Kolsvarta Denise Mina – bäst på bokrean

Viktigpetter-koefficienten kan bli så himla hög hos en del så fort de kommer in på böcker.
Själv har jag aldrig begripit vad det skulle vara för märkvärdigt med att läsa böcker. För mig är det lika naturligt som att andas, och jag läser lika gärna Joakim Pirinen-album som Shakespeare-pjäser och kan inte se att det ena skulle vara finare än det andra.

I begynnelsen var ordet. Jag har läst ord sen det år jag skulle fylla fem och dragit dem omkring mig som en filt.
Om jag inte fick läsa … ja, jag kan nätt och jämt ens tänka tanken men det skulle kännas som att leva i ett andligt mörker.
Jag, som dessutom är pratlat, är en som har lätt för att hålla med Alain de Botton, när han i en av sina böcker – jag minns inte vilken – skriver att läsa ger mer än att samtala.
Samtalet lämnar inte utrymme för döda perioder, skriver han. Samtalet kräver ständigt att vi reagerar på samtalspartnerns närvaro och slutar inte sällan med att vi ångrar både vad vi sagt och vad vi lämnat osagt.

Och för att återgå till de där viktigpettrarna, de rynkar förstås på näsan åt deckare. Jag förstår inte varför. Men en sak är säker: de har aldrig läst Denise Mina.
På den bokrea som börjar på tisdag kan det mycket väl vara så att bästa boken är en kriminalroman – Denise Minas »Blodsarv«.

Skotskan Denise Mina är en av de fetaste käftsmällarna på allt uppnäst prat om kriminalromanens brist på litterära värden.
Det Mina levererar är inget pusselmakeri i tofflor framför öppna brasan på landet. Det är socialrealistisk noir. Kolsvarta resor genom Glasgows backstreets, de allra skitigaste kvarteren och bostadsområdena, där det luktar vinägerdränkta fish’n'chips, kål och kokande pissig tvätt.

Männen super upp arbetslöshetsunderstödet på sjabbiga pubar, ungarna sniffar lim i råttinvaderade trapphus, kvinnorna bär i det ständiga regnet och den nålvassa vinden hem magra matkassar från lågprisbutikerna till mögelangripna bostäder där silverfiskarna koloniserat badrumsmattan.
Det är äckligt bra.

Till dessa människor och miljöer tog Denise Mina med oss redan i den mästerliga Garnethill-trilogin, där hon skapade det oförglömliga porträttet av Maureen O’Donnell, det mentalt skadade incestoffret.
I »Blodspår« – första delen av planerade fem i Paddy Meehan-serien, där »Vargtimmen« är andra och »Sista andetaget» tredje – utforskar hon också två nya miljöer: den skotska tidningsmiljön på 1980-talet och den katolska familjen i form av irländska immigranter som politiska och religiösa underdogs.

För sina syften introducerar Mina en ny udda och kanstött karaktär.
Paddy Meehan, kaxig, smart, överviktig, äregirig och lögnaktig.
Hon lyssnar på punkbanden Stiff Little Fingers och The Undertones och skjuter sarkastiska oneliners från höften.
Som ung springflicka i den whiskyindränkta, manschauvinistiska redaktionsmiljön på Scottish Daily News ser hon chansen att slå sig fram till ett jobb som journalist i bevakningen av löpsedelsfallet Baby Brian Boys: barn som mördar barn.

I sin snäva kjol, regnblöta duffel, knäpåsiga svarta yllestrumpor och de svarta Monkeybootsen av laminerad papp går Paddy Meehan rakt igenom boksidorna och står levande och blodfull intill en vid läsfåtöljen.
Denise Mina är på samma gång mjuk soul och skrovlig blues.
Läs henne en fredagskväll med ett glas rökig Laphroaig och något av Van Morrisons tidigare album eller Glasvegas debut-cd i hörlurarna och kom sen till mig och säg att crime inte kan vara stor litteratur.

Årets kolsvartaste tomtesånger

Ni har fått nog av Whams »Last Christmas«? Här är årets kolsvartaste  och vackraste tomtesånger att huka under julgranen till. Skotska ångestpoparna Glasvegas jul-EP.

A Snowflake Fell (And It Felt Like A Kiss).

