Bjurres soundtrack till summer of 09

Av PER BJURMAN, New York

Det har varit väldig stiltje i Bjurres hörna, jag vet – och jag ber om ursäkt. Men först blev det intensivt Stanley Cup-slutspel, sen semester och…ja, några fler ursäkter kommer jag inte på.
Men nu kommer ändå en liten lista, Summer of 09,  med sångerna som av olika anledningar utgjort mitt soundtrack denna både heta och kyliga sommar.
Några ord om låtarna:

• King-Size Papa
– Blev påmind när ljuva Elena plockade fram sången på en magisk efterfest i Stockholm i förra månadsskiftet. Det var en nationalsång under mitt äktenskap. Handlar ju om mig. Tolka det som ni vill…

• You can call me Al
– Ett av numren som gjorde sista efterfesten på Peace & Love till en av sommarens stora höjdpunkter.

• Cruisin with Cab
– Mer Elena-förknippat. Hon gjorde intryck…

• If you ever go to Houston
– Jag tycker nya Dylan är svinaktigt bra. Och det här är toppnumret. Los Lobos-Hidalgos dragspel…ah.

• Långbort
– Bästa låten på senaste Thåström. Var fantastisk på Peace & Love också. Det är något oroande i den här. Nåt sorgligt. Nåt otäckt. Och ohyggligt vacker..

• I’d rather drink than talk
– Nationalsång efter några dagar på Sverige-semester, tro mig. Och ja, den var ju också finemang på Peace & Love.

• They don’t care about us
– Min absoluta MJ-favorit.

• Just to walk that little girl home
– Fick just den bedrövliga nyheten att Minken ligger för döden. För jävligt. Hade helst velat hylla honom med nåt från Le Chat Bleu, eftersom det är ett av rockhistoriens mest bortglömda mästerverk, men den finns inte i Spotify-biblioteket, så den här romantiska saken får duga som surrogat.

• Nu kan du få mig så lätt
– Minnen av P&L igen. Den där ljusa natten när Håkan avslutade…fan, det hör till det finaste jag upplevt som vuxen.

• Convoy
– Väldigt tuff bilåkarlåt, i största allmänhet. Jag vill också vara med i en konvoj.

• En gång i Stockholm.
– En gång i Stockholm var det…

• (She’s so) Untouchable
– Och när jag hörde om Minkens sjukdom började tänka på en annan som aldrig fick det erkännande han förtjänade. Som av en händelse var det Minken som hittade Johnny efter överdosen på det där skithotellet i New Orleans. Fina, fina Johnny. Som jag älskat det sjaviga hänget i det här gitarrspelet, när det hela tiden låter som att allt ska gå sönder men inte gör det. Halvar-kommentatorn Conny Thunders vet definitivt vad jag talar om.

• Stick å brinn
– Såg aldrig Strängens nya band på P&L, men jag hörde så mycket om en tydligen förträfflig spelning att jag var tvungen att skaffa plattan. Och den visade sig ju vara kanon.

• Mary Jane’s last dance
– Plöjde just Bogdanovichs Petty-dokumentär. Då får man Petty-feber.

• Bröder
– Träffade Sticko Per på…just det, P&L. Han var så trevlig att jag var tvungen att kolla upp musiken. Så här bra lät den.

• Straight to you
– Har ett längre tag varit inne på Cave-ballader. Det här är ju en av de mest monumentala.

• Why can’t I touch it?
– Hade helt glömt hur lysande den här är. Så dök den upp i ett av de första ”Entourage”-avsnitten för säsongen. Då mindes jag.

• Closing time
– Fint fynd hos Ingemar på Folk & Rock.

• I don’t wanna go there
– J. Mascis, en av de senaste decenniernas stora gitarrhjältar, larmar inspirerat igen.

• Didn’t you know how much I loved you
– Pickler är ett av sommarens finaste countryfynd.

• Chuco’s Cumbia
– Såg Los Lobos på en båt som gick runt Manhattan förra fredagen. Magiskt.

• The more you ignore me, the closer I get
– En kommentar stammisarna kan rikta till Halvar nästa gång han har långt blogguppehåll…

• Summer breeze
– Alltid en av alla somrars stora hits.

