Världens bästa soul enligt Markus Larsson

Höst är ju soul också. Det går om inte annat att avläsa i att jag själv redan innan september är här har börjat tillbringa ohälsosamt många timmar om kvällar och nätter med att rota omkring i skivhyllornas soulavdelning för att plocka ihop spellistor med den musikgenre jag håller högst av dem alla.

Från dessa tänkte jag sedan koka ihop det bästa av det bästa till en spotifylista med soul som skulle få miljontals bloggläsare att kippa efter andan och tigga om nåd, men jag hann inte längre än att plocka in ”Hang On In There Baby” med Johnny Bristol, ”Don’t Play That Song” med Ben E. King, ”Take A Look” med Irma Thomas, ”Across 110th Street” med Bobby Womack, ”Please Stay” med Costello och ”Rainy Night In Georgia” med Gladys Knight förrän katastrofen inträffade.

Espressomanicken drog av överansträgning sin sista sörplande suck och tvingade mig att utmana alla gällande hastighetsbegränsningar för att hinna till Ica Maxi innan stängningsdags och köpa en ny och nu valde jag en sån där med färdigdoserade kapslar som det bara är att mata manicken med och jag måste, så här efter tre eller om det rent av är fyra knallstarka dubbla, utan att det handlar om textreklam utan om ren och sann konsumentupplysning, säga att jag är glad att gammelmanicken drog sin sista suck för det här var real stuff, bara en sån sak som att creman skulle hålla att gå på om man hade mindre fötter.

Vad som därpå hände var att jag fast i grubbel över vilken Barry White-, respektive Teddy Pendergrass- respektive Hall & Oates-låt som skulle tas med gick ut i köket och gjorde en ny dubbel knallstarking och då jag inte så gärna vill skriva någonting så där direkt efter en sådan formidabel koffeinkick, man skriver ju tillräckligt med skit redan utan att ha det minsta lilla under västen, så i väntan på att nyktra till klickade jag ner spotify i viloläge och läste några av de tidningskrönikörer jag håller högt och när jag hamnade hos Aftonbladets Markus Larsson, god vän till Bjurre och med lika god musiksmak som Bjurre, fick jag se att det gick att ta en smidig och listig genväg med den där soullistan.

Han hade redan gjort en. ”Världens bästa soul” enligt Markus Larsson.
Jag sitter med den fetingen till spellista i lurarna nu och läser Marcus Birros ännu inte utkomna bok ”Att leva och dö som Joe Strummer”, just nu är det ”The Weight” med Staple Singers, den hade nog jag missat. Den också.
Jag hoppas att Markus Larsson inte har något emot att jag, den i grund och botten lataste av dem alla, tar den där genvägen och lägger ut den finfina soullistan här.
”Harry Hippie” är med. Borde man ju ha valt som Bobby Womack-nummer.

* * *

Fotnot: Ovanstående är den text jag tidigare gnällde om som borttappad. Nu har jag alltså hittat den. Fråga mig inte hur det gick till. Jag är inte bara den lataste av dem alla, jag är också den vimsigaste av dem alla. Nu ska jag ut i trädgården och leta efter piprankorna som jag för mer än en vecka sen köpte för att plantera vid pergolastolparna. Någonstans därute vet jag att de finns, och bara jag hittar dem och får ner dem i jorden räknar jag med att de redan till nästa sommar har klättrat och täckt in pergolan så att jag kan sitta där i den solstrimmiga skuggan, mer eller mindre dold för omgivningen, och göra ingenting annat än att missbruka espresso, fånga tankar i min Moleskine och odla den lättja som här har visats prov på.

Här tar Boxarn över kommandobryggan

Så fort man vänder ryggen till, ja, då är The Boxer där och snor den plats där jag trivs som allra bäst.
Bildbeviset har ni här. Jag har för ett ögonblick lämnat läsfåtöljen obevakad, och vem ligger där och solar sig i skenet från Macbooken om inte Boxarn.
Notera också blänget i hans blick. Försök inte komma hit och sjasa bort mig, säger den. Men han sket en lök den här gången. Också.

Nu har jag sjasat bort honom, nu sitter jag där igen och skriver det här och Boxarn ligger på golvet under fotpallen och snarkar.
Ni ser också att den vita målarfärg som A har målat bokhyllorna med knappt har hunnit torka förrän jag har börjat stöka till det. Och ändå är det där ingenting. En ny bild ur samma vinkel om nån vecka – ni skulle inte se skymten av vare sig mig eller Boxarn.

