Dagens skiva till kaffet

I det sista, allra sista, mejlet jag fick från Lennart Persson – salig i åminnelse – pratade han varmt om den här skivan. Och åtminstone för den som varit med ett tag i det här livet är det fina och sanna sånger. Själv är jag svagast för spår sex, den bitterljuva »I’ve Done Everything I Can«, på Rodney Crowells senaste.

Jim Thompson – snacka om hårdkokt reafynd

Jag skrev att jag trodde att Jim Thompsons »The Grifters«  kunde vara ett bokreafynd.
Huh – vilken underdrift.
Jag läste den i ett svep i går kväll.

Jim Thompson, jag letar nu efter någon att ställas till svars för varför man inte har upplyst mig om att Jim Thompson finns.
Eller fanns. Jag har nu läst på. Han dog – av självsvält och alkoholism – 1977 i Los Angeles. Han skulle fylla 71 det året och hade då skrivit tjugonio romaner och manus till Stanley Kubricks filmer »Spelet är förlorat« och »Ärans väg«.

Ingen enda av Thompson böcker lär då längre ha funnits i tryck i USA. Han återupptäcktes först i mitten på 80-talet och på 90-talet då en rad av hans berättelser filmatiserades – bl a »The Grifters«, »The Getaway«, »After Dark, My Sweet«.

När så också bröderna Cohen ägnade honom en hyllning i noir-pastichen »Blood Simple« började jämförelser med de stora hårdkokta noirförfattarna i thrillertraditionen dyka upp.
I en blurp (heter det så?) på innerfliken till mitt reaex av »The Grifters« skriver Washington Post:

»Om Raymond Chandler, Dashiell Hammett och Cornell Woolrich kunde ingå någon ohelig allians och alstra en litterär avkomma, så skulle det vara Jim Thompson. Hans verk kastar ett skrämmande ljus över människans tillstånd.»

Och New York Times vill förstås inte vara sämre:

»Jim Thompson är den bäste thrillerförfattare som finns, utan konkurrens«.

Vilket ju också Dagens Nyheters beläste Washingtonkorre Erik Ohlsson, aka Farbror Melker, instämmer i bland bloggkommentarerna här nedan, där han utnämner »The Killer Inside Me« till Thompsons bästa bok.

Och titta vad jag hittar på bokrean hos nätbokhandlarna: »Mördaren i mig«, den svenska översättningen av »The Killer Inside Me«. Originalet kom 1952. Johanna Mos svenska översättning gavs ut så sent som i fjol i Modernistas pulpserie.

I centrum står Lou Ford, vicesheriff i den lilla Texas-staden Central City, och denna crime noiroman har av kritiker beskrivits som själva prototypen till »American Psycho», en dunkel fallstudie över en paranoid sociopat, där sydstatssheriffens stegrande neuroser leder en hel bygd in i ett svindlande helvete av mord och maktspel.

Så nog kan man i sanning göra fynd på en bokrea. Skynda er och beställ »The Grifters« och »Mördaren i mig«.
Tänk bara på vad Per Olaisen skriver i förordet till den förstnämnda:

»Själv fick han (Jim Thompson) inte uppleva särskilt mycket av den uppmärksamhet hans historier förtjänade, men lär ha uttalat sig profetiskt strax före sin död: Hustrun skulle inte sälja rättigheterna till hans verk eftersom framgångarna skulle komma när han väl varit död i några år.«

Fick Jim Thompson rätt eller fick han rätt?
Ett exemplar med personlig dedikation av Thompsons »Child of Rage« fanns till salu på Internet i maj 2007 för 7500 dollar.

* * *
Nu ska jag läsa »Hett« av Bill Buford. Den är ju också redan, i skrivande stund, välsignad av både Conny Thunders, Bogey, gullrunn och Helena bland bloggens belästa kommentatorer. Alltså säkert kort.

* * *
Jag litar förstås också blint på de kommenterande filmexperterna Lennart P och Weman. Säger de att »The Grifters« är en kanonfilm så är det ju så. Dessutom ingenting att fundera på när den dvd:n finns för 29 pengar på cdon.

* * *
Medan jag ägnar lördag och söndag åt Bill Buford är ni andra –  som förra helgen – välkomna att gästblogga.

* * *
Häng on.

Bjuden på mingel med Blondinbella

Nu måste jag malla mig lite här, tuppa mig, skryta och skrävla och ha mig.
Bland alla mejl – åttiosju stycken – som i över ett dygn fladdrade omkring vind för våg i sybehörsrymden fanns ett som förkunnade något som jag inte hade en aning om. Och kunde ha fått leva vidare i ovisshet om.
Att Halvars huvudsaker var nominerad av panelen som en av kandidaterna till – taram-taram – Stora Bloggpriset.
Huh. En gång till. Huh.

Bakom Stora Bloggpriset står Aftonbladet och Bloggportalen, och Daniel Feldt från arrangören skriver i mejlet att jag ”blivit nominerad av panelen men inte riktigt tagit mig ända fram till finalen.” Vilken kategori Halvars huvudsaker var nominerad i framgår inte, men jag tippar på Kultur & Nöje. Mode kan det ju knappast ha varit. Jag i mina säckiga manchesterbrallor.

Dock är jag inbjuden till galatillställningen på Nalen i Stockholm den 2 februari då vinnarna presenteras. Mingel, mat, drinkar och underhållning.
Ska jag då gå dit, mingla med Blondinbella och de andra storfräsarna i bloggvärlden?
Skulle inte tro det.

Men nog är jag stolt över att ha varit nominerad. Skitmallig. Går med näsan i vädret.
Och jag tycker att ni också ska ta åt er av äran. Bloggvärldens bästa läsare. Ni är ju i högsta grad med och gör Halvars huvudsaker.

* * *
Minns att jag fick en del – både mjukt inlindade och puckhårda – passningar på gamla bloggen när jag skrev om hur förtjust jag var i då nya Mauro Scocco-skivan Ljudet av tiden som går.
Känns finfint nu när också Lennart Persson har lyssnat på den …
* * *
Så ni tycker att det görs big deal av en sketen mejlkrasch?
Tja, jag har ingen månadslön, jag är frilansare, jag kommunicerar med mina uppdragsgivare via mejl.

* * *
Rocky-strippen i dagens DN, såg ni den. En av Rockys polare, han som chockat med att sluta dricka, har varit på fest hos en gammal barndomskompis, men stack tidigt.
»Är han jobbig eller?« säger Rocky.
»Nej nej, de är trevliga på nåt lite halvjobbigt Slitz-vis … Men sen kan de helt plötsligt göra något helt sjukt! Bara langa på en Kent-skiva som om det vore helt normalt!

* * *
Nya singeln från U2, »Get On Your Boots« – ska det vara toppnumret på albumet No Line On The Horizon, som släpps 2 mars, så inte längtar jag direkt ihjäl mig efter den skivan. Om man är snäll och säger så.

* * *
Jag håller mig i största möjliga mån borta från allt som har med statistik kring bloggen att göra. Ren självbevarelsedrift. Jag känner mig själv och vet hur jag skulle grotta ner mig om jag gav mig in i de där bakre kulisserna. Man måste dock dit för att publicera och redigera, och då roar det mig att titta på vilka sökmotortermer som fått andra än stammisarna att hitta till Halvars huvudsaker. Ett från i dag vill jag inte undanhålla er:
»man fuking weman«

* * *
I intervjuserien med kandidater till Dagens Nyheters Kulturpris pratar i dag Ingrid Carlberg med Frida Hyvönen. Hon tycks ha spännande framtidsplaner i spåren på den bedårande fjolårsskivan Silence is Wild.

* * *
Det visade sig också att fog fanns för oron. Bland de 87 mejlen fanns två som var jobbrelaterade.

* * *
Januaris bästa pocketsläpp? Frågar ni mig är det Jo Nesbøs »Snömannen« (Pocketförlaget).
Krypande spänning, mellan raderna-handling, dialog i världsklass, hög man är där-känsla i miljöbilderna och – inte minst – det inkännande porträttet av kommissare Harry Hole, nykter alkoholist, vid Oslopolisen gör att Jo Nesbøs kriminalromaner spelar i genrens högsta internationella liga.
»Snömannen« är sjunde boken i Harry Hole-serien. Om du inte har läst någon av dem – grattis.
Jag skulle kunna skriva mycket om Jo Nesbø, men överlåter det åt honom själv på den här videon.

* * *
Samt två mejl med bokbeställningar. Även om älvkröksboken säljs till självkostnadspris så är det en investering i framtida läsare för eventuellt kommande böcker.
Och nu tror ni väl att jag narras, när jag säger att det snittar på att jag varje vardag går till postlådan med tre ex »Där Ol’ Man River gör en krök«. Varje vardag. Fantastiskt.
Snart måste jag ner till Folk & Rock-Ingo och leta i den makalösa röran bland cd-album, dvd-filmer och LP-skivor efter bokkartongerna som finns där nånstans.

* * *
Häng on, ni Stora Bloggpris-nominerade läsare.

Runt halv två istället för ’round midnight

Jag gillar inte när man säger: jag har inte tid. Alla har tid. Läs bara Bodil Jönssons bok »Tankar om tid« om ni inte tror mig.
Jag har läst den, köpte den på bokrean ett år, så jag säger inte att det har funnits dåligt med tid i dag.
Vad jag säger är att tiden i dag har gått i otakt med mig, i en takt som passar mig illa, som stressat upp mig.
Inte mycket kan få mig i det tillståndet, jag var ko i mitt förra liv. En trådlös uppkoppling som börjar sagga kan. Och mejl som varken kan skickas eller tas emot. De gånger det händer, det är då jag förstår hur illa däran jag är. Hur jag som annars känner mig fri känner mig ofri.
Jag som i själ och hjärta är en frilansare känner mig låst, och jag känner mig handlingsförlamad.

Det här blogginlägget, otakten med tiden gjorde att jag kom till ro med att börja skriva det vid 22-tiden.
Jag hade det klart ’round midnight, som Thelonious Monk skulle ha sagt. Jag klickade på spara för att på ett annat ställe hämta en bild på Nina Simone. Men först gick jag ut på verandan och belönade mig med en Marlboro.
Ja.
Jag låter det stå mellan raderna vad som hade hänt när jag kom tillbaka in till läsfåtöljen. Allt jag behöver skriva är att tiden istället för ’round midnight nu är runt halv två.
Och nya bilder på fler än Thelonious Monk och en till, nej, glöm det, det hämtar jag inte.

***

Alltså allvarligt — finns det fortfarande folk som tror att alkoholism är något man har bara då och då?

***

Elvis Costello blir programledare i tv, skriver SvDs Harry Amster. Costello kommer att leda den nya musikshowen Spectacle på Sundance Channel. Premiär på onsdag i USA. Bokade gäster i de 13 timslånga avsnitten är sådana som Lou Reed, Norah Jones, She & Him, Jenny Lewis och Elton John, som även är producent för showen. Artisterna kommer både att spela, sjunga duetter med och föra långa samtal med musiknörden Costello.
Jag ser ju inte på tv. Nog får man väl in Sundance Channel i Sverige?

