno If You See Her, Say Hello.

***

Trots Norénfrillan får jag mjäll av de där rysansvärt fula tumtecknen. Är det någon som vet om man under F-knapparna på tangentbordet kan programmera in äkta citattecken, sådana här: » «, istället för att hämta dem bland specialtecknen i infoga-menyn? Och om det går, var pedagogisk som talade du till ett barn när du förklarar för mig hur man gör.

***

Titta, ni ser själva hur snabbt två timmar går. Det hanns inte längre än hit. Jag hann inte ens tacka Darke.

Myten om min oduglighet visade sig vara just en myt

Ja, då sitter man här i sin nyinredda skrivarstuga och trivs så bra att det pirrar i magen.
Ta bara en sån sak som att jag flyttat hit hela min skivsamling (sånär som på en del LP-skivor som jag vet att jag ändå aldrig kommer att spela) och hela musikanläggningen.
Via en makalös manick på väggen kan jag nu trådlöst skicka ljudet från både jukeboxen och dvd-spelaren i Macbooken till de stora Jamohögtalarna.
Klockrent ljud på musiken till arbetet.
Biokänsla när stugan mellan skrivarvarven mörkläggs för filmtajm.

Varje dag, med start tidigt i morgon bitti, ska jag nu sitta här och på fasta tider göra vad det hörs på namnet vad en skrivarstuga är till för. Om man, som jag, tycker om ensamhet kommer det att bli ett rent nöje.
I synnerhet nu, när det som ska skrivas inte har några andra deadlines än dem man sätter upp för sig själv.
Det här ska bli om inte världens bästa så åtminstone Sveriges bästa blogg. Men först och främst ska det skrivas böcker.

Äntligen ska jag dra nytta av det jag i min ungdom, när jag var Hemingway-wannabe, lärde mig i en skrivarcirkel jag anmälde mig till.
Den pågick under två terminer.
Jag deltog i två timmar.
Cirkelledaren och de övriga deltagarna liknade mest svenskalärarwannabes och promenerade på mina nerver.
Jag fick vara med om en timme och fyrtiofem minuters tugg om vikten av att köra med aktiva verb, samt att man bör undvika adverb och adjektiv.
Sådant som det tjatas om i varenda konsten att skriva-manual. Sånt varenda en med skrivarambitioner redan känner till.
Man ägnade sen sista kvarten före fikapausen åt att diskutera om man bör skriva sånt eller sådant, sen eller sedan, sa eller sade, nån eller någon, nåt eller något. Som om slikt skulle spela roll.
Jag smög iväg i fikapausen och kom aldrig mer tillbaka.

Jag gick hem och läste böcker och tidningar istället.
Hela tiden läsa.
Och däremellan skriva.
Varje dag.
Det är enda sättet, det är vad det handlar om.
Skriva är ingen konst, det är ett hantverk.
Så observera gärna ironin här ovan.