Allt ni då skulle se i den där dörrgluggen som skiljer av hemmabiblioteket vore travar av böcker och cd-skivor och dvd-filmer och tidningsbuntar.
Det är där bakom nånstans, begravd i den röran, som jag tillbringar större delen av mitt liv. Och får jag bestämma, så vill jag inte ha det på annat sätt.

* * *

Ens irl-vänner slarvas ju bort en efter en, så jag blir varm i magen av att så många vill finnas i luckan Halvars vänner. Någon lapp på den luckan kommer aldrig att sättas upp, men jag hoppas alla förstår hur förmätet det vore av en social katastrof att på eget bevåg lägga dit länkar på ett ställe med den rubriken.

* * *

En av kvinnorna som vann Simon Kernick-boken har ännu inte mejlat sin adress. Gör det, Maggie, så att jag kan skicka alla tre böckerna på samma gång.

* * *

Ett fredagsmejl från Micke, en annan Spotify addict, fick mig att upptäcka funktionen similar artists. Hur lömska de där knapparna är att trycka på visade sig när så Maggan i en bloggkommentar droppade The Spinners. Som liknande Spinners räknade Spotify upp Chi-Lites, Stevie Wonder, Delfonics, Dramatics och Harold Melvin & The Blue Notes. Bortsett från Wonder korrekt. Dock fullständigt förödande för nattsömnen för den som håller Phillysoul som den vackraste soulen.

* * *

Markus Larsson guidar till Dennis Lehanes böcker.
Georg Cederskog långpratar med Ulf Lundell.
Mats Gellerfelt läser Peter Englunds nya bok.
Örjan Abrahamsson träffar Dennis Lehane.
Håkan Steen lyssnar på kommande Ulf Lundell-skivan.
Per Georg bjuder på en spellista med sina favoritlåtar.

* * *

Men just nu lyssnar jag på finfina Tom Waits-samlingen Used Songs.

NY BOK

VIVECA LÄRN ❘ Aprilväder ❘ Wahlström & Widstrand
I sjätte boken om människorna på den lilla västkustidyllen Saltön rubbar en invandrarfamilj de invanda cirklarna genom att öppna en restaurang med fullständiga rättigheter och den bästa kebaben norr om Ankara. Gubbarna på ljugarbänken får massor att prata om.
Är det stor litteratur? Nej. Är det småtrevligt och småputtrigt? Ja.

* * *

New York Times listor över bäst säljande böcker just nu.

* * *

Börjar känna mig som jultomten. Snart har ni tömt en och en halv av de där kartongerna med restupplagan av min älvkröksbok. Tack så mucho. Jag avvaktar ett tag till med att dra på mig skråpuken och ta renarna till posten. Än finns tre kartonger a´52 ex till oslagbart julklappspris kvar här.

DAGENS BLOGGARE

Jag vill bli den nye Anton Corbijn. Det hakar upp sig på att jag knappt kan hantera en digitalkamera. Fast i fantasin knäpper jag ständigt de underbaraste av bilder. Nu ska jag lära mig hur man gör i Göran Segeholms nya bok »Konsten att ta vinnande bilder« (Pagina förlag). Förbereder mig genom att hänga på hans blogg.

DAGENS BLOGGKOMMENTAR

»Mannen som skryter med att aldrig ha begått
ett misstag är ofta gift med en kvinna som
gjort det.
Grattis!«
- halvari

* * *

»Say Something«, öppningsspåret på Jill Johnssons nya album Baby Blue Paper, kan vara Amerikas bästa country just nu.

* * *

Nu sjunger Waits »Christmas Card From A Hooker In Minneapolis«.

* * *

Jag har två inbjudningar till Spotify över. De två första som i en bloggkommentar lämnar sitt intresse får dem.

* * *

Håll utkik. Inom kort levererar Halvars huvudsaker ett scoop. Årets stora nyhet på den popkulturella fronten.

När popkultur är större än alla krig i världen

Det är ju när allt kommer omkring söndag, och lat som man är iakttar jag noga vad Skriften säger om hur många knop man ska tuffa fram med under vilodagen. Så jag helgar den med att låta en av er börja i dag.
Jag har ju sagt det förr och säger det igen. Den här bloggen har de bästa av läsare. Det är typ sånt här som i en jämn ström plingar in i min mejlbox om dagarna.

