Man är en dammig medelåldring, jag vet.
Men kan jag hjälpa det?
Nej.
Så efter Van Morrison lyssnar jag på … just det, rätt tippat, Bob Dylan.
Nu är det ”Workingman’s Blues # 2” på skivan Modern Times och det känns väldigt fint att vara den jag är.
Efter Dylan – jag har 150 sidor kvar i Nick Hornby-boken, rekommenderas – tror jag att det blir en omgång Tony Joe White.
Och därpå Elvis Costello.
Höst är ju soul också. Det går om inte annat att avläsa i att jag själv redan innan september är här har börjat tillbringa ohälsosamt många timmar om kvällar och nätter med att rota omkring i skivhyllornas soulavdelning för att plocka ihop spellistor med den musikgenre jag håller högst av dem alla.
Från dessa tänkte jag sedan koka ihop det bästa av det bästa till en spotifylista med soul som skulle få miljontals bloggläsare att kippa efter andan och tigga om nåd, men jag hann inte längre än att plocka in ”Hang On In There Baby” med Johnny Bristol, ”Don’t Play That Song” med Ben E. King, ”Take A Look” med Irma Thomas, ”Across 110th Street” med Bobby Womack, ”Please Stay” med Costello och ”Rainy Night In Georgia” med Gladys Knight förrän katastrofen inträffade.
Espressomanicken drog av överansträgning sin sista sörplande suck och tvingade mig att utmana alla gällande hastighetsbegränsningar för 
att hinna till Ica Maxi innan stängningsdags och köpa en ny och nu valde jag en sån där med färdigdoserade kapslar som det bara är att mata manicken med och jag måste, så här efter tre eller om det rent av är fyra knallstarka dubbla, utan att det handlar om textreklam utan om ren och sann konsumentupplysning, säga att jag är glad att gammelmanicken drog sin sista suck för det här var real stuff, bara en sån sak som att creman skulle hålla att gå på om man hade mindre fötter.
Vad som därpå hände var att jag fast i grubbel över vilken Barry White-, respektive Teddy Pendergrass- respektive Hall & Oates-låt som skulle tas med gick ut i köket och gjorde en ny dubbel knallstarking och då jag inte så gärna vill skriva någonting så där direkt efter en sådan formidabel koffeinkick, man skriver ju tillräckligt med skit redan utan att ha det minsta lilla under västen, så i väntan på att nyktra till klickade jag ner spotify i viloläge och läste några av de tidningskrönikörer jag håller högt och när jag hamnade hos Aftonbladets Markus Larsson, god vän till Bjurre och med lika god musiksmak som Bjurre, fick jag se att det gick att ta en smidig och listig genväg med den där soullistan.
Han hade redan gjort en. ”Världens bästa soul” enligt Markus Larsson.
Jag sitter med den fetingen till spellista i lurarna nu och läser Marcus Birros ännu inte utkomna bok ”Att leva och dö som Joe Strummer”, just nu är det ”The Weight” med Staple Singers, den hade nog jag missat. Den också.
Jag hoppas att Markus Larsson inte har något emot att jag, den i grund och botten lataste av dem alla, tar den där genvägen och lägger ut den finfina soullistan här.
”Harry Hippie” är med. Borde man ju ha valt som Bobby Womack-nummer.
* * *
Fotnot: Ovanstående är den text jag tidigare gnällde om som borttappad. Nu har jag alltså hittat den. Fråga mig inte hur det gick till. Jag är inte bara den lataste av dem alla, jag är också den vimsigaste av dem alla. Nu ska jag ut i trädgården och leta efter piprankorna som jag för mer än en vecka sen köpte för att plantera vid pergolastolparna. Någonstans därute vet jag att de finns, och bara jag hittar dem och får ner dem i jorden räknar jag med att de redan till nästa sommar har klättrat och täckt in pergolan så att jag kan sitta där i den solstrimmiga skuggan, mer eller mindre dold för omgivningen, och göra ingenting annat än att missbruka espresso, fånga tankar i min Moleskine och odla den lättja som här har visats prov på.
Av PER BJURMAN, New York
Det var ett tag sen jag kom med nån lista nu, mest för att jag blev så upprörd över utrensningen som förstörde så många av de listor jag höll på med.
Här är dock en ny.
Med lite heartbreak.
Brustna hjärtans hotell har öppnat igen, nämligen.
Lyssna och gråt.
1. I Want You – Elvis Costello
2. Jag drömde dig – Mikael Wiehe
3. Stay With Me – Lorraine Ellison
4. Margo’s Waltz – Lloyd Cole
5. I Get Along With You Very Well – Chet Baker
6. I’d Rather Go Blind – Etta James
7. Past Present And Future – The Shangri-Las
8. Unchained Melody – The Rightheous Brothers
9. He Stopped Loving Her Today – George Jones
10. I’ll Walk Alone – Willie Nelson
11. Hickory Wind – Gram Parsons
12. I Can’t Make You Love Me – Bonnie Raitt
13. Älskar du igen – Tant Strul
14. It Makes No Difference – The Band
15. It Isn’t Gonna Be That Way – Steve Forbert
16. Älskad igen – Ulf Lundell
I de där tv-kockarnas kioskvältande böcker fattas alltid en ingrediens i recepten: musiken.
Det är allvarligt.
Vi pratar ju om det allra viktigaste vid all matlagning. Själv kan jag inte få till ens en anständig spagettiåköttfärssås utan rätt musikspis vid spisen.
Titta hur rätt det blev i går kväll. Först löken. Tjopp-tjopp-tjopp i rockänroll-takt. Elvis Costello, tolkning av »Bama lama bama loo«. En av de bästa lökhackarlåtar som har gjorts.
När den är slut gäller det dock att kocken ser upp. Den cover-cd med Costello jag hade i köksstereon, Kojak Variety, har som nästa spår »Must you throw dirt in my face«, melankolisk countryballad som passar illa för lökhackning. Kombinationen kan bli i tårögdaste laget.
Så jag fick överge löken – hemma hos oss går det åt mååånga – för några minuter och istället med stilla, sorgsna svep skala morötter och en stor bit rotselleri.
Men redan nästa nummer, »Pouring water on a drowning man«, är en bluesig sak till vilken lökhackning i trefjärdedelstakt kan utövas.
Under den låten gäller det att löken blir klar, ty därpå följer hotellbarsklinkaren »The very thought of you«. Fullständig katastrof som lökhackare. Ja, den är överhuvudtaget omöjlig som matlagningslåt. Det enda vettiga jag kan tänka mig att kocken kan göra till den är att ta en smutt ur Dry Martini-glaset och ladda för nästa låt.
Det är »Payday«, en rythm & blues-rökare som trissar upp arbetstempot till sådana höjder att man hinner riva både morötterna och sellerin före den bedårande kärleksballaden »Please stay«, och till den är det lämpligt att hetta upp den sensuellt doftande olivoljan, extra virgin, i järngrytan och sedan sakta och kärleksfullt bryna lök, vitlök, morötter, selleri och köttfärs.
De två avslutande spåren på denna briljant komponerade spagettiåköttfärssåsplatta – som alltså både Tina och alla andra både nakna och påklädda kockar förbigår i sina recept på nämnda rätt – har sådant allroundstuk över sig att att de passar till vad som återstår: röra ner de krossade tomaterna, den hackade och brynta kycklinglevern, champignonerna, tomatpurén, salt och kryddor samt – för den som har den läggningen – avsluta matlagningsdrajan.
Någon timme senare – minst så länge bör en köttfärssås puttra, och man kan under puttringstiden lyssna på vadfansomhelst – kunde jag inhösta om inte direkt uttalat beröm så klart godkännande miner från alla håll och kanter.
Inte en protestyttrring från vare sig kvinnor, barn, tonåringar eller hundar.
Ödmjuk som de säger att man bör vara, ger jag all cred till Elvis Costello här.
När allt kommer omkring är ens repertoar i köket ytterst begränsad. Jag tycker mycket om att skramla med kastrullerna, men den nivå det handlar om är de glada amatörernas.
Dock är det min erfarenhet att noga utvald musik (observera att den ska spelas på hög volym) kan höja hemmakockens kreativitet till oanade höjder.
Ett snyggt Neil Young-gitarrstick, en rasslande Phil Spector-tamburin, en brölande Tamla Motown-saxofon … ja, ta vad du vill, och det kan inspirera en till de djärvaste avvikelser från gamla trötta och inpinkade recept.
Ta bara min kamrat Stommen i Stonecake. En gång när han spelade en gammal Kinks-singel i köket fick det honom att grunda en pizza med dijonsenap. Huruvida matlagningsdrajor fanns med i bilden vet jag ingenting om.
Det kommer att finnas med i min kokbok vad Tina och dom missar, så jag kan inte gå in på några detaljer här.
Låt oss bara säga att det i min bok också kommer att finnas med ett recept där tre av ingredienserna är:
Bullens pilsnerkorv, vita bönor i tomatsås och Hank Williams.
Jag finslipar detaljerna i den nya arbetskabyssen. Det är ju vad det handlar om, det är ju dom som gör det — detaljerna. I skrivandet, i musiken, i livet. Jag gjorde en låtlista med de tolv senaste sångerna min iPod slumpmässigt har spelar under sandpappringen.
I kväll ska allt vara klart. Vi hörs då. Ni kan ju lyssna på vad jag lyssnar på så länge.
1. Lay It Down – Al Green/Anthony Hamilton 2. In the Flesh – Blondie 3. I Don’t Want to Talk About It – Crazy Horse 4. Daybreak – Ebba Forsberg 5.Reminds Me of You – Van Morrison 6. Please Stay – Elvis Costello & The Attractions
7. When the Stars Go Blue – Sevigny/Ryan Adams 8. I Try – Macy Gray 9. Girlfriend In a Coma – The Smiths 10. Working Class Hero – Marianne Faithfull 11. Mr. Carter – Lil’ Wayne 12. Stepping Stone – Duffy
Jag gillar inte när man säger: jag har inte tid. Alla har tid. Läs bara Bodil Jönssons bok »Tankar om tid« om ni inte tror mig.
Jag har läst den, köpte den på bokrean ett år, så jag säger inte att det har funnits dåligt med tid i dag.
Vad jag säger är att tiden i dag har gått i otakt med mig, i en takt som passar mig illa, som stressat upp mig.
Inte mycket kan få mig i det tillståndet, jag var ko i mitt förra liv. En trådlös uppkoppling som börjar sagga kan. Och mejl som varken kan skickas eller tas emot. De gånger det händer, det är då jag förstår hur illa däran jag är. Hur jag som annars känner mig fri känner mig ofri.
Jag som i själ och hjärta är en frilansare känner mig låst, och jag känner mig handlingsförlamad.
Det här blogginlägget, otakten med tiden gjorde att jag kom till ro med att börja skriva det vid 22-tiden.
Jag hade det klart ’round midnight, som Thelonious Monk skulle ha sagt. Jag klickade på spara för att på ett annat ställe hämta en bild på Nina Simone. Men först gick jag ut på verandan och belönade mig med en Marlboro.
Ja.
Jag låter det stå mellan raderna vad som hade hänt när jag kom tillbaka in till läsfåtöljen. Allt jag behöver skriva är att tiden istället för ’round midnight nu är runt halv två.
Och nya bilder på fler än Thelonious Monk och en till, nej, glöm det, det hämtar jag inte.
***
Alltså allvarligt — finns det fortfarande folk som tror att alkoholism är något man har bara då och då?
***
Elvis Costello blir programledare i tv, skriver SvDs Harry Amster. Costello kommer att leda den nya musikshowen Spectacle på Sundance Channel. Premiär på onsdag i USA. Bokade gäster i de 13 timslånga avsnitten är sådana som Lou Reed, Norah Jones, She & Him, Jenny Lewis och Elton John, som även är producent för showen. Artisterna kommer både att spela, sjunga duetter med och föra långa samtal med musiknörden Costello.
Jag ser ju inte på tv. Nog får man väl in Sundance Channel i Sverige?
***
DAGENS BLOGGARE
Han igen, säger ni. Ja, säger jag. Ni Hör Ju Inte Vad Jag Säger. Olle Svalander är i hysterisk form. Tonträff som en dubbelfattad Björn Borg-backhand. Humor som en underskruvad J-O Waldner-serve. Kommer bli bok om kattjävlarna. Tro mig.
***
Lars Winnerbäck är senaste bokningen till 2009 års Peace & Love-festival i Borlänge. Winnerbäck gör inte bara en utan tre spelningar: en akustisk på torsdagen, med rockband respektive sitt stora band dagarna därpå.
En trippelbokning som får vissa att skaka av dödsångest, andra att uppgradera planerna på ett endagarspass till ett tredagarsdito.
Tidigare klara för Peace & Love 22-27 juni: Turbonegro, Thåström, Moneybrother, Anna Terheim, Timbuktu, Atmosphere, The Stranglers, Henry Rollins spoken word, Satyricon, Titiyo, Frida Hyvönen, Slagsmålsklubben, Sonic Syndicate, Kalle Baah, Perssons Pack, Witchcraft Division of Laura Lee och Deportes.
***
Jan Gradvall har uppdaterat sin hemsida med recensioner av bland annat Per Gessles och Eldkvarns nya skivor samt med en kontroversiell krönika om fildelning.
***
NY BOK
Nej, jag skriver inte om det en gång till.
***
DAGENS KÄKDROPP
Nej, ni vill inte veta vad som slängdes ihop i dag. Och Blomman tycks ha haft fullt upp med en spellista.
***
DAGENS SPELLISTA
Ja, det måste ju bli en kvinnas. Inte bara för att det är första kvinnan som i denna manliga gren vågat sig på att skicka in en spellista, utan också för att hon är den första hittills som fått med Hall & Oates.
***
Jag har absolut gehör på den fronten. Säger jag att nån skriver bra så är det bara så att den skriver bra. Det är inte ens diskuterbart.
***
Alla spotifyaner har väl sett att tre av de fyra Dave Godin’s Deep Soul Treasures-samlingarna ligger där. Dave Godin? Englands Lennart Persson.
***
I dag var det så h ä r n ä r a att jag gjorde allvar av planerna på att sluta röka. Man gör ju så mycket förhastat. Jag köpte en ny röd Marlboro och tänkte över saken ett varv till.
***
Svar kolon: ja, det finns massor av folk som tror att alkoholism är något man har bara då och då.
***
DAGENS LÅT
Mr. Bojangles
Nina Simone
Handklappet i The Cars »My Best Friend´s Girl«.
Som jag älskade det handklappet när jag 1978 köpte Bostonbandets debut-LP The Cars och spelade skivan om och om igen.
Efter tjugo år, ja, kanske mer, min LP-samling har länge varit dammråttornas bästa gömställe — efter så lång tid har jag nu återupptäckt det där handklappet.
Tack vare Spotify.
Det där handklappet är ingenting att leka med, det där handklappet är en viktig del av mitt liv.
Så muttrande gamla skivsamlare och inbitna nedladdare får säga vad de vill för mig. Jag bryr mig inte, jag skiter i det. Och det är min blogg. Jag tycker Spotify är fantastiskt och blir en större entusiast för varje dag.
Det är därför vill jag sprida det till så många som möjligt. Och jag vill dela med mig av de finaste sångerna som jag hör bland alla de miljontals sånger som finns att lyssna på alldeles gratis därute.
Jag vill dela med mig av mina spellistor i luckan Halvars låtar.
Jag vill dela med mig av den sång som är Dagens låt.
Det är inte för att jag har blivit någon PR-nisse för Spotify, de har egna PR-nissar, det är för att jag vill dela med mig av någonting som jag älskar.
Därför har jag ordnat fram en massa invites till min nya musikvärld. Jag kommer att lotta ut fem av dem varje dag fram till jul.
Lämna en kommentar till det här inlägget om du vill ha en invite. Mejl gills inte.
Vinnarna utses i blogginlägg onsdag kväll, då fem nya invites lottas ut.
Kom igen nu alla, även ni blyga kvinnor som bara mejlar. Kom igen nu så att vi kan dela sångerna vi älskar med varandra.
Jag vill dela med mig av sådana där handklapp. Och just det handklappet finns redan i luckan Halvars sånger.
***
Ni är i finare sällskap än ni tror här. I dag har en av de aderton läst bloggen.
***
»Att Enquist trots moderns förmaningar ”kom ut i spriten” och blev kvar där i tolv år är den mörka undervattenström som suger berättelsen framåt och neråt.
Gav de där åren honom ingenting annat, så gav de i alla fall hans livsberättelse en dramaturgi, en konflikt, en seger och en sens moral.«
- Kritikernestorn Nils Schwartz hyllar i Expressen P O Enquists Augustprisvinnande självbiografi »Ett annat liv«.
***
Bruce Springsteens nya singel »Working on A Dream« finns från i dag och till 8 december att ladda ner digitalt. Albumet med samma namn släpps 27 januari.
***
Så äntligen kommer ens namn komma upp i Nobelprispratet till den där ärtsoppan och punschen.
***
I dag återpublicerar Expressens datanisse Fredrik Granlund för 128:e gången bara i år sin »Så får du snabbare dator på xx minuter«-artikel. Men rubriksättaren är en jävel på att variera sig i den helsidesartikeln. I dag tar det »10 minuter«. 127:e gången har jag för mig att det tog åtta minuter.
***
Så Vatikanen håller numera med John Lennon om att The Beatles är större än Jesus?
***
Sting och Elvis Costello har debuterat gemensamt i en nyskriven romantisk opera på Théatre du Chatelet i Paris. Sting spelar Dionysos och Costello en auktoritär poliskommisarie. Musiken är komponerad av Steve Nieve och Muriel Téodori har skrivit librettot. Allt enligt TT Spektra.
***
Snabbaste sättet att få snabbare dator är att byta från pc till Mac.
***
Michael Moores film »Sicko« gick i sådan trängseltrafik på nedladdarnas bredbandslinor att han valt att släppa sin nästa film »Slacker Uprising« gratis på nätet. Skriver Café.
***
Den välsmakande men för mig lömska julölen är här. Det händer att jag längtar efter en sån, och så är det varje år vid den här tiden.
DAGENS LÄSARMEJL
De har alla utom ett väldigt speciellt handlat om samma sak: Spotify. Ni måste gå en ABF-kurs i konsten att läsa innantill. MEJL GILLS INTE.
***
Men numera småler jag inombords åt den längtan. Tankar är bara tankar och ingenting man behöver ge efter för.
***
Lennart Perssons hemsida har haft 4000 besök första veckan. Utan annan reklam än mun till mun-metoden. Ja, vad ska man säga om den guldgruvan till hemsida. Jo, jag vet. Man kan citera vad Gefle Dagblad skrev i en recension av Lennart P:s nya bok »Sånger om sex, Gud och ond bråd död«.
»Om Lennart Persson skrivit drinkböcker eller kokböcker hade vi nog alla varit alkoholiserade tjockisar, för allt han skriver om verkar så spännande att man bara måste läsa det.«
* * *
DAGENS LÅT
YOUR TURN TO CRY
Bettye Lavette
Bokutlottningen, ni har väntat på den, jag har haft en tajt dag, men här kommer den.
Den bok ni som läser den här bloggen har chansen att vinna är Johanne Hildebrandts »Älskade krig«.
Den är så ny att den knappt finns. Jag har inte hunnit läsa den, och även om jag hade gjort det så har den inte första recensionsdag förrän senare i oktober.
Men får jag tippa så tror jag att »Älskade krig« är ytterst läsvärd och kommer att bli en av höstens mest uppmärksammade böcker.
Johanne Hildebrandt är ju prisbelönt krigsreporter och bestsellerförfattare. Sitt stora genombrott fick hon med succétrilogin »Sagan om Valhalla« som sålt i en halv miljon exemplar. År 2002 belönades hon med Guldspaden för boken »Blackout«, om hennes tio år i Bosnien, och förra året nominerades hon till Stora journalistpriset för sin rapportering från Irak.
Som jag alltså inte har hunnit läsa »Älskade krig» än citerar jag om handlingen från bokens baksida:
»Sara, välkänd programledare på tv, får sparken när hennes skandalösa kärleksaffär med en minister avslöjas.
Vännerna och de forna kollegorna vänder henne ryggen och hennes värld rasar samman. Utblottad och hämndlysten tvingas hon resa till Irak för att återupprätta sitt rykte och söka upp en man som hon hatar. Ett uppdrag som visar sig få större konsekvenser än hon någonsin kunde ana …
Älskade krig är en andlöst spännande roman om kärlek, överlevnad och försoning i krigets Irak, men också en skildring av vad som utspelar sig bakom de vackra fasaderna i Stockholms kändisvärld. Boken bygger på en verklig händelse.«
Lät väl okej? Hur gör du då för att vinna boken? Det får du reda på om du fortsätter läsa en bit ner i det här inlägget.
* * *
A tidigare i kväll: »Kan du gå ner och hänga tvätten?«
Jag: »Tyvärr, jag har en tajt deadline på bloggen.«
A: »Imponerande trick.«
Jag: »Den har tagit år att finslipa.«
* * *
Människorna kan delas in i två grupper: en som går före och uträttar något, och en som kommer efter och kritiserar.
* * *
Jo, alla länkar har plockats bort, där bland annat bloggrullen fanns. Varför? Den fick mig att må dåligt. Den som vill veta mer än så får mejla. Jag är rädd för att det skulle såra någon om jag förklarade här. Allt jag säger här, det är att det handlar om m i g och inte om en enda som fanns med bland de där länkarna.
* * *
»Den människa man är när man sitter vid skrivmaskinen har ingenting med talspråksmänniskan att göra«.
Claude Simon
* * *
»Om mani padme hum«. Så lyder mitt – och miljarder buddhisters – mantra när jag mediterar. När man tar sig in mellan tankarna, de där tankarna som torterar en tjugofyra timmar om dygnet.
* * *
I lurarna nu – jo, jag sitter inne i läsfåtöljen och skriver på Macbooken – är det »This House is Empty Now« med Elvis Costello. Från Bacharach-albumet, Painted From Memory. Varje gång jag hör den låten känns det som att bli sparkad i magen av en häst.
* * *
Grunnar för fullt på andra lösningar än en permanent länklista. De idéer jag redan har ska jag tänka några varv till på under lubbrundorna innan de sjösätts.
* * *
Hur gör man då för att vinna »Älskade krig« av Johanne Hildebrandt?
Enkelt.
Skriv i en kommentar att du vill vara med i utlottningen. Vill du inte det, är du blyg, så skicka ett mejl till thomas.halvarsson@telia.com där du i ämnesraden skriver »Johanne« (snälla, glöm inte märkningen; jag får mycket mejl).
Om du vill hålla dig anonym, så kan du göra det ända tills du eventuellt har vunnit boken. Så dags behöver jag åtminstone en postadress dit jag kan skicka boken. Men det kan vi mejla varandra om då.
Du har den här veckan på dig. På fredag meddelas här på bloggen vem som har vunnit utlottningen. Den kommer att gå till så att jag numrerar alla inkomna bidrag. Nummerlapparna läggs sedan i min New York-Yankeeskepa och med The Boxer som notarius publicus kommer vinnarlotten att dras upp ur nämnda keps.
* * *
Boxarns blick mötte min när jag fällde upp locket på Macbooken och satte på mig hörlurarna. Jag märkte hur en känsla av samförstånd grodde mellan oss.
* * *
Var inte arg på mig för det där med bloggrullen.
* * *
Var rädda om er.
Min mamma och pappa har inte ens dator. Och mina vänner och bekanta kan väl ändå inte ha så många vänner och bekanta.
Så det är på för mig outgrundliga vägar som den här bloggen får nya läsare.
Den fråga jag antar att varje sådan ny besökare ställer sig är:
Vad Handlar bloggen om?
Det är en så väldigt bra fråga att jag ställer mig den själv. Varje dag. Varje gång jag börjar skriva en text. Då är handlingen en vidöppen fråga. Frågetecknen brukar sedan hopa sig, bli allt mer till en lövhög under de höstsprakande lindarna för varje ord jag skriver.
Och här nere nånstans, efter några meningars skuggboxning, är det lönlöst att ens försöka reda ut vad det Egentligen Handlar Om.
Antingen handlar det vid det laget om ingenting, som i Graham Greenes böcker. Eller också handlar det om en väldigt massa olika saker på samma gång, som i Quentin Tarantinos filmer.
Jag läste en gång en intervju med Tarantino. Han skrev manus på samma sätt som jag skriver mina texter. Han sa att han inte ens kunde börja förrän han hittade rätt musik till förtexterna.
Själv fick jag ingen studs i den här texten förrän podden randommuddrat så djupt i musikhistorien som till Oliver’s Army med Elvis Costello.
På samma konstnärliga nivå ligger mina texters gemensamma nämnare med Graham Greene. I hans böcker är själva storyn av underordnad betydelse.
Sen tycker jag inte att man behöver överdriva jämförelser och påpeka hur fett bra Greene skriver om det där som inte händer. Det är teckn et på mästerskap − att kunna skriva fängslande om ingenting.
Så jag håller mig än så länge till att skriva om ingenting. Först när jag närmare har studerat Our Man In Havana ska jag ge mig in på det fängslande.
Babel, vilken film. För att citera ur mejl från Lennart P i förmiddags: Som att bli överkörd av en lastbil i två timmar.
Jag simmar mot strömmen, jag vill komma till källorna.
Ensamheten i att skriva och läsa är en självvald ensamhet. Jag sjöng den ensamhetens lov redan när jag var liten; mitt behov av att umgås med andra än mina allra närmaste var inte större då än nu. Jag ville helst sitta på pojkrummet och rita och läsa och fantisera och jag trivdes med det. Ingen hörde mig nånsin säga:
Jag har ingenting att göra.
… mejlet från Lennart P innehöll också … nej, nu är vi där igen, det är sånt där igen som jag drar mig för att skriva, men jag kommer att leva länge på det, och tänka på det under stunder när skrivandet känns meningslöst.
Så den riktige Alex orkar inte vara blogg-Alex längre. Jag kan just nu inte komma på någonting som är mer förståeligt.
Vad är det som gör att folk som annars sällan eller aldrig äter popcorn gör det så fort de går på bio?
Lilla Blå har ett fint inlägg på sin blogg om att böcker inte bryr sig om tid.
Mer Lennart P. Han har uppdaterat sin Bäst just nu. Bland annat med Fogertys nya … definitivt det bästa han gjort sedan Blue Moon Swamp.
Jag har hört om en stad ovan molnen med Roffe Wikström är nog det mest himmelska spåret på gudomliga frälsis-cd:n En salig samling.
Av uppenbara skäl … och Som jag vet en del om … Omtagningar i Jonathan Safran Foers mästerliga roman Extremt högt och otroligt nära.
Jag önskar att jag hade förstått mig själv tidigare.
Citattecknen när man skriver direkt i bloggen blir så vidrigt fula att jag vägrar använda dem. Kör med kursivt istället.
Nej, bäste Staffan – du behöver inte ta åt dig.
Just nu har jag tankar på att göra ett blogguppehåll medan jag gör det som ska göras när jag flyttar in i min skrivarstuga igen. Men flytten dit skjuts hela tiden upp. Omständigheterna är sådana jag själv inte rår över.
Jag är sugen, nej, skitsugen, på den nya iPod touch, med webbläsarfunktion.
Nu behöver ni inte längre vara rädda för att jag ska upptäcka att ni hänger här. Innan jag började skriva det här kollade jag statistiken en sista gång innan jag tog bort den.
… men å andra sidan har jag haft de där tankarna på att sluta blogga många gånger förr.
|