■■■ »If it sounds like writing, I rewrite it«.
Den andra av Elmore Leonards tio teser om skrivande. Minns du inte den första, så var det: »Never use a verb other than ›said‹ to carry dialogue«.
✔ Nu har jag i skrivarstugan min egen HD-filmskärm. Nu ska här inte bara ses på filmer, nu ska det på dvd-boxar ses ikapp på alla tv-serier som har missats på grund av att jag är den i familjen som ligger lägst i näringskedjan när det kommer till vad som ska väljas att ses på tv.
■■■ Mats Olsson nämner i dag på sitt söndagsuppslag i Expressen sin gamle Los Angeles-kompis Art Fein. Det är en klassisk karaktär, som i Olssons sjuttiotalskrönikor körde omkring i LA i en gul Volkswagen cab.
✔ Allt hårt kroppsarbete den här veckan har gjort mig så skrivsugen att jag väljer bort Jonathan Daytons »Little Miss Sunshine« på Filmstudion i kväll. Jag kan ju nu se den när jag vill på dvd.
■■■ November är en strid som måste utkämpas. Känns orättvist att det här decemberplasket ska vara tacken.
✔ Hade glömt vilken fin coverversion Rod Stewart spelat in av Cat Stevens vackra »Father and Son«. Det är den nu. Pappan i mig börjar alltid gråta vid »I was once like you are now …«
■■■ Kom förbluffande lindrigt undan från veckan som Martin Timell. Blåsor i händerna, ryggvärk, ett mindre köttsår i höger fotabjäll samt blånagel på vänster stortå. De två sistnämnda skadorna – uppkomna av en kofot på golvet respektive en från hög hyllhöjd fritt fallande hammare – skulle jag ha klarat mig ifrån om jag likt vanligt folk haft skor och strumpor på mig.
✔ Boxarn och jag kan inte ens ta oss till Ol’ Man River i det här halkiga skitvädret. Illa, det är det värsta med den här tiden. Man behöver skogens stillhet och tystnad då man lever i pladderkulturen.
■■■ Enda gångerna en annan får vara i New York är när man nämns i Bjurres söndagsspalt i Aftonbladet. Jag blir alltid lika mallig när det händer. I dagens krönika tillbringar Per Georg »… en eftermiddag i en halvarssonsk öronlappsfåtölj på Barnes & Nobles bokhandel vid andra och 32:a med Cormac McCarthys ›andra bok‹, den becksvarta ›The Road‹ …«
✔ Köpte en laptopkudde på Ikea. Det känns nu som att sitta och skriva med en av Zorns kvinnor i knäet.
■■■ Vid sidan av de Per Georg-krönikor där jag själv är med, är jag extra svag för dem där han gnabbar med sin irländske dörrman Sean.
✔ Min vän Kuratorn kan inte se en kvinna gäspa utan att fundera på vad hon haft för sig på natten.
■■■ Nu måste jag ta en liten gråtpaus igen. Nu är det »Break Up to Make Up« med The Stylistics.
✔ I morgon, troligen, kommer Ollebo, den bäste av brevbärare, med Sven-Bertil Taubes nya skiva »Alderville Road«. Av vad som sagts om den innehåller den bland annat rasande vackra duetter med Lisa Nilsson och Håkan Hellström.
■■■ Jag behövde en extra adapter till Macbooken för att after work slippa dra ur och släpa med mig också sladden när jag bär med mig laptopen de 43 stegen bort till boningshuset. När jag ändå var inne och gjorde beställningen på den där nätbutiken passade jag på att också köpa en julklapp åt mig själv. En ny svart Ipod med plats för 40 000 låtar.
✔ På tal om det så har Georg Cederskog i dag en två sidor lång DN-intervju med Sven-Bertil Taube som får en sugen på att skaffa självbiografin »Ord och många visor«.
■■■ Magnus Eriksson skriver i SvD en nästan två sidor lång essäistisk recension av Modernistas återutgivning av Thorsten Jonssons roman »Konvoj« och novellsamlingen »Berättelser från Amerika«. Båda har jag med på önskelistan till jultomten, och i väntan på tomten ska jag läsa om Thorsten Jonssons noveller i samlingen »Fly till vatten och morgon« från 1941.
✔ Det här blev väl så långt att ingen har orkat läsa ända ner hit, men för den som orkat är min ursäkt att jag var fruktansvärt skrivsugen.
■■■ Till sist vill jag bara påpeka att det nu är vacker soul igen i Jamoburkarna, »What Am I Gonna Say to My Baby« med Kenny Gamble.
✔ Allra sist: När det kom till kritan, i läge skarpt, visade det sig alltså att myten om ens oduglighet som hantverkare var just en myt. Så nu ska jag resten av kvällen spela Dylans »Working Man’s Blues # 2«.

