Redan en jävel på skärmdumpar

Livet kom emellan, så det är inte förrän nu på skärtorsdagens eftermiddag jag får tid att sätta mig vid Macbooken.
Tack alla för all hjälp.
Jag är redan nu en jävel på att göra skärmdumpar.
Här mejlet från Aftonbladets chefredaktör Jan Helin.

* * *

Och nu när jag vet hur man gör vill jag ju dumpa mer. Den här sprillans nya skivan lyssnar jag på nu. Mikael Rickfors nya, Away Again. Finns visst bara på betal-Spotify än så länge så jag kan inte länka den. Men frågar ni mig låter det väldigt mycket JJ Cale.

Bättre tankar

Efter bloggknapra helger ser jag på måndagar som dagar för närmast hejdlöst bloggande.
Så när vi kommer hem från Ol’ Man River och jag har duschat och Boxarn har fått sina skålar med vatten och käk påfyllda går jag raka vägen till schäslongen för att knäppa igång Macbooken och delge omvärlden mina stora tankar.

Men så tänker jag på vad George Eliot sa och kommer på bättre tankar.
»Välsignad vare den som när han ingenting har att säga, avstår från att med ord bekräfta detta faktum.«

Det jag som undrar vem jag är

Och så, vid lunch, vaknar det jag som undrar vem jag är.  Inte med ett ryck (hej, Hill), men med en isande känsla av att vara skräckslagen för mig själv.
För den jag ibland blir, den som ett annat jag i mig inte har kontrollen över, den snedstreck det som är starkare än jaget.
Jag är maktlös mot den som då är jag.

Känslan jag vaknar med är rätt, känslor har alltid rätt, alla rätt. Feträtt. Jag går med Boxarn i skogen, jag gruvar mig i timmar innan jag vågar gå hem igen och slå på Macbooken och kliva in i skammen över vad clownen i mig under natten har skrivit.
Vore det inte för att det innehåller så fina läsarkommentarer, nog de finaste jag nånsin läst, så skulle jag – den som i dag är jag – låta vad jag – den andra jag – skrivit gå till de skämsiga bloggposternas elefantkyrkogård.

Jag borde ju säga något direkt till er också. Till Bogey, Nina, Skatan, Weman, Anders, Shirouz, Vestlin, Soulwoman och Strössel.
Och till er som istället för att kommentera i bloggen mejlar – jag vet ju inte om ni vill skylta med era namn här.

Jag borde ju det, säga nåt mer än det simpla tack som finns mellan raderna här.
Men nej, det känns för skämsigt. Någon kan tro att jag går med håven när det jag gör är att jag kickskriver ur mig mina känslor, så snabbt och impulsstyrt att förnuftet inte hinner kopplas in. Inte förrän det är för sent.
Jag svarar inte på bloggkommenterarna, jag svarar inte på mejlen.

Jag gör istället som jag brukar göra när omvärlden kommer mig för nära och avslöjar den röda clownnäsan: gömmer undan mig ett tag.
Tills jag återerövrar makten över mig själv.

Dagens JIPPIEJAYOO-mejl

»Vet inte om det är nåt för dej men här kommer ändå ett litet tips till en musiknördkollega och Macägare.
Har för mej att även du har trådlöst till Macen. Jag kan ju spela mitt iTunes ut i stereon här hemma. Spotify går bara att spela i datorn, åtminstone i min. Kanske är det samma hos dej. Jag hittade ett litet program som kopplar ihop Spotify med den trådlösa Airport-mojängen så man kan spela Spotify trådlöst till stereon.
Funkar alldeles utmärkt. Finns att ladda hem och prova, kostar ca 25 dollar för en skarp version.
Spotify kommer visst även till iPod Touch vilket innebär att man kan bära med sig sitt iTunes och Spotify överallt.
Fantastisk värld.«
/Zigne

———————————————————————————

»Vet inte om det är nåt för dej …«
Hahaha. Hahahahaha!
Är 25 dollares på väg till the Apple Store?
Får Carolina Gynning ligga?
/Halvar

Kickwriting – det är både min och Kerouacs gren

Jag sitter här i läsfåtöljen efter lubbrundan och duschen och vet inte vad jag ska börja med.
Alltså, det är inte det att jag inte vet vad jag ska börja skriva om här. Det har jag ju redan gjort, eller hur? Jag har aldrig några skrivarvåndor. Bara kickstartar någon flummig tanke och sen får det bli vad det blir.
Nej, vad jag tänker på är det som är samma sak som att skriva, en gren på samma träd: läsa, vad jag ska läsa nu.