Mitt liv bland träbenta sjörövare och lurviga luder

Det kommer stunder då jag läst böcker och sett på dvd-filmer och lyssnat på countrysånger så mycket och intensivt att jag får för mig vara en mystisk äventyrare vars rafflande leverne bland träbenta sjörövare och lurviga luder behöver räddas till eftervärlden.

I dessa dagdrömmande Hemingway-stunder har jag under blind entusiasm börjat skriva Den Stora Romanen om det där livet.
Dock hinner aldrig någon av gångerna månen långt på sitt himlavarv förrän Den Obarmhärtige Bokläsaren inom mig läser igenom vad pek- och långfingrarna mina knattrar på och låter det gå det sorgligaste av öden till mötes.

Det är, om än inte bokstavligt, det öde höljt i damm som muggiga och illa skrivna böcker först möter i en bokhyllesektion vid min läsfåtölj, för att när den svämmar över sina bräddar gå vidare till en gammal lagerhylla som täcker en hel vägg från golv till tak i matkällaren.

Men. Nu när mitt nya skrivarrum står klart. Då. Ska. Jag. Sitta. Där. Disciplinerat. På. Fasta. Tider. Och. Inte. Ge. Mig.
Mellan åtta och tre om dagarna ska jag inte fejsboka, inte besvara mejl, inte blogga, inte besvara bloggkommentarer.
Allt jag ska göra under de sex timmarna varje dag är att plita så väl på mina äventyr bland träbenta sjörövare och lurviga luder att de äntligen ska höja sig en nivå från dessa anteckningar från ett källarhål.

***

Deckarakademin utsåg ju Johan Theorins »Nattfåk« till årets bästa svenska kriminalroman. Hade det inte varit för att juryn lyckades undgå att ens nominera den bästa, Åke Edwardsons »Den sista vintern«, så skulle jag hålla med.
Johan Theorins skräckis om familjen som under en vinterstorm flyttar in i en gammal ödegård på norra Öland som omges av ruggiga sägner är en nagelbitare.

***

DN På stans Sebastian Suarez-Golborne följer med fanatiske skivsamlaren Per Gessle till Pet Sounds. Bland skivbackarna pratar de förstås om nya albumet Party Crasher, Gessles version av 70-talsdisco och syntpop från 80-talet (finns här, åtminstone i min version).
Men också om när Mats Olsson bodde i New York och hur dennes dåvarande flickvän i leopardbyxor fick in Gessle på Studio 54, om tiden då Gessle hängde på Café Opera och såg Ulf Lundell dansa på borden och om möten med en mycket märklig ciggsnyltande Ted Gärdestad, Joey Ramone och David Johansen i New York Dolls.

***

Expedit, så heter Ikea-hylljävlarna.

***
Det blev ju är ju en tittarsuccé. Så Halvars huvudsakers konto med spotifyinvites har fått påfyllning. Förstås. Och som tidigare är det bara att lämna en kommentar här i bloggen för den som vill ha en inbjudan.
Jag vill upprepa att det här inte är någonting som jag gör i egenskap av PR-nisse. Tjänar inte en spänn på det. Jag gör det för att jag vill dela mitt stora musikintresse med andra, och för att jag inte vill utesluta någon läsare när jag länkar till de sånger jag skriver om.

***

Dagens Nyheter öppnade i dag en bokhandel. I samarbete med nätbokhandeln Adlibris kommer DNs nya boktjänst på webben att ha över två miljoner titlar till salu i sina digitala bokhyllor.

***

Nya numret av musiktidningen Sonic kom medan jag grottade ner mig (missbrukspersonligheter gör ingenting normalt och sansat) i jobbet med att inreda mitt nya skrivarrum. Jag vet inte vad som plågade mig mest. Tvingas läsa Ikea-ritningarna. Eller tvingas vänta med att läsa Sonic.

***

DAGENS LÅTLISTA

Bergers etta

***

Ja, det var väl egentligen inte så mycket själva hyllorna. Det var fyra lådjävlar som skulle in längst ner i de där hyllorna. Såna där rälsar eller vad det heter. Med små hjul på. Som skulle vändas åt rätt håll.