Min blogg är ingen självbiografi

För nytillkomna tittare, och glömska gamla, vill jag säga det igen, det jag flera gånger påpekade när jag på att annat ställe än här började skriva blogg för snart ett år sedan.
Min blogg är ingen självbiografi.
Det är inte ens så att jaget i texterna behöver vara jag. Inte nödvändigtvis. Inte alla gånger.
Det som skrivs här behöver inte tas på sådant förbannat allvar. Jag tar det långt ifrån på allvar själv, jag skriver för att det är så förbannat roligt att skriva och för att jag måste.
Det här är en blogg som i första hand är i den simpla underhållningsbranschen.
Det här är en blogg som består av mestadels sanningar, vissa lögner samt en del förbannad dikt.
Men vad som är vad tänker jag inte skriva läsaren på näsan. Jag överlåter helt och hållet till läsaren att avgöra vad som är vad.
Är vi överens om det?
Gott.
❒❒ Tänk att björnar i skogen alltid springer ihop med folk som har bössor. Aldrig med någon utan bössa.
✔ Inte förrän den här helgen har jag lagt in mina John Prine i iTunes. Ibland begriper jag mig inte på mig själv.
John Prine!
John Prine hör ju hemma i prio ett-kategorin i sådana projekt.
❒❒ Köpte Al Pacino-klassikern »Sea of love» med Aftonbladet här om dagen. Den var det många år sedan jag såg. Den ska jag titta på så fort jag har postat den här texten.
✔ Självaste Kuratorn har lämnat en kommentar här i bloggen. Stort.
❒❒ Radiohead har ju med sin nya skiva »In rainbows« skrivit musikhistoria genom att vara första bandet på världsnivå med att ge ut albumet utan stöd av något skivbolag.
Skivan går enbart att ladda ned från Radiohead.com och lyssnarna får själva avgöra hur mycket de vill betala för den.
Enligt Jan Gradvall uppger New York Times att Radiohead hittills i snitt fått in 50 kronor per nedladdat album. Det är mer än dubbelt så mycket jämfört med vad bandet skulle ha fått i royaltys från ett skivbolag.
✔ Rocky har en formsvacka på DNs seriesida.
❒❒ Mary Gauthier har jag heller inte laddat Macbooken med förrän nu. Och då pratar vi ändå om en som med »Between daylight and dawn» har gjort ett av årets fem bästa album. Om ni frågar mig.
✔Hamnar av skäl som är dunkla på hemsidan för Svante Weylers nya bokförlag. Där upptäcker jag att Mats Olsson i februari ger ut fotbollsboken »En pinne i skogen«.
Jag vet inte hur det är med er, men nyhet för mig.
❒❒ … men mig kanske ni inte ska fråga om vilka skivor som är årets bästa. Alla andra höjer den till skyarna, men fortfarande kommer inte mina känslor riktigt i samklang med Mando Diaos »Never seen the light of day«.
✔ När man smickras för att man ser ung ut är det ett säkert tecken på att man börjar bli gammal.
❒❒ Både Liam, 5 år, och hans farfar, 52 år, tyckte mycket om »Råttatouille«. Remy är den enda råtta i världen jag vill kalla underbar.
✔ … så är jag också en obotligt romantisk gubbrockare med svaghet för melodiska Eaglesharmonier.
❒❒ Att sluta dricka är fanimej ett sorgearbete som aldrig tycks ha en ände. Det är värre än att förlora en god vän.
✔ Stephen Farran-Lees samtalsbok med Klas Östergren, »Östergren om Östergren«, är inte bara så bra att jag läste den två gånger på raken, den fick mig också att för … ja, kanske tionde gången, den kom 1997, läsa om Östergrens novellsamling »Med stövlarna på«.
Det är i mitt tyckte Östergrens bästa bok och de bästa noveller som har skrivits på svenska språket.
❒❒ Jag skriver det här med Tom Pettys album »Highway companion« i lurarna. Den har jag heller inte tankat in förrän nu i helgen. Minns inte vad kritikerna sa om den skivan, men jag tycker mycket om den. Som »Down south«, låten det är just nu.
✔ Love’s got a lot to answer for. Indeed.
❒❒ Jag vill ha en duffel i vinter. Sån som Trevor Howard har i filmen »Den tredje mannen« från 1949.
✔ … och när man läser en bok som »Östergren om Östergren», där han berättar hur han skriver och avslöjar sina knep, så vill man själv testa de knep man har lärt sig och skriva en roman.
Själv har jag börjat så många gånger att det inte går att räkna dem alla. Alla gångerna har det stupat på min otålighet. Det måste gå fort allting. Annars fastnar jag och tröttnar.
Det är nog bara att inse att en del inte passar för annat än kortprosa.
❒❒ Jag är ute efter ett sånt där … vad heter dom, snurrbokhyllebord att ha böcker och anteckningsböcker och cd-skivor och dvd-filmer i bredvid läsfåtöljen. Är det nån som vet vad jag menar och har ett sånt till salu så är jag spekulant.
✔ … å andra sidan säger ju självaste Nick Lowe både att people change och att det finns hope for us all.
❒❒ Nu är återflytten till skrivarstugan skitnära. Så det är därför jag den här helgen inte har gjort just någonting annat än att tanka Macbooken med album från skivhyllorna.
Det är sådana gånger, när jag sitter med sånt om kvällarna och nätterna, som den där sorgen blir som intensivast.
✔ Det är ingen som tipsar om Jo Nesbø, så någon måste göra det. Vi pratar om Norges egen Michael Connelly. Nya Pocketförlaget har nu gett ut fem mjukpärmade titlar i serien om Nesbøs antihjälte Harry Hole. Börja med den första, debuten »Fladdermusmannen”, och du kommer garanterat att vilja fortsätta med allt av Jo Nesbø.
❒❒ Please, delete me let me go.

Mats Olssons kriminella amerikaner ges ut på svenska igen

Vad har de amerikanska kriminalförfattarna Ed McBain, Robert B Parker och James Lee Burke med Expressens sportkrönikör Mats Olsson att göra?
För min del allt, och för din del mer än du kanske visste.
Det var på sjuttiotalet som jag först hörde talas om McBain, Parker och Lee Burke, och som så mycket annat har jag Mats Olsson att tacka för det.
Han skrev på den tiden en klassisk popsida i Expressen. Han skrev den mestadels från New York och den var, som jag minns det, införd varje fredag och var för mig veckans höjdpunkt och ingick i en inpinkad ritual.