Höstbokfloden väller nämligen in över en stackars redaktör på en bokblogg, sanktionerad av bokförlagen, som Halvars huvudsaker.
Travarna med böcker som nyss kommit från trycket ger en våndor. Schysta våndor. Vilken bok ska man börja läsa nu? Nu när man nyss har läst ut en som jag ska be att få återkomma till när första recensionsdag närmar sig.

Dock ingår det inte i planerna att jag mer än undantagsvis ska skriva regelrätta recensioner av nyutgivningen. Skulle jag aldrig hinna med, och nån måtta får det vara på gratisskrivandet, jag drar ju inte in ett enda öre på bloggandet. Jag gör det för att jag tycker att det är roligt.
Så recensioner, nej. Korta boktips, ja.

Jag tittar på de där travarna på bordet intill läsfåtöljen. Jag kickar ju igång mitt skrivande och bara låter det löpa på. Så kanske skulle man börja med nyutgåvan av den första beatromanen, Jack Kerouacs »På väg«. Den har alla läst utom jag. Kom på svenska första gången 1959. Den här gången har den en ny översättning, av den eminente Einar Heckscher.

Jag fattar inte varför jag inte har läst »På väg«, eller »On the Road« som den heter i original. Bara storyn om hur det gick till när Kerouac skrev den är ju magisk litterturhistoria.
Ni vet det där om hur Kerouac, som skrev snabbt på maskin, fick idén att skriva nonstop för att få den känsla av kick och framåtrörelse som han ville åt, »kickwriting«.
Han tejpade ihop fyra meter långa ark av ritpapper, som han hade kapat i marginalen så att de skulle passa i skrivmaskinen, och matade in dem i maskinen som en oavbruten rulle.
Han tog bensedrin för att hålla sig vaken och svettades så häftigt när han skrev att han fick byta t-shirt flera gånger om dagen och han hängde de blöta tröjorna på tork över hela lägenheten och levde, förutom knarket, på ärtsoppa och kaffe under den aprilmånad 1951 som det tog honom att skriva »On the Road«.

Jo, jag tror att det får bli den.

* * *

»Med pennan i hand är jag modig, men öga mot öga är jag ganska feg.«
Henrik Ibsen

* * *

Att leva nykter är det skönaste man kan göra med kläderna på.

* * *

Nu är det »Mumble in My Ear« med Marcell Strong från den där soulsamlingen. Fy fan vad bra, snaggen står rätt upp på en.
Jag har lyssnat nästan oavbrutet på den här boxen i … ja, vad blir det nu, tre dygn, tror jag det blir, så är det så att ni gillar soul så be jultomten stoppa »Take Me To The River: A Southern Soul Story 1961-1976« i säcken. Det är exakt vad jag själv också skulle ha gjort, om man inte hade sådana kompisar som Lennart Persson.

* * *

»Det är nog den värsta lögnen av alla, att det är så roligt att dricka. Vem har lurat i mänskligheten det? Jag kan på rak arm räkna upp minst 14 saker som är roligare än att supa«.
Benny Haag; «Makt, mod och motstånd«

* * *

»Får inte den mannen Nobelpriset innan han dör, så kan Svenska Akademien stoppa sina punschhuvuden i ärtsoppan.«
Expressens Nils Schwartz i recension av Philip Roths nya roman »Indignation«

* * *

Som om det inte var nog med boktravarna – i dag kom nya numret av husorganet för alla seriösa lubbare: Runner’s World. Läsning som behövs som sporre nu när oxmånaderna kommer, tiden som skiljer agnarna från vetet. De elaka vindarna, det kalla regnet, snöbyarna som piskar den ensamme löparen i ansiktet. Å andra sidan: nu blir det ännu skönare efteråt.

* * *

Lasse, inte min gamle skolkamrat Lasse Wängermark, utan den Lasse som är Halvars huvudsakers enda (?) norske läsare meddelar i ett mejl att han »… också startat med at jogga (lubba??) tre dager i uken, samt en dag i skogen på helgene.« Han bifogar ett »Lubbatejp«:

Bastard Sons of Johnny Cash – Austin nights
Blackie and the Rodeo Kings – Down by the Henry Moore
Eagles – Peaceful easy feeling
Carlene Carter - Baby ride easy m/ Dave Edmunds
Graham Parker – Soul shoes
Gary U.S. Bonds – Jole blonde
John Hiatt - Two hearts
Lucinda Williams – Passionate kisses
Lucy Kaplansky – (What’s so funny ’bout) love and understanding?
Margaret Lewis – Reconsider me
Mink De Ville – Love & emotion

* * *

Det enda som kan få mig att ta en paus från den där »Take Me To The River«-soullådan är Lotta Bromé i radion. Så bäst hon är den kvinnan.

