Viktigpetter-koefficienten kan bli så himla hög hos en del så fort de kommer in på böcker.
Själv har jag aldrig begripit vad det skulle vara för märkvärdigt med att läsa böcker. För mig är det lika naturligt som att andas, och jag läser lika gärna Joakim Pirinen-album som Shakespeare-pjäser och kan inte se att det ena skulle vara finare än det andra.
I begynnelsen var ordet. Jag har läst ord sen det år jag skulle fylla fem och dragit dem omkring mig som en filt.
Om jag inte fick läsa … ja, jag kan nätt och jämt ens tänka tanken men det skulle kännas som att leva i ett andligt mörker.
Jag, som dessutom är pratlat, är en som har lätt för att hålla med Alain de Botton, när han i en av sina böcker – jag minns inte vilken – skriver att läsa ger mer än att samtala.
Samtalet lämnar inte utrymme för döda perioder, skriver han. Samtalet kräver ständigt att vi reagerar på samtalspartnerns närvaro och slutar inte sällan med att vi ångrar både vad vi sagt och vad vi lämnat osagt.


Och för att återgå till de där viktigpettrarna, de rynkar förstås på näsan åt deckare. Jag förstår inte varför. Men en sak är säker: de har aldrig läst Denise Mina.
På den bokrea som börjar på tisdag kan det mycket väl vara så att bästa boken är en kriminalroman – Denise Minas »Blodsarv«.
Skotskan Denise Mina är en av de fetaste käftsmällarna på allt uppnäst prat om kriminalromanens brist på litterära värden.
Det Mina levererar är inget pusselmakeri i tofflor framför öppna brasan på landet. Det är socialrealistisk noir. Kolsvarta resor genom Glasgows backstreets, de allra skitigaste kvarteren och bostadsområdena, där det luktar vinägerdränkta fish’n'chips, kål och kokande pissig tvätt.
Männen super upp arbetslöshetsunderstödet på sjabbiga pubar, ungarna sniffar lim i råttinvaderade trapphus, kvinnorna bär i det ständiga regnet och den nålvassa vinden hem magra matkassar från lågprisbutikerna till mögelangripna bostäder där silverfiskarna koloniserat badrumsmattan.
Det är äckligt bra.
Till dessa människor och miljöer tog Denise Mina med oss redan i den mästerliga Garnethill-trilogin, där hon skapade det oförglömliga porträttet av Maureen O’Donnell, det mentalt skadade incestoffret.
I »Blodspår« – första delen av planerade fem i Paddy Meehan-serien, där »Vargtimmen« är andra och »Sista andetaget» tredje – utforskar hon också två nya miljöer: den skotska tidningsmiljön på 1980-talet och den katolska familjen i form av irländska immigranter som politiska och religiösa underdogs.
För sina syften introducerar Mina en ny udda och kanstött karaktär.
Paddy Meehan, kaxig, smart, överviktig, äregirig och lögnaktig.
Hon lyssnar på punkbanden Stiff Little Fingers och The Undertones och skjuter sarkastiska oneliners från höften.
Som ung springflicka i den whiskyindränkta, manschauvinistiska redaktionsmiljön på Scottish Daily News ser hon chansen att slå sig fram till ett jobb som journalist i bevakningen av löpsedelsfallet Baby Brian Boys: barn som mördar barn.
I sin snäva kjol, regnblöta duffel, knäpåsiga svarta yllestrumpor och de svarta Monkeybootsen av laminerad papp går Paddy Meehan rakt igenom boksidorna och står levande och blodfull intill en vid läsfåtöljen.
Denise Mina är på samma gång mjuk soul och skrovlig blues.
Läs henne en fredagskväll med ett glas rökig Laphroaig och något av Van Morrisons tidigare album eller Glasvegas debut-cd i hörlurarna och kom sen till mig och säg att crime inte kan vara stor litteratur.















































![~encounter~[phase~one~] ~encounter~[phase~one~]](http://static.flickr.com/8404/8752005462_3d1d0da72f_m.jpg)

![Waterfall [Explored #14] Waterfall [Explored #14]](http://static.flickr.com/8539/8751148332_defc2d71b7_m.jpg)