***

DAGENS BLOGGARE
Han igen, säger ni. Ja, säger jag. Ni Hör Ju Inte Vad Jag Säger. Olle Svalander är i hysterisk form. Tonträff som en dubbelfattad Björn Borg-backhand. Humor som en underskruvad J-O Waldner-serve. Kommer bli bok om kattjävlarna. Tro mig.

***

Lars Winnerbäck är senaste bokningen till 2009 års Peace & Love-festival i Borlänge. Winnerbäck gör inte bara en utan tre spelningar: en akustisk på torsdagen, med rockband respektive sitt stora band dagarna därpå.
En trippelbokning som får vissa att skaka av dödsångest, andra att uppgradera planerna på ett endagarspass till ett tredagarsdito.
Tidigare klara för Peace & Love 22-27 juni: Turbonegro, Thåström, Moneybrother, Anna Terheim, Timbuktu, Atmosphere, The Stranglers, Henry Rollins spoken word, Satyricon, Titiyo, Frida Hyvönen, Slagsmålsklubben, Sonic Syndicate, Kalle Baah, Perssons Pack, Witchcraft Division of Laura Lee och Deportes.

***
Jan Gradvall har uppdaterat sin hemsida med recensioner av bland annat Per Gessles och Eldkvarns nya skivor samt med en kontroversiell krönika om fildelning.

***
NY BOK
Nej, jag skriver inte om det en gång till.

***
DAGENS KÄKDROPP
Nej, ni vill inte veta vad som slängdes ihop i dag. Och Blomman tycks ha haft fullt upp med en spellista.

***
DAGENS SPELLISTA
Ja, det måste ju bli en kvinnas. Inte bara för att det är första kvinnan som i denna manliga gren vågat sig på att skicka in en spellista, utan också för att hon är den första hittills som fått med Hall & Oates.

very blandat by samewa

***

Jag har absolut gehör på den fronten. Säger jag att nån skriver bra så är det bara så att den skriver bra. Det är inte ens diskuterbart.

***

Alla spotifyaner har väl sett att tre av de fyra Dave Godin’s Deep Soul Treasures-samlingarna ligger där. Dave Godin? Englands Lennart Persson.

***
I dag var det så h ä r n ä r a att jag gjorde allvar av planerna på att sluta röka. Man gör ju så mycket förhastat. Jag köpte en ny röd Marlboro och tänkte över saken ett varv till.

***
Svar kolon: ja, det finns massor av folk som tror att alkoholism är något man har bara då och då.

***

DAGENS LÅT
Mr. Bojangles
Nina Simone

Man får visst ta med sig en del dit man går

Jag tog betäckning i läsfåtöljen, som en desperado waiting for a train, och såg november rossla sin sista slemmiga, vedervärdiga suck därute.
Boxarn låg under fotpallen, en fattig trubadur sjöng i lurarna, jag bläddrade i vad som är en sann kulturgärning.
Tre böcker i en samlad utgåva av Cornelis Vreeswijks livsverk.
Och den om den fattige trubaduren var hämtad från Cornelis cd-box Mäster Cees memoarer.
Min gode vän Foto-Hasse sa en gång på Billys och Amys engelska pub att den lådan och Dylan och Taube är allt man behöver för att leva ett rikt inre liv.
Mot det vet jag inte om man kan komma med mer än marginella invändningar. De där säger sanningar om livet.
Som Cornelis i visan »En fattig trubadur« på fjärde skivan i boxen.

Jag är en gammal trubadur / som duger just till ingenting / jag drager land och rike kring / en underlig figur
Jag sjunger mina visor små / för vem som gitter höra på / min enkla livsfilosofi / har denna melodi:
Du kan ingenting ta med dig dit du går / du behöver inga penningar / när du vid porten står

En man som Cornelis Vreeswijk säger man förstås inte emot. Dock har han ett litet detaljfel just här. Jag har kontrollerat saken med mina kontakter på högsta ort, och Boxarn här under fotpallen bekräftar.
Man får ta med sig hunden in i himlen.
Ävenså hela Dylans låtkatalog.
Samt Coppolas första och andra Gudfadern-filmer.
***

För er spotifyaner som hänger på fejsbok — finns en nystartad grupp för musiknördar där som heter Spotify playlist group. Jag vet en som redan har gått med.

***

En film är på gång om George Best, Manchester United-stjärnan som blev lika omskriven för sina trollkonster på fotbollsplanen som för sitt förhållande till kvinnor och sprit. Han genomgick en levertransplantation 2002 och avled tre år senare. Enligt BBC ska han i filmen spelas av 26-årige Tom Payne, mest känd från tv-serien Waterloo Road.

***

Stor DN-intervju av Malin Ullgren med Klas Östergren.

***

DAGENS LÅTLISTA
Jag mottar era låtlistor och sånger med små glädjeskutt i fåtöljen, inte det minsta förvånad över den ypperliga musiksmak de visar prov på. Visste jag ju, vilken kaliber det är på läsarna av den här bloggen.
Listorna börjar dugga så tätt nu att risk finns för att alla inte hinner med att se dem. Under vinjetten Dagens låtlista kommer därför somligt att lyftas fram här i bloggen och gå i repris. Här har ni första.
Hurtigs mix # 1.
***

»Jag har aldrig i hela mitt liv varit inne på internet.«
- Ingvar Oldsberg bekänner i Expressen att han aldrig befattar sig med datorer.

***

BOKTIPSET
JOYCE CAROL OATES ❘ Dödgrävarens dotter ❘ Albert Bonniers
Delvis byggd på Joyce Carol Oates farmors levnadsöde, vars familj för att undkomma nazismen flydde Europa för New York. Det är en vetskap som höjer det redan skyhöga läsvärdet på den här fängslande romanen om en utsatt kvinnas kamp för överlevnad.
Farmodern var ju den som gav flickan Joyce »Alice i Underlandet«, som gav en skrivmaskin till den tonåriga Joyce och som uppmuntrade henne att skriva.

***

Jag räknar med att var man och kvinna lagt märke till att Borlänges finest och greatest ever finns därute med finfina 4cd-lådan Icon: Jussi Björling.

***

Likt en viss bloggare utnämner deckarexperten Lotta Olsson i DN Åke Edwardsons »Den sista vintern« till den bästa i Erik Winter-serien, i en recension som blir till en lång och insiktsfull essä om hela serien. Tyvärr inte utlagd ännu i nätblaskan.

***

Trösterikt att även Ulf Lundell själv är missnöjd med nya albumet Ohama. Även om det inte kan hjälpas, och bara sägs i en sketen liten blogg, känns det ju aldrig bra när man tvingas skriva beska sanningar om gamla hjältars grejer. När de själva håller med känns det bättre. Liksom.

***

I morgon kommer den bäste av brevbärare med en sån här. Julklapp åt mig själv. Webbläsare i. Så jag kommer nu att röra mig mest i trådlösa jaktmarker. Fejsboka, spotifya, blogga och ha mig.
***

Titta här — där finns det också kvar några finfina och billiga julklappar.

***

Måste måste måste SLUTA RÖKA. Ett paket, tjugo cigg, om dan nu. Tjugo. Och Marlboro igen nu, värstingarna, röda. Hur intelligent är det att sluta snusa och börja röka? Klokt folk gör ju tvärt om.

***

DAGENS LÅT

Desperadoes Waiting for a Train

Guy Clark

Jag vill dela med mig av sånt som The Cars handklapp

Handklappet i The Cars »My Best Friend´s Girl«.
Som jag älskade det handklappet när jag 1978 köpte Bostonbandets debut-LP The Cars och spelade skivan om och om igen.
Efter tjugo år, ja, kanske mer, min LP-samling har länge varit dammråttornas bästa gömställe — efter så lång tid har jag nu återupptäckt det där handklappet.
Tack vare Spotify.
Det där handklappet är ingenting att leka med, det där handklappet är en viktig del av mitt liv.

Så muttrande gamla skivsamlare och inbitna nedladdare får säga vad de vill för mig. Jag bryr mig inte, jag skiter i det. Och det är min blogg. Jag tycker Spotify är fantastiskt och blir en större entusiast för varje dag.
Det är därför vill jag sprida det till så många som möjligt. Och jag vill dela med mig av de finaste sångerna som jag hör bland alla de miljontals sånger som finns att lyssna på alldeles gratis därute.
Jag vill dela med mig av mina spellistor i luckan Halvars låtar.
Jag vill dela med mig av den sång som är Dagens låt.

Det är inte för att jag har blivit någon PR-nisse för Spotify, de har egna PR-nissar, det är för att jag vill dela med mig av någonting som jag älskar.
Därför har jag ordnat fram en massa invites till min nya musikvärld. Jag kommer att lotta ut fem av dem varje dag fram till jul.
Lämna en kommentar till det här inlägget om du vill ha en invite. Mejl gills inte.
Vinnarna utses i blogginlägg onsdag kväll, då fem nya invites lottas ut.
Kom igen nu alla, även ni blyga kvinnor som bara mejlar. Kom igen nu så att vi kan dela sångerna vi älskar med varandra.
Jag vill dela med mig av sådana där handklapp. Och just det handklappet finns redan i luckan Halvars sånger.

***

Ni är i finare sällskap än ni tror här. I dag har en av de aderton läst bloggen.

***

»Att Enquist trots moderns förmaningar ”kom ut i spriten” och blev kvar där i tolv år är den mörka undervattenström som suger berättelsen framåt och neråt.
Gav de där åren honom ingenting annat, så gav de i alla fall hans livsberättelse en dramaturgi, en konflikt, en seger och en sens moral.«
- Kritikernestorn Nils Schwartz hyllar i Expressen P O Enquists Augustprisvinnande självbiografi »Ett annat liv«.

***

Bruce Springsteens nya singel »Working on A Dream« finns från i dag och till 8 december att ladda ner digitalt. Albumet med samma namn släpps 27 januari.

***

Så äntligen kommer ens namn komma upp i Nobelprispratet till den där ärtsoppan och punschen.

***

I dag återpublicerar Expressens datanisse Fredrik Granlund för 128:e gången bara i år sin »Så får du snabbare dator på xx minuter«-artikel. Men rubriksättaren är en jävel på att variera sig i den helsidesartikeln. I dag tar det »10 minuter«. 127:e gången har jag för mig att det tog åtta minuter.

***

Så Vatikanen håller numera med John Lennon om att The Beatles är större än Jesus?

***

Sting och Elvis Costello har debuterat gemensamt i en nyskriven romantisk opera på Théatre du Chatelet i Paris. Sting spelar Dionysos och Costello en auktoritär poliskommisarie. Musiken är komponerad av Steve Nieve och Muriel Téodori har skrivit librettot. Allt enligt TT Spektra.

***

Snabbaste sättet att få snabbare dator är att byta från pc till Mac.

***

Michael Moores film »Sicko« gick i sådan trängseltrafik på nedladdarnas bredbandslinor att han valt att släppa sin nästa film »Slacker Uprising« gratis på nätet. Skriver Café.

***

Den välsmakande men för mig lömska julölen är här. Det händer att jag längtar efter en sån, och så är det varje år vid den här tiden.