DAGENS LÄSARMEJL
Hej igen Redaktörn!
Har just kollat din blogg – skarp som alltid.
Nu något till dig som är en äkta musiclover och konässör i musikvärlden.
Lite kuriosa från rockens och popens vagga som jag för ett tag sedan inte hade en blekaste om. Visste du, att den första ”riktiga rocklåten” som den räknas som, spelades in i början av mars 1951 av en grupp som hette Jackie Brenston & Delta Cats.
Rocket 88 hette låten och som vanligt på den här tiden så handlade det om en motorstark V8-bil. Oldsmobile Rocket 88, lanserades 1949 med hardtop och allt, säkert det häftigaste som fanns just då.

Producent var den kommande Sun- och Elvis-producenten Sam Philips. Nu är ju inte sanningen alltid vad det vid en första anblick tycks vara. I själva verket så fanns inte den nämnda gruppen, utan låten spelades in av en inte alltför senare obekant kvinnoplågare vid namn Ike Turner. Nämnde Jackie Brenston spelade sax och sjöng en del i Turners band, Kings of Rhytm, och varför han fått cred för upphovet av låten döljer sig i dunkel, men så är det.

Ytterligare kuriosa, är att på denna inspelning hörs en distad/fuzzad elgitarr för första gången, spelad av bandets gitarrist Willie Kizzart. Tekniken för detta var inte svårare än att förstärkaren hade legat i bagageluckan på turnébilen och blivit vattenskadad, därav det uppkomna ljudet.
Världen är ju som sagt nu inte rättvis och tre månader senare så ”snodde” några Hillbillypojkar vid namn Bill Haley & His Comets låten och spelade in en cover av den, vilket gav dem en skjuts i karriären inför Rock around the clock 1954. Hillbillypojkarna har alltid ansetts och har ärats för att ha spelat in den första, alltså denna rocklåten Rocket 88, men nu vet vi ju att sanningen var en annan…
Det är inte klokt vad man lär sig i cyberrymden, eller hur?
Här kommer orginalet:
http://www.youtube.com/watch?v=zJw27ePSbaE
Svänger bra fortfarande!

/Tommy Engblom

PS: Apropå storyn. Jag glömde ett elände till i den. Pianointrot på låten snoddes dessutom, rakt av, som intro till Little Richards Good Golly Miss Molly. Kanske man ändå med en sådan start i karriären på ett vis förstår varför Ike Turner blev som han blev …

* * *

Vi skulle ju sluta köpa skivor på Amazon.com. Var det inte så vi sa, Halvar? Åtminstone dra ner rejält på det där. Åtminstone inte En Enda Skiva Till I År. Så varför släpper då de där satans briljanta engelsmännen på Ace Records den här samlingen? Och skickar nyhetsbrev om det till karaktärslöst folk ända borta i hålan Borlänge. Förintar, suddar bort, pissar på ens planer. So Much Love: Darlene Love Anthology 1958-1998. Tjugofyra sånger man inte kan leva utan. Med en av alla ens tjejer. De allra allra finaste, soulbruttorna.

SOM SAGT VAR

»Det är två saker man behöver veta om Gud. Ja, han finns. Och nej, det är inte du.«
- John Hiatt i Lennart Persson-intervju i musiktidskriften Sonic

DAGENS BLOGGARE

Jag tappade bort honom, då när de där länkarna raderades som tidigare fanns här i högerspalten och hela bloggrullen pep iväg ut i sybehörsrymden. Men Mats Weman, ni vet den vasse Café- och Offside-skribenten därnere i Skåne, håller koll på honom. Så nu har jag hittat Olle Svalanders blogg igen. Olle Svalander? Ja, han som gett ut de två fina böckerna »Junk« och sportjournalistiksatiren »Konsten att förlora«, den senare under pseudonymen Mats Hård. Böcker som redan tidigare har rekommenderats här, men som det finns all anledning att påminna om.

* * *

Hade nästan glömt hur fantastiskt albumet Dylanesque är. Påminns nu när jag utforskar Bryan Ferry (240 träffar) i Spotifyjukeboxen. Ta bara en sån som »Just Like Tom Thumb’s Blues«. Ferry gör djeflarimej den sången större rättvisa än the Bard himself. Och »Make Me Feel My Love«, den har väl aldrig låtit finare än här. Här har vi alltså ammunitionen man ska ge bort i julklapp till hädarna, de som avfärdar Bob Dylan med »den där som sjunger i näsan och blåser munspel.«

* * *

Har någon någonsin i världens presshistoria haft en större byline? MARKUS LARSSON i novembersvarta, pundarhöga versaler Tvärs Över Ett Helt Uppslag i Aftonbladet.
Alla krig i hela världen kan gå och lägga sig. Vi har ju unga popskribenter.