***

Motown fyller 50. Min favorittidning The Guardians musikbilaga firar det förstås med tre filmade inslag, »Motor city miracles«. Huh, säger jag. Motown.
***
Och än är ju missbrukaren i en bara inne på andra, eller om det är tredje dygnet i nya skrivarkabyssen, så än har jag inte tillåtit mig mer än en hastig genombläddring av Sonic. Tidningens topp 10 i listningen av årets 25 bästa album:
1. Fleet Foxes – Fleet Foxes
2. Glasvegas – Glasvegas
3. Frida Hyvönen – Silence is Wild
4. Håkan Hellström – För sent för Edelweiss
5. Bon Iver – For Emma, Forever Ago
6. Joel Alme – A Master of Ceremonies
7. Markus Kronegård – Markusevangeliet
8. Vampire Weekend - Vampire Weekend
9. Erykah Badu - New Amerykah: Part One (4th World War)
10. No Age - Nouns

***

NY BOK
SCOTT KELBY ❘ Lär dig hur du gör allt på din Mac ❘ Pagina
Väntar man likt Bogey på att tomten ska komma med en Macbook så är det här boken man ska adda till önskelistan. Utan att förfalla till teknisk mumbojumbo visar Scott Kelby hur du får din Mac att bli den nöjesmaskin den är.

***

Sonic lägger förresten varje tisdag ut recensioner av veckans skivsläpp här.

***

Men väldigt fin och väldigt trivsam blev skrivarkabyssen. Värt det onda i ländryggen. Värt blåsorna i händerna. Så nu kan man återgå till de fruntimmerssysslor man är skapt till.

***

Träplugg hade Kamprad-jäveln glömt skicka med till en av de där lådjävlarna.

***

I morgon slutar jag röka, i natt drar jag i mig de sista ciggen i Marlboropaketet.

***

Den här skivan lyssnade jag på när det här skrevs.

Om att skita en lök och smygfjärta på webben

Nyss kom ett sånt nyhetsbrev med e-posten igen.
Från Ace Records.
Alltså det där engelska skivbolaget som på etiketten Kent Soul ger ut så mycket av den där gamla nege…soulmusiken som en annan redan har skivhyllorna knökfulla av.
Så det är klart de skickar såna nyhetsbrev till mig.
De vet var lössen har sin gång. Som världens bästa svärmor, frid över hennes minne, sa.
Men den här gången sket dom en lök.
Tror jag.
För sugen, väldigt sugen, blir jag på samlingen Break-A-Way: the Songs of Jackie DeShannon 1961-1967. Tjugosju spår där sådana som Irma Thomas, The Searchers, Cher, Brenda Lee, The Byrds sjunger Jackie DeShannon-sånger som »When You Walk in the Room«.
When You Walk in the Room!!!
Den finaste popsång världen har hört.

* * *

»När Peter Settman i fredags jazzade in som gäst i TV 4:s ›Fredag hela veckan‹ fick jag fullt ut klart för mig att vi sitter rejält i klistret. Det här är vad som återstår.
80-talsbuskis.«
DNs tv-krönikör Johan Croneman känner ett genuint obehag över att Settman-Sverige är det nya landet.

* * *

Snart, väldigt snart, kommer någon att skriva kommentar nummer 3000 i den här bloggen. Eller, ja, kanske.
Och det kommer inte att bli jag, mina egna räknar jag inte in.

.* * *

Branschtidskriften Svensk Bokhandels nya nummer kom igår. Topplistan för november.
Skönlitteratur.
1 (NY) En plats i solen – Liza Marklund, Piratförlaget (–)
2 (1) Men inte om det gäller din dotter – Jan Guillou, Piratförlaget (1)
3 (5) Till dess din vrede upphör – Åsa Larsson, Albert Bonniers (1)
4 (NY) Hjärtat får inga rynkor – Mark Levengood, Piratförlaget(–)
5 (NY) Aprilväder – Viveca Lärn, Wahlström & Widstrand (–)
6 (NY) Svart Som Silver – Bruno K.Öijer,Wahlström &Widstrand (–)
7 (NY) Den sista vintern – Åke Edwardson, Norstedts förlag (–)
8 (8) Nattfåk – Johan Theorin, Wahlström & Widstrand (1)
9 (4) Hon älskade– Helena Henschen, Brombergs bokförlag (2)
10 (6) Vila på gröna ängar – Anne B.Ragde, Bokförlaget Forum (2)

