Tonvis med kullersten, miljontals lindlöv, finfina boktips, sista ciggen och spikmattor

Jag har fortfarande hela häcken full med att försöka få klart det mastodontiska – ja, en del skulle nog säga idiotiska – trädgårdsprojektet innan tjälen går i marken.
Nu börjar också löven, vi pratar miljontals här, från de sex gamla lindarna på tomten att blanda sig i leken och ställa till med bekymmer. Alla som försökt sätta kullerstenar i sättsand uppblandad med en sörja av löv och kvistar vet att det är en syssla som inte är att leka med.
Speciellt som det handlar om tjugofyra ton stenjävlar som ska ner i den där sättsanden.

Jobbar och sover – det känns som att det är allt jag gör och allt jag hinner.
Blogga är inte att tänka på. Inte än på ett bra tag.
Det enda övriga som hinns och orkas med innan jag tidigt om kvällarna faller i medvetslös sömn är bokläsning. Peter Robinsons senaste, »Mörkrets alla färger«, fann jag inte vara någon av de bättre i Alan Banks-serien. Efter den har jag haft betydligt större läsnöje av de här:
Bodil Malmstens »De från norr kommande leoparderna« (Modernista).
Claes Hylingers »Utan ärende« (Albert Bonniers).
Arnaldur Indridasons »Frostnätter« (Norstedts).
Göran Greiders »Katterna kommer in från mörkret« (Albert Bonniers).
Ta det som fyra högklassiga lästips i de vinande höstvindarna.

Och nu, när klockan är nio på kvällen, är det hög tid för en ledbruten stenläggare att krypa till sängs på spikmattan med den bok som kan vara den allra finfinaste av  höstens alla nya böcker.
»Den sista cigarretten« (Albert Bonniers) av – taram taram – Klas Östergren.

På tal om det så rökte jag själv min sista cigg för inte så länge sen.
Nu igen.
Jag vet så här på rak arm ingen som har slutat röka, och snusa, lika många gånger som jag har.

* * *
»Bäst smakar sill och potatis när man brottats med en stendjävul hela dagen …
Och det skall inte knusslas med lök på sillen.«
- Werner Aspenström

Till sist: För att vara en produkt som syftar till sinnesro omges spikmattan av märkvärdigt mycket bråk.

Bjurres hälsning från JR i Dallas finns i alla fall kvar

Nej, popserverhelvetet vill inte köpa det nya lösenordet heller.
Tom mejlkorg. Tom.
Borde det inte kännas … ja, skönt.

Vika ihop Macbooken, den som annars alltid står där öppen och igång på den låga bokhyllan till vänster om läsåskrivschäslongen, och borra ner sig djupt i nya boken »Väninnan – rapport från Rosenbad« (Albert Bonniers) av Eva Franchell, hon som var med Anna Lindh på NK den där septemberdagen 2003.

Istället har jag ångest.
Jag vet inte vad jag läser. Avbryter ideligen läsningen. Klickar på ikonen Hämta e-post. Får som svar upp rutan där det står:
POP-servern ”mailin.telia.com” accepterade inte lösenordet för användaren ”u398xxxxx”.

Att det ger en ångest. Dämonerna trampar kring schäslongen.
Vad det säger om en, nej, det vill man inte veta.

* * *
Undrar just vad ni har tänkt om mina originella fakturor, ni som har fått min bok den senaste tiden.

* * *
Nästa gång ska jag sluta med BÅDE cigg och snus.
Här körs inte med några halvmesyrer. Här körs med helmesyrer.
Allt på en gång.

* * *
Käkdroppet. Gåsfesten som skattsökarna har i Klas Östergrens »Gentlemen« − det måste väl ändå vara ett av de största kulinariska numren i den svenska litteraturen.

* * *
Förklaringen till »fakturorna«: bredbandsstrulet. Gick inte att få trådlös kontakt med min HP-skrivare.

* * *
Gamla mejl från vänner som macen sparat finns som tur är kvar. Här ett från Bjurre:
Något säger mig att du aldrig fått mail från Dallas tidigare.
Men nu har du. JR hälsar.
/P

* * *
»It was not much to hang in the Christmas tree.«
- Lennart Bergelin

* * *
Fria fåglar flyger högre.

* * *
Säg inget till skattmasen om de där post-it-lapparna.

* * *
Häng on.