Ett schlagerjobb någon måste göra

I morgon sänds Melodifestivalen från Ejendals arena i Leksand. Vännen Cee-Jay är sedan ett par dagar där och skriver blogg och tidningskrönikor. Det fick mig att tänka på att det fanns en tid när jag också gjorde så, då en av deltävlingarna i Melodifestivalen avgjordes i Falun. Med Kristin Kaspersen som programledare, Per Bjurman som Aftonbladets schlagerkrönikör och undertecknad som allmän festivalvimlare, efterfestare och jurymedlem i den lokala Faluschlagern. Nedan en tidningskrönika som dessa uppdrag gav stoff till att skriva.

Jag kom med eftermiddagsbussen och gick in på Harrys Bar. Inte i Venedig, där Hemingway brukade sitta, utan i Falun.
Utan att veta bättre hade man bjudit in mig till en mingelkväll med allehanda krumelurer som sysslar med schlagermusik. Jag såg det som min journalistiska plikt att där utröna vad Per Bjurman och grabbarna aldrig ansträngt sig med att ta reda på.
Huruvida Kristin Kaspersens bröst kan liknas vid svalor som häckar.
Det är jobb av det slaget som hör till det jobbiga i det här jobbet, men någon måste göra det.

Jag behövde således hämta mod i ett stop Guinness. Jag gick in på Harrys och satte mig på en hög stol längst bort vid bardisken.
Fyra fem barstolar bort satt en man i mannens bästa ålder, alltså jämngammal med mig. Han drack Corona, mexikansk kamelpiss, och tequila, sånt läkare ordinerar mot inälvsmask, och byggde på ett berg av fimpar i askkoppen framför sig.
Jag nickade en hälsning.
Att man aldrig lär sig.

Jag hann inte mer än bläddra fram till Bjurmans schlagerkrönika i Aftonbladet.
Först kom ölflaskan och shotglaset samt ett litet fat med citronklyftor och salt.
Sen kom den stinkande askkoppen, ett buckligt paket Prince, en överrock som hakades fast på mässingskroken vid mitt vänstra knä och mannen himself.
– Kan jag sätta mej här?
Han hade en andedräkt som buteljerad på sprayflaska skulle kunna användas som dödligt vapen i myggrika trakter.
– Min bäste herre, sa jag. Skulle ni vilja vara så vänlig och fara så långt inihelvete det nånsin går.

Så sa jag inte. Mamma lärde mig aldrig säga sånt. Denna brist i min uppfostran gjorde att jag inte ens svarade på mannens fråga. Det var ändå ingen fråga, så fort jag är inblandad är det där aldrig någon fråga.
Mannen hade redan – som alla andra män som ställer mig den där frågan som inte är en fråga – klivit upp på barstolen bredvid mig.
I hans mungipa dinglade en Princefimp. Han sög i sig det sista blosset och när han böjde sig fram och byggde vidare på den pyramid i askkoppen som började nå Cheopska höjder drällde han aska på Hemingwayskjortan Bjurman bär på sin bildbyline i Aftonbladet.

Bjurman är i spalterna en elak och kompromisslös djävel mot folk som Tomas Ledin och Roger Pontare men nu satt han bara där, med armarna i kors, och flinade lika godmodigt som lyssnade han på Håkan Hellströms coverinspelning av »Visa vid vindens ängar«.
Själv kunde jag inte ta lika lätt på saken. Jag vet att Bjurre har köpt den där kakiskjortan i Miami och att han är rädd om den.
– Du drällde aska på en av mina bästa vänner, sa jag.

Mannen hällde salt i vecket mellan tummen och pekfingret, slickade, svalde i sig kaktusbrännvinet, bet i en citronskiva och sköljde efter med en slurk kamelpiss.
– Och vad ska du göra åt det?
Varenda mygga i Falun dog. Jag höll andan ett tag innan jag svarade.
– Jag har ett jobb som någon måste göra. Men sitt bara kvar här ett par timmar till och drick ditt kamelpiss.
– Och? sa han.
– Då kommer jag tillbaka, sa jag. I sällskap med en kille som är professionell lustmördare.
Mannen bad mig dra åt helvete.
Jag gick bort till Rådhuskällaren för att i schlagervimlet göra jobbet på Kristin Kaspersen och sedan leta reda på Bjurman.

Alla nyårslöften redan brutna

Januari är inte ens slut och ändå har jag redan brutit alla mina nyårslöften.
Jag säger inte vilka det var, det räcker med själva erkännandet, men så pass kan sägas att det då för en månad sen fanns mycket att ta tag i.
Minst åtta av tio vanor och later man har är ovanor och olater.

Dock har jag här en teori. Jag kom på den för typ tre sekunder sen och som ett exempel på en vana som är en ovana så är jag genast beredd att sprida den world wide webb.
Här kommer den:
Jag tror att antalet ovanor och olater står i direkt proportion till antalet besserwissertyper i ens omgivning.