DAGENS LÄSARMEJL
De har alla utom ett väldigt speciellt handlat om samma sak: Spotify. Ni måste gå en ABF-kurs i konsten att läsa innantill. MEJL GILLS INTE.

***

Men numera småler jag inombords åt den längtan. Tankar är bara tankar och ingenting man behöver ge efter för.

***

Lennart Perssons hemsida har haft 4000 besök första veckan. Utan annan reklam än mun till mun-metoden. Ja, vad ska man säga om den guldgruvan till hemsida. Jo, jag vet. Man kan citera vad Gefle Dagblad skrev i en recension av Lennart P:s nya bok »Sånger om sex, Gud och ond bråd död«.
»Om Lennart Persson skrivit drinkböcker eller kokböcker hade vi nog alla varit alkoholiserade tjockisar, för allt han skriver om verkar så spännande att man bara måste läsa det.«

* * *

DAGENS LÅT
YOUR TURN TO CRY
Bettye Lavette

Lennart Persson öppnar sin skattkammare

Från och med i dag finns den där ute i sybehörsrymden: Lennart Perssons hemsida.
Webbsidan – med »Texter från andra sidan mainstreamfloden. Om musik, film, böcker och andra kärleksförklaringar« – har varit under uppbyggnad de senaste månaderna.
Själv har jag haft förmånen att kunna titta in bakom kulisserna och gjort hemsidan till ny morgonrutin: som jag läser DN och SvD läser jag en ny Lennart Persson-text.

Alla som håller med om att Lennart Persson är Sveriges störste musikjournalist förstår hur det har kliat i bloggfingrarna. En hemsida av sådan popkulturell magnitud vill man ju inte behålla som privat bokmärke i Macbooken. Om en sådan hemsida vill man ju berätta för hela världen.
För alla med intresse av popkultur är det en fucking skattkammare Lennart Persson har snickrat ihop. Och att jag själv råkar finnas med på ett litet hörn … ja, herregud.
Lennart Persson får själv presentera hemsidan närmare:

»Sidan är skapad för att utgöra mitt textarkiv. Här ska det ständigt fyllas på med nyskrivna, nyligen publicerade texter, samtidigt som jag efter hand kommer att lägga upp äldre texter ur mitt digra arkiv.

Under rubriken ”Höjdpunkter” fyller jag på med dagsaktuella glädjeämnen ur populärkulturflödet.

Jag har dessutom bett ett antal av mina vänner att skicka in hälsningar med tips, funderingar och brandfacklor från sina respektive horisonter. Dessa hittar man under rubriken ”Mina vänner hälsar”.

Under rubriken ”Upphittat & avpolleterat” säljer jag saker ur min egen samling – dubbletter och sådant som av olika anledningar blivit över. Skivor, böcker, filmer och annat. Bara bra saker, i god kvalitet, till förhoppningsvis humana priser. Då och då lär det säkert också dyka upp lite dyrare rariteter.
Och har ni något kul att byta med istället är jag alltid öppen för förslag.«

När popkultur är större än alla krig i världen

Det är ju när allt kommer omkring söndag, och lat som man är iakttar jag noga vad Skriften säger om hur många knop man ska tuffa fram med under vilodagen. Så jag helgar den med att låta en av er börja i dag.
Jag har ju sagt det förr och säger det igen. Den här bloggen har de bästa av läsare. Det är typ sånt här som i en jämn ström plingar in i min mejlbox om dagarna.

DAGENS LÄSARMEJL
Hej igen Redaktörn!
Har just kollat din blogg – skarp som alltid.
Nu något till dig som är en äkta musiclover och konässör i musikvärlden.
Lite kuriosa från rockens och popens vagga som jag för ett tag sedan inte hade en blekaste om. Visste du, att den första ”riktiga rocklåten” som den räknas som, spelades in i början av mars 1951 av en grupp som hette Jackie Brenston & Delta Cats.
Rocket 88 hette låten och som vanligt på den här tiden så handlade det om en motorstark V8-bil. Oldsmobile Rocket 88, lanserades 1949 med hardtop och allt, säkert det häftigaste som fanns just då.

Producent var den kommande Sun- och Elvis-producenten Sam Philips. Nu är ju inte sanningen alltid vad det vid en första anblick tycks vara. I själva verket så fanns inte den nämnda gruppen, utan låten spelades in av en inte alltför senare obekant kvinnoplågare vid namn Ike Turner. Nämnde Jackie Brenston spelade sax och sjöng en del i Turners band, Kings of Rhytm, och varför han fått cred för upphovet av låten döljer sig i dunkel, men så är det.

Ytterligare kuriosa, är att på denna inspelning hörs en distad/fuzzad elgitarr för första gången, spelad av bandets gitarrist Willie Kizzart. Tekniken för detta var inte svårare än att förstärkaren hade legat i bagageluckan på turnébilen och blivit vattenskadad, därav det uppkomna ljudet.
Världen är ju som sagt nu inte rättvis och tre månader senare så ”snodde” några Hillbillypojkar vid namn Bill Haley & His Comets låten och spelade in en cover av den, vilket gav dem en skjuts i karriären inför Rock around the clock 1954. Hillbillypojkarna har alltid ansetts och har ärats för att ha spelat in den första, alltså denna rocklåten Rocket 88, men nu vet vi ju att sanningen var en annan…
Det är inte klokt vad man lär sig i cyberrymden, eller hur?
Här kommer orginalet:
http://www.youtube.com/watch?v=zJw27ePSbaE
Svänger bra fortfarande!

/Tommy Engblom

PS: Apropå storyn. Jag glömde ett elände till i den. Pianointrot på låten snoddes dessutom, rakt av, som intro till Little Richards Good Golly Miss Molly. Kanske man ändå med en sådan start i karriären på ett vis förstår varför Ike Turner blev som han blev …

* * *

Vi skulle ju sluta köpa skivor på Amazon.com. Var det inte så vi sa, Halvar? Åtminstone dra ner rejält på det där. Åtminstone inte En Enda Skiva Till I År. Så varför släpper då de där satans briljanta engelsmännen på Ace Records den här samlingen? Och skickar nyhetsbrev om det till karaktärslöst folk ända borta i hålan Borlänge. Förintar, suddar bort, pissar på ens planer. So Much Love: Darlene Love Anthology 1958-1998. Tjugofyra sånger man inte kan leva utan. Med en av alla ens tjejer. De allra allra finaste, soulbruttorna.

SOM SAGT VAR

»Det är två saker man behöver veta om Gud. Ja, han finns. Och nej, det är inte du.«
- John Hiatt i Lennart Persson-intervju i musiktidskriften Sonic

DAGENS BLOGGARE

Jag tappade bort honom, då när de där länkarna raderades som tidigare fanns här i högerspalten och hela bloggrullen pep iväg ut i sybehörsrymden. Men Mats Weman, ni vet den vasse Café- och Offside-skribenten därnere i Skåne, håller koll på honom. Så nu har jag hittat Olle Svalanders blogg igen. Olle Svalander? Ja, han som gett ut de två fina böckerna »Junk« och sportjournalistiksatiren »Konsten att förlora«, den senare under pseudonymen Mats Hård. Böcker som redan tidigare har rekommenderats här, men som det finns all anledning att påminna om.

* * *

Hade nästan glömt hur fantastiskt albumet Dylanesque är. Påminns nu när jag utforskar Bryan Ferry (240 träffar) i Spotifyjukeboxen. Ta bara en sån som »Just Like Tom Thumb’s Blues«. Ferry gör djeflarimej den sången större rättvisa än the Bard himself. Och »Make Me Feel My Love«, den har väl aldrig låtit finare än här. Här har vi alltså ammunitionen man ska ge bort i julklapp till hädarna, de som avfärdar Bob Dylan med »den där som sjunger i näsan och blåser munspel.«

* * *

Har någon någonsin i världens presshistoria haft en större byline? MARKUS LARSSON i novembersvarta, pundarhöga versaler Tvärs Över Ett Helt Uppslag i Aftonbladet.
Alla krig i hela världen kan gå och lägga sig. Vi har ju unga popskribenter.

* * *

Eels, egentligen har vi ju pratat klart om Eels – men vad har de där (alla utom Jan Gradvall) som får sina skivor gratis sysslat med som inte har informerat om Eels? Grovt tjänstefel, som jag ser på saken.

DAGENS OCH ALLA DAGARS LÅT

»It Isn’t Gonna Be That Way«
Steve Forbert
(Från albumet Alive On Arrival, 1978)

You’ll just have to live
And see what you find
And take it from there
And follow the signs
Yeah, you think you can live
And dream your own fate
You think you can wish
And walk through the gate

Oh, it isn’t gonna be that way
It isn’t gonna be that way

* * *

Men å andra sidan vill vi ju alla hellre ha popkultur än krig.

* * *

»De enda kvalifikationer som krävs för framgång inom journalistiken är en råttas slughet, ett trovärdigt uppförande och en smula litterär talang.«
- Nicholas Tomalin

Skivor eller webbjukebox – det är den nya frågan

Alltså Spotify, jag har smyghängt där ett tag nu, sent på nätterna, jag är sexton år igen om morgnarna, The Boxer ser på en med Suzanne Reuter-blick för att han inte får pissa ner mer äventyrligare buskar och trän än de i hemmamarkerna.
Jag börjar allt mer ifrågasätta meningen med alla dessa nedstiganden till webbunderjordens mörkaste musikvatten med mp3-metspöet agnat.
Och allt detta joxande med iTunes, lägga in sina cd-skivor där, hämta hem albumbilder, rigga spellistor, genresortera, dona och dutta och ha sig som nån finnig frimärkssamlare med Elvis Costello-brillor.

Jag menar, jag är medelåldring, jag har inte fått dit Ens En Fjärdedel av mina cd:n och Bara Börjat Gruva Mig vid tanken på att det finns några hyllmetrar vinyl att sen med nån Clas Ohlsson-skivspelare man måste skaffa för x tusen spänn ta itu med Sisyfosprojektet att digitalisera LP- och singelskivorna.
Skägget är redan grått på en, det kommer att vara mossgrönt innan man blir klar med det projektet och kan ligga på långvårdsavdelningen och rocka loss till Tom Waits och Dwight Yoakam och de andra på W och Y längst ner och längst bort i skivhyllorna.

Jag ljuger inte nu. Jag umgås med ångestridna planer på att knalla bort till Expo Köp, mataffärn en bit bort, och hämta ett gäng Chiquitakartonger, bedöva känslorna med ljusgröna piller och låta cd-skivorna göra bananflugorna sällskap till Ingo på Folk å Rock.
Allt utom LP-skivorna.
De doser av ångestdämpare det skulle kräva – det finns inte ens en internetdoktor som skulle skriva ut de doserna.

Allt, så gott som allt, som de där bananflugorna kommer att få umgås med i väntan på att Ingo ska öppna kartongerna finns på Spotify. Snart finns rubb och stubb på denna webbjukebox och varför ska man då ha skivor i hyllorna och mp3:or som tar upp plats och saggar sprutten i Macbooken?
Jag har betalat 999 kronor till Spotify och kan nu knappa in vilka låtar jag vill på den där enorma webbjukeboxen under ett helt år framöver. Mitt senaste skivinköp gick på 408 kronor. För två skivor, eller tre då, en av dem var en dubbelmacka.
Håll med om att det är en fråga man bör ställa sig.
Jag ställer mig den hela tiden.
Jag fick inget ro i sinnet förrän jag också fick skriva ur mig den frågan. Nu står den här svart på vitt och tvingar mig att snart komma fram till ett svar.

