Jag läste i går kväll Paul Austers nya bok »Osynlig« i ett enda svep, med avbrott endast för att ungefär en gång i timmen snabba mig till köket efter espresso, och under den febriga läsningen stod det klart för mig exakt varför jag också gillar Klas Östergren.
Jag sa nedanstående på Facebook nyss. Det förtjänar sannerligen att sägas även här.
Jag anser att det är för djefligt, ja kriminellt, att Ica Maxi först säljer såna där espressomanicker man laddar med kapslar och sen har slut på alla kapslar utom koffeinfria – koffeinfri espresso! – när man inget annat val har än att sitta uppe hela natten och läsa Cormac McCarthys nya bok Blodets meridian.
Höst är ju soul också. Det går om inte annat att avläsa i att jag själv redan innan september är här har börjat tillbringa ohälsosamt många timmar om kvällar och nätter med att rota omkring i skivhyllornas soulavdelning för att plocka ihop spellistor med den musikgenre jag håller högst av dem alla.
Från dessa tänkte jag sedan koka ihop det bästa av det bästa till en spotifylista med soul som skulle få miljontals bloggläsare att kippa efter andan och tigga om nåd, men jag hann inte längre än att plocka in ”Hang On In There Baby” med Johnny Bristol, ”Don’t Play That Song” med Ben E. King, ”Take A Look” med Irma Thomas, ”Across 110th Street” med Bobby Womack, ”Please Stay” med Costello och ”Rainy Night In Georgia” med Gladys Knight förrän katastrofen inträffade.
Espressomanicken drog av överansträgning sin sista sörplande suck och tvingade mig att utmana alla gällande hastighetsbegränsningar för 
att hinna till Ica Maxi innan stängningsdags och köpa en ny och nu valde jag en sån där med färdigdoserade kapslar som det bara är att mata manicken med och jag måste, så här efter tre eller om det rent av är fyra knallstarka dubbla, utan att det handlar om textreklam utan om ren och sann konsumentupplysning, säga att jag är glad att gammelmanicken drog sin sista suck för det här var real stuff, bara en sån sak som att creman skulle hålla att gå på om man hade mindre fötter.
Vad som därpå hände var att jag fast i grubbel över vilken Barry White-, respektive Teddy Pendergrass- respektive Hall & Oates-låt som skulle tas med gick ut i köket och gjorde en ny dubbel knallstarking och då jag inte så gärna vill skriva någonting så där direkt efter en sådan formidabel koffeinkick, man skriver ju tillräckligt med skit redan utan att ha det minsta lilla under västen, så i väntan på att nyktra till klickade jag ner spotify i viloläge och läste några av de tidningskrönikörer jag håller högt och när jag hamnade hos Aftonbladets Markus Larsson, god vän till Bjurre och med lika god musiksmak som Bjurre, fick jag se att det gick att ta en smidig och listig genväg med den där soullistan.
Han hade redan gjort en. ”Världens bästa soul” enligt Markus Larsson.
Jag sitter med den fetingen till spellista i lurarna nu och läser Marcus Birros ännu inte utkomna bok ”Att leva och dö som Joe Strummer”, just nu är det ”The Weight” med Staple Singers, den hade nog jag missat. Den också.
Jag hoppas att Markus Larsson inte har något emot att jag, den i grund och botten lataste av dem alla, tar den där genvägen och lägger ut den finfina soullistan här.
”Harry Hippie” är med. Borde man ju ha valt som Bobby Womack-nummer.
* * *
Fotnot: Ovanstående är den text jag tidigare gnällde om som borttappad. Nu har jag alltså hittat den. Fråga mig inte hur det gick till. Jag är inte bara den lataste av dem alla, jag är också den vimsigaste av dem alla. Nu ska jag ut i trädgården och leta efter piprankorna som jag för mer än en vecka sen köpte för att plantera vid pergolastolparna. Någonstans därute vet jag att de finns, och bara jag hittar dem och får ner dem i jorden räknar jag med att de redan till nästa sommar har klättrat och täckt in pergolan så att jag kan sitta där i den solstrimmiga skuggan, mer eller mindre dold för omgivningen, och göra ingenting annat än att missbruka espresso, fånga tankar i min Moleskine och odla den lättja som här har visats prov på.
Jag är usel på att besvara kommentarer, så tänkte bara lite snabbt säga tack för att ni finns. Se nu till att äta och dricka gott och ha en finfin helg.