* * *

Glasvegas julskiva, ni kunde läsa om det kommande släppet här på Halvars huvudsaker för några dagar sen. Idag skriver också DN om den. Ni kunde läsa här i bloggen att albumet A Snowflake Fell (And It Felt Like a Kiss) släpps för legal nedladdning 1 december.
Som man kan vänta sig när de ångestridna skottarna tonsätter julen kommer det inte bara att handla om gulliga snöflingor. Låttitlar som »Cruel Moon« och »Careful What You Wish For« lutar sig snarare mot högtidens baksida, där de ensamma blir ensammast och de trasiga faller utan skyddsnät. Skriver DN.
För BBC News säger Glasgowbandets sångare och frontman James Allen:
»Alla har ju inte samma julafton som Cliff Rickard. Jag tänkte aldrig på skivan som antingen mörk eller lycklig. Men när människor samlas med sina familjer sprängs deras lycka ofta i tusen bitar.«

* * *

John Grisham – räck upp en hand alla som har sett en recension av någon av hans tjugo böcker på någon av de större tidningarnas kultursidor.
Trodde väl det. Inte en hand.
Grishams tjugoförsta bok landar nu, »Den samvetslöse« (»The Appeal«, översättning Lennart Olofsson, Albert Bonniers).
Jag har läst halva. Och Grisham levererar. Som alltid. Det går knappt att lägga ifrån sig det här juridiska dramat. Om en giftorm på Wall Street – huvudägare i ett storföretag som dömts till ett enormt skadestånd efter att ha dumpat giftigt avfall och orsakat en cancerepidemi i en småstad – som beslutar sig för att köpa en av de nio domarplatserna i den delstatliga högsta domstolen.
Sataniskt spännande. Och det är just spänningen jag är ute efter när jag läser Grisham. Ingenting annat.

Räckte med att man skrev »When You Walk in the Room» för att inombords bli nyss könsmogen och gå till cd-hyllorna i skrivarstugan och dra ut The Very Best of Nancy Sinatra. 24 Great Songs.
Duetter med Lee Hazlewood och pappa Frank.
Popsmycken.
Summer Wine«, These Boots Are Made For Walking«,»It Ain’t Me Babe«, »Somethin’ Stupid«, »Jackson«, »Some Velvet Morning«, »My Elusive Dreams«, »Sugar Town« …
En del i min ålder gör allt för att dölja det, kammar över och drar in magen och grejar.
Jag är skittacksam. För att jag har funnits så länge, att jag fanns redan på den tiden. Annars skulle man ju ha missat det där. Nancy Sinatra och Lee Hazelwood tycks ju vara totalt bortglömda. Överallt. Utom i den här bloggen.

* * *

Facklitteratur
1 (1) Ett annan liv – Per Olov Enquist, Norstedts Förlag (1)
2 (3) A piece of cake – Leila Lindholm, Natur och Kultur (5)
3 (4) Hemligheten – från ögonkast till varaktig relation – Dan Josefsson & Egil Linge, Natur och Kultur (1)
4 (NY) Kaxiga fåglar – Brutus Östling & Staffan Ulfstrand, Brutus Östlings bokförlag Symposion (–)
5 (NY) Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? – Nisse Simonson, Brombergs (–)
6 (2) Emma, Mias dotter – Maria Eriksson, Bokförlaget Lind & Co (2)
7 (7) The secret – hemligheten – Rhonda Byrne, Energica Förlag (13)
8 (NY) Madame de Pompadour – Herman Lindqvist, Albert Bonniers (–)
9 (NY) Guinness World Records 2009, Bokförlaget Forum (–)
10 (NY) Ekologiska smaker – Henrik Arkåsen, Kummin Förlag

* * *

Bilden på Nancy Sinatra i bikini – är jag gubbsjuk?
Har Carolina Gynning foppatofflor?
Jag sa ju det där om nyss könsmogen. Så jag publicerar den enbart som ett exempel på en bild från Bild-Journalen som jag inte fick sätta upp på pojkrumsväggen för mamma.

* * *

Och nu då, nu är det The Turtles. »Happy Together«. Och efter den »Elenore«. Den de där dansbandsnissarna, vad de nu hette, ett år snodde rätt av till schlagertävlingen och kallade »Elouise«.
Och kom undan med.
Varför?
Därför att Turtles också är fullständigt bortglömda.

