På pilsnerpang

Jag satt med mina goda vänner Claes Hylinger och Cornelis Vreeswijk på ett pilsnerpang. Jag drack cappucino med laktosfri mjölk. Hylinger drack calvados. Cornelis drack pilsner. Sedan han med en av dem sig stärkt, vände han sig till den vindögda servitrisen och sa:
»Fröken, har ni märkt, har det ännu ej slagit er, att jag har iakttagit er? Att jag har iakttagit er.«
Hon log sitt vackra leende, kom med ännu en pilsner, ännu en calvados.

Detta fick Hylinger att brista ut i små episodiska historier ur sitt liv som medlem i det hemliga sällskapet.
»Medlemmarna är väldigt hemliga«, sa han, »men man kan känna igen dem på att de fäller upp ett paraply när det börjar regna.«
Det hade hunnit bli sen eftermiddag. Jag hade suttit där sedan tidigt på förmiddagen, inbillande mig att jag arbetade på min bok. Det är ett illusionsnummer jag utfört så ofta att det har drivits till mästarens nivå.

Jag hade sett hur det glimmade till i A:s blick när jag meddelade att jag skulle gå och sätta mig på något äventyrligt ställe långt från hemmet och arbeta. Jag tror att det är män av den kalibern kvinnor suktar efter. Farliga och spännande män som de aldrig kan vara riktigt säkra på var de har.
Jag lyssnade på en ny Cornelissång i podden. Jag vände sida i Hylingerboken. Hela tiden beredd att när som helst avbryta läsningen och skriva ner någon stor tanke i Moleskinen.

Saskia är ett namn med klang
Hon jobbar på ett pilsnerpang
Hon ser i kors varthän hon ser
Men hon är vacker när hon ler
Ja hon är vacker
När hon ler

- Cornelis Vreeswijk, ”Saskia”

Tonvis med kullersten, miljontals lindlöv, finfina boktips, sista ciggen och spikmattor

Jag har fortfarande hela häcken full med att försöka få klart det mastodontiska – ja, en del skulle nog säga idiotiska – trädgårdsprojektet innan tjälen går i marken.
Nu börjar också löven, vi pratar miljontals här, från de sex gamla lindarna på tomten att blanda sig i leken och ställa till med bekymmer. Alla som försökt sätta kullerstenar i sättsand uppblandad med en sörja av löv och kvistar vet att det är en syssla som inte är att leka med.
Speciellt som det handlar om tjugofyra ton stenjävlar som ska ner i den där sättsanden.

Jobbar och sover – det känns som att det är allt jag gör och allt jag hinner.
Blogga är inte att tänka på. Inte än på ett bra tag.
Det enda övriga som hinns och orkas med innan jag tidigt om kvällarna faller i medvetslös sömn är bokläsning. Peter Robinsons senaste, »Mörkrets alla färger«, fann jag inte vara någon av de bättre i Alan Banks-serien. Efter den har jag haft betydligt större läsnöje av de här:
Bodil Malmstens »De från norr kommande leoparderna« (Modernista).
Claes Hylingers »Utan ärende« (Albert Bonniers).
Arnaldur Indridasons »Frostnätter« (Norstedts).
Göran Greiders »Katterna kommer in från mörkret« (Albert Bonniers).
Ta det som fyra högklassiga lästips i de vinande höstvindarna.

Och nu, när klockan är nio på kvällen, är det hög tid för en ledbruten stenläggare att krypa till sängs på spikmattan med den bok som kan vara den allra finfinaste av  höstens alla nya böcker.
»Den sista cigarretten« (Albert Bonniers) av – taram taram – Klas Östergren.

På tal om det så rökte jag själv min sista cigg för inte så länge sen.
Nu igen.
Jag vet så här på rak arm ingen som har slutat röka, och snusa, lika många gånger som jag har.

* * *
»Bäst smakar sill och potatis när man brottats med en stendjävul hela dagen …
Och det skall inte knusslas med lök på sillen.«
- Werner Aspenström

Till sist: För att vara en produkt som syftar till sinnesro omges spikmattan av märkvärdigt mycket bråk.

Trösten i den dimmiga gråblötan

Kierkegaard talade om individens existentiella ångest, Sartre betecknade människans vånda inför tillvaron som äckel, och Nietzsche gick så långt att han med utropstecken och allt sa:
Gud är död!
Jag är beredd att sätta … ja, min Sam Cooke-box på att det här var funderingar som dök upp hos dessa proffsgrubblare en dag som den här.

När allt de fann när de tomt stirrande ut genom tankeverkstadens fönster i fåfäng jakt på inspiration var musljuset och blötan och dimman och glesnaden.
Man kan till dels förstå till och med hur den obehaglige nassetypen Friedrich Nietzsche resonerade här. När den blöta dimman driver in på snedden och det är mörkt redan vid eftermiddagsespresson – då vill det till kristen fundamentalism för att inte vackla i tron på att Herrens avsikter alltid är goda.