Nu när jag skrev ner teorin märker jag att den har oroande inslag av både matematik och logik så jag förstår inte riktigt vad jag menar, men det gör säkert ni.
Jag är ävenså osäker på om besserwisser är rätt ord för typerna jag tänker på. Jag har haft mycket omkring mig ända sedan i morse och är mer trögtänkt än vanligt i dag.
Jag kommer inte på det där andra ordet och det här är någonting som jag inte får göra annat än kickskriva för min terapeut.

Ni vet ändå vilka jag menar.
De där som själva Aldrig Gör Fel eller Har Fel.
De där som med sin egen uppblåsta och präktiga person utgör själva måttstocken för vad som är rätt och riktigt.
De där som ser ner på andra människors svagheter, tillkortakommanden och brister.

Så jag tror att jag menar så här med min teori:
Att ju fler såna typer man har att göra med, desto längre blir ens lista med nyårslöften.
Så fort jag insåg det, kom jag också på att jag ville ha varenda en av mina laster kvar.

* * *
Två läsarmejl tipsar om att pinga och länka och greja och ha mig till storbloggarna.
Jag ville inte. Jag tittade in hos några av dem. Jag vill inte.
Högstadiestilistik, rökrutesvenska.

* * *
Nu pratar vi inte mer om det. Allting blir ändå som det blir.

* * *
Att skapa är att göra någonting som ingen annan tror finns.

* * *
Nog har jag sagt att Don DeLillos »Falling Man« är släppt i pocket? Nu har jag sagt det igen.

* * *
I begynnelsen var ordet; jag har alltid trott på ord.
Men det är inte så att ord alltid fungerar.
Det är fullt möjligt för ord att fördunkla det de försöker förklara.

* * *
Det är ändå aldrig förändringarna vi vill ha som förändrar allt.

* * *
»/ … / tror jag inte på Kleerup och alla andra posörer som säger att riktig konst skapas genom droger. Jag tror inte att förutsättningarna för god konst är en lina kokain – jag tror att det är hårt arbete och en smula begåvning.«
- Alex Schulman ger emellanåt prov på att han när han vill kan vara annat än en nätmobbare.

* * *
Livet pågår på sitt sensationellt stillsamma vis.

* * *
Jag har 256 sidor kvar (tack för det), men vågar redan efter 101 sidor sätta min Van Morrison-samling på att Junot Díaz »Oscar Waos korta förunderliga liv« (Albert Bonniers) blir en av årets kioskvältarromaner.
Jag läser den så där som man läste äventyrsböcker när man var elva tolv år. Jävlaranamma så den killen kan berätta.

* * *
Jag har sagt det förr och måste nog säga det igen. Ta inte det jag säger på sånt blodigt allvar. Det räcker gott att jag själv tar mig själv på sånt Förbannat Allvar. Det räcker gott och väl. Jag vill inte ha på mitt samvete att någon blir medberoende i mina sjukor.

* * *
När Papa hjälpte James Joyce hem om kvällarna brukade hans hustru Nora öppna dörren och säga:
»Jaha, här kommer författaren James Joyce full igen med Ernest Hemingway.«

* * *
»All intellektuell utveckling har sina rötter i overksamhet.«
- Samuel Johnsson

* * *
Håkan Hellström gör en enda spelning i sommar. Självfallet väljer han att göra den på Sveriges bästa festival. Peace & Love. I Borlänge. 22-27 juni. Come on.

* * *
Häng on.

Barnsliga vuxna män, fläsklägg och rotmos & grejs och mojs

Jag får rätt mycket mejl, jag är skitglad, men det är också många skitmejl, och nu menar jag viagra – slikt behöver inte den nyktre – och östeuropeiska kvinnor och sånt grejs och sånt mojs.
Så det händer, en och annan gång, att även nåt av era mejl blurpar med när grejset och mojset klickas iväg till papperskorgen nere i högra hörnet på min vita Macbook.