* * *

Nämen titta – för att höja sina tittarsiffrror har Weman börjat sexblogga.

* * *

Spotify kommer få en att läsa om böcker också. Som Lennart Perssons »Sånger om sex, Gud och ond bråd död«. Alla fina sånger han guidar till där, man kan lyssna på dem samtidigt som man läser.

* * *

Ni som noterade tipset om Mark Oliver Everetts fina lilla självbiografiska bok »Saker och ting som barnbarnen borde veta«, ni kommer att bli lika nyfikna som jag blev på de sånger Everett ger ut under namnet Eels. Själv är jag inte säker på att jag ens hade hört talas om Eels förrän jag läste boken.
Nu har jag, tack vare Spotify, lyssnat på Eels nästan oavbrutet sedan klockan halv elva i torsdags kväll. 254 Eels-låtar finns på Spotify och jag hart fått en ny husgud i Mark Oliver Everett.

* * *

Ni glömmer väl inte utlottningen av Simon Kernicks deckare »Handel med döden«. Tre ex av boken på spel. Av deltagarantalet hittills att döma är vinstchansen hög. Gillar du inte deckare? Tänk på att det inte står på förrän du måste skaffa julklappar. Intresse för utlottningen kan lämnas som kommentar i vilket blogginlägg som helst. Jag läser alla kommentarer.

* * *

Ni litar inte på mig, ni litar på Jan Gradvall (det är inte han på bilden, cigarrmannen är Everett):
»Mark Oliver Everett kan vara den sista stora musiker du aldrig hört talas om. För mig befinner han sig på samma nivå som Tom Waits, Ray Charles, Nina Simone, Curtis Mayfield och John Lennon. Eller Carole King, Lou Reed, Fred Åkerström, Hank Williams, Brian Wilson och Ian Curtis.«

* * *

Nädå, allvarligt – Wemans blogg har blivit utsatt för censur. Storebrorsfasoner från SVT att lägga sig i vilka bloggar de anställda besöker.

* * *
För den som inte har tillgång till Spotifyjukeboxen rekommenderar Gradvall som introduktion till Mark Oliver Everetts musik samlingen Meet the Eeels. Och som överkurs för redan invigda albumet Useless Trinkets.

* * *
Fan vad jag röker igen nu. Femton tjugo cigg om dan.

* * *
Tack för visat intresse den här veckan och ha en fin helg. Själv ska jag läsa ett par nya böcker, som vi ska prata om nästa vecka. Och utforska Spotify ännu mer.

Han sjöng sorgsna sånger och drunknade i whisky

Jag tycks vara inne i en singer-songwriterperiod nu. I går var det bara Lucinda. I dag en annan av genrens bjässar: Townes Van Zandt, han som sjöng sorgsna sånger och drunknade i whisky, den Bob Dylan håller högst av dem alla.
Singer-songwriter, jag tycker inte om att det inte finns en svensk term.
Man vill ju i möjligaste mån hålla sig till ärans och hjältarnas.
Enligt wikipedia är det jag inte hittar något icke utrikiska för:
»En musikterm som syftar på en artist som framför musik denne själv skrivit, och begreppet har senare kommit att klassas som musikgenre. Detta skiljer sig mot artister som främst är sångare; till exempel Elvis Presley.«
Då vet vi det.
Då vet vi vad vi pratar om.

Som musik under arbetet har jag nu i skrivarstugans cd-spelare Townes Van Zandts omistliga andra album, Our Mother The Mountain.
Det är på den hans enligt min mening vackraste sång, »Tecumseh Valley«, finns. I originalskick. Sången finns med också på första skivan, For the Sake of the Song. Men där har originalraden »So she turned to whorin’ out on the streets / With all the lust inside her« ändrats.
Till det fegare »So she turned to walkin’ down the road / From all the hate inside her.«

Men det var inte Townes Van Zandt själv som fegade ur. Han var som vanligt packad och lät sig manipuleras av producenten, Kevin Eggers. Det var han som var fegisen, moralisten.
Så jag kan hux flux sånt här?
Jag har plötsligt blivit en sån magnifik nörd?
Nej.
Jag har förstås läst det i en bok.
Mer om det tar vi om en stund.

* * *

I dag har det blivit för många cigg. På tok för många.
Dubbla plåster på i morgon.

* * *

Boxarn och jag börjar dagen med vidrig backlubbning i trakterna av stället där Ol’ Man River gör en krök.
När vi efteråt stretchar och situppar och armhäver och grejar och har oss på den gistna bryggan, ser jag att den hårda blåsten har slitit vartenda löv av björkarna. Det är i sådana stunder man inser att november är nära.
Väldigt nära.

* * *

Intressant boksläpp i dag: Anette Kullenbergs biografi om Marianne Höök. Med tuffa titeln »Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet.«
Känns spännande. Kullenberg har jag alltid varit svag för, och Höök vet jag inte mycket om. Inte mer än att hon var något av en stjärnjournalist och tog sitt liv.
Men bara boktiteln säger ju en hel del.

* * *

Trettio sidor. Förr var det femtio sidor. Men man blir bara äldre. Så nu har jag sänkt min smärtgräns till att gå vid trettio sidor.
Den bok som inte har lyckats fånga mig vid det laget … ja, livet är för kort och de goda böckerna är för många.
Hur många sidor är ni andra beredda att ge en bok?

* * *

Det är inte i cd:n jag spelar Townes Van Zandt. Med hjälp av en vit plastmojäng i vägguttaget (fråga mig inte om det, fråga Johan, som satt dit den) kan jag lyssna på Macbookens låtbibliotek i stereoanläggningen.
Trådlöst.
Till The Boxers fasa. Han ligger ju på golvet mellan de stora Jamohögtalarna.
Fast den det är nu, den får honom att bli våtögd: »Tecumseh Valley«, Van Zandts kanske finaste och sorgsnaste stund.

* * *

I torsdags kom årets tredje nummer av deckartidskriften Jury. I ledaren på sidan 4 meddelar ansvarige utgivaren och förläggaren Bertil R. Widerberg att det är sista numret. Efter 37 år läggs Jury ner.
Tråkigt besked.
Kriminellt tråkigt

* * *
Det är förstås för att en viss blogg har skrivit så mycket om den som Michael Connellys nya »The Brass Verdict« gick rätt upp i topp på New York Times bestsellerlista.

HARDCOVER FICTION
Top 5 at a Glance
1. THE BRASS VERDICT, by Michael Connelly
2. THE LUCKY ONE, by Nicholas Sparks
3. THE STORY OF EDGAR SAWTELLE, by David Wroblewski
4. A LION AMONG MEN, by Gregory Maguire
5. A MOST WANTED MAN, by John le Carré

* * *

I dag, alltså måndag, kom första numret av Vi Läser – nytt magasin med sloganen »För dig som älskar böcker«. Det gör jag. Ju. Men fastän det, som man säger, i skrivande stund är sen måndag kväll har jag ännu inte pallrat mig iväg och köpt det.
Och jag vet inte så mycket mer om saken än det man kan läser sig till i DN. Att Vi Läser främst siktar på lösnummerförsäljning och ges ut av redaktionen på KF-ägda tidningen Vi. Första numret har som omslagsbild Bodil Malmsten i rosa munktröja, och inne i tidningen författarintervjuer och reportage men inga recensioner. Kommer med sitt andra nummer till våren och det är ännu inte riktigt klart hur ofta den sedan ska ges ut.
Allt alltså enligt Dagens Nyheter.

* * *

»Jag har varit bakis och haft ångest. Bakisångest. Det är märkligt att man ibland får ångest av alkoholen. Jag var inte alls för full går.«
Stureplansbimbon Katrin Zytomierska på sin blogg (citerat av Expressen).
Alltså den Zytomierska som kallade den sedan flera år helt nyktre Marcus Birro för ett »fyllo«.

* * *

En av alla dem som trampat i Townes Van Zandts fotspår är Steve Earle. I Van Zandt-biografin »To Live’s to Fly: The Ballad of the Late, Great Townes Van Zandt« av John Kruths, en bok som kom förra året (och borde vara något för Fredrik Öster på Reverb förlag att låta Lennart Persson översätta), kan man läsa vad Townes svarade på Steve Earles ökända uttalande:
»Townes Van Zandt är den bäste låtskrivaren i världen och jag skulle ställa mig i mina cowboyboots på Bob Dylans soffbord och säga det.«
Den som vill veta vad Townes svarade på det får traggla sig igenom några kortisar till. Det där var en teaser för att ni inte ska sticka till någon annan blogg, där folk blir klara nån gång och inte skriver så här förbannat långt.

* * *

Aftonbladets stort uppslagna reportage om pojkarna som hatar, barnen som handlar med knark och är beredda att skjuta poliser, är ruggig men alldeles nödvändig läsning.
De bor inte bara i Göteborg, de där barnen. De finns omkring oss var vi än bor, men vi blundar och vill inte se dem förrän de har vuxit upp till sådana som dealar knark och skjuter snutar.

* * *
Och på plats 13 på New York Times-listan ligger en blågul deckare.
13 THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO, by Stieg Larsson. (Knopf, $24.95.) A hacker and a journalist investigate the disappearance of an octogenarian’s niece 40 years ago.

* * *

Tänk att man aldrig lär sig göra som Ingemar Unge skriver i förordet till Slas kåserisamling »Årstider och åsikter« att Slas gör.
»Slas slutar när han är klar. Det är inte alla som gör det.«

* * *

Kanske ska man ta bloggledigt på måndagar. Få orkar bry sig, ännu färre orkar skriva kommentarer och mejl.
Eller också är det så att man själv inte orkar skriva så att nån bryr sig om att orka.

* * *

Vill man ha ännu mer efter skildringen av Townes Van Zandts minst sagt självdestruktiva liv i John Kruths biografi, kan man i dvd-filmen »Heartworn Highways« se Van Zandt gå omkring i en oavbruten whiskyfylla. När spriten till sist tog honom, på nyårsdagen 1997, var han 52 år gammal. De närmaste vännerna sa att det var ett besked de hade fruktat i trettio år.

* * *

Det kan också vara det här kickskrivandet som gör att blogginläggen blir så långa att folk inte orkar läsa. Skulle vara intressant att höra vad fler än några få tycker.

* * *

En bra samling för den som är nyfiken på Townes Van Zandt är »Drama Falls Like Teardrops«. En 2 cd med sammanlagt 36 av hans episka och naket lyriska sånger, där desperationen och smärtan är huvudingredienserna.
Jag hittar den inte hos Amazon.com. Men min kompis Ingemar Magnusson på Folk & Rock har den nog. Annars fixar han fram den. Alla gånger. Mejla honom bara, om du bor långt från Borlänge. Eller ring: 0243-84388. Hälsa från mig.

