Ian Rankin i en klass för sig

Jag har befunnit mig i somriga offlinetrakter ett tag och ser nu att några finner det onödigt att radera Huvudsakerna; ni tycker att den kan ligga kvar här och skvalpa i sybehörsrymden.

Jag vet inte än, men …  tja, kanske det. Så okej, då.
För ett tag kan vi väl låta saker och ting vara som det är och se om jag ändå kan hålla mig borta från att börja blogga igen – för det är ju, när allt kommer omkring, just det som det hela handlar om. Att jag vill hålla mig gammaldags analog. Så långt det står i min ringa makt.

Vidare kan noteras att en del (både här och i min mejlbox) säger att de kommer att sakna boktips.
Och det gör ju en så glad att när jag nu ändå är inloggad kan berätta att sommarens bästa läsning är Ian Rankins senaste, »Misstro« (Minotaur).
Oroa dig inte för att Rankin här har övergett John Rebus. Hans nye huvudperson, kommissarie Malcolm Fox, internutredare vid Edinburghpolisen, håller Rebusklass.
Fullt ut.

Bara en sån sak som att Fox efter fem spiknyktra år den senaste tiden har börjat hänga vid bardiskarna på Edinburghs pubar igen och sörpla alkofria tomatjuicedrinkar gör att spänningen dallrar som ryssvärme över sidorna – en del av oss vet ju hur sådant brukar gå …

Jag lovar, jag har läst så gott som hela vårens och sommarens utgivning av svenska och till svenska översatta kriminalromaner och ingenting i den genren kommer ens i närheten av »Misstro«.
Ian Rankin spelar i en alldeles egen liga.

John Rebus favoritöl

Dåförtiden, när jag gärna hängde på pubar, valde jag helst de ställen som hade öl från Fuller’s. Min absoluta Fuller’s-favorit på den tiden var London Pride. Min åsikt var – ja, är ju än – att det är den öl i världen som smakar bäst. De gånger jag längtar efter en öl, så är det en London Pride jag längtar.

En sort ur Fuller’s sortiment som jag dock aldrig hann smaka är Fuller’s India Pale Ale. Jag tror att det  kan vara så att det är den IPA som Ian Rankins boksnut John Rebus dricker.

Vad säger bloggens expertpanel på den här fronten, Lasse W, Bogey och Halvari?
Hur god är Fuller’s IPA på en skala?
Är det den John Rebus dricker på The Oxford Bar?

Jag kräver också ett svar på min teori om att IPA började bryggas på grund av att engelska soldater i Indien inte gillade den inhemska ölen, och ville ha en ale som smakade hemifrån.
Har jag rätt eller har jag rätt?

Observera att Lasse W, Bogey och Halvari inte har ensamrätt på att kommentera här. Till och med den som föredrar Pripps Blå har rätt att säga sin mening.
Sån generös typ är jag.

Daniel Defoe snodde storyn från tv

Farfar Halvar hyser visst hopp om att Liam, 6 år, ska bli en bokläsare. Vi läste rätt mycket när han var mindre. Nu får jag läsa för honom ibland, när han har tid. Det har han alldeles för sällan.
Jag minns en gång när jag försökte läsa Daniel Defoes »Robinson Crusoe« för Liams pappa, eller om det var för någon av Liams två farbröder. Det var hursomhelst på den tiden då den det nu var befann sig i den åldern då man fick ha indianer i knäet.

Jag har den boken i en vacker utgåva som min morfar en gång köpte åt mig. Tjockt, gulaktigt papper. Rejält sydda blad och rikligt med svartvita illustrationer.
Doften från sidorna när man bläddrar i en sådan gammal bok … Åh, de borde göra parfym av den doften.

Så jag ville – och vill än – gärna läsa den för något småfolk. Som Morfar gjorde för mig.
Men ingen av mina indianer har varit intresserade. Den jag pratade om här ovan sa:
– Robinson, den idén har gubben som skrev boken snott från teve.

* * *
Jag har sagt det förr och säger det igen: det är alldeles åt helvete för dåligt med Nick Hornby-listor på den här bloggen. Så här kommer en. Ryckt ur rockärmen.
Tidernas fem bästa krimböcker.
»Rött regn« - Dennis Lehane
»Rosens namn« – Umberto Eco
»Händelser vid vatten« – Kerstin Ekman
»Den sista prärievargen« – Michael Connelly
»Svarta sinnen« – Ian Rankin

* * *
Fyra nya klara för Peace & Love: brittiska indiepopbandet The Kooks,
amerikansk-kambodjanska alternativbandet Dengue Fever, unge Erik Hassle och softgrassbandet Abalone Dots.

* * *
Droppa gärna era egna Nick Hornby-listor som bloggkommentarer. Det behöver inte vara böcker. Det kan vara fem bästa maträtterna, fem bästa ölsorterna  eller vadfansomhelst.

* * *
Fem bästa Bob Dylan-låtarna. Också snabbryckta ur rockärmen.
Positively 4th Street
Like A Rolling Stone
You’re A Big Girl Now
Tonight I’ll Be Staying Here With You
Blind Willie McTell

* * *
Dagens bokreatips: Michael Connellys »I lagens limo«. Huvudpersonen, försvarsavdokaten Mickey Haller, är en rätt obehaglig typ. Som man ändå gillar. För att ha råd med sin utsvävande livsstil behöver han hela tiden nya lönsamma fall. Den töntiga svenska titeln (»The Lincoln Lawyer« i original) kommer sig av att Haller har sitt kontor i baksätet på en vräkig Lincoln limousine. Ingen Harry Bosch, alltså, men Connelly är ju minst lika bra när han skriver fristående thrillers.

