Hoppers tavla

Det är inte meningen men jag fastnar först bland de dammiga hyllorna i ett bokantikvariat och sedan i jazzkurvan på en skivbörs och när jag kommer ut med en påse bättre begagnade John Coltrane, Charlie Parker, Thelonius Monk och Django Reinhardt är det redan mörk oktobereftermiddag och blodsockret kör fritt fall ner i skaften på mina gamla John Lennonboots.
Akutläge.

Snabbt runt hörnet, över gatan in på haket där jag sedan tidigare vet att de har vad som behövs när den svarta hunden i mig vaknar och börjar yla mot månen: grovt knäckebröd med stekt strömmingsflundra och mycket rödlök.
Det är ett sjapp, lite åt det gamla ölstugehållet, de där ställena som kisar i rutiga Slaskepsar och äppelknyckarbrallor satt på och sa ”tjeeenare” i svartvita pilsnerfilmer med Thor Modéen och Julia Caesar.

Men vadå, numera finns inte många ställen kvar som inte köper in sina strömmingsflundror färdigpanerade och djupfrysta i storpack.
Det här är ett ställe där de dessutom hör vad man säger när man ber dem hålla fingrarna borta från påsarna med vetemjöl och ströbröd och burken med söt senap när de panerar den färska strömmingen.

Det är en av de jobbiga bitarna med att ha tjall på kroppskemin och reagera som en tjackpundare på sådant som socker och vitt mjöl och alkohol. Detta evinnerliga tjafs med servitriser när man går på lokal.
För en del unga tjejer är den med min kickbenägna hjärna bara en Jobbig Jävel som tvingar henne att ta ut tuggummit och prata med kocken.
Men här.
Rågmjöl, säger den medelålders kvinnan, blir det bra?
Det blir jättebra.
Och här har vi en kvinna som heller inte räknar in ”lättöl” när hon rabblar upp vad de har för alkofritt utan socker att dricka till strömmingsmackan.

Dessutom är det som sagt ett sunkigt ställe, ett duktigt sunkigt ställe.
Jag är av den åsikten att ju sunkigare ställena är, desto intressantare är de.
Jag sitter längst in, där bardisken tar slut och blir en handfull rangliga bord. De är utan duk men har surrealistiska mönster av intorkade ketchupfläckar och brännmärken från cigarettfimpar som missat de flydda tiders stora vita askkoppar som det i avflagnat rött stod ”Cinzano” på, och på väggen hänger en inramad reproduktion av Edward Hoppers ”Nighthawks.”

Den tavlan är nog det allra bästa av allt med det här panget. Det är den som är det avgörande skälet till att jag nästan varje gång jag är i Stockholm väljer att käka en strömmingsmacka här och jag har säkert skrivit om både stället och tavlan förr.
”Nighthawks” har alltid, sedan första gången jag såg den, fått det att suga till i min mage, där jag känner, där jag har absolut gehör.

Men ändå förstod jag inte riktigt vad det var jag kände förrän jag en gång i en av Michael Connellys tidiga romaner läste hur den berörde Harry Bosch, Connellys ruffige boksnut.
Jag kan känna att jag har mycket gemensamt med Harry Bosch. I den här boken ser han ”Nighthawks” hänga hemma på väggen hos en kvinnlig FBI-agent som han är pilsk på.
Bosch blir illa till mods. Han sitter länge och tittar på den innan han börjar förstå vad det är han känner så starkt: han identifierar sig sig med en av männen på Hoppers tavla, den som sitter ensam vid bardisken och under hattbrättet tittar på mannen och kvinnan som är där i sällskap.
Harry Bosch skaffar sig senare en egen reproduktion av ”Nighthawks”. Det har jag också tänkt göra men det tycks aldrig bli av. Kanske är jag undermedvetet ängslig för att den säger för mycket om mig själv som jag försöker att inte låtsas om.

Den där ensamme mannen vid bardisken, han är här också, på det här stället där de gör strömmingsmackor med rätt glykemiskt index för den som behöver hålla i minnet att resten av livet handlar om biokemisk reparation.
I flera reproduktioner är den mannen här. Nya kommer då och då in, ingen går. Varje gång dörren öppnas rullar en bit av det stora vemodet in med höstmörkret och blåsten därute.
Alla är ensamma, alla är medelålders män, främlingar som likt bleka poeter tycks meditera över tillvarons meningslöshet, tigande med någonting tomt och oåtkomligt i blicken.

De är inte bara Edward Hoppermän, de är också med i alla blå jazzlåtar som jag den här eftermiddagen har i min skivpåse.
Som Thelonious Monks ‘Round Midnight, den behöver ingen text för att man ska höra att den handlar om en av de här männen.
De är ensamma i världen, och fastän jag har så många att ta kvällståget hem till vet jag att jag bara behöver glänta på brunnslocket till mitt inre, där den svarta hunden ständigt hukar, för att jag ska bli en av dem.

Ställ Dan Brown vid skampålen plus Ps

Boxarn, inte nog med att han är den muskulösaste, hårdast tränade och konditionsstarkaste jycken på den här sidan om Ol’ Man River – nu kör vi också helt Utan Koppel, inte ens halsband, på våra expeditioner.
Hanhundar som man förr trodde att Boxarn, vilt krängande i kopplet, ville slita strupen av när vi mötte bryr han sig inte ens om. Vi bara knallar förbi, Boxarn lös och ledig med huvudet i höjd med mitt vänstra knä.
»Jag bryr mig väl inte ett skit om dig«, ser han ut att tyst säga till sina forna dödsfiender.

Otroligt, jag förstår inte hur det gick till och att det kunde vara så lätt. Och hundarna, de kopplade, som vi möter håller sig också lika lugna som Boxarn.
Deras mattar och hussar är lika häpna som jag. Minst lika häpna.
Fråga mig inte hur det gick till.

***
Har du läst »Da Vinci-koden« behöver du inte bry dig om att läsa uppföljaren »Den förlorade symbolen«. Det handlar om samma lika bok. Tom spänning och ideliga cliffhangers som får en att jaga vidare får att få veta hur det ska gå.
Vid jaktens slut sitter man där och känner sig lurad och bestulen på de timmar det tagit att läsa en bok fylld av pappfigurer, orimligheter och ett slut som Dan Brown borde stå vid skampålen för.

***
Det är tredje spåret, »Silly lover«,  på Fibes, Oh Fibes! album 1987 som avslöjar Fibes, Oh Fibes! som Prefab Sprout light.