* * *

Pocketböcker
1 (2) Tusen strålande solar – Khaled Hosseini, W&W (3)
2 (1) Luftslottet som sprängdes – Stieg Larsson, Månpocket (1)
3 (3) Flyga drake – Khaled Hosseini, W&W (12)
4 (5) Livstid – Liza Marklund, Pocketförlaget (3)
5 (4) Snabba cash – Jens Lapidus, Månpocket (18)
6 (7) Lyckans hjul – Kajsa Ingemarsson, Månpocket (3)
7 (NY) Nästan död man – Åke Edwardson, Månpocket (–)
8( 6) Mig äger ingen – Åsa Linderborg, Atlas bokförlag (6)
9 (9) Flickan som lekte med elden – Stieg Larsson, Månpocket (3)
10 (10) Män som hatar kvinnor – Stieg Larsson, Månpocket (?)

* * *

Webbfråga på expressen.se:
»Fiser du mer nu när du vet att det är bra för hjärtat?«
Svar:
Ja 72 %
Nej 23 %
Fiser aldrig 5 %
Det är de där fem procenten som bekymrar mig.
Som inte ens törs släppa en anonym smygfjärt i cyberspajse.

I nästa liv kan det bli Lucinda

Det här kan bli hur rörigt som helst, rörigare än vanligt, det här måste gå undan, jag har ett par hundra sidor kvar i en bok som jag hela helgen har tagit till varje smutsigt trick in the book för att smyga mig undan med.
Med rätt klen framgång.
A – fortfarande med vit målarfärg på nästippen; vi har nån kilometer bokhyllor – hon har den här helgen inte delat min vurm för konsten.
Inte alls.
Det är sådana här helger jag börjar grunna på att i nästa liv slå mina påsar ihop med Lucinda Williams.
Hon kompromissar inte med konsten.

Jag har ännu inte skaffat Lucinda Williams nya, vad det nu var den heter, men jag ska, det är ju min tjej, och Kenneth Lundström (säg inte att hans countryspalt är nedlagd?), som jag litar blint på, skrev i Borlänge Tidning att den rör sig vid höjderna hos klassikern Car Wheels on a Gravel Road från 1998.
Men just nu, bara för mig och The Boxer, sjunger Lucinda »Sideways of the City« från albumet Sweet Old World från 1992. Vackert är det, och sorgset.

You pass by bars with empty stages
Three o’clock drinkers fall by
Chairs are placed on top of tables
As you brush the hair out of your eyes
A woman stops you with a question
So you drop some money in her hand
She sleeps in doorways and bus stations
And you’ll never understand
Hold me, baby, give me some faith
Give me love give me grace
Tell me good things tell me that my world is safe

* * *

I dag blev det en Snickers.

* * *

Sajten DN Bok har fått en exklusiv intervju med Prosapolisen, ni minns den där konstapeln som såg så allvarligt på Camilla Läckbergs prosatekniska förbrytelser att förundersökningen gick till åklagare.

* * *

»Jag är mest intresserad av sådant man gör för sig själv, som att läsa, skriva och hitta konstig musik på internet. Jag är dålig på fika och middagar.«
Bodil Malmsten svarar i Aftonbladet på frågan om varför hon i nyutkomna »Sista boken från Finistère« verkar tycka om att vara ensam.

* * *

Dagens krönikör: Per Bjurman. Hans New York-spalt i lördagens Aftonbladet,
ja … man önskar sig sittandes bredvid sin vän där i framsätet, när Bjurre med Van Morrisons »Wild Nights« i bilstereon styr in i ett Phoenix, Arizona som badar i brandgult skymningsljus, och faller i funderingar över vad det är med de där vilda western-trakterna som alltid hypnotiserar honom.
»Kanske är det just det brandgula ljuset när den alltid stekande solen går ner i Mojaveöknen. Eller bergen i fjärran, som ser ut som skulpturer drejade av Ry Cooders gitarr. Eller den heta sanden. Lucky Luke-kaktusarna. Örnarna som avtecknar sig mot himlavalvet.«
Drejade av Ry Cooders gitarr …
En sak är säker:
Camilla Läckberg läser inte Bjurrespalter.

* * *

Flitige mejlaren Henka sitter och tummar på lönekuvertet och undrar om han vågar lita på mig när det gäller 3 cd:n »Take Me to the River: A Southern Soul Story 1961-1977«.
Bryr sig Carolina Gynning om sitt utseende?

* * *

»I Will Always Be Your Soldier« med Marit Bergman – det är inte bara en fantastisk sång, det är en sång som blir med Varenda Gång jag gör en ny spellista att ha i podden på lubbrundorna.
Med låtens tempoväxlingar blir det liksom fråga om en sorts intervallubbning. Det säger de ska vara bra för en.
Men jag vet inte.
I min ålder. Lårens baksidor och sånt.

