Bättre fly än …

Jag har disciplinerade skrivardagar, hela den här hösten, jag har gjort upp ett strikt schema för att nå ett mål som nu står så nära att bara upploppet återstår, men för andra dagen i rad går skrivandet i stå och jag flyr.
Jag vet vad det beror på, jag vet så väl vid det här laget vad det beror på.
Min perfektionism, det där fanskapet till prestationsångest.
Så fort jag lämnar det prestationslösa skrivandet här och på papper, låt oss kalla det Moleskineskrivandet, och det blir på allvar, när infall och idéer och kickskrivna utkast ska filas och sandpappras och renskrivas, då, i det läget, då tycker jag inte att det jag skriver duger längre.
Då är det som att jag måste prestera, då måste det bli perfekt. Det får inte längre bara duga.

Istället för att utmana den känslan (jo, jag vet att det i grund och botten handlar om självkänsla) och stanna kvar i skrivandet så flyr jag från skrivandet.
Hit. Till facebook. Till mejlen. Till spotify. Till iTunes. Till andra sidor på webben.
Min terapeut, jag behöver nog börja gå där igen, jag vet vad Terapeuten skulle säga.
Hon skulle säga att jag behöver gå emot mina rädslor om att bli vägd och befunnen för lätt och tvinga mig kvar i skrivandet genom att gå lika långt som Jonathan Franzen.

Jag läser om honom när jag tar mig till ett av mina mest frekventerade flyktnästen, Jan Gradvalls hemsida.
Jan Gradvall skriver att Jonathan Franzen i samband med släppet av sina nya roman ”Freedom”, utnämnd till mästerverk av i princip samtliga amerikanska tidningar, i en Time Magazine-intervju redogör för sina skrivrutiner.
Jonathan Franzen berättar att han arbetar i ett kalt kontorsrum och skriver på en antik dator utan internetuppkoppling. För att ändå inte bli frestad att gå ut på nätet någon gång ibland och ”kanske bara kolla en grej” har han klistrat fast Ethernetkabeln med superklister och därefter sågat av den.

Kan man skriva mästerverk på det viset, så borde man ju också kunna skriva bagateller på det viset.

Phil Collins sjunger Tamla Motown-soul

Plötsligt gillar jag Phil Collins.
Phil Collins!
Tack vare Jan Gradvall.

Ångest är inte gratisbloggarens arvedel

Musikvärldens största talang

Jan Gradvall tipsar. Han kallar henne för »musikvärldens just nu allra största talang och framtidslöfte«.
Så jag lyssnar, förstås; det är ju Gradvall, på 19-åriga amerikanskan Taylor Swift.
Det känns nu som att jag vill puckla på någon. För att Taylor Swift har funnits. Och ingen förrän nu har meddelat att hon finns.

Taylor Swift – Taylor Swift

Runt halv två istället för ’round midnight

Jag gillar inte när man säger: jag har inte tid. Alla har tid. Läs bara Bodil Jönssons bok »Tankar om tid« om ni inte tror mig.
Jag har läst den, köpte den på bokrean ett år, så jag säger inte att det har funnits dåligt med tid i dag.
Vad jag säger är att tiden i dag har gått i otakt med mig, i en takt som passar mig illa, som stressat upp mig.
Inte mycket kan få mig i det tillståndet, jag var ko i mitt förra liv. En trådlös uppkoppling som börjar sagga kan. Och mejl som varken kan skickas eller tas emot. De gånger det händer, det är då jag förstår hur illa däran jag är. Hur jag som annars känner mig fri känner mig ofri.
Jag som i själ och hjärta är en frilansare känner mig låst, och jag känner mig handlingsförlamad.

Det här blogginlägget, otakten med tiden gjorde att jag kom till ro med att börja skriva det vid 22-tiden.
Jag hade det klart ’round midnight, som Thelonious Monk skulle ha sagt. Jag klickade på spara för att på ett annat ställe hämta en bild på Nina Simone. Men först gick jag ut på verandan och belönade mig med en Marlboro.
Ja.
Jag låter det stå mellan raderna vad som hade hänt när jag kom tillbaka in till läsfåtöljen. Allt jag behöver skriva är att tiden istället för ’round midnight nu är runt halv två.
Och nya bilder på fler än Thelonious Monk och en till, nej, glöm det, det hämtar jag inte.

***

Alltså allvarligt — finns det fortfarande folk som tror att alkoholism är något man har bara då och då?

***

Elvis Costello blir programledare i tv, skriver SvDs Harry Amster. Costello kommer att leda den nya musikshowen Spectacle på Sundance Channel. Premiär på onsdag i USA. Bokade gäster i de 13 timslånga avsnitten är sådana som Lou Reed, Norah Jones, She & Him, Jenny Lewis och Elton John, som även är producent för showen. Artisterna kommer både att spela, sjunga duetter med och föra långa samtal med musiknörden Costello.
Jag ser ju inte på tv. Nog får man väl in Sundance Channel i Sverige?

***

DAGENS BLOGGARE
Han igen, säger ni. Ja, säger jag. Ni Hör Ju Inte Vad Jag Säger. Olle Svalander är i hysterisk form. Tonträff som en dubbelfattad Björn Borg-backhand. Humor som en underskruvad J-O Waldner-serve. Kommer bli bok om kattjävlarna. Tro mig.