* * *
Den gode Mats Weman är outtröttlig i sin Bob Dylan-mission. På sin blogg börjar han nu samla in läsarnas Dylan Top 20-listor. Jag och Bogey har lagt ribban och redan lämnat våra.

* * *
Påminner om att Conny Thunders bjuder på skivmässa i Falun på lördag. Maila till skivmassa@gmail.com och uppge namn så sätts ni upp på en gästlista.

* * *
Efter först influensa och sen ryggskott var det tungt att komma igång med lubbningen igen. Men fyra blodsmakande rundor sedan comebacken förra tisdagen har smörjt upp ryggen och tagit en upp på banan igen. Efter kvällens distanspass, onsdagens intervallpass och lördagens långpass räknar jag med att även udden ska vara tillbaka.

* * *
Mina mål med träningen:
1) Lubba en mil på 50 minuter.
2) Ta min egen kroppsvikt i bänkpress.

* * *
Med anledning av 500 blogginlägg har favoritbloggaren Tug gjort ännu en exklusiv Oskar on Oskar-intervju.

* * *
Nya U2-albumet »New Line On The Horizon« lär visst finnas på Spotify nu. Själv har jag inte brytt mig om att lyssna. Det var längesen U2 hade något att säga mig.

* * *
Träningsmålsättningen har jag snott rakt av från en sann psykopat – Jack Reacher i Lee Childs böcker. Jack Reacher-böckerna har vi ju pratat allvar om förr här på Halvars huvudsaker.

* * *
Jag börjar läsa Karolina Ramqvists kommande roman »Flickvännen« (Wahlström & Widstrand). Det känns snuddande nära att den kommer att stupa på min 30-sidors smärtgräns.

* * *
Förr om åren förde jag aldrig träningsdagbok. Nu gör jag det på två ställen på nätet. Här och här. Kurvor och stapeldiagram och cirkeldiagram och jag vet inte allt som visar hur man ligger till. Bara det gör att man kommer iväg och inte slarvar och skjuter upp och har sig.

* * *
Jag lurar på att börja lägga ut de där kurvorna och staplarna och cirklarna på bloggen framöver. Peppa mig själv. Men först vill jag förstås att resultaten ska ligga snäppet närmare Jack Reacher-nivåerna än de gör nu.

* * *
Häng on.

En poet bland sporthermelinerna

Jag är fortfarande inte riktigt okej i ryggen. Stå, gå och ligga går bra, men när det kommer till att sitta är det illa. Och då man inte är någon ståuppare som Hemingway var när han skrev tänkte jag vila ryggen från skrivandet några dagar men för den skull inte låta bloggen hamna i koma. Lösningen på det blir att här låta publicera några gamla tidningskrönikor så länge. Här nedan kommer en krönika från januarinumret av Svensk Idrott.

Sportjournalisterna känner sig förvirrade och kränkta.
En poet har ropats ut som bättre än dem.
Marcus Birro utsågs i december förra året av 15 000 läsare på webbsajten Svenska Fans till Sveriges bästa sportkrönikör. Och till bästa sportbloggare.
Jackpott. Och odiskutabel.
Det är för läsarna man skriver och säger läsarna då att man är bäst så finns det ingenting i det att diskutera.
Eller hur?

Jo, det kan sannerligen diskuteras. Tycker de som Birro sopade banan med. De anser att läsarna har fel. Och de hånade rookien Birro redan från start.
Titta vad han själv skrev i sin Expressenkrönika den 5 november:
»Jag tog striden i våras med journalister från andra tidningar som klappade mig på huvudet och sade att det jag skrev inte var riktig fotbollsjournalistik eftersom jag var ett ›fan‹. Men vi är alla fan. Grejen är att jag helt enkelt slipper hyckla med det.«

Det krävs ingen mellan raderna-läsning för att lista ut på vilken sida jag själv står. Men nej, jag har inga barn med Birro, känner honom inte ens, och för att slippa bli misstänkt för att ha Komma Här Efter Att Ha Kikat I Facit, så vill jag påpeka att jag samma 5 november skrev på min blogg:
»Klart Birro får nedlåtande huvudklappar. Sportpennorna har väl aldrig varit ängsligare. Birro skriver ju skiten ur allihop.«
Så för min egen del var Marcus Birro i omröstningen inte ens en lågoddsare, som jag såg på det tävlade han utom toton.

Varför? Läsarna har längtat efter en sådan sportkrönikör. Stilisterna, de som mejslar fram femhundra ord och inte bara bajsar tre tusen tecken text, är på väg att bli utrotade i de snabba puckarnas webbera.
I juletid skriver Birro om Totti:
»Han är en sorts ängel som går rakt igenom oss. Han leder oss över vägen. Han tar vår hand och visar att han är värd den eviga stadens oerhörda kärlek /…/
Han är en ljuskälla i allt det här gråa som vi försöker bluffa upp till julstämning, allt det här svarta som vi försöker linda små gnistrande, tvinnande ljusslingor runt.«

Och i nästa mening kan Birro skriva om sin flickvän Jonnas två missfall och om hur det var på den tiden då han likt Kris Kristofferson i »Sunday Morning Comin’ Down« startade dagarna med två starköl till frukost.
I en sportkrönika. Får man skriva så i en Sportkrönika?
Ja, säger läsarna. Vi älskar det.
Nej, säger Birros kolleger. Vi hatar det.

Samma dag som Birro kröntes till kung över sportens rike berättade han på sin blogg om hur han fick mejl från sportchefer på andra tidningar som förklarade »vilken enastående usel människa« han var och raljerande försökte trycka ner honom i skorna.
Jag minns hur det grumsades också när en annan Expressenkrönikör, den mäktige Mats Olsson, förde in populärkultur på tidningens sportsidor.
Alla som läser denne vinnare av Stora journalistpriset vet att hans krönikor lika mycket som om sport handlar om Los Lobos musik, Ian Rankins böcker och Woody Allens filmer.

Jag finner Birros beredvillighet att låta oss läsare ta del av sitt liv också på väg till och från sportläktaren djupt sympatisk. Han förlorar inte ett uns av sin värdighet på den generositeten. Särskilt inte som den är självironisk.
Jag delar den åsikten med minst 15 000 andra.
Pissar jag då på alla andra sportkrönikörer här? Nej, jag ser ju att de tycker att de är ena riktiga djärvingar när de petar in ett »jag« i texten.
Och skulle de droppa att det där jaget i går kväll lyssnade på Whiskeytowns »Excuse Me While I Break My Own Heart Tonight« … ja, gudibrallan.
De är inte bara Personliga då, de är Privata då.

Kriminellt bra skottar

Jag läser »Slakthuset« (Minotaur), Stuart MacBrides fjärde bok om kriminspektör Logan McRae i Aberdeen.
Och ni vet ju hur överdjävliga de där skottarna är på att skriva crime.
»Slakthuset« har inte första recdag än på ett tag, så jag kan bara droppa den lite lätt så här.
Men fritt ur minnet citerar jag mig själv från min tidningsrecension av MacBrides första bok, »Kall som granit«.
Vi kan ha att göra med nästa Ian Rankin här.
Så jag skulle inte sitta uppe och vänta på några fler huvudsaker i kväll om jag vore ni.

Knirrande, knarrande Ulf Lundell-land

Jag vet inte hur det är hos dig, men här hemma hos mig är det i dag ett Ulf Lundellskt knirrande, knarrande vinterland.
Du ser själv på bilden här ovan hur det typ såg ut vid Ol’ Man River-kröken när jag och Boxarn pulsade dit.
Allt som fattades för att vi skulle stå mitt i ett julkort av Jenny Nyström var sidensvansar bland de röda bären på de snötyngda grenarna i rönnarna och ett rådjur i motljus vid en faluröd lada med gistet snedtak.
Men man kan inte få allt.

***

»En liten tid vi leva här, med mycket möda och stort besvär.«
Svart och sann poesi.

***

»Måste vara tungt att du känner att du inte kan dricka ens en julöl«.
Sa en bekant i affärn som köpte två sexpack tomtepilsner.
Halvar says:
»Det finns människor med verkliga problem och detta är inte ett sådant«.

***

BOKEN
GÖRAN HÄGG ❘ 1001 böcker du måste läsa innan du dör ❘ Wahlström & Widstrand
Tja, måste och måste, jag vet inte det. Den spränglärde Göran Hägg guidar i lättsam ton till såväl klassiker av Dostojevskij, Strindberg och Proust som till barn- och ungdomsböcker som »Mio min Mio,« »Harry Potter« och »Fem«-böckerna samt till bästsäljare av Ian Rankin, Dan Brown och Liza Marklund. Trevlig och underhållande lunta på 934 sidor att bläddra omkring och läsa lite här och där i.

***

Hur det gick med ciabattabaket? Som jag minns det bra. Det där var en ur Halvars Bootleg Series.

***

DVD-FILMEN
Woody Allen Collection Box (4 dvd)
På videotiden – minns ni den? – samlade jag på Woody Allen-filmer. Jag tror att jag hade alla, eller ja, har; de finns väl kvar i nån kartong nånstans nere i källaren. Tänkte jag skulle börja om nu med Woody på dvd. En box att börja med är den här som innehåller: »Annie Hall«, »Manhattan«, »Broadway Danny Rose« och »Crimes and Misdemeanors«.

***

De populäraste sökningarna på internet  enligt Googles årliga undersökning.

10 i topp
1) youtube 2) lyrics  3) free  4) blocket 5) eniro  6) tv 7) göteborg 8) lexikon 9) google  10) aftonbladet

Svenska kändisar
1) Blondinbella 2) Linda Rosing 3) Zlatan 4) Björn Gustafsson 5) Carolina Gynning 6) Håkan Hellström 7) Natacha Peyre  8) Amy Diamond 9)Pernilla Wahlgren 10) Charlotte Perellli

Utländska kändisar
1) Britney Spears 2) Madonna 3) Rihanna 4) Iron Maiden 5) Miley Cyrus 6) Heath Ledger 7) Oasis 8) Leona Lewis 9) Carmen Electra 10) Elvis Presley

***

Må snön ligga kvar nu. Så att det blir nån ordning med lubbningen igen. Lömsk halka är inget lubbarföre för gubbrockare.

***

Två musikrelaterade ord, »youtube« och »lyrics«,  i topp. Det är förstås till tröst för en bloggare som ibland oroar sig för att det blir väl mycket musik.

***
Den har inte mer än hunnit av scenen här på Halvars huvudsaker förrän 70-talsklassikern »The French connection« släpps i specialutgåva för blueray. Och i dagens SvD säger filmens regissör William Friedkin att han alls inte ville att Gene Hackman skulle spela Popey. Friedkein tvingades göra det valet då filmbolaget hade ekonomiska problem och Hackman på den tiden inte hörde till de välbetalda stjärnorna.

***

Alla år som journalist har gjort en till misstrogen cyniker, men Spotify proklamerar i ett utskick att »/…/ even though we have lots and lots of music, there’s still a huge amount of music to add. We won’t stop until we have it all.«

***

De övriga känner jag till — men Natacha Peyre. Är det en som är med i  det där Idol, eller vad det heter, på tv?

***

Du hinner fortfarande beställa sista-minuten-klappar direkt från önskelistan. Beställ senast den 18 december så får du de signerade böckerna före jul.

***
Miley Cyrus också, förresten. Nån tv-stjärna det också?

***

Bogey gjorde en sann kulturgärning där, när han samlade Dylan på svenska i en låtlista.

***

Nu kopplar jag ner mig och kommer då inte att kunna moderera kommentarer med länkar. Tidningskrönika att skriva. Lämning i morgon. Man är en obotlig deadlinesurfare. Som tackar nätterna för att de är långa.

Frank Sinatra ställer till med pölsa i hyllorna

Jag storstädar. Det är ett smutsigt jobb men någon måste göra det. Det var ett år sen sist. Minst ett år sedan.
Vad jag pratar om är att jag dammar, rensar och sorterar de enda världsliga ting jag fäster vikt vid — mina böcker och skivor. En del av det ska flyttas över till hyllorna i mitt nya skrivarrum.

Jag vet att jag kommer att få svårt med nattsömnen när jag har bökat klart i hyllorna, vältrat upp en massa begravda hundar, blivit påmind om alla halvarslade hjältesamlingar man har på gång.

Det kan gå långa perioder under vilka jag lyckas förtränga att jag i min ägo inte har exempelvis förstaupplagan av Stieg Trenters »Farlig fåfänga«. Jag kan också tillfälligt hänga av mig minnet av när jag i en tågkupé glömde Raymond Carvers »Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek« och ännu inte har lyckats få tag i ett nytt ex på antikvariaten.

Men allt sånt där kommer över en nu. Och sen alla pinsamheter som står djupt begravda i skivsamlingen. Ta exempelvis … nej, det finns gränser för vad man lämnar ut.
Under ett år hinner också en som aldrig begåvades med ordningssinne ställa till med en pölsa i hyllorna. Som … vad ska vi hugga till med bland allt som skulle få en bibliotekarie att kallsvettig och olustig gå undan och dra ett gäng Ave Maria.

Vi hugger till med Simon & Garfunkel. Jag har ett par av deras gamla LP-skivor, Sounds of Silence och Bridge Over Trouble Water, insorterade på S. Som sig bör, som varenda en med minsta bibliotekariesjäl i sig skulle ha.
Men allt jag har med dem på cd, ett samlingsalbum, det har jag stående på G.
Det är Frank Sinatras fel.

Jag kom en gång hem från Ingo och Peter på Folk & Rock med Sinatras då nya best of-samling My Way, och den fick inte plats bredvid de andra Sinatra som stod längst ut till höger i S-hyllan.
Jag hade inte hjärta att flytta ner honom på en ny rad, i närheten av Uno Svenningsson (åfan, där halkade en pinsamhet in ändå) med sin gnälliga röst.

Den gången lyckades jag dock intala mig själv att det fanns en viss logik bakom att göra plats för Sinatra genom att flytta upp Simon & Garfunkel till en ledig G-glugg.
Jag menar, de hette ju Tom & Jerry från början och kunde lika gärna ha kallat sig Garfunkel & Simon vid namnbytet.
Sånt där kan svänga snabbare än man hinner säga U2, och har ingenting att göra med vem som är geniet i ett låtskrivarpar.

Tänk bara en stund på vad det står på skivetiketterna till The Beatles tio första originallåtar. Som upphovsmän står där »McCartney-Lennon«.
Först från och med när singeln »She Loves You« släpptes 23 augusti 1963 blev det ordning på Abbey Road-torpet: »Lennon-McCartney«.

Ålrajt. Jag håller med om att det var ett långsökt resonemang. Jag var ända ute vid hörnflaggan för att dribbla det i mål.
Och jag kan ha skrivit det för att briljera med vad jag nyss läste när jag kom av mig i städningen av hyllorna med musikböcker och fastnade i en bok som noga går igenom hela The Beatles stora låtkatalog — Ian MacDonalds »En revolution i huvudet«.

***

Jesper, aka Zigge när han lämnar ironiska kommentarer om gubbrockare i farsgubbens blogg, påpekar att Björn Ranelid har en narcissistisk jämlike i Harry Potter-böckernas Gilderoy Lockhart.

***

Spännande intervjuer med John Lennon på cd, som den allra sista: Testimony – The Life And Times of John Lennon»In His Own Words«.

***

Ian Rankin överger i sin senaste bok den ruffige Edinburgh-polisen John Rebus. Rankins nya kriminalroman är en fristående thriller med titeln »Doors Open«. Huvudkaraktären heter Mike Mackenzie, man med »the devil in his soul« och en plan som går ut på att befria National Gallery of Scotland från några av dess värdefullaste konstverk.

***

Man kommer inte undan, julsånger överallt nu. Vilken är populärast? Ja, åtminstone om man frågar engelsmännen är det Whams »Last Christmas«. Det visar en sammanställning som den brittiska motsvarigheten till Stim har gjort. George Michaels och Andrew Ridgeleys hit från 1984 är etta på den lista som följs av Band Aid’s »Do They Now It’s Christmas«, Pouges »Fairytale of New York«, Mariah Careys »All I Want for Christmas is You« och Bruce Springsteens version av »Santa Claus is Coming to Town«.

***

SOM SAGT VAR

»Dagens bortskämda fildelare har inte en aning om dom umbäranden vi tvingades genomlida för att stjäla åt oss lite musik. Ständigt ett nervöst finger på bandspelaren för att inte Kaj Kindvall skulle prata sönder låten!«
- Berglins i SvD

***

Jag ser ju inte på tv. Det ligger ingen snobbism i det. Jag vill helt enkelt hellre läsa böcker och lyssna på musik om kvällarna, och tv-serier som folk jag litar på säger är bra väntar jag  med att se tills de kommer på dvd så att jag kan titta när det passar mig. Den enda av de där serierna som jag de senaste åren har följt direkt i tv är Sopranos. I dagarna släpps David Chases gangstersaga, alla sex säsongerna, i en och samma dvd-box. Vill vill vill ha.

NY BOK

NICK HORNBY ❘ Shakespeare Wrote For Money ❘ McSweeny’s Books
Nick Hornby har,  av anledningar jag inte känner till,  tyvärr lagt ner sin månatliga kolumn Stuff I’ve Been Reading i det litterära magasinet The Belivier. Denna hornbyska läsdagbok i spaltform finns samlade i två tidigare böcker. I denna den tredje och sista visar Hornby som i de tidigare att han kan lika mycket om böcker som om popmusik och fotboll. Och han visar det med stil. Oemotståndlig läsning.

***

HALVARS LÅTAR VOL 6

1. Say It Right – Nelly Furtado 2. Human – The Killers 3. In The Garden – Van Morrison 4. (Just Like) Starting Over – The Flaming Lips 5. Logiskt – Petter 6. Bad News – Kanye West

7. Jealous Guy – Youssou N’Dour 8. Apple of My Eye – Ed Harcourt 9. I Don’t Want Nobody But My Baby – Tony Owens 10. Knockin’ On Heavens Door – Anthony & The Johnsons 11. Alright – Pilot Speed 12. Brownsville Girl – Bob Dylan

Hon får de hårdaste att vekna

Jag sitter i mörkret i natten, jag lyssnar på Townes Van Zandts tvillingsyster, jag läser en novell av Flannery O’ Connors tvillingsyster.
Det är Mary Gauthier jag har i hörlurarna, konstnärlig enäggstvilling till Townes och Flannery.
Nej, det v a r Mary Gauthier jag h a d e i hörlurarna. Härom natten.
Man kan inte skriva när man lyssnar på Mary Gauthier. Man kan inte läsa när man lyssnar på Mary Gauthier.
När man lyssnar på Mary Gauthier kan man inte göra någonting annat än lyssna på Mary Gauthier.

Man kommer inte undan, allt man kan göra är att lyssna på denna Texaskvinnas gotiska, smärtsamt vackra countryblues i kolsvarta mörkret, när barnen har gått och lagt sig och slutat leta efter spökena under sängen.
Mary Gauthier trycker på känsloknappar som får de hårdaste att vekna. Jag, som redan är en vekling – mig får hon att gråta. Det är ju ingen slump att ett av hennes sex album har titeln Mercy Now. Där, på fjärde spåret, »I Drink«, sjunger hon:

Fish swim
Birds fly
Daddies yell
Mamas cry
Old men
sit and think
(tyst paus)
I drink

Jag tror att jag skrev det då, jag gör det igen. Förra årets Mary Gauthier-album, Between Daylight And Dark, hade de sånger som sparkade mig hårdast i magen av alla sånger jag lyssnade på 2007.
Man säger ofta ordet äkta. Det är först när man lyssnar på Mary Gauthier som man inser hur ofta man inte vet vad man pratar om.

* * *

Nu ska Carolina Gynning skriva en bok igen. Vilket hon skyndar sig berätta för sin pr-byrå Aftonbladet. Vilket pr-byrån skyndar sig berätta på en helsida för en andlös omvärld. Fastän boken inte ens är påbörjad.

* * *

Man ligger dåligt till om också Spotify kan ställa till det så här för en.

* * *
Svenska Deckarakademins nomineringar till »Bästa svenska kriminalroman 2008«.
»Elva« av Arne Dahl.
»Varför dog Monica P?« av Elisabeth Gilek.
»Till dess din vrede upphör« av Åsa Larsson.
»Nattfåk» av Johan Theorin.
»Blot« av Håkan Östlundh.

Halvars kommentar: helt okej krim, jag håller på »Nattfåk«, men har de inte läst Åke Edwardsons »Den sista vintern«?

* * *

Amazon.com:s bestsellerlista över böcker

DVDn
The Three Burials of Melquiades Estrada ❘ Tommy Lee Jones ❘ med Tommy Lee Jones, Dwight Yoakam, Barry Pepper mfl
Var en Huvudsaker just nu för flera veckor sen, men jag ger mig fan på att ni fortfarande inte har sett den. Gör det. Modern westernsaga i Texasmiljö, majestätisk och sorglig, av och med Tommy Lee Jones. Släppt direkt på dvd. Sjyst soundtrack också, americana och country.

* * *

Huh – här känns det, här är det också Mary Gauthier-äkta.