* * *

Henka tvekar ändå? Jamen titta här då: Aftonbladets soulman Markus Larsson sköt med båda bösspiporna, fyrade av fem plus den dag »Take Me to the River…« släpptes.
»Det finns musik som jag skulle kunna ta en kula för. Och de här låtarna och balladerna har för alltid tatuerat in sina namn i hjärtat.«

* * *

Jag blir så nyfiken på nya böcker, gamla också för den delen, att jag hela tiden läser Flera Böcker Samtidigt. Jack Kerouacs »På väg«, Einar Heckschers nyöversättning av »On the Road« (Norstedts), är en av dem jag har ett gäng sidor kvar att njuta av.
Den stora gåtan är hur jag kan ha undgått att läsa den klassikern till nu.
Vid grubblet över det, kom jag på att det nog ligger till på det viset att jag har gått omkring och trott att jag Hade Läst den.

* * *

Och i dag söndag – då förstår man vad det var som fick Bjurre att bege sig in i den där Ry Cooderska vilda västern-målningen. På två och en halv sida i Aftonbladet rapporterar vår Per Georg och fotografen Pontus Höök om sitt besök i John McCains Sedona, där det visar sig att grannarna rycker på axlarna åt »presidentkandidaten som vill vara John Wayne«.

* * *

Glasvegas ger ut en julskiva, skriver New Musical Express. Titeln är »A Snowflake Fell (And it Felt Like a Kiss)«. Albumet släpps som begränsad cd-utgåva men kommer att vara nedladdningsbart från 1 december.
Julen känns redan räddad.

* * *

Linda Skugges premiär som lördagsintervjuare i Aftonbladet blev ett fett finger till alla som kackat på henne. Rolig, lättsam och avväpnande fick Linda den ökänt svårintervjuade Alexander Skarsgård att göra vad knappast någon annan journalist klarat av: släppa lite av greppet om sargen. Man undrar ju vad Alexander Skarsgård är rädd för, vad han har att dölja.

* * *

Märker att det blir mycket Bladet här. Det kan bero på att de inne i ranchens boningshus har snott Expressen. Dock hann jag läsa det jag alltid läser först på söndagarna i Expressen: Mats Olssons uppslag. Sedan någon månad har han hittat tillbaka till toppformen.
Så här på rak kickskrivande arm minns jag att Olsson i dag skriver att han aldrig ser på all denna hjärndöda tv-skit, att han hellre ägnar kvällarna åt att läsa böcker, lyssna på musik, laga mat och se på dvd-filmer.
Jag känner en som också gör så.
Exakt så.

* * *

Fast Car Wheels on a Gravel Road och Sweet Old World i all ära – undrar om inte det Lucinda Williamsalbum jag är allra mest svag för är det jag spelar nu, Essence från 2001. Med sånger som »Lonely Girls«, »I Envy the Wind«, »Blue«, titelspåret och »Bus to Baton Rouge«.
Jo, så är det.
»Blue«!
Go find a jukebox and see what a quarter will do
I don’t wanna talk I just wanna go back to blue

* * *

Nu är det skramligare, när Lucinda sjunger den rätt lökiga »Get Right With God«. Vilket leder till att det ser ut som Boxarn på golvet mellan Jamohögtalarna letar efter ett hål att klättra ner i.

* * *

I synnerhet en av böckerna i den olästa traven bredvid min läsfåtölj i det rum som A den här helgen har förvandlat till … ja, jag vet inte, jag försöker i mesta möjliga mån hålla mig undan härute i skrivarstugan – men den bok som ger mig värsta onda ögat är Tom Wolfes debutbok »Trippen« (Norstedts).
»Trippen« blev starten på Wolfes lysande författarbana och räknas som en av de bästa skildringarna i romanform av hippierörelsen. Om »The Merry Pranksters«, kollektivet lett av Gökboet-författaren Ken Kesey.
Och om de trippfestivaler där man tog LSD och lyssnade på Grateful Dead.
Släpps i dagarna.
Är nog hur flummig läsning som helst.

* * *

Och även om det inte skulle vara så med Essence, så är det så det är ändå. För alltid retar det nån.