Det var just precis vad som hände med Malin EA:s mejl, där hon meddelade den adress till vilken Johanne Hildebrandts bok skulle skickas, och nu känner jag på mig att det nog snart kommer en klyscha, men det handlar även denna stjärnglittrande och månbelysta kväll härute i Halvars huvudsakers redaktion i den ockragula skrivarstugan med dalaröda knutar om kickskrivande, finns inte något som helst utrymme för grunnande på poetiska metaforer, och sent som fan är det, jag har haft en jävla dag, så jag Frös Till Is när jag hade skrivit en hälsning i boken och packat ner »Älskade krig« i den vadderade gröna påsen och gick till mailens inkorg för att vara listig och på HP Laser Jet-printern skriva ut Malins mejl och från det med redaktionssaxen klippa ut stället där hennes namn och adress stod och därefter med redaktionslimstiftet klistra fast den lappen i det vita adressfältet på den gröna bokpåsen men i inkorgen: noll mejl från Malin EA.
Döm Om Min Förskräckelse!!!
Emellertid.
Jag hade inte tömt Macbookens papperskorg.
Så boken är nu på väg till Huskvarna, Malin.
Eller om det blev till Husqvarna.

* * *

Hur mycket mer måste man tjata om Bodil Malmsten innan folk förstår att man SER den »stilistiska förträffligheten« i hennes författarskap.
För Bodils skull, jag skulle ju nästan kunna tänka mig att bli full för Bodils skull.

* * *

Två Marabou Lakrits i dag.
Coca-Cola till den ena.
Fanta till den andra.
Lubbaren kan äta och dricka vad som helst. Inte en
fettfläck ges chansen att få fäste.

* * *

»Jag spelar mig själv med förbluffande trovärdighet«.
Bodil Malmsten; »Sista boken från Finistère«

* * *

Rimmad fläsklägg och rotmos, hemstampat av en viss bloggredaktör, har också ätits idag.
Fortfarande med en mage platt som teven.

* * *

Den fanns alltså, den där widgeten som visar låttexter iTunes. Tack och bock, Erik.
Mac är bäst.

* * *

»Och jag tänkte på Bodil Malmsten, hon bor också längst ut på jorden. Våra liv korsade varandra ett tag, vi brukade ses över borden.
Vi drack vin och spelade TP, du var rödhårig och längtade bort. Jag tror jag brukade vinna för det mesta, jag visste ju mer om sport.
Hon kanske är som jag, man har alla och inga vänner. Men hon hade alltid ett gott ord om vad som kom ur mina händer.
Och just ikväll var det en tv-minut om din nya bok som har kommit ut. Tack för din födelsedag i Cornwall och och middagen och promenaden till Lands End.
Jag vet inte vad som är viktigt, men jag tänker på dig ibland.«
»Blues för Bodil Malmsten«; Eldkvarn, Svart blogg

* * *

Dagens boksläpp: Dennis Lehanes »Ett land i gryningen« (Bonniers). Jag har inte hunnit läsa den. Tyvärr. Djungeltrummorna pratar om att det är den intressantaste Lehane sedan »Rött regn« och »Patient 67«.
Ingen Kenzie och Gennaro-deckare den här gången, utan en politisk thriller som utspelar sig i Boston i slutet av första världskriget.
Kommer att bli min helgläsning.
Om lövkrattningen kan delegeras.

* * *
Jag sov dåligt, jag vaknade Med Ett Ryck (hej, Hill), och som de slitna klyschornas Paganini man är i dag kände jag hur de Kalla Kårarna drog över nacken och ryggen.
Snaggen ställde sig rätt upp.
Jag visste vad det var.
Det var det där vi pratade om i går.
Det var den där djävulen inuti mig.
Den sjuke jävulen inom en hade inte kommit till ro därför att ens friska jag inte hade kontrollerat stavningen på Kerouac.

Återfall. Hela jag insjuknade redan på sängkanten. Fan och helvete – hur många hann upptäcka det innan jag hann ner till Macbooken och ändra?
Flera hundra Måste Ha Sett Det (hej, Benke).
Så länge som jag sov dåligt.
Jag satt ju uppe till nästan fyra i morse och läste och bläddrade och tittade på bilder i den nya boken »Texter & historier från den stora landsvägen« av Plura Jonsson & Eldkvarn (Norstedts).

Ni som har hängt här ett tag vet vad jag anser om utropstecken.
Men vilken bok!
Stort presentboksformat. Som såna där de i vissa hem låter ligga framme på de tunga stenborden i salongen för att imponera på gästerna.
Fast just den här är en bok för en landsortsgrabb. Jag är vad jag är, en landsortsgrabb. Den har ju inte första recensionsdag än på ett tag men jag tänker inte recensera den. Bara prata om den lite så här i största allmänhet så har jag ingenting sagt.