* * *

Townes Van Zandts svar?
»Jag har sett Bob Dylans livvakter. Steve Earle skulle inte komma närheten av det bordet.«

* * *

Caroline i »Tecumseh Valley«, hon som »… turned to whorin’ out on the streets / With all the lust inside her«, är gruvarbetardottern som är så vacker att »sunshine walked beside her« när hon vandrar över bergen för att hitta ett arbete. Hon sparar nästan allt hon tjänar, men hennes far hinner dö.

The name she gave was Caroline
Daughter of a miner
Her ways were free
It seemed to me
That sunshine walked beside her

She came from Spencer
Across the hill
She said her pa had sent her
cause the coal was low
And soon the snow
Would turn the skies to winter

She said she’d come
To look for work
She was not seeking favors
And for a dime a day
And a place to stay
She’d turn those hands to labor

But the times were hard, lord,
The jobs were few
All through Tecumseh Valley
But she asked around
And a job she found
Tending bar at Gypsy Sally’s

She saved enough to get back home
When spring replaced the winter
But her dreams were denied
Her pa had died
The word come down from Spencer

So she turned to whorin’ out on the streets
With all the lust inside her
And it was many a man
Returned again
To lay himself beside her

They found her down beneath the stairs
That led to Gypsy Sally’s
In her hand when she died
Was a note that cried
Fare thee well… Tecumseh Valley

The name she gave was Caroline
Daughter of a miner
Her ways were free
It seemed to me
That sunshine walked beside her

Barnsliga vuxna män, fläsklägg och rotmos & grejs och mojs

Jag får rätt mycket mejl, jag är skitglad, men det är också många skitmejl, och nu menar jag viagra – slikt behöver inte den nyktre – och östeuropeiska kvinnor och sånt grejs och sånt mojs.
Så det händer, en och annan gång, att även nåt av era mejl blurpar med när grejset och mojset klickas iväg till papperskorgen nere i högra hörnet på min vita Macbook.

Det var just precis vad som hände med Malin EA:s mejl, där hon meddelade den adress till vilken Johanne Hildebrandts bok skulle skickas, och nu känner jag på mig att det nog snart kommer en klyscha, men det handlar även denna stjärnglittrande och månbelysta kväll härute i Halvars huvudsakers redaktion i den ockragula skrivarstugan med dalaröda knutar om kickskrivande, finns inte något som helst utrymme för grunnande på poetiska metaforer, och sent som fan är det, jag har haft en jävla dag, så jag Frös Till Is när jag hade skrivit en hälsning i boken och packat ner »Älskade krig« i den vadderade gröna påsen och gick till mailens inkorg för att vara listig och på HP Laser Jet-printern skriva ut Malins mejl och från det med redaktionssaxen klippa ut stället där hennes namn och adress stod och därefter med redaktionslimstiftet klistra fast den lappen i det vita adressfältet på den gröna bokpåsen men i inkorgen: noll mejl från Malin EA.
Döm Om Min Förskräckelse!!!
Emellertid.
Jag hade inte tömt Macbookens papperskorg.
Så boken är nu på väg till Huskvarna, Malin.
Eller om det blev till Husqvarna.

* * *

Hur mycket mer måste man tjata om Bodil Malmsten innan folk förstår att man SER den »stilistiska förträffligheten« i hennes författarskap.
För Bodils skull, jag skulle ju nästan kunna tänka mig att bli full för Bodils skull.

* * *

Två Marabou Lakrits i dag.
Coca-Cola till den ena.
Fanta till den andra.
Lubbaren kan äta och dricka vad som helst. Inte en
fettfläck ges chansen att få fäste.

* * *

»Jag spelar mig själv med förbluffande trovärdighet«.
Bodil Malmsten; »Sista boken från Finistère«

* * *

Rimmad fläsklägg och rotmos, hemstampat av en viss bloggredaktör, har också ätits idag.
Fortfarande med en mage platt som teven.

* * *

Den fanns alltså, den där widgeten som visar låttexter iTunes. Tack och bock, Erik.
Mac är bäst.

* * *

»Och jag tänkte på Bodil Malmsten, hon bor också längst ut på jorden. Våra liv korsade varandra ett tag, vi brukade ses över borden.
Vi drack vin och spelade TP, du var rödhårig och längtade bort. Jag tror jag brukade vinna för det mesta, jag visste ju mer om sport.
Hon kanske är som jag, man har alla och inga vänner. Men hon hade alltid ett gott ord om vad som kom ur mina händer.
Och just ikväll var det en tv-minut om din nya bok som har kommit ut. Tack för din födelsedag i Cornwall och och middagen och promenaden till Lands End.
Jag vet inte vad som är viktigt, men jag tänker på dig ibland.«
»Blues för Bodil Malmsten«; Eldkvarn, Svart blogg

* * *

Dagens boksläpp: Dennis Lehanes »Ett land i gryningen« (Bonniers). Jag har inte hunnit läsa den. Tyvärr. Djungeltrummorna pratar om att det är den intressantaste Lehane sedan »Rött regn« och »Patient 67«.
Ingen Kenzie och Gennaro-deckare den här gången, utan en politisk thriller som utspelar sig i Boston i slutet av första världskriget.
Kommer att bli min helgläsning.
Om lövkrattningen kan delegeras.

* * *
Jag sov dåligt, jag vaknade Med Ett Ryck (hej, Hill), och som de slitna klyschornas Paganini man är i dag kände jag hur de Kalla Kårarna drog över nacken och ryggen.
Snaggen ställde sig rätt upp.
Jag visste vad det var.
Det var det där vi pratade om i går.
Det var den där djävulen inuti mig.
Den sjuke jävulen inom en hade inte kommit till ro därför att ens friska jag inte hade kontrollerat stavningen på Kerouac.

Återfall. Hela jag insjuknade redan på sängkanten. Fan och helvete – hur många hann upptäcka det innan jag hann ner till Macbooken och ändra?
Flera hundra Måste Ha Sett Det (hej, Benke).
Så länge som jag sov dåligt.
Jag satt ju uppe till nästan fyra i morse och läste och bläddrade och tittade på bilder i den nya boken »Texter & historier från den stora landsvägen« av Plura Jonsson & Eldkvarn (Norstedts).

Ni som har hängt här ett tag vet vad jag anser om utropstecken.
Men vilken bok!
Stort presentboksformat. Som såna där de i vissa hem låter ligga framme på de tunga stenborden i salongen för att imponera på gästerna.
Fast just den här är en bok för en landsortsgrabb. Jag är vad jag är, en landsortsgrabb. Den har ju inte första recensionsdag än på ett tag men jag tänker inte recensera den. Bara prata om den lite så här i största allmänhet så har jag ingenting sagt.

* * *

Jan Gradvall har uppdaterat sin guldgruva till hemsida. Med bland annat den DN-artikel från i lördags där han med en ny David Bowie-bok i rockfickan åker till Berlin för att följa varje steg Bowie och Iggy Pop tog där under den duons kreativa Berlinperiod på 1970-talet, åren då de klassiska albumen Low, Heroes, The Idiot och Lust for Life, fyra hörnstenar i min egen gamla lp-samling, släpptes.

* * *

Det är inte bara låttexter och ackordsanalyser ur den stora Eldkvarnkatalogen, det är knäckande bilder i svartvitt och fyrfärg och det är texter av Plura och Clara, Leif Nylén, Wenche Arnesen, Claes Carlsson, Lennart Persson, Werner Modiggård, Kajsa Grytt, Kjell Andersson, Håkan Hellström, Bodil Malmsten, Mauro Scocco, Tony Thorén, Jesper Lindberg, Pär Wickholm, Peter LeMarc, Sophie Zelmani, Tina Axelsson, Mikael Ringlander, Rolf-Otto Eriksen, Marie Jungstedt, Jari Haapalainen och Andres Lokko.
Och säkert nån mer som jag missade.
Så jag satt uppe.

* * *

TV 4. Hur osäkra på en skala är cheferna där?

* * *

Hur barnslig är det tillåtet för en vuxen karl, övermogen, att vara? Som vore man kvar i pojkrummet går jag i spinn av en sån där bok som den här om Eldkvarns liv och sitter nu här och skriver och spelar Eldkvarnalbumen så att The Boxer för länge sen har tagit betäckning inne i boningshuset och rutorna härute i skrivarstugan buktar av volymtrycket när Nisse Hellberg sjunger »Nere på klubben« på den där hyllnings-cd:n »Plura 50« och minnena som förknippas med de där sångerna väller över en.
Blundar jag, kan jag höra knastret från lp-skivorna och se hur omslagen såg ut.

* * *

Onsdag är skivsläpparedagen, det har till och med Borlänge Tidning upptäckt nu. Jag bryr mig inte som förr längre.
Har man blivit gammal då?

* * *

Nu sjunger Peter LeMarc och Mauro Scocco »3:ans spårvagn«, den som går genom ljuva livet, där en del gator går åt helvete och andra till himlen.
Precis så är det ju med livet.

* * *

Belinda Olsson tar sig som krönikör. I onsdagens Aftonbladet skriver hon bra om tv-kvinnornas utseendefixering.
Men sluta banta, Belinda.
En timmes lubbning tre gånger i veckan och man kan äta vad som helst. Allting.

* * *

Dagens bloggare: tug. Firar 400 inlägg just i dag, ja igår då, och celebrerar det med en exklusiv Oskar on Oskar-intervju med bloggens författare Oskar Klingborn – ung man med absolut gehör för språket och den sortens ironi skribenter är beredda att gå över lik för att skaffa sig.

* * *

Spår 10 nu. Åh. Kajsa Grytt.»En kärlekshistoria«.
Den Kajsa som Plura sjunger om i den där Bodil Malmstenbluesen på »Svart blogg«:

»Och Kajsa, Kajsa, Kajsa, vi hade några vilda år.
Allt ordnade sig till slut, vi fick inga djupare sår.
Jag tog nattfärjan till Gotland, påtänd, full och ful
och på nåt sätt kom jag till Fårö där du repa med Tant Strul.
Jag gjorde någon illa, sen gjorde du likadant mot mig.
Först skulle några år av våra liv passera, när jag var din kille och du min tjej.
Jag vet inte vad som är viktigt, men jag tänker på dig ibland.«

* * *

Räknar jag rätt så är det i dag 83:e gången bara i år som Expressens tekniknisse Fredrik Eklund publicerar sin gamla »Snabba-upp-din-dator-på-xxx-minuter«-artikel.
Hans jobb skulle man ha.

* * *

Kan bli mer matdropp här framöver.
Men räkna inte med det.
Glömmer det hela tiden.

* * *

Och nu då, sista spåret, lyssna: Charlotte Berg i »Ikväll stannar jag hos dig« i en inspelning skörare än isen på vattenpölarna en tidig morgon i slutet av oktober.

Jag hejar på hösten och Bruno K.