* * *

»I synnerhet en av böckerna …« skrev jag nyss. Det tar jag halvt om halvt tillbaka. Det är nog en annan oläst som ger mig ett ännu ondare öga. Richard Yates »Revolutionary Road«. Tillsammans med just Kerouacs »På väg« och Wolfes »Trippen« ingår den i den serie på tre moderna klassiker som Norstedts förlag ger ut nu i höst.
»Revolutionary Road«, Yates debut från 1961, räknas som en av de stora amerikanska 1900-talsromanerna, vid sidan av böcker som Fitzgeralds »Den store Gatsby«, Salingers »Räddaren i nöden« och Faulkners »Stormen och vreden«.
Visst ja, höll jag på att glömma.
»Revolutionary Road« har ju nu blivit film också. Av »American Beauty«-regissören Sam Mendes. Svensk premiär till våren.

* * *

Det här inlägget måste redan vara hur långt som helst. Förlåt.

* * *

Så till sist: Dennis Lehane levererar. Förstås. Det gör han ju med varje bok.
Efter … vänta lite ska jag kolla … 521 sidor är jag så förhäxad av »Ett land i gryningen« att det du just nu har läst har handlat om kickwriting 2.0.

* * *

Stanna en stund till bara, titta på min tjej, titta vad jag menar: Lucinda Williams – »Essence«

Kickwriting – det är både min och Kerouacs gren

Jag sitter här i läsfåtöljen efter lubbrundan och duschen och vet inte vad jag ska börja med.
Alltså, det är inte det att jag inte vet vad jag ska börja skriva om här. Det har jag ju redan gjort, eller hur? Jag har aldrig några skrivarvåndor. Bara kickstartar någon flummig tanke och sen får det bli vad det blir.
Nej, vad jag tänker på är det som är samma sak som att skriva, en gren på samma träd: läsa, vad jag ska läsa nu.

Höstbokfloden väller nämligen in över en stackars redaktör på en bokblogg, sanktionerad av bokförlagen, som Halvars huvudsaker.
Travarna med böcker som nyss kommit från trycket ger en våndor. Schysta våndor. Vilken bok ska man börja läsa nu? Nu när man nyss har läst ut en som jag ska be att få återkomma till när första recensionsdag närmar sig.

Dock ingår det inte i planerna att jag mer än undantagsvis ska skriva regelrätta recensioner av nyutgivningen. Skulle jag aldrig hinna med, och nån måtta får det vara på gratisskrivandet, jag drar ju inte in ett enda öre på bloggandet. Jag gör det för att jag tycker att det är roligt.
Så recensioner, nej. Korta boktips, ja.

Jag tittar på de där travarna på bordet intill läsfåtöljen. Jag kickar ju igång mitt skrivande och bara låter det löpa på. Så kanske skulle man börja med nyutgåvan av den första beatromanen, Jack Kerouacs »På väg«. Den har alla läst utom jag. Kom på svenska första gången 1959. Den här gången har den en ny översättning, av den eminente Einar Heckscher.

Jag fattar inte varför jag inte har läst »På väg«, eller »On the Road« som den heter i original. Bara storyn om hur det gick till när Kerouac skrev den är ju magisk litterturhistoria.
Ni vet det där om hur Kerouac, som skrev snabbt på maskin, fick idén att skriva nonstop för att få den känsla av kick och framåtrörelse som han ville åt, »kickwriting«.
Han tejpade ihop fyra meter långa ark av ritpapper, som han hade kapat i marginalen så att de skulle passa i skrivmaskinen, och matade in dem i maskinen som en oavbruten rulle.
Han tog bensedrin för att hålla sig vaken och svettades så häftigt när han skrev att han fick byta t-shirt flera gånger om dagen och han hängde de blöta tröjorna på tork över hela lägenheten och levde, förutom knarket, på ärtsoppa och kaffe under den aprilmånad 1951 som det tog honom att skriva »On the Road«.

Jo, jag tror att det får bli den.

* * *

»Med pennan i hand är jag modig, men öga mot öga är jag ganska feg.«
Henrik Ibsen

* * *

Att leva nykter är det skönaste man kan göra med kläderna på.

* * *

Nu är det »Mumble in My Ear« med Marcell Strong från den där soulsamlingen. Fy fan vad bra, snaggen står rätt upp på en.
Jag har lyssnat nästan oavbrutet på den här boxen i … ja, vad blir det nu, tre dygn, tror jag det blir, så är det så att ni gillar soul så be jultomten stoppa »Take Me To The River: A Southern Soul Story 1961-1976« i säcken. Det är exakt vad jag själv också skulle ha gjort, om man inte hade sådana kompisar som Lennart Persson.