Jag gick med Expressen under armen, en påse med en ny LP från Skivbaren i ena näven och en påse med Hof från Bolaget i andra näven uppför trapporna till Pub Mysen, bort till bardisken och beställde en BBB och en sejdel öl av Roffe, Siv eller Maud och satte mig i hörnet bredvid jukeboxen och läste Olssons sida – två, ofta tre gånger, hann jag läsa den innan BBB:n kom in.
Olsson höll sig aldrig till ämnet i de där krönikorna, så han ligger bakom inte bara stora delar av min LP-samling från den tiden utan också min syn på bra film, bra mittbackar, bra öl och en hel del av innehållet i mina hyllor med amerikansk kriminallitteratur.

Jag vet ju inte, men vi var nog bra många tusen hard core-fans av Mats Olssons New York-krönikor som började läsa McBain, Parker och Lee Burke, och jag antar att de flesta av oss ansåg att det hörde till det bästa man kan läsa i krimväg.
Men ändå hann vi inte – om man inte läste böckerna i original – mer än bygga grunden på vår samling förrän de svenska förlagens räknenissar såg till att de slutade översättas till svenska.
Av McBain fanns visserligen, fram till i fjol höstas, på svenska femtio delar av hans 87:e-serie.
Och det var just det som gjorde en så förbannad.
Att det inte fanns fem till.

När McBain – eller Evan Hunter som han egentligen hette sedan han bytt namn från det ursprungliga Salvatore Lombino – gick bort i strupcancer 6 juli 2005 hade han skrivit femtiofem romaner om Steve Carella, Meyer Meyer och de övriga i poliskollektivet vid 87:e distriktet i det fiktiva Isola, ett lätt maskerat och lätt igenkännligt New York.
Jag hytter fortfarande med näven när jag går förbi Norstedts bokförlag i Stockholm.
När de efter 87:e-romanen Sista dansen 2001 slutade publicera McBain på svenska påstods det bero på att han börjat skriva sämre.
Skitprat.

I fjol somras kunde alla McBain-fans konstatera att det var skitprat.
Då gav B. Wahlströms – ett förlag som blir allt vaknare på amerikansk kvalitetskrim – ut Mats Blomqvists översättning av vad som blev McBains näst sista bok, Vågspel.
Ingen 87:e-bok, men McBains språk får en att njuta av varje sida.
Och några månader senare gav samma förlag ut Fat Ollies bok, den fjärde sista i 87:e-serien, och den är så pass stark att den i en rättvis värld borde sälja in översättningar även av de återstående fyra titlarna i serien.

När det gäller översättningar av Robert B Parker och James Lee Burke är det bedrövligt.
I amerikanskt original finns massor av böcker av båda.
I mina crimehyllor finns bara tre svenska titlar med Parkers reptilsnabbe Chigagodeckare Spencer, och fem med Lee Burkes expolis i Lousiana – den nyktre alkoholisten Dave Robicheaux.
Och då är ändå Lee Burke en kille som så sent som i fjol fick Edgarpriset för årets bästa amerikanska kriminalroman och nominerades för Pulizerpriset.
Dock: nu har någon här hemma fattat och börjat göra något åt det.
Och även här ligger Mats Olsson delvis bakom.

Sanji Tandan, en av de stora profilerna inom svensk musik, tidigare vd för Warner, hade tröttnat på hur illa ställt det var med svenska översättningar av amerikansk crime och startade Kriminalförlaget.
Som första titel släpptes i höstas James Lee Burkes Släktvapnet i översättning av – just det – Mats Olsson.
Långt ifrån någon av de bästa Robicheauxböckerna, men Olsson fångar Lee Burkes språk och miljöskildringar på ett sätt de tidigare översättningarna inte lyckades riktigt lika bra med.

Även Robert B Parker har skrivit kontrakt med Sanji Tandans förlag. Ännu har ingen ny svensk titel med Parker släppts.
Men jag hoppas och tror att det snart kommer en i översättning. Av en viss Olsson.

* * *

Fotnot: Ovanstående är en något redigerad och uppdaterad tidningskrönika från 2006. Publicerad här för att 1) jag vill lagra en del gamla texter i www-rymden, 2) det är alldeles för vackert höstväder i Borlänge för att man ska sitta inne och blogga. Klagomål mot denna form av textåtervinning beaktas ej men kan ändå för formens skull lämnas under kommentarer.