Kvinnor är dåliga nördar

Tom Petty, sa A när hon undersökte innehållet i en Folk å Rock-påse jag som vanligt kom hem med på den tiden. Varför köper du som redan har allt med Tom Petty en greatest hits med Tom Petty?
– Finns två låtar med på den som inte går att få tag i på annat sätt, sa jag.
– Som är så himla bra att dom är värda priset för en hel cd? sa hon.
– Ingen av dom är nåt vidare, sa jag. Men man vill ju ha dom.
– Det är tur för skivindustrin att det finns karlar, sa hon.

På det där viset är det med kvinnor. De har en praktiskt taget obefintlig nördfaktor.
Män sover oroligt om nätterna om de inte har rubb och stubb av sina husgudar hemma i skiv- och bokhyllorna. Kvinnor kan nöja sig med att låna på bibblan eller be en väninna bränna en cd med bara de bästa låtarna.

Själv hade jag i den här vevan med Tom Petty-samlingen (år 2000 ser jag att den kom) gått med en oro i kroppen sedan 1988. Vad som hade rubbat sinnesron var en lucka längst bort längst ner i bokhyllorna. Där huserar inte vem som helst, där håller Klas Östergren till. Där står allt den hjälten har gett ut. Då, för åtta år sedan, var det:
Attila, Ismael, Fantomerna, Gentlemen, Giganternas brunn, Slangbella, Fattiga riddare och stora svenskar, Plåster, Hoppets triumf, Ankare, Under i september och Med stövlarna på.
Allt utom: Ge mig lite sodavatten.

Där, den tomgluggen, det var den som hade rubbat mina inre cirklar. Ge mig lite sodavatten gavs ut just 1988 som Bonniers julbok. Trycktes i en upplaga av 6 600 exemplar och delades av förlaget ut som som gåva till vänner och medarbetare. Gick inte att köpa i handeln.
I snart tolv år hade jag letat efter den. Snokat i antikvariat, satt in radannonser i tidskrifter för andra nördar, anlitat både kriminalpoliser som Kurt Wallander och privatdetektiver som Ture Sventon.
Noll napp.
Alla Bonniers sextusen sexhundra vänner och medarbetare höll hårt i sina ex.

Jag hade så när gett upp, börjat öva mig på att leva med tanken på att Ge mig lite sodavatten aldrig skulle bli min, att jag aldrig ens skulle få läsa den.
Jag visste att det rörde sig om en tunn volym, en novell på 46 sidor, men hålet där den skulle ha stått mellan Hoppets triumf från 1987 och Ankare från 1988 var lika stort som det efter Raymond Carvers novellsamling Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek, den som jag en gång glömde på ett tåg och som det tycks vara lika svårt att hitta ett nytt exemplar av som det är att hitta Palme-revolvern.

Men. Så en dag vid den här tiden för åtta år sedan ringde telefonen. Det var en kvinna som hade arbetat i numera nedlagda Nyvalls bokhandel i Borlänge. Hon sa:
– Minns du att du en gång för många år sen var in och frågade efter en bok av Klas Östergren?
– Jag letar fortfarande, sa jag.
– Jag har julstädat i mina bokhyllor, sa hon. Vill du se vad jag hittade?

Vi stämde träff i stadsbibliotekets cafeteria. Hon visade vad hon hade hittat. Det var den. Ge mig lite sodavatten. Av Klas Östergren.
Jag höll i den.
Jag bläddrade i den.
Jag fick fram:
– Får jag låna den?
Hon log. Och hon var ju kvinna.
– Du får den. Jag har redan läst den. Två gånger till och med.

Jag minns inte vad jag sa, man vet inte alla gånger vad man säger och gör i berusat tillstånd. Men jag hoppas att hon förstod att jag var både skakad och rörd.
Jag skyndade mig hem till öronlappsfåtöljen jag hade på den tiden. Väl nedsjunken i den visade det sig att min långa väntan hade varit värd varje stund.
Novellen gör ont i en att läsa. Den börjar så här:

»Är det någon som vill ha något?«
»Vad är klockan?«
»Snart sju.«
Ingen känner Bibi, för ingen har sett henne någon annanstans, ingen har sett henne komma och ingen har sett henne gå; hon har alltid funnits där i baren och serverat korrekt och aldrig pratat om något ovidkommande. Hon åtnjuter stor respekt hos gästerna.
När hon nu säger att klockan är sju finns inga skäl att betvivla det.

Klas Östergren har placerat fem män vid bardisken. De har länge varit på väg hem till fru och barn. Ute snöar det. Klockan har alltså enligt Bibi blivit sju på kvällen, och det finns inga skäl att betvivla det. Ens denna julafton.

Man får visst ta med sig en del dit man går

Jag tog betäckning i läsfåtöljen, som en desperado waiting for a train, och såg november rossla sin sista slemmiga, vedervärdiga suck därute.
Boxarn låg under fotpallen, en fattig trubadur sjöng i lurarna, jag bläddrade i vad som är en sann kulturgärning.
Tre böcker i en samlad utgåva av Cornelis Vreeswijks livsverk.
Och den om den fattige trubaduren var hämtad från Cornelis cd-box Mäster Cees memoarer.
Min gode vän Foto-Hasse sa en gång på Billys och Amys engelska pub att den lådan och Dylan och Taube är allt man behöver för att leva ett rikt inre liv.
Mot det vet jag inte om man kan komma med mer än marginella invändningar. De där säger sanningar om livet.
Som Cornelis i visan »En fattig trubadur« på fjärde skivan i boxen.

Jag är en gammal trubadur / som duger just till ingenting / jag drager land och rike kring / en underlig figur
Jag sjunger mina visor små / för vem som gitter höra på / min enkla livsfilosofi / har denna melodi:
Du kan ingenting ta med dig dit du går / du behöver inga penningar / när du vid porten står

En man som Cornelis Vreeswijk säger man förstås inte emot. Dock har han ett litet detaljfel just här. Jag har kontrollerat saken med mina kontakter på högsta ort, och Boxarn här under fotpallen bekräftar.
Man får ta med sig hunden in i himlen.
Ävenså hela Dylans låtkatalog.
Samt Coppolas första och andra Gudfadern-filmer.
***

För er spotifyaner som hänger på fejsbok — finns en nystartad grupp för musiknördar där som heter Spotify playlist group. Jag vet en som redan har gått med.

***

En film är på gång om George Best, Manchester United-stjärnan som blev lika omskriven för sina trollkonster på fotbollsplanen som för sitt förhållande till kvinnor och sprit. Han genomgick en levertransplantation 2002 och avled tre år senare. Enligt BBC ska han i filmen spelas av 26-årige Tom Payne, mest känd från tv-serien Waterloo Road.

***

Stor DN-intervju av Malin Ullgren med Klas Östergren.

***

DAGENS LÅTLISTA
Jag mottar era låtlistor och sånger med små glädjeskutt i fåtöljen, inte det minsta förvånad över den ypperliga musiksmak de visar prov på. Visste jag ju, vilken kaliber det är på läsarna av den här bloggen.
Listorna börjar dugga så tätt nu att risk finns för att alla inte hinner med att se dem. Under vinjetten Dagens låtlista kommer därför somligt att lyftas fram här i bloggen och gå i repris. Här har ni första.
Hurtigs mix # 1.
***

»Jag har aldrig i hela mitt liv varit inne på internet.«
- Ingvar Oldsberg bekänner i Expressen att han aldrig befattar sig med datorer.

***

BOKTIPSET
JOYCE CAROL OATES ❘ Dödgrävarens dotter ❘ Albert Bonniers
Delvis byggd på Joyce Carol Oates farmors levnadsöde, vars familj för att undkomma nazismen flydde Europa för New York. Det är en vetskap som höjer det redan skyhöga läsvärdet på den här fängslande romanen om en utsatt kvinnas kamp för överlevnad.
Farmodern var ju den som gav flickan Joyce »Alice i Underlandet«, som gav en skrivmaskin till den tonåriga Joyce och som uppmuntrade henne att skriva.

***

Jag räknar med att var man och kvinna lagt märke till att Borlänges finest och greatest ever finns därute med finfina 4cd-lådan Icon: Jussi Björling.

***

Likt en viss bloggare utnämner deckarexperten Lotta Olsson i DN Åke Edwardsons »Den sista vintern« till den bästa i Erik Winter-serien, i en recension som blir till en lång och insiktsfull essä om hela serien. Tyvärr inte utlagd ännu i nätblaskan.

***

Trösterikt att även Ulf Lundell själv är missnöjd med nya albumet Ohama. Även om det inte kan hjälpas, och bara sägs i en sketen liten blogg, känns det ju aldrig bra när man tvingas skriva beska sanningar om gamla hjältars grejer. När de själva håller med känns det bättre. Liksom.

***

I morgon kommer den bäste av brevbärare med en sån här. Julklapp åt mig själv. Webbläsare i. Så jag kommer nu att röra mig mest i trådlösa jaktmarker. Fejsboka, spotifya, blogga och ha mig.
***

Titta här — där finns det också kvar några finfina och billiga julklappar.

***

Måste måste måste SLUTA RÖKA. Ett paket, tjugo cigg, om dan nu. Tjugo. Och Marlboro igen nu, värstingarna, röda. Hur intelligent är det att sluta snusa och börja röka? Klokt folk gör ju tvärt om.

***

DAGENS LÅT

Desperadoes Waiting for a Train

Guy Clark

Pin-Up-tidningarna förstörde våra ryggrader

Jag lubbar saaakta en långrunda i det syrerika duggregnet, duschar hett och länge, sätter mig i mjuka kläder i läsfåtöljen men går först igenom de senaste dagarnas noteringar i den svarta Moleskinen.
Minnesanteckningar om böcker och skivor som bör skaffas. Dvd- och biofilmer som bör ses.
Löften till en själv om sådant som genast ska tas itu med men som redan har taskigt bäst före-datum …
Det gamla vanliga.

Men hur länge sen var det jag hade en läshelg av den här magnituden att se fram emot? Darkes böcker av Slas och om Papas syn på skrivande och Lennart Perssons sprillans nya »Sånger om sex, Gud och ond bråd död«.
Herregudibrallan.
Man måste ju fråga sig om det finns någon annan blogg därute som har sådana här läsare. Jag skulle inte byta ut Halvars huvudsakers läsare mot alla Alex och Blondinbellas och Rosings tillsammans. Jag vill inte ens länka dit, jag vill inte riskera att få hit en enda av deras läsare.
* * *
Med åren blir det allt skönare att leva nykter. Att varje morgon vakna och slippa känna sig som kapten Wolff-Hansen på sidan nio i Klas Östergrens »Ankare«.
* * *
Jag ville inte bli förförd av henne, men nog blev jag besviken över att hon inte ens försökte.
* * *

Någon − våra misstankar föll på gubben i ettan på andra våningen i trappen intill − denne någon hade dumpat en papperspåse med Pin-Up, Top-Hat, Cocktail och Kavalkad i Hasse Edströms cykelkällare på Tångringsgatan.
Vi var i förpuberteten, allt vi tidigare hade sett i den vägen var glimtar av våra mammor, så vi satt där i cykelkällaren den Beatlessommaren och förstörde våra ryggrader, försvagade våra sinnen och förgjorde varje liten möjlighet till ett anständigt liv.
* * *
Du skulle aldrig bytt ut
»Ondskans blommor«
mot en adressbok
dina rynkor börjar
täcka hela kvarteret
Bruno K. Öijer
* * *
»Bäst smakar sill och potatis när man brottats med en stendjävul hela dagen …
Och det skall inte knusslas med lök på sillen.«
Werner Aspenström
* * *
Det har varit mycket Dylan och Hemingway här ett tag nu. Men det kan enligt mitt förmenande aldrig bli för mycket Dylan och Hemingway (så, ja, skäms på dig, Egon). Ni missade väl inte Papalänken här i kommentarerna från DN:s Washingtonkorre Erik Ohlsson.
* * *
»På kvällarna kunde jag låna en telefon hos Rocks i baren, men det var förenat med vissa risker. Min föresats var att arbeta med boken på kvällarna och ett besök i baren kunde fördärva sådana föresatser. En enda drink i all enkelhet kunde förta all lust att arbeta, skingra de tankar som måste hållas samman och skärpta, väcka en massa andra lustar, få en beredd att köpslå, förhandla, skjuta upp saker och ting på en obestämd framtid. Det fick inte ske, i alla fall inte för ofta.«
Klas Östergren; »Gangsters«
* * *
Jag dricker en espresso fast det är sent; jag kommer ju ändå inte att vilja somna.
Espresso är godare än vanligt kaffe. Men gott?
Jag vet inte.
Det är espressons idé som räknas, inte smaken. Det heta, det beska, doften.
Kicken, den lilla sinnesförändringen.
* * *
Men Dylan får knipa käft i kväll.
I kväll vill jag läsa i tystnaden.

Skriva bok är lika smart som att hyra ut slalomskidor i Visby

Kanske är det för att jag är för otålig. Kanske är det för att jag är för grund och inte klarar av att tänka stora, komplicerade tankar.
Jag vet inte.
Hur det än är med den saken så tycker jag om att skriva korta texter, texter utan inbördes sammanhang, texter med karaktären av dagboksnoteringar.
Oftast är texterna också just det, texter från en anteckningsbok.
Innan jag för snart ett år sedan blev med blogg stannade det mesta jag skrev i mina Moleskines just där, där mellan dess svarta pärmar och kom inte längre.

Det var lite som i följande citat, som jag hittar när jag i en av mina anteckningsböcker letar efter en helt annan notering.
»Under mina utfärder fyller jag dem ständigt med delar av meningar och lösryckta ord, aforismer och tankar, iakttagelser och olika fraser, som jag i allmänhet aldrig använder mig av.
När jag ibland bläddrar igenom dem, dessa hastigt nedskrivna idéer, som hade tyckts mig så lysande när de dykt upp för mig, består de bara av snustorrt bläck som gör ett mycket blekt och doftlöst intryck.«
Som så ofta har jag glömt att ange källan. Min huvudmisstänkte är Paul Auster. Men vem som sa nedanstående — till tröst för den som skriver korta, osammanhängande texter — vet jag, det var Imre Kertèsz.
»Livet består inte av sammanhängande händelser där det ena leder till det andra. Livet är osammanhängande; brottstycken, absurditeter, lögner.«

✔ Det är exakt just nu, den här isiga, sörjiga, djävliga månaden, som det avgörs om man ska förbli en springare eller om man om ett halvår ska tvingas börja om från början, från noll, igen.
Själv har jag i källaren ett löpband och kan således inte ens skylla på vädret.
■■■ 50 000 ord motsvarar cirka 175 boksidor.
✔ Tror nog att jag passar när det snart släpps ännu ett mastodontiskt Ulf Lundell-verk. »Under vulkanen 1972-2007« består enligt DN av fjorton cd, fyllda av demos, outgivna låtar, b-sidor och annat obskyrt. Boxen innehåller förutom cd-skivorna två dvd:er och en 118-sidig bok.
Å andra sidan har jag samlat på mig allt annat av och om Lundell, så jag vet inte. Jultomten kan ha andra planer än de jag har just nu.
■■■ A fyller inom kort jämna år. Jag tänker inte göra någon större affär av det. Kvinnor får så lätt vanor.
✔ Nu har jag kommit så långt i planerna på min nya bok att jag bestämt mig för att arbeta på den under två morgontimmar varje dag.
Det är ett lika lustfyllt arbete som att skriva blogg, även om det som affärsidé betraktat är ungefär lika smart som att hyra ut slalomskidor i Visby.
■■■ »Killen är så stel att han skulle kunna vikariera som hörnpelare i ett bankpalats.«
Lotta Olsson om Alan Banks i DNs recension av Peter Robinsons senaste polisroman i Banksserien, »I djävulens sällskap«.
✔ Nästa gång jag sommarsemestrar på Österlen slipper jag leta efter badhotellet där fiskaren Dan Holten, Doktorn och Jobs sitter och super i Klas Östergrens roman »Handelsmän och partisaner«.
I »Östergren om Östergren« (jag tänker fortsätta tjata om den) avslöjar Stephen Farran-Lee att det har många likheter med badhotellet i Vitemölla, som det såg ut före renoveringen.
Det förklarar varför jag på mina spaningar aldrig har lyckats hitta det.
■■■ Var det vinterns influensavirus som däckade mig, ja, då är mitt råd att ni vaccinerar er. Det var något av det värsta jag har varit med om.
✔ Vad man berättar om är egentligen oväsentligt. De som når fram är de som skriver bäst. Några har flytet, rytmen, musiken i sitt tilltal och når fram, lyser. Andra har det inte.
■■■ Det fanns inget samband, men en ny Dennis Lehane kom ut på banan samma dag som jag gick i däck. »Ingenting är heligt« är den femte och sista översatta delen om detektivparet Kenzie och Gennaro.
Bra det, tycker jag, som anser att Lehane är klassen bättre när han skriver fristående thrillers som »Rött regn« och »Patient 67«.

Min blogg är ingen självbiografi

För nytillkomna tittare, och glömska gamla, vill jag säga det igen, det jag flera gånger påpekade när jag på att annat ställe än här började skriva blogg för snart ett år sedan.
Min blogg är ingen självbiografi.
Det är inte ens så att jaget i texterna behöver vara jag. Inte nödvändigtvis. Inte alla gånger.
Det som skrivs här behöver inte tas på sådant förbannat allvar. Jag tar det långt ifrån på allvar själv, jag skriver för att det är så förbannat roligt att skriva och för att jag måste.
Det här är en blogg som i första hand är i den simpla underhållningsbranschen.
Det här är en blogg som består av mestadels sanningar, vissa lögner samt en del förbannad dikt.
Men vad som är vad tänker jag inte skriva läsaren på näsan. Jag överlåter helt och hållet till läsaren att avgöra vad som är vad.
Är vi överens om det?
Gott.
❒❒ Tänk att björnar i skogen alltid springer ihop med folk som har bössor. Aldrig med någon utan bössa.
✔ Inte förrän den här helgen har jag lagt in mina John Prine i iTunes. Ibland begriper jag mig inte på mig själv.
John Prine!
John Prine hör ju hemma i prio ett-kategorin i sådana projekt.
❒❒ Köpte Al Pacino-klassikern »Sea of love» med Aftonbladet här om dagen. Den var det många år sedan jag såg. Den ska jag titta på så fort jag har postat den här texten.
✔ Självaste Kuratorn har lämnat en kommentar här i bloggen. Stort.
❒❒ Radiohead har ju med sin nya skiva »In rainbows« skrivit musikhistoria genom att vara första bandet på världsnivå med att ge ut albumet utan stöd av något skivbolag.
Skivan går enbart att ladda ned från Radiohead.com och lyssnarna får själva avgöra hur mycket de vill betala för den.
Enligt Jan Gradvall uppger New York Times att Radiohead hittills i snitt fått in 50 kronor per nedladdat album. Det är mer än dubbelt så mycket jämfört med vad bandet skulle ha fått i royaltys från ett skivbolag.
✔ Rocky har en formsvacka på DNs seriesida.
❒❒ Mary Gauthier har jag heller inte laddat Macbooken med förrän nu. Och då pratar vi ändå om en som med »Between daylight and dawn» har gjort ett av årets fem bästa album. Om ni frågar mig.
✔Hamnar av skäl som är dunkla på hemsidan för Svante Weylers nya bokförlag. Där upptäcker jag att Mats Olsson i februari ger ut fotbollsboken »En pinne i skogen«.
Jag vet inte hur det är med er, men nyhet för mig.
❒❒ … men mig kanske ni inte ska fråga om vilka skivor som är årets bästa. Alla andra höjer den till skyarna, men fortfarande kommer inte mina känslor riktigt i samklang med Mando Diaos »Never seen the light of day«.
✔ När man smickras för att man ser ung ut är det ett säkert tecken på att man börjar bli gammal.
❒❒ Både Liam, 5 år, och hans farfar, 52 år, tyckte mycket om »Råttatouille«. Remy är den enda råtta i världen jag vill kalla underbar.
✔ … så är jag också en obotligt romantisk gubbrockare med svaghet för melodiska Eaglesharmonier.
❒❒ Att sluta dricka är fanimej ett sorgearbete som aldrig tycks ha en ände. Det är värre än att förlora en god vän.
✔ Stephen Farran-Lees samtalsbok med Klas Östergren, »Östergren om Östergren«, är inte bara så bra att jag läste den två gånger på raken, den fick mig också att för … ja, kanske tionde gången, den kom 1997, läsa om Östergrens novellsamling »Med stövlarna på«.
Det är i mitt tyckte Östergrens bästa bok och de bästa noveller som har skrivits på svenska språket.
❒❒ Jag skriver det här med Tom Pettys album »Highway companion« i lurarna. Den har jag heller inte tankat in förrän nu i helgen. Minns inte vad kritikerna sa om den skivan, men jag tycker mycket om den. Som »Down south«, låten det är just nu.
✔ Love’s got a lot to answer for. Indeed.
❒❒ Jag vill ha en duffel i vinter. Sån som Trevor Howard har i filmen »Den tredje mannen« från 1949.
✔ … och när man läser en bok som »Östergren om Östergren», där han berättar hur han skriver och avslöjar sina knep, så vill man själv testa de knep man har lärt sig och skriva en roman.
Själv har jag börjat så många gånger att det inte går att räkna dem alla. Alla gångerna har det stupat på min otålighet. Det måste gå fort allting. Annars fastnar jag och tröttnar.
Det är nog bara att inse att en del inte passar för annat än kortprosa.
❒❒ Jag är ute efter ett sånt där … vad heter dom, snurrbokhyllebord att ha böcker och anteckningsböcker och cd-skivor och dvd-filmer i bredvid läsfåtöljen. Är det nån som vet vad jag menar och har ett sånt till salu så är jag spekulant.
✔ … å andra sidan säger ju självaste Nick Lowe både att people change och att det finns hope for us all.
❒❒ Nu är återflytten till skrivarstugan skitnära. Så det är därför jag den här helgen inte har gjort just någonting annat än att tanka Macbooken med album från skivhyllorna.
Det är sådana gånger, när jag sitter med sånt om kvällarna och nätterna, som den där sorgen blir som intensivast.
✔ Det är ingen som tipsar om Jo Nesbø, så någon måste göra det. Vi pratar om Norges egen Michael Connelly. Nya Pocketförlaget har nu gett ut fem mjukpärmade titlar i serien om Nesbøs antihjälte Harry Hole. Börja med den första, debuten »Fladdermusmannen”, och du kommer garanterat att vilja fortsätta med allt av Jo Nesbø.
❒❒ Please, delete me let me go.

Sopranoskäk, Eaglesskiva och en del annat

WordPress seeegar i kväll, eller om det är Telias bredband, jag vet inte, men så här seeegt går det. Dessutom känner jag mig alldeles för uppstoppad för att skriva annat än ett gäng kortisar. Jag var till Willys och handlade ingredienser till en av Carmela Sopranos paradrätter, den napolitanska pastagratängen ziti. DN körde receptet på den i dag och det blev väldigt gott. Inte undra på att Tony Soprano har den pondus han har.

* * *

The Eagles kommer efter 28 år med en ny skiva, »Long Road Out of Eden«. Jag har förhandsbeställt utan att ha förhandslyssnat och jag tror att jag får den på onsdag. Det blir nog det största som händer i min lilla värld den här veckan.

* * *

Hemkänslan är en av de ädlaste känslorna.

* * *

Lättare val än i år har väl aldrig en Augustprisjury haft. Vinner inte Åsa Linderborgs »Mig äger ingen« lovar jag att aldrig mer läsa en bok.

* * *

Mästerkocken Bogey bjuder på den grekiska köttgrytan stifado borta hos sig. Ser gott ut – den ska jag laga så fort jag smält zitin. Som det finns kvar av till lunch i morgon.

* * *

Nytt uttryck jag lärt mig av min ungdomliga omgivning: »Det kan du fetglömma«.

* * *

»Wiktor Sjöwall heter en ung man som spelar staty i Stockholms stadsteaters uppsättning av engelsmannen Patrick Marbers Don Juan i Soho. Han står större delen av den halvannan timme långa föreställningen blickstilla och lyckas utstråla mera liv än de övriga skådespelarna tillsammans.«
Expressens Nils Schwartz har motorsågen med sig till teatern.

* * *

Min mission är att vara, inte att göra. Det enda jag vill göra är skriva, läsa, lyssna på musik och laga mat.

* * *

Jag har ingen image eller kredd eller nåt sånt att ängsligt bevaka, så jag darrar inte ens på den berömda manschetten när jag säger att jag gillar James Blunts nya skiva »All the Lost Souls«.

* * *

»Jag tror allt skrivande emanerar ur en känsla av brist, saknad och ofullkomlighet. Kanske vill man göra sin egen tillvaro mer verklig, kanske blir den inte verklig förrän jag skrivit ner den? Och då närmar vi oss ju bikten, bönen. Det litterära mediterandet som en ickekonfessionell böneform.«
Klas Östergren i intervju i nya numret av Amos.

* * *

Fria fåglar flyger högre.

* * *

Jag fick ett mejl som kritiserade en låt som jag skrev att jag gillade. Jag svarade så här: »Då gör vi så här i fortsättningen, xxx, att jag först kontaktar dig och frågar om det är okej att jag tycker som jag gör.«

* * *

Nu är det »Family Affair« med Sly & The Family Stone i lurarna. Hoppas verkligen att jag får gilla den.