Daniel Defoe snodde storyn från tv

Farfar Halvar hyser visst hopp om att Liam, 6 år, ska bli en bokläsare. Vi läste rätt mycket när han var mindre. Nu får jag läsa för honom ibland, när han har tid. Det har han alldeles för sällan.
Jag minns en gång när jag försökte läsa Daniel Defoes »Robinson Crusoe« för Liams pappa, eller om det var för någon av Liams två farbröder. Det var hursomhelst på den tiden då den det nu var befann sig i den åldern då man fick ha indianer i knäet.

Jag har den boken i en vacker utgåva som min morfar en gång köpte åt mig. Tjockt, gulaktigt papper. Rejält sydda blad och rikligt med svartvita illustrationer.
Doften från sidorna när man bläddrar i en sådan gammal bok … Åh, de borde göra parfym av den doften.

Så jag ville – och vill än – gärna läsa den för något småfolk. Som Morfar gjorde för mig.
Men ingen av mina indianer har varit intresserade. Den jag pratade om här ovan sa:
– Robinson, den idén har gubben som skrev boken snott från teve.

* * *
Jag har sagt det förr och säger det igen: det är alldeles åt helvete för dåligt med Nick Hornby-listor på den här bloggen. Så här kommer en. Ryckt ur rockärmen.
Tidernas fem bästa krimböcker.
»Rött regn« - Dennis Lehane
»Rosens namn« – Umberto Eco
»Händelser vid vatten« – Kerstin Ekman
»Den sista prärievargen« – Michael Connelly
»Svarta sinnen« – Ian Rankin

* * *
Fyra nya klara för Peace & Love: brittiska indiepopbandet The Kooks,
amerikansk-kambodjanska alternativbandet Dengue Fever, unge Erik Hassle och softgrassbandet Abalone Dots.

* * *
Droppa gärna era egna Nick Hornby-listor som bloggkommentarer. Det behöver inte vara böcker. Det kan vara fem bästa maträtterna, fem bästa ölsorterna  eller vadfansomhelst.

* * *
Fem bästa Bob Dylan-låtarna. Också snabbryckta ur rockärmen.
Positively 4th Street
Like A Rolling Stone
You’re A Big Girl Now
Tonight I’ll Be Staying Here With You
Blind Willie McTell

* * *
Dagens bokreatips: Michael Connellys »I lagens limo«. Huvudpersonen, försvarsavdokaten Mickey Haller, är en rätt obehaglig typ. Som man ändå gillar. För att ha råd med sin utsvävande livsstil behöver han hela tiden nya lönsamma fall. Den töntiga svenska titeln (»The Lincoln Lawyer« i original) kommer sig av att Haller har sitt kontor i baksätet på en vräkig Lincoln limousine. Ingen Harry Bosch, alltså, men Connelly är ju minst lika bra när han skriver fristående thrillers.

* * *
Den gode Mats Weman är outtröttlig i sin Bob Dylan-mission. På sin blogg börjar han nu samla in läsarnas Dylan Top 20-listor. Jag och Bogey har lagt ribban och redan lämnat våra.

* * *
Påminner om att Conny Thunders bjuder på skivmässa i Falun på lördag. Maila till skivmassa@gmail.com och uppge namn så sätts ni upp på en gästlista.

* * *
Efter först influensa och sen ryggskott var det tungt att komma igång med lubbningen igen. Men fyra blodsmakande rundor sedan comebacken förra tisdagen har smörjt upp ryggen och tagit en upp på banan igen. Efter kvällens distanspass, onsdagens intervallpass och lördagens långpass räknar jag med att även udden ska vara tillbaka.

* * *
Mina mål med träningen:
1) Lubba en mil på 50 minuter.
2) Ta min egen kroppsvikt i bänkpress.

* * *
Med anledning av 500 blogginlägg har favoritbloggaren Tug gjort ännu en exklusiv Oskar on Oskar-intervju.

* * *
Nya U2-albumet »New Line On The Horizon« lär visst finnas på Spotify nu. Själv har jag inte brytt mig om att lyssna. Det var längesen U2 hade något att säga mig.

* * *
Träningsmålsättningen har jag snott rakt av från en sann psykopat – Jack Reacher i Lee Childs böcker. Jack Reacher-böckerna har vi ju pratat allvar om förr här på Halvars huvudsaker.

* * *
Jag börjar läsa Karolina Ramqvists kommande roman »Flickvännen« (Wahlström & Widstrand). Det känns snuddande nära att den kommer att stupa på min 30-sidors smärtgräns.

* * *
Förr om åren förde jag aldrig träningsdagbok. Nu gör jag det på två ställen på nätet. Här och här. Kurvor och stapeldiagram och cirkeldiagram och jag vet inte allt som visar hur man ligger till. Bara det gör att man kommer iväg och inte slarvar och skjuter upp och har sig.

* * *
Jag lurar på att börja lägga ut de där kurvorna och staplarna och cirklarna på bloggen framöver. Peppa mig själv. Men först vill jag förstås att resultaten ska ligga snäppet närmare Jack Reacher-nivåerna än de gör nu.

* * *
Häng on.

Ta en tusen dagar härifrån

Först är det januari, sen blir man så sjuk att man inte kommer ur sängen på en vecka och så kommer februari och sätter sig tillrätta med sitt eländiga glåmiga arsle över tillvaron.
T S Eliot får säga vad han vill. Det är februari som är den grymmaste månaden. I februari har vintern pågått nog länge, för länge.

Det är i februari stora starka karlar låter sig däckas av små löjliga baciller.
Det är i februari folk börjar grubbla över meningen med vad de gör och allting och slutar blogga.
Man vaknar om morgnarna och så är den dan förstörd.
Snälla, ta en tusen dagar härifrån.

* * *
Jag har den tomma känslan av att ha varit för sent ute, av att vara en brandman som går och plockar i resterna.

* * *
Folk som inte läser böcker, jo, det finns folk som inte läser böcker – hur står de ut när de blir så sjuka att de måste ligga till sängs?

* * *
Man kan få porten utpekad för sig, men vägen måste man hitta själv.

* * *
Karin Fossums kriminalromaner med de norska polisrävarna Konrad Sejer och Jacob Skarre som problemlösare tillhör deckargenrens läsvärdaste.
Den nionde i serien, »Den onda viljan« (Forum), har allt man har lärt sig uppskatta hos Fossum: skicklig intrig, bra språk, litterär gestaltning och psykologiskt djup.
Tre män, barndomsvänner, ger sig mitt i natten ut i en båt. När en av dem kastar sig överbord ser de två andra bara på medan kompisen drunknar. Sejers och Skarres utredning kring vad som ligger bakom blir till en djävulsk utforskning av den mänskliga ondskan.

* * *
De blinda eleverna följer den blinda läraren och lyssnar till visdomen från den klapprande käppen.

* * *
Vilken av de översatta deckarförfattarna är störst på den svenska marknaden? Svar: Peter Robinson. Han är utan konkurrens den framgångsrikaste bland de kriminalförfattare som översätts till svenska. Enligt februarinumret av branschtidningen Svensk Bokhandel säljer en Robinsonbok omkring 200 000 exemplar inräknat alla format.
De som kommer närmast är Michael Connelly och Elizabeth George som båda ligger strax över 100 000 exemplar per titel.

* * *
För den som vill läsa Dennis Lehane i original finns nu »The Given Day« (»Ett land i gryningen«) i pocket.

* * *
Ta sig tid att vara alltings tid. Mogna så småningom. Vara den gamla älven som flyter fram, den hastiga och långsamma gången av allting.

* * *
»Varför dröjer jag mig kvar vid dessa triviala detaljer? För att berättelsens sanning ligger i detaljerna.«
- Paul Auster, »Dårskaper i Brooklyn«

* * *
»Efter tjugofem är alla lika gamla.«
- Oscar Wilde

* * *
En sak är att ha talang. Det är en annan sak att ta tillvara den.

* * *
Låtlistorna ni skickar är räddningen. Min egen musiksmak är stadd i akut förgubbning. Jag orkar inte längre sätta mig in i sånt jag inte sedan tidigare känner till.
Det är för djävligt. Det är inte mitt fel. Men det är så.

* * *
»Såg du vad den där djävla Bjurman skrev i Aftonbladet?«
- Ulf Lundell, sid  331 i »Värmen«

* * *
Häng on.

Samma gamla sång

Jag tänkte ta ledigt två kanske tre veckor, jag nöjde mig med en vecka – det hade räckt med en helg.
Samma insikt når mig varje gång.
Jag upptäcker att mitt liv gnolar på samma gamla sång då jag är ledig som när jag arbetar.
Jag läser mina böcker, jag spelar mina skivor, jag ser på mina dvd-filmer, jag antecknar i min Moleskine, jag går med Boxarn i skarsnön bort till en gammal älvjävel.
Antagligen är det sorgligt.

Jag har aldrig sörjt över det.
Allra minst de senaste åren. Jag har aldrig mått bättre, aldrig känt mig mer tillfreds med livet.
Sedan är det ju så att vi alla är slavar under våra vanor.
Den enda frihet vi har är att omsorgsfullt välja de vanor vi kan tänka oss att bli slavar under.
Människan är inspärrad i sina dagars kalender.

***
Om ett ögonblick har ännu ett år gått utan en enda huvudvärkstung och minnesluckerörig morgon.

***
Jag har grubblat sedan i morse på vilket av alternativen som är värstingen. Ge sig på att själv flytta ett första jack från skrivarstugan in till nya skrivkammaren. Eller sitta i telefonkön till Telia för att få tag i en snubbe eller snubba som kommer och fixar flytten.

***
– Eller hur är du den där som skriver, sa en man i kafékön på Kupolen i eftermiddags.
Jag skruvade på mig, skrapade med hovarna, la mig till med min ödmjukaste min.
– Äh, sa jag, eller jo, det kan man väl, ja, säga. Lite så.
– Författare med sina liknelser, sa han. Allting måste vara nåt annat.

***
»Bäste Herr xxx,
Jag vill göra er uppmärksam på att någon skickar obegåvade brev i Ert namn.
Högaktningsfullt,
Oscar Wilde«
- Den taktik Oscar Wilde använde sig av när någon skrev honom elaka brev.

***
Huvudsaker 2008
»Tell Tale Signs« – Bob Dylan (cd)
»Ett land i gryningen« – Dennis Lehane (bok)
»Silence Is Wild« – Frida Hyvönen (cd)

***
Jag lubbar igen. I korta bitar varje morgon med Boxarn.

***
Det är bara halva namnet kolonet har gemensamt med det raffinerade semikolonet; detta eftertänksamma kommatecken med fördröjd utlösning. Ett andetag: komma. Två andetag: semikolon.

***
En bilruta täckt av is. Finns det nåt som kan få en att förbanna det här landet man bor i så mycket som en tidig morgon med en vindruta täckt av is.

***
Lubba är att rasta sina tankar som andra rastar hunden.

***
»Det stora är inte att vara den ena eller den andra utan att vara sig själv.«
- Sören Kirkegaard

***
En art director (redigerare heter så på reklambyråer) ändrade en gång alla mina kolon i en broschyrtext till semikolon. Rätt av. Han förklarade det med att semikolon såg tuffare ut i tryck än kolon. I synnerhet i det typsnitt han valt.

***
Alla fäder är hjältar i sina söners ögon. Så länge sönerna är små nog att inte förstå bättre.

***
Några broderier i form av bilder hinns inte med i dag. Halvars huvudsaker är bara ytterst tillfälligt uppkopplad. Med eller utan Teliahjälp ska i morgon telefonjack flyttas, eldosor sättas upp och sladdar dras. Förberedelser för detta har ända sedan sent i går kväll sysselsatt redaktionen, vilket omöjliggjort svar på såväl bloggkommentarer som mejl.

***
Det bästa med en blogg är att man istället för att hålla dem inspärrade och nötande på en får formulera och göra sig kvitt sina stolliga tankar.

Livstecken från professorn

Jag letade i hyllorna efter en bok när jag fastnade i en annan bok. Det går ofta så för den som har samlat på böcker i hela sitt liv.
Den här gången var det: »Där man aldrig är ensam« av Merete Mazarella.
Jag satte mig i fåtöljen och läste om ett fint och sant ställe i mitten på första sidan.

»Det här är en bok om att umgås med författare och böcker, om att läsa och att skriva. Och om att leva – för att läsa och skriva hör självklart ihop med att leva.«

Och jag som knappt gör annat än läser och skriver – gick innan jag första gången läste det där omkring och oroade mig för att jag levde ett icke-liv.
Så är det alltså inte.
Man lever ett liv.
Merete Mazarella är professor och professorer säger man inte emot.

* * *

Det går att lubba igen. Men nu säger de att winter wonderland redan till helgen blir till säck och aska igen.

* * *

Mats Olssons klassiska popsidor i Expressen. Alla Halvars huvudsakers hundratals nya läsare (tack, Bjurre) kanske inte känner till att min vän Ingemar Magnusson på Folk & Rock i Borlänge har haft den goda smaken att scanna in och samla en del av Olsson-sidorna. Här hittar ni dem.

* * *

Grymma låtlistor ni skickar in. Ingen nämnd, ingen glömd. Men. En del av listorna finns risk att man missar bland alla kommentarer. Vore jag du, skulle jag lägga mina spellistor på ett och samma ställe – i luckan Halvars låtar. Med tiden kommer det då att bli webbvärldens vassaste musiklucka.

* * *

Du läste inte Aftonbladet i söndags. Big mistake att missa gangsta-Per Georgs guide till bästa avsnitten i  Sopranos-boxen.

* * *

SvD:s Erik Laquist ringer upp Marianne Faithful och pratar om nya albumet Easy Come Easy Go.

* * *

BOKEN
MARK BILLINGHAM – Begravd (Minotaur)
Jag vet, den kom redan i våras, men då låg bloggen i koma, och det behövs inför jul påpekas att Billinghams sjätte bok med den engelske krimkommissarien Tom Thorne är en av årets mest spännande romaner. Intrigen, där den 16-årige sonen till ett högre polisbefäl försvinner efter att ha setts stiga in i en bil med en äldre kvinna bakom ratten, har så många oväntade vändningar att »Begravd« blir till en bladvändare nästan omöjlig att lägga ifrån sig.

* * *

Det är aldrig försent att upptäcka Slas. Själv levde jag till exempel 30 år på jorden innan jag skaffade Phil Seymours LP.

* * *

Även den har jag glömt skriva om, bara haft under skamligt illa uppdaterade Huvudsaker just nu – James Crumleys noirklassiker »En sista riktig kyss«. När »The Last Good Kiss« 1978 kom i amerikanskt original var det kriminalromanen som fick James Ellroy och James Lee Burke att förstå hur man kunde skriva. James Crumley, som nyligen dog, är dessutom den crimeförfattare som betytt mest för sådana som George P Pelecanos och Dennis Lehane. Bara så ni vet, nu när denna detektivroman om den skabbige privatspanaren C. W. Sughrue ges ut på svenska i Modernistas schysta pulpserie.

* * *

Nej, det är inte jag och Merete Mazarella på bilderna högst upp. Det är James Ellroy och Marianne Faithful.

* * *

Tänk också en stund på hur många som lyssnar på din spellista när du skickar den hit. Halvars huvudsaker har i nuläget delat ut närmare 250 spotifyinbjudningar. Lägg till ett okänt antal bloggläsare som själva skaffat musiktjänsten och vi pratar om en större publik än om du vore diskjockey på vilket ställe som helst i Sverige.

* * *

Jag önskar alla dessa nya läsare välkomna hit. Och jag lovar göra vad jag kan för att ni ska trivas så bra att ni blir hang arounds.

* * *

»När jag till slut kom ifatt Abraham Traherne satt han på en fallfärdig sylta strax utanför Sonoma i Kalifornien och drack öl med en alkoholiserad bulldog som hette Fireball Roberts, satt och drack själva hjärtat ur en vacker våreftermiddag.«
- Första meningen i James Crumleys »En sista riktig kyss«.

* * *

Jag tackar för era bokbeställningar, och påminner om att den som vill stoppa »Där Ol” Man River gör en krök« i julstrumpan måste beställa senast 18 december. Å andra sidan är det min personliga åsikt att det handlar om en bok som håller för läsning även efter jul.

* * *

Till sist: Redaktionen på Halvars huvudsaker överväger att byta dygnsrytm och därmed också utgivningstider.

Hon får de hårdaste att vekna

Jag sitter i mörkret i natten, jag lyssnar på Townes Van Zandts tvillingsyster, jag läser en novell av Flannery O’ Connors tvillingsyster.
Det är Mary Gauthier jag har i hörlurarna, konstnärlig enäggstvilling till Townes och Flannery.
Nej, det v a r Mary Gauthier jag h a d e i hörlurarna. Härom natten.
Man kan inte skriva när man lyssnar på Mary Gauthier. Man kan inte läsa när man lyssnar på Mary Gauthier.
När man lyssnar på Mary Gauthier kan man inte göra någonting annat än lyssna på Mary Gauthier.

Man kommer inte undan, allt man kan göra är att lyssna på denna Texaskvinnas gotiska, smärtsamt vackra countryblues i kolsvarta mörkret, när barnen har gått och lagt sig och slutat leta efter spökena under sängen.
Mary Gauthier trycker på känsloknappar som får de hårdaste att vekna. Jag, som redan är en vekling – mig får hon att gråta. Det är ju ingen slump att ett av hennes sex album har titeln Mercy Now. Där, på fjärde spåret, »I Drink«, sjunger hon:

Fish swim
Birds fly
Daddies yell
Mamas cry
Old men
sit and think
(tyst paus)
I drink

Jag tror att jag skrev det då, jag gör det igen. Förra årets Mary Gauthier-album, Between Daylight And Dark, hade de sånger som sparkade mig hårdast i magen av alla sånger jag lyssnade på 2007.
Man säger ofta ordet äkta. Det är först när man lyssnar på Mary Gauthier som man inser hur ofta man inte vet vad man pratar om.

* * *

Nu ska Carolina Gynning skriva en bok igen. Vilket hon skyndar sig berätta för sin pr-byrå Aftonbladet. Vilket pr-byrån skyndar sig berätta på en helsida för en andlös omvärld. Fastän boken inte ens är påbörjad.

* * *

Man ligger dåligt till om också Spotify kan ställa till det så här för en.

* * *
Svenska Deckarakademins nomineringar till »Bästa svenska kriminalroman 2008«.
»Elva« av Arne Dahl.
»Varför dog Monica P?« av Elisabeth Gilek.
»Till dess din vrede upphör« av Åsa Larsson.
»Nattfåk» av Johan Theorin.
»Blot« av Håkan Östlundh.

Halvars kommentar: helt okej krim, jag håller på »Nattfåk«, men har de inte läst Åke Edwardsons »Den sista vintern«?

* * *

Amazon.com:s bestsellerlista över böcker

DVDn
The Three Burials of Melquiades Estrada ❘ Tommy Lee Jones ❘ med Tommy Lee Jones, Dwight Yoakam, Barry Pepper mfl
Var en Huvudsaker just nu för flera veckor sen, men jag ger mig fan på att ni fortfarande inte har sett den. Gör det. Modern westernsaga i Texasmiljö, majestätisk och sorglig, av och med Tommy Lee Jones. Släppt direkt på dvd. Sjyst soundtrack också, americana och country.

* * *

Huh – här känns det, här är det också Mary Gauthier-äkta.

* * *

Så här lyder de två senaste – och väldigt typiska – inläggen på den svenska WordPressblogg som har flest besökare. Denne bloggstjärna slår sina piruetter under artistnamnet Storstadspojken och ni får själva leta på honom.

1) »Jag sökte skydd mot regnet hos min syster, hon bjöd på fruktsallad, göttig!«

2) »Tog en pluggpause för en sväng på söder, vilket skitväder, ska det vara så här hela vintern?«

* * *
Svenska Deckarakademins nomineringar: »Bästa till svenska översatta kriminalroman – The Martin Beck Award 2008«
»Spökskrivaren« av Robert Harris.
»En eftersökt man« av John le Carré.
»Död i gryningen” av Deon Meyer.
»Mordbyn« av Andrea Maria Schenkel.
»Mörk kust« av Peter Temple.

Halvars kommentar: gudibrallan – Ian Rankin, James Crumley, Dennis Lehane, Jim Thompson, George P Pelecanos, Ian Banks, Michael Connelly, Daniel Woodrell … Jajaja, som vanligt. De läser inte crime noir i Deckarakademin. Behövs nytt blod i det där trötta gänget.

* * *

Förlåt tjatet, jag vill tömma de där kartongerna och ge ut en ny bok, jag vill påminna om att ni kan hitta en julklapp här.

* * *

Klart Aftonbladet promotar Carolina Gynning för allt vad hängslena håller. En Gynninggrej i nätbladet – ni vill inte veta hur många läsarklick den grejen får.

Jag vet att tunga Warren Zevon-fans häckar här. Ni bör klicka här.

* * *

Bloggstjärnan kan vara Carl Bildts grabb Nils. Pappa hör ju också till storfräsarna här på WordPress. Calle länkar säkert till grabben sin.

NY CD
Do-Wah-Diddy: Words & Music By Ellie Greenwich & Jeff Barry ❘ Beach Boys, Drifters, Shangri-Las mfl ❘ Rhino records
Det legendariska låtskrivarparet Ellie Greenwich och Jeff Barry skrev tillsammans med Phil Spector The Ronettes »Be My Baby«. Första gången Brian Wilson hörde Hal Blaines trummor inleda låten satt han i bilen. Han tvingades svänga in på en parkeringsplats för att inte köra av vägen. Två minuter och trettioåtta sekunder senare utnämnde han »Be My Baby« till den mest perfekta poplåten i historien.
Behöver det sägas att det är en oumbärlig samling med pophistoria? Tänkte väl det.

* * *

GO-shay, så uttalas Mary Gauthiers efternamn. Så du vet, när du frågar efter henne hos skivnasarn.

* * *

Själv ligger jag lååångt efter Storstadspojken. Men – jag svär på min pappas grav – jag behåller hellre mina läsare än byter mot ALLA dom som hämtar sin själsliga och intellektuella stimulans i slikt bloggeri.

Här tar Boxarn över kommandobryggan

Så fort man vänder ryggen till, ja, då är The Boxer där och snor den plats där jag trivs som allra bäst.
Bildbeviset har ni här. Jag har för ett ögonblick lämnat läsfåtöljen obevakad, och vem ligger där och solar sig i skenet från Macbooken om inte Boxarn.
Notera också blänget i hans blick. Försök inte komma hit och sjasa bort mig, säger den. Men han sket en lök den här gången. Också.

Nu har jag sjasat bort honom, nu sitter jag där igen och skriver det här och Boxarn ligger på golvet under fotpallen och snarkar.
Ni ser också att den vita målarfärg som A har målat bokhyllorna med knappt har hunnit torka förrän jag har börjat stöka till det. Och ändå är det där ingenting. En ny bild ur samma vinkel om nån vecka – ni skulle inte se skymten av vare sig mig eller Boxarn.

Allt ni då skulle se i den där dörrgluggen som skiljer av hemmabiblioteket vore travar av böcker och cd-skivor och dvd-filmer och tidningsbuntar.
Det är där bakom nånstans, begravd i den röran, som jag tillbringar större delen av mitt liv. Och får jag bestämma, så vill jag inte ha det på annat sätt.

* * *

Ens irl-vänner slarvas ju bort en efter en, så jag blir varm i magen av att så många vill finnas i luckan Halvars vänner. Någon lapp på den luckan kommer aldrig att sättas upp, men jag hoppas alla förstår hur förmätet det vore av en social katastrof att på eget bevåg lägga dit länkar på ett ställe med den rubriken.

* * *

En av kvinnorna som vann Simon Kernick-boken har ännu inte mejlat sin adress. Gör det, Maggie, så att jag kan skicka alla tre böckerna på samma gång.

* * *

Ett fredagsmejl från Micke, en annan Spotify addict, fick mig att upptäcka funktionen similar artists. Hur lömska de där knapparna är att trycka på visade sig när så Maggan i en bloggkommentar droppade The Spinners. Som liknande Spinners räknade Spotify upp Chi-Lites, Stevie Wonder, Delfonics, Dramatics och Harold Melvin & The Blue Notes. Bortsett från Wonder korrekt. Dock fullständigt förödande för nattsömnen för den som håller Phillysoul som den vackraste soulen.

* * *

Markus Larsson guidar till Dennis Lehanes böcker.
Georg Cederskog långpratar med Ulf Lundell.
Mats Gellerfelt läser Peter Englunds nya bok.
Örjan Abrahamsson träffar Dennis Lehane.
Håkan Steen lyssnar på kommande Ulf Lundell-skivan.
Per Georg bjuder på en spellista med sina favoritlåtar.

* * *

Men just nu lyssnar jag på finfina Tom Waits-samlingen Used Songs.

NY BOK

VIVECA LÄRN ❘ Aprilväder ❘ Wahlström & Widstrand
I sjätte boken om människorna på den lilla västkustidyllen Saltön rubbar en invandrarfamilj de invanda cirklarna genom att öppna en restaurang med fullständiga rättigheter och den bästa kebaben norr om Ankara. Gubbarna på ljugarbänken får massor att prata om.
Är det stor litteratur? Nej. Är det småtrevligt och småputtrigt? Ja.

* * *

New York Times listor över bäst säljande böcker just nu.

* * *

Börjar känna mig som jultomten. Snart har ni tömt en och en halv av de där kartongerna med restupplagan av min älvkröksbok. Tack så mucho. Jag avvaktar ett tag till med att dra på mig skråpuken och ta renarna till posten. Än finns tre kartonger a´52 ex till oslagbart julklappspris kvar här.

DAGENS BLOGGARE

Jag vill bli den nye Anton Corbijn. Det hakar upp sig på att jag knappt kan hantera en digitalkamera. Fast i fantasin knäpper jag ständigt de underbaraste av bilder. Nu ska jag lära mig hur man gör i Göran Segeholms nya bok »Konsten att ta vinnande bilder« (Pagina förlag). Förbereder mig genom att hänga på hans blogg.

DAGENS BLOGGKOMMENTAR

»Mannen som skryter med att aldrig ha begått
ett misstag är ofta gift med en kvinna som
gjort det.
Grattis!«
- halvari

* * *

»Say Something«, öppningsspåret på Jill Johnssons nya album Baby Blue Paper, kan vara Amerikas bästa country just nu.

* * *

Nu sjunger Waits »Christmas Card From A Hooker In Minneapolis«.

* * *

Jag har två inbjudningar till Spotify över. De två första som i en bloggkommentar lämnar sitt intresse får dem.

* * *

Håll utkik. Inom kort levererar Halvars huvudsaker ett scoop. Årets stora nyhet på den popkulturella fronten.

Bloggvärldens underbara nördar

Ni tycker att jag tjatar om en del. Jag vet ju inte, ni sitter pratsamma som Rain Man därute, men ni tycker nog det.
Ni har alldeles rätt.
Plura, Bodil, Lundell, Lucinda, Dylan, Connelly, Hylinger, Lehane, Pelecanos, Rankin, Auster, Papa, Slas, all den där (och nu citerar jag en bloggkommentator) »negermusiken«…
Jamen det är ingenting.
Ingenting.
Titta här – en blogg om ENBART Bob Dylan.
Bob Dylan Bob Dylan Bob Dylan.
Tockna underbara nördar det finns därute. Det är slikt som gör bloggen till den bästa uppfinningen sedan soulmusiken.
Känner jag mig mallig över att några av de där vuxna pojkarna – självfallet är det män – som dagligen hänger på Dylanbloggen också har hittat hit?
Sminkade sig Carolina Gynning i morse?

* * *

Redan efter powerwalken med Boxarn i morse stekte jag tjocka revbensspjäll (49,90 kilot eller om det rent av var 39.90) i ugnen, och gjorde tjock gräddsås på stekskyn. Detta listiga upplägg skaffade mig så pass med seriös bloggtid att jag nu kan ta den kloka Skatans råd här bland kommentarerna och hushålla med allt detta klotter i Moleskinen.

* * *

I Aftonbladets recension kallar Torsten Kälvemark Dennis Lehanes »Ett land i gryningen« för en »mäktig krönika om ras och klass«.
Själv satt jag lika förhäxad i läsfåtöljen över den sista tredjedelen som jag gjorde över den första. Under jullovet kan det bli så att jag, trots min knaggliga skolengelska, ger mig på Lehanebumlingen också i original. Ett par recensenter har ju klagat på översättningen.

* * *

Bygger blott på blädder från Pressbyrån och hem – men nog känns nya bokmagasinen Vi Läser som femtionio välinvesterade kronor.

* * *

Borlänge Tidnings nöjesredaktör Anders Gustafsson har bevisligen överlevt ett möte med Jerry Lee Lewis i London.
Över ett BT-uppslag berättar The Killer, 73, känd för att käka journalister redan till frukost, bland annat att han inte rört spriten på tjugo år och om den nya skiva han jobbar med i inspelningsstudion.
Ett country- och bluesinfluerat album med gästinhopp av sådana som Mick Jagger och Keith Richards.
»Jag tycker att den är en av de bästa jag gjort«, säger Jerry Lee Lewis. »Den har många Kris Kristofferson-låtar, fem sex stycken.«
Om det är covers på Kristoffersonlåtar eller låtar Krisofferson skrivit åt The Killer, det framgår inte av intervjun.

* * *

Jag vågar nu inte glömma livremmen när jag går ut. Utan den ramlar brallorna ner till fotknölarna.
* * *

Tidningarna recenserar i dag Anette Kullenbergs biografi över Marianne Höök: »Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet«.
Nästan idel lovord. Som man anade.
För den intresserade: här och här.
Varför blir förresten ens intresse för biografier större och större med åren? Jag vet ju inte hur det är med er, ni är ju Rain Man, men åtminstone är det så med mig. Slukar vartenda levnadsöde jag kommer över.

* * *

Matdroppet däruppe – ni noterade väl revbensspjällen. Hemtrampat äppelmos till.

* * *

Man får sannerligen hoppas att den bloggläsare som hade ilskna invändningar kring ens anspråkslösa anmälan av Bodil Malmstens »Sista boken från Finistére« inte läser Dan Jönssons DN-recension av Bodilboken.
Han gör samma reflexion som jag gjorde över hur märkligt Bodil laborerar med hur det ligger till med bokens jag och geografi. Verklig eller fiktiv eller bådadera eller, ja … man får lite mjäll där.
Inte för att jag Egentligen Bryr Mig Om hur landet ligger på den fronten, utan därför att jag inte kan förstå varför författar-Bodil – eller om det nu är bok-Bodil – gång på gång på gång Själv Väljer att göra affär av det.
Mycket märkligt.
Aftonbladets Lennart Bromander håller sig sval till Bodils självömkan inför den flytt från Finistére hon inte avslöjar orsaken till.
Och i SvDs på det stora hela taget positiva recension så noterar jag hur Paulina Helgeson, liksom Aftis Bromander, undviker att genrebestämma »Sista boken från Finiéstere«. Jag ville ju heller inte kalla den för en regelrätt roman.

* * *

Jo, så är det. Ju mindre tid man har, desto längre skriver man. Alla yrkesskribenters djungelordspråk.

* * *

I en deckarkrönika i Dalarnas Tidningar en gång kritiserade jag den kronologiska röran i förlagens utgivning av översatt kriminallitteratur. Jag syftade på krimböcker som ingår i en serie. Exempel på oskicket är översättningen av Dennis Lehane, Ian Rankin och Reginald Hill.
En jag inte fick med den gången var Peter Robinson. I en kommentar här i bloggen för en tid sedan påpekades att Robinsons senaste i Alan Banks-serien, »Kall som graven«, är gammal som graven. Och ur ett briljant mejl i eftermiddags från Ola i Skåne om böcker och musik klipper jag följande från e-brevets litterära avdelning.

»Såg att du återfunnit deckarsuget. Då måste du läsa Reginald Hills ›Främlingars hus‹, minst lika bra som Peter Robinson. Samma förlag, dessutom, suveräna Minotaur. Tyvärr gör förlaget en miss när de i höst ger ut Peter Robinsons nio år gamla ›Kall som graven‹. Alan Banks slutade att dricka rökiga whiskyn Laphroig när hans hus brann ned för ett par böcker sedan. Men nu sitter han ändå där med en Laphroig framför sig i ›Kall som graven‹.
Bokserier ska ges ut i rätt ordning, inte som i Dennis Lehanes fall där fjärde boken om Kenzie/Gennaro blev den första på svenska. Eller som i Ian Rankins fall där förlaget började med nian i serien, ›Svarta sinnen‹, som förvisso är en av de bästa deckarna geonom tiderna.«

Och det är inte bara bloggkommentatorn, mejlaren Ola och jag själv som ser på det här som kriminellt allvarligt. Den fenomenalt deckarkunniga Lotta Olsson tar nu upp samma sak i sin DN-recension av just Peter Robinsons »Kall som graven«.

* * *

Äppelmoset kom från grannen Ann-Britt. Lika fullt hemtrampat. Jag ljuger aldrig, finns alltid ett korn av sanning i allt jag skriver.

* * *

I sitt mejl upplyser Ola dessutom att den där tjejen med (förlåt igen, mamma) kåt röst som växelsjunger med Stuart Staples i Tindersticks-låten »Travelling Lights« inte är någon mindre än Carla Torgerson, sångerskan i grymma Seattlebandet The Walkabouts.
»Train Leaves at Eight« och »Satisfied Mind« heter mina två album med Walkabouts och det finns fler som jag nu efter Olas påminnelse ska skaffa.
Det där var ingen upplysning.
Det där var en marschorder till närmsta ställe där du skaffar din musik.

* * *

Här ser man. Jag kan också sluta när jag är klar. Det är åtminstone så jag tyder er dånande tystnad de senaste dagarna. Ni vill att jag bloggar kortare och det här blev nog kort fast det är långt ändå.

I nästa liv kan det bli Lucinda

Det här kan bli hur rörigt som helst, rörigare än vanligt, det här måste gå undan, jag har ett par hundra sidor kvar i en bok som jag hela helgen har tagit till varje smutsigt trick in the book för att smyga mig undan med.
Med rätt klen framgång.
A – fortfarande med vit målarfärg på nästippen; vi har nån kilometer bokhyllor – hon har den här helgen inte delat min vurm för konsten.
Inte alls.
Det är sådana här helger jag börjar grunna på att i nästa liv slå mina påsar ihop med Lucinda Williams.
Hon kompromissar inte med konsten.

Jag har ännu inte skaffat Lucinda Williams nya, vad det nu var den heter, men jag ska, det är ju min tjej, och Kenneth Lundström (säg inte att hans countryspalt är nedlagd?), som jag litar blint på, skrev i Borlänge Tidning att den rör sig vid höjderna hos klassikern Car Wheels on a Gravel Road från 1998.
Men just nu, bara för mig och The Boxer, sjunger Lucinda »Sideways of the City« från albumet Sweet Old World från 1992. Vackert är det, och sorgset.

You pass by bars with empty stages
Three o’clock drinkers fall by
Chairs are placed on top of tables
As you brush the hair out of your eyes
A woman stops you with a question
So you drop some money in her hand
She sleeps in doorways and bus stations
And you’ll never understand
Hold me, baby, give me some faith
Give me love give me grace
Tell me good things tell me that my world is safe

* * *

I dag blev det en Snickers.

* * *

Sajten DN Bok har fått en exklusiv intervju med Prosapolisen, ni minns den där konstapeln som såg så allvarligt på Camilla Läckbergs prosatekniska förbrytelser att förundersökningen gick till åklagare.

* * *

»Jag är mest intresserad av sådant man gör för sig själv, som att läsa, skriva och hitta konstig musik på internet. Jag är dålig på fika och middagar.«
Bodil Malmsten svarar i Aftonbladet på frågan om varför hon i nyutkomna »Sista boken från Finistère« verkar tycka om att vara ensam.

* * *

Dagens krönikör: Per Bjurman. Hans New York-spalt i lördagens Aftonbladet,
ja … man önskar sig sittandes bredvid sin vän där i framsätet, när Bjurre med Van Morrisons »Wild Nights« i bilstereon styr in i ett Phoenix, Arizona som badar i brandgult skymningsljus, och faller i funderingar över vad det är med de där vilda western-trakterna som alltid hypnotiserar honom.
»Kanske är det just det brandgula ljuset när den alltid stekande solen går ner i Mojaveöknen. Eller bergen i fjärran, som ser ut som skulpturer drejade av Ry Cooders gitarr. Eller den heta sanden. Lucky Luke-kaktusarna. Örnarna som avtecknar sig mot himlavalvet.«
Drejade av Ry Cooders gitarr …
En sak är säker:
Camilla Läckberg läser inte Bjurrespalter.

* * *

Flitige mejlaren Henka sitter och tummar på lönekuvertet och undrar om han vågar lita på mig när det gäller 3 cd:n »Take Me to the River: A Southern Soul Story 1961-1977«.
Bryr sig Carolina Gynning om sitt utseende?

* * *

»I Will Always Be Your Soldier« med Marit Bergman – det är inte bara en fantastisk sång, det är en sång som blir med Varenda Gång jag gör en ny spellista att ha i podden på lubbrundorna.
Med låtens tempoväxlingar blir det liksom fråga om en sorts intervallubbning. Det säger de ska vara bra för en.
Men jag vet inte.
I min ålder. Lårens baksidor och sånt.

* * *

Henka tvekar ändå? Jamen titta här då: Aftonbladets soulman Markus Larsson sköt med båda bösspiporna, fyrade av fem plus den dag »Take Me to the River…« släpptes.
»Det finns musik som jag skulle kunna ta en kula för. Och de här låtarna och balladerna har för alltid tatuerat in sina namn i hjärtat.«

* * *

Jag blir så nyfiken på nya böcker, gamla också för den delen, att jag hela tiden läser Flera Böcker Samtidigt. Jack Kerouacs »På väg«, Einar Heckschers nyöversättning av »On the Road« (Norstedts), är en av dem jag har ett gäng sidor kvar att njuta av.
Den stora gåtan är hur jag kan ha undgått att läsa den klassikern till nu.
Vid grubblet över det, kom jag på att det nog ligger till på det viset att jag har gått omkring och trott att jag Hade Läst den.

* * *

Och i dag söndag – då förstår man vad det var som fick Bjurre att bege sig in i den där Ry Cooderska vilda västern-målningen. På två och en halv sida i Aftonbladet rapporterar vår Per Georg och fotografen Pontus Höök om sitt besök i John McCains Sedona, där det visar sig att grannarna rycker på axlarna åt »presidentkandidaten som vill vara John Wayne«.

* * *

Glasvegas ger ut en julskiva, skriver New Musical Express. Titeln är »A Snowflake Fell (And it Felt Like a Kiss)«. Albumet släpps som begränsad cd-utgåva men kommer att vara nedladdningsbart från 1 december.
Julen känns redan räddad.

* * *

Linda Skugges premiär som lördagsintervjuare i Aftonbladet blev ett fett finger till alla som kackat på henne. Rolig, lättsam och avväpnande fick Linda den ökänt svårintervjuade Alexander Skarsgård att göra vad knappast någon annan journalist klarat av: släppa lite av greppet om sargen. Man undrar ju vad Alexander Skarsgård är rädd för, vad han har att dölja.

* * *

Märker att det blir mycket Bladet här. Det kan bero på att de inne i ranchens boningshus har snott Expressen. Dock hann jag läsa det jag alltid läser först på söndagarna i Expressen: Mats Olssons uppslag. Sedan någon månad har han hittat tillbaka till toppformen.
Så här på rak kickskrivande arm minns jag att Olsson i dag skriver att han aldrig ser på all denna hjärndöda tv-skit, att han hellre ägnar kvällarna åt att läsa böcker, lyssna på musik, laga mat och se på dvd-filmer.
Jag känner en som också gör så.
Exakt så.

* * *

Fast Car Wheels on a Gravel Road och Sweet Old World i all ära – undrar om inte det Lucinda Williamsalbum jag är allra mest svag för är det jag spelar nu, Essence från 2001. Med sånger som »Lonely Girls«, »I Envy the Wind«, »Blue«, titelspåret och »Bus to Baton Rouge«.
Jo, så är det.
»Blue«!
Go find a jukebox and see what a quarter will do
I don’t wanna talk I just wanna go back to blue

* * *

Nu är det skramligare, när Lucinda sjunger den rätt lökiga »Get Right With God«. Vilket leder till att det ser ut som Boxarn på golvet mellan Jamohögtalarna letar efter ett hål att klättra ner i.

* * *

I synnerhet en av böckerna i den olästa traven bredvid min läsfåtölj i det rum som A den här helgen har förvandlat till … ja, jag vet inte, jag försöker i mesta möjliga mån hålla mig undan härute i skrivarstugan – men den bok som ger mig värsta onda ögat är Tom Wolfes debutbok »Trippen« (Norstedts).
»Trippen« blev starten på Wolfes lysande författarbana och räknas som en av de bästa skildringarna i romanform av hippierörelsen. Om »The Merry Pranksters«, kollektivet lett av Gökboet-författaren Ken Kesey.
Och om de trippfestivaler där man tog LSD och lyssnade på Grateful Dead.
Släpps i dagarna.
Är nog hur flummig läsning som helst.

* * *

Och även om det inte skulle vara så med Essence, så är det så det är ändå. För alltid retar det nån.

* * *

»I synnerhet en av böckerna …« skrev jag nyss. Det tar jag halvt om halvt tillbaka. Det är nog en annan oläst som ger mig ett ännu ondare öga. Richard Yates »Revolutionary Road«. Tillsammans med just Kerouacs »På väg« och Wolfes »Trippen« ingår den i den serie på tre moderna klassiker som Norstedts förlag ger ut nu i höst.
»Revolutionary Road«, Yates debut från 1961, räknas som en av de stora amerikanska 1900-talsromanerna, vid sidan av böcker som Fitzgeralds »Den store Gatsby«, Salingers »Räddaren i nöden« och Faulkners »Stormen och vreden«.
Visst ja, höll jag på att glömma.
»Revolutionary Road« har ju nu blivit film också. Av »American Beauty«-regissören Sam Mendes. Svensk premiär till våren.

* * *

Det här inlägget måste redan vara hur långt som helst. Förlåt.

* * *

Så till sist: Dennis Lehane levererar. Förstås. Det gör han ju med varje bok.
Efter … vänta lite ska jag kolla … 521 sidor är jag så förhäxad av »Ett land i gryningen« att det du just nu har läst har handlat om kickwriting 2.0.

* * *

Stanna en stund till bara, titta på min tjej, titta vad jag menar: Lucinda Williams – »Essence«

Grattis, Micke – och grattis, Halvar

Mikael Persson i Rättvik – där har vi vinnaren i Halvars huvudsakers utlottning av Karin Alfredssons nya bok »Kvinnorna på 10:e våningen«.
Jag har ju redan din adress, Micke, så boken dimper ned hos dig inom kort.

* * *
Och grattis till en själv, det måste man ju också säga.
För huh – titta vilken recension Dennis Lehanes nya »Ett land i gryningen« får av DNs Gabriella Håkansson. Ska man lita på henne, vilket man bör, så har Lehane med den här 800-sidiga bumlingen gett sitt bidrag till den i USA eviga kampen om att skriva självaste The Great American Novel.
Ni minns väl vad jag har sagt att helgen ska ägnas åt?
Fel svar är lövkrattning.

Alla ni andra – tack för visat intresse den här veckan. Och ha en lika skön helg som jag tänker ha i min sköna läsfåtölj.

Uppdatering: Och Nils the Man Schwartz säger på sin kritikblogg på Expressens sajt om »Ett land i gryningen« att man i den hör »ekon av hela 1900-talets episka tradition i USA – från Upton Sinclair och Sinclair Lewis över Ernest Hemingway och Norman Mailer till Don DeLillo och Richard Ford.«

När Stuart Staples måste stoppa om en

Jag lyssnar på Tindersticks i kväll. Ingenting annat än Tindersticks.
Jag gör det av skäl som känns för privata att skriva om annat än för byrålådan.
Den sinnesstämning jag är i, jag vet inte, jag vet inte riktigt vad det är för känslor som rör omkring i mig. Det kommer och går.
Men det känns. Vad det än är så känns det.
Det är jag tacksam för.
Att det känns.

Jag är ju sån, I’m a rock, and a rock feels no pain, en sån som söker sig till musiken när det behövs nån som stoppar om en duntäcket.
Och i den sinnesstämning jag är nu, det känns som att Stuart Staples smärtsamt vackra och vemodiga sånger är vad som passar bäst.

Det är det av Tindersticks album som jag tycker allra bäst om nu, Curtains från 1996. Andra spåret, »Rented Rooms«.
Tvingade man mig att kapa ner min skivsamling till … säg trettio album, då blev Curtains ett av dem.
Jag tror det.
Eller också är det något som jag bara tycker just nu.
För den som inte känner till Tindersticks, det är ingenting för några förfester vi pratar om. Ingenting för efterfester heller.
Det förhåller sig alldeles tvärtom.

Tindersticks är för den som aldrig blir inbjuden till några fester överhuvudtaget.
Den som får sitta ensam hemma.
Och för den som före samvaro med andra väljer att sitta ensam i kvällen och skriva.
Få det ur sig.

* * *
»Katrin vann över dig din lilla lus och nu gnager du väl på dina döda barns ben igen din snuskige lille italienske dödgrävare. Jag hoppas innerligen att du dör snart och då ska vi pissa på din grav innan vi skändar den fullständigt.«
Anonym kommentar på Marcus Birros blogg i går. Den som fick Birro att stänga bloggen. Förstås.
Det finns löss av den kalibern därute.
Det finns också en IP-adress till det mejlet. Som det finns till alla mejl.
Må det gå att spåra upp vem som har den adressen.

* * *
Dagens boksläpp: »Berglin den trettonde« av Jan Berglin och Maria Berglin (Kartago).
Album med Berglins stornästa gubbar samlade för trettonde gången. Seriestripparna man varje gång tar sig an med samma blandning av inre fniss och ängslan. Paret Berglin fångar livet så pricksäkert att det inte så sällan händer att man sitter där med öron som flammar i nyanser av rött.

* * *

Men den kanske allra mäktigaste Tinderstickslåten hittar man på albumet Tindersticks, som kom året innan Curtains, 1995. När Stuart Staples pratsjunger »Tiny Tears«, vilket han gör exakt nu här i skrivarstugan, ja, då är ingenting att leka med.

* * *

Marabou Lakrits
Marabou Lakrits
Marabou Lakrits
Marabou Lakrits
Marabou Lakrits

* * *

I dag startade den svenska versionen av Youtube. Flera medier kommer att lägga ut material på sajten, däribland Expressen, DN och TV4. Bonnier är sajtens största samarbetpartner, skriver Dagens Media.
Flera medier samarbetar och beslutar själva hur mycket material som ska läggas ut och på vilket sätt det ska användas.
»Det är inte en okomplicerad fråga att lämna ut material till en extern aktör. Men i den takt som mediemarknaden utvecklas kan man inte längre hålla sig inom sin egen lilla låda«, säger Sara Öhrvall, forsknings- och utvecklingschef på Bonnier, till Dagens Media.

* * *
Produktplacering – det är den vägen jag har valt att gå för att med bloggandet dra in till makaronerna och blodpuddingen.
Ett av kontrakten ger mig femhundra spänn varje gång jag skriver Marabou Lakrits.

* * *

Där fick man in lite matdropp också. Två stycken mat på en gång.

* * *

Och publicerar jag dessutom en bild på Marabou Lakrits i samband med namndroppningen, då cashar jag in en extra femhundring.

* * *

På albumet Tindersticks knäar jag också för »Travelling Light«. Staples, med tjugo cigg och minst fyra sexor Laphroaig i rösten, växelsjunger här med en kvinna med … ja, förlåt mamma, kåt röst. Men hennes namn kan jag inte hitta på cd-omslaget. Det kan de ha utelämnat med avsikt.

* * *

Undrar om inte även Marabou Lakrits är att betrakta som matdroppning.
Vi säger så.
Matprat ska ju trappas upp här på bloggen.
Nu när jag kom på att Marabou Lakrits givetvis har sin givna plats i kostcirkeln kommer det att droppas käk till aldrig skådade blogghöjder.

* * *

Den deckartröttma jag kände har lagt sig. Det är också lite feltänk av en det där.
Som i alla genrer finns det även kass crime och god crime. Jag läste i våras och somras så många muggiga krimromaner på raken att jag ville knivmörda en del författare.
Men nu ska jag ge mig på de goda igen.
Först senaste Dennis Lehane (se gårdagsinlägget), och därefter »Kall som graven«, Peter Robinsons senast översatta i den eminenta Alan Banks-serien.
Den allra nyaste med Chief Inspector Banks heter »All the Colours of Darkness« och sägs vara precis lika god som allt gott den förträfflige Robinson skriver.

* * *

Macbook
Macbook
Macbook
Macbook
Macbook

* * *

Jag vill ju inte tjata, men timglaset rinner för den som på fredag eftermiddag vill stå som vinnare i utlottningen av Karin Alfredssons nya thriller »Kvinnorna på 10:e våningen«. Intresset är lite klenare än förra gången. Vilket betyder större chans att vinna. Då det är jag som är sen med påminnelsen, sträcks deadline ut till fredag lunch. Vi säger kl 13.00. Efter lunchpannbiffen så fick vi med ett matdropp på köpet.

* * *

Kontraktet jag har sajnat med Apple har kanter av guld. Det räcker med att en låt eller ett cd-album som droppas i bloggen finns att köpa som mp3:a i iTunes-shopen. Tio procent av priset rätt ner i min ficka.
Och varje gång jag skriver Macbook sätter jag upp ett tusen kronor på fakturan.

* * *

Avslöjad av denne Bogey, mannen med den vidunderliga läsa-mellan-raderna-förmågan.
Jo, det där plåsterpaketet är sedan en tid sprättat.
Dock är konsekvenserna av omplåstringen inte värre än att man kan unna sig en cigg efter morronespressson.
Och en efter eftermiddagsditon.
Plus en som belöning under det inbyggda krikonträdet på skrivarstugans veranda när man har skrivit duktigt och redan har smällt i sig dagens Marabou Lakrits.

* * *

Moms addar jag förstås också dit på produktplaceringsfakturorna. Och behåller. Som de sa på en pizzeria här i Borlänge när en annan frilansare jag känner ville ha ett kvitto på en representationslunch.
– Pappär i kassans apparaten är slot, sa killen som serverade
– Går fint med ett skrivet kvitto, sa min vän. Momsen också, den ska stå med.
Killen tänkte tänkte tänkte.
– Vi är inte med i måmsen.

* * *

Kontraktet med Husqvarna är listigt utformat.
Där räcker det med att jag stavar Huskvarna.

* * *

Jag känner ändå att jag behöver få skriva det. Få det ur mig, få det sagt, på det enda fattiga sätt som är mitt.
I am a rock, and a rock feels no pain. Jag behöver komma åt den känslan.
Före Stuart Staples – jag letade fram Mikael Wiehes album Sevilla, släckte lamporna i skrivarstugan, lät åttonde spåret gå igång, Wiehe sjöng i mörkret, jag vill inte säga vad jag gjorde.

Jag la min mor i jorden
en tidig sommardag
En burk med lite aska
det var allt som fanns kvar
av alla hennes drömmar
av hela hennes värld
av allt som höll oss samman
och bände oss isär

Det var inte min mamma då klockan tre i eftermiddags, hon finns kvar. Och det kändes trots allt fint och bra där vid minneslunden.
Du slipper ju ha ont mer nu.
Jag sa det aldrig till dig. Det var det som jag försökte viska i ditt öra den där sista gången på lasarettet, men jag vet inte om jag verkligen sa det. Eller om du i så fall hörde.
Inte förrän nu säger jag det. Så många år för sent säger jag det.
Du och jag, vi hade så svårt för sådant. Där var vi likadana.
Nu när jag äntligen säger det, så hoppas jag att du läser det.
Eller att någon läser det för dig, älskade pappa.