Tjatig påminnelse om boken

Det tycks vara knackigt med läskunnigheten på en del håll och kanter.
Så på, som det heter, förekommen anledning måste jag tjata och påminna om att min bok inte längre kan beställas direkt från mig.
Men ni får förstås mer än gärna beställa den från någon av nätbokhandlarna här nedan.
Det blev ju ett finfint pris på den där också. Om ni frågar mig.

PS: Ni som de senaste dagarna beställt boken av mig har meddelats om hur det ligger till i mejl.

Lapp på luckan

Det kunde jag ju inte tro, att så många skulle nappa på det här. Men så blev det, det är lapp på luckan. Böckerna jag hade kvar hemma hos mig är redan slut (så när som på ett gäng privata ex).
Så i fortsättningen finns »Där Ol’ Man River gör en krök« i en bokhandel nära dig.  (Adlibris är dock lite sena ur startgroparna, och hos en del »gammelbokhandlare« behöver du fråga efter boken och be att den tas hem).

PS: Alla som under helgen och i dag, måndag, har beställt signerade ex har fått orderbekräftelse via mejl.

Sista chansen beställa signerade ex

Sista chansen att beställa signerade ex av min bok direkt från mig till bloggpris närmar sig.
Det betyder inte att »Där Ol’ Man River gör en krök« är  slutsåld. Ännu ett tag kommer den att finnas på banan, kanske till och med i en andra upplaga. Det får vi se.

Men av orsaker som har att göra med ett fortfarande onämnbart projekt tar andra parter över lagerhållning och försäljning av första tryckningens restupplaga.
Det betyder att jag från och med nästa vecka – troligen onsdag eller torsdag – inte längre kommer att kunna signera beställda böcker. Inte heller bokens pris kan jag då längre bestämma.

Att ha det som Beethoven

Jag lyfter ner Macbooken i knäet och börjar blogga.
Jag känner det höga kallet genomströmma mig, det upphöjda i uppdraget, miljoner bloggläsares otåliga förväntan.
Det måste ha varit så här Beethoven kände sig när han satt böjd över notpapperet.

Människolivets infernaliska cirkel.
Och en av alla dessa Facebook-vänner grumsar över att jag inte skriver krönikor i tidningen längre.
»På bloggen skriver du bara om trööök, musik och böcker. Vi andra då????«
Ja, ni andra då?
Kan det vara mitt problem att ni andra inte gillar musik och inte läser böcker?
Skulle inte tro det.

* * *
LP-skivorna, jag vet inte vad jag ska göra med dem, men röjer plats i några bokhyllesektioner så länge.
Ah, LP-skivorna från Atlantic med den gröna, vita och röda etiketten.

* * *
Nädå, jag blev bara förtjust i den där formuleringen, människolivets infernaliska cirkel. Jag har ingenting att klaga på. Jag har uppnått en ålder då lördagar inte känns så värst annorlunda än tisdagar och jag gillar människolivets jämna lunk. Morgonlufsandet i skog och mark med Boxarn, handla, laga middag, lyssna på musik, skriva en stump och skita i om nån annan än jag själv gillar det eller ej,  läsa en bok, se nån dvd-film om kvällarna.

* * *
Jag vet inte vad det har med någonting att göra – saker och ting har ju sällan det i den här kickskrivna bloggen – men jag hittar i en gammal Moleskine en notering om Woody Guthrie utan källhänvisning.
Han dog (som sin mor) i den ärftliga sjukdomen Huntingtons korea, danssjuka. Vid 48 var han ett skälvande vrak, nästan utan balanssinne, huvudet hängde och slängde när han gick.
Han kunde inte längre spela gitarr, handstilen var oläslig och han var nästan oförmögen att tala sammanhängande.

* * *
Fem whiskysorter som fanns i barskåpet på den tiden jag höll mig med barskåp:
Laphroaig
The Macallan
Cragganmore
Talisker
Black Ribbon

* * *
Inräknat något hundratal ex som jag har gett bort finns nu min bok »Där Ol’ Man River gör en krök« ute där nånstans i snart 5 000 exemplar.
Det är väl ingenting, säger ni. Då glömmer ni att det är ungefär lika mycket som Bob Dylans debutalbum Bob Dylan sålde första året.

