Ställ Dan Brown vid skampålen plus Ps

Boxarn, inte nog med att han är den muskulösaste, hårdast tränade och konditionsstarkaste jycken på den här sidan om Ol” Man River – nu kör vi också helt Utan Koppel, inte ens halsband, på våra expeditioner.
Hanhundar som man förr trodde att Boxarn, vilt krängande i kopplet, ville slita strupen av när vi mötte bryr han sig inte ens om. Vi bara knallar förbi, Boxarn lös och ledig med huvudet i höjd med mitt vänstra knä.
»Jag bryr mig väl inte ett skit om dig«, ser han ut att tyst säga till sina forna dödsfiender.

Otroligt, jag förstår inte hur det gick till och att det kunde vara så lätt. Och hundarna, de kopplade, som vi möter håller sig också lika lugna som Boxarn.
Deras mattar och hussar är lika häpna som jag. Minst lika häpna.
Fråga mig inte hur det gick till.

***
Har du läst »Da Vinci-koden« behöver du inte bry dig om att läsa uppföljaren »Den förlorade symbolen«. Det handlar om samma lika bok. Tom spänning och ideliga cliffhangers som får en att jaga vidare får att få veta hur det ska gå.
Vid jaktens slut sitter man där och känner sig lurad och bestulen på de timmar det tagit att läsa en bok fylld av pappfigurer, orimligheter och ett slut som Dan Brown borde stå vid skampålen för.

***
Det är tredje spåret, »Silly lover«,  på Fibes, Oh Fibes! album 1987 som avslöjar Fibes, Oh Fibes! som Prefab Sprout light.

***
Massa böcker jag ville tipsa om blev det ju inga tips om när det lades sten istället för att blogga. Till exempel Marcus Grahns nya bok »Men det här är det väl dumt att slänga? Finfin krönikesamling som i slutänden visar sig blivit till en utvecklingsroman. Du kan läsa mer om den här.

***
En del av mig gillar inte att skriva det här, jag vill ju att skivbutikerna ska leva vidare, men faktum är att jag inte har köpt mer än ett par tre cd-skivor sedan jag för ett år sedan skaffade mig ett premiumkonto hos Spotify. Så gott som varenda ny skiva jag under den tiden har läst om eller på annat vis hört talas om och känt att jag ville skaffa har jag ju funnit att jag redan »har«.
Så jag tvekar inte ett ögonblick nu när det är dags att förnya abonnemanget, särskilt nu som ljudet är förbättrat, nya skivor finns innan de ens finns i handeln och det går att tanka ner sina spellistor i podden och spela offline.
Aldrig har väl nittionio spänn i månaden känts vettigare investerade.
Nu väntar jag bara på att den där spotifyvarianten för film, vad den nu heter, ska släppas. Själv har jag föranmält mitt intresse.

***
En av alla nya böcker jag har på nattygsbordet är  Philip Normans biografi »John Lennon«. Att den har legat där några veckor nu utan att ännu vara utläst får ni tolka som ni vill.

***
Hur fan kan de skriva att Kents nya är bra?

***
Nu är Brage bara ett snäpp från där Brage hör hemma.

***
Sån halsduk som Erik Hamrén har hade jag redan för två år sen.

***
Ni som kommenterar såna här bloggposter på facebook – snälla, lägg kommentarerna här istället. Jag har nog dåligt samvete för att jag år dålig på att svara på kommentarer på ett ställe.

***
Lagd sten ligger.

***
Tror ni mig inte? Låt mig då påminna er om att det fanns en tid då även de skarpaste hjärnor ansåg att jorden var platt.

***
Häng on.

***

Ps: Visst ja, glömde spellistan jag lyssnar på just nu. Här är den. Från vissa håll och kanter underskattad och baktalad blåögd soulpop som dock alltid haft en hedersplats i den här bloggens skivhyllor.

 

 

 

Bjuden på mingel med Blondinbella

Nu måste jag malla mig lite här, tuppa mig, skryta och skrävla och ha mig.
Bland alla mejl – åttiosju stycken – som i över ett dygn fladdrade omkring vind för våg i sybehörsrymden fanns ett som förkunnade något som jag inte hade en aning om. Och kunde ha fått leva vidare i ovisshet om.
Att Halvars huvudsaker var nominerad av panelen som en av kandidaterna till – taram-taram – Stora Bloggpriset.
Huh. En gång till. Huh.