* * *

Jan Gradvall har uppdaterat sin guldgruva till hemsida. Med bland annat den DN-artikel från i lördags där han med en ny David Bowie-bok i rockfickan åker till Berlin för att följa varje steg Bowie och Iggy Pop tog där under den duons kreativa Berlinperiod på 1970-talet, åren då de klassiska albumen Low, Heroes, The Idiot och Lust for Life, fyra hörnstenar i min egen gamla lp-samling, släpptes.

* * *

Det är inte bara låttexter och ackordsanalyser ur den stora Eldkvarnkatalogen, det är knäckande bilder i svartvitt och fyrfärg och det är texter av Plura och Clara, Leif Nylén, Wenche Arnesen, Claes Carlsson, Lennart Persson, Werner Modiggård, Kajsa Grytt, Kjell Andersson, Håkan Hellström, Bodil Malmsten, Mauro Scocco, Tony Thorén, Jesper Lindberg, Pär Wickholm, Peter LeMarc, Sophie Zelmani, Tina Axelsson, Mikael Ringlander, Rolf-Otto Eriksen, Marie Jungstedt, Jari Haapalainen och Andres Lokko.
Och säkert nån mer som jag missade.
Så jag satt uppe.

* * *

TV 4. Hur osäkra på en skala är cheferna där?

* * *

Hur barnslig är det tillåtet för en vuxen karl, övermogen, att vara? Som vore man kvar i pojkrummet går jag i spinn av en sån där bok som den här om Eldkvarns liv och sitter nu här och skriver och spelar Eldkvarnalbumen så att The Boxer för länge sen har tagit betäckning inne i boningshuset och rutorna härute i skrivarstugan buktar av volymtrycket när Nisse Hellberg sjunger »Nere på klubben« på den där hyllnings-cd:n »Plura 50« och minnena som förknippas med de där sångerna väller över en.
Blundar jag, kan jag höra knastret från lp-skivorna och se hur omslagen såg ut.

* * *

Onsdag är skivsläpparedagen, det har till och med Borlänge Tidning upptäckt nu. Jag bryr mig inte som förr längre.
Har man blivit gammal då?

* * *

Nu sjunger Peter LeMarc och Mauro Scocco »3:ans spårvagn«, den som går genom ljuva livet, där en del gator går åt helvete och andra till himlen.
Precis så är det ju med livet.

* * *

Belinda Olsson tar sig som krönikör. I onsdagens Aftonbladet skriver hon bra om tv-kvinnornas utseendefixering.
Men sluta banta, Belinda.
En timmes lubbning tre gånger i veckan och man kan äta vad som helst. Allting.

* * *

Dagens bloggare: tug. Firar 400 inlägg just i dag, ja igår då, och celebrerar det med en exklusiv Oskar on Oskar-intervju med bloggens författare Oskar Klingborn – ung man med absolut gehör för språket och den sortens ironi skribenter är beredda att gå över lik för att skaffa sig.

* * *

Spår 10 nu. Åh. Kajsa Grytt.»En kärlekshistoria«.
Den Kajsa som Plura sjunger om i den där Bodil Malmstenbluesen på »Svart blogg«:

»Och Kajsa, Kajsa, Kajsa, vi hade några vilda år.
Allt ordnade sig till slut, vi fick inga djupare sår.
Jag tog nattfärjan till Gotland, påtänd, full och ful
och på nåt sätt kom jag till Fårö där du repa med Tant Strul.
Jag gjorde någon illa, sen gjorde du likadant mot mig.
Först skulle några år av våra liv passera, när jag var din kille och du min tjej.
Jag vet inte vad som är viktigt, men jag tänker på dig ibland.«

* * *

Räknar jag rätt så är det i dag 83:e gången bara i år som Expressens tekniknisse Fredrik Eklund publicerar sin gamla »Snabba-upp-din-dator-på-xxx-minuter«-artikel.
Hans jobb skulle man ha.

* * *

Kan bli mer matdropp här framöver.
Men räkna inte med det.
Glömmer det hela tiden.

* * *

Och nu då, sista spåret, lyssna: Charlotte Berg i »Ikväll stannar jag hos dig« i en inspelning skörare än isen på vattenpölarna en tidig morgon i slutet av oktober.

Ta på dig din vackraste klänning i kväll

Jag satt i måndags kväll på lokal med Per Georg, Cee-Jay och en stund med Bullen också när han hade slagit klart sina piruetter bland kastrullerna i ställets kök, och så var det en med skrattgropar i kinderna som Bullen kanske inte vill att jag pratar så högt om, så då gör jag inte det utan säger bara att hon hade lika förtjusande skrattgropar som förtjusande sätt och satt nära tjejtjusaren Bullen som, enligt Per Georg, hade nyansat skägg. Blues-Ola skulle komma också men kom inte. Foto-Hasse var kvar i Spanien och hade laga förfall.