* * *

»Alla riksdagspartier är överens om att ungefär tio procent av befolkningen har alkoholproblem.
– Då anser jag att vi ska unna de nittio procent som klarar av att handskas med alkohol ett gott glas vin, sa Fredrik Reinfeldt i en tv-debatt för några år sedan.
Vad han missade/glömde var omgivningen till den som super.
Ta hundra slumpvis utvalda personer – statistiskt sett har alltså tio av dem problem med spriten. På varje högkonsument går det minst fyra personer, en mamma, en pappa, en son, en dotter, vänner, arbetskamrater som alla blir lidande, får försämrad livskvalitet på grund av en annan människas drickande.
Hälften av befolkningen har följaktligen alkoholproblem fast de kanske inte dricker en droppe själva. Så måste man prata om kröken!
Medge att ett hisnande perspektiv infinner sig när man räknar på det sättet.«
Benny Haag; »Makt, mod och motstånd«

* * *

När jag läser ett briljant inlägg om Glasgowbandet Glasvegas debutalbum hos den briljante bloggaren bernur, då slår det mig att det skulle bli fulländat om man samtidigt som man i lurarna har Glasvegassångaren James Allens emotionellt hudflängda röst, läste Denise Minas kolsvarta noir från Glasgows backstreets.

* * *

Min vän Blues-Ola tog sig ju a little delay från bloggandet. Nu är han dock igång igen därborta i de goa gubbarnas stad. Ny platta har han också spelat in, arrad och producerad av Peter O Ekberg. På Olas blogg kan ni få ett smakprov på hur det låter på denna Fogerty-hyllning.

* * *

Cee-Jay till och med! Han har också börjat lubba. Som soundtrack i Lugnets mördarbackar har han senaste tiden haft Dylans nya arkivrensning »Tell Tale Signs«. Så Grängesarslet uppträder nu på Dalarnas Tidningars redaktion under namnet Stövar’n.

* * *

Skatan – slå mig inte nu, men titta vilken bok Ollebo, den bäste av brevbärare, kom med i går.

* * *

Nu förväntar vi oss också rapporter från New York om att Aftonbladets korrespondent har börjat morgonlubba på Manhattans gator.

* * *

Det där satans Apple – nu kommer de med en ny liten läcker Macbook igen.

Jag är hjälplösare än en Neil Young

Vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare bryter jag den bloggtystnad jag hade bestämt mig för att iaktta ända fram till måndag eftermiddag.
Skrivsuget blir för starkt, jag kan inte stå emot, jag är hjälplösare än en Neil Young.
Det kommer stunder när jag undrar varför jag lägger ner så mycket tid och energi på att skriva. Det är funderingar som är slöseri med tankeceller. Jag kommer aldrig att förstå varför jag måste skriva om händelser som andra personer bara upplever.
Kanske är det för att jag inte har så många att prata med. Då kan man, enligt psykologerna, hamna i ett läge då man går omkring och pratar högt för sig själv.
I grund och botten är det vad mitt bloggskrivande handlar om. Det är mest prat för mig själv. Om sådant jag själv tycker om att prata om och läsa om.
Sen tycker jag att tiden när jag sitter och skriver är en bra tid. För mig finns det en djup mening i det, och trots att jag inte förnekar ett bekräftelsebehov så skulle jag nog skriva även om ingen läste vad jag skriver.
Fråga mig inte mer om varför. Jag frågar inte ens mig själv om de djupare meningarna med det.

❒ ❒ ❒

Hur man mår beror inte så mycket på hur man har det, utan på hur man tar det.

❒ ❒ ❒

På tal om att gå upp fem om morgnarna. Man måste utöva en ny aktivitet under tjugoen dagar i sträck för att den ska kristalliseras till en ny vana. Det är så lång tid det tar att upprätta ett nytt neurologiskt mönster.
Det är en vetenskapligt belagd sanning.

❒ ❒ ❒

Man tror att allt är väl ordnat. Så kommer ödet och blandar om korten.

❒ ❒ ❒

En del av mitt sociala utanförskap har att göra med att jag inte följer en enda tv-serie nu när Sopranos har slutat. Jag vill se tv-serier först när de snyggt och prydligt kommer samlade i dvd-boxar.
Det är ingen idé att jag börjar se en tv-serie på annat sätt. Jag lyckas ändå aldrig följa något som går på bestämda tider.
Just den tiden har jag för ofta annat – som känns angelägnare – för mig i läsfåtöljen.