* * *

Så här lyder de två senaste – och väldigt typiska – inläggen på den svenska WordPressblogg som har flest besökare. Denne bloggstjärna slår sina piruetter under artistnamnet Storstadspojken och ni får själva leta på honom.

1) »Jag sökte skydd mot regnet hos min syster, hon bjöd på fruktsallad, göttig!«

2) »Tog en pluggpause för en sväng på söder, vilket skitväder, ska det vara så här hela vintern?«

* * *
Svenska Deckarakademins nomineringar: »Bästa till svenska översatta kriminalroman – The Martin Beck Award 2008«
»Spökskrivaren« av Robert Harris.
»En eftersökt man« av John le Carré.
»Död i gryningen” av Deon Meyer.
»Mordbyn« av Andrea Maria Schenkel.
»Mörk kust« av Peter Temple.

Halvars kommentar: gudibrallan – Ian Rankin, James Crumley, Dennis Lehane, Jim Thompson, George P Pelecanos, Ian Banks, Michael Connelly, Daniel Woodrell … Jajaja, som vanligt. De läser inte crime noir i Deckarakademin. Behövs nytt blod i det där trötta gänget.

* * *

Förlåt tjatet, jag vill tömma de där kartongerna och ge ut en ny bok, jag vill påminna om att ni kan hitta en julklapp här.

* * *

Klart Aftonbladet promotar Carolina Gynning för allt vad hängslena håller. En Gynninggrej i nätbladet – ni vill inte veta hur många läsarklick den grejen får.

Jag vet att tunga Warren Zevon-fans häckar här. Ni bör klicka här.

* * *

Bloggstjärnan kan vara Carl Bildts grabb Nils. Pappa hör ju också till storfräsarna här på WordPress. Calle länkar säkert till grabben sin.

NY CD
Do-Wah-Diddy: Words & Music By Ellie Greenwich & Jeff Barry ❘ Beach Boys, Drifters, Shangri-Las mfl ❘ Rhino records
Det legendariska låtskrivarparet Ellie Greenwich och Jeff Barry skrev tillsammans med Phil Spector The Ronettes »Be My Baby«. Första gången Brian Wilson hörde Hal Blaines trummor inleda låten satt han i bilen. Han tvingades svänga in på en parkeringsplats för att inte köra av vägen. Två minuter och trettioåtta sekunder senare utnämnde han »Be My Baby« till den mest perfekta poplåten i historien.
Behöver det sägas att det är en oumbärlig samling med pophistoria? Tänkte väl det.

* * *

GO-shay, så uttalas Mary Gauthiers efternamn. Så du vet, när du frågar efter henne hos skivnasarn.

* * *

Själv ligger jag lååångt efter Storstadspojken. Men – jag svär på min pappas grav – jag behåller hellre mina läsare än byter mot ALLA dom som hämtar sin själsliga och intellektuella stimulans i slikt bloggeri.

Dagens gästbloggare: Plura Jonsson

Stressad i dag, det har varit tokmycket, jag tar in en annan gammal bloggare och låter denne skriva första bloggbiten medan jag själv kickskriver de bitar som kommer sen.
Är det okej för er?
Då så.

Har det stora nöjet att meddela att Eldkvarn varit i Atlantisstudion och spelat in nya låtar under september månad. Skivans releasedatum är satt till den 26/11-08 och namnet blir Hunger Hotell.
Låtarna är skrivna under den vår och sommar som gått, lejonparten av komponerandet har i vanlig ordning utspelat sig på Koster. Jag och min trogne vapendragare, gitarristen Calle Söder har alltså återigen trampat runt på lycksalighetens ö.
Fisk och skaldjur har varit den något ensidiga och magra kosten som därför utökats med mer kalorihaltiga dryckestillskott, annars hade vår hälsa varit i farozonen.

Som sagt den 26/11-08 släpps alltså Hunger Hotell och det är också meningen att människor ska kunna komma till hotellet, titta in, se vad som händer, kanske höra en av de nya låtarna, ta en drink i hotellbaren med Tony och Werner och höra det senaste skvallret, t.ex. vad vår producent Jari tar med sig i badkaret, se bilder från studion etc.
När och var detta hotell öppnar är ännu oklart, man får hålla korpgluggarna öppna, men en gissning skulle kunna va om en månad nånstans i cyberrymden.

- Plura Jonsson

* * *

»Dirty Dancing«, första spåret på Frida Hyvönens nya album Silence Is Wild, jag kan inte sluta lyssna på den sången. Om Frida och Jimmy som »back when the 90’s were dawning« tränar dirty dancing i »the Folkets Hus basement«. Men det var då, innan han sa NO, nu:
»I guess you do the dirty now
And I do the dancing …«
Och det där pianoplinket, de där kastanjetterna, de där oh-oh-oh-oh, houh, houh, hahaauoh, hahaauoh …

* * *

POCKETBOKEN
»Handel med döden«, Simon Kernick (Pocketförlaget)

Livet har lärt en hålla på de största orden om debutdeckare. Men. Nog är det lite Ian Rankin-varning på Simon Kernicks första bok i serien om Dennis Milne. Londonsnut som drygar ut sin kriminalinspektörlön med att knäcka extra som – yrkesmördare.
Tufft och hårt och välskrivet och lika våldsamt spännande som det ska bli att följa fortsättningen på Kernicks crimesvit om Dennis Milne.

* * *

DAGENS BLOGGARE
Måste en dag rensa tufft och kompromisslöst bland alla dessa bloggar som finns favoritmärkta. Man hinner ju läsa en halv bok på den tid det tar att följa alla. Har ni förresten sett att Niklas Strömstedt bloggar.

* * *

Nej, jag skojar inte. Det Är Plura Själv som har skrivit det där.

* * *

Kidsen i min omgivning, de hade skollov förra veckan, de kom och klagade, de hade ingentingågöra, de hade tråååkigt, jag satt och läste, jag har varit farsa länge länge länge, jag om nån kan min Alfons Åberg, jag sa som Alfons farmor:
»Man måste ha tråkigt för att veta när man har roligt.«

* * *

Just det, vi har ju pratat om Townes Van Zandt, när jag köpte Frida Hyvönens nya hos Ingemar Johansson på Folk & Rock – Ingo rotade ur sina magnifika gömmor med USA-importer fram en Townes Van Zandt-box.
Texas Troubadour, 4cd med 82 sånger från alla de sju album Van Zandt hann med att spela in innan spriten tog honom. Samt ett 36-sidigt häfte. Alltså allt man behöver av Townes.
Och det här är ingen textreklam för en kompis, det är ren konsumentupplysning. Amazon.com tar $ 79,99 för den boxen. Ingos pris till den här bloggens läsare: 239 SEK. Hälsa från mig.

* * *

Undrar just hur Per Georg och Farbror Melker, USA-korrespondenterna, har det så här i slutspurten för Obama och McCain. Ens lubbarpuls är nog vilopuls jämfört med deras puls just nu.

* * *

Plura börjar blogga igen inför Hunger Hotell-släppet. Ta det som ett stalltips.

* * *

Lotta, som »bara ibland vågar kommentera i bloggen«, mejlar. Hon skriver att hon tycker sig känna igen textraden från John Prines sång »Sam Stone«, »There’s a hole in daddy’s arm where all the money goes«, från något svenskt håll.
Tänk tänk tänk. Länge länge länge.
Rajt, Lotta. Totta Näslund, det är ju Totta som gör den. Naturligtvis Totta, han var ju en John Prine-man. På det fina albumet Totta 4: Duetterna. Ihop med Charlotte Berg, »Han kom hem« heter tolkningen med svensk text av Dan Hylander.
»Det finns ett hål i pappas arm dit alla pengar går
Och Jesus dog för någon annans synd än vår
Inget himmelrike bor i en sargad barnatro
Och ingen sång blir vacker i en trasig radio«

* * *

LADDA NER
»Someday Someway«
Marshall Crenshaw
I can’t stand to see you sad
I can’t bear to hear you cry
If you can’t tell me what you need
All I can do is wonder why
Someday, someway

DVDn
Nils Poppe – Bombox (3 disc, SF)
Tre Poppeklassiker från 1949-1952, »Soldat Bom«, »Pappa Bom« och »Tull-Bom«, för första gången på dvd. Jag är ju så urgammal att jag minns Poppefilmerna från den tiden tv hade En Kanal och Inga Färger Alls, bara svart och vitt. Det är sant. För er andra – perfekt julklapp till farfar eller mormor.

* * *

KÄKDROPPET

Nej, inga piruetter i kökets manege i dag, inte den här skitdagen. Chili con carné. På burk. Findus, tror jag. Skam Går På Snustorra Landbacken.

* * *

Jag har svårt, väldigt svårt, för sånt där gitarr-runkande. Men den här killen, som min gode vän Kenny i Falun ska ha kredd för – jag har inte sett något överdjävligare.

Bloggvärldens underbara nördar

Ni tycker att jag tjatar om en del. Jag vet ju inte, ni sitter pratsamma som Rain Man därute, men ni tycker nog det.
Ni har alldeles rätt.
Plura, Bodil, Lundell, Lucinda, Dylan, Connelly, Hylinger, Lehane, Pelecanos, Rankin, Auster, Papa, Slas, all den där (och nu citerar jag en bloggkommentator) »negermusiken«…
Jamen det är ingenting.
Ingenting.
Titta här – en blogg om ENBART Bob Dylan.
Bob Dylan Bob Dylan Bob Dylan.
Tockna underbara nördar det finns därute. Det är slikt som gör bloggen till den bästa uppfinningen sedan soulmusiken.
Känner jag mig mallig över att några av de där vuxna pojkarna – självfallet är det män – som dagligen hänger på Dylanbloggen också har hittat hit?
Sminkade sig Carolina Gynning i morse?

* * *

Redan efter powerwalken med Boxarn i morse stekte jag tjocka revbensspjäll (49,90 kilot eller om det rent av var 39.90) i ugnen, och gjorde tjock gräddsås på stekskyn. Detta listiga upplägg skaffade mig så pass med seriös bloggtid att jag nu kan ta den kloka Skatans råd här bland kommentarerna och hushålla med allt detta klotter i Moleskinen.

* * *

I Aftonbladets recension kallar Torsten Kälvemark Dennis Lehanes »Ett land i gryningen« för en »mäktig krönika om ras och klass«.
Själv satt jag lika förhäxad i läsfåtöljen över den sista tredjedelen som jag gjorde över den första. Under jullovet kan det bli så att jag, trots min knaggliga skolengelska, ger mig på Lehanebumlingen också i original. Ett par recensenter har ju klagat på översättningen.

* * *

Bygger blott på blädder från Pressbyrån och hem – men nog känns nya bokmagasinen Vi Läser som femtionio välinvesterade kronor.