* * *

Eels, egentligen har vi ju pratat klart om Eels – men vad har de där (alla utom Jan Gradvall) som får sina skivor gratis sysslat med som inte har informerat om Eels? Grovt tjänstefel, som jag ser på saken.

DAGENS OCH ALLA DAGARS LÅT

»It Isn’t Gonna Be That Way«
Steve Forbert
(Från albumet Alive On Arrival, 1978)

You’ll just have to live
And see what you find
And take it from there
And follow the signs
Yeah, you think you can live
And dream your own fate
You think you can wish
And walk through the gate

Oh, it isn’t gonna be that way
It isn’t gonna be that way

* * *

Men å andra sidan vill vi ju alla hellre ha popkultur än krig.

* * *

»De enda kvalifikationer som krävs för framgång inom journalistiken är en råttas slughet, ett trovärdigt uppförande och en smula litterär talang.«
- Nicholas Tomalin

Mörkt som i garderoben hos Johnny Cash

Ute är det snö men ändå mörkt som i garderoben hos Johnny Cash, jag sitter med en av mina bästa vänner, Tony Joe White, och hyllar det klokaste av ordspråk.
Så ljuvt det är att göra ingenting och sedan vila.
Det är av spanskt ursprung. Naturligtvis. Alla vet hur spanjorer är.
När de inte hänger på bodegan och äter tapas och dricker vin från Valdepenas hasar de omkring under platanerna på torget i nedtrampade espadriller och säckiga linnebrallor och säger manana (nej, jag vet inte hur man får till ett sånt där n med en våg över) och tar sig sen i väntan på morgondagens slit och släp och nya manana en maratonsiesta.

Titta där på konsten att få mejlboxen full av ilsket röda flaggor från hårt jobbande spanjorer.
Och alla vet hur eldiga spanjorer är. Tjurfäktarämnen allihop. Utropstecknen kommer att stå som illa stakade slalompister genom alla blodiga redogörelser över vad de ska göra med mig och min morsa.
Om jag inte skriver en rättelse i bloggen. Senast manana.
Det skulle aldrig falla mig in.
Den här bloggen medverkar inte till att punktera sköna myter.
Den här bloggen vårdar ömt varje myt som sprider lättjans evangelium.
Jag har ingenting gjort på hela helgen. Enbart läst böcker och lyssnat på musik. Och nu vilar jag.
Jag och min vän Tony Joe White, som sjunger »Rainy Night in Georgia«.
Och ute är det mörkt. Svart. Som i garderoben hos Johnny Cash.

* * *

»Förr fanns det bara en tv-kanal och ingenting att se, nu finns det så många kanaler att man missar nästan allting.«
Kjell Swanberg

DAGENS FEL
»Alla vet vad som händer när artister slutar dricka och knarka. De blir fruktansvärt tråkiga. Popkonserter kan klara sig hyfsat utan sprit, men det är dumt att chansa.«
Expessens ledarskribent Karin »Jag är ingen spritromantiker« Olsson.

DAGENS RÄTT
I heard it trough the grapevine, jag menar jag läste det i en av kvällstidningarna, att musiken på Ulf Lundells kommande skiva Ohama sägs ha en liknande klang och värme som albumet I ett vinterland.

BOKSLÄPPET
Mannen med hatten och den lååånga halsduken, Aftonbladets Markus Larsson, skriver i sin annars briljanta söndagskrönika att »ingen läser« den amerikanske författaren Richard Yates.
Ingen läser?
Vi vet bättre.
Eller hur?
Vi vet en bloggare som har Yates debutroman »Revolutionary Road« från 1961 – som i dagarna släpps av Norstedts förlag – bland Huvudsaker just nu. Och som redan för en vecka sen beskrev den som en av de stora amerikanska 1900-talsromanerna, vid sidan av böcker som Fitzgeralds »Den store Gatsby«, Salingers »Räddaren i nöden« och Faulkners »Stormen och vreden«.
Samt skrev att »Revolutionary Road« nu också har blivit film. Av »American Beauty«-regissören Sam Mendes. Svensk premiär till våren.