Jag håller på hösten och på Bruno K. Öijer. Jag vill att hösten ska vinna, jag vill att Bruno K. ska vinna.
Jag har ställt upp Macbooken på skrivbordet under fönstret här ute i skrivarstugan. Jag tittar ut över de snart avlövade lindarna längst bort på tomten, de fem urgamla lindarna, tjugofem meter höga, och oktobervinden rycker loss löven från de vida grenarna och sprider dem som en gulbrun ryamatta över gräsmattan.
Kommer bli ett djefla jobb att kratta upp allt det där.
Synd att man har så mycket nya böcker som måste läsas och skrivas om att man inte kommer att få tid att hjälpa A med det.

Annars brukar jag ju sitta i fåtöljen – en mjuk och bred och med fotpall och kuddar och ja, extra allt – och skriva med någon av mina tre laptoppar i knäet.
Men nu är det höst, på väg att bli vinter, jag vill ha närkontakt med den förvandlingen, jag vill inte missa en sekund av det, det är min bästa tid.
Jag hejar på hösten.
Men gillar ändå vintern.
Om den är snöig.
Jag vill egentligen inte göra någonting annat om dagarna så här års än att i min nya fårskinnsfodrade Fjällrävenjacka flumma omkring med The Boxer i skog och mark. Fast jag vill ju skriva också, hur skulle det annars se ut, hjärnan skulle ju förtvina på en om man inte läste och skrev.

Man kan inte sitta på en stubbe i skogen och skriva så här års. Det blir för kallt åt röven, för att tala Malin Wollinska. Men som henne vill man ju inte tala. Så det blir för kallt om baken. Trots att Fjällrävenbrallorna därstädes är förstärkta med skinn. Så jag ställer Macbooken på skrivbordet som står under de stora dubbelfönstren i skrivarstugan.
Och hejar på hösten.
Och på Bruno K. Öijer.

* * *

Det var längesen, men nu lyssnar jag på John Lennon. Samlingen »The John Lennon Collection«. Gör som jag alltid gör när jag spelar den: hoppar över de tre första spåren, »Give Peace a Chance«, »Instant Karma« och »Power to the People« och går direkt på resten. Sexton sånger som världen inte skulle klara sig utan. Eller åtminstone bli en sämre plats utan.

* * *

Det mejlas lite gnöl över att bloggrullen var ett av inslagen som gick upp i rök när jag raderade alla länkar i bloggens högerspalt. Inga namn – inte ens Per Georg tänker jag nämna – men det finns latoxar därute som inte själva hade bokmärkt de bloggar de vill följa utan gick hit till Halvars huvudsakers bloggrulle för att läsa dem. Tja, ni får väl göra som jag fick göra. Tror ni att jag kopierade den där rullen innan den raderades? Då känner ni inte mig. Nej, jag fick minsann googla fram varenda en av dem.

* * *

Å andra sidan: A behöver myyycket frisk luft nu, nu när hon också har börjat måla resten av bokhyllorna vita.
Lagom till helgen är hon säkert klar med det och kan börja kratta löv.

* * *
Så gott som allt man behöver av Bruno K. Öijer före dikterna i den Augustprisnominerade »Svart Som Silver« finns i pocket.
Jag vet inte, jag kan inte svära på det, jag är ingen litteraturvetare, jag är autodidakt, men nog tror jag att man kan säga att Bruno K. Öijer, trots att han har gett ut böcker och verkat som estradpoet i 35 år, ända fram till för en femton tjugo år sen mest var en angelägenhet för en rätt begränsad samling hardcorefans. Bland mina vänner var det åtminstone så, det var bara Kocken som läste Bruno K.
Det genombrott som gav Bruno K. en större och vidare publik, där jag ingick, kom med »Medan Giftet Verkar« 1990, diktsamlingen som inledde den numera klassiska »Trilogin«, där även »Det Förlorade Ordet« (1995) och »Dimman Av Allt« (2001) ingår.
Och denna »Trilogin« kan man få för ett par tjugor. Och det mesta av vad man i övrigt behöver finns också det i pocket, i volymen »Samlade dikter«. Så ingen behöver stå där och säga att Bruno K. Öijer, den har jag aldrig läst, när han får Augustpriset.
Bra att ha i rockfickan så här års är Bruno K. också. Det är en höstman, en soulmate.

* * *

»I’m doing fine watching shadows on the wall«, sjunger Lennon nu.
Också en av mina bästa grenar.

* * *
De Augustprisnominerade förutom Bruno K. är ju»Ett annat liv« av Per Olov Enquist; »Tal och Regn av Katarina Frostenson; »Reglerna« av Sara Mannheimer och Edelcrantz förbindelser« av Malte Persson.
Vad tycker jag?
Frostenson går inte att läsa, jag förstår ingenting. Persson är en litterär elitistisk snobb, jag vägrar läsa sånt. Mannheimer har jag inte läst. Enquists självbiografi är mästerlig och vinner nog. Men jag hoppas på Bruno K. Vi läser för lite poesi i det här landet. Den bok som vinner Augustpriset säljer pallvis.

* * *

Maggan, trogen bloggläsare i Göteborg, rapporterar i mejl att GP i lördags ägnade en hel kultursida åt Lennart Persson. Det gjorde GP förbannat rätt i. Men vad de gör förbannat fel i är att inte lägga ut den sidan på nätet. Så kan vi inte ha det, GP.

* * *

Katrin Zytomierska kallade ju Marcus Birro för ett »fyllo«. Birro har varit spik nykter i flera år. Att döma av Stureplansbimbons eget bloggeri är hon full varenda helg. Plus någon eller några kvällar mitt i veckan.

* * *

Mary Gauthiers »Filth & Fire« – jag spelade det före Lennon, hade glömt hur bra det albumet är. Hon låter som … ja, en gatukorsning av Lucinda Williams och Steve Earle. Ladda hem.

* * *

Veckans krönika: Bengt Ohlssons i DN På Stan. Börjar så här:
»Jag tar del av nyheterna om att ett fläskigt antal tusen personer varslats på Volvo personvagnar och det är helkroppstäckning på nyheten med Aktuellts nya folkliga nyhetsankare på plats i blåställ på verkstadsgolvet okej inte riktigt men nästan och det är göbbar från golvet som är Rent Ut Sagt Förbannade och en vd-typ i rock och sjal som flackar med blicken och har gått på kurs för att lära sig säga att han Har Förståelse För Att Det Uppstår Oro och i bakgrunden flammar Göte Johansson som han alltid har gjort.
Och jag tycker att det är lite VÄL. Eller hur man ska säga.«

Det fina med att klicka här är inte bara att ni kan njuta av resten av Benkekrönikan, nej, på köpet om ni scrollar vidare en bit ner kan ni läsa Hanna Hellquists krönikor. Finns alltså dubbel anledning att bokmärka vad som fås upp vid det där klicket. Benke och Hanna – frågar ni mig, så är det Sveriges två bästa krönikörer just nu.

* * *

Tja, »Cold Turkey« … den kanske också världen skulle klara sig utan.

* * *

Evernote! Äntligen en chans att få ordning på alla dessa anteckningar, webbklipp, Youtubevideor, bokomslag, författarporträtt, cd-omslag, bilder och … jamen allting. Och på Samma Ställe.

* * *

Ett annat sätt för latoxarna – som jag själv (nu leker jag Benke) När Det Var Så Dags kom på – är att hitta nästan varenda en i den där bloggrullen här.

* * *

Å tredje sidan: min åsikt är att lövkrattning är samma kvinnliga gren som bokhyllemålning.

* * *

Malin EA, hon som vann Johanne Hildebrandtboken, hon var från Husqvarna. Där ser man.

* * *

It’s all over now, baby blue.

Kickwriting – det är både min och Kerouacs gren

Jag sitter här i läsfåtöljen efter lubbrundan och duschen och vet inte vad jag ska börja med.
Alltså, det är inte det att jag inte vet vad jag ska börja skriva om här. Det har jag ju redan gjort, eller hur? Jag har aldrig några skrivarvåndor. Bara kickstartar någon flummig tanke och sen får det bli vad det blir.
Nej, vad jag tänker på är det som är samma sak som att skriva, en gren på samma träd: läsa, vad jag ska läsa nu.

Höstbokfloden väller nämligen in över en stackars redaktör på en bokblogg, sanktionerad av bokförlagen, som Halvars huvudsaker.
Travarna med böcker som nyss kommit från trycket ger en våndor. Schysta våndor. Vilken bok ska man börja läsa nu? Nu när man nyss har läst ut en som jag ska be att få återkomma till när första recensionsdag närmar sig.

Dock ingår det inte i planerna att jag mer än undantagsvis ska skriva regelrätta recensioner av nyutgivningen. Skulle jag aldrig hinna med, och nån måtta får det vara på gratisskrivandet, jag drar ju inte in ett enda öre på bloggandet. Jag gör det för att jag tycker att det är roligt.
Så recensioner, nej. Korta boktips, ja.

Jag tittar på de där travarna på bordet intill läsfåtöljen. Jag kickar ju igång mitt skrivande och bara låter det löpa på. Så kanske skulle man börja med nyutgåvan av den första beatromanen, Jack Kerouacs »På väg«. Den har alla läst utom jag. Kom på svenska första gången 1959. Den här gången har den en ny översättning, av den eminente Einar Heckscher.

Jag fattar inte varför jag inte har läst »På väg«, eller »On the Road« som den heter i original. Bara storyn om hur det gick till när Kerouac skrev den är ju magisk litterturhistoria.
Ni vet det där om hur Kerouac, som skrev snabbt på maskin, fick idén att skriva nonstop för att få den känsla av kick och framåtrörelse som han ville åt, »kickwriting«.
Han tejpade ihop fyra meter långa ark av ritpapper, som han hade kapat i marginalen så att de skulle passa i skrivmaskinen, och matade in dem i maskinen som en oavbruten rulle.
Han tog bensedrin för att hålla sig vaken och svettades så häftigt när han skrev att han fick byta t-shirt flera gånger om dagen och han hängde de blöta tröjorna på tork över hela lägenheten och levde, förutom knarket, på ärtsoppa och kaffe under den aprilmånad 1951 som det tog honom att skriva »On the Road«.

Jo, jag tror att det får bli den.

* * *

»Med pennan i hand är jag modig, men öga mot öga är jag ganska feg.«
Henrik Ibsen

* * *

Att leva nykter är det skönaste man kan göra med kläderna på.

* * *

Nu är det »Mumble in My Ear« med Marcell Strong från den där soulsamlingen. Fy fan vad bra, snaggen står rätt upp på en.
Jag har lyssnat nästan oavbrutet på den här boxen i … ja, vad blir det nu, tre dygn, tror jag det blir, så är det så att ni gillar soul så be jultomten stoppa »Take Me To The River: A Southern Soul Story 1961-1976« i säcken. Det är exakt vad jag själv också skulle ha gjort, om man inte hade sådana kompisar som Lennart Persson.

* * *

»Det är nog den värsta lögnen av alla, att det är så roligt att dricka. Vem har lurat i mänskligheten det? Jag kan på rak arm räkna upp minst 14 saker som är roligare än att supa«.
Benny Haag; «Makt, mod och motstånd«

* * *

»Får inte den mannen Nobelpriset innan han dör, så kan Svenska Akademien stoppa sina punschhuvuden i ärtsoppan.«
Expressens Nils Schwartz i recension av Philip Roths nya roman »Indignation«

* * *

Som om det inte var nog med boktravarna – i dag kom nya numret av husorganet för alla seriösa lubbare: Runner’s World. Läsning som behövs som sporre nu när oxmånaderna kommer, tiden som skiljer agnarna från vetet. De elaka vindarna, det kalla regnet, snöbyarna som piskar den ensamme löparen i ansiktet. Å andra sidan: nu blir det ännu skönare efteråt.

