Trött på jag

Jag … nej.
Tänk att nästan allting jag sätter mig för att skriva ska börja med ”jag”.
Jag måste försöka göra någonting åt det där innan jag skriver nåt mer.
Jag börjar istället för att skriva om på Marcus Birros nya bok ”Att leva och dö som Joe Strummer”. Den kändes bara så där, om ens det, när jag började på den förra helgen så jag lade den ifrån mig efter bara femton sidor.
Men jag brukar ju ge böcker trettio sidor, så det är jag beredd att ge Birro också. Kanske tar den sig. Annars har jag gott om andra böcker.

Världens bästa soul enligt Markus Larsson

Höst är ju soul också. Det går om inte annat att avläsa i att jag själv redan innan september är här har börjat tillbringa ohälsosamt många timmar om kvällar och nätter med att rota omkring i skivhyllornas soulavdelning för att plocka ihop spellistor med den musikgenre jag håller högst av dem alla.

Från dessa tänkte jag sedan koka ihop det bästa av det bästa till en spotifylista med soul som skulle få miljontals bloggläsare att kippa efter andan och tigga om nåd, men jag hann inte längre än att plocka in ”Hang On In There Baby” med Johnny Bristol, ”Don’t Play That Song” med Ben E. King, ”Take A Look” med Irma Thomas, ”Across 110th Street” med Bobby Womack, ”Please Stay” med Costello och ”Rainy Night In Georgia” med Gladys Knight förrän katastrofen inträffade.

Espressomanicken drog av överansträgning sin sista sörplande suck och tvingade mig att utmana alla gällande hastighetsbegränsningar för att hinna till Ica Maxi innan stängningsdags och köpa en ny och nu valde jag en sån där med färdigdoserade kapslar som det bara är att mata manicken med och jag måste, så här efter tre eller om det rent av är fyra knallstarka dubbla, utan att det handlar om textreklam utan om ren och sann konsumentupplysning, säga att jag är glad att gammelmanicken drog sin sista suck för det här var real stuff, bara en sån sak som att creman skulle hålla att gå på om man hade mindre fötter.

Vad som därpå hände var att jag fast i grubbel över vilken Barry White-, respektive Teddy Pendergrass- respektive Hall & Oates-låt som skulle tas med gick ut i köket och gjorde en ny dubbel knallstarking och då jag inte så gärna vill skriva någonting så där direkt efter en sådan formidabel koffeinkick, man skriver ju tillräckligt med skit redan utan att ha det minsta lilla under västen, så i väntan på att nyktra till klickade jag ner spotify i viloläge och läste några av de tidningskrönikörer jag håller högt och när jag hamnade hos Aftonbladets Markus Larsson, god vän till Bjurre och med lika god musiksmak som Bjurre, fick jag se att det gick att ta en smidig och listig genväg med den där soullistan.

Han hade redan gjort en. ”Världens bästa soul” enligt Markus Larsson.
Jag sitter med den fetingen till spellista i lurarna nu och läser Marcus Birros ännu inte utkomna bok ”Att leva och dö som Joe Strummer”, just nu är det ”The Weight” med Staple Singers, den hade nog jag missat. Den också.
Jag hoppas att Markus Larsson inte har något emot att jag, den i grund och botten lataste av dem alla, tar den där genvägen och lägger ut den finfina soullistan här.
”Harry Hippie” är med. Borde man ju ha valt som Bobby Womack-nummer.

* * *

Fotnot: Ovanstående är den text jag tidigare gnällde om som borttappad. Nu har jag alltså hittat den. Fråga mig inte hur det gick till. Jag är inte bara den lataste av dem alla, jag är också den vimsigaste av dem alla. Nu ska jag ut i trädgården och leta efter piprankorna som jag för mer än en vecka sen köpte för att plantera vid pergolastolparna. Någonstans därute vet jag att de finns, och bara jag hittar dem och får ner dem i jorden räknar jag med att de redan till nästa sommar har klättrat och täckt in pergolan så att jag kan sitta där i den solstrimmiga skuggan, mer eller mindre dold för omgivningen, och göra ingenting annat än att missbruka espresso, fånga tankar i min Moleskine och odla den lättja som här har visats prov på.

En poet bland sporthermelinerna

Jag är fortfarande inte riktigt okej i ryggen. Stå, gå och ligga går bra, men när det kommer till att sitta är det illa. Och då man inte är någon ståuppare som Hemingway var när han skrev tänkte jag vila ryggen från skrivandet några dagar men för den skull inte låta bloggen hamna i koma. Lösningen på det blir att här låta publicera några gamla tidningskrönikor så länge. Här nedan kommer en krönika från januarinumret av Svensk Idrott.

Sportjournalisterna känner sig förvirrade och kränkta.
En poet har ropats ut som bättre än dem.
Marcus Birro utsågs i december förra året av 15 000 läsare på webbsajten Svenska Fans till Sveriges bästa sportkrönikör. Och till bästa sportbloggare.
Jackpott. Och odiskutabel.
Det är för läsarna man skriver och säger läsarna då att man är bäst så finns det ingenting i det att diskutera.
Eller hur?

Jo, det kan sannerligen diskuteras. Tycker de som Birro sopade banan med. De anser att läsarna har fel. Och de hånade rookien Birro redan från start.
Titta vad han själv skrev i sin Expressenkrönika den 5 november:
»Jag tog striden i våras med journalister från andra tidningar som klappade mig på huvudet och sade att det jag skrev inte var riktig fotbollsjournalistik eftersom jag var ett ›fan‹. Men vi är alla fan. Grejen är att jag helt enkelt slipper hyckla med det.«

Det krävs ingen mellan raderna-läsning för att lista ut på vilken sida jag själv står. Men nej, jag har inga barn med Birro, känner honom inte ens, och för att slippa bli misstänkt för att ha Komma Här Efter Att Ha Kikat I Facit, så vill jag påpeka att jag samma 5 november skrev på min blogg:
»Klart Birro får nedlåtande huvudklappar. Sportpennorna har väl aldrig varit ängsligare. Birro skriver ju skiten ur allihop.«
Så för min egen del var Marcus Birro i omröstningen inte ens en lågoddsare, som jag såg på det tävlade han utom toton.

Varför? Läsarna har längtat efter en sådan sportkrönikör. Stilisterna, de som mejslar fram femhundra ord och inte bara bajsar tre tusen tecken text, är på väg att bli utrotade i de snabba puckarnas webbera.
I juletid skriver Birro om Totti:
»Han är en sorts ängel som går rakt igenom oss. Han leder oss över vägen. Han tar vår hand och visar att han är värd den eviga stadens oerhörda kärlek /…/
Han är en ljuskälla i allt det här gråa som vi försöker bluffa upp till julstämning, allt det här svarta som vi försöker linda små gnistrande, tvinnande ljusslingor runt.«

Och i nästa mening kan Birro skriva om sin flickvän Jonnas två missfall och om hur det var på den tiden då han likt Kris Kristofferson i »Sunday Morning Comin” Down« startade dagarna med två starköl till frukost.
I en sportkrönika. Får man skriva så i en Sportkrönika?
Ja, säger läsarna. Vi älskar det.
Nej, säger Birros kolleger. Vi hatar det.