Nej, man får lämna den gråa låga blöta världen och retirera till sin skattkammare, rummet där skörden av ett halv liv som bokdåre och popnörd klär väggarna från golv till tak.
Där finns trösten, alltid finns den där, för alla livets gråblöta stunder finns trösten och sanningarna där.
Där i sin kära fåtölj kan man sitta och höra Sam Cooke sjunga »A Change Is Gonna Come« och läsa kloka böcker.

Kanske den som miljarder människor i nästan tre tusen år har hämtat kraft ur: den stora hinduiska lärodikten »Bhagavad-Gita«, Den höges sång, som exempelvis innehåller följande visdomsord.
»Dessa yttre händelser som för med sig kyla och hetta, smärta och lycka, de kommer och går. Uthärda dem tappert, ty de är icke bestående.«

* * *

Man får läsa böcker och tidningar med ett öga när man har den där widgeten i Macbooken som visar texterna på låtarna man spelar i iTunes.

Värsta jag vet är folk som kommer och säger: vad var det jag sa. På tal om det så debuterar DN-krönikören Hanna Hellquist med en roman till våren. I dag är hon så där underbart udda igen i sin På Stan-spalt.

* * *

Ja, Birro är back on track. Men utan kommentarer. Förståeligt, men jag tycker att han gör fel där. Det går att moderera bloggkommentarerna. Rensa bort lössen redan i farstun.

* * *

Nu är det Al Green i lurarna. »Let’s Stay Together«. Den kan jag redan texten till.

I dag har jag egentligen inte tid att blogga men jag gör det ändå. Min terapeut säger att det är bra för mig och man ska lyssna bättre på sin terapeut än Tony Soprano gjorde.

* * *

Alltid en högtidsstund i det här hemmet när ett nytt nummer av tidskriften Vi kommer. Gubbs som Ingemar Unge, Lars Westman. Gubbrockare som makes my day.

LADDA NER

»Renegades«
Willie Nile

»Yeah, I watched you in the velvet rain
As your childhood left and your gentlemen came
As the visitors roomed in the halls of desire
Where the waterfalls burned on the blankets of fire

FILM

Tintin blir långfilm läser jag i ett pressmeddelande som just plingar in i mejlboxen. Sony Entertainment och Paramount Pictures har kommit överens om att finansiera filmatiseringen av den äventyrlige världsreportern. Steven Spielberg ska regissera den första filmen i en planerad serie i tre delar.

* * *

När en ung Stevie Wonder sjunger »Blowin’ in the Wind« med Clarence Paul. Det är den nu. Ge er ut på nätet och leta efter den, barn.

* * *

Kör i dimma och mörker till Applebutiken i Falun. Vad jag gjorde där har ni inte med att göra. Men vad ni har att göra med är att det inte är nog med att dimman och mörkret gör mig gråtfärdig. På bland-cd:n som någon av ungdomarna i min omgivning komponerat dyker »Dear Mama« upp och glasögonen immar igen.
Jag har normalt problem med att stoppa gråten när jag hör 2Pac rappa den, man blir sån när man jobbar med kids som har problem. I mörkret i en bil med tung volym – ja, det är inte min förtjänst, det är Guds förtjänst att jag sitter här och skriver och inte blev kvar i ett dike mellan Falun och Borlänge.

* * *

Nu har det där Genius fått till det igen. Spellista med soul. The Delfonics nu, »Didn’t I (Blow Your Mind This Time«). Den Quentin Tarantino valde till inledningsscenen i »Jackie Brown«, den där Pam Grier kommer högklackat smattrande i flygplatsgången.

* * *

Allt det var meningen att jag skulle köpa i Applebutiken var en ny macmus. Yes, I’m the great pretender.

* * *

Och nu då, herregud – »It Should Have Been Me« med Yvonne Fair.

* * *

Den om Cornelis och Hylinger häromdan, det var en ur Halvars bootlegs series vol. 8. Eller om det var 9. I mina digitala byrålådor finns fler utkast till krönikor och kåserier och halvvägs strandade och kapsejsade diton än B. Dylan har låtar i sin byrålåda.

DAGENS LÅT
»Dear Mama« – 2Pac

When I was young me and my mama had beef
Seventeen years old kicked out on the streets
Though back at the time, I never thought I’d see her face
Ain’t a woman alive that could take my mama’s place
Suspended from school; and scared to go home, I was a fool
with the big boys, breakin all the rules
I shed tears with my baby sister
Over the years we was poorer than the other little kids
And even though we had different daddy’s, the same drama
When things went wrong we’d blame mama
I reminice on the stress I caused, it was hellerkee
Huggin on my mama from a jail cell

På pilsnerpang med Cornelis och Hylinger

Jag satt med mina goda vänner Claes Hylinger och Cornelis Vreeswijk på ett pilsnerpang. Jag drack cappucino med laktosfri mjölk. Hylinger drack calvados. Cornelis drack pilsner. Sedan han med en av dem sig stärkt, vände han sig till den vindögda servitrisen och sa:
»Fröken, har ni märkt, har det ännu ej slagit er, att jag har iakttagit er? Att jag har iakttagit er.«
Hon log sitt vackra leende, kom med ännu en pilsner, ännu en calvados.