❒ ❒ ❒

Alltid när jag sitter och skriver låter jag Macbooken välja låtar slumpmässigt ur iTunesjukeboxen. Just nu är det »Murder on the dancefloor« med … heter hon Sophie Ellis Bexter? Jag orkar inte kolla.

❒ ❒ ❒

Mina problem har aldrig varit annat än existentiella.

❒ ❒ ❒

Så många som jag respekterar och håller högt har pratat gott om Mando Diaos nya skiva »Never seen the light of day«. Men … jag vet inte, jag säger inget än, jag kanske inte har lyssnat nog många gånger.

❒ ❒ ❒

Det är bättre att hålla käften och låta folk tro att du är dum än att öppna den och undanröja allt tvivel.
Mark Twain

❒ ❒ ❒

Jag har ännu inte fått något nytt fast engagemang som tidningskrönikör inför nästa år. Jag har dock bestämt mig för att se det som något positivt.
Det ger mig mindre pengar, men mer tid att skriva blogg och böcker.

❒ ❒ ❒

Nu är det »Loving her was easier (than anything I’ll ever do)» med Willie Nelson.

❒ ❒ ❒

Det känns som att jag nu har retat tillräckligt många språkpuritaner med den regelvidriga genitivapostrofen i Halvar’s huvudsaker. Ja, det har gått så långt att jag börjar reta mig på den själv.

❒ ❒ ❒

Ni har väl hittat till Mats Wemans blogg här i högerspalten. Styv stilist som skriver i bland annat Café.

❒ ❒ ❒

Läser i Olof Lagercrantz vänbiografi att Gunnar Ekelöf söp så hårt att hans reflexer inte fungerade. Tog inte emot sig med händerna när han föll. Därav hans många ärr i ansiktet.

❒ ❒ ❒

Det är först nu på onsdag, inte förra onsdagen som jag skrev, som nya The Eagles kommer.

❒ ❒ ❒

Nu är det »What a crying shame« med The Mavericks. Före den var det en jag inte kände igen, men före den jag inte kände igen var det »Hold back the night« med The Trammps. Den ska jag ha som dagens låt nästa gång den dyker upp. Undrar om den finns på Youtube. Den har jag gjort en hel del till som det inte går att skriva om i en anständig blogg.

❒ ❒ ❒

Kan man älska en laptop, så är det vad jag gör med min nya Macbook. Fattar inte varför jag har kört med pc i alla år.

❒ ❒ ❒

Snart kommer änglarna att landa.

Kevin Rowland – tre utropstecken

Kevin Rowlands »My Beauty« — är det det bästa coveralbum som har gjorts?
Jag tror det.
Eller nej.
Just nu är jag s ä k e r på att den gamle knäppgöken till frontare i Dexy’s Midnight Runners har gjort det bästa coveralbum som har gjorts. Någonsin. Just nu håller jag på att lägga in just den skivan i Macbookens jukebox.
Så jävla jävla jävla bra. Tre utropstecken.

Bekräfta mig – annars är jag ensammast i Sverige

För några timmar tvingas jag nu motvilligt lämna både Macbooken och Kent för att uträtta en del världsliga ärenden.
Jag vet inte om det framkallar riktigt den känsla som Dagens Nyheters bloggande kulturredaktör Jonas Thente — med viss ironi, men ändå — pricksäkert beskriver här nedan. Inte riktigt den känslan, men nästan. Så illa däran är det med min självkänsla. Bekräfta mig bekräfta mig bekräfta mig.
Annars är jag ingenting värd, då sitter jag där på mitt berg.
Då är jag ensammast i Sverige.

»Jag vet inte hur många som läser den här bloggen – nätfolket på DN berättar inte sånt eftersom om siffran är låg så ber vi dem skriva sina egna satans bloggar, och om den är hög så kräver vi ekonomisk kompensation – men jag uppdaterade inte igår och känner mig väldigt illa till mods av det.

Förmodligen känner alla bloggare och site-innehavare så. Det finns en osynlig församling därute som man automatiskt har upprättat ett kontrakt med. Om man inte uppdaterar så drabbas man av hemska visioner: miljoner trogna läsare som sitter och hulkar i sin vilsenhet, knyter nävarna mot himlen och stönar varför har du övergivit oss?
Efter tre dagar utan uppdatering börjar de jävlarna bygga guldkalvar och dansa kring andra bloggare. Människan är svag.«