Själv förvandlas jag ju till någon jag inte vill vara när jag dricker, så det starkaste jag kommer att sörpla i mig under helgen är espresso.
Det är gott det också, och jag har blivit värsta kaffekärringen. Skulle tro att min dagsranson ligger på sju åtta koppar espresso.
Dubbla och knallstarka.
En av alla grejer min terapeut ligger på mig om, det är att jag behöver jobba hårt med min krattiga impulskontroll, och det är ju att slå in den öppnaste av dörrar så det rådet tänker jag nog ta fram rödpennan och stryka från de blodiga Freud-fakturorna.
Men det är halt därute, riskabelt lubbarväder, och det är grått därute, Gud har köpt billig gråfärg på rea i himlens alla färgbutiker, och det ger mig fritidsproblem.
Mellan alla böcker jag klämmer om kvällarna vill jag se en och annan dvd-film.
Jag sitter här och ska beställa hem en del nu. Men.
Jag har samtidigt nästa möte, på tisdag klockan nio, med terapeuten att tänka på.
Det är ingen man ljuger och har sig inför och spelar under täcket med.
Det är en man visar alla sina skitiga kort och håller sig till sanningen och ingenting annan än sanningen inför.
Så jag avvaktar iskallt en stund med att avfyra den där illröda »KÖP NU!«-knappen.
Det är ett annat litet krux med i bilden också, vi är ju ärliga här, och den där terapeuten läser bloggen, påstår att den liksom också finns med i min problembild …
Ser man aldrig – nåja, nästan aldrig – på tv så slipper man inte bara undan en massa smörja som Melodifestivalen, man missar ju också allt som är bra. Och bra, väldigt bra, sägs det ju från alla normalt pålitliga håll och kanter att tv-serien »The Wire« var.
Alltså sitter jag här och undrar om dvd-boxen med alla fem säsongerna, 60 avsnitt, kan vara så bra att den är värd sitt pris: Vad säger ni som har sett serien? 1895 kronor på discshop.
Jag behöver någon att skylla på om terapeuten inte blir att leka med när jag berättar.
Se terapeuten i vitögat och med min stadigaste och hederligaste blick kunna säga att »The Wire«-boxen, den är minsann ett så noga övervägt inköp att det visar på att terapin har varit framgångsrik.
Titta på mig. Iskalla killen har jag blivit. Väntar med att fyra av köpknappen. En kort minut.
* * *
Man är evigt ung. I sin moders ögon.
* * *
Förutom att det ett tag blev lite väl mycket pastabakning, så var Bill Bufords »Hett« lysande läsning. Vilkendagsomhelst ska jag bräsera nånting, vadsomhelst, hurlängesomhelst, för att komma åt en sån där sås som Buford lär en göra av bräseringen.
* * *
På tisdag får vi läsa tidningarnas recensioner av »Blåbärsmaskinen«, Nils Claessons bok om sin far Slas. Själv nöjer jag mig med att tipsa om den. En gång till, tjat är en av mina bästa grenar. Även om det inte är direkt kul, i ordets bemärkelse, att till exempel läsa om att Slas alkoholism hade gått så långt att han de sista åren var en fyllgubbe som satt ensam i en stuga i skogen och söp och luktade illa och hade en plasthink som användes som potta.
* * *
Marsnumret av branschtidningen Svensk Bokhandel skriver att för åtta år sedan såldes en procent av Bonnierförlagens böcker på internet. Nu utgör nätkunderna en femtedel av marknaden. Bra det, jag vet en bok som framöver kommer att finnas hos nätbokhandlarna.
* * *
På onsdag ska jag dock se på tv. Gäster i litteraturmagasinen Babel är då Alex Schulman, Junot Díaz och Hanna Hellquist. Aktuella alla tre i den vårboksflod jag sitter med näsan knappt över ytan i. Några regelrätta recensioner har jag inte en chans att hinna skriva, men målsättningen är att åtminstone droppa en stump om varje ny bok jag läser.
* * *
Det har nu tagit sig en aning igen med mitt onämnbara projekt. Där finns anledningen till de usla reaktionerna på era bloggkommentarer. Det känns, vaskamansäga, inte bra. Men för att inte grotta ner mig i bloggen, som jag annars vet att jag gör – och som terapeuten också är på mig om – måste jag sitta nedkopplad om det ska bli nåt gjort med det onämnbara. Dock läser jag alla kommentarer och är tacksam för varenda en.
* * *
Och rödlök ska man koka i rödbetssaft och rödvinsvinäger, fick Bill Buford lära sig av Manhattans stjärnkockar.
* * *
Cee-Jay har dragit på sig en idrottsskada. Och Bjurre är på god väg att blogga på sig en i Garden.
* * *
Min espressosort var slut så jag köpte en annan sort.
Och konstaterar nu att espresso utan crema är som kärlek utan kyssar.
* * *
Har ni sett den där nya grunkan här till höger som visar hur många besökare som just nu är inne på bloggen och varifrån de kommer? Härligt, härligt, säger jag. Men farligt, farligt, kommer nog terapeuten att säga.
UPDATE: Den blev alldeles för härlig …
* * *
Häng on.
Jag lubbar saaakta en långrunda i det syrerika duggregnet, duschar hett och länge, sätter mig i mjuka kläder i läsfåtöljen men går först igenom de senaste dagarnas noteringar i den svarta Moleskinen.
Minnesanteckningar om böcker och skivor som bör skaffas. Dvd- och biofilmer som bör ses.
Löften till en själv om sådant som genast ska tas itu med men som redan har taskigt bäst före-datum …
Det gamla vanliga.
Men hur länge sen var det jag hade en läshelg av den här magnituden att se fram emot? Darkes böcker av Slas och om Papas syn på skrivande och Lennart Perssons sprillans nya »Sånger om sex, Gud och ond bråd död«.
Herregudibrallan.
Man måste ju fråga sig om det finns någon annan blogg därute som har sådana här läsare. Jag skulle inte byta ut Halvars huvudsakers läsare mot alla Alex och Blondinbellas och Rosings tillsammans. Jag vill inte ens länka dit, jag vill inte riskera att få hit en enda av deras läsare.
* * *
Med åren blir det allt skönare att leva nykter. Att varje morgon vakna och slippa känna sig som kapten Wolff-Hansen på sidan nio i Klas Östergrens »Ankare«.
* * *
Jag ville inte bli förförd av henne, men nog blev jag besviken över att hon inte ens försökte.
* * *
Någon − våra misstankar föll på gubben i ettan på andra våningen i trappen intill − denne någon hade dumpat en papperspåse med Pin-Up, Top-Hat, Cocktail och Kavalkad i Hasse Edströms cykelkällare på Tångringsgatan.
Vi var i förpuberteten, allt vi tidigare hade sett i den vägen var glimtar av våra mammor, så vi satt där i cykelkällaren den Beatlessommaren och förstörde våra ryggrader, försvagade våra sinnen och förgjorde varje liten möjlighet till ett anständigt liv.
* * *
Du skulle aldrig bytt ut
»Ondskans blommor«
mot en adressbok
dina rynkor börjar
täcka hela kvarteret
Bruno K. Öijer
* * *
»Bäst smakar sill och potatis när man brottats med en stendjävul hela dagen …
Och det skall inte knusslas med lök på sillen.«
Werner Aspenström
* * *
Det har varit mycket Dylan och Hemingway här ett tag nu. Men det kan enligt mitt förmenande aldrig bli för mycket Dylan och Hemingway (så, ja, skäms på dig, Egon). Ni missade väl inte Papalänken här i kommentarerna från DN:s Washingtonkorre Erik Ohlsson.
* * *
»På kvällarna kunde jag låna en telefon hos Rocks i baren, men det var förenat med vissa risker. Min föresats var att arbeta med boken på kvällarna och ett besök i baren kunde fördärva sådana föresatser. En enda drink i all enkelhet kunde förta all lust att arbeta, skingra de tankar som måste hållas samman och skärpta, väcka en massa andra lustar, få en beredd att köpslå, förhandla, skjuta upp saker och ting på en obestämd framtid. Det fick inte ske, i alla fall inte för ofta.«
Klas Östergren; »Gangsters«
* * *
Jag dricker en espresso fast det är sent; jag kommer ju ändå inte att vilja somna.
Espresso är godare än vanligt kaffe. Men gott?
Jag vet inte.
Det är espressons idé som räknas, inte smaken. Det heta, det beska, doften.
Kicken, den lilla sinnesförändringen.
* * *
Men Dylan får knipa käft i kväll.
I kväll vill jag läsa i tystnaden.
Bokpaketet från Darke: Ollebo, den bäste av brevbärare, har levererat när jag och The Boxer kommer hem från lubbrundan. Det är inte nog med att paketet innehåller Stig Claessons Flickor, som gavs ut 1967, nej, där finns också en porrbok.
Hårdporr, jävlaranamma hårdporr, som Slas själv skulle ha sagt.
***
Redan i början av augusti skrevs det här på bloggen om Håkan Lahgers bok »Den vassa eggen — Ulf Lundells kreativa kaos«. Det visade sig att Halvars huvudsaker var rätt ensamt om det.
Nu kommer förklaringen i branchtidningen Svensk Bokhandel. Förlaget, Norstedts, missade att marknadsföra boken ordentligt. Recensionsexemplar gick ut till bara ett fåtal journalister. Först nu, två månader senare, börjar Norstedts efter många påtryckningar från Håkan Lahger själv skicka ut fler recex.
***
Sitter på Wayne’s i Kupolen sen på eftermiddagen, cappuccino, glutenfri havrekaka, Dylans hela låtkatalog på slumpmässig uppspelning i podden, testar minidatorn i skarpt läge. Batteriet är piggt under dessa två timmar, tangentbordet helt tillräckligt för att hålla igång flytet även för den som skriver med bara pek- och långfingrar.
***
Nu, hemma i skrivarstugan igen, är det »Forever Young«, från det i övrigt rätt lökiga Dylanalbumet Planet Waves.
***
Nu när jag tänker på det kan det ha varit korkat av mig att dricka cappucino. Lika väl som gluten, kan det vara laktos min mage reagerar så illa på. Jag har inte bara en Dylanvecka, jag har också en testvecka på vad magen tål.
***
Dock funkar där i Kupolen inte Wemans mac-tips Alt + pil + B / V för att få till » och «. (Allt sådant här tycks vara krångligare i pc- än i macvärlden. Redan första dagen som Macbookägare begrep jag vad jag inte riktigt hade begripit tidigare: varför så många professionella skribenter och grafiska formgivare väljer mac.)
Det där gnället var parentetiskt. Till det jag ska ha den här mini-pc:n är den helt okej. Fast de textbitar därifrån som jag klistrar in här blir allt lite konstiga ibland …
***
Eller också var det när allt kommer omkring listigt av mig att istället för den normala dubbla espresson dricka cappucino. Jag har ju kört glutenfritt hela veckan så reagerar magen nu så måste det ju nästan bero på mjölken i cappucinon. Eller hur? Jag har lika svårt för logik som för matematik.
***
Att jag sen inte kommer ut på nätet och därmed heller inte kan kolla mejlen måste bero på stället jag sitter på. Jag trodde det gick att köra trådlöst i Kupolen. Jag frågar en tjej som dukar av borden. Men hon tuggar tuggummi och allt hon klarar av att göra samtidigt är att rycka på axlarna.
***
I Jamoburkarna nu är det »Just Like Tom Thumb’s Blues«, från finfina albumet Live 1966.
***
Det börjar bli magiskt nu vid stället där floden gör en krök. I morse var träden gula, röda, bruna, gröna, orangea och gräset var blött och båtbryggan var blöt och dimslöjor låg över älven och dimma över berget. Min bästa tid kommer nu.
»Gå ut och var glad, din jävel! / Gå ut och var vacker och stolt hela vintern…«
***
Ordbehandlingsprogrammet i minimanicken vill döpa om cappucino till »hallucinogen«.
***
Porrboken i Darkes paket: Ernest Hemingway On Writing. Utropstecken. Alltså en bok där Larry W. Phillips samlat det bästa av vad Papa sa om skrivande i intervjuer, brev och i sina böcker. Som det här citatet från bokens baksida:
»There’s no rule on how it is to write. Sometimes it comes easily and perfectly. Sometimes it is like drilling rock and then blasting it out with charges.«
Rena rama viagran för mig.
***
Men tänk om det i själva verket är alla dessa dubbla espresso jag tippar i mig om dagarna som pajar magen?
Fjorton timmars sömn – 14, värre än en bebis – tycks ha tagit loven av den förkylning som var under uppsegling.
Så var det alltså även den här gången som alla gånger med mig – det sjuka är på gång men bryter aldrig riktigt ut.
Min teori är att man ska tacka lubbrundorna för det.
Nu en dubbel knallstark espresso.
Sen handla.
Sen laga middag.
Sen skriva.
|
![Live (& learn) [Explored #12]](http://static.flickr.com/8406/8747311620_5891c8983f_m.jpg "Live (& learn) [Explored #12]")