***

Lars Winnerbäck är senaste bokningen till 2009 års Peace & Love-festival i Borlänge. Winnerbäck gör inte bara en utan tre spelningar: en akustisk på torsdagen, med rockband respektive sitt stora band dagarna därpå.
En trippelbokning som får vissa att skaka av dödsångest, andra att uppgradera planerna på ett endagarspass till ett tredagarsdito.
Tidigare klara för Peace & Love 22-27 juni: Turbonegro, Thåström, Moneybrother, Anna Terheim, Timbuktu, Atmosphere, The Stranglers, Henry Rollins spoken word, Satyricon, Titiyo, Frida Hyvönen, Slagsmålsklubben, Sonic Syndicate, Kalle Baah, Perssons Pack, Witchcraft Division of Laura Lee och Deportes.

***
Jan Gradvall har uppdaterat sin hemsida med recensioner av bland annat Per Gessles och Eldkvarns nya skivor samt med en kontroversiell krönika om fildelning.

***
NY BOK
Nej, jag skriver inte om det en gång till.

***
DAGENS KÄKDROPP
Nej, ni vill inte veta vad som slängdes ihop i dag. Och Blomman tycks ha haft fullt upp med en spellista.

***
DAGENS SPELLISTA
Ja, det måste ju bli en kvinnas. Inte bara för att det är första kvinnan som i denna manliga gren vågat sig på att skicka in en spellista, utan också för att hon är den första hittills som fått med Hall & Oates.

very blandat by samewa

***

Jag har absolut gehör på den fronten. Säger jag att nån skriver bra så är det bara så att den skriver bra. Det är inte ens diskuterbart.

***

Alla spotifyaner har väl sett att tre av de fyra Dave Godin’s Deep Soul Treasures-samlingarna ligger där. Dave Godin? Englands Lennart Persson.

***
I dag var det så h ä r n ä r a att jag gjorde allvar av planerna på att sluta röka. Man gör ju så mycket förhastat. Jag köpte en ny röd Marlboro och tänkte över saken ett varv till.

***
Svar kolon: ja, det finns massor av folk som tror att alkoholism är något man har bara då och då.

***

DAGENS LÅT
Mr. Bojangles
Nina Simone

Mamma smugglade ormar i behån

Vi var alltid ute på landet om somrarna. Vi åkte inte på någon semester, vi åkte ut på landet och där var vi. Alla tre, jag och mamma och pappa trots att mina föräldrar var skilda sedan flera år tillbaka. Vi sov i samma säng i sommarstugan. Pappa längst ut, jag i mitten och mamma längst in mot stenväggen.
Där på landet fanns hundarna. Och katterna. Och papegojorna och getterna och ormarna och sköldpaddorna. Och rävvalpen som pappa sköt. Ormarna som mamma smugglade i behån genom tullen i Helsingör. Undulaterna som jag stampade ihjäl, kattungarna som pappa lade på komposten. Råttorna som tinades i mikron. Där fanns allt.
Numera har pappa en hund och en etta i Vålberg. Mamma har en allergisk pojkvän. Jag har en katt, en mamma, en pappa och mammas allergiske pojkvän.

Där lurade jag er. Inga citattecken, så ni trodde jag hade blivit så där bra. Över en natt. Nej, det var inte min mamma som smugglade ormar i behån, och det var inte jag som tinade de där råttorna i mikron.
Det där var ett utdrag ur DN-stjärnskottet Hanna Hellquists romandebut. Boken ges ut i mars nästa år på Albert Bonniers förlag. Titeln är »Karlstad Zoologiska« och är enligt förlaget en uppväxtskildring som »tar oss med längre in i den värld vi så väl känner igen från hennes krönikor i Dagens Nyheter«.

Jag vet att jag är skadad, jag har varje gång läst Hanna Hellquists På Stan-krönikor ett par tre extravarv. Lusläst noooga, försökt lista ut hur hon drar upp sina kaniner ur hatten. Vad jag kommit fram till?
Det hon gör kan verka enkelt. Det verkar enkelt därför att hon ägnar sin hantverksskicklighet åt att få det att se enkelt ut.

* * *

Som Narcissus speglade sig i källans vatten sitter man här igen och skriver blogg.

* * *

Här bredvid mig ligger xxx bok xxx, en bok som jag enligt förlagets anvisningar inte får skriva om förrän xxx. Mig kan de lita på.

* * *

»De har visat »Rocky Balboa« på Canal Plus, och när jag ser den blir jag glad för att jag inte är filmkritiker. Då hade man suttit där och känt sig manad att påpeka att det här förstås inte är någon film som duttelidutt duttelidatt, och jämfört med ettan är den naturligtvis bludderiblatt och bludderiblätt. Som filmkritiker ska.«
– Benke Ohlsson i dagens På Stan-krönika

DAGENS LÄSARMEJL

»Hej Halvar!
Såg att du funderar på att dumpa skivsamlingen och har lagt 999 pengar på ett års Spotify-häng. Låter efterföljansvärt, men finns allt seriöst man behöver på Spotify? Huvudsakerna är bästa bloggen i stada.
Rock on! «
Crille Crocodile

Crille Crocodile,
Steve Forberts album Jackrabbit Slim finns där. Räcker så.
Häng on,
/Halvar

* * *

Nya numret av Runner’s World kom i dag. Det är i november sådana påminnelser behövs som allra bäst. Särskilt som både DN och SvD i dag toppar ettan och Aftonbladet har det med på ettan att bukfetma fördubblar risken att dö i förtid. Jag har mycket ogjort än, så den rubriken gör det ännu lättare att både snöra på sig lubbarpjucken och fortsätta skippa pilsnern och whiskyn.