* * *

Lasse, inte min gamle skolkamrat Lasse Wängermark, utan den Lasse som är Halvars huvudsakers enda (?) norske läsare meddelar i ett mejl att han »… också startat med at jogga (lubba??) tre dager i uken, samt en dag i skogen på helgene.« Han bifogar ett »Lubbatejp«:

Bastard Sons of Johnny Cash – Austin nights
Blackie and the Rodeo Kings – Down by the Henry Moore
Eagles – Peaceful easy feeling
Carlene Carter - Baby ride easy m/ Dave Edmunds
Graham Parker – Soul shoes
Gary U.S. Bonds – Jole blonde
John Hiatt - Two hearts
Lucinda Williams – Passionate kisses
Lucy Kaplansky – (What’s so funny ’bout) love and understanding?
Margaret Lewis – Reconsider me
Mink De Ville – Love & emotion

* * *

Det enda som kan få mig att ta en paus från den där »Take Me To The River«-soullådan är Lotta Bromé i radion. Så bäst hon är den kvinnan.

* * *

»Alla riksdagspartier är överens om att ungefär tio procent av befolkningen har alkoholproblem.
– Då anser jag att vi ska unna de nittio procent som klarar av att handskas med alkohol ett gott glas vin, sa Fredrik Reinfeldt i en tv-debatt för några år sedan.
Vad han missade/glömde var omgivningen till den som super.
Ta hundra slumpvis utvalda personer – statistiskt sett har alltså tio av dem problem med spriten. På varje högkonsument går det minst fyra personer, en mamma, en pappa, en son, en dotter, vänner, arbetskamrater som alla blir lidande, får försämrad livskvalitet på grund av en annan människas drickande.
Hälften av befolkningen har följaktligen alkoholproblem fast de kanske inte dricker en droppe själva. Så måste man prata om kröken!
Medge att ett hisnande perspektiv infinner sig när man räknar på det sättet.«
Benny Haag; »Makt, mod och motstånd«

* * *

När jag läser ett briljant inlägg om Glasgowbandet Glasvegas debutalbum hos den briljante bloggaren bernur, då slår det mig att det skulle bli fulländat om man samtidigt som man i lurarna har Glasvegassångaren James Allens emotionellt hudflängda röst, läste Denise Minas kolsvarta noir från Glasgows backstreets.

* * *

Min vän Blues-Ola tog sig ju a little delay från bloggandet. Nu är han dock igång igen därborta i de goa gubbarnas stad. Ny platta har han också spelat in, arrad och producerad av Peter O Ekberg. På Olas blogg kan ni få ett smakprov på hur det låter på denna Fogerty-hyllning.

* * *

Cee-Jay till och med! Han har också börjat lubba. Som soundtrack i Lugnets mördarbackar har han senaste tiden haft Dylans nya arkivrensning »Tell Tale Signs«. Så Grängesarslet uppträder nu på Dalarnas Tidningars redaktion under namnet Stövar’n.

* * *

Skatan – slå mig inte nu, men titta vilken bok Ollebo, den bäste av brevbärare, kom med i går.

* * *

Nu förväntar vi oss också rapporter från New York om att Aftonbladets korrespondent har börjat morgonlubba på Manhattans gator.

* * *

Det där satans Apple – nu kommer de med en ny liten läcker Macbook igen.

En kvinnas list

Jag har haft det mer rörigt omkring mig än vanligt i dag.
A har fått ett av de där infallen kvinnor ständigt får och målat om hälften av alla dessa bokhyllor som vi har fulltjofsade med böcker. Vita. Hon är inne i en vit period. Förra året hade hon en kaffelatteperiod.
Jag protesterade, å det häftigaste. Boktravar huller om buller överallt. Som om det inte redan tidigare var nog svårt att hitta den bok man letade efter.
Tror ni att mina protester hjälpte? Tror ni det, ja, då vet ni inte vad Frithiof Nilsson Piraten sa:
»Att träta med en kvinna är som att läsa en tidning i hård blåst.«

Men det visade sig att A hade ett system, att hon var smartare än vad jag skulle ha varit. Det är hon alltid. Jag skulle ha plockat ur de hyfsat bokstavsordnade böckerna uppifrån och ner i hyllorna och därmed ha fått de på A längst ner i botten i boktravarna på golvet. Förstod ni?
Men A.
Hon gjorde tvärtom, började NERIFRÅN med urplockningen. A-böckerna blev då att ligga ÖVERST i travarna.

Och satananamma så fint och ljust det blev sen när allt var klart. Helt nytt rum.
Så nu ska jag uppmuntra henne att göra samma sak i den del av biblioteket där jag om kvällarna sitter och läser och ofta också skriver. Som nu.
När det blir klart lovar jag att lägga ut en bild här på bloggen. Då kommer var och en att förstå varför det bär en emot att häcka framför tv:n.

* * *

Michael Connellys nya bok, »The Brass Verdict«, nyligen omskriven här i bloggspalten, släpptes i dag i USA, Canada, Australien och Nya Zeeland. Några citat ur tidningsrecensionerna:

»One of the best thrillers of the year.«
»The Brass Verdict is gold.«
»Everything you’d expect in a Connelly novel – twisty, fast and assured.«
»Essential for fans; a great read for anybody.«
»Connelly once again hits it out of the park in the tightly written, fast-paced and sharply imagined The Brass Verdict.«
»Connelly fans will be thrilled.«
»The Brass Verdict is a certified page-turner that will suck you in from page one, and not let you go until the final sentence.«

* * *

Youtube har slutit ett avtal med tv-bolaget CBS om att visa hela tv-serier på sajten, skriver Dagens Media. Tidigare har maxlängden på inlagda Youtubeklipp varit tio minuter. Det blir både gamla och nya serier, såsom »MacGyver«, »Star Trek«, »Dexter« och »Californication«

* * *

Glöm inte att delta i Halvars huvudsakers utlottning av Johanne Hildebrandts nya bok »Älskade krig« (nytillkomna tittare kan läsa mer om den och om utlottningsproceduren i inlägget nedan). Allt ni behöver göra för att ges chansen att vinna den är att antingen skriva en kommentar här på bloggen eller skicka ett mejl. En kort rad om att ni vill ha boken räcker. Ni kan välja att vara anonyma. En postadress behövs förstås av den som vinner »Älskade krig«. Men den kan vi ta då, oss emellan. Många av er har redan tagit chansen. Ni andra har till på fredag på er.
Jo, en sak till för er som väljer att mejla: försök komma ihåg att i mejlets ämnesrad skriva »Johanne«.

* * *

Ah, denne Lennart Persson! Hinner inte mer än läsa klart hans nya grymma bok, »Sånger om sex, Gud och ond bråd död«, förrän Ollebo, den bäste av brevbärare, kommer trampandes på sin ballongdäckade gula cykel med en ny gudagåva från Lennart Persson:
3-cd-boxen »Take Me To The River: A Southern Soul Story 1961-1976«.
Huh.
En gång till:
Huh!
Fatta. Sammanlagt sjuttiofem låtar med Den Musik Som Jag Älskar Allra Allra Allra Mest. Och en tjock booklet med en liten story kring varenda en av sångerna. Ni kan klicka här för att se vilka de där 75 låtarna är. Så gissa vad jag lyssnar på i lurarna nu och resten av kvällen. Och i natt.
Och i morgon kväll.
Och i morgon natt.
Samt i podden var jag går och står däremellan.

* * *

Nu har Halvars huvudsaker också fått en välkänd trubadur som läsare. Det vet jag därför att han är en av dem som mejlat och vill vara med i utlottningen av Johanne Hildebrandts bok. Välkommen hit, trubaduren. Mats heter han, förresten.

* * *

Ryktena om att jag påbörjat odlingen av The Big Lebowski-frilla och dito skägg låter jag förbli obekräftade.

* * *

Just nu är det »Rainbow Road« från den där soullådan. Med Bill Brandon. Skriven av Dan Penn och Donnie Fritts. Inspelad 1968 i Muscle Shoals. Läser jag mig till. Sånt där kan ju inte jag. Jag är en sån som bara lyssnar.

* * *

Men Dan Penn känner jag till. Tack vare Zigne. Han gillar sån Dan Penn-soul, fastän han just nu är förbannad för att han inte hann fixa biljetter till AC/DC i Globen. Av det kan ni lista ut att Zignes musiksmak är bredare än min.

* * *

I dag fyllde Norrköpings Tidningar 250 år och firade med att dela ut sitt årliga kulturpris, Broocmanpriset, 30 000 kronor och en guldmedalj, till Per Plura Jonsson.
I sina sånger har ju Plura ständigt återvänt till hemstaden och motiveringen löd: »Per Plura Jonsson får Broocmanpriset 2008 för att han tillsammans med sina medmusiker i Eldkvarn under en rad av år i sina sånger har skildrat Norrköping genom minnen och spårvagnars larm.«
När Plura fick beskedet sa han:
– Va kul. Kan inte du ringa varje dag.

* * *

Nu är det »Buying a Book« med Joe Tex. Av Joe Tex. Inspelad 1969. I Muscle Shoals. Så äckligt bra den här lådan är. Och ändå är jag bara hunnen till spår 14 på andra cd:n.

* * *

Det här är inte Lennart Persson och hans grymma, nya bok.
Det här är Lennart The Man Persson och hans grymma, nya bok.

* * *

Var rädda om er.