Och nu i kväll, sedan Håkan Hellström i gul kavaj, svart t-shirt och vita, korta jeans, varit så bedårande i Allsången på Skansen att man ville göra en Bjurre med honom, så tog jag en runda med Boxarn nedåt byn och där fanns ingen tvekan om att pulsen på gator och torg började nå rena rama Manhattannivåer.

Så, älskling, ta på dig din vackraste klänning i kväll. Vi ska gå ut och träffa dom andra i kväll och alla andra kvällar den här veckan.

Jag blir aldrig någon Torsten eller Herman

Jamen snälla Sigge Eklund och Linda Skugge – Hur Går Det, när ska ni få sprutt på det här då?
»Om bara några dagar«, har Sigge svarat i snart en månad nu.
Jag har en bok på gång som jag vill prova att lägga upp på den där sajten. Kanske ska boken inte ligga kvar där, men jag vill åtminstone testa.
Jag vet inte vad man ska säga att den där boken … eller, tja, bokmanus bör man väl än så länge kalla det, jag vet inte vad den eller det spelar i för liga.
Vad det handlar om är kortprosa, små texter. En del har kavlats ut till runt tretusen stipulerade tecken och av redaktörer döpts till antingen kåseri eller krönika och publicerats i diverse tidningar genom åren, annat har legat och skräpat i pärmar och i lådor och i anteckningsböcker.

Själv vill jag inte fösa in de där texterna i någon genre, sådant anser jag det vara upp till varje läsare som är road av slikt att hålla på med.
Själv nöjer jag mig med att kalla det texter, sådant jag är road av att skriva, sånt jag själv gillar att läsa när andra skriver i den där genren.
Det är inte i klass med de förebilder jag har i den genren, som exempelvis Claes Hylinger och Bodil Malmsten, men ändå. Jag är en som skriver och är man en sån som skriver så vill man ge ut det man skriver i bokform.
Så är det, den som är en sån som skriver och säger annat den ljuger. Det är vad jag tror.

Men det finns ett stort problem.
Jag är inte känd.
Jag kommer aldrig att få ut den där boken i den där genren på ett etablerat förlag därför att jag inte är en kändis.
Det har jag svart på vitt på.
Jag försökte för några år sedan. Med ett liknande bokmanus. Den titel jag valt att ge det var – håll i er –»Huvudsaker«.

Jag ska inte säga till vilka förlag jag skickade det. Men samtliga av de refuseringsbrev som så småningom damp ned var av samma slag. De sa, med små variationer i formuleringarna, vad den förläggare som redan efter två veckor svarade sa.
Denne förläggare skrev i smickrande ordalag att mina texter (som han valde att kalla kåserier) »kvalitetsmässigt förtjänade att ges ut«. Men så kom det, det förlagen så sällan utåt vill tillstå:
»Men«, skrev han, »förlagsbranschen är en kommersiell bransch. Dyrköpta erfarenheter har lärt oss att kåserisamlingar säljer bara om författaren är en rikskändis typ Herman Lindqvist och Torsten Ehrenmark.«

Och en sådan kommer ju jag aldrig att bli och vill inte heller.
Jag blir aldrig annat än möjligen en local heroe och vill inte ens vara det. Jag vill sitta här i min lilla skrivarstuga och skriva mina små anspråkslösa texter och hoppas på att en och annan vill läsa dem.
Och när allt kommer omkring är det trevligast att läsa texter på papper.
Så därför, Sigge och Linda, kom igen nu.

■■■ Sitter som ett adventsljus när jag lyssnar på Sven-Bertil Taubes »Alderville Road«. Och det är i Taubevisorna Håkan Hellström är som allra bäst. Lisa Nilsson också. Det här är den enda skiva du behöver när vintern slaskar utanför fönstret.
✔ Bengt Ohlsson är så … ja, bra i sin DN På Stan-krönika i dag att det inte ens går att citera ur den. Man kan helt enkelt inte välja något stycke att citera, det är ett tjugotal och varje är ett under av krönikekonst när den är som bäst. Handlar om att Benke ALLTID handlar ekologiskt.
»Säljer de ekologisk svartrot köper jag en bit, trots att jag inte vet vad svartrot är …«
■■■ När jag skrev förra kortisen var det »Den röda klänningen« med Totta Näslund i Jamohögtalarna. Som saknaden väller in över en när man hör den rösten. »Ta på dig dina nya skor och sen den röda klänningen…«
✔ Kocken lånade en gång en Elton John-samling av mig. Bara så ni vet när ni läser hans kommentarer.
■■■ Swanberg är också lysande på DNs Namn och Nytt-sida idag. Raljans i den högre ironiskolan kring julklappshysterin, där papporna Micke och Robban letar efter spelet »Car Crash Gang Bang IV – Young Perverts Going Bananas« till sina kids.
✔ Med nya glasögonen har det blivit väldigt långt ner till marken.