* * *

Lita på mig – my ass att de kan. För vore det inte för att de inser att hängivna bokläsare hänger här skulle de inte skicka mig en enda av sina böcker.

NY CD

AL GREEN ❘ Lay It Down ❘ Soul
Samlingarna de där engelska soulnördarna på Ace Records sitter och kokar ihop tävlar ju utom toton, så priset till årets bästa soulskiva går till Al Green, 62. Pastor Green låter som han lät på sjuttiotalet igen. Änglarna sjöng med när jag för ett tag sen spelade de två spår han sjunger ihop med Anthony Hamilton, titellåten och »You’ve Got the Love I Need«. Album som redan ligger ute på Spotify.

* * *

Häromdan redogjorde jag för de konsekvenser som fick mig att sluta dricka. Det undermedvetna förträngde en konsekvens. När jag gick in på typ femte starkbiran började reptilhjärnans irrationella impulser väckas till liv ur sin slummer. Skammen torterar en när jag tänker på en del saker jag sa och gjorde. Men det är just att påminna sig själv om konsekvenserna som är effektivaste medicinen, och bloggen är en gratisterapeut. Ni får stå ut med det eller dra till en annan blogg.

* * *

Jag har inte hunnit med att dra vinnarna i bokutlottningen. Lovar skärpning i morgon.

* * *

Tack för era beställningar av Ol’ Man River-boken. Jag bekräftar på det här viset, och tar mig friheten att vänta ett tag med att leverera. Hybris som man har, väntar jag in fler beställningar och tar alla på en gång till posten. Säg dock till om det brådskar, då går jag raka vägen till garaget. Och Tommy E, du kan hämta böckerna när det passar dig, ring bara först och kolla så att jag inte är ute och ränner med The Boxer. Man vet aldrig, nytt nummer av Runner’s World kom ju i dag.
Nytillkomna tittare och andra julklappsjägare kan klicka här och se vad som gäller.

* * *

Tilltrycket, det andra, av Bruno K. Öijers slutsålda »Svart Som Silver« finns från och med i dag på banan. Meddelas endast på detta sätt.

* * *

Nu är det »I’m Gonna Tear Your Playhouse Down« med Ann Peebles. Den får jag aldrig nog av. Ett av världens … ja, fem bästa soulnummer.

* * *

Finns en i min omgivning som undrar när jag ska köpa den där nya Macbooken. Jag känner hans mamma, jag har levt mer än en tredjedels mansålder med hans mamma, så jag vet att hans gener innehåller ett betydande mått av en kvinnas list.
Men jag har några pommes på tallriken jag också. Så jag listar allt ut vad som ligger i hans blickar på min inte ens ett år gamla Macbook.

DAGENS MEJL 2

Strumpan i Västerås är besviken på mig för att jag »inte förstod storheten med Bob Dylan-filmen »I’m Not There«. Jo, jag förstår den rent intellektuellt, men lyckas inte känna den inombords. Det är vad som räknas i min värld.

* * *

DAGENS CITAT

»För mig har musik aldrig handlat om tidsfördriv utan tvärtom att utforska saker, förmodligen lika mycket mitt eget inre som omvärlden. Hur skulle jag kunna tröttna på det?«
– Jan Gradvall i Ica Kuriren

* * *

Skribenter som inbillar sig att de har någon som helst kontroll över hur deras alster tolkas bedrar sig själva totalt.

* * *

En Firefoxuppdatering höll på att ställa till så att det inte blev något bloggeri i dag. Det finns knappar sådana som jag inte ska trycka på. En gång fick Johan ägna en hel eftermiddag åt att från en kraschad pc-hårddisk rädda gamla nummer ur Halvars Bootlegs Series.

KÄKDROPPET

Det är bara att ni håller ett öga på kommentarerna från sådana som Blomman, Hurtig och Egon. Cee-Jay är också en djefel bland kastrullerna. Nu väntar vi bara på att den som lärt upp Grängesarslet, mamma hemma i Grängesberg, ska börja käkdroppa bland kommentarerna. Sen kan vi ge ut bloggkommentarerna som kokbok.

När popkultur är större än alla krig i världen

Det är ju när allt kommer omkring söndag, och lat som man är iakttar jag noga vad Skriften säger om hur många knop man ska tuffa fram med under vilodagen. Så jag helgar den med att låta en av er börja i dag.
Jag har ju sagt det förr och säger det igen. Den här bloggen har de bästa av läsare. Det är typ sånt här som i en jämn ström plingar in i min mejlbox om dagarna.

DAGENS LÄSARMEJL
Hej igen Redaktörn!
Har just kollat din blogg – skarp som alltid.
Nu något till dig som är en äkta musiclover och konässör i musikvärlden.
Lite kuriosa från rockens och popens vagga som jag för ett tag sedan inte hade en blekaste om. Visste du, att den första ”riktiga rocklåten” som den räknas som, spelades in i början av mars 1951 av en grupp som hette Jackie Brenston & Delta Cats.
Rocket 88 hette låten och som vanligt på den här tiden så handlade det om en motorstark V8-bil. Oldsmobile Rocket 88, lanserades 1949 med hardtop och allt, säkert det häftigaste som fanns just då.

Producent var den kommande Sun- och Elvis-producenten Sam Philips. Nu är ju inte sanningen alltid vad det vid en första anblick tycks vara. I själva verket så fanns inte den nämnda gruppen, utan låten spelades in av en inte alltför senare obekant kvinnoplågare vid namn Ike Turner. Nämnde Jackie Brenston spelade sax och sjöng en del i Turners band, Kings of Rhytm, och varför han fått cred för upphovet av låten döljer sig i dunkel, men så är det.

Ytterligare kuriosa, är att på denna inspelning hörs en distad/fuzzad elgitarr för första gången, spelad av bandets gitarrist Willie Kizzart. Tekniken för detta var inte svårare än att förstärkaren hade legat i bagageluckan på turnébilen och blivit vattenskadad, därav det uppkomna ljudet.
Världen är ju som sagt nu inte rättvis och tre månader senare så ”snodde” några Hillbillypojkar vid namn Bill Haley & His Comets låten och spelade in en cover av den, vilket gav dem en skjuts i karriären inför Rock around the clock 1954. Hillbillypojkarna har alltid ansetts och har ärats för att ha spelat in den första, alltså denna rocklåten Rocket 88, men nu vet vi ju att sanningen var en annan…
Det är inte klokt vad man lär sig i cyberrymden, eller hur?
Här kommer orginalet:
http://www.youtube.com/watch?v=zJw27ePSbaE
Svänger bra fortfarande!

/Tommy Engblom

PS: Apropå storyn. Jag glömde ett elände till i den. Pianointrot på låten snoddes dessutom, rakt av, som intro till Little Richards Good Golly Miss Molly. Kanske man ändå med en sådan start i karriären på ett vis förstår varför Ike Turner blev som han blev …

* * *

Vi skulle ju sluta köpa skivor på Amazon.com. Var det inte så vi sa, Halvar? Åtminstone dra ner rejält på det där. Åtminstone inte En Enda Skiva Till I År. Så varför släpper då de där satans briljanta engelsmännen på Ace Records den här samlingen? Och skickar nyhetsbrev om det till karaktärslöst folk ända borta i hålan Borlänge. Förintar, suddar bort, pissar på ens planer. So Much Love: Darlene Love Anthology 1958-1998. Tjugofyra sånger man inte kan leva utan. Med en av alla ens tjejer. De allra allra finaste, soulbruttorna.

SOM SAGT VAR

»Det är två saker man behöver veta om Gud. Ja, han finns. Och nej, det är inte du.«
- John Hiatt i Lennart Persson-intervju i musiktidskriften Sonic

DAGENS BLOGGARE

Jag tappade bort honom, då när de där länkarna raderades som tidigare fanns här i högerspalten och hela bloggrullen pep iväg ut i sybehörsrymden. Men Mats Weman, ni vet den vasse Café- och Offside-skribenten därnere i Skåne, håller koll på honom. Så nu har jag hittat Olle Svalanders blogg igen. Olle Svalander? Ja, han som gett ut de två fina böckerna »Junk« och sportjournalistiksatiren »Konsten att förlora«, den senare under pseudonymen Mats Hård. Böcker som redan tidigare har rekommenderats här, men som det finns all anledning att påminna om.

* * *

Hade nästan glömt hur fantastiskt albumet Dylanesque är. Påminns nu när jag utforskar Bryan Ferry (240 träffar) i Spotifyjukeboxen. Ta bara en sån som »Just Like Tom Thumb’s Blues«. Ferry gör djeflarimej den sången större rättvisa än the Bard himself. Och »Make Me Feel My Love«, den har väl aldrig låtit finare än här. Här har vi alltså ammunitionen man ska ge bort i julklapp till hädarna, de som avfärdar Bob Dylan med »den där som sjunger i näsan och blåser munspel.«

* * *

Har någon någonsin i världens presshistoria haft en större byline? MARKUS LARSSON i novembersvarta, pundarhöga versaler Tvärs Över Ett Helt Uppslag i Aftonbladet.
Alla krig i hela världen kan gå och lägga sig. Vi har ju unga popskribenter.

* * *

Eels, egentligen har vi ju pratat klart om Eels – men vad har de där (alla utom Jan Gradvall) som får sina skivor gratis sysslat med som inte har informerat om Eels? Grovt tjänstefel, som jag ser på saken.

DAGENS OCH ALLA DAGARS LÅT

»It Isn’t Gonna Be That Way«
Steve Forbert
(Från albumet Alive On Arrival, 1978)

You’ll just have to live
And see what you find
And take it from there
And follow the signs
Yeah, you think you can live
And dream your own fate
You think you can wish
And walk through the gate

Oh, it isn’t gonna be that way
It isn’t gonna be that way

* * *

Men å andra sidan vill vi ju alla hellre ha popkultur än krig.

* * *

»De enda kvalifikationer som krävs för framgång inom journalistiken är en råttas slughet, ett trovärdigt uppförande och en smula litterär talang.«
- Nicholas Tomalin

Skivor eller webbjukebox – det är den nya frågan

Alltså Spotify, jag har smyghängt där ett tag nu, sent på nätterna, jag är sexton år igen om morgnarna, The Boxer ser på en med Suzanne Reuter-blick för att han inte får pissa ner mer äventyrligare buskar och trän än de i hemmamarkerna.
Jag börjar allt mer ifrågasätta meningen med alla dessa nedstiganden till webbunderjordens mörkaste musikvatten med mp3-metspöet agnat.
Och allt detta joxande med iTunes, lägga in sina cd-skivor där, hämta hem albumbilder, rigga spellistor, genresortera, dona och dutta och ha sig som nån finnig frimärkssamlare med Elvis Costello-brillor.

Jag menar, jag är medelåldring, jag har inte fått dit Ens En Fjärdedel av mina cd:n och Bara Börjat Gruva Mig vid tanken på att det finns några hyllmetrar vinyl att sen med nån Clas Ohlsson-skivspelare man måste skaffa för x tusen spänn ta itu med Sisyfosprojektet att digitalisera LP- och singelskivorna.
Skägget är redan grått på en, det kommer att vara mossgrönt innan man blir klar med det projektet och kan ligga på långvårdsavdelningen och rocka loss till Tom Waits och Dwight Yoakam och de andra på W och Y längst ner och längst bort i skivhyllorna.

Jag ljuger inte nu. Jag umgås med ångestridna planer på att knalla bort till Expo Köp, mataffärn en bit bort, och hämta ett gäng Chiquitakartonger, bedöva känslorna med ljusgröna piller och låta cd-skivorna göra bananflugorna sällskap till Ingo på Folk å Rock.
Allt utom LP-skivorna.
De doser av ångestdämpare det skulle kräva – det finns inte ens en internetdoktor som skulle skriva ut de doserna.

Allt, så gott som allt, som de där bananflugorna kommer att få umgås med i väntan på att Ingo ska öppna kartongerna finns på Spotify. Snart finns rubb och stubb på denna webbjukebox och varför ska man då ha skivor i hyllorna och mp3:or som tar upp plats och saggar sprutten i Macbooken?
Jag har betalat 999 kronor till Spotify och kan nu knappa in vilka låtar jag vill på den där enorma webbjukeboxen under ett helt år framöver. Mitt senaste skivinköp gick på 408 kronor. För två skivor, eller tre då, en av dem var en dubbelmacka.
Håll med om att det är en fråga man bör ställa sig.
Jag ställer mig den hela tiden.
Jag fick inget ro i sinnet förrän jag också fick skriva ur mig den frågan. Nu står den här svart på vitt och tvingar mig att snart komma fram till ett svar.

* * *

Nämen titta – för att höja sina tittarsiffrror har Weman börjat sexblogga.

* * *

Spotify kommer få en att läsa om böcker också. Som Lennart Perssons »Sånger om sex, Gud och ond bråd död«. Alla fina sånger han guidar till där, man kan lyssna på dem samtidigt som man läser.

* * *

Ni som noterade tipset om Mark Oliver Everetts fina lilla självbiografiska bok »Saker och ting som barnbarnen borde veta«, ni kommer att bli lika nyfikna som jag blev på de sånger Everett ger ut under namnet Eels. Själv är jag inte säker på att jag ens hade hört talas om Eels förrän jag läste boken.
Nu har jag, tack vare Spotify, lyssnat på Eels nästan oavbrutet sedan klockan halv elva i torsdags kväll. 254 Eels-låtar finns på Spotify och jag hart fått en ny husgud i Mark Oliver Everett.

* * *

Ni glömmer väl inte utlottningen av Simon Kernicks deckare »Handel med döden«. Tre ex av boken på spel. Av deltagarantalet hittills att döma är vinstchansen hög. Gillar du inte deckare? Tänk på att det inte står på förrän du måste skaffa julklappar. Intresse för utlottningen kan lämnas som kommentar i vilket blogginlägg som helst. Jag läser alla kommentarer.

* * *

Ni litar inte på mig, ni litar på Jan Gradvall (det är inte han på bilden, cigarrmannen är Everett):
»Mark Oliver Everett kan vara den sista stora musiker du aldrig hört talas om. För mig befinner han sig på samma nivå som Tom Waits, Ray Charles, Nina Simone, Curtis Mayfield och John Lennon. Eller Carole King, Lou Reed, Fred Åkerström, Hank Williams, Brian Wilson och Ian Curtis.«

* * *

Nädå, allvarligt – Wemans blogg har blivit utsatt för censur. Storebrorsfasoner från SVT att lägga sig i vilka bloggar de anställda besöker.

* * *
För den som inte har tillgång till Spotifyjukeboxen rekommenderar Gradvall som introduktion till Mark Oliver Everetts musik samlingen Meet the Eeels. Och som överkurs för redan invigda albumet Useless Trinkets.

* * *
Fan vad jag röker igen nu. Femton tjugo cigg om dan.

* * *
Tack för visat intresse den här veckan och ha en fin helg. Själv ska jag läsa ett par nya böcker, som vi ska prata om nästa vecka. Och utforska Spotify ännu mer.

Så Plura och Eldkvarn är inte kultur …

Jag och Boxarn kommer hem från stället där Ol’ Man River gör en krök.
Båtbryggan blöt där den här morgonen. Glesnad. Förmultning. Tystnad. Nyanser av grått.
November på ingång, hukande bland dimstråken i älvkröken.

Hemma snör jag av mig vandrarkängorna, hänger upp Fjällrävenjackan på kroken i tamburen, meckar en dubbel espresso, rågkex med roquefortost till, espresson är knallstark och endorfinerna bubblar i blodet och i köksradion spelar Jon och Sofia Jimmy Nails »Cowboy Dreams« med Prefab Sprout.

»I wanna be remembered as an outlaw honey
the boy who stole your heart
I wanna be the guy who wears the white hat …«

Prefab Sprout. Huh.
Paddy McAloon. Huh, huh.
Får man önska en låt, Jon och Sofia? Utan att ringa, mejla eller messa. Bloggönska? Nytt grepp.
Tack.
Då vill jag som nästa Prefab Sprout-låt höra »Cars and Girls«.

Kjell Frödeberg i det himmelska grammofonarkivet hittar den som spår 8 bland de 37 på himmelska dubbelalbumet Prefab Sprout The Collection.
Alla i hela Dalarna inklusive Märta och Knut vid flottbron i Gagnef kommer att ladda hem.

* * *

Dagens värsta nyhet:
Thomas Bodström har inte en ny deckare på gång. Han har TVÅ nya deckare på gång, berättar han enligt SvD för finlandssvenska Hufvudstadsbladet. En av dem, som kommer ut i vår, har titeln »Idealisten«.
Förre justitieministerns debutdeckare »Rymmaren« var den sämsta skit till kriminalroman jag har läst i hela mitt liv.

* * *

Janne Josefssons tunga avslöjande om Icas köttfärshantering räckte inte för nominering till Stora Journalistpriset.
»Jag är inte besviken, helt ärligt«, säger han till Resume.se och avslöjar att han ibland handlar köttfärs på Ica Maxi.
Nu när jag själv inte får Stora Journalistpriset I År Heller (utropstecken), så håller jag på Ingvar Näslund på VK.se . Nominerad i klassen Årets Förnyare. Vi har jobbat ihop på Falu Kuriren.

* * *

Jan Gradvall är heller inte nominerad. Tre utropstecken. Dock har han ånyo uppdaterat sin hemsida. Med en text om LP-påsar. Och en om utseendefixering. Säkert finns där lite nya skivrecensioner också.

* * *

* * *

Vi har ju pratat om Benny Haags viktiga bok »Makt, mod och motstånd« här på bloggen. En av alla de stora förtjänsterna med den är att Benny Haag har fått så många att förstå att hälften av Sveriges befolkning faktiskt har alkoholproblem. Att man kan ha det utan att själv dricka en droppe.
För den som vill läsa andra bra böcker om beroende och medberoende har redaktionen på SvTs Babel gjort en tipslista från A till Ö.
Jag har läst samtliga och vill dela Babels rekommendation av de här böckerna. Jag tycker att de är viktiga. Och bra.
Oavsett.

Alakoski, Susanna – Svinalängorna
Drougge, Unni – Boven i mitt drama kallas kärlek
Eklund, Sigge – Varulvsvalsen
Enquist, Per Olov – Ett annat liv
Holberg, Ludvig – Jeppe på berget
Janouch, Katerina – Anhörig
Jinder, Åsa – Bli min mamma igen
Kauppi, Lo – Bergsprängardottern som exploderade
Lowry, Malcolm – Under vulkanen
Linderborg, Åsa – Mig äger ingen
Nykvist, Anders – Hatet
Rapp-Johansson, Sofia – Silverfisken
Tikkanen, Märta – Århundradets kärlekssaga
Wahl, Hillevi – Kärleksbarnet
Östergren, Petra – Att komma till ro med det allra värsta

* * *

I wish that for just one time
You could stand inside my shoes
And just for that one moment
I could be you
Yes, I wish that for just one time
You could stand inside my shoes
You’d know what a drag it is
To see you
Bob Dylan, »Positively 4th Street«

* * *

Redan för ett par veckor sen kunde ni som hänger här på Halvars huvudsaker läsa om nya boken »Texter & historier från den stora landsvägen – Plura Jonsson & Eldkvarn« (Norstedts).
Idag recenseras den i Borlänge Tidning. Johanni Sandén fyrar av fyra dalahästar i betyg och skriver:
»Den här boken är full av liv, och död. Det finns texter och historier här som gör en full i skratt, arg, ledsen, sentimental, förundrad eller bara häpen. Ibland allt på samma gång. Eldkvarn har den effekten på folk«.
Indeed, Johanni, indeed.
Men.
Recensionen är införd på nöjessidorna. Nog för att boken är ett rent nöje att läsa men anser inte kulturredaktören Jens Runnberg att Plura och Eldkvarn är kultur?
Eller är det nöjesredaktionens Anders Gustafsson och Jessica Dalman som inte anser att Plura och Eldkvarn är kultur?

* * *

* * *

Bruno K. Öijers Augustprisnominerade diktsamling »Svart Som Silver« stormade ju rakt in som sexa på branschtidskriften Svensk Bokhandels novembertopplista. Det jag skrev i ett svar på en bloggkommentar från Barbroe angående det förtjänar att upprepas här. Alla läser nog inte kommentarerna.
Förstaupplagan, 5000 exemplar, av »Svart Som Silver« sålde slut innan den ens nått butikerna. Likadant med tilltrycket om 3000 ex. Nu har ytterligare 3000 böcker tryckts, en totalupplaga de flesta svenska poeter bara kan drömma om.
Och tar Bruno K. hem Augustpriset … ja, när Tomas Tranströmer 1996 vann med »Sorgegondolen« såldes den i 30 000 ex.
Så heja, Bruno K.

* * *

»Första gången jag såg Terry Lennox var han full och satt i en Rolls Royce Silver Wraith utanför terassen till The Dancers.«
Klassisk inledningsmening på en klassisk bok. Den som först gissar rätt (boktitel och författare krävs) vinner ett signerat ex av min inte fullt lika klassiska bok »Där Ol’ Man River gör en krök«.
Mejlsvar gills inte. Och det är förbjudet att tjuvkika på andras svar.
Strängeligen förbjudet.

* * *

Så snacksaliga ni har blivit då. Skoj.

* * *

Dagens låt:

Barnsliga vuxna män, fläsklägg och rotmos & grejs och mojs

Jag får rätt mycket mejl, jag är skitglad, men det är också många skitmejl, och nu menar jag viagra – slikt behöver inte den nyktre – och östeuropeiska kvinnor och sånt grejs och sånt mojs.
Så det händer, en och annan gång, att även nåt av era mejl blurpar med när grejset och mojset klickas iväg till papperskorgen nere i högra hörnet på min vita Macbook.

Det var just precis vad som hände med Malin EA:s mejl, där hon meddelade den adress till vilken Johanne Hildebrandts bok skulle skickas, och nu känner jag på mig att det nog snart kommer en klyscha, men det handlar även denna stjärnglittrande och månbelysta kväll härute i Halvars huvudsakers redaktion i den ockragula skrivarstugan med dalaröda knutar om kickskrivande, finns inte något som helst utrymme för grunnande på poetiska metaforer, och sent som fan är det, jag har haft en jävla dag, så jag Frös Till Is när jag hade skrivit en hälsning i boken och packat ner »Älskade krig« i den vadderade gröna påsen och gick till mailens inkorg för att vara listig och på HP Laser Jet-printern skriva ut Malins mejl och från det med redaktionssaxen klippa ut stället där hennes namn och adress stod och därefter med redaktionslimstiftet klistra fast den lappen i det vita adressfältet på den gröna bokpåsen men i inkorgen: noll mejl från Malin EA.
Döm Om Min Förskräckelse!!!
Emellertid.
Jag hade inte tömt Macbookens papperskorg.
Så boken är nu på väg till Huskvarna, Malin.
Eller om det blev till Husqvarna.

* * *

Hur mycket mer måste man tjata om Bodil Malmsten innan folk förstår att man SER den »stilistiska förträffligheten« i hennes författarskap.
För Bodils skull, jag skulle ju nästan kunna tänka mig att bli full för Bodils skull.

* * *

Två Marabou Lakrits i dag.
Coca-Cola till den ena.
Fanta till den andra.
Lubbaren kan äta och dricka vad som helst. Inte en
fettfläck ges chansen att få fäste.

* * *

»Jag spelar mig själv med förbluffande trovärdighet«.
Bodil Malmsten; »Sista boken från Finistère«

* * *

Rimmad fläsklägg och rotmos, hemstampat av en viss bloggredaktör, har också ätits idag.
Fortfarande med en mage platt som teven.

* * *

Den fanns alltså, den där widgeten som visar låttexter iTunes. Tack och bock, Erik.
Mac är bäst.

* * *

»Och jag tänkte på Bodil Malmsten, hon bor också längst ut på jorden. Våra liv korsade varandra ett tag, vi brukade ses över borden.
Vi drack vin och spelade TP, du var rödhårig och längtade bort. Jag tror jag brukade vinna för det mesta, jag visste ju mer om sport.
Hon kanske är som jag, man har alla och inga vänner. Men hon hade alltid ett gott ord om vad som kom ur mina händer.
Och just ikväll var det en tv-minut om din nya bok som har kommit ut. Tack för din födelsedag i Cornwall och och middagen och promenaden till Lands End.
Jag vet inte vad som är viktigt, men jag tänker på dig ibland.«
»Blues för Bodil Malmsten«; Eldkvarn, Svart blogg

* * *

Dagens boksläpp: Dennis Lehanes »Ett land i gryningen« (Bonniers). Jag har inte hunnit läsa den. Tyvärr. Djungeltrummorna pratar om att det är den intressantaste Lehane sedan »Rött regn« och »Patient 67«.
Ingen Kenzie och Gennaro-deckare den här gången, utan en politisk thriller som utspelar sig i Boston i slutet av första världskriget.
Kommer att bli min helgläsning.
Om lövkrattningen kan delegeras.

* * *
Jag sov dåligt, jag vaknade Med Ett Ryck (hej, Hill), och som de slitna klyschornas Paganini man är i dag kände jag hur de Kalla Kårarna drog över nacken och ryggen.
Snaggen ställde sig rätt upp.
Jag visste vad det var.
Det var det där vi pratade om i går.
Det var den där djävulen inuti mig.
Den sjuke jävulen inom en hade inte kommit till ro därför att ens friska jag inte hade kontrollerat stavningen på Kerouac.

Återfall. Hela jag insjuknade redan på sängkanten. Fan och helvete – hur många hann upptäcka det innan jag hann ner till Macbooken och ändra?
Flera hundra Måste Ha Sett Det (hej, Benke).
Så länge som jag sov dåligt.
Jag satt ju uppe till nästan fyra i morse och läste och bläddrade och tittade på bilder i den nya boken »Texter & historier från den stora landsvägen« av Plura Jonsson & Eldkvarn (Norstedts).

Ni som har hängt här ett tag vet vad jag anser om utropstecken.
Men vilken bok!
Stort presentboksformat. Som såna där de i vissa hem låter ligga framme på de tunga stenborden i salongen för att imponera på gästerna.
Fast just den här är en bok för en landsortsgrabb. Jag är vad jag är, en landsortsgrabb. Den har ju inte första recensionsdag än på ett tag men jag tänker inte recensera den. Bara prata om den lite så här i största allmänhet så har jag ingenting sagt.

* * *

Jan Gradvall har uppdaterat sin guldgruva till hemsida. Med bland annat den DN-artikel från i lördags där han med en ny David Bowie-bok i rockfickan åker till Berlin för att följa varje steg Bowie och Iggy Pop tog där under den duons kreativa Berlinperiod på 1970-talet, åren då de klassiska albumen Low, Heroes, The Idiot och Lust for Life, fyra hörnstenar i min egen gamla lp-samling, släpptes.

* * *

Det är inte bara låttexter och ackordsanalyser ur den stora Eldkvarnkatalogen, det är knäckande bilder i svartvitt och fyrfärg och det är texter av Plura och Clara, Leif Nylén, Wenche Arnesen, Claes Carlsson, Lennart Persson, Werner Modiggård, Kajsa Grytt, Kjell Andersson, Håkan Hellström, Bodil Malmsten, Mauro Scocco, Tony Thorén, Jesper Lindberg, Pär Wickholm, Peter LeMarc, Sophie Zelmani, Tina Axelsson, Mikael Ringlander, Rolf-Otto Eriksen, Marie Jungstedt, Jari Haapalainen och Andres Lokko.
Och säkert nån mer som jag missade.
Så jag satt uppe.

* * *

TV 4. Hur osäkra på en skala är cheferna där?

* * *

Hur barnslig är det tillåtet för en vuxen karl, övermogen, att vara? Som vore man kvar i pojkrummet går jag i spinn av en sån där bok som den här om Eldkvarns liv och sitter nu här och skriver och spelar Eldkvarnalbumen så att The Boxer för länge sen har tagit betäckning inne i boningshuset och rutorna härute i skrivarstugan buktar av volymtrycket när Nisse Hellberg sjunger »Nere på klubben« på den där hyllnings-cd:n »Plura 50« och minnena som förknippas med de där sångerna väller över en.
Blundar jag, kan jag höra knastret från lp-skivorna och se hur omslagen såg ut.

* * *

Onsdag är skivsläpparedagen, det har till och med Borlänge Tidning upptäckt nu. Jag bryr mig inte som förr längre.
Har man blivit gammal då?

* * *

Nu sjunger Peter LeMarc och Mauro Scocco »3:ans spårvagn«, den som går genom ljuva livet, där en del gator går åt helvete och andra till himlen.
Precis så är det ju med livet.

* * *

Belinda Olsson tar sig som krönikör. I onsdagens Aftonbladet skriver hon bra om tv-kvinnornas utseendefixering.
Men sluta banta, Belinda.
En timmes lubbning tre gånger i veckan och man kan äta vad som helst. Allting.

* * *

Dagens bloggare: tug. Firar 400 inlägg just i dag, ja igår då, och celebrerar det med en exklusiv Oskar on Oskar-intervju med bloggens författare Oskar Klingborn – ung man med absolut gehör för språket och den sortens ironi skribenter är beredda att gå över lik för att skaffa sig.

* * *

Spår 10 nu. Åh. Kajsa Grytt.»En kärlekshistoria«.
Den Kajsa som Plura sjunger om i den där Bodil Malmstenbluesen på »Svart blogg«:

»Och Kajsa, Kajsa, Kajsa, vi hade några vilda år.
Allt ordnade sig till slut, vi fick inga djupare sår.
Jag tog nattfärjan till Gotland, påtänd, full och ful
och på nåt sätt kom jag till Fårö där du repa med Tant Strul.
Jag gjorde någon illa, sen gjorde du likadant mot mig.
Först skulle några år av våra liv passera, när jag var din kille och du min tjej.
Jag vet inte vad som är viktigt, men jag tänker på dig ibland.«

* * *

Räknar jag rätt så är det i dag 83:e gången bara i år som Expressens tekniknisse Fredrik Eklund publicerar sin gamla »Snabba-upp-din-dator-på-xxx-minuter«-artikel.
Hans jobb skulle man ha.

* * *

Kan bli mer matdropp här framöver.
Men räkna inte med det.
Glömmer det hela tiden.

* * *

Och nu då, sista spåret, lyssna: Charlotte Berg i »Ikväll stannar jag hos dig« i en inspelning skörare än isen på vattenpölarna en tidig morgon i slutet av oktober.