* * *

Borlänge Tidnings nöjesredaktör Anders Gustafsson har bevisligen överlevt ett möte med Jerry Lee Lewis i London.
Över ett BT-uppslag berättar The Killer, 73, känd för att käka journalister redan till frukost, bland annat att han inte rört spriten på tjugo år och om den nya skiva han jobbar med i inspelningsstudion.
Ett country- och bluesinfluerat album med gästinhopp av sådana som Mick Jagger och Keith Richards.
»Jag tycker att den är en av de bästa jag gjort«, säger Jerry Lee Lewis. »Den har många Kris Kristofferson-låtar, fem sex stycken.«
Om det är covers på Kristoffersonlåtar eller låtar Krisofferson skrivit åt The Killer, det framgår inte av intervjun.

* * *

Jag vågar nu inte glömma livremmen när jag går ut. Utan den ramlar brallorna ner till fotknölarna.
* * *

Tidningarna recenserar i dag Anette Kullenbergs biografi över Marianne Höök: »Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet«.
Nästan idel lovord. Som man anade.
För den intresserade: här och här.
Varför blir förresten ens intresse för biografier större och större med åren? Jag vet ju inte hur det är med er, ni är ju Rain Man, men åtminstone är det så med mig. Slukar vartenda levnadsöde jag kommer över.

* * *

Matdroppet däruppe – ni noterade väl revbensspjällen. Hemtrampat äppelmos till.

* * *

Man får sannerligen hoppas att den bloggläsare som hade ilskna invändningar kring ens anspråkslösa anmälan av Bodil Malmstens »Sista boken från Finistére« inte läser Dan Jönssons DN-recension av Bodilboken.
Han gör samma reflexion som jag gjorde över hur märkligt Bodil laborerar med hur det ligger till med bokens jag och geografi. Verklig eller fiktiv eller bådadera eller, ja … man får lite mjäll där.
Inte för att jag Egentligen Bryr Mig Om hur landet ligger på den fronten, utan därför att jag inte kan förstå varför författar-Bodil – eller om det nu är bok-Bodil – gång på gång på gång Själv Väljer att göra affär av det.
Mycket märkligt.
Aftonbladets Lennart Bromander håller sig sval till Bodils självömkan inför den flytt från Finistére hon inte avslöjar orsaken till.
Och i SvDs på det stora hela taget positiva recension så noterar jag hur Paulina Helgeson, liksom Aftis Bromander, undviker att genrebestämma »Sista boken från Finiéstere«. Jag ville ju heller inte kalla den för en regelrätt roman.

* * *

Jo, så är det. Ju mindre tid man har, desto längre skriver man. Alla yrkesskribenters djungelordspråk.

* * *

I en deckarkrönika i Dalarnas Tidningar en gång kritiserade jag den kronologiska röran i förlagens utgivning av översatt kriminallitteratur. Jag syftade på krimböcker som ingår i en serie. Exempel på oskicket är översättningen av Dennis Lehane, Ian Rankin och Reginald Hill.
En jag inte fick med den gången var Peter Robinson. I en kommentar här i bloggen för en tid sedan påpekades att Robinsons senaste i Alan Banks-serien, »Kall som graven«, är gammal som graven. Och ur ett briljant mejl i eftermiddags från Ola i Skåne om böcker och musik klipper jag följande från e-brevets litterära avdelning.

»Såg att du återfunnit deckarsuget. Då måste du läsa Reginald Hills ›Främlingars hus‹, minst lika bra som Peter Robinson. Samma förlag, dessutom, suveräna Minotaur. Tyvärr gör förlaget en miss när de i höst ger ut Peter Robinsons nio år gamla ›Kall som graven‹. Alan Banks slutade att dricka rökiga whiskyn Laphroig när hans hus brann ned för ett par böcker sedan. Men nu sitter han ändå där med en Laphroig framför sig i ›Kall som graven‹.
Bokserier ska ges ut i rätt ordning, inte som i Dennis Lehanes fall där fjärde boken om Kenzie/Gennaro blev den första på svenska. Eller som i Ian Rankins fall där förlaget började med nian i serien, ›Svarta sinnen‹, som förvisso är en av de bästa deckarna geonom tiderna.«

Och det är inte bara bloggkommentatorn, mejlaren Ola och jag själv som ser på det här som kriminellt allvarligt. Den fenomenalt deckarkunniga Lotta Olsson tar nu upp samma sak i sin DN-recension av just Peter Robinsons »Kall som graven«.

* * *

Äppelmoset kom från grannen Ann-Britt. Lika fullt hemtrampat. Jag ljuger aldrig, finns alltid ett korn av sanning i allt jag skriver.

* * *

I sitt mejl upplyser Ola dessutom att den där tjejen med (förlåt igen, mamma) kåt röst som växelsjunger med Stuart Staples i Tindersticks-låten »Travelling Lights« inte är någon mindre än Carla Torgerson, sångerskan i grymma Seattlebandet The Walkabouts.
»Train Leaves at Eight« och »Satisfied Mind« heter mina två album med Walkabouts och det finns fler som jag nu efter Olas påminnelse ska skaffa.
Det där var ingen upplysning.
Det där var en marschorder till närmsta ställe där du skaffar din musik.

* * *

Här ser man. Jag kan också sluta när jag är klar. Det är åtminstone så jag tyder er dånande tystnad de senaste dagarna. Ni vill att jag bloggar kortare och det här blev nog kort fast det är långt ändå.