Myten om min oduglighet visade sig vara just en myt

Ja, då sitter man här i sin nyinredda skrivarstuga och trivs så bra att det pirrar i magen.
Ta bara en sån sak som att jag flyttat hit hela min skivsamling (sånär som på en del LP-skivor som jag vet att jag ändå aldrig kommer att spela) och hela musikanläggningen.
Via en makalös manick på väggen kan jag nu trådlöst skicka ljudet från både jukeboxen och dvd-spelaren i Macbooken till de stora Jamohögtalarna.
Klockrent ljud på musiken till arbetet.
Biokänsla när stugan mellan skrivarvarven mörkläggs för filmtajm.

Varje dag, med start tidigt i morgon bitti, ska jag nu sitta här och på fasta tider göra vad det hörs på namnet vad en skrivarstuga är till för. Om man, som jag, tycker om ensamhet kommer det att bli ett rent nöje.
I synnerhet nu, när det som ska skrivas inte har några andra deadlines än dem man sätter upp för sig själv.
Det här ska bli om inte världens bästa så åtminstone Sveriges bästa blogg. Men först och främst ska det skrivas böcker.

Äntligen ska jag dra nytta av det jag i min ungdom, när jag var Hemingway-wannabe, lärde mig i en skrivarcirkel jag anmälde mig till.
Den pågick under två terminer.
Jag deltog i två timmar.
Cirkelledaren och de övriga deltagarna liknade mest svenskalärarwannabes och promenerade på mina nerver.
Jag fick vara med om en timme och fyrtiofem minuters tugg om vikten av att köra med aktiva verb, samt att man bör undvika adverb och adjektiv.
Sådant som det tjatas om i varenda konsten att skriva-manual. Sånt varenda en med skrivarambitioner redan känner till.
Man ägnade sen sista kvarten före fikapausen åt att diskutera om man bör skriva sånt eller sådant, sen eller sedan, sa eller sade, nån eller någon, nåt eller något. Som om slikt skulle spela roll.
Jag smög iväg i fikapausen och kom aldrig mer tillbaka.

Jag gick hem och läste böcker och tidningar istället.
Hela tiden läsa.
Och däremellan skriva.
Varje dag.
Det är enda sättet, det är vad det handlar om.
Skriva är ingen konst, det är ett hantverk.
Så observera gärna ironin här ovan.

