Johnny d.ä. Kapitel x

Snön knarrar under Johnnys kängor, kallröken bolmar kring Haralds nos. Det var femton minusgrader på kökstermometern när de i morgonmörkret gick från gården. Älven därnere frusen, ända bort till den ångande forsen där det svarta vattnet bryts sönder till vita små skumkulor som spolas över stenarna.
På hemvägen går de genom den ännu sovande och översnöade byn och sneddar över kyrkogården och stannar vid gravstenen. Johnny tar bort glasburkarna med nedbrunna ljus som har stått där sedan helgonahelgen och ruskar snön från grankvistarna.
Som alla gånger han står här och läser årtalen på gravstenen kommer det skambelagda minnet av den gången han frågade mormor om hon och morfar var lika gamla.
»Nästan, jag är två år äldre än morfar.«
»Vad bra, då kommer morfar att leva längst av er.«

Johnny d.ä. minns inte om morfar redan hade kräftan i sig när han sa det, han kan bara hoppas att det var så. Och att mormor förstod att det var oron för att morfar inte skulle bli frisk som fick Johnny pojken att säga så där.
Morfar blev inte frisk. Mormor hade många år kvar som soldat på jorden innan hon befordrades till evigheten.
Mormor hade fått sälja huset på Saresgatan den sommaren och köpte en trerumslägenhet i ett av de nya HSB-husen på Hagalund, bara några kvarter från Soltorget.
Johnny hade fått ett eget rum där, hans pojkrum, det som han så småningom skulle fylla med böcker och vinylskivor och fantasier om en mamma och pappa och syskon och mostrar och morbröder och fastrar och farbröder och kusiner. Allt det där som han hela livet tvingats ljuga om.
Morfars repiga skrivbord passade också där, under fönstret ut mot Tångringsgatan med utsikt mot Kvist Marias gröna kiosk på andra sidan gatan.
Morfars svarta Remington stod i många år högst upp i en garderob i tamburen. Det var först när mormor flyttade till en servicelägenhet vid Jaxtorget och köpte den där ettan med kokvrå på Trumpeten åt Johnny som han tog hand om skrivmaskinen.

Om kvällarna hade Johnny boy till långt in på nätterna suttit i den där ettan utan gardiner i fönstren och druckit melllis som han stulit när han kört trucken i ölgången på Ica-lagret. Suttit där och spelat Creedence på stereon och lekt Hemingway på Remingtonen och drömt sig bort från lagret där man bara såg solen vid ärenden ute på lastkajen.
Av mormor hade han också fått alla de där tidningsklippen och buntarna med manusblad efter morfar. Noveller, dikter, en påbörjad roman: 43 gulnade A4 om en dödgrävare som söp bort sina demoner och lönen. Hans fru fick trolla ihop mat och sitta uppe om nätterna och sy kläder åt ungarna.
Bland alla papper hittade han också ett brev som han, Johnny pojken, hade skrivit till morfar när han låg och dog på lasarettet. Det vita avlånga kuvertet var frankerat med ett 30-öres frimärke och hade mormors prydliga handstil:

Herr Harald Blomquist
Falu lasarett
Avd: Medicin 10
Falun

Brevet, på linjerat papper, hade han själv skrivit:

Hej Morfar
Har dom opererat dig. När kommer du hem. Hur mår du. Med mig är det bara bra jag längtar väldigt efter dig. 
I skolan håller vi på att göra kasperdockor så då ska jag spela teater för dig när du kommer hem.
 I går åkte Mormor och jag skidor till Tjärnaberget. Jag ramla bara 4 gånger.
Är du frisk nu.
Skynda dig att komma hem för jag väntar väldigt.
Hejdå Morfar
Johnny

Johnny d.ä. står en stund tyst vid graven och tänker på att morfar aldrig kom hem igen och läser årtalen under namnen, Harald och Sigrid, och som alla gånger han står här känner han sig ensam. Det är enda gångerna han känner sig ensam i sin ensamhet. Annars är det den självvalda ensamheten bland andra, den ensamhet han tycker om och söker sig till. Böckerna och skivorna är de enda han umgås med.
Han står där i saknaden efter den enda riktiga vän han egentligen haft och tänker på att han snart ska gå hem och stampa av sig snön på farstutrappen och gå upp och sätta sig vid kaminen i vindskupan där Camillas mormors symaskin stod kvar när de fick ta över den gamla gården, på den tiden då hon ännu sa »min Johnny boy« och livet kändes fullt av planer och projekt, löften och ambitioner. Då innan han och Sebastian rev ner allt och gjorde gården till ett hus av kort. Var fick du alla dina spioner ifrån? Jag ljög och gick därifrån. Sätta sig där i vindskupan med utsikt över den gamla älven nedanför och med Harald och katterna på golvet i kaminvärmen och skriva slutet på sin historia. Där ska han berätta om hur det var. Sanningen, som mormor sade att det var viktigt att hålla sig till.
»Man ska inte narras, Johnny«.
Med det måste hon ha inbegripit alla sanningar, även den sanningen. Fastän mormor själv aldrig ville prata om den.

* * *

Läs mer om Johnny här.

Hunter S. Thompson med Hemingwaydoft

Ollebo, still the best of brevbärare, kom med den i morse.
Han har bytt ut sin ballongdäckade gula cykel mot en lika gul moped, kan det vara en elmoppe; finns det såna, den går så tyst, men skit samma, han levererar mina böcker och det är det som gäller.

Och den här gången handlade leveransen om den mytomspunne gonzojournalisten Hunter S. Thompsons enda roman, ”The Rum Diary”, som nu kommer med titeln ”Romträsket” (Reverb förlag) i svensk översättning av Einar Heckscher, the one and only översättare när vi pratar om författare i … ja, vad ska vi säga, Bukowski-genren, kan vi säga så? Det kan vi, jag gör som jag vill här, det är min digitala Moleskine, man får skriva vad man vill i en anteckningsbok.

Jag har längtat sedan Ollebo kom smygande på sin gula moppe efter att få sätta mig i öronlappsfåtöljen och efter att ha läst bokens första sida, jag är inte hunnen längre, jag har planterat vårlökar hela dagen, skulle jag, eller åtminstone den svarta hunden i mig, inte ha något emot en flaska Johnny Walker Black som ackompanjemang, för det här blir nog en lång kväll och natt, men det får stanna vid knallstarka espresso och Dan Penns album ”Do Right Man” som soundtrack.

Nu kan jag inte slösa mer lästid på att skriva. ”Romträsket”  börjar så här Hemingway-doftande:

I början av 1950-talet, då San Juan hade börjat bli en turistort, byggde en före detta jockey vid namn Al Arbonito en bar på terrassen bakom sitt hus på Calle O’Leary. Han döpte den till Al’s Backyard och hängde en skylt över sin port mot gatan, med en pil pekande mellan två fallfärdiga hus bort mot terrassen på baksidan. Till en början serverade han enbart öl, för tjugo cent flaskan, och rom, ett järn för tio cent eller femton cent med is. Efter några månader började han servera hamburgare också, som han tillagade själv.
Det var ett trevligt ställe att sitta och dricka på, särskilt på morgnarna när det fortfarande var svalt i solen och den salta dimman flöt in från havet och luften fick en fräscht sund lukt som de första tidiga timmarna stod på sig mot den ångande, svettiga hetta som får grepp om San Juan vid tolvtiden och hänger kvar till långt efter solnedgången.

Häng on in här, baby.

Då livet var en fest

Det fanns en 70-talssommar
då vi spelade Bowies Young Americans
och läste Kerouacs On the Road
och Hemingways A Moveable Feast
och rökte Gauloises ur skrynkliga blåa paket
och hade en svart Moleskine i v-jeansfickan
och min morfars gamla Remington på köksbordet
och var unga och fria och mellisdruckna
och mycket fattiga och mycket lyckliga

Mannen i en Edward Hopper-målning

Skriva är det enda sätt jag känner till för att tänka koncentrerat. I min skalle pågår annars ett ständigt mentalt tjatter.
Skriva är också bästa sättet att vara ensam på. Jag har alltid varit ensam, och tyckt om det.
Jag är mannen – med ryggen till – i Edward Hoppers målning Night Hawks.

Redan när jag var liten – min morfar läste så mycket för mig att jag kunde läsa och skriva innan jag fyllt fem – tyckte jag om ensamheten i att ligga på mage i sängen med en grönryggad B. Wahlström-bok.
Eller på golvet med kaffeburken med färgkritor och en rulle papper som pappa hade tagit hem från Kvarnsvedens pappersbruk.
Jag rullade ut det där papperet över hela det långsmala HSB-köket och ritade oändligt långa seriestrippar inspirerade av det jag hade läst i de där äventyrsböckerna.

Jag har fortsatt med det, i stort sett så. Bara fortsatt och fortsatt med  det.
Det är inte så att jag har något emot vänner och bekanta. Tvärtom. Men jag behöver dem inte så ofta.
Jag sviker mina vänner, jag hör aldrig av mig, så varför skulle de höra av sig till mig?
Jag är en fullblodsegoist.

Jag tycker om mina vänner och bekanta men trivs allra bäst i min ensamhet, med mig själv och mina närmaste i närheten.
Det är den goda, självvalda ensamheten.
Inte den påtvingade.

* * *
Jag kör en lastbil med mina drömmar genom natten. Jag lyssnar på »Fisherman’s Blues« och har fötterna på ratten.

* * *
De buddistiska principerna om att släppa taget och acceptera allting som det är. Jag försöker leva efter dem. Mer eller mindre långa perioder går det.
Jag är inne i en sån lång lyckad period nu. Förbluffande lång.

* * *
Det där skrivandet, sa Ior. Pennor och jag vet inte vad. Överskattat, om jag får tycka.

* * *
Men under några dagar för nån vecka sen var jag gäst hos verkligheten. Då såg jag på det här bloggandet som en tvivelaktig syssla, ytterst tvivelaktig.
Fast det där var ju när allt kommer omkring bara ett gästspel.

* * *
Det som ligger bakom oss och det som ligger framför oss är småsaker jämfört med det som ligger inom oss.

* * *
Ernest Hemingways fyra favoritbarer i världen:
Sloppy Joe’s, Key West
La Floridita, Havanna
Ritz hotellbar, Paris
Harry’s Bar, Venedig

* * *
Jag ville bli en tuff cyniker. Men det föll på att jag tyckte om för många och avundades för få.

* * *
Vem är det jag som undrar vem jag är?

* * *
Det viktigaste är att marschera i takt med sin egen trumma.

* * *
Lev som om du levde för andra gången, och som om du första gången hade handlat så galet som du håller på att handla nu.

* * *
Vad är det som gör att folk som annars sällan eller aldrig äter popcorn gör det så fort de går på bio?

* * *
Det finns något jag mycket snart måste ta itu med och som borde ha tagits itu med för länge sedan.
Bara att tänka på det gör mig skräckslagen.
Men den som aldrig är rädd är aldrig modig.

* * *
Most likely you go your way and I’ll go mine.

* * *
(forts sid 87)

Alla nyårslöften redan brutna

Januari är inte ens slut och ändå har jag redan brutit alla mina nyårslöften.
Jag säger inte vilka det var, det räcker med själva erkännandet, men så pass kan sägas att det då för en månad sen fanns mycket att ta tag i.
Minst åtta av tio vanor och later man har är ovanor och olater.

Dock har jag här en teori. Jag kom på den för typ tre sekunder sen och som ett exempel på en vana som är en ovana så är jag genast beredd att sprida den world wide webb.
Här kommer den:
Jag tror att antalet ovanor och olater står i direkt proportion till antalet besserwissertyper i ens omgivning.

Nu när jag skrev ner teorin märker jag att den har oroande inslag av både matematik och logik så jag förstår inte riktigt vad jag menar, men det gör säkert ni.
Jag är ävenså osäker på om besserwisser är rätt ord för typerna jag tänker på. Jag har haft mycket omkring mig ända sedan i morse och är mer trögtänkt än vanligt i dag.
Jag kommer inte på det där andra ordet och det här är någonting som jag inte får göra annat än kickskriva för min terapeut.

Ni vet ändå vilka jag menar.
De där som själva Aldrig Gör Fel eller Har Fel.
De där som med sin egen uppblåsta och präktiga person utgör själva måttstocken för vad som är rätt och riktigt.
De där som ser ner på andra människors svagheter, tillkortakommanden och brister.

Så jag tror att jag menar så här med min teori:
Att ju fler såna typer man har att göra med, desto längre blir ens lista med nyårslöften.
Så fort jag insåg det, kom jag också på att jag ville ha varenda en av mina laster kvar.

* * *
Två läsarmejl tipsar om att pinga och länka och greja och ha mig till storbloggarna.
Jag ville inte. Jag tittade in hos några av dem. Jag vill inte.
Högstadiestilistik, rökrutesvenska.

* * *
Nu pratar vi inte mer om det. Allting blir ändå som det blir.

* * *
Att skapa är att göra någonting som ingen annan tror finns.

* * *
Nog har jag sagt att Don DeLillos »Falling Man« är släppt i pocket? Nu har jag sagt det igen.

* * *
I begynnelsen var ordet; jag har alltid trott på ord.
Men det är inte så att ord alltid fungerar.
Det är fullt möjligt för ord att fördunkla det de försöker förklara.

* * *
Det är ändå aldrig förändringarna vi vill ha som förändrar allt.

* * *
»/ … / tror jag inte på Kleerup och alla andra posörer som säger att riktig konst skapas genom droger. Jag tror inte att förutsättningarna för god konst är en lina kokain – jag tror att det är hårt arbete och en smula begåvning.«
- Alex Schulman ger emellanåt prov på att han när han vill kan vara annat än en nätmobbare.

* * *
Livet pågår på sitt sensationellt stillsamma vis.

* * *
Jag har 256 sidor kvar (tack för det), men vågar redan efter 101 sidor sätta min Van Morrison-samling på att Junot Díaz »Oscar Waos korta förunderliga liv« (Albert Bonniers) blir en av årets kioskvältarromaner.
Jag läser den så där som man läste äventyrsböcker när man var elva tolv år. Jävlaranamma så den killen kan berätta.

* * *
Jag har sagt det förr och måste nog säga det igen. Ta inte det jag säger på sånt blodigt allvar. Det räcker gott att jag själv tar mig själv på sånt Förbannat Allvar. Det räcker gott och väl. Jag vill inte ha på mitt samvete att någon blir medberoende i mina sjukor.

* * *
När Papa hjälpte James Joyce hem om kvällarna brukade hans hustru Nora öppna dörren och säga:
»Jaha, här kommer författaren James Joyce full igen med Ernest Hemingway.«

* * *
»All intellektuell utveckling har sina rötter i overksamhet.«
- Samuel Johnsson

* * *
Håkan Hellström gör en enda spelning i sommar. Självfallet väljer han att göra den på Sveriges bästa festival. Peace & Love. I Borlänge. 22-27 juni. Come on.

* * *
Häng on.

En onödig bok – men någon måste skriva den

Jag skriver i lugn och ro på en bok, sakta men säkert, nån timme varje dag, låter det ta den tid det tar, gör det av lust och inte plikt och nödvändighet.
En onödig bok, om man så vill. Men någon måste skriva den.
Upplägget är rätt flummigt; jag vill ha det så, vidöppet för infall och hugskott: korta texter som gör nedslag i ett jags liv. Jaget kan vara jag; det är det bara jag själv som vet.
Det mesta tycks mig dock based on true story.
Misstankar om att somligt är based on a false story kommer varken att bekräftas eller dementeras.

Varje text är en självständig liten berättelse, prosadikt, aforism eller betraktelse.
Själv ser jag den röda tråden. Om än ljusröd. Väldigt ljust röd.
Arbetstitel finns men är just vad den är: en arbetstitel.
Och det lutar åt att jag formger och ger ut den själv som originalpocket. Väntetiden bara på ett ja eller nej från bokförlagen är så lång som ett år.
Sådant pallar inte mina extremt franska nerver.

* * *
Det stramar i ljumsken i dag. Den lömska halkan finns alltid där så här års och får lubbaren att spänna sig.

* * *
Alkohol är för mig vad kryptonit är för Stålmannen.

* * *
Jag hann igår kväll läsa 77 sidor i Johans Klings debutroman »Människor helt utan betydelse«. Betydelsen av den uppgiften är att boken håller.

* * *
Ni hittar den unge skrivarfantomen här uppe i vännerluckan.
Nu släpps 24-årige Marcus Grahns debutroman »Picasso valde också Kristinehamn« i pocket (Månpocket). Jag läste ett signerat ex i inbundet original och kan gå i god för det sanna i förlagstexten.
En bok om att tappa bort sin fru och försöka hitta henne. En bok om att ha tappat bort sig själv och tvingas börja leta. En bok om två veckor på värmländska landsvägar, om tanter och transvestiter, Bob Dylan och Tommy Blom, och Den Helvetes Jävligt Stora Kärleken.
Halvar says: En bok som bör finnas i varje anständig bokhylla.

* * *
Aksel Sandemose skriver på ett ställe att det är styrkan och arten av koncentrationsförmåga som är den absolut avgörande faktorn i ett människoöde. Stackars mig.

* * *
»För hans kraftfulla och inom nutida berättarkonst stilbildande mästerskap. Senast ådagalagt i The Old Man and the Sea.«
- Svenska Akademiens motivering vid tillkännagivandet av att 1954 års Nobelpris i litteratur gick till Ernest Hemingway.

* * *
Bortsett från att jag har svårt för humorböcker överhuvudtaget blir det sällan eller aldrig lyckat att göra bok av radio- och tv-komik. Aktuellt exempel på det är »Mia & Klara – ska vi skratta eller gråta?« (Frank förlag).
Här finns ingenting av den gestaltning komikerduon Mia Skäringer och Klara Zimmergren med hjälp av grepp som dialektik och minspel och andra teatrala pricksäkerheter ger karaktärer som Tabita och Gulletussan.
Vad som kan vara hysteriskt roligt i tv och radio blir mellan bokpärmar mest tröttsamt och krampaktigt. Som utropstecknets uppmaning: ni såg väl hur roligt det här var, så skratta nu då!

* * *
»En författare bör skriva vad han har att säga och inte prata«.
- Hemingways avslutning på sitt skrivna tacktal för Nobelpriset. Som USA:s ambassadör fick läsa upp, då pristagaren inte inställde sig personligt, förebärande sina skador från flygolyckan i Afrika året innan.

* * *
Jag pratade för nån månad sen om de sex och en halv kartongerna som stod i garaget och utgjorde restupplagan av min bok »Där Ol’ Man River gör en krök«.
Vad jag då inte kände till respektive hade glömt var att A, på hennes ordningssamma vis, redan när boken kom från trycket hade stuvat undan tvenne bokkartonger i ett källarförråd och att ytterligare ett parti böcker av okänt antal finns hos en viss skivnasare här i Borlänge. Alltså finns något hundratal ex kvar.
Vilket känns bara bra. Faktiskt. Någon brådska med att få en ny bok på banan behövs inte.

* * *
Drickandet är inte problemet. Man själv är problemet – så länge som egot styr. Ta bort tiden från drickandet. Ge det inte något förflutet eller någon framtid. Lev i en intensiv närvaro i det icke drickande nuet  – och upptäck vad som händer.

* * *
Det ska betalas räkningar och skrivas fakturor nu igen och jag avskyr det. Magnifikt intensivt. Likt Ingmar Bergman har jag nog hela livet lidit av dyskalkyli, en motsvarighet till dyslexi som innebär att man har svårt att räkna och inte minns siffror.

* * *
Jag praktiserade tänket ovan, det stämde, själva drickandet var inte problemet – och jag fick svart bälte i vardagsenergi.

* * *
Häng on.

Konsten att sluta som Papa

Hos de amerikanska novellisterna Richard Ford, Raymond Carver och Tobias Wolff finns inte skymten av vad som är så förödande för alla bloggare därute som leker Ernest Hemingway och Joyce Carol Oates.
Konstruerade slutknorrar.
Papa hade ju till och med som sin viktigaste skrivregel att alltid stryka sista meningen.
»Därför att den alltid är konstruerad«, förklarade han. »Alltid en konstruktion som inte har med berättelsen att göra.«
Undra sen på att Papa var förebild och läromästare för Ford, Carver och Wolff.

Och själv är man ju en fegis som inte vågar låta provokationer löpa linan ut. Så för att inte få kommentarsfältet fulltjofsat av ilskna bloggare:
Det är lika illa ställt på slutfronten bland sportjournalister, krönikörer och kåsörer.

Berättelserna hos Ford, Carver och Wolff slutar vidöppna, mitt i steget. Där Zlatan överraskande skjuter på mål sätter Ford, Carver och Wolff punkt.
Eller som Ingemar Unge skriver om Slas i förordet till dennes kåserisamling »Årstider och åsikter«.
»Han slutar när han är klar. Det är inte alla som gör det.«

Jag läste i går kväll om Wolffs »Jägare i snön och andra berättelser«. Som alla tidigare gånger jag har läst den låg jag länge vaken och grubblade på vad som egentligen hände och hur det gick för Frank, Tub och Kenny – de tre kamraterna som i bokens ödesmättade titelnovell en snöstormig morgon ger sig av för att jaga hjort i Spokane.

I slutscenen har det blivit sen kväll. Sanningar har den här dagen sagts, mellan raderna, outtalade, antydda. Läsaren förstår ändå. Inte riktigt vad. Men att.
Att någonting avgörande den här dagen har hänt med vänskapen mellan Frank, Tub och Kenny.
Hjortjägarnas lilla lastbil, med nu krossad vindruta, är på väg hem i snöstormen. Insvepta i en filt i förarsätet sitter Tub och Frank. Kenny ligger på flaket utan filt, stelfrusen och skottskadad i magen, och mumlar som ett mantra mot stjärnorna: »Jag är på väg till sjukhuset.«

Tobias Wolff låter den infernaliska novellen sluta så här:
»Jag är på väg till sjukhuset«, sa Kenny. Men han bedrog sig. De hade tagit av åt ett annat håll för länge sedan.

Stjärnorna kvittar det lika

I dag är den gamla floden inte riktigt lika surmulen som sist jag och Boxarn stövlade hit i regnet, och granarna är inte fullt så modfällda.
Över det raggiga berget finns närapå något blått, då den sol som länge varit på rymmen gör en del taffliga och bleka försök att slå upp maskor på gråstrumpehimlen.

Knaperhet råder dock varhelst man tittar. Dävet gulgrönt, murket musbrunt, skrynkligt rött i rönnarna inne bland de sorgsna, glesnade snåren med vissna ormbunkar, rallarrosor och vildhallon.
Noll komma noll dofter. För andra än hundar.

Det är en vinterdag. Eller om det är senhöst. Jag vet inte. Fast med det är det väl som Nils Ferlin sa:
Stjärnorna kvittar det lika.
Allt man med säkerhet kan säga är att det är en dag i andra halvan av november, och att det därmed lutar åt att man kommer överleva ännu en.

Jag är världens ende mobilvägrare, jag har ju telefonfobi. Men nu ger jag upp, nu skaffar jag en iPhone, för nu är Spotify på väg dit.

* * *

Johnny Thunders levererade ju häromdan en kommentar med Spotify-söktips. Jag gjorde som han sa, en genresökning, skrev in »soul« i sökrutan. Huh – 19312 låtar, 447 artister, 922 album. Jag lyssnar just nu på en av låtarna som finns där, »Foundations« med unga irländskan Kate Nash. Stunsig soulpop med handklapp. Från förra årets album Made of Bricks.

* * *

Vilka tror dom att de är − gå och slå sönder en alldeles perfekt gitarr.
- John Hiatt, fri översättning

NY BOK
SYLVIA BEACH ❘ Shakespeare and Company ❘ Ellerströms förlag
Det var i den legendariska bokhandeln Shakespeare and Company i Paris som Ernest Hemingway på 1920-talet, som ung författare in spe, köpte och lånade sina böcker. Boklådan — specialiserad på att ge ut och sälja anglosaxisk modernistisk litteratur — låg på 12 Rue L’Odeon och drevs av amerikanskan Sylvia Beach. Några andra som också hängde där så gott som dagligen var Gertrude Stein, Alice B Toklas, Scott Fitzgerald, Djuna Barns och James Joyce.
Sylvia Beach klassiska skildring av sin bokhandel och värmestuga för mellankrigstidens kulturella celebriteter utkommer nu i nyöversättning av Erik Andersson. Jag har inte hunnit läsa just den, men väl Harriet Alfons översättning, som gavs ut 1980 på bokförlaget Eva Bonniers. Bedårande och lustfylld läsning.

* * *

Melodierna, det är melodierna på Lundells Omaha som inte får fäste i mig.

»Max två passningar, grabbar, högst tre.«
- Christer Abrahamsson

Tidningen Life startar ett samarbete med Google. Tidningens bilder, från 1750-talet till idag, kommer att bli tillgängliga på Google, skriver The Guardian. Life har en av världens största fotosamlingar. Avtalet med Google kommer att göra bilderna sökbara. Sammanlagt handlar det om 10 miljoner bilder, varav 97 procent inte har visats tidigare.

* * *

Men en sån som jag gillar förstås att en som Lundell skriver och sjunger om »Spike«, hans gamla trogna hund som är i himlen nu.

Interiörbild från Shakespeare and Company, bokhandeln i den nya boken vi nyss pratade om. Den skarpögde bloggläsaren skymtar Papa Hemingway i skuggorna.

* * *

Ända sedan jag var liten har jag varit av den åsikten att det som utspelas i böckernas, musikens och filmens värld är av samma vikt som det som händer i det verkliga livet.

Bloggvärldens underbara nördar

Ni tycker att jag tjatar om en del. Jag vet ju inte, ni sitter pratsamma som Rain Man därute, men ni tycker nog det.
Ni har alldeles rätt.
Plura, Bodil, Lundell, Lucinda, Dylan, Connelly, Hylinger, Lehane, Pelecanos, Rankin, Auster, Papa, Slas, all den där (och nu citerar jag en bloggkommentator) »negermusiken«…
Jamen det är ingenting.
Ingenting.
Titta här – en blogg om ENBART Bob Dylan.
Bob Dylan Bob Dylan Bob Dylan.
Tockna underbara nördar det finns därute. Det är slikt som gör bloggen till den bästa uppfinningen sedan soulmusiken.
Känner jag mig mallig över att några av de där vuxna pojkarna – självfallet är det män – som dagligen hänger på Dylanbloggen också har hittat hit?
Sminkade sig Carolina Gynning i morse?

* * *

Redan efter powerwalken med Boxarn i morse stekte jag tjocka revbensspjäll (49,90 kilot eller om det rent av var 39.90) i ugnen, och gjorde tjock gräddsås på stekskyn. Detta listiga upplägg skaffade mig så pass med seriös bloggtid att jag nu kan ta den kloka Skatans råd här bland kommentarerna och hushålla med allt detta klotter i Moleskinen.

* * *

I Aftonbladets recension kallar Torsten Kälvemark Dennis Lehanes »Ett land i gryningen« för en »mäktig krönika om ras och klass«.
Själv satt jag lika förhäxad i läsfåtöljen över den sista tredjedelen som jag gjorde över den första. Under jullovet kan det bli så att jag, trots min knaggliga skolengelska, ger mig på Lehanebumlingen också i original. Ett par recensenter har ju klagat på översättningen.

* * *

Bygger blott på blädder från Pressbyrån och hem – men nog känns nya bokmagasinen Vi Läser som femtionio välinvesterade kronor.

* * *

Borlänge Tidnings nöjesredaktör Anders Gustafsson har bevisligen överlevt ett möte med Jerry Lee Lewis i London.
Över ett BT-uppslag berättar The Killer, 73, känd för att käka journalister redan till frukost, bland annat att han inte rört spriten på tjugo år och om den nya skiva han jobbar med i inspelningsstudion.
Ett country- och bluesinfluerat album med gästinhopp av sådana som Mick Jagger och Keith Richards.
»Jag tycker att den är en av de bästa jag gjort«, säger Jerry Lee Lewis. »Den har många Kris Kristofferson-låtar, fem sex stycken.«
Om det är covers på Kristoffersonlåtar eller låtar Krisofferson skrivit åt The Killer, det framgår inte av intervjun.

* * *

Jag vågar nu inte glömma livremmen när jag går ut. Utan den ramlar brallorna ner till fotknölarna.
* * *

Tidningarna recenserar i dag Anette Kullenbergs biografi över Marianne Höök: »Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet«.
Nästan idel lovord. Som man anade.
För den intresserade: här och här.
Varför blir förresten ens intresse för biografier större och större med åren? Jag vet ju inte hur det är med er, ni är ju Rain Man, men åtminstone är det så med mig. Slukar vartenda levnadsöde jag kommer över.

* * *

Matdroppet däruppe – ni noterade väl revbensspjällen. Hemtrampat äppelmos till.

* * *

Man får sannerligen hoppas att den bloggläsare som hade ilskna invändningar kring ens anspråkslösa anmälan av Bodil Malmstens »Sista boken från Finistére« inte läser Dan Jönssons DN-recension av Bodilboken.
Han gör samma reflexion som jag gjorde över hur märkligt Bodil laborerar med hur det ligger till med bokens jag och geografi. Verklig eller fiktiv eller bådadera eller, ja … man får lite mjäll där.
Inte för att jag Egentligen Bryr Mig Om hur landet ligger på den fronten, utan därför att jag inte kan förstå varför författar-Bodil – eller om det nu är bok-Bodil – gång på gång på gång Själv Väljer att göra affär av det.
Mycket märkligt.
Aftonbladets Lennart Bromander håller sig sval till Bodils självömkan inför den flytt från Finistére hon inte avslöjar orsaken till.
Och i SvDs på det stora hela taget positiva recension så noterar jag hur Paulina Helgeson, liksom Aftis Bromander, undviker att genrebestämma »Sista boken från Finiéstere«. Jag ville ju heller inte kalla den för en regelrätt roman.

* * *

Jo, så är det. Ju mindre tid man har, desto längre skriver man. Alla yrkesskribenters djungelordspråk.

* * *

I en deckarkrönika i Dalarnas Tidningar en gång kritiserade jag den kronologiska röran i förlagens utgivning av översatt kriminallitteratur. Jag syftade på krimböcker som ingår i en serie. Exempel på oskicket är översättningen av Dennis Lehane, Ian Rankin och Reginald Hill.
En jag inte fick med den gången var Peter Robinson. I en kommentar här i bloggen för en tid sedan påpekades att Robinsons senaste i Alan Banks-serien, »Kall som graven«, är gammal som graven. Och ur ett briljant mejl i eftermiddags från Ola i Skåne om böcker och musik klipper jag följande från e-brevets litterära avdelning.

»Såg att du återfunnit deckarsuget. Då måste du läsa Reginald Hills ›Främlingars hus‹, minst lika bra som Peter Robinson. Samma förlag, dessutom, suveräna Minotaur. Tyvärr gör förlaget en miss när de i höst ger ut Peter Robinsons nio år gamla ›Kall som graven‹. Alan Banks slutade att dricka rökiga whiskyn Laphroig när hans hus brann ned för ett par böcker sedan. Men nu sitter han ändå där med en Laphroig framför sig i ›Kall som graven‹.
Bokserier ska ges ut i rätt ordning, inte som i Dennis Lehanes fall där fjärde boken om Kenzie/Gennaro blev den första på svenska. Eller som i Ian Rankins fall där förlaget började med nian i serien, ›Svarta sinnen‹, som förvisso är en av de bästa deckarna geonom tiderna.«

Och det är inte bara bloggkommentatorn, mejlaren Ola och jag själv som ser på det här som kriminellt allvarligt. Den fenomenalt deckarkunniga Lotta Olsson tar nu upp samma sak i sin DN-recension av just Peter Robinsons »Kall som graven«.

* * *

Äppelmoset kom från grannen Ann-Britt. Lika fullt hemtrampat. Jag ljuger aldrig, finns alltid ett korn av sanning i allt jag skriver.

* * *

I sitt mejl upplyser Ola dessutom att den där tjejen med (förlåt igen, mamma) kåt röst som växelsjunger med Stuart Staples i Tindersticks-låten »Travelling Lights« inte är någon mindre än Carla Torgerson, sångerskan i grymma Seattlebandet The Walkabouts.
»Train Leaves at Eight« och »Satisfied Mind« heter mina två album med Walkabouts och det finns fler som jag nu efter Olas påminnelse ska skaffa.
Det där var ingen upplysning.
Det där var en marschorder till närmsta ställe där du skaffar din musik.

* * *

Här ser man. Jag kan också sluta när jag är klar. Det är åtminstone så jag tyder er dånande tystnad de senaste dagarna. Ni vill att jag bloggar kortare och det här blev nog kort fast det är långt ändå.

Grattis, Micke – och grattis, Halvar

Mikael Persson i Rättvik – där har vi vinnaren i Halvars huvudsakers utlottning av Karin Alfredssons nya bok »Kvinnorna på 10:e våningen«.
Jag har ju redan din adress, Micke, så boken dimper ned hos dig inom kort.

* * *
Och grattis till en själv, det måste man ju också säga.
För huh – titta vilken recension Dennis Lehanes nya »Ett land i gryningen« får av DNs Gabriella Håkansson. Ska man lita på henne, vilket man bör, så har Lehane med den här 800-sidiga bumlingen gett sitt bidrag till den i USA eviga kampen om att skriva självaste The Great American Novel.
Ni minns väl vad jag har sagt att helgen ska ägnas åt?
Fel svar är lövkrattning.

Alla ni andra – tack för visat intresse den här veckan. Och ha en lika skön helg som jag tänker ha i min sköna läsfåtölj.

Uppdatering: Och Nils the Man Schwartz säger på sin kritikblogg på Expressens sajt om »Ett land i gryningen« att man i den hör »ekon av hela 1900-talets episka tradition i USA – från Upton Sinclair och Sinclair Lewis över Ernest Hemingway och Norman Mailer till Don DeLillo och Richard Ford.«