Samma dag som Birro kröntes till kung över sportens rike berättade han på sin blogg om hur han fick mejl från sportchefer på andra tidningar som förklarade »vilken enastående usel människa« han var och raljerande försökte trycka ner honom i skorna.
Jag minns hur det grumsades också när en annan Expressenkrönikör, den mäktige Mats Olsson, förde in populärkultur på tidningens sportsidor.
Alla som läser denne vinnare av Stora journalistpriset vet att hans krönikor lika mycket som om sport handlar om Los Lobos musik, Ian Rankins böcker och Woody Allens filmer.

Jag finner Birros beredvillighet att låta oss läsare ta del av sitt liv också på väg till och från sportläktaren djupt sympatisk. Han förlorar inte ett uns av sin värdighet på den generositeten. Särskilt inte som den är självironisk.
Jag delar den åsikten med minst 15 000 andra.
Pissar jag då på alla andra sportkrönikörer här? Nej, jag ser ju att de tycker att de är ena riktiga djärvingar när de petar in ett »jag« i texten.
Och skulle de droppa att det där jaget i går kväll lyssnade på Whiskeytowns »Excuse Me While I Break My Own Heart Tonight« … ja, gudibrallan.
De är inte bara Personliga då, de är Privata då.

Tekniken lurar en att se Popey istället för att arbeta

Jag begriper inte hur det fungerar men det behöver man inte begripa. Jag är bara glad åt att det fungerar och att tekniken finns som gör att det fungerar.
Titta bara på ett exempel på vad jag menar.

Nu när jag har ett djupt och brett och på alla vis och sätt rejält skrivbord att ha Macbooken på så har jag också plats där för min cinema display.
Jag tvingas skriva så. Jag hittar i flykten inget bra svenskt uttryck. Det handlar om en 20 tums platt bildskärm med … ja, nu måste jag kickskriva ett sånt där ord igen som jag hatar  — med wide screen. Väldigt wide.
Jag behöver inte säga vad den är av för märke. Bara att den är överlägsen allt annat jag har sett i den vägen.

Man kopplar den till laptopen och sitter där med vad som då blir till en stationär dator. Man kan också växla mellan olika fönster, på typ det viset att det man skriver visas på Macbookens fullt tillräckliga skärm för det, och samtidigt på den stora skärmen se någonting helt annat.
Som sidorna i en bok som är under formgivning i lay out- och ombrytningsprogrammet InDesign.

Fast någon eventuell sådan bok ska vi inte prata om. Vi pratar istället om att man  kan se på »The French Connection«. Samtidigt som man skriver.
Det var just vad jag gjorde i dag. Istället för att formge den eventuella boken. William Friedkins knarkthriller kan man enligt min mening se minst en gång om året.

Trots 37 år på nacken utklassar den det mesta av de polisfilmer Hollywood vräkt över oss sen dess. Frågar ni mig gör Gene Hackman sin all time high-roll som tuffe snuten Jimmy Popeye Doyle i liten go hatt och överrock av Marve Fleksnes-snitt.

Och i fodralet på min dvd-utgåva finns också uppföljaren »The French Connection II«. Hackman är lika bra där. Scenerna när Popeye blir drogad i Marseille är klassiker.
Så det kan mycket väl gå så att jag även i morgon istället för att formge den eventuella boken tittar på Popey.
Det är den där teknikens fel.

***

Det finaste med medelåldern, det är att man ger fan, att man slipper ha en image att bevaka.
Så drygt det där var, att ängsligt sitta och mäta det man skrev mot andra mått än ens egna.

***

Jag vet en blogg där Marcus Birro redan i höstas fick pris som Sveriges bäste sportkrönikör.

***

Här är en låtlista med en dejlig man, som får en på bra humör och vars sånger går i samklang med den rytm man vill hitta för att få flyt i skrivandet.

***
Hoppas ni ursäktar om jag för en tid framöver inte svarar så flitigt som förr på kommentarer. För att få något gjort med det projekt jag gett mig in i behöver jag vara nedkopplad några timmar varje dag.

***
DAGENS GÅTA
Jag lyssnar på Blood On the Tracks nu. Igen. »You’re A Big Girl Now« nu. Igen. Hur kommer det sig att man aldrig tröttnar på Bob Dylans sånger? Ja, till och med »Blowing in the Wind«, Mr Tambourine Man« och »Knockin’ On Heavens Door« kan jag fortfarande lyssna på utan att få mjäll.

***

Sidan 216. Om accepterandet. Det är den viktigaste sidan i en av världens viktigaste böcker, »Stora Boken«.

***

Jag antecknar allting i min Moleskine. Det är nåt slags tics.

***

The boys in the NYPD choir were singing Galway bay, and the bells were ringing out for Christmas day.

***

De åtta åren som sportjournalist under åttiotalet tycks ha botat ens sportintresse för evigt. Hur jag än försöker är det bara fotboll jag numera bryr mig om. Lite. Så det blir spännade att se hur det går när jag nu har fått en beställning på en krönika i en officiell idrottstidning. Per Å, redaktören där, riskerar att få gå länge med lösskägg.

***

Nu har jag Dylan till och med som skrivbordsbild på Macbooken. Världens vackraste LP-omslag.

***
Och sen hamnar de där ticsen här på bloggen.

***

NY BOK
FRANK McCOURT ❘ Angela och Jesusbarnet ❘ Albert Bonniers
Bedårande liten julsaga av författaren till den älskade memoartrilogin »Ängeln på sjunde trappsteget«, »Lyckans land« och »Magistern«. Här levererar McCourt en rörande julberättelse, som enligt baksidestexten är baserad på en händelse i hans mors uppväxt på Irland. 35 vackert formgivna sidor med svartvita illustrationer av Marie Gripe-pristagaren Jakob Wegelius.

***

Så ni saknar Per Bjurmans musiktips i Aftonbladet? Okej, ni hänger på rätt blogg. Här har ni New York-korrespondentens första låtlista.
BJURRES SÖDERN

Tre ex av knallhård deckare lottas ut

Bokutlottningen, ja. Den här gången har ni som har den goda smaken att ni hänger på bloggen Halvars huvudsaker chansen att vinna Simon Kernicks kriminalroman »Handel med döden» (2008, Pocketförlaget).
Tre exemplar av boken lottas ut.

I denna översättning av Kernicks kritikerrosade debutdeckare »The Business of Dying« (2002) möter vi för första gången Londonpolisen Dennis Milne, kriminalinspektör som extraknäcker som – yrkesmördare. En sidoinkomst som är Milnes sätt att ta lagen i egna händer och skipa den rättvisa han känner att han inte kan utöva som polis.
Knallhård, välskriven, originell och mycket spännande crime.

Den som vill vara med i utlottningen av »Handel med döden« – meddela det i en kommentar här i bloggen. Mejl gills inte den här gången.
Du kan som vanligt välja att vara anonym – ända tills jag behöver veta till vilken adress de tre vinstböckerna ska skickas.
Deadline för utlottningen? Det visar sig om ni fortsätter hänga på Halvars huvudsaker.

* * *

Går inte att lubba i den lömska halkan. Come back för ölmagen?

DAGENS RÄTT

Den (rätt så) nya Geniusfunktionen i iTunes måste vara bästa uppfinningen sen … ja, Macbooken. Jag har slutat göra spellistor. Nästan. Jag skriver en låttitel i sökrutan, klickar på Geniussymbolen och Genius spottar blixtsnabbt ur sig en spellista. Bättre än mina egna. Framförallt originellare än mina, oväntade låtval. Genialt.

* * *

Fastän man inte längre dricker öl?

BOKEN

Den är en av de olästa som ligger i travarna på bordet till vänster om läsfåtöljen och blänger på mig – John Le Carrés senaste roman »En eftersökt man«. Och det blir ju inte bättre av att den förträfflige Mats Gellerfelt i sin SvD-recension skriver att den är »infernaliskt spännande«.

DAGENS RÄTT 2

Jag har väl tipsat om Evernote. Jo, jag tror det. Jag gör det igen. Ni måste fatta allvaret. Med ett klick Samlar Och Arkiverar Man Alla Webbklipp Man Behöver På Ett Och Samma Ställe. Ett cyperspajsearkiv där man har Plats För Hur Mycket Som Helst. Bilder, texter, hela webbsajter, vadsomhelst.
Det är från Evernote jag hämtar hit bokomslagsbilder, länkar till tidningsrecensioner och sånt. Sekunder tar det. Jag lägger inte ner så mycket tid på bloggandet som en del av er tycks tro. Evernote – skribentens bäste vän.

DAGENS FEL

De blir listigare och listigare de där virusspridarna. Alldeles nyss plingade ett snitsigt »Breaking News«-mejl in där det i ämnesraden stod: »McCain died of heart attack«.

* * *

Lyssna – nu är det »After Midnight« med J.J. Cale i lurarna. Från en sån där Geniusspellista, uppbyggd på Lloyd Cole-låten »Baby«. Hur hade man själv bland sina nästan sju tusen iTuneslåtar kommit på att plocka med »After Midnight? I en 25-låtars spellista? Nog sa jag genialt.

* * *

»Jag tog striden i våras med journalister från andra tidningar som klappade mig på huvudet och sade att det jag skrev inte var riktig fotbollsjournalistik eftersom jag var ett ›fan‹.
Men vi är alla fan. Grejen är att jag helt enkelt slipper hyckla med det.«
Marcus Birro i Expressen-krönika.

DAGENS RÄTT OCH FEL

Skojar ju, jag VET ju att det var bärsen. Och whiskyn. Jag är ett levande bevis på det. Jag lubbade när jag drack också, och tränade på gym. Jag var rätt tjock om magen då. Det är jag inte nu, jag är rätt smal om magen.
Det är en seglivad myt att man inte tjocknar till av alkohol. Fakta är att man måste lubba i 30 minuter för att bränna bort en enda pilsner. Powerwalka dubbelt så länge.

* * *

»Spanish Stroll« med Mink DeVille kom också med på samma Geniuslista. Och »Candy Says« med Velvet Underground. Och, och, och … jag skulle kunna bli så dryg här att ni pep iväg till en annan blogg snabbare än man kickskriver.

* * *

Klart Birro får nedlåtande huvudklappar. Sportpennorna har väl aldrig varit ängsligare. Birro skriver ju skiten ur allihop.

På pilsnerpang med Cornelis och Hylinger

Jag satt med mina goda vänner Claes Hylinger och Cornelis Vreeswijk på ett pilsnerpang. Jag drack cappucino med laktosfri mjölk. Hylinger drack calvados. Cornelis drack pilsner. Sedan han med en av dem sig stärkt, vände han sig till den vindögda servitrisen och sa:
»Fröken, har ni märkt, har det ännu ej slagit er, att jag har iakttagit er? Att jag har iakttagit er.«
Hon log sitt vackra leende, kom med ännu en pilsner, ännu en calvados.

Detta fick Hylinger att brista ut i små episodiska historier ur sitt liv som medlem i det hemliga sällskapet.
»Medlemmarna är väldigt hemliga«, sa han, »men man kan känna igen dem på att de fäller upp ett paraply när det börjar regna.«
Det hade hunnit bli sen eftermiddag. Jag hade suttit där sedan tidigt på förmiddagen, inbillande mig att jag arbetade på min roman. Det är ett illusionsnummer jag utfört så ofta att det har drivits till mästarens nivå.

Jag hade sett hur det glimmade till i A:s blick när jag meddelade att jag skulle gå och sätta mig på något äventyrligt ställe långt från hemmet och arbeta. Jag tror att det är män av den kalibern kvinnor suktar efter. Farliga och spännande män som de aldrig kan vara riktigt säkra på var de har.
Jag lyssnade på en ny Cornelissång i podden. Jag vände sida i Hylingerboken. Hela tiden beredd att när som helst avbryta läsningen och skriva ner någon stor tanke i Moleskinen.

* * *

Bogey här bland kommentarerna – ni läser väl kommentarerna, bloggens guldgruva – bjuder ju på tjuvlyssning av kommande Eldkvarnsingeln Hunger Hotell. Låter som en springsteensk hit, om ni frågar mig.

* * *

Om det nu inte är fejk, nog är det här taskspeleri så här nära gränsen. Nog är det rätt roligt också. Personligen tror jag att Marcus Birro skulle tjäna på att bara himla med blicken och bjuda på det. Birropoesi kommer att leva längre än Alexironi.

BOKTIPSET

»Saker och ting som barnbarnen borde veta«, Mark Oliver Everett (Reverb förlag)

Årets kanske finaste lilla självbiografi. Om hur amerikanen Mark Oliver Everett, som gör sånger om sitt liv under namnet Eels, på kort tid förlorar hela sin familj. Om hur han tar sig upp ur det mörka hålet till ljuset. Om kompromisslös syn på konsten.
Alla som dör omkring Everett får honom att inse hur flyktigt livet på jorden är, och han sätter det som verkligen är viktigt i långa loppet i förgrunden. För Everett, ensam i livet, blir det konsten. Han bestämmer sig för att bli en konstnär, en riktig och äkta. Övertygad om att det han håller på med är viktigt skapar han sin musik utan minsta hänsyn till skivbolagens marknadsaspekter.
Det är ärligt, det är äkta, det är sorgligt, det är vackert, det är chosefritt och det är rak och enkel singer-songwriterprosa. Med så lågmäld och finstämd humor att det här är en bok man alla gånger hittar i biblioteket hemma hos Nick Hornby.

LADDA NER

»Saskia«
Cornelis Vreeswijk

Saskia är ett namn med klang
Hon jobbar på ett pilsnerpang
Hon ser i kors varthän hon ser
Men hon är vacker när hon ler
Ja hon är vacker
När hon ler

DAGENS BLOGG

The Guardians Books Blog. Avdelning på en litteratursajt som får boknördar att gå ner i spagat. Ta bara serien Writers” Room, med bilder från författares arbetsrum. På bilden ser ni hur det ser ut där den för mig obekanta Francesca Simon sitter och skriver sina böcker. Hitills obekräftade rykten gör gällande att The Guardians fotograf härnäst dyker upp i den ockragula skrivarstuga med dalaröda knutar där Halvars huvudsakers redaktion håller till.

* * *

Nivån var himmelsk redan vid första genomlyssningen, Bob Dylans sånger på Tell Tale Signs bara växer. Och växer. Som alltid med alla Dylansånger.
Just nu är jag nog mest förtjust i »Ain’t Talkin’«, den alternativa tagningen av sista låten på det album jag har klippt ur en bit av som logga till den här bloggen. Fast frågar nån mig i morgon är det säkert något annat av de 27 spåren på 2cd:n Tell Tale Signs. Alltså den dylanska BYRÅLÅDERENSNING som spöar skiten ur alla andra cd-skivor 2008.

* * *

»Mitt under intervjun reser sig Anette Kullenberg för att gå ut och röka.
Herregud.
Vet hon inte att cigaretter är farliga?
– Äh, fräser Anette Kullenberg.«
Ica Kuriren träffar en Anette Kullenberg – aktuell med nya Marianne Höök-biografin – som sitter med ett glas vin på Operabaren och ger blanka fasen.

DVDn

»I’m Not There«, Todd Haynes (Tin edition, Scanbox)
Cate Blanchett, Heath Ledger, Richard Gere mfl

Om det här vore för tjugo år sen, om jag haft den här bloggen då, jag hade hellre stängt ner den än skriva vad jag tycker om Todd Haynes surrealistiska sexpersonersgestaltning av Bob Dylan. Ger ju inga kreddpoäng i popkulturella kretsar att säga sånt högt. Men nu när jag för länge sen har vuxit ifrån den där ängsliga poänginsamlingstävlingen kan jag säga det högt:
»I’m Not There« är kejsarens nya kläder.
Finns ett par tre scener jag kan tänka mig att se om. Cate Blanchett är med i de scenerna.
Todd Haynes säger mig ingenting om Bob Dylan som jag inte redan har i mina bokhyllor och soundtracket har jag redan utspritt i mina skivhyllor.

Rockystrippen i dagens DN, såg ni den? Första rutan, Rocky och tjejen på konstutställning, tjejen om en av de modernistiska tavlorna:
»Vad får han allt ifrån?«
Rocky, med avundsblicken åt annan håll och händerna i fickorna:
»Det är bara påhittat alltihop!«

* * *

Jag vill jag vill jag vill jag vill ha den här. Snälla, Tomten. Jag har ju ätit min spenat och allting man kan begära av en.

DAGENS LÅT

Han sjöng sorgsna sånger och drunknade i whisky

Jag tycks vara inne i en singer-songwriterperiod nu. I går var det bara Lucinda. I dag en annan av genrens bjässar: Townes Van Zandt, han som sjöng sorgsna sånger och drunknade i whisky, den Bob Dylan håller högst av dem alla.
Singer-songwriter, jag tycker inte om att det inte finns en svensk term.
Man vill ju i möjligaste mån hålla sig till ärans och hjältarnas.
Enligt wikipedia är det jag inte hittar något icke utrikiska för:
»En musikterm som syftar på en artist som framför musik denne själv skrivit, och begreppet har senare kommit att klassas som musikgenre. Detta skiljer sig mot artister som främst är sångare; till exempel Elvis Presley.«
Då vet vi det.
Då vet vi vad vi pratar om.

Som musik under arbetet har jag nu i skrivarstugans cd-spelare Townes Van Zandts omistliga andra album, Our Mother The Mountain.
Det är på den hans enligt min mening vackraste sång, »Tecumseh Valley«, finns. I originalskick. Sången finns med också på första skivan, For the Sake of the Song. Men där har originalraden »So she turned to whorin” out on the streets / With all the lust inside her« ändrats.
Till det fegare »So she turned to walkin” down the road / From all the hate inside her.«

Men det var inte Townes Van Zandt själv som fegade ur. Han var som vanligt packad och lät sig manipuleras av producenten, Kevin Eggers. Det var han som var fegisen, moralisten.
Så jag kan hux flux sånt här?
Jag har plötsligt blivit en sån magnifik nörd?
Nej.
Jag har förstås läst det i en bok.
Mer om det tar vi om en stund.

* * *

I dag har det blivit för många cigg. På tok för många.
Dubbla plåster på i morgon.

* * *

Boxarn och jag börjar dagen med vidrig backlubbning i trakterna av stället där Ol’ Man River gör en krök.
När vi efteråt stretchar och situppar och armhäver och grejar och har oss på den gistna bryggan, ser jag att den hårda blåsten har slitit vartenda löv av björkarna. Det är i sådana stunder man inser att november är nära.
Väldigt nära.

* * *

Intressant boksläpp i dag: Anette Kullenbergs biografi om Marianne Höök. Med tuffa titeln »Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet.«
Känns spännande. Kullenberg har jag alltid varit svag för, och Höök vet jag inte mycket om. Inte mer än att hon var något av en stjärnjournalist och tog sitt liv.
Men bara boktiteln säger ju en hel del.

* * *

Trettio sidor. Förr var det femtio sidor. Men man blir bara äldre. Så nu har jag sänkt min smärtgräns till att gå vid trettio sidor.
Den bok som inte har lyckats fånga mig vid det laget … ja, livet är för kort och de goda böckerna är för många.
Hur många sidor är ni andra beredda att ge en bok?

* * *

Det är inte i cd:n jag spelar Townes Van Zandt. Med hjälp av en vit plastmojäng i vägguttaget (fråga mig inte om det, fråga Johan, som satt dit den) kan jag lyssna på Macbookens låtbibliotek i stereoanläggningen.
Trådlöst.
Till The Boxers fasa. Han ligger ju på golvet mellan de stora Jamohögtalarna.
Fast den det är nu, den får honom att bli våtögd: »Tecumseh Valley«, Van Zandts kanske finaste och sorgsnaste stund.

* * *

I torsdags kom årets tredje nummer av deckartidskriften Jury. I ledaren på sidan 4 meddelar ansvarige utgivaren och förläggaren Bertil R. Widerberg att det är sista numret. Efter 37 år läggs Jury ner.
Tråkigt besked.
Kriminellt tråkigt

* * *
Det är förstås för att en viss blogg har skrivit så mycket om den som Michael Connellys nya »The Brass Verdict« gick rätt upp i topp på New York Times bestsellerlista.

HARDCOVER FICTION
Top 5 at a Glance
1. THE BRASS VERDICT, by Michael Connelly
2. THE LUCKY ONE, by Nicholas Sparks
3. THE STORY OF EDGAR SAWTELLE, by David Wroblewski
4. A LION AMONG MEN, by Gregory Maguire
5. A MOST WANTED MAN, by John le Carré

* * *

I dag, alltså måndag, kom första numret av Vi Läser – nytt magasin med sloganen »För dig som älskar böcker«. Det gör jag. Ju. Men fastän det, som man säger, i skrivande stund är sen måndag kväll har jag ännu inte pallrat mig iväg och köpt det.
Och jag vet inte så mycket mer om saken än det man kan läser sig till i DN. Att Vi Läser främst siktar på lösnummerförsäljning och ges ut av redaktionen på KF-ägda tidningen Vi. Första numret har som omslagsbild Bodil Malmsten i rosa munktröja, och inne i tidningen författarintervjuer och reportage men inga recensioner. Kommer med sitt andra nummer till våren och det är ännu inte riktigt klart hur ofta den sedan ska ges ut.
Allt alltså enligt Dagens Nyheter.

* * *

»Jag har varit bakis och haft ångest. Bakisångest. Det är märkligt att man ibland får ångest av alkoholen. Jag var inte alls för full går.«
Stureplansbimbon Katrin Zytomierska på sin blogg (citerat av Expressen).
Alltså den Zytomierska som kallade den sedan flera år helt nyktre Marcus Birro för ett »fyllo«.

* * *

En av alla dem som trampat i Townes Van Zandts fotspår är Steve Earle. I Van Zandt-biografin »To Live’s to Fly: The Ballad of the Late, Great Townes Van Zandt« av John Kruths, en bok som kom förra året (och borde vara något för Fredrik Öster på Reverb förlag att låta Lennart Persson översätta), kan man läsa vad Townes svarade på Steve Earles ökända uttalande:
»Townes Van Zandt är den bäste låtskrivaren i världen och jag skulle ställa mig i mina cowboyboots på Bob Dylans soffbord och säga det.«
Den som vill veta vad Townes svarade på det får traggla sig igenom några kortisar till. Det där var en teaser för att ni inte ska sticka till någon annan blogg, där folk blir klara nån gång och inte skriver så här förbannat långt.

* * *

Aftonbladets stort uppslagna reportage om pojkarna som hatar, barnen som handlar med knark och är beredda att skjuta poliser, är ruggig men alldeles nödvändig läsning.
De bor inte bara i Göteborg, de där barnen. De finns omkring oss var vi än bor, men vi blundar och vill inte se dem förrän de har vuxit upp till sådana som dealar knark och skjuter snutar.

* * *
Och på plats 13 på New York Times-listan ligger en blågul deckare.
13 THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO, by Stieg Larsson. (Knopf, $24.95.) A hacker and a journalist investigate the disappearance of an octogenarian’s niece 40 years ago.

* * *

Tänk att man aldrig lär sig göra som Ingemar Unge skriver i förordet till Slas kåserisamling »Årstider och åsikter« att Slas gör.
»Slas slutar när han är klar. Det är inte alla som gör det.«

* * *

Kanske ska man ta bloggledigt på måndagar. Få orkar bry sig, ännu färre orkar skriva kommentarer och mejl.
Eller också är det så att man själv inte orkar skriva så att nån bryr sig om att orka.

* * *

Vill man ha ännu mer efter skildringen av Townes Van Zandts minst sagt självdestruktiva liv i John Kruths biografi, kan man i dvd-filmen »Heartworn Highways« se Van Zandt gå omkring i en oavbruten whiskyfylla. När spriten till sist tog honom, på nyårsdagen 1997, var han 52 år gammal. De närmaste vännerna sa att det var ett besked de hade fruktat i trettio år.

* * *

Det kan också vara det här kickskrivandet som gör att blogginläggen blir så långa att folk inte orkar läsa. Skulle vara intressant att höra vad fler än några få tycker.

* * *

En bra samling för den som är nyfiken på Townes Van Zandt är »Drama Falls Like Teardrops«. En 2 cd med sammanlagt 36 av hans episka och naket lyriska sånger, där desperationen och smärtan är huvudingredienserna.
Jag hittar den inte hos Amazon.com. Men min kompis Ingemar Magnusson på Folk & Rock har den nog. Annars fixar han fram den. Alla gånger. Mejla honom bara, om du bor långt från Borlänge. Eller ring: 0243-84388. Hälsa från mig.

* * *

Townes Van Zandts svar?
»Jag har sett Bob Dylans livvakter. Steve Earle skulle inte komma närheten av det bordet.«

* * *

Caroline i »Tecumseh Valley«, hon som »… turned to whorin’ out on the streets / With all the lust inside her«, är gruvarbetardottern som är så vacker att »sunshine walked beside her« när hon vandrar över bergen för att hitta ett arbete. Hon sparar nästan allt hon tjänar, men hennes far hinner dö.

The name she gave was Caroline
Daughter of a miner
Her ways were free
It seemed to me
That sunshine walked beside her

She came from Spencer
Across the hill
She said her pa had sent her
cause the coal was low
And soon the snow
Would turn the skies to winter

She said she’d come
To look for work
She was not seeking favors
And for a dime a day
And a place to stay
She’d turn those hands to labor

But the times were hard, lord,
The jobs were few
All through Tecumseh Valley
But she asked around
And a job she found
Tending bar at Gypsy Sally’s

She saved enough to get back home
When spring replaced the winter
But her dreams were denied
Her pa had died
The word come down from Spencer

So she turned to whorin’ out on the streets
With all the lust inside her
And it was many a man
Returned again
To lay himself beside her

They found her down beneath the stairs
That led to Gypsy Sally’s
In her hand when she died
Was a note that cried
Fare thee well… Tecumseh Valley

The name she gave was Caroline
Daughter of a miner
Her ways were free
It seemed to me
That sunshine walked beside her

När Stuart Staples måste stoppa om en

Jag lyssnar på Tindersticks i kväll. Ingenting annat än Tindersticks.
Jag gör det av skäl som känns för privata att skriva om annat än för byrålådan.
Den sinnesstämning jag är i, jag vet inte, jag vet inte riktigt vad det är för känslor som rör omkring i mig. Det kommer och går.
Men det känns. Vad det än är så känns det.
Det är jag tacksam för.
Att det känns.

Jag är ju sån, I’m a rock, and a rock feels no pain, en sån som söker sig till musiken när det behövs nån som stoppar om en duntäcket.
Och i den sinnesstämning jag är nu, det känns som att Stuart Staples smärtsamt vackra och vemodiga sånger är vad som passar bäst.

Det är det av Tindersticks album som jag tycker allra bäst om nu, Curtains från 1996. Andra spåret, »Rented Rooms«.
Tvingade man mig att kapa ner min skivsamling till … säg trettio album, då blev Curtains ett av dem.
Jag tror det.
Eller också är det något som jag bara tycker just nu.
För den som inte känner till Tindersticks, det är ingenting för några förfester vi pratar om. Ingenting för efterfester heller.
Det förhåller sig alldeles tvärtom.

Tindersticks är för den som aldrig blir inbjuden till några fester överhuvudtaget.
Den som får sitta ensam hemma.
Och för den som före samvaro med andra väljer att sitta ensam i kvällen och skriva.
Få det ur sig.

* * *
»Katrin vann över dig din lilla lus och nu gnager du väl på dina döda barns ben igen din snuskige lille italienske dödgrävare. Jag hoppas innerligen att du dör snart och då ska vi pissa på din grav innan vi skändar den fullständigt.«
Anonym kommentar på Marcus Birros blogg i går. Den som fick Birro att stänga bloggen. Förstås.
Det finns löss av den kalibern därute.
Det finns också en IP-adress till det mejlet. Som det finns till alla mejl.
Må det gå att spåra upp vem som har den adressen.

* * *
Dagens boksläpp: »Berglin den trettonde« av Jan Berglin och Maria Berglin (Kartago).
Album med Berglins stornästa gubbar samlade för trettonde gången. Seriestripparna man varje gång tar sig an med samma blandning av inre fniss och ängslan. Paret Berglin fångar livet så pricksäkert att det inte så sällan händer att man sitter där med öron som flammar i nyanser av rött.

* * *

Men den kanske allra mäktigaste Tinderstickslåten hittar man på albumet Tindersticks, som kom året innan Curtains, 1995. När Stuart Staples pratsjunger »Tiny Tears«, vilket han gör exakt nu här i skrivarstugan, ja, då är ingenting att leka med.

* * *

Marabou Lakrits
Marabou Lakrits
Marabou Lakrits
Marabou Lakrits
Marabou Lakrits

* * *

I dag startade den svenska versionen av Youtube. Flera medier kommer att lägga ut material på sajten, däribland Expressen, DN och TV4. Bonnier är sajtens största samarbetpartner, skriver Dagens Media.
Flera medier samarbetar och beslutar själva hur mycket material som ska läggas ut och på vilket sätt det ska användas.
»Det är inte en okomplicerad fråga att lämna ut material till en extern aktör. Men i den takt som mediemarknaden utvecklas kan man inte längre hålla sig inom sin egen lilla låda«, säger Sara Öhrvall, forsknings- och utvecklingschef på Bonnier, till Dagens Media.

* * *
Produktplacering – det är den vägen jag har valt att gå för att med bloggandet dra in till makaronerna och blodpuddingen.
Ett av kontrakten ger mig femhundra spänn varje gång jag skriver Marabou Lakrits.

* * *

Där fick man in lite matdropp också. Två stycken mat på en gång.

* * *

Och publicerar jag dessutom en bild på Marabou Lakrits i samband med namndroppningen, då cashar jag in en extra femhundring.

* * *

På albumet Tindersticks knäar jag också för »Travelling Light«. Staples, med tjugo cigg och minst fyra sexor Laphroaig i rösten, växelsjunger här med en kvinna med … ja, förlåt mamma, kåt röst. Men hennes namn kan jag inte hitta på cd-omslaget. Det kan de ha utelämnat med avsikt.

* * *

Undrar om inte även Marabou Lakrits är att betrakta som matdroppning.
Vi säger så.
Matprat ska ju trappas upp här på bloggen.
Nu när jag kom på att Marabou Lakrits givetvis har sin givna plats i kostcirkeln kommer det att droppas käk till aldrig skådade blogghöjder.

* * *

Den deckartröttma jag kände har lagt sig. Det är också lite feltänk av en det där.
Som i alla genrer finns det även kass crime och god crime. Jag läste i våras och somras så många muggiga krimromaner på raken att jag ville knivmörda en del författare.
Men nu ska jag ge mig på de goda igen.
Först senaste Dennis Lehane (se gårdagsinlägget), och därefter »Kall som graven«, Peter Robinsons senast översatta i den eminenta Alan Banks-serien.
Den allra nyaste med Chief Inspector Banks heter »All the Colours of Darkness« och sägs vara precis lika god som allt gott den förträfflige Robinson skriver.

* * *

Macbook
Macbook
Macbook
Macbook
Macbook

* * *

Jag vill ju inte tjata, men timglaset rinner för den som på fredag eftermiddag vill stå som vinnare i utlottningen av Karin Alfredssons nya thriller »Kvinnorna på 10:e våningen«. Intresset är lite klenare än förra gången. Vilket betyder större chans att vinna. Då det är jag som är sen med påminnelsen, sträcks deadline ut till fredag lunch. Vi säger kl 13.00. Efter lunchpannbiffen så fick vi med ett matdropp på köpet.

* * *

Kontraktet jag har sajnat med Apple har kanter av guld. Det räcker med att en låt eller ett cd-album som droppas i bloggen finns att köpa som mp3:a i iTunes-shopen. Tio procent av priset rätt ner i min ficka.
Och varje gång jag skriver Macbook sätter jag upp ett tusen kronor på fakturan.

* * *

Avslöjad av denne Bogey, mannen med den vidunderliga läsa-mellan-raderna-förmågan.
Jo, det där plåsterpaketet är sedan en tid sprättat.
Dock är konsekvenserna av omplåstringen inte värre än att man kan unna sig en cigg efter morronespressson.
Och en efter eftermiddagsditon.
Plus en som belöning under det inbyggda krikonträdet på skrivarstugans veranda när man har skrivit duktigt och redan har smällt i sig dagens Marabou Lakrits.

* * *

Moms addar jag förstås också dit på produktplaceringsfakturorna. Och behåller. Som de sa på en pizzeria här i Borlänge när en annan frilansare jag känner ville ha ett kvitto på en representationslunch.
– Pappär i kassans apparaten är slot, sa killen som serverade
– Går fint med ett skrivet kvitto, sa min vän. Momsen också, den ska stå med.
Killen tänkte tänkte tänkte.
– Vi är inte med i måmsen.

* * *

Kontraktet med Husqvarna är listigt utformat.
Där räcker det med att jag stavar Huskvarna.

* * *

Jag känner ändå att jag behöver få skriva det. Få det ur mig, få det sagt, på det enda fattiga sätt som är mitt.
I am a rock, and a rock feels no pain. Jag behöver komma åt den känslan.
Före Stuart Staples – jag letade fram Mikael Wiehes album Sevilla, släckte lamporna i skrivarstugan, lät åttonde spåret gå igång, Wiehe sjöng i mörkret, jag vill inte säga vad jag gjorde.