* * *

»Det är nog den värsta lögnen av alla, att det är så roligt att dricka. Vem har lurat i mänskligheten det? Jag kan på rak arm räkna upp minst 14 saker som är roligare än att supa«.
Benny Haag; «Makt, mod och motstånd«

* * *

»Får inte den mannen Nobelpriset innan han dör, så kan Svenska Akademien stoppa sina punschhuvuden i ärtsoppan.«
Expressens Nils Schwartz i recension av Philip Roths nya roman »Indignation«

* * *

Som om det inte var nog med boktravarna – i dag kom nya numret av husorganet för alla seriösa lubbare: Runner’s World. Läsning som behövs som sporre nu när oxmånaderna kommer, tiden som skiljer agnarna från vetet. De elaka vindarna, det kalla regnet, snöbyarna som piskar den ensamme löparen i ansiktet. Å andra sidan: nu blir det ännu skönare efteråt.

* * *

Lasse, inte min gamle skolkamrat Lasse Wängermark, utan den Lasse som är Halvars huvudsakers enda (?) norske läsare meddelar i ett mejl att han »… också startat med at jogga (lubba??) tre dager i uken, samt en dag i skogen på helgene.« Han bifogar ett »Lubbatejp«:

Bastard Sons of Johnny Cash – Austin nights
Blackie and the Rodeo Kings – Down by the Henry Moore
Eagles – Peaceful easy feeling
Carlene Carter - Baby ride easy m/ Dave Edmunds
Graham Parker – Soul shoes
Gary U.S. Bonds – Jole blonde
John Hiatt - Two hearts
Lucinda Williams – Passionate kisses
Lucy Kaplansky – (What’s so funny ’bout) love and understanding?
Margaret Lewis – Reconsider me
Mink De Ville – Love & emotion

* * *

Det enda som kan få mig att ta en paus från den där »Take Me To The River«-soullådan är Lotta Bromé i radion. Så bäst hon är den kvinnan.

* * *

»Alla riksdagspartier är överens om att ungefär tio procent av befolkningen har alkoholproblem.
– Då anser jag att vi ska unna de nittio procent som klarar av att handskas med alkohol ett gott glas vin, sa Fredrik Reinfeldt i en tv-debatt för några år sedan.
Vad han missade/glömde var omgivningen till den som super.
Ta hundra slumpvis utvalda personer – statistiskt sett har alltså tio av dem problem med spriten. På varje högkonsument går det minst fyra personer, en mamma, en pappa, en son, en dotter, vänner, arbetskamrater som alla blir lidande, får försämrad livskvalitet på grund av en annan människas drickande.
Hälften av befolkningen har följaktligen alkoholproblem fast de kanske inte dricker en droppe själva. Så måste man prata om kröken!
Medge att ett hisnande perspektiv infinner sig när man räknar på det sättet.«
Benny Haag; »Makt, mod och motstånd«

* * *

När jag läser ett briljant inlägg om Glasgowbandet Glasvegas debutalbum hos den briljante bloggaren bernur, då slår det mig att det skulle bli fulländat om man samtidigt som man i lurarna har Glasvegassångaren James Allens emotionellt hudflängda röst, läste Denise Minas kolsvarta noir från Glasgows backstreets.

* * *

Min vän Blues-Ola tog sig ju a little delay från bloggandet. Nu är han dock igång igen därborta i de goa gubbarnas stad. Ny platta har han också spelat in, arrad och producerad av Peter O Ekberg. På Olas blogg kan ni få ett smakprov på hur det låter på denna Fogerty-hyllning.

* * *

Cee-Jay till och med! Han har också börjat lubba. Som soundtrack i Lugnets mördarbackar har han senaste tiden haft Dylans nya arkivrensning »Tell Tale Signs«. Så Grängesarslet uppträder nu på Dalarnas Tidningars redaktion under namnet Stövar’n.

* * *

Skatan – slå mig inte nu, men titta vilken bok Ollebo, den bäste av brevbärare, kom med i går.

* * *

Nu förväntar vi oss också rapporter från New York om att Aftonbladets korrespondent har börjat morgonlubba på Manhattans gator.

* * *

Det där satans Apple – nu kommer de med en ny liten läcker Macbook igen.