DVDn
»The Big Lebowski – special edition«, Joel Cohen
Slackern The Dude Lebowski går klädd i tofflor, badrock och bermudashorts, spelar bowling och dricker White Russian. En dag får han besök av två torpeder som kräver att hans fru ska betala en skuld, pissar på hans matta och går. The Dude begriper ingenting, han har varken pengar eller fru.
Jeff Bridges, Steve Buscemi och John Turturro i den bröderna Joel och Ethan Cohen-mysare man kan se exakt 127 gånger utan att tröttna. Nu i nystajlad utgåva med vasst ljud och snygg bild som gör att man kan se den 127 gånger till.

* * *

Vet inte hur många miljoner gånger jag har lyssnat på John Prine. Men inte förrän i fredags kväll, när jag som ackompanjemang till läsningen av självbiografin »Saker och ting som barnbarnen borde veta« av Mark Oliver Everett, sångare och låtskrivare i rockbandet The Eeels – när jag till den boken, som vi ska prata mer om en annan dag, hade samlingen The John Prine Anthology Great Days (ett av världens bästa album, Rhino Records, 1993) i lurarna, inte förrän då, när Prine sjöng »The Oldest Baby in the World«, gick det upp för mig vems röst Prines röst liknar.

DAGENS RÄTT 2
Aftonbladets nya nöjessatsning. Inbladad bilaga fredag, lördag, söndag. Om den hade funnits när jag var ung, hade jag valt Expressen då?
Bär Carolina Gynning rekorderliga bomullstrosor?

KÄKDROPPET
»Husmanskonst«, Leif Mannerströms succékokbok som 2006 vann pris som Årets Svenska Måltidslitteratur – nu ute på banan i kartonnage. Färgprakt, dofter och smaker när kökets Paganini visar oss hur det riktiga käket ska lagas: fläsklägg och rotmos, bruna bönor och fläsk, kalops med rödbetor, isterband med dillstuvad potatis, stekfläsk med löksås …

LADDA NER
»Sam Stone«
John Prine

There’s a hole in daddy’s arm where all the money goes
Jesus Christ died for nothin’ I suppose
Little pitchers have big ears
Don’t stop to count the years
Sweet songs never last too long on broken radios

* * *

Jag tror att det är ett rent dödligt strupgrepp Aftonbladets nya helgnöjessatsning tar på Expressen.

* * *

Från årsskiftet höjs priserna på pocketböcker. Nya maxpriset blir 79 kronor.

* * *

Jag som hade bestämt mig för att inte köpa En Enda Skiva Till I År – ja, förutom Lundells, då – men när det i recensionerna droppas namn som Phil Spector … Så Frida Hyvönens »Silence Is Wild« gick inte att motstå. Album exakt lika bra som alla säger. Nej, bättre.

* * *

Bob Dylans röst, det är ju Bob Dylans röst John Prines röst liknar. Åtminstone väldigt ofta. Undra på att man är så förälskad i Prine.

* * *

Jag har ingenting gjort, och mojjat mig i det, men nog är det svårt med bloggfria helger. Jag gillar det här, jag är fast för det här. Blog ‘n’ roll.

* * *

Ni såg väl. Mannerströms kokbok. Både bokdropp och matdropp. Två Flugor I En Smäll.

I nästa liv kan det bli Lucinda

Det här kan bli hur rörigt som helst, rörigare än vanligt, det här måste gå undan, jag har ett par hundra sidor kvar i en bok som jag hela helgen har tagit till varje smutsigt trick in the book för att smyga mig undan med.
Med rätt klen framgång.
A – fortfarande med vit målarfärg på nästippen; vi har nån kilometer bokhyllor – hon har den här helgen inte delat min vurm för konsten.
Inte alls.
Det är sådana här helger jag börjar grunna på att i nästa liv slå mina påsar ihop med Lucinda Williams.
Hon kompromissar inte med konsten.

Jag har ännu inte skaffat Lucinda Williams nya, vad det nu var den heter, men jag ska, det är ju min tjej, och Kenneth Lundström (säg inte att hans countryspalt är nedlagd?), som jag litar blint på, skrev i Borlänge Tidning att den rör sig vid höjderna hos klassikern Car Wheels on a Gravel Road från 1998.
Men just nu, bara för mig och The Boxer, sjunger Lucinda »Sideways of the City« från albumet Sweet Old World från 1992. Vackert är det, och sorgset.