Jag la min mor i jorden
en tidig sommardag
En burk med lite aska
det var allt som fanns kvar
av alla hennes drömmar
av hela hennes värld
av allt som höll oss samman
och bände oss isär

Det var inte min mamma då klockan tre i eftermiddags, hon finns kvar. Och det kändes trots allt fint och bra där vid minneslunden.
Du slipper ju ha ont mer nu.
Jag sa det aldrig till dig. Det var det som jag försökte viska i ditt öra den där sista gången på lasarettet, men jag vet inte om jag verkligen sa det. Eller om du i så fall hörde.
Inte förrän nu säger jag det. Så många år för sent säger jag det.
Du och jag, vi hade så svårt för sådant. Där var vi likadana.
Nu när jag äntligen säger det, så hoppas jag att du läser det.
Eller att någon läser det för dig, älskade pappa.

Jag hejar på hösten och Bruno K.

Jag håller på hösten och på Bruno K. Öijer. Jag vill att hösten ska vinna, jag vill att Bruno K. ska vinna.
Jag har ställt upp Macbooken på skrivbordet under fönstret här ute i skrivarstugan. Jag tittar ut över de snart avlövade lindarna längst bort på tomten, de fem urgamla lindarna, tjugofem meter höga, och oktobervinden rycker loss löven från de vida grenarna och sprider dem som en gulbrun ryamatta över gräsmattan.
Kommer bli ett djefla jobb att kratta upp allt det där.
Synd att man har så mycket nya böcker som måste läsas och skrivas om att man inte kommer att få tid att hjälpa A med det.

Annars brukar jag ju sitta i fåtöljen – en mjuk och bred och med fotpall och kuddar och ja, extra allt – och skriva med någon av mina tre laptoppar i knäet.
Men nu är det höst, på väg att bli vinter, jag vill ha närkontakt med den förvandlingen, jag vill inte missa en sekund av det, det är min bästa tid.
Jag hejar på hösten.
Men gillar ändå vintern.
Om den är snöig.
Jag vill egentligen inte göra någonting annat om dagarna så här års än att i min nya fårskinnsfodrade Fjällrävenjacka flumma omkring med The Boxer i skog och mark. Fast jag vill ju skriva också, hur skulle det annars se ut, hjärnan skulle ju förtvina på en om man inte läste och skrev.

Man kan inte sitta på en stubbe i skogen och skriva så här års. Det blir för kallt åt röven, för att tala Malin Wollinska. Men som henne vill man ju inte tala. Så det blir för kallt om baken. Trots att Fjällrävenbrallorna därstädes är förstärkta med skinn. Så jag ställer Macbooken på skrivbordet som står under de stora dubbelfönstren i skrivarstugan.
Och hejar på hösten.
Och på Bruno K. Öijer.

* * *

Det var längesen, men nu lyssnar jag på John Lennon. Samlingen »The John Lennon Collection«. Gör som jag alltid gör när jag spelar den: hoppar över de tre första spåren, »Give Peace a Chance«, »Instant Karma« och »Power to the People« och går direkt på resten. Sexton sånger som världen inte skulle klara sig utan. Eller åtminstone bli en sämre plats utan.

* * *

Det mejlas lite gnöl över att bloggrullen var ett av inslagen som gick upp i rök när jag raderade alla länkar i bloggens högerspalt. Inga namn – inte ens Per Georg tänker jag nämna – men det finns latoxar därute som inte själva hade bokmärkt de bloggar de vill följa utan gick hit till Halvars huvudsakers bloggrulle för att läsa dem. Tja, ni får väl göra som jag fick göra. Tror ni att jag kopierade den där rullen innan den raderades? Då känner ni inte mig. Nej, jag fick minsann googla fram varenda en av dem.

* * *

Å andra sidan: A behöver myyycket frisk luft nu, nu när hon också har börjat måla resten av bokhyllorna vita.
Lagom till helgen är hon säkert klar med det och kan börja kratta löv.

* * *
Så gott som allt man behöver av Bruno K. Öijer före dikterna i den Augustprisnominerade »Svart Som Silver« finns i pocket.
Jag vet inte, jag kan inte svära på det, jag är ingen litteraturvetare, jag är autodidakt, men nog tror jag att man kan säga att Bruno K. Öijer, trots att han har gett ut böcker och verkat som estradpoet i 35 år, ända fram till för en femton tjugo år sen mest var en angelägenhet för en rätt begränsad samling hardcorefans. Bland mina vänner var det åtminstone så, det var bara Kocken som läste Bruno K.
Det genombrott som gav Bruno K. en större och vidare publik, där jag ingick, kom med »Medan Giftet Verkar« 1990, diktsamlingen som inledde den numera klassiska »Trilogin«, där även »Det Förlorade Ordet« (1995) och »Dimman Av Allt« (2001) ingår.
Och denna »Trilogin« kan man få för ett par tjugor. Och det mesta av vad man i övrigt behöver finns också det i pocket, i volymen »Samlade dikter«. Så ingen behöver stå där och säga att Bruno K. Öijer, den har jag aldrig läst, när han får Augustpriset.
Bra att ha i rockfickan så här års är Bruno K. också. Det är en höstman, en soulmate.

* * *

»I’m doing fine watching shadows on the wall«, sjunger Lennon nu.
Också en av mina bästa grenar.

* * *
De Augustprisnominerade förutom Bruno K. är ju»Ett annat liv« av Per Olov Enquist; »Tal och Regn av Katarina Frostenson; »Reglerna« av Sara Mannheimer och Edelcrantz förbindelser« av Malte Persson.
Vad tycker jag?
Frostenson går inte att läsa, jag förstår ingenting. Persson är en litterär elitistisk snobb, jag vägrar läsa sånt. Mannheimer har jag inte läst. Enquists självbiografi är mästerlig och vinner nog. Men jag hoppas på Bruno K. Vi läser för lite poesi i det här landet. Den bok som vinner Augustpriset säljer pallvis.

* * *

Maggan, trogen bloggläsare i Göteborg, rapporterar i mejl att GP i lördags ägnade en hel kultursida åt Lennart Persson. Det gjorde GP förbannat rätt i. Men vad de gör förbannat fel i är att inte lägga ut den sidan på nätet. Så kan vi inte ha det, GP.

* * *

Katrin Zytomierska kallade ju Marcus Birro för ett »fyllo«. Birro har varit spik nykter i flera år. Att döma av Stureplansbimbons eget bloggeri är hon full varenda helg. Plus någon eller några kvällar mitt i veckan.

* * *

Mary Gauthiers »Filth & Fire« – jag spelade det före Lennon, hade glömt hur bra det albumet är. Hon låter som … ja, en gatukorsning av Lucinda Williams och Steve Earle. Ladda hem.