Bakom Stora Bloggpriset står Aftonbladet och Bloggportalen, och Daniel Feldt från arrangören skriver i mejlet att jag ”blivit nominerad av panelen men inte riktigt tagit mig ända fram till finalen.” Vilken kategori Halvars huvudsaker var nominerad i framgår inte, men jag tippar på Kultur & Nöje. Mode kan det ju knappast ha varit. Jag i mina säckiga manchesterbrallor.

Dock är jag inbjuden till galatillställningen på Nalen i Stockholm den 2 februari då vinnarna presenteras. Mingel, mat, drinkar och underhållning.
Ska jag då gå dit, mingla med Blondinbella och de andra storfräsarna i bloggvärlden?
Skulle inte tro det.

Men nog är jag stolt över att ha varit nominerad. Skitmallig. Går med näsan i vädret.
Och jag tycker att ni också ska ta åt er av äran. Bloggvärldens bästa läsare. Ni är ju i högsta grad med och gör Halvars huvudsaker.

* * *
Minns att jag fick en del – både mjukt inlindade och puckhårda – passningar på gamla bloggen när jag skrev om hur förtjust jag var i då nya Mauro Scocco-skivan Ljudet av tiden som går.
Känns finfint nu när också Lennart Persson har lyssnat på den …
* * *
Så ni tycker att det görs big deal av en sketen mejlkrasch?
Tja, jag har ingen månadslön, jag är frilansare, jag kommunicerar med mina uppdragsgivare via mejl.

* * *
Rocky-strippen i dagens DN, såg ni den. En av Rockys polare, han som chockat med att sluta dricka, har varit på fest hos en gammal barndomskompis, men stack tidigt.
»Är han jobbig eller?« säger Rocky.
»Nej nej, de är trevliga på nåt lite halvjobbigt Slitz-vis … Men sen kan de helt plötsligt göra något helt sjukt! Bara langa på en Kent-skiva som om det vore helt normalt!

* * *
Nya singeln från U2, »Get On Your Boots« – ska det vara toppnumret på albumet No Line On The Horizon, som släpps 2 mars, så inte längtar jag direkt ihjäl mig efter den skivan. Om man är snäll och säger så.

* * *
Jag håller mig i största möjliga mån borta från allt som har med statistik kring bloggen att göra. Ren självbevarelsedrift. Jag känner mig själv och vet hur jag skulle grotta ner mig om jag gav mig in i de där bakre kulisserna. Man måste dock dit för att publicera och redigera, och då roar det mig att titta på vilka sökmotortermer som fått andra än stammisarna att hitta till Halvars huvudsaker. Ett från i dag vill jag inte undanhålla er:
»man fuking weman«

* * *
I intervjuserien med kandidater till Dagens Nyheters Kulturpris pratar i dag Ingrid Carlberg med Frida Hyvönen. Hon tycks ha spännande framtidsplaner i spåren på den bedårande fjolårsskivan Silence is Wild.

* * *
Det visade sig också att fog fanns för oron. Bland de 87 mejlen fanns två som var jobbrelaterade.

* * *
Januaris bästa pocketsläpp? Frågar ni mig är det Jo Nesbøs »Snömannen« (Pocketförlaget).
Krypande spänning, mellan raderna-handling, dialog i världsklass, hög man är där-känsla i miljöbilderna och – inte minst – det inkännande porträttet av kommissare Harry Hole, nykter alkoholist, vid Oslopolisen gör att Jo Nesbøs kriminalromaner spelar i genrens högsta internationella liga.
»Snömannen« är sjunde boken i Harry Hole-serien. Om du inte har läst någon av dem – grattis.
Jag skulle kunna skriva mycket om Jo Nesbø, men överlåter det åt honom själv på den här videon.

* * *
Samt två mejl med bokbeställningar. Även om älvkröksboken säljs till självkostnadspris så är det en investering i framtida läsare för eventuellt kommande böcker.
Och nu tror ni väl att jag narras, när jag säger att det snittar på att jag varje vardag går till postlådan med tre ex »Där Ol” Man River gör en krök«. Varje vardag. Fantastiskt.
Snart måste jag ner till Folk & Rock-Ingo och leta i den makalösa röran bland cd-album, dvd-filmer och LP-skivor efter bokkartongerna som finns där nånstans.

* * *
Häng on, ni Stora Bloggpris-nominerade läsare.

Lokko än så länge bäst i fredags-SvD

Svenskans nya fredagsbilaga Min helg? Tja, jag vet inte riktigt, det enda betyg jag än så länge vill sätta på den är att jag tyckte att DN som vanligt på fredagarna var bättre än SvD.
Dock är jag fullt beredd att dela ut MVG till omgörningen av Andres Lokkos fredagskrönika på Svenskans nöjessidor. I dag skriver Lokko om 25-årsjubilerande Northen Soul-etiketten Kent, som vid det här laget har gett ut 284 briljanta soulalbum.
Men den krönikan får man väl som vanligt vänta i tre veckor på att webbnissarna på SvD lägger ut på nätet. Nya helgbilagan går däremot att läsa som pdf här nere.

svd_h_bilaga_2007-10-19.pdf

Som en gotisk Ulf Lundell…

Fyror blir vad det blir när DN och Svenskan recenserar Kents »Tillbaka till samtiden«.
Malena Rydell i DN skriver:
»Det låter mer övergiven industritomt i Eskilstuna än nattluft i Berlin /…/ Och i texterna — som mer än någonsin är ett med det kemiskt svarta soundet — når Jocke Berg rent pubertetsångande nivåer på referensdroppandet. Här samsas TS Eliot med Jakob Hellman om utrymmet, ›Det öde landet‹ och ›…och det stora havet‹. /…/ Som en gotisk Ulf Lundell minns han uppväxtstaden …«

Dan Backman i Svenskan är Dan Backman i Svenskan, alltså torrt sval i sin hållning till allt han bedömer, och man ska ha i minnet att en fyra i SvD är fyra prickar på en tärning med sex prickar. Han skriver:
»Man kan säga mycket om Kent, men att kalla dem roliga låter sig inte göras. Tillbaka till samtiden är således ännu ett medvetet dystert kapitel i Kent-romanen. Ett gediget hantverk som redan befäst deras ställning ytterligare i rocklandet Sverige. Några nya själar kommer de däremot inte att vinna.«

Bekräfta mig – annars är jag ensammast i Sverige

För några timmar tvingas jag nu motvilligt lämna både Macbooken och Kent för att uträtta en del världsliga ärenden.
Jag vet inte om det framkallar riktigt den känsla som Dagens Nyheters bloggande kulturredaktör Jonas Thente — med viss ironi, men ändå — pricksäkert beskriver här nedan. Inte riktigt den känslan, men nästan. Så illa däran är det med min självkänsla. Bekräfta mig bekräfta mig bekräfta mig.
Annars är jag ingenting värd, då sitter jag där på mitt berg.
Då är jag ensammast i Sverige.

»Jag vet inte hur många som läser den här bloggen – nätfolket på DN berättar inte sånt eftersom om siffran är låg så ber vi dem skriva sina egna satans bloggar, och om den är hög så kräver vi ekonomisk kompensation – men jag uppdaterade inte igår och känner mig väldigt illa till mods av det.

Förmodligen känner alla bloggare och site-innehavare så. Det finns en osynlig församling därute som man automatiskt har upprättat ett kontrakt med. Om man inte uppdaterar så drabbas man av hemska visioner: miljoner trogna läsare som sitter och hulkar i sin vilsenhet, knyter nävarna mot himlen och stönar varför har du övergivit oss?
Efter tre dagar utan uppdatering börjar de jävlarna bygga guldkalvar och dansa kring andra bloggare. Människan är svag.«

Slutbetyg: 4,25

Jo, det håller vad som sägs om Kents nya här under.
Jag har haft den i hörlurarna hela kvällen nu.
Slutbetyg: 4,25.

Kents nya är en fyra – minst

Jag vet att det inte är bra att vara så här impulsiv, att jag borde lära mig väntans och eftertankens konst.
Speciellt när man har en blogg kan man bli att få äta upp hårdsmältare saker än sin hatt.
Men jag litar på min mage, den med absolut gehör, och säger redan efter första genomlyssningen att Kents nya album »Tillbaka till samtiden« är en fyra.
Minst en fyra.
Det finns spår på den — »Elefanter«, »Columbus«, »Våga vara rädd«, »Ensammast i Sverige« — som känns i min mage som femmor brukar kännas. Framförallt den avslutande episka balladen »Ensammast i Sverige«.
Men omslaget, huh, hur tänkte de där?

Mitt problem kan vara att jag inte ser på det som ett problem

Jag har inga problem. Det kan vara det största av alla mina problem att jag inte tycker mig ha det.
Det kan i sin tur hänga ihop med att jag är fullständigt orealistisk. Om jag anstränger mig med att koppla in den hjärnhalva jag sällan använder kan jag inse att realism är en god -ism, eftersom den förhåller sig till verkligheten såsom verkligheten faktiskt är.
Men det är inte mina känslors sanning, och åtminstone när det kommer till mig är känslor starkare än förnuft.
Jag är en sån som följer min innersta längtan och tror att det går att klara vad fan som helst bara man bestämmer sig för att klara det.
A brukar säga att jag tänker med magen. Jag tror att hon kan ha rätt i det. Åtminstone låter det som ett realistiskt sätt att se på mina problem. De problem jag inte tycker mig ha.

Skriva är det enda sätt jag känner till för att tänka koncentrerat. I min skalle pågår annars ett ständigt mentalt tjatter.
Skriva är också bästa sättet att vara ensam på. Jag har alltid varit ensam, och tyckt om det. Redan när jag var liten – min morfar läste så mycket för mig att jag kunde läsa och skriva innan jag fyllt fem – tyckte jag om ensamheten i att ligga på mage i sängen med en grönryggad B. Wahlström-bok.
Eller på golvet med kaffeburken med färgkritor och en rulle papper som pappa hade tagit hem från Kvarnsvedens pappersbruk. Jag rullade ut det där papperet över hela det långsmala HSB-köket och ritade oändligt långa seriestrippar inspirerade av det jag hade läst i de där äventyrsböckerna.

Jag har fortsatt med det, i stort sett så. Bara fortsatt och fortsatt med att tycka att jag inte har några problem med min ensamhet.
Det är inte så att jag har något emot vänner och bekanta. Tvärtom. Men jag behöver dem inte så ofta. Är det något problem jag har här, så är det nog ett egoistiskt problem. Jag tycker om mina vänner och bekanta men trivs allra bäst i min ensamhet, med mig själv och mina närmaste i närheten.
Problemet med det kan vara att jag inte ser på det som ett problem.
För mig är det den goda, självvalda ensamheten.
Inte den påtvingade.

En kines jag läste, det kan ha varit Lin Yuang, säger i en av mina Moleskines att västerlänningens tragedi är att »han inte kan sitta stilla i sitt eget rum«.

Ian McEwan, Paul Auster, Philip Roth, Tomas Tranströmer – en av dem vill jag att det blir i morgon.

Jag ska inte försöka mig på att beskriva färgprakten i en oktoberlönn som solen lyser på. Det enda jag säger är att jag inte vill sitta inomhus och blogga. Jag vill hela dagarna gå i skogen, i parker och i alléer och sparka i lövhögar och titta på trän. Lönnen är min favorit.

Och det är sommar i en sekund och jag minns varenda stund. När vi gick till havet för kärlekens skull …

Det vemod jag brukar prata om att jag trivs i har ingenting med melankoli att göra. Melankoli är det samma som tungsinne eller svårmod, medan vemod är vårt mest underskattade värdesinne.

Ni tror att jag hittar på nu, men just som Boxarn och jag i morse kom fram till Ol’ man river-kröken valde podden att spela »Blue River« med Eric Andersen.

Never use a verb other than »said« to carry dialogue.
En av Elmore Leonards tio teser för bättre bokskrivande. De övriga ska vi återkomma till.

Det lyckades bättre än jag kunde drömma om med Springsteen. Undrar om jag nästa gång ska provocera pojkarna längst fram med att halvdissa Kents nya. Men först måste jag förstås höra den. Den kan ju vara värd att dissa …

En man som ser världen på samma sätt när han är 50 år som när han är 20 år har slösat bort 30 år av sitt liv.

Att skapa är att göra någonting som ingen annan tror finns där.

Hon kör en lastbil med mina drömmar genom natten. Hon lyssnar på Fisherman’s Blues och har fötterna på ratten …

Boktips: »Guru« av Zac O’Yeah.

Cd-tips: Paul Carrack »Greatest Hits – The Story so Far«.

De buddistiska principerna om att släppa taget och acceptera allting som det är. Jag försöker leva efter dem. Mer eller mindre långa perioder går det. Jag är inne i en sån lång lyckad period nu. Förbluffande lång.