You pass by bars with empty stages
Three o’clock drinkers fall by
Chairs are placed on top of tables
As you brush the hair out of your eyes
A woman stops you with a question
So you drop some money in her hand
She sleeps in doorways and bus stations
And you’ll never understand
Hold me, baby, give me some faith
Give me love give me grace
Tell me good things tell me that my world is safe

* * *

I dag blev det en Snickers.

* * *

Sajten DN Bok har fått en exklusiv intervju med Prosapolisen, ni minns den där konstapeln som såg så allvarligt på Camilla Läckbergs prosatekniska förbrytelser att förundersökningen gick till åklagare.

* * *

»Jag är mest intresserad av sådant man gör för sig själv, som att läsa, skriva och hitta konstig musik på internet. Jag är dålig på fika och middagar.«
Bodil Malmsten svarar i Aftonbladet på frågan om varför hon i nyutkomna »Sista boken från Finistère« verkar tycka om att vara ensam.

* * *

Dagens krönikör: Per Bjurman. Hans New York-spalt i lördagens Aftonbladet,
ja … man önskar sig sittandes bredvid sin vän där i framsätet, när Bjurre med Van Morrisons »Wild Nights« i bilstereon styr in i ett Phoenix, Arizona som badar i brandgult skymningsljus, och faller i funderingar över vad det är med de där vilda western-trakterna som alltid hypnotiserar honom.
»Kanske är det just det brandgula ljuset när den alltid stekande solen går ner i Mojaveöknen. Eller bergen i fjärran, som ser ut som skulpturer drejade av Ry Cooders gitarr. Eller den heta sanden. Lucky Luke-kaktusarna. Örnarna som avtecknar sig mot himlavalvet.«
Drejade av Ry Cooders gitarr …
En sak är säker:
Camilla Läckberg läser inte Bjurrespalter.

* * *

Flitige mejlaren Henka sitter och tummar på lönekuvertet och undrar om han vågar lita på mig när det gäller 3 cd:n »Take Me to the River: A Southern Soul Story 1961-1977«.
Bryr sig Carolina Gynning om sitt utseende?

* * *

»I Will Always Be Your Soldier« med Marit Bergman – det är inte bara en fantastisk sång, det är en sång som blir med Varenda Gång jag gör en ny spellista att ha i podden på lubbrundorna.
Med låtens tempoväxlingar blir det liksom fråga om en sorts intervallubbning. Det säger de ska vara bra för en.
Men jag vet inte.
I min ålder. Lårens baksidor och sånt.

* * *

Henka tvekar ändå? Jamen titta här då: Aftonbladets soulman Markus Larsson sköt med båda bösspiporna, fyrade av fem plus den dag »Take Me to the River…« släpptes.
»Det finns musik som jag skulle kunna ta en kula för. Och de här låtarna och balladerna har för alltid tatuerat in sina namn i hjärtat.«

* * *

Jag blir så nyfiken på nya böcker, gamla också för den delen, att jag hela tiden läser Flera Böcker Samtidigt. Jack Kerouacs »På väg«, Einar Heckschers nyöversättning av »On the Road« (Norstedts), är en av dem jag har ett gäng sidor kvar att njuta av.
Den stora gåtan är hur jag kan ha undgått att läsa den klassikern till nu.
Vid grubblet över det, kom jag på att det nog ligger till på det viset att jag har gått omkring och trott att jag Hade Läst den.

* * *

Och i dag söndag – då förstår man vad det var som fick Bjurre att bege sig in i den där Ry Cooderska vilda västern-målningen. På två och en halv sida i Aftonbladet rapporterar vår Per Georg och fotografen Pontus Höök om sitt besök i John McCains Sedona, där det visar sig att grannarna rycker på axlarna åt »presidentkandidaten som vill vara John Wayne«.

* * *

Glasvegas ger ut en julskiva, skriver New Musical Express. Titeln är »A Snowflake Fell (And it Felt Like a Kiss)«. Albumet släpps som begränsad cd-utgåva men kommer att vara nedladdningsbart från 1 december.
Julen känns redan räddad.

* * *

Linda Skugges premiär som lördagsintervjuare i Aftonbladet blev ett fett finger till alla som kackat på henne. Rolig, lättsam och avväpnande fick Linda den ökänt svårintervjuade Alexander Skarsgård att göra vad knappast någon annan journalist klarat av: släppa lite av greppet om sargen. Man undrar ju vad Alexander Skarsgård är rädd för, vad han har att dölja.