Detta fick Hylinger att brista ut i små episodiska historier ur sitt liv som medlem i det hemliga sällskapet.
»Medlemmarna är väldigt hemliga«, sa han, »men man kan känna igen dem på att de fäller upp ett paraply när det börjar regna.«
Det hade hunnit bli sen eftermiddag. Jag hade suttit där sedan tidigt på förmiddagen, inbillande mig att jag arbetade på min roman. Det är ett illusionsnummer jag utfört så ofta att det har drivits till mästarens nivå.

Jag hade sett hur det glimmade till i A:s blick när jag meddelade att jag skulle gå och sätta mig på något äventyrligt ställe långt från hemmet och arbeta. Jag tror att det är män av den kalibern kvinnor suktar efter. Farliga och spännande män som de aldrig kan vara riktigt säkra på var de har.
Jag lyssnade på en ny Cornelissång i podden. Jag vände sida i Hylingerboken. Hela tiden beredd att när som helst avbryta läsningen och skriva ner någon stor tanke i Moleskinen.

* * *

Bogey här bland kommentarerna – ni läser väl kommentarerna, bloggens guldgruva – bjuder ju på tjuvlyssning av kommande Eldkvarnsingeln Hunger Hotell. Låter som en springsteensk hit, om ni frågar mig.

* * *

Om det nu inte är fejk, nog är det här taskspeleri så här nära gränsen. Nog är det rätt roligt också. Personligen tror jag att Marcus Birro skulle tjäna på att bara himla med blicken och bjuda på det. Birropoesi kommer att leva längre än Alexironi.

BOKTIPSET

»Saker och ting som barnbarnen borde veta«, Mark Oliver Everett (Reverb förlag)

Årets kanske finaste lilla självbiografi. Om hur amerikanen Mark Oliver Everett, som gör sånger om sitt liv under namnet Eels, på kort tid förlorar hela sin familj. Om hur han tar sig upp ur det mörka hålet till ljuset. Om kompromisslös syn på konsten.
Alla som dör omkring Everett får honom att inse hur flyktigt livet på jorden är, och han sätter det som verkligen är viktigt i långa loppet i förgrunden. För Everett, ensam i livet, blir det konsten. Han bestämmer sig för att bli en konstnär, en riktig och äkta. Övertygad om att det han håller på med är viktigt skapar han sin musik utan minsta hänsyn till skivbolagens marknadsaspekter.
Det är ärligt, det är äkta, det är sorgligt, det är vackert, det är chosefritt och det är rak och enkel singer-songwriterprosa. Med så lågmäld och finstämd humor att det här är en bok man alla gånger hittar i biblioteket hemma hos Nick Hornby.

LADDA NER

»Saskia«
Cornelis Vreeswijk

Saskia är ett namn med klang
Hon jobbar på ett pilsnerpang
Hon ser i kors varthän hon ser
Men hon är vacker när hon ler
Ja hon är vacker
När hon ler

DAGENS BLOGG

The Guardians Books Blog. Avdelning på en litteratursajt som får boknördar att gå ner i spagat. Ta bara serien Writers’ Room, med bilder från författares arbetsrum. På bilden ser ni hur det ser ut där den för mig obekanta Francesca Simon sitter och skriver sina böcker. Hitills obekräftade rykten gör gällande att The Guardians fotograf härnäst dyker upp i den ockragula skrivarstuga med dalaröda knutar där Halvars huvudsakers redaktion håller till.

* * *

Nivån var himmelsk redan vid första genomlyssningen, Bob Dylans sånger på Tell Tale Signs bara växer. Och växer. Som alltid med alla Dylansånger.
Just nu är jag nog mest förtjust i »Ain’t Talkin’«, den alternativa tagningen av sista låten på det album jag har klippt ur en bit av som logga till den här bloggen. Fast frågar nån mig i morgon är det säkert något annat av de 27 spåren på 2cd:n Tell Tale Signs. Alltså den dylanska BYRÅLÅDERENSNING som spöar skiten ur alla andra cd-skivor 2008.

* * *

»Mitt under intervjun reser sig Anette Kullenberg för att gå ut och röka.
Herregud.
Vet hon inte att cigaretter är farliga?
– Äh, fräser Anette Kullenberg.«
Ica Kuriren träffar en Anette Kullenberg – aktuell med nya Marianne Höök-biografin – som sitter med ett glas vin på Operabaren och ger blanka fasen.

DVDn

»I’m Not There«, Todd Haynes (Tin edition, Scanbox)
Cate Blanchett, Heath Ledger, Richard Gere mfl

Om det här vore för tjugo år sen, om jag haft den här bloggen då, jag hade hellre stängt ner den än skriva vad jag tycker om Todd Haynes surrealistiska sexpersonersgestaltning av Bob Dylan. Ger ju inga kreddpoäng i popkulturella kretsar att säga sånt högt. Men nu när jag för länge sen har vuxit ifrån den där ängsliga poänginsamlingstävlingen kan jag säga det högt:
»I’m Not There« är kejsarens nya kläder.
Finns ett par tre scener jag kan tänka mig att se om. Cate Blanