Nej, jag blir inte hypnotiserad

Nej, jag kunde inte hitta något speciellt märkvärdigt med snackboken i inlägget här under, Lars Keplers »Hypnotisören«.

Okej, skapligt spännande, åtminstone under de tvåhundra första sidorna vill man snabba upp bladvändningen, men ju längre in i storyn desto mer av en visserligen välskriven men ändå rätt så ordinär kriminalroman med långsökt intrig, halvslappa personporträtt och onödigt blodiga scener.

Hypen kring »Hypnotisören« får alltså tillskrivas sådana som vet hur man hanterar en PR-trumma.
Själv har jag läst bra mycket bättre crime i  mina dagar och låter mig inte luras.

Nu ska jag ge mig på en krimbok som jag tror är klasser bättre än Lars Kepler – Denise Minas nya, »I midnattens stillhet« (Minotaur), med den kvinnliga Glasgowpolisen Alex Morrow i huvudrollen.

För övrigt har jag fortfarande sommarlov och vill dementera alla eventuella rykten om att jag skulle vara Lars Kepler.

Kolsvarta Denise Mina – bäst på bokrean

Viktigpetter-koefficienten kan bli så himla hög hos en del så fort de kommer in på böcker.
Själv har jag aldrig begripit vad det skulle vara för märkvärdigt med att läsa böcker. För mig är det lika naturligt som att andas, och jag läser lika gärna Joakim Pirinen-album som Shakespeare-pjäser och kan inte se att det ena skulle vara finare än det andra.

I begynnelsen var ordet. Jag har läst ord sen det år jag skulle fylla fem och dragit dem omkring mig som en filt.
Om jag inte fick läsa … ja, jag kan nätt och jämt ens tänka tanken men det skulle kännas som att leva i ett andligt mörker.
Jag, som dessutom är pratlat, är en som har lätt för att hålla med Alain de Botton, när han i en av sina böcker – jag minns inte vilken – skriver att läsa ger mer än att samtala.
Samtalet lämnar inte utrymme för döda perioder, skriver han. Samtalet kräver ständigt att vi reagerar på samtalspartnerns närvaro och slutar inte sällan med att vi ångrar både vad vi sagt och vad vi lämnat osagt.

Och för att återgå till de där viktigpettrarna, de rynkar förstås på näsan åt deckare. Jag förstår inte varför. Men en sak är säker: de har aldrig läst Denise Mina.
På den bokrea som börjar på tisdag kan det mycket väl vara så att bästa boken är en kriminalroman – Denise Minas »Blodsarv«.

Skotskan Denise Mina är en av de fetaste käftsmällarna på allt uppnäst prat om kriminalromanens brist på litterära värden.
Det Mina levererar är inget pusselmakeri i tofflor framför öppna brasan på landet. Det är socialrealistisk noir. Kolsvarta resor genom Glasgows backstreets, de allra skitigaste kvarteren och bostadsområdena, där det luktar vinägerdränkta fish’n'chips, kål och kokande pissig tvätt.

Männen super upp arbetslöshetsunderstödet på sjabbiga pubar, ungarna sniffar lim i råttinvaderade trapphus, kvinnorna bär i det ständiga regnet och den nålvassa vinden hem magra matkassar från lågprisbutikerna till mögelangripna bostäder där silverfiskarna koloniserat badrumsmattan.
Det är äckligt bra.

Till dessa människor och miljöer tog Denise Mina med oss redan i den mästerliga Garnethill-trilogin, där hon skapade det oförglömliga porträttet av Maureen O’Donnell, det mentalt skadade incestoffret.
I »Blodspår« – första delen av planerade fem i Paddy Meehan-serien, där »Vargtimmen« är andra och »Sista andetaget» tredje – utforskar hon också två nya miljöer: den skotska tidningsmiljön på 1980-talet och den katolska familjen i form av irländska immigranter som politiska och religiösa underdogs.

För sina syften introducerar Mina en ny udda och kanstött karaktär.
Paddy Meehan, kaxig, smart, överviktig, äregirig och lögnaktig.
Hon lyssnar på punkbanden Stiff Little Fingers och The Undertones och skjuter sarkastiska oneliners från höften.
Som ung springflicka i den whiskyindränkta, manschauvinistiska redaktionsmiljön på Scottish Daily News ser hon chansen att slå sig fram till ett jobb som journalist i bevakningen av löpsedelsfallet Baby Brian Boys: barn som mördar barn.

I sin snäva kjol, regnblöta duffel, knäpåsiga svarta yllestrumpor och de svarta Monkeybootsen av laminerad papp går Paddy Meehan rakt igenom boksidorna och står levande och blodfull intill en vid läsfåtöljen.
Denise Mina är på samma gång mjuk soul och skrovlig blues.
Läs henne en fredagskväll med ett glas rökig Laphroaig och något av Van Morrisons tidigare album eller Glasvegas debut-cd i hörlurarna och kom sen till mig och säg att crime inte kan vara stor litteratur.

Kickwriting – det är både min och Kerouacs gren

Jag sitter här i läsfåtöljen efter lubbrundan och duschen och vet inte vad jag ska börja med.
Alltså, det är inte det att jag inte vet vad jag ska börja skriva om här. Det har jag ju redan gjort, eller hur? Jag har aldrig några skrivarvåndor. Bara kickstartar någon flummig tanke och sen får det bli vad det blir.
Nej, vad jag tänker på är det som är samma sak som att skriva, en gren på samma träd: läsa, vad jag ska läsa nu.

Höstbokfloden väller nämligen in över en stackars redaktör på en bokblogg, sanktionerad av bokförlagen, som Halvars huvudsaker.
Travarna med böcker som nyss kommit från trycket ger en våndor. Schysta våndor. Vilken bok ska man börja läsa nu? Nu när man nyss har läst ut en som jag ska be att få återkomma till när första recensionsdag närmar sig.

Dock ingår det inte i planerna att jag mer än undantagsvis ska skriva regelrätta recensioner av nyutgivningen. Skulle jag aldrig hinna med, och nån måtta får det vara på gratisskrivandet, jag drar ju inte in ett enda öre på bloggandet. Jag gör det för att jag tycker att det är roligt.
Så recensioner, nej. Korta boktips, ja.

Jag tittar på de där travarna på bordet intill läsfåtöljen. Jag kickar ju igång mitt skrivande och bara låter det löpa på. Så kanske skulle man börja med nyutgåvan av den första beatromanen, Jack Kerouacs »På väg«. Den har alla läst utom jag. Kom på svenska första gången 1959. Den här gången har den en ny översättning, av den eminente Einar Heckscher.

Jag fattar inte varför jag inte har läst »På väg«, eller »On the Road« som den heter i original. Bara storyn om hur det gick till när Kerouac skrev den är ju magisk litterturhistoria.
Ni vet det där om hur Kerouac, som skrev snabbt på maskin, fick idén att skriva nonstop för att få den känsla av kick och framåtrörelse som han ville åt, »kickwriting«.
Han tejpade ihop fyra meter långa ark av ritpapper, som han hade kapat i marginalen så att de skulle passa i skrivmaskinen, och matade in dem i maskinen som en oavbruten rulle.
Han tog bensedrin för att hålla sig vaken och svettades så häftigt när han skrev att han fick byta t-shirt flera gånger om dagen och han hängde de blöta tröjorna på tork över hela lägenheten och levde, förutom knarket, på ärtsoppa och kaffe under den aprilmånad 1951 som det tog honom att skriva »On the Road«.

Jo, jag tror att det får bli den.

* * *

»Med pennan i hand är jag modig, men öga mot öga är jag ganska feg.«
Henrik Ibsen

* * *

Att leva nykter är det skönaste man kan göra med kläderna på.

* * *

Nu är det »Mumble in My Ear« med Marcell Strong från den där soulsamlingen. Fy fan vad bra, snaggen står rätt upp på en.
Jag har lyssnat nästan oavbrutet på den här boxen i … ja, vad blir det nu, tre dygn, tror jag det blir, så är det så att ni gillar soul så be jultomten stoppa »Take Me To The River: A Southern Soul Story 1961-1976« i säcken. Det är exakt vad jag själv också skulle ha gjort, om man inte hade sådana kompisar som Lennart Persson.

* * *

»Det är nog den värsta lögnen av alla, att det är så roligt att dricka. Vem har lurat i mänskligheten det? Jag kan på rak arm räkna upp minst 14 saker som är roligare än att supa«.
Benny Haag; «Makt, mod och motstånd«

* * *

»Får inte den mannen Nobelpriset innan han dör, så kan Svenska Akademien stoppa sina punschhuvuden i ärtsoppan.«
Expressens Nils Schwartz i recension av Philip Roths nya roman »Indignation«

* * *

Som om det inte var nog med boktravarna – i dag kom nya numret av husorganet för alla seriösa lubbare: Runner’s World. Läsning som behövs som sporre nu när oxmånaderna kommer, tiden som skiljer agnarna från vetet. De elaka vindarna, det kalla regnet, snöbyarna som piskar den ensamme löparen i ansiktet. Å andra sidan: nu blir det ännu skönare efteråt.

* * *

Lasse, inte min gamle skolkamrat Lasse Wängermark, utan den Lasse som är Halvars huvudsakers enda (?) norske läsare meddelar i ett mejl att han »… också startat med at jogga (lubba??) tre dager i uken, samt en dag i skogen på helgene.« Han bifogar ett »Lubbatejp«:

Bastard Sons of Johnny Cash – Austin nights
Blackie and the Rodeo Kings – Down by the Henry Moore
Eagles – Peaceful easy feeling
Carlene Carter - Baby ride easy m/ Dave Edmunds
Graham Parker – Soul shoes
Gary U.S. Bonds – Jole blonde
John Hiatt - Two hearts
Lucinda Williams – Passionate kisses
Lucy Kaplansky – (What’s so funny ’bout) love and understanding?
Margaret Lewis – Reconsider me
Mink De Ville – Love & emotion

* * *

Det enda som kan få mig att ta en paus från den där »Take Me To The River«-soullådan är Lotta Bromé i radion. Så bäst hon är den kvinnan.

* * *

»Alla riksdagspartier är överens om att ungefär tio procent av befolkningen har alkoholproblem.
– Då anser jag att vi ska unna de nittio procent som klarar av att handskas med alkohol ett gott glas vin, sa Fredrik Reinfeldt i en tv-debatt för några år sedan.
Vad han missade/glömde var omgivningen till den som super.
Ta hundra slumpvis utvalda personer – statistiskt sett har alltså tio av dem problem med spriten. På varje högkonsument går det minst fyra personer, en mamma, en pappa, en son, en dotter, vänner, arbetskamrater som alla blir lidande, får försämrad livskvalitet på grund av en annan människas drickande.
Hälften av befolkningen har följaktligen alkoholproblem fast de kanske inte dricker en droppe själva. Så måste man prata om kröken!
Medge att ett hisnande perspektiv infinner sig när man räknar på det sättet.«
Benny Haag; »Makt, mod och motstånd«

* * *

När jag läser ett briljant inlägg om Glasgowbandet Glasvegas debutalbum hos den briljante bloggaren bernur, då slår det mig att det skulle bli fulländat om man samtidigt som man i lurarna har Glasvegassångaren James Allens emotionellt hudflängda röst, läste Denise Minas kolsvarta noir från Glasgows backstreets.

* * *

Min vän Blues-Ola tog sig ju a little delay från bloggandet. Nu är han dock igång igen därborta i de goa gubbarnas stad. Ny platta har han också spelat in, arrad och producerad av Peter O Ekberg. På Olas blogg kan ni få ett smakprov på hur det låter på denna Fogerty-hyllning.

* * *

Cee-Jay till och med! Han har också börjat lubba. Som soundtrack i Lugnets mördarbackar har han senaste tiden haft Dylans nya arkivrensning »Tell Tale Signs«. Så Grängesarslet uppträder nu på Dalarnas Tidningars redaktion under namnet Stövar’n.

* * *

Skatan – slå mig inte nu, men titta vilken bok Ollebo, den bäste av brevbärare, kom med i går.

* * *

Nu förväntar vi oss också rapporter från New York om att Aftonbladets korrespondent har börjat morgonlubba på Manhattans gator.

* * *

Det där satans Apple – nu kommer de med en ny liten läcker Macbook igen.