* * *

Märker att det blir mycket Bladet här. Det kan bero på att de inne i ranchens boningshus har snott Expressen. Dock hann jag läsa det jag alltid läser först på söndagarna i Expressen: Mats Olssons uppslag. Sedan någon månad har han hittat tillbaka till toppformen.
Så här på rak kickskrivande arm minns jag att Olsson i dag skriver att han aldrig ser på all denna hjärndöda tv-skit, att han hellre ägnar kvällarna åt att läsa böcker, lyssna på musik, laga mat och se på dvd-filmer.
Jag känner en som också gör så.
Exakt så.

* * *

Fast Car Wheels on a Gravel Road och Sweet Old World i all ära – undrar om inte det Lucinda Williamsalbum jag är allra mest svag för är det jag spelar nu, Essence från 2001. Med sånger som »Lonely Girls«, »I Envy the Wind«, »Blue«, titelspåret och »Bus to Baton Rouge«.
Jo, så är det.
»Blue«!
Go find a jukebox and see what a quarter will do
I don’t wanna talk I just wanna go back to blue

* * *

Nu är det skramligare, när Lucinda sjunger den rätt lökiga »Get Right With God«. Vilket leder till att det ser ut som Boxarn på golvet mellan Jamohögtalarna letar efter ett hål att klättra ner i.

* * *

I synnerhet en av böckerna i den olästa traven bredvid min läsfåtölj i det rum som A den här helgen har förvandlat till … ja, jag vet inte, jag försöker i mesta möjliga mån hålla mig undan härute i skrivarstugan – men den bok som ger mig värsta onda ögat är Tom Wolfes debutbok »Trippen« (Norstedts).
»Trippen« blev starten på Wolfes lysande författarbana och räknas som en av de bästa skildringarna i romanform av hippierörelsen. Om »The Merry Pranksters«, kollektivet lett av Gökboet-författaren Ken Kesey.
Och om de trippfestivaler där man tog LSD och lyssnade på Grateful Dead.
Släpps i dagarna.
Är nog hur flummig läsning som helst.

* * *

Och även om det inte skulle vara så med Essence, så är det så det är ändå. För alltid retar det nån.

* * *

»I synnerhet en av böckerna …« skrev jag nyss. Det tar jag halvt om halvt tillbaka. Det är nog en annan oläst som ger mig ett ännu ondare öga. Richard Yates »Revolutionary Road«. Tillsammans med just Kerouacs »På väg« och Wolfes »Trippen« ingår den i den serie på tre moderna klassiker som Norstedts förlag ger ut nu i höst.
»Revolutionary Road«, Yates debut från 1961, räknas som en av de stora amerikanska 1900-talsromanerna, vid sidan av böcker som Fitzgeralds »Den store Gatsby«, Salingers »Räddaren i nöden« och Faulkners »Stormen och vreden«.
Visst ja, höll jag på att glömma.
»Revolutionary Road« har ju nu blivit film också. Av »American Beauty«-regissören Sam Mendes. Svensk premiär till våren.

* * *

Det här inlägget måste redan vara hur långt som helst. Förlåt.

* * *

Så till sist: Dennis Lehane levererar. Förstås. Det gör han ju med varje bok.
Efter … vänta lite ska jag kolla … 521 sidor är jag så förhäxad av »Ett land i gryningen« att det du just nu har läst har handlat om kickwriting 2.0.

* * *

Stanna en stund till bara, titta på min tjej, titta vad jag menar: Lucinda Williams – »Essence«

Bara en skiva jag vill ha i dag

Helt i linje med mitt beslut att dra ner på skivinköpen är det bara ett album som intresserar mig bland veckans albumsläpp:
Christian Kjellvanders »I saw her from here/ I saw here from her«.

I kritikerskrået är enigheten rörande. Fyror i betyg från samtliga. Eller, ja, fem från SvD, men där är ju sex max så fem kan väl sägas motsvara fyra …

»… förtjänar en hedersplats mellan Townes Van Zandt och en läderinbunden amerikansk psalmbok.«
Markus Larsson, Aftonbladet.

»En näst intill perfekt samling sånger med amerikansk uråldrig själ.«
Anders Dahlbom, Expressen.

»… bland alla svenska artister som omfamnar den amerikanska landsvägsmusiken spelar Christian Kjellvander fortfarande i en helt egen division.«
Anders Jaderup, Sydsvenskan.