* * *
Woody Guthrie, ja. Tom Joad, spöket i Springsteen-låten, hur är det med honom? Dyker den killen först upp i en ballad av Guthrie eller i en roman av John Steinbeck? Där fick ni nåt att bita i resten av sportlovet.

* * *
Den här bloggen, med sina oerhörda journalistiska ambitioner, kan naturligtvis inte göra reklam. Men den kan uppmuntra läsaren att besöka skivmässan på Folkets Hus i Falun på lördag. Mejla skivmassa@gmail.com så sätts ni upp på gästlistan och kommer in gratis.

* * *
Bob Dylan anspelar sällan eller aldrig på dagsaktuella händelser i sina låtar. Han ansåg att sådant skulle sätta en tidsstämpel på dem. Utan skulle låtarna behålla sin relevans. Fick han rätt eller fick han rätt?

* * *
På tal om det jag aldrig mer ska yppa med ett ord. Under de sista 32 år han levde gick New Yorker-journalisten Joseph Mitchell till sitt arbetsrum varje dag utan att få ur sig en enda artikel.
Den sista artikel Joseph Mitchell skrev, »Joe Gould’s Secret« från 1964, var ändå så bra att ingen redaktör på tidningen ansåg sig ha rätt att stressa honom.

* * *
Det får bli crime som bokreatips i dag också. »Vinterstaden« av Arnaldur Indridason. Det var ett tag sen jag läste den och minns inga detaljer. Gjorde jag tydligen inte heller då Halvars huvudsaker skrev så här när den kom med mjuka pärmar.
»På rak arm kan jag inte komma på någon annan kriminalförfattare som likt islänningen Arnaldur Indridason skrivit fem helgjutna böcker på raken. »Vinterstaden«, det senaste mästarprovet i serien om den älskansvärde, melankoliske kriminalpolisen Erlendur  Sveinsson finns nu i storpocket.«

* * *
Det blir inget av med det jag inte säger ett ord om nu heller. För nu ska jag börja på en ännu inte utkommen bok som jag fick i går. DN-kåsören Hanna Hellquists debut »Karlstad Zoologiska« (Albert Bonniers).

* * *
Häng on.

En onödig bok – men någon måste skriva den

Jag skriver i lugn och ro på en bok, sakta men säkert, nån timme varje dag, låter det ta den tid det tar, gör det av lust och inte plikt och nödvändighet.
En onödig bok, om man så vill. Men någon måste skriva den.
Upplägget är rätt flummigt; jag vill ha det så, vidöppet för infall och hugskott: korta texter som gör nedslag i ett jags liv. Jaget kan vara jag; det är det bara jag själv som vet.
Det mesta tycks mig dock based on true story.
Misstankar om att somligt är based on a false story kommer varken att bekräftas eller dementeras.

Varje text är en självständig liten berättelse, prosadikt, aforism eller betraktelse.
Själv ser jag den röda tråden. Om än ljusröd. Väldigt ljust röd.
Arbetstitel finns men är just vad den är: en arbetstitel.
Och det lutar åt att jag formger och ger ut den själv som originalpocket. Väntetiden bara på ett ja eller nej från bokförlagen är så lång som ett år.
Sådant pallar inte mina extremt franska nerver.

* * *
Det stramar i ljumsken i dag. Den lömska halkan finns alltid där så här års och får lubbaren att spänna sig.

* * *
Alkohol är för mig vad kryptonit är för Stålmannen.

* * *
Jag hann igår kväll läsa 77 sidor i Johans Klings debutroman »Människor helt utan betydelse«. Betydelsen av den uppgiften är att boken håller.

* * *
Ni hittar den unge skrivarfantomen här uppe i vännerluckan.
Nu släpps 24-årige Marcus Grahns debutroman »Picasso valde också Kristinehamn« i pocket (Månpocket). Jag läste ett signerat ex i inbundet original och kan gå i god för det sanna i förlagstexten.
En bok om att tappa bort sin fru och försöka hitta henne. En bok om att ha tappat bort sig själv och tvingas börja leta. En bok om två veckor på värmländska landsvägar, om tanter och transvestiter, Bob Dylan och Tommy Blom, och Den Helvetes Jävligt Stora Kärleken.
Halvar says: En bok som bör finnas i varje anständig bokhylla.

* * *
Aksel Sandemose skriver på ett ställe att det är styrkan och arten av koncentrationsförmåga som är den absolut avgörande faktorn i ett människoöde. Stackars mig.

* * *
»För hans kraftfulla och inom nutida berättarkonst stilbildande mästerskap. Senast ådagalagt i The Old Man and the Sea.«
- Svenska Akademiens motivering vid tillkännagivandet av att 1954 års Nobelpris i litteratur gick till Ernest Hemingway.

* * *
Bortsett från att jag har svårt för humorböcker överhuvudtaget blir det sällan eller aldrig lyckat att göra bok av radio- och tv-komik. Aktuellt exempel på det är »Mia & Klara – ska vi skratta eller gråta?« (Frank förlag).
Här finns ingenting av den gestaltning komikerduon Mia Skäringer och Klara Zimmergren med hjälp av grepp som dialektik och minspel och andra teatrala pricksäkerheter ger karaktärer som Tabita och Gulletussan.
Vad som kan vara hysteriskt roligt i tv och radio blir mellan bokpärmar mest tröttsamt och krampaktigt. Som utropstecknets uppmaning: ni såg väl hur roligt det här var, så skratta nu då!

* * *
»En författare bör skriva vad han har att säga och inte prata«.
- Hemingways avslutning på sitt skrivna tacktal för Nobelpriset. Som USA:s ambassadör fick läsa upp, då pristagaren inte inställde sig personligt, förebärande sina skador från flygolyckan i Afrika året innan.

* * *
Jag pratade för nån månad sen om de sex och en halv kartongerna som stod i garaget och utgjorde restupplagan av min bok »Där Ol’ Man River gör en krök«.
Vad jag då inte kände till respektive hade glömt var att A, på hennes ordningssamma vis, redan när boken kom från trycket hade stuvat undan tvenne bokkartonger i ett källarförråd och att ytterligare ett parti böcker av okänt antal finns hos en viss skivnasare här i Borlänge. Alltså finns något hundratal ex kvar.
Vilket känns bara bra. Faktiskt. Någon brådska med att få en ny bok på banan behövs inte.

* * *
Drickandet är inte problemet. Man själv är problemet – så länge som egot styr. Ta bort tiden från drickandet. Ge det inte något förflutet eller någon framtid. Lev i en intensiv närvaro i det icke drickande nuet  – och upptäck vad som händer.

* * *
Det ska betalas räkningar och skrivas fakturor nu igen och jag avskyr det. Magnifikt intensivt. Likt Ingmar Bergman har jag nog hela livet lidit av dyskalkyli, en motsvarighet till dyslexi som innebär att man har svårt att räkna och inte minns siffror.

* * *
Jag praktiserade tänket ovan, det stämde, själva drickandet var inte problemet – och jag fick svart bälte i vardagsenergi.

* * *
Häng on.

Livstecken från professorn

Jag letade i hyllorna efter en bok när jag fastnade i en annan bok. Det går ofta så för den som har samlat på böcker i hela sitt liv.
Den här gången var det: »Där man aldrig är ensam« av Merete Mazarella.
Jag satte mig i fåtöljen och läste om ett fint och sant ställe i mitten på första sidan.

»Det här är en bok om att umgås med författare och böcker, om att läsa och att skriva. Och om att leva – för att läsa och skriva hör självklart ihop med att leva.«

Och jag som knappt gör annat än läser och skriver – gick innan jag första gången läste det där omkring och oroade mig för att jag levde ett icke-liv.
Så är det alltså inte.
Man lever ett liv.
Merete Mazarella är professor och professorer säger man inte emot.

* * *

Det går att lubba igen. Men nu säger de att winter wonderland redan till helgen blir till säck och aska igen.

* * *

Mats Olssons klassiska popsidor i Expressen. Alla Halvars huvudsakers hundratals nya läsare (tack, Bjurre) kanske inte känner till att min vän Ingemar Magnusson på Folk & Rock i Borlänge har haft den goda smaken att scanna in och samla en del av Olsson-sidorna. Här hittar ni dem.

* * *

Grymma låtlistor ni skickar in. Ingen nämnd, ingen glömd. Men. En del av listorna finns risk att man missar bland alla kommentarer. Vore jag du, skulle jag lägga mina spellistor på ett och samma ställe – i luckan Halvars låtar. Med tiden kommer det då att bli webbvärldens vassaste musiklucka.

* * *

Du läste inte Aftonbladet i söndags. Big mistake att missa gangsta-Per Georgs guide till bästa avsnitten i  Sopranos-boxen.

* * *

SvD:s Erik Laquist ringer upp Marianne Faithful och pratar om nya albumet Easy Come Easy Go.

* * *

BOKEN
MARK BILLINGHAM – Begravd (Minotaur)
Jag vet, den kom redan i våras, men då låg bloggen i koma, och det behövs inför jul påpekas att Billinghams sjätte bok med den engelske krimkommissarien Tom Thorne är en av årets mest spännande romaner. Intrigen, där den 16-årige sonen till ett högre polisbefäl försvinner efter att ha setts stiga in i en bil med en äldre kvinna bakom ratten, har så många oväntade vändningar att »Begravd« blir till en bladvändare nästan omöjlig att lägga ifrån sig.

* * *

Det är aldrig försent att upptäcka Slas. Själv levde jag till exempel 30 år på jorden innan jag skaffade Phil Seymours LP.

* * *

Även den har jag glömt skriva om, bara haft under skamligt illa uppdaterade Huvudsaker just nu – James Crumleys noirklassiker »En sista riktig kyss«. När »The Last Good Kiss« 1978 kom i amerikanskt original var det kriminalromanen som fick James Ellroy och James Lee Burke att förstå hur man kunde skriva. James Crumley, som nyligen dog, är dessutom den crimeförfattare som betytt mest för sådana som George P Pelecanos och Dennis Lehane. Bara så ni vet, nu när denna detektivroman om den skabbige privatspanaren C. W. Sughrue ges ut på svenska i Modernistas schysta pulpserie.

* * *

Nej, det är inte jag och Merete Mazarella på bilderna högst upp. Det är James Ellroy och Marianne Faithful.

* * *

Tänk också en stund på hur många som lyssnar på din spellista när du skickar den hit. Halvars huvudsaker har i nuläget delat ut närmare 250 spotifyinbjudningar. Lägg till ett okänt antal bloggläsare som själva skaffat musiktjänsten och vi pratar om en större publik än om du vore diskjockey på vilket ställe som helst i Sverige.

* * *

Jag önskar alla dessa nya läsare välkomna hit. Och jag lovar göra vad jag kan för att ni ska trivas så bra att ni blir hang arounds.

* * *

»När jag till slut kom ifatt Abraham Traherne satt han på en fallfärdig sylta strax utanför Sonoma i Kalifornien och drack öl med en alkoholiserad bulldog som hette Fireball Roberts, satt och drack själva hjärtat ur en vacker våreftermiddag.«
- Första meningen i James Crumleys »En sista riktig kyss«.

* * *

Jag tackar för era bokbeställningar, och påminner om att den som vill stoppa »Där Ol’ Man River gör en krök« i julstrumpan måste beställa senast 18 december. Å andra sidan är det min personliga åsikt att det handlar om en bok som håller för läsning även efter jul.

* * *

Till sist: Redaktionen på Halvars huvudsaker överväger att byta dygnsrytm och därmed också utgivningstider.

Julklappsböcker på väg

Vill bara meddela att era julklappsböcker är på väg.
Jag hade underskattat ert intresse. De större vadderade bokpåsarna tog slut, och i går när jag var jultomte var det ju söndag och stängt där kontorsprylar till skrivarstugan anskaffas.
Så några av er som beställt fler än en bok kommer att få dem en och en, i separata försändelser. Vilket kan innebära att de inte dyker upp hos er samtidigt. I så fall vet ni varför nu. Kommer gör de. Allihop.
Och nej, än är det inte lapp på den här julklappsluckan. Inte riktigt än.