■■■ »If it sounds like writing, I rewrite it«.
Den andra av Elmore Leonards tio teser om skrivande. Minns du inte den första, så var det: »Never use a verb other than ›said‹ to carry dialogue«.
✔ Nu har jag i skrivarstugan min egen HD-filmskärm. Nu ska här inte bara ses på filmer, nu ska det på dvd-boxar ses ikapp på alla tv-serier som har missats på grund av att jag är den i familjen som ligger lägst i näringskedjan när det kommer till vad som ska väljas att ses på tv.
■■■ Mats Olsson nämner i dag på sitt söndagsuppslag i Expressen sin gamle Los Angeles-kompis Art Fein. Det är en klassisk karaktär, som i Olssons sjuttiotalskrönikor körde omkring i LA i en gul Volkswagen cab.
✔ Allt hårt kroppsarbete den här veckan har gjort mig så skrivsugen att jag väljer bort Jonathan Daytons »Little Miss Sunshine« på Filmstudion i kväll. Jag kan ju nu se den när jag vill på dvd.
■■■ November är en strid som måste utkämpas. Känns orättvist att det här decemberplasket ska vara tacken.
✔ Hade glömt vilken fin coverversion Rod Stewart spelat in av Cat Stevens vackra »Father and Son«. Det är den nu. Pappan i mig börjar alltid gråta vid »I was once like you are now …«
■■■ Kom förbluffande lindrigt undan från veckan som Martin Timell. Blåsor i händerna, ryggvärk, ett mindre köttsår i höger fotabjäll samt blånagel på vänster stortå. De två sistnämnda skadorna – uppkomna av en kofot på golvet respektive en från hög hyllhöjd fritt fallande hammare – skulle jag ha klarat mig ifrån om jag likt vanligt folk haft skor och strumpor på mig.
✔ Boxarn och jag kan inte ens ta oss till Ol’ Man River i det här halkiga skitvädret. Illa, det är det värsta med den här tiden. Man behöver skogens stillhet och tystnad då man lever i pladderkulturen.
■■■ Enda gångerna en annan får vara i New York är när man nämns i Bjurres söndagsspalt i Aftonbladet. Jag blir alltid lika mallig när det händer. I dagens krönika tillbringar Per Georg »… en eftermiddag i en halvarssonsk öronlappsfåtölj på Barnes & Nobles bokhandel vid andra och 32:a med Cormac McCarthys ›andra bok‹, den becksvarta ›The Road‹ …«
✔ Köpte en laptopkudde på Ikea. Det känns nu som att sitta och skriva med en av Zorns kvinnor i knäet.
■■■ Vid sidan av de Per Georg-krönikor där jag själv är med, är jag extra svag för dem där han gnabbar med sin irländske dörrman Sean.
✔ Min vän Kuratorn kan inte se en kvinna gäspa utan att fundera på vad hon haft för sig på natten.
■■■ Nu måste jag ta en liten gråtpaus igen. Nu är det »Break Up to Make Up« med The Stylistics.
✔ I morgon, troligen, kommer Ollebo, den bäste av brevbärare, med Sven-Bertil Taubes nya skiva »Alderville Road«. Av vad som sagts om den innehåller den bland annat rasande vackra duetter med Lisa Nilsson och Håkan Hellström.
■■■ Jag behövde en extra adapter till Macbooken för att after work slippa dra ur och släpa med mig också sladden när jag bär med mig laptopen de 43 stegen bort till boningshuset. När jag ändå var inne och gjorde beställningen på den där nätbutiken passade jag på att också köpa en julklapp åt mig själv. En ny svart Ipod med plats för 40 000 låtar.
✔ På tal om det så har Georg Cederskog i dag en två sidor lång DN-intervju med Sven-Bertil Taube som får en sugen på att skaffa självbiografin »Ord och många visor«.
■■■ Magnus Eriksson skriver i SvD en nästan två sidor lång essäistisk recension av Modernistas återutgivning av Thorsten Jonssons roman »Konvoj« och novellsamlingen »Berättelser från Amerika«. Båda har jag med på önskelistan till jultomten, och i väntan på tomten ska jag läsa om Thorsten Jonssons noveller i samlingen »Fly till vatten och morgon« från 1941.
✔ Det här blev väl så långt att ingen har orkat läsa ända ner hit, men för den som orkat är min ursäkt att jag var fruktansvärt skrivsugen.
■■■ Till sist vill jag bara påpeka att det nu är vacker soul igen i Jamoburkarna, »What Am I Gonna Say to My Baby« med Kenny Gamble.
✔ Allra sist: När det kom till kritan, i läge skarpt, visade det sig alltså att myten om ens oduglighet som hantverkare var just en myt. Så nu ska jag resten av kvällen spela Dylans »Working Man’s Blues # 2«.

Som en gotisk Ulf Lundell…

Fyror blir vad det blir när DN och Svenskan recenserar Kents »Tillbaka till samtiden«.
Malena Rydell i DN skriver:
»Det låter mer övergiven industritomt i Eskilstuna än nattluft i Berlin /…/ Och i texterna — som mer än någonsin är ett med det kemiskt svarta soundet — når Jocke Berg rent pubertetsångande nivåer på referensdroppandet. Här samsas TS Eliot med Jakob Hellman om utrymmet, ›Det öde landet‹ och ›…och det stora havet‹. /…/ Som en gotisk Ulf Lundell minns han uppväxtstaden …«

Dan Backman i Svenskan är Dan Backman i Svenskan, alltså torrt sval i sin hållning till allt han bedömer, och man ska ha i minnet att en fyra i SvD är fyra prickar på en tärning med sex prickar. Han skriver:
»Man kan säga mycket om Kent, men att kalla dem roliga låter sig inte göras. Tillbaka till samtiden är således ännu ett medvetet dystert kapitel i Kent-romanen. Ett gediget hantverk som redan befäst deras ställning ytterligare i rocklandet Sverige. Några nya själar kommer de däremot inte att vinna.«