»En mycket vacker skiva.«
Johan Lindqvist, Göteborgs-Posten.

»Han lånar av Townes Van Zandt och Jay Farrar och hittar rätt i språket, väver samman folkmusik och indierock. Det är nästan uteslutande vackert.«
PO Tidholm, Dagens Nyheter.

»För lyssnaren är hans djupa röst som en stor varm hand man gärna hugger tag i och som beledsagar en genom låtarna.«
Stefan Malmqvist, Svenska Dagbladet.

Åtminstone två spår vill jag tjejlyssna på + Ps-4:a i betyg

Jaha, då sitter man här och lyssnar på Eagles nya skiva »Long road out of Eden«, och ni sitter där och väntar på vad jag ska fälla för omdöme om den. En del av er vässar knivarna och vill ge mig vad jag förtjänar för att jag har den dåliga smaken att gilla Eagles.
Men säga vad jag tycker om att Don Henley, Glenn Frey, Joe Walsh och Timothy B. Schmit gjort saker tillsammans igen, det väntar jag allt ett tag med. Till och med impulsstyrda typer har sina stunder av behärskning. Dessutom har min cd-spelare i skrivande stund bara hunnit till det nionde spåret av de totalt tjugo på denna dubbelmacka.
Så allt jag så här långt trots allt säger är att tredje låten, »Busy being fabulous«, och sjunde, »Waiting in the weeds«, lät så fantastiskt att impulsen var att trycka in repeatknappen och »tjejlyssna« (= spela om och om igen), för att sno ett uttryck från stilikonen Anders Ljung, Borlänges egen Bryan Ferry.
Dock har vi ju några av de där som får sina skivor gratis och – för att sno ännu ett uttryck; den här gången från Chuck Klosterman – lever på att recensera sin egen post, jag läste vad de skrev om skivan medan jag väntade på att Ollebo skulle komma cyklande med mitt med surt förvärvade pengar inköpta ex.

Markus Larsson i Aftonbladet ger »Long road out of Eden« en trea. »Musiken och melodierna har egentligen inte förändrats en millimeter sen 1979. /…/ De har alltid blandat fantastisk västkustrock med ren smörja«.

Dagens Nyheters Nils Hansson delar också han ut en trea. »Naturligtvis låter det snyggt. Framför allt stämsången är bitvis nästan överjordisk. /…/ Jämnt och stabilt, med få verkliga höjdpunkter men också utan svåra svackor«.

Dan Backman i Svenska Dagbladet drämmer till med en femma (= »lysande« på SvDs sexprickiga betygstärning). »Låtskrivandet är gediget och inspirerat, stämsången sitter perfekt och ljudbilden är varm som en sprakande brasa«.

Sydsvenskans Håkan Engström ger bara en tvåa, men varför får vi inte riktigt veta »Det skulle kunna vara stort, men är enbart vansinne«.

Jan Andersson på Göteborgs-Posten ger en trea. »… men precis som för tjugoåtta år sedan skulle de ha sållat betydligt hårdare och nöjt sig med hälften av spåren. Då skulle vi haft en klassisk Eaglesplatta. Nu har vi tjugo låtar som spretar och ett band som griper över allt för mycket«.

Vad Expressen och min egen lokala kritiker i Borlänge Tidning tycker vet jag inte än. Där lever man kvar i den tid då nya skivor släpptes på fredagar.

* * *

Ps (fem timmar senare än ovanstående): Okej, nu har jag lyssnat tillräckligt många varv för att sätta mitt betyg: en fyra. Nedbantad till, säg, tio tolv spår hade det här varit en femma. Och trots att jag ännu inte har lyssnat så värst noga på texterna, märker jag ändå att korrespondenten Per Georg Bjurman kan ha en poäng i det han säger om textmakeriet i kommentarerspåret här under.

Två likgiltiga popskribenter på Springsteen-konsert

Man blir förstås inte längre speciellt upphetsad av någonting om man har jobbat några år på en kvällstidning och bevakat det mesta. Ta till exempel Per Bjurman och Markus Larsson på Aftonbladet. De rycker numera på axlarna åt vilken rockkonsert som helst, var som helst i världen. Som här, när de i natt svensk tid såg Bruce Springsteen & The E Street Band i Madison Square Garden i New York.

Paparazzo: Håkan Steen, Aftonbladet