Folk å Rock-Ingo blir aldrig en Johnny Cash

Det är inte nog med att min vän Ingemar Magnusson driver Folk å Rock i Borlänge, verklighetens Championchip Vinyl i Nick Hornbys roman »High Fidelity«.
Nej, denne hängivne och fanatiske musikälskare skriver också poesi och låttexter.
Sent på lördagskvällen mejlar han en av de där låttexterna. Det är sann country, den är bra, Townes van Zandt skulle dö en gång till för att få tonsätta den; jag frågar om jag får lägga ut den här på bloggen.
Ingo okejar men säger att jag inte får skriva att han har skrivit den.
Jag säger att det är ju för att det är just du som har skrivit den som jag vill blogga den.
Men Ingo fegar ur.
Texten är skriven i jagform. Han är ängslig för att folk ska tolka den som att det handlar om honom.
Du blir aldrig någon Johnny Cash, säger jag. Han lät sitt låtjag skjuta en man i Reno. »Just to watch him die«.
***
Regnandet kan jag vara utan, men annars trivs jag aldrig så bra som under den här årstiden. Lövsparkning kan vara min bästa gren.
***
Tänk att självaste Paul Simon har döpt en låt efter min hund.
***
Vid Tjärnasjön ser jag och The Boxer en snubbe som springer i det blöta gräset med ett bildäck förtöjt i ett gummirep som han har fäst kring midjan. Där någonstans anser jag att gränsen går för att hålla sig i form.
***
Spännande att en av de aderton har en blogg. I ett inlägg visar Peter Englund en filmsnutt från sin arbetsplats. När jag ser den slås jag av vilken skillnad det kan vara på konstnärliga arbetsmiljöer. Medan Peter Englund sitter och skriver i en liten stuga med fönster mot en prunkande villaträdgård och med väggarna fulla av böcker och bilder, så sitter till exempel Lars Norén i en lägenhet i stan och stirrar in i en tom, vitkalkad vägg.
***
Texter av Johan Croneman kan man inte få nog många av. Nu börjar han också skriva krönikor om sport i tv på lördagarna i DN. Så tillsammans med sin Bok-lördag regerar nu DN fullständigt på lördagarna.
***
Till och med Liam Gallagher, denne Keith Richards light, har börjat jogga.
***
Den ständige har dock inte, vad jag vet, någon blogg. Tvärtom tycks han gömma sig helt i Börshuset efter uttalandet om kvaliteten på amerikansk litteratur. Inte förrän på torsdag klockan 13 kliver Horace Engdahl ut till världspressen och meddelar att Paul Auster får årets Nobelpris i litteratur.
***
Är så nöjd med minidatorn att det nu inte blir några fler impulsköp i den vägen förrän Apple kommer med sin minidator.
***
Eller om det var Art Garfunkel som skrev »The Boxer«.
***
Nymodigheter som det häringa internätet gör att det tar en faslig tid att läsa Lennart Perssons nya bok »Sånger om sex, Gud och ond bråd död«. Man måste hela tiden ut på tuben och leta efter och lyssna på låtarna han skriver om och man måste kolla om låtar och album finns att fulladda hem eller köpa.
Här får alltså uttrycket att läsa med alla sinnen sin sanna innebörd.
***
Ser till min glädje att Cee-Jay har förgyllt sin iPod med John Hiatts »She Loves the Jerk«.
***
Åker till Falun och ser Jan Troells »Maria Larssons eviga ögonblick«. Fin och lågmäld film med fina rollprestationer av Maria Heiskanen och Mikael Persbrandt och med ett så fantastiskt foto, i sådana där sepiatoner eller vad det heter, att Zigne kommer att gå ned i spagat när han kommer hem från fågelskådningen på Öland och går och ser den.
***
Brage vs Falun på Domnarvsvallen. Satananamma. Krig blir det, krig. Hu!
***
Läser att jag inte är ensam om att ha det som jag har det under läsningen av Lennart Persson-boken. På sitt söndagsuppslag i Expressen skriver Mats Olsson att han också har det så när han läser den boken.
Så nu tror förstås alla som har läst Olsson att jag har norpat det jag skrev här ovan från Olsson och från Olsson har jag snott mycket i mina dar – vilket alla som skriver bör göra – men just i det här fallet vill jag påpeka att jag har min nya minidator som en digital Moleskine på bordet intill läsfåtöljen och att den där noteringen gjordes redan i lördags kväll.
***
Ett tips till Cee-Jay och andra youngsters är att scanna nätet också efter Rodney Crowells inspelning av »She Loves the Jerk«.
***
Men det handlar när allt kommer omkring om nittio minuter. Så länge håller aldrig Faluns skyttegrav, så länge klarar Falun inte av att hålla reda på Fredrik Bengtsson.
***
För övrigt anser jag att Karthago bör återuppbyggas.

Pin-Up-tidningarna förstörde våra ryggrader

Jag lubbar saaakta en långrunda i det syrerika duggregnet, duschar hett och länge, sätter mig i mjuka kläder i läsfåtöljen men går först igenom de senaste dagarnas noteringar i den svarta Moleskinen.
Minnesanteckningar om böcker och skivor som bör skaffas. Dvd- och biofilmer som bör ses.
Löften till en själv om sådant som genast ska tas itu med men som redan har taskigt bäst före-datum …
Det gamla vanliga.

Men hur länge sen var det jag hade en läshelg av den här magnituden att se fram emot? Darkes böcker av Slas och om Papas syn på skrivande och Lennart Perssons sprillans nya »Sånger om sex, Gud och ond bråd död«.
Herregudibrallan.
Man måste ju fråga sig om det finns någon annan blogg därute som har sådana här läsare. Jag skulle inte byta ut Halvars huvudsakers läsare mot alla Alex och Blondinbellas och Rosings tillsammans. Jag vill inte ens länka dit, jag vill inte riskera att få hit en enda av deras läsare.
* * *
Med åren blir det allt skönare att leva nykter. Att varje morgon vakna och slippa känna sig som kapten Wolff-Hansen på sidan nio i Klas Östergrens »Ankare«.
* * *
Jag ville inte bli förförd av henne, men nog blev jag besviken över att hon inte ens försökte.
* * *

Någon − våra misstankar föll på gubben i ettan på andra våningen i trappen intill − denne någon hade dumpat en papperspåse med Pin-Up, Top-Hat, Cocktail och Kavalkad i Hasse Edströms cykelkällare på Tångringsgatan.
Vi var i förpuberteten, allt vi tidigare hade sett i den vägen var glimtar av våra mammor, så vi satt där i cykelkällaren den Beatlessommaren och förstörde våra ryggrader, försvagade våra sinnen och förgjorde varje liten möjlighet till ett anständigt liv.
* * *
Du skulle aldrig bytt ut
»Ondskans blommor«
mot en adressbok
dina rynkor börjar
täcka hela kvarteret
Bruno K. Öijer
* * *
»Bäst smakar sill och potatis när man brottats med en stendjävul hela dagen …
Och det skall inte knusslas med lök på sillen.«
Werner Aspenström
* * *
Det har varit mycket Dylan och Hemingway här ett tag nu. Men det kan enligt mitt förmenande aldrig bli för mycket Dylan och Hemingway (så, ja, skäms på dig, Egon). Ni missade väl inte Papalänken här i kommentarerna från DN:s Washingtonkorre Erik Ohlsson.
* * *
»På kvällarna kunde jag låna en telefon hos Rocks i baren, men det var förenat med vissa risker. Min föresats var att arbeta med boken på kvällarna och ett besök i baren kunde fördärva sådana föresatser. En enda drink i all enkelhet kunde förta all lust att arbeta, skingra de tankar som måste hållas samman och skärpta, väcka en massa andra lustar, få en beredd att köpslå, förhandla, skjuta upp saker och ting på en obestämd framtid. Det fick inte ske, i alla fall inte för ofta.«
Klas Östergren; »Gangsters«
* * *
Jag dricker en espresso fast det är sent; jag kommer ju ändå inte att vilja somna.
Espresso är godare än vanligt kaffe. Men gott?
Jag vet inte.
Det är espressons idé som räknas, inte smaken. Det heta, det beska, doften.
Kicken, den lilla sinnesförändringen.
* * *
Men Dylan får knipa käft i kväll.
I kväll vill jag läsa i tystnaden.

Om vad det handlar om och en del annat

Min mamma och pappa har inte ens dator. Och mina vänner och bekanta kan väl ändå inte ha så många vänner och bekanta.
Så det är på för mig outgrundliga vägar som den här bloggen får nya läsare.
Den fråga jag antar att varje sådan ny besökare ställer sig är:
Vad Handlar bloggen om?
Det är en så väldigt bra fråga att jag ställer mig den själv. Varje dag. Varje gång jag börjar skriva en text. Då är handlingen en vidöppen fråga. Frågetecknen brukar sedan hopa sig, bli allt mer till en lövhög under de höstsprakande lindarna för varje ord jag skriver.
Och här nere nånstans, efter några meningars skuggboxning, är det lönlöst att ens försöka reda ut vad det Egentligen Handlar Om.

Antingen handlar det vid det laget om ingenting, som i Graham Greenes böcker. Eller också handlar det om en väldigt massa olika saker på samma gång, som i Quentin Tarantinos filmer.
Jag läste en gång en intervju med Tarantino. Han skrev manus på samma sätt som jag skriver mina texter. Han sa att han inte ens kunde börja förrän han hittade rätt musik till förtexterna.
Själv fick jag ingen studs i den här texten förrän podden randommuddrat så djupt i musikhistorien som till Oliver’s Army med Elvis Costello.

På samma konstnärliga nivå ligger mina texters gemensamma nämnare med Graham Greene. I hans böcker är själva storyn av underordnad betydelse.
Sen tycker jag inte att man behöver överdriva jämförelser och påpeka hur fett bra Greene skriver om det där som inte händer. Det är teckn et på mästerskap − att kunna skriva fängslande om ingenting.
Så jag håller mig än så länge till att skriva om ingenting. Först när jag närmare har studerat Our Man In Havana ska jag ge mig in på det fängslande.

Babel, vilken film. För att citera ur mejl från Lennart P i förmiddags: Som att bli överkörd av en lastbil i två timmar.

Jag simmar mot strömmen, jag vill komma till källorna.

Ensamheten i att skriva och läsa är en självvald ensamhet. Jag sjöng den ensamhetens lov redan när jag var liten; mitt behov av att umgås med andra än mina allra närmaste var inte större då än nu. Jag ville helst sitta på pojkrummet och rita och läsa och fantisera och jag trivdes med det. Ingen hörde mig nånsin säga:
Jag har ingenting att göra.

… mejlet från Lennart P innehöll också … nej, nu är vi där igen, det är sånt där igen som jag drar mig för att skriva, men jag kommer att leva länge på det, och tänka på det under stunder när skrivandet känns meningslöst.

Så den riktige Alex orkar inte vara blogg-Alex längre. Jag kan just nu inte komma på någonting som är mer förståeligt.

Vad är det som gör att folk som annars sällan eller aldrig äter popcorn gör det så fort de går på bio?

Lilla Blå har ett fint inlägg på sin blogg om att böcker inte bryr sig om tid.

Mer Lennart P. Han har uppdaterat sin Bäst just nu. Bland annat med Fogertys nya … definitivt det bästa han gjort sedan Blue Moon Swamp.

Jag har hört om en stad ovan molnen med Roffe Wikström är nog det mest himmelska spåret på gudomliga frälsis-cd:n En salig samling.

Av uppenbara skäl … och Som jag vet en del om … Omtagningar i Jonathan Safran Foers mästerliga roman Extremt högt och otroligt nära.

Jag önskar att jag hade förstått mig själv tidigare.

Citattecknen när man skriver direkt i bloggen blir så vidrigt fula att jag vägrar använda dem. Kör med kursivt istället.

Nej, bäste Staffan – du behöver inte ta åt dig.

Just nu har jag tankar på att göra ett blogguppehåll medan jag gör det som ska göras när jag flyttar in i min skrivarstuga igen. Men flytten dit skjuts hela tiden upp. Omständigheterna är sådana jag själv inte rår över.

Jag är sugen, nej, skitsugen, på den nya iPod touch, med webbläsarfunktion.

Nu behöver ni inte längre vara rädda för att jag ska upptäcka att ni hänger här. Innan jag började skriva det här kollade jag statistiken en sista gång innan jag tog bort den.

… men å andra sidan har jag haft de där tankarna på att sluta blogga många gånger förr.