* * *

Veckans krönika: Bengt Ohlssons i DN På Stan. Börjar så här:
»Jag tar del av nyheterna om att ett fläskigt antal tusen personer varslats på Volvo personvagnar och det är helkroppstäckning på nyheten med Aktuellts nya folkliga nyhetsankare på plats i blåställ på verkstadsgolvet okej inte riktigt men nästan och det är göbbar från golvet som är Rent Ut Sagt Förbannade och en vd-typ i rock och sjal som flackar med blicken och har gått på kurs för att lära sig säga att han Har Förståelse För Att Det Uppstår Oro och i bakgrunden flammar Göte Johansson som han alltid har gjort.
Och jag tycker att det är lite VÄL. Eller hur man ska säga.«

Det fina med att klicka här är inte bara att ni kan njuta av resten av Benkekrönikan, nej, på köpet om ni scrollar vidare en bit ner kan ni läsa Hanna Hellquists krönikor. Finns alltså dubbel anledning att bokmärka vad som fås upp vid det där klicket. Benke och Hanna – frågar ni mig, så är det Sveriges två bästa krönikörer just nu.

* * *

Tja, »Cold Turkey« … den kanske också världen skulle klara sig utan.

* * *

Evernote! Äntligen en chans att få ordning på alla dessa anteckningar, webbklipp, Youtubevideor, bokomslag, författarporträtt, cd-omslag, bilder och … jamen allting. Och på Samma Ställe.

* * *

Ett annat sätt för latoxarna – som jag själv (nu leker jag Benke) När Det Var Så Dags kom på – är att hitta nästan varenda en i den där bloggrullen här.

* * *

Å tredje sidan: min åsikt är att lövkrattning är samma kvinnliga gren som bokhyllemålning.

* * *

Malin EA, hon som vann Johanne Hildebrandtboken, hon var från Husqvarna. Där ser man.

* * *

It’s all over now, baby blue.

Alla barn håller med om att det är RÄTT att leva nykter

Den hade legat ett tag bland de olästa boktravarna som omger mig i läsfåtöljen. De senaste nio nyktra åren – okej, ta bort några gånger av vackel, men så korta och onödiga att de går under rubriken lärpengar, så grattis till nio nyktra år, Halvar – under de där nyktra åren har jag läst så mycket i ämnet att jag skulle kunna doktorera.
Så den låg där och riskerade att förbli oläst.
Vad kunde skådisen Benny Haag ha att säga mig som jag inte redan visste?
Men efter Mats Olssons makalösa spritkrönika i förra söndagens Expressen – han uppger själv att den fick en »sanslös läsarrespons« – läste jag i går kväll och i natt äntligen »Makt, mod och motstånd«.

Det är omtumlande läsning, ett frustande manifest för en nyktrare värld, en rasande uppgörelse med spritromantiken och ett svidande piskrapp på alla som tror att spriten bara berör ett fåtal.
Den som läser den boken – man behöver inte ha problem, eller tro sig om att inte ha problem, som jag gick och inbillade mig då för nio år sen – kommer i fortsättningen att få jävligt svårt att upprätthålla en hö-hö-hö-attityd till nubben och biran, maltwhiskyn och lådvinet eller finvinet eller vad det nu är som man föredrar att koppla av med när äntligen fredag eftermiddag kommer ner.
Och har man barn … ja, då behöver man vara en av stöttepelarna i IOGT för att inte skruva sig av olust i läsfåtöljen.

Benny Haag, som i sanning vet vad han pratar om, punkterar effektivt varenda en av de vanligaste myterna om alkoholproblem. Som den kanske vanligaste: att man inte kan vara alkoholist om man bara dricker på helgerna.
Sanningen: det allra v a n l i g a s t e är att alkoholberoende sköter sitt jobb och dricker på helgerna. Exakt som jag gjorde. En alkoholberoende tror varje helg att han eller hon ska kunna dricka normalt, ett par tre glas, men misslyckas med den föresatsen nästan varje gång. Exakt som jag gjorde.

Jag var själv en gång i tiden en av de magnifikaste av alkoholromantiker – jag brinner upp av skam när jag läser en del gamla tidningskrönikor – men började efter några år av nykterhet känna en avsky för alkohol som efter läsningen av Benny Haags bok har vuxit till hat. Från och med klockan kvart över tre i natt, då jag slog ihop boken, kallar jag mig inte längre för nykter alkoholist. Likt PO Enquist i självbiografin »Ett annat liv« kallar jag mig för nykterist.
Böcker som Enquists och Haags och Åsa Linderborgs »Mig äger ingen« och tidningskrönikor och bloggtexter som Marcus Birros styrker mig.
Det är fint att leva nykter.
Det är skönt att leva nykter, jag har aldrig mått bättre.
Så har jag känt länge.
Nu vet jag att det också är RÄTT att leva nykter.

Man kan faktiskt skaffa sig ovänner för det jag nu skriver. Så laddat är ämnet. Tro mig. Men jag bryr mig inte längre. Andra tycker annat än jag. Jag tycker som jag tycker. Jag tänker inte ens ge mig in i någon debatt om saken. Det går inte att diskutera. Okunskapen är häpnadsväckande. Jag var likadan innan jag vågade lyssna och ta in den kunskap som finns.
Jag har tjafsat med folk i nio år, tro mig. Exempel: nio av tio tycks tro att man måste ta återställare om morgnarna och dricka i princip varje dag för att ha problem. Så gjorde aldrig jag; jag var inte ens i närheten av sådant. Men problem fick jag ändå av drickandet. Och då har man ju enligt mitt sätt att se på saken alkoholproblem. Förnekelsen är häpnadsväckande. Jag var likadan innan jag vågade lyssna och ta in den kunskap som finns.
Alla dom som jag nu vet anser att jag är en moralkärring och idiot kan ju läsa Benny Haags »Makt, mod och motstånd« och komma och snacka sen.

Problem eller inte, det är inte vad det här handlar om. Vad det här handlar om är att alkohol ställer till med så mycket skit och elände att jag numera hatar alkohol. Kanske var jag inte ens – i klinisk mening – alkoholist, inte beroende, utan »bara« storkonsument.
Jag – Benny Haag gör likadant – anser att det är hårklyverier.
Och att som så kallad storkonsument gå omkring och slå sig för bröstet …
Fy fan, tycker jag numera, där gör man ju ett eget val, där blir man full av vett och vilja fastän man är en vuxen och tänkande människa.
Det är rätt att inte dricka.
Det kan aldrig vara fel att spola kröken.
Det dricks i det här landet som på Carl Michael Bellmans tid. Mår folk i det här landet så förfärligt dåligt att alkohol är det enda sättet att varva ner och koppla av?

Jag har alla barn på min sida. Varenda unge som finns. Visa mig det barn som tycker att det är fel att mamma och pappa inte dricker. Om så mamma och pappa har problem med drickandet eller inte. De där röda ansiktena, de där glansiga ögonen, de där fuktiga hårfästena, de där höga skratten, det där flabbiga tramset, det där »se upp där nere och hej tomtegubbar«, det där höhöhöandet …

Det är det värsta barn vet. Jag vet, och inte bara för att jag själv har varit barn.