***
Massa böcker jag ville tipsa om blev det ju inga tips om när det lades sten istället för att blogga. Till exempel Marcus Grahns nya bok »Men det här är det väl dumt att slänga? Finfin krönikesamling som i slutänden visar sig blivit till en utvecklingsroman. Du kan läsa mer om den här.

***
En del av mig gillar inte att skriva det här, jag vill ju att skivbutikerna ska leva vidare, men faktum är att jag inte har köpt mer än ett par tre cd-skivor sedan jag för ett år sedan skaffade mig ett premiumkonto hos Spotify. Så gott som varenda ny skiva jag under den tiden har läst om eller på annat vis hört talas om och känt att jag ville skaffa har jag ju funnit att jag redan »har«.
Så jag tvekar inte ett ögonblick nu när det är dags att förnya abonnemanget, särskilt nu som ljudet är förbättrat, nya skivor finns innan de ens finns i handeln och det går att tanka ner sina spellistor i podden och spela offline.
Aldrig har väl nittionio spänn i månaden känts vettigare investerade.
Nu väntar jag bara på att den där spotifyvarianten för film, vad den nu heter, ska släppas. Själv har jag föranmält mitt intresse.

***
En av alla nya böcker jag har på nattygsbordet är  Philip Normans biografi »John Lennon«. Att den har legat där några veckor nu utan att ännu vara utläst får ni tolka som ni vill.

***
Hur fan kan de skriva att Kents nya är bra?

***
Nu är Brage bara ett snäpp från där Brage hör hemma.

***
Sån halsduk som Erik Hamrén har hade jag redan för två år sen.

***
Ni som kommenterar såna här bloggposter på facebook – snälla, lägg kommentarerna här istället. Jag har nog dåligt samvete för att jag år dålig på att svara på kommentarer på ett ställe.

***
Lagd sten ligger.

***
Tror ni mig inte? Låt mig då påminna er om att det fanns en tid då även de skarpaste hjärnor ansåg att jorden var platt.

***
Häng on.

***

Ps: Visst ja, glömde spellistan jag lyssnar på just nu. Här är den. Från vissa håll och kanter underskattad och baktalad blåögd soulpop som dock alltid haft en hedersplats i den här bloggens skivhyllor.

 

 

 

Kort och gott om ditt och datt

Granarna var vita, snöbehängda, när Boxarn och jag pulsade bort till älvkröken i dag. Riktig vinter, gammeldags.
Jag gick i den där mjuka snön bland mina tankar, dessa långsamt kringdrivande associationer. Kort och gott om ditt och datt.
Joni Michell sjöng i poddens lurar.
It’s lifes illusions I recall
I really don’t know life at all
Jag var beredd att hålla med henne.

Och när vi kom hem skrev jag ner en del av de där tankarna i min svarta Moleskine och såg att John Lennon hade varit där och sagt:
Jag skriver om mig själv för att jag kan mig själv bäst.
Jag var beredd att hålla med honom.

* * *
Ensam är ett vackert ord. Förutsatt att man är ensam ensam, och inte i sällskap eller ensam i ett sammanhang.

* * *
Allt är tillåtet i kärlek och journalistik.

* * *
Expressens Pamela Andersson ger Per Fosshaug epitetet »bandydåren«.
Hey, Pamela – har du missat att Fosshaug berättat att han har diagnosen adhd?

* * *
Ni minns att jag har skrivit om min smärtgräns när det gäller böcker. Trettio sidor ger jag en bok – har den inte lyckats fånga mig vid det laget börjar jag på en ny.
Senaste exemplet på det är Carl-Johan Vallgrens nya roman »Kunzelmann & Kunzelmann« (Albert Bonniers). Men när jag nu ser att det i nästan alla recensioner påpekas hur illa den börjar men att den tar sig får man kanske ge den en ny chans.

* * *
»Har ni också tagit ut semester den här veckan för att följa bandy-VM så där riktigt ordentligt? SVT gör ju en storstatsning på alla de idrotter som ingen annan vill ha, hatten av för den inställningen. I vår sänder man 40 timmar direkt från casting-VM, och sedan blir det 80 timmar från norska slutspelet i vattenpolo. Gräjt.«
- DNs tv-krönikör Johan Croneman vågar sätta sin lit till de 30 procent av läsarna som förstår ironi.

* * *
Ända sedan förra helgen har jag tänkt tipsa om Mark Billinghams nya i Tom Thorne-serien, »Dödsbud« (Minotaur), men glömmer hela tiden bort det.

* * *
Nyligen läste jag det igen, eller om jag hörde det på radion, nån som skrev eller sa nånting om »Hemingways hårdkokta stil«.
Hur seglivad kan en myt bli?
Papa skriver inte hårdkokt. Han skriver mjukt, han skriver vackert.

* * *
»Varför dricker du? För att jag är ledsen. Varför är du ledsen? För att jag dricker.«
- Jhonny, The Juke Box Man, har ett fyllesnack med sig själv i Åke Edwardsons »Jukebox« – en bok i ljust minne bevarad.

* * *
»I min ålder vill man inte se bra ut för sin ålder.
Ansiktslyftning?
Jag orkar inte ens lyfta en matkasse.«
- Bodil Malmsten på sin blogg.

* * *
Varför ger jag en bok bara trettio sidor? Därför att jag inte längre har någon recensionsplikt och det finns så mycket goda böcker att det inte finns någon anledning att läsa illa skrivna. Jag läser för att det är en njutning att läsa och jag läser bara det som är en njutning att läsa.

* * *
»Den som inte är beredd att vara ensam ska inte heller ge sig ut på jakt efter friheten.«
- Schopenhauer

* * *
Klipp från Lasse Anrells Floskeltoppen i Aftonbladet:
»Jag ramlar inte längre ut, full, från bilar utan trosor«.
Victoria Silvstedt i Aftonbladet.se, avd Mycket upplyftande kommaterings- meningsuppbyggnads- och syftningsfelsextravaganza, allt i ett.

* * *
Självcensur – detta skammens hot mot yttrandefriheten.

* * *
Nu är det »Two hearts« med The Jayhawks.

* * *
Jag gömde mig i ölen och i drömmarna.

* * *
Har jag tipsat om Mark Billinghams »Dödsbud» nu?

* * *
Jag gick i den där snön och tänkte på att göra om skrivarstugan till en ateljé. Vara därute några timmar om dan på somrarna och måla med fönstret och dörren öppen och musik på hög volym.

* * *
Och nu är det »Either way« med Wilco.

* * *
Det finns inga ateister i skyttegravar.

* * *
Att upprepa någonting gång på gång gör det inte sant eller ens sannare.

* * *
När jag drack, då drack jag oftast mer än jag hade tänkt mig och gjorde och sa galna grejer. Jag insåg att sånt var väldigt kul när jag var arton och tills jag var tjugo nånting, men inte så kul när man var fyrtio.
Att dricka tillförde inget till mitt liv längre, så jag tröttnade på det.

Andreas Kleerup skriver i kväll, söndag, på debattsajten Newsmill om konstnärer och stimulantia. »Vissa röker tobak. Andra röker annat. / … / Testa snus. Att sätta sig över folk som Vet att de har problem när du själv är slav under Nikotin-devil är bara tunt.«

* * *
alla mina drömmar
har gått i uppfyllelse
jag skriver det här till er
som tvivlar på att ni behöver mig
- Bruno K. Öijer

* * *
Sådärja. Förutsatt att allt det här hänger ihop – vilket jag själv är alldeles säker på – så slutar vi här för den här gången.

* * *
Häng on.

Frank Sinatra ställer till med pölsa i hyllorna

Jag storstädar. Det är ett smutsigt jobb men någon måste göra det. Det var ett år sen sist. Minst ett år sedan.
Vad jag pratar om är att jag dammar, rensar och sorterar de enda världsliga ting jag fäster vikt vid — mina böcker och skivor. En del av det ska flyttas över till hyllorna i mitt nya skrivarrum.

Jag vet att jag kommer att få svårt med nattsömnen när jag har bökat klart i hyllorna, vältrat upp en massa begravda hundar, blivit påmind om alla halvarslade hjältesamlingar man har på gång.

Det kan gå långa perioder under vilka jag lyckas förtränga att jag i min ägo inte har exempelvis förstaupplagan av Stieg Trenters »Farlig fåfänga«. Jag kan också tillfälligt hänga av mig minnet av när jag i en tågkupé glömde Raymond Carvers »Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek« och ännu inte har lyckats få tag i ett nytt ex på antikvariaten.

Men allt sånt där kommer över en nu. Och sen alla pinsamheter som står djupt begravda i skivsamlingen. Ta exempelvis … nej, det finns gränser för vad man lämnar ut.
Under ett år hinner också en som aldrig begåvades med ordningssinne ställa till med en pölsa i hyllorna. Som … vad ska vi hugga till med bland allt som skulle få en bibliotekarie att kallsvettig och olustig gå undan och dra ett gäng Ave Maria.

Vi hugger till med Simon & Garfunkel. Jag har ett par av deras gamla LP-skivor, Sounds of Silence och Bridge Over Trouble Water, insorterade på S. Som sig bör, som varenda en med minsta bibliotekariesjäl i sig skulle ha.
Men allt jag har med dem på cd, ett samlingsalbum, det har jag stående på G.
Det är Frank Sinatras fel.

Jag kom en gång hem från Ingo och Peter på Folk & Rock med Sinatras då nya best of-samling My Way, och den fick inte plats bredvid de andra Sinatra som stod längst ut till höger i S-hyllan.
Jag hade inte hjärta att flytta ner honom på en ny rad, i närheten av Uno Svenningsson (åfan, där halkade en pinsamhet in ändå) med sin gnälliga röst.

Den gången lyckades jag dock intala mig själv att det fanns en viss logik bakom att göra plats för Sinatra genom att flytta upp Simon & Garfunkel till en ledig G-glugg.
Jag menar, de hette ju Tom & Jerry från början och kunde lika gärna ha kallat sig Garfunkel & Simon vid namnbytet.
Sånt där kan svänga snabbare än man hinner säga U2, och har ingenting att göra med vem som är geniet i ett låtskrivarpar.

Tänk bara en stund på vad det står på skivetiketterna till The Beatles tio första originallåtar. Som upphovsmän står där »McCartney-Lennon«.
Först från och med när singeln »She Loves You« släpptes 23 augusti 1963 blev det ordning på Abbey Road-torpet: »Lennon-McCartney«.

Ålrajt. Jag håller med om att det var ett långsökt resonemang. Jag var ända ute vid hörnflaggan för att dribbla det i mål.
Och jag kan ha skrivit det för att briljera med vad jag nyss läste när jag kom av mig i städningen av hyllorna med musikböcker och fastnade i en bok som noga går igenom hela The Beatles stora låtkatalog — Ian MacDonalds »En revolution i huvudet«.

***

Jesper, aka Zigge när han lämnar ironiska kommentarer om gubbrockare i farsgubbens blogg, påpekar att Björn Ranelid har en narcissistisk jämlike i Harry Potter-böckernas Gilderoy Lockhart.

***

Spännande intervjuer med John Lennon på cd, som den allra sista: Testimony – The Life And Times of John Lennon»In His Own Words«.

***

Ian Rankin överger i sin senaste bok den ruffige Edinburgh-polisen John Rebus. Rankins nya kriminalroman är en fristående thriller med titeln »Doors Open«. Huvudkaraktären heter Mike Mackenzie, man med »the devil in his soul« och en plan som går ut på att befria National Gallery of Scotland från några av dess värdefullaste konstverk.

***

Man kommer inte undan, julsånger överallt nu. Vilken är populärast? Ja, åtminstone om man frågar engelsmännen är det Whams »Last Christmas«. Det visar en sammanställning som den brittiska motsvarigheten till Stim har gjort. George Michaels och Andrew Ridgeleys hit från 1984 är etta på den lista som följs av Band Aid’s »Do They Now It’s Christmas«, Pouges »Fairytale of New York«, Mariah Careys »All I Want for Christmas is You« och Bruce Springsteens version av »Santa Claus is Coming to Town«.

***

SOM SAGT VAR

»Dagens bortskämda fildelare har inte en aning om dom umbäranden vi tvingades genomlida för att stjäla åt oss lite musik. Ständigt ett nervöst finger på bandspelaren för att inte Kaj Kindvall skulle prata sönder låten!«
- Berglins i SvD

***

Jag ser ju inte på tv. Det ligger ingen snobbism i det. Jag vill helt enkelt hellre läsa böcker och lyssna på musik om kvällarna, och tv-serier som folk jag litar på säger är bra väntar jag  med att se tills de kommer på dvd så att jag kan titta när det passar mig. Den enda av de där serierna som jag de senaste åren har följt direkt i tv är Sopranos. I dagarna släpps David Chases gangstersaga, alla sex säsongerna, i en och samma dvd-box. Vill vill vill ha.

NY BOK

NICK HORNBY ❘ Shakespeare Wrote For Money ❘ McSweeny’s Books
Nick Hornby har,  av anledningar jag inte känner till,  tyvärr lagt ner sin månatliga kolumn Stuff I’ve Been Reading i det litterära magasinet The Belivier. Denna hornbyska läsdagbok i spaltform finns samlade i två tidigare böcker. I denna den tredje och sista visar Hornby som i de tidigare att han kan lika mycket om böcker som om popmusik och fotboll. Och han visar det med stil. Oemotståndlig läsning.

***

HALVARS LÅTAR VOL 6

1. Say It Right – Nelly Furtado 2. Human – The Killers 3. In The Garden – Van Morrison 4. (Just Like) Starting Over – The Flaming Lips 5. Logiskt – Petter 6. Bad News – Kanye West

7. Jealous Guy – Youssou N’Dour 8. Apple of My Eye – Ed Harcourt 9. I Don’t Want Nobody But My Baby – Tony Owens 10. Knockin’ On Heavens Door – Anthony & The Johnsons 11. Alright – Pilot Speed 12. Brownsville Girl – Bob Dylan

Julmagi med David Bowie och Bing Crosby

En ung David Bowie hälsar på Bing Crosby i en amerikansk tv-julshow 1977. Bowie säger till Crosby att han gillar sånt nytt »som John Lennon och Harry Nilsson«, och de ställer sig vid pianot, sjunger duett i »Little Drummer Boy«. Julmagin som uppstår får änglarna att börja sväva kring granen.

Jag vill dela med mig av sånt som The Cars handklapp

Handklappet i The Cars »My Best Friend´s Girl«.
Som jag älskade det handklappet när jag 1978 köpte Bostonbandets debut-LP The Cars och spelade skivan om och om igen.
Efter tjugo år, ja, kanske mer, min LP-samling har länge varit dammråttornas bästa gömställe — efter så lång tid har jag nu återupptäckt det där handklappet.
Tack vare Spotify.
Det där handklappet är ingenting att leka med, det där handklappet är en viktig del av mitt liv.

Så muttrande gamla skivsamlare och inbitna nedladdare får säga vad de vill för mig. Jag bryr mig inte, jag skiter i det. Och det är min blogg. Jag tycker Spotify är fantastiskt och blir en större entusiast för varje dag.
Det är därför vill jag sprida det till så många som möjligt. Och jag vill dela med mig av de finaste sångerna som jag hör bland alla de miljontals sånger som finns att lyssna på alldeles gratis därute.
Jag vill dela med mig av mina spellistor i luckan Halvars låtar.
Jag vill dela med mig av den sång som är Dagens låt.

Det är inte för att jag har blivit någon PR-nisse för Spotify, de har egna PR-nissar, det är för att jag vill dela med mig av någonting som jag älskar.
Därför har jag ordnat fram en massa invites till min nya musikvärld. Jag kommer att lotta ut fem av dem varje dag fram till jul.
Lämna en kommentar till det här inlägget om du vill ha en invite. Mejl gills inte.
Vinnarna utses i blogginlägg onsdag kväll, då fem nya invites lottas ut.
Kom igen nu alla, även ni blyga kvinnor som bara mejlar. Kom igen nu så att vi kan dela sångerna vi älskar med varandra.
Jag vill dela med mig av sådana där handklapp. Och just det handklappet finns redan i luckan Halvars sånger.

***

Ni är i finare sällskap än ni tror här. I dag har en av de aderton läst bloggen.

***

»Att Enquist trots moderns förmaningar ”kom ut i spriten” och blev kvar där i tolv år är den mörka undervattenström som suger berättelsen framåt och neråt.
Gav de där åren honom ingenting annat, så gav de i alla fall hans livsberättelse en dramaturgi, en konflikt, en seger och en sens moral.«
- Kritikernestorn Nils Schwartz hyllar i Expressen P O Enquists Augustprisvinnande självbiografi »Ett annat liv«.

***

Bruce Springsteens nya singel »Working on A Dream« finns från i dag och till 8 december att ladda ner digitalt. Albumet med samma namn släpps 27 januari.

***

Så äntligen kommer ens namn komma upp i Nobelprispratet till den där ärtsoppan och punschen.

***

I dag återpublicerar Expressens datanisse Fredrik Granlund för 128:e gången bara i år sin »Så får du snabbare dator på xx minuter«-artikel. Men rubriksättaren är en jävel på att variera sig i den helsidesartikeln. I dag tar det »10 minuter«. 127:e gången har jag för mig att det tog åtta minuter.

***

Så Vatikanen håller numera med John Lennon om att The Beatles är större än Jesus?

***

Sting och Elvis Costello har debuterat gemensamt i en nyskriven romantisk opera på Théatre du Chatelet i Paris. Sting spelar Dionysos och Costello en auktoritär poliskommisarie. Musiken är komponerad av Steve Nieve och Muriel Téodori har skrivit librettot. Allt enligt TT Spektra.

***

Snabbaste sättet att få snabbare dator är att byta från pc till Mac.

***

Michael Moores film »Sicko« gick i sådan trängseltrafik på nedladdarnas bredbandslinor att han valt att släppa sin nästa film »Slacker Uprising« gratis på nätet. Skriver Café.

***

Den välsmakande men för mig lömska julölen är här. Det händer att jag längtar efter en sån, och så är det varje år vid den här tiden.

DAGENS LÄSARMEJL
De har alla utom ett väldigt speciellt handlat om samma sak: Spotify. Ni måste gå en ABF-kurs i konsten att läsa innantill. MEJL GILLS INTE.

***

Men numera småler jag inombords åt den längtan. Tankar är bara tankar och ingenting man behöver ge efter för.

***

Lennart Perssons hemsida har haft 4000 besök första veckan. Utan annan reklam än mun till mun-metoden. Ja, vad ska man säga om den guldgruvan till hemsida. Jo, jag vet. Man kan citera vad Gefle Dagblad skrev i en recension av Lennart P:s nya bok »Sånger om sex, Gud och ond bråd död«.
»Om Lennart Persson skrivit drinkböcker eller kokböcker hade vi nog alla varit alkoholiserade tjockisar, för allt han skriver om verkar så spännande att man bara måste läsa det.«

* * *

DAGENS LÅT
YOUR TURN TO CRY
Bettye Lavette

Skolan var slöseri med hjärnceller

En tolvåring som vi har förmånen att få ha boende hos oss satt över geografiboken och ömkade sig över att skolan tar ifrån en all fritid.
— Det är slöseri med hjärnceller, klagade han. Vill man åka till Ryssland kan man ju kolla i kartboken var ställena ligger.
Jag höll en kort predikan, med gammaltestamentlig tyngd.
— Du har haft hela veckan på dej att plugga in de där sidorna. Så här går det när man ska skjuta upp saker och ting in i det sista.
Läxhjälpen A, hänsynslös som en KGB-officer i sina förhörsmetoder, tittade upp ur kartbokens uppslag över den ryska tundran.
— Det där kom då från rätt käft. Verkligen.
Man säger sånt där jag sa för protokollet, i karaktärsdanande syfte.
Inombords höll jag med den som nu skruvade på sig av olust inför kvinnans frågor.

Jag visste ju på pricken hur det kändes, hur han led av att bli bestulen på sin frihet. I hans ålder var jag själv likadan.
Och det var just där någonstans, i trakterna av floden Volga, som jag grävde ner mina egna skolböcker sju fot under marken och istället började hårdplugga vad man fick nytta av senare i livet.
Sådant som låttexter av Lennon & McCartney, Jagger & Richards, Dylan och andra livsfilosofer som ledde en vidare till allt man kan. Till allt man behöver veta för att leva det lilla liv jag lever och vill leva.
Freedom’s just another word for nothing left to loose.
Typ sådan visdom.

Men om det där kunde jag ju ingenting säga nu, till den som satt bittert hukande över den blåsiga ryska stäppen och längtade sig ut och bort till vännerna på McDonalds.
Säger man alla sanningar för tidigt har man rätt som det är hela ranchen full av frihetstörstande rebeller. Det gäller att så länge det går att luras predika vidare i luthersk och gammaltestamentlig anda.
Tids nog hittar man allt man säger ligga på dyngstacken, ja, hela sin person finner man kraftigt ifrågasatt och de ser på en med den där himlande gubbar-med-keps-bakom-ratten-blicken.

***

Det var inte Ollebo, den bäste av brevbärare, men nån han tycks ha lärt upp. Den bok som levererades till den halvarssonska postlådan i förmiddags. Ujujuj. Jo, till och med: ! Mer säger jag inte. Inte än.

***

BOKCITATET
»I den mån den historia som jag nu tänker berätta alls rymmer någon mening tror jag att det var här den började — under loppet av de där få sekunderna då ljudet från pennan var det enda ljud som fanns kvar i världen.«
Paul Auster, »Oracle Night« (»Orakelnatten«)

***

Lars Winnerbäck är ju en av Sveriges mest medieskygga artister och ger sig inte gärna ut på turné i onödan. Winnerbäckfans gör därför bäst i att bege sig till biograferna den 28 november då det är premiär för filmen »Solen i ögonen«.
Filmen är gjord av Magnus Gertten (»Blådårar«) och följer Winnerbäck på och bakom scenen och när han åker till Berlin för att skriva ny musik. »Solen i ögonen« kommer visas på närmare 30 biografer.

***

Varför de skickar den till just mig — »Why Me?«, som Johnny Cash och sedan Kris Kristofferson sa — förstår jag inte, men jag får ett recex av Katarina Frostensons senaste diktsamling »Tal och Regn«.
Jag bläddrar omkring. Istället för att skriva om något jag inte begriper kastar jag mig in i egna estetiska experiment i den väldigt ojämna högermarginalgenren.

jag hade mina vinylsinglar i ett rött läderalbum
med plastfickor
bokstavsordning Animals Beatles Dave Clark Five
Herman’s Hermits
min hockeyklubba var Sandströms left 5 och
hjälmen Spaps
jag gillade små knubbiga böcker, inte alltför
avlånga

***

Opera — tuff och snygg webbläsare. Med både den, Safari och Firefox i Macbooken flyger man tryggt omkring i sybehörsrymden.

***

Ni skulle bra gärna vilja veta vad jag lyssnar på i kväll. Och vad jag läser.

***

I trailern för Sam Mendes kommande storfilm »Revolutionary Road«.
— Vi kan bli lyckliga här, säger Leonardo Di Caprio.
— Jag hoppas det, Frank, jag hoppas verkligen det, säger Kate Winslet.
Vi som läst Richard Yates klassiska roman om April och Frank Wheeler, ja, vi känner till vad som ryms i den ödesmättade dialogen …
Biopremiär 26 december. Om den inte kommer till Borlänge — jag vet en som kommer bombhota biografen.

Läs boken innan du ser filmen. Nysläppt på Norstedts förlag. Ni minns vad vi tidigare har sagt här på Halvars huvudsaker om Yates debutroman från 1961: en av de stora amerikanska 1900-talsromanerna, vid sidan av böcker som Fitzgeralds »Den store Gatsby«, Salingers »Räddaren i nöden« och Faulkners »Stormen och vreden«.

***

Jag lyssnar på Jayhawks-genierna Mark Olsons och Gary Louris nya album »Ready For the Flood«. Hur har jag fått tag i den? Släpps ju först i januari nästa år. Säger jag inte.

***

Ni som av outgrundliga anledningar bloggar hos Blogdog och finns under Halvars vänner ombedes vänligen skicka nya länkar. De ni har fungerar inte längre. Och utifall I could stand inside your shoes, skulle jag då se till att leverera en WordPress- eller Blogger-länk. Meddelas endast på detta sätt.

***

Nej, än har The Guardians fotograf inte dykt upp i Halvars huvudsakers skrivarstuga för att knäppa en bild till serien Writers’ rooms. I väntan på det kan ni se hur det ser ut i Gillian Slovos arbetsrum. Jag vill börja skriva en tjooock bok så fort jag tittar på sådana här bilder

***

Jajaja — jag vet att jag tjatar.
Men det finns ett gäng julklappar kvar.
Femti spänn. Ju.

***

Men vad jag läser för bok säger jag inte. Inte förrän nästa gång vi hörs.

Mejlet får mig att svimma av pubrocknostalgi

Jag får mycket mejl, fler och fler, en sån här dag när vi har varit där igen och fingrat på den hetaste plattan massor. Tänk att det där ämnet fortfarande är så känsligt, så laddat, så farligt att prata om. Och sån okunnighet, såna svårigheter att läsa skriven text. År 2008. Jag kan inte hjälpa att jag blir full i skratt.
Okej, jag läser alla mejl, jag svarar på alla. Så småning om. Men ta inte illa upp om du får vänta ett tag på svar.
Sitter jag vid Macbooken, då försöker jag svara på uppstuds, gör jag det inte – ja, då hoppas jag att du förstår att det kan vara fler än just ditt mejl som har plingat in medan Macbooken stått obevakad.

Missuppfatta inte nu, jag älskar verkligen att få läsarmejl, men tänk tanken att en kommentar i bloggen kan vara lika bra som ett mejl.

Ja, bättre – böckerna och musiken många gärna vill prata med mig om kommer garanterat många andra att uppskatta lika mycket som jag gör, och det skapar trådar som kan leda åt vilka underbara håll som helst.

Jag menar, jag fick nyligen ett mejl från popkonnäsören Micke i Rättvik, som ledde till att jag för första gången på kanske tjugo år lyssnade på Ry Cooders LP Bop Till You Drop.

Han droppade Graham Parker också. Och Nick Lowe. Och Squeeze.
Och The Records. Och Any Trouble.
Svimmade jag av popåpubrock-nostalgi?
Har Carolina Gynning stringtrosor?
Ett härmed popkulturstämplat Micke-mejl.

* * *
Cee-Jay – klicka här. Och, Stövar’n, se nu till att Spara Den Där Webbadressen. Bilder från webben kan man man lagra där också, och tubenvideosar och, och, och … Vore det inte en sådan vedervärdig reklambyråklyscha skulle jag skriva att the sky is the limit för vad man kan ha det där stället till.

* * *
Ser väldigt film noir ut just nu utanför skrivarstugefönstret.

NY BOK

MARK LEVENGOOD, »Hjärtat får inga rynkor«, Piratförlaget
Kåserisamling man förstås ska »läsa« som ljudbok. Mitt trick blir att suggerera fram Mark Levengoods smeksamma mumintrolletröst. Lättlästa, lättviktiga men underfundiga reflektioner med partierna om författarens egensinniga mormor som toppnummer.

* * *

DAGENS FULMEJL

Dagens mejlförsök har som rubrik i ämnesraden: »Drunk McCain died in car-crash«. Som de håller på måste det ju finnas gott om ärthjärnor som klickar igång den där skräpposten.

* * *

I dag var det nära att jag kom ihåg att ta det där om min syn på utropstecknet.

* * *

Ska vi säga onsdag som deadline för bokutlottningen. Så hinner vinnarna få sina böcker till helgen. Om posten sköter sitt. Ett par av er har mejlat. Jag sa att mejl inte gills. Gör om, som bloggkommentar.

LYSSNA PÅ

Inte nog med att Lotta Bromé är den bästa av radioröster, sju minuter i tre i eftermiddags spelade hon »Everybody’s Talkin’«, med John Lennons svenskättade krökarpolare Harry Nilsson. Inget iTunesbibliotek kan anses seriöst utan Harry. Av mina egna LPn med Harry Nilsson har Spotify tyvärr inte albumet Nilsson Schmilson men väl samlingen Personal Best: The Harry Nilsson Anthology. Mannens bredd visas också på A Little Touch of Schmilsson in the Night, där han till full orkestrering sjunger standards som exempelvis »As Time Goes By«, »Makin’ Whoopee!« och »Lacy Moon«.

* * *

Jag kommer nog aldrig att förstå vad det är som driver en att skriva om sådant andra munkavlar sig själva för att knipa käft om. Men jag anar att det är den typen av grejer som självupptagna förstapersonsskribenter oundvikligen bara gör.

* * *

Den där nedlåtande drygheten hos en del människor i stormedierna. Man finge dem inte att låtsas om att de läser en sån här Musse Pigg-blogg från landsorten om man så fimpade sina Camel under fotsulorna på dem. I dag har en av de där Stureplansfjantarna gjort misstaget att gå in här från sin egen bloggs administrationsplats.
Hahaha.
Det Syns Att Du Har Varit Här Och Jag Har Vetat Länge Att Du Hänger Här Varje Dag.
Och ändå låtsades du inte ens veta om vad jag hette när jag artigt sträckte fram handen och hälsade på dig under Peace & Love.
Skulle jag någon gång visa upp det minsta lilla av sådan arrogans hoppas jag att ni slår mig på käften. Det hårdaste ni kan.

* * *

Romantikern i mig har ända sedan sjuttiotalet varit svag för Rod Stewart, så självfallet är en av hörnstenarna i mina skivhyllor den fläskiga Roddan-boxen Storyteller: Complete Anthology 1964-1990. Nästa vecka släpps ett prisvärt alternativ till den 4cd-lådan, dubbelmackan Some Guys Have All the Luck. 32 av de finfinaste sångerna av blondinjägaren med rockhistoriens raspigaste röst.

* * *

A har nu levt ut sin vita period. Bokhyllorna i det rum som jag betraktar som min skattkammare blev väääldigt fina, och ända sedan i morse till nyss har A och Cissi varit på Ikea i Gävle och för så många tusen kronor att jag vill leva vidare i ovisshet om hur många handlat matchande accessoarer till allt detta vita.

* * *

DAGENS CD

Min gode vän Foto-Hasse, som på sin rock’n'rollande blogg uppträder under artistnamnet Zigne, ska ha hela kredden för det här. Utan honom hade jag levt vidare utan att begripa hur inihelvete bra Richard Thompson är. I går kväll guidade Zigne mig till albumet Rumor and Sigh. Med avbrott för mat och dryck har jag lyssnat på den skivan sedan dess och lyssnar nu. Just nu på spåret »I Feel So Good«. Med mullrande mörk, vibrererande, livsfarlig röst sjunger Thompson »I feel so good I’m gonna break somebodys heart to night …« Man tror honom där, jävlaranamma så man tror honom där.

DAGENS LÅT

RICHARD THOMPSON ❘ God Loves a Drunk ❘ Från albumet Rumor and Sigh (1991)

Will there be any bartenders up there in heaven?
Will the pubs never close, will the glass never drain
No more D.T.’s and no shakes
And no horrors
The very next morning you feel right as rain
‘Cause God loves a drunk, the lowest of men
With the dogs in the street and the pigs in the pen

Så skyll dig själv om du inte klickar här och lyssnar på Thompson live.

Skivor eller webbjukebox – det är den nya frågan

Alltså Spotify, jag har smyghängt där ett tag nu, sent på nätterna, jag är sexton år igen om morgnarna, The Boxer ser på en med Suzanne Reuter-blick för att han inte får pissa ner mer äventyrligare buskar och trän än de i hemmamarkerna.
Jag börjar allt mer ifrågasätta meningen med alla dessa nedstiganden till webbunderjordens mörkaste musikvatten med mp3-metspöet agnat.
Och allt detta joxande med iTunes, lägga in sina cd-skivor där, hämta hem albumbilder, rigga spellistor, genresortera, dona och dutta och ha sig som nån finnig frimärkssamlare med Elvis Costello-brillor.

Jag menar, jag är medelåldring, jag har inte fått dit Ens En Fjärdedel av mina cd:n och Bara Börjat Gruva Mig vid tanken på att det finns några hyllmetrar vinyl att sen med nån Clas Ohlsson-skivspelare man måste skaffa för x tusen spänn ta itu med Sisyfosprojektet att digitalisera LP- och singelskivorna.
Skägget är redan grått på en, det kommer att vara mossgrönt innan man blir klar med det projektet och kan ligga på långvårdsavdelningen och rocka loss till Tom Waits och Dwight Yoakam och de andra på W och Y längst ner och längst bort i skivhyllorna.

Jag ljuger inte nu. Jag umgås med ångestridna planer på att knalla bort till Expo Köp, mataffärn en bit bort, och hämta ett gäng Chiquitakartonger, bedöva känslorna med ljusgröna piller och låta cd-skivorna göra bananflugorna sällskap till Ingo på Folk å Rock.
Allt utom LP-skivorna.
De doser av ångestdämpare det skulle kräva – det finns inte ens en internetdoktor som skulle skriva ut de doserna.

Allt, så gott som allt, som de där bananflugorna kommer att få umgås med i väntan på att Ingo ska öppna kartongerna finns på Spotify. Snart finns rubb och stubb på denna webbjukebox och varför ska man då ha skivor i hyllorna och mp3:or som tar upp plats och saggar sprutten i Macbooken?
Jag har betalat 999 kronor till Spotify och kan nu knappa in vilka låtar jag vill på den där enorma webbjukeboxen under ett helt år framöver. Mitt senaste skivinköp gick på 408 kronor. För två skivor, eller tre då, en av dem var en dubbelmacka.
Håll med om att det är en fråga man bör ställa sig.
Jag ställer mig den hela tiden.
Jag fick inget ro i sinnet förrän jag också fick skriva ur mig den frågan. Nu står den här svart på vitt och tvingar mig att snart komma fram till ett svar.

* * *

Nämen titta – för att höja sina tittarsiffrror har Weman börjat sexblogga.

* * *

Spotify kommer få en att läsa om böcker också. Som Lennart Perssons »Sånger om sex, Gud och ond bråd död«. Alla fina sånger han guidar till där, man kan lyssna på dem samtidigt som man läser.

* * *

Ni som noterade tipset om Mark Oliver Everetts fina lilla självbiografiska bok »Saker och ting som barnbarnen borde veta«, ni kommer att bli lika nyfikna som jag blev på de sånger Everett ger ut under namnet Eels. Själv är jag inte säker på att jag ens hade hört talas om Eels förrän jag läste boken.
Nu har jag, tack vare Spotify, lyssnat på Eels nästan oavbrutet sedan klockan halv elva i torsdags kväll. 254 Eels-låtar finns på Spotify och jag hart fått en ny husgud i Mark Oliver Everett.

* * *

Ni glömmer väl inte utlottningen av Simon Kernicks deckare »Handel med döden«. Tre ex av boken på spel. Av deltagarantalet hittills att döma är vinstchansen hög. Gillar du inte deckare? Tänk på att det inte står på förrän du måste skaffa julklappar. Intresse för utlottningen kan lämnas som kommentar i vilket blogginlägg som helst. Jag läser alla kommentarer.

* * *

Ni litar inte på mig, ni litar på Jan Gradvall (det är inte han på bilden, cigarrmannen är Everett):
»Mark Oliver Everett kan vara den sista stora musiker du aldrig hört talas om. För mig befinner han sig på samma nivå som Tom Waits, Ray Charles, Nina Simone, Curtis Mayfield och John Lennon. Eller Carole King, Lou Reed, Fred Åkerström, Hank Williams, Brian Wilson och Ian Curtis.«

* * *

Nädå, allvarligt – Wemans blogg har blivit utsatt för censur. Storebrorsfasoner från SVT att lägga sig i vilka bloggar de anställda besöker.

* * *
För den som inte har tillgång till Spotifyjukeboxen rekommenderar Gradvall som introduktion till Mark Oliver Everetts musik samlingen Meet the Eeels. Och som överkurs för redan invigda albumet Useless Trinkets.

* * *
Fan vad jag röker igen nu. Femton tjugo cigg om dan.

* * *
Tack för visat intresse den här veckan och ha en fin helg. Själv ska jag läsa ett par nya böcker, som vi ska prata om nästa vecka. Och utforska Spotify ännu mer.

Jag hejar på hösten och Bruno K.

Jag håller på hösten och på Bruno K. Öijer. Jag vill att hösten ska vinna, jag vill att Bruno K. ska vinna.
Jag har ställt upp Macbooken på skrivbordet under fönstret här ute i skrivarstugan. Jag tittar ut över de snart avlövade lindarna längst bort på tomten, de fem urgamla lindarna, tjugofem meter höga, och oktobervinden rycker loss löven från de vida grenarna och sprider dem som en gulbrun ryamatta över gräsmattan.
Kommer bli ett djefla jobb att kratta upp allt det där.
Synd att man har så mycket nya böcker som måste läsas och skrivas om att man inte kommer att få tid att hjälpa A med det.

Annars brukar jag ju sitta i fåtöljen – en mjuk och bred och med fotpall och kuddar och ja, extra allt – och skriva med någon av mina tre laptoppar i knäet.
Men nu är det höst, på väg att bli vinter, jag vill ha närkontakt med den förvandlingen, jag vill inte missa en sekund av det, det är min bästa tid.
Jag hejar på hösten.
Men gillar ändå vintern.
Om den är snöig.
Jag vill egentligen inte göra någonting annat om dagarna så här års än att i min nya fårskinnsfodrade Fjällrävenjacka flumma omkring med The Boxer i skog och mark. Fast jag vill ju skriva också, hur skulle det annars se ut, hjärnan skulle ju förtvina på en om man inte läste och skrev.

Man kan inte sitta på en stubbe i skogen och skriva så här års. Det blir för kallt åt röven, för att tala Malin Wollinska. Men som henne vill man ju inte tala. Så det blir för kallt om baken. Trots att Fjällrävenbrallorna därstädes är förstärkta med skinn. Så jag ställer Macbooken på skrivbordet som står under de stora dubbelfönstren i skrivarstugan.
Och hejar på hösten.
Och på Bruno K. Öijer.

* * *

Det var längesen, men nu lyssnar jag på John Lennon. Samlingen »The John Lennon Collection«. Gör som jag alltid gör när jag spelar den: hoppar över de tre första spåren, »Give Peace a Chance«, »Instant Karma« och »Power to the People« och går direkt på resten. Sexton sånger som världen inte skulle klara sig utan. Eller åtminstone bli en sämre plats utan.

* * *

Det mejlas lite gnöl över att bloggrullen var ett av inslagen som gick upp i rök när jag raderade alla länkar i bloggens högerspalt. Inga namn – inte ens Per Georg tänker jag nämna – men det finns latoxar därute som inte själva hade bokmärkt de bloggar de vill följa utan gick hit till Halvars huvudsakers bloggrulle för att läsa dem. Tja, ni får väl göra som jag fick göra. Tror ni att jag kopierade den där rullen innan den raderades? Då känner ni inte mig. Nej, jag fick minsann googla fram varenda en av dem.

* * *

Å andra sidan: A behöver myyycket frisk luft nu, nu när hon också har börjat måla resten av bokhyllorna vita.
Lagom till helgen är hon säkert klar med det och kan börja kratta löv.

* * *
Så gott som allt man behöver av Bruno K. Öijer före dikterna i den Augustprisnominerade »Svart Som Silver« finns i pocket.
Jag vet inte, jag kan inte svära på det, jag är ingen litteraturvetare, jag är autodidakt, men nog tror jag att man kan säga att Bruno K. Öijer, trots att han har gett ut böcker och verkat som estradpoet i 35 år, ända fram till för en femton tjugo år sen mest var en angelägenhet för en rätt begränsad samling hardcorefans. Bland mina vänner var det åtminstone så, det var bara Kocken som läste Bruno K.
Det genombrott som gav Bruno K. en större och vidare publik, där jag ingick, kom med »Medan Giftet Verkar« 1990, diktsamlingen som inledde den numera klassiska »Trilogin«, där även »Det Förlorade Ordet« (1995) och »Dimman Av Allt« (2001) ingår.
Och denna »Trilogin« kan man få för ett par tjugor. Och det mesta av vad man i övrigt behöver finns också det i pocket, i volymen »Samlade dikter«. Så ingen behöver stå där och säga att Bruno K. Öijer, den har jag aldrig läst, när han får Augustpriset.
Bra att ha i rockfickan så här års är Bruno K. också. Det är en höstman, en soulmate.

* * *

»I’m doing fine watching shadows on the wall«, sjunger Lennon nu.
Också en av mina bästa grenar.

* * *
De Augustprisnominerade förutom Bruno K. är ju»Ett annat liv« av Per Olov Enquist; »Tal och Regn av Katarina Frostenson; »Reglerna« av Sara Mannheimer och Edelcrantz förbindelser« av Malte Persson.
Vad tycker jag?
Frostenson går inte att läsa, jag förstår ingenting. Persson är en litterär elitistisk snobb, jag vägrar läsa sånt. Mannheimer har jag inte läst. Enquists självbiografi är mästerlig och vinner nog. Men jag hoppas på Bruno K. Vi läser för lite poesi i det här landet. Den bok som vinner Augustpriset säljer pallvis.

* * *

Maggan, trogen bloggläsare i Göteborg, rapporterar i mejl att GP i lördags ägnade en hel kultursida åt Lennart Persson. Det gjorde GP förbannat rätt i. Men vad de gör förbannat fel i är att inte lägga ut den sidan på nätet. Så kan vi inte ha det, GP.

* * *

Katrin Zytomierska kallade ju Marcus Birro för ett »fyllo«. Birro har varit spik nykter i flera år. Att döma av Stureplansbimbons eget bloggeri är hon full varenda helg. Plus någon eller några kvällar mitt i veckan.

* * *

Mary Gauthiers »Filth & Fire« – jag spelade det före Lennon, hade glömt hur bra det albumet är. Hon låter som … ja, en gatukorsning av Lucinda Williams och Steve Earle. Ladda hem.

* * *

Veckans krönika: Bengt Ohlssons i DN På Stan. Börjar så här:
»Jag tar del av nyheterna om att ett fläskigt antal tusen personer varslats på Volvo personvagnar och det är helkroppstäckning på nyheten med Aktuellts nya folkliga nyhetsankare på plats i blåställ på verkstadsgolvet okej inte riktigt men nästan och det är göbbar från golvet som är Rent Ut Sagt Förbannade och en vd-typ i rock och sjal som flackar med blicken och har gått på kurs för att lära sig säga att han Har Förståelse För Att Det Uppstår Oro och i bakgrunden flammar Göte Johansson som han alltid har gjort.
Och jag tycker att det är lite VÄL. Eller hur man ska säga.«

Det fina med att klicka här är inte bara att ni kan njuta av resten av Benkekrönikan, nej, på köpet om ni scrollar vidare en bit ner kan ni läsa Hanna Hellquists krönikor. Finns alltså dubbel anledning att bokmärka vad som fås upp vid det där klicket. Benke och Hanna – frågar ni mig, så är det Sveriges två bästa krönikörer just nu.

* * *

Tja, »Cold Turkey« … den kanske också världen skulle klara sig utan.

* * *

Evernote! Äntligen en chans att få ordning på alla dessa anteckningar, webbklipp, Youtubevideor, bokomslag, författarporträtt, cd-omslag, bilder och … jamen allting. Och på Samma Ställe.

* * *

Ett annat sätt för latoxarna – som jag själv (nu leker jag Benke) När Det Var Så Dags kom på – är att hitta nästan varenda en i den där bloggrullen här.

* * *

Å tredje sidan: min åsikt är att lövkrattning är samma kvinnliga gren som bokhyllemålning.

* * *

Malin EA, hon som vann Johanne Hildebrandtboken, hon var från Husqvarna. Där ser man.

* * *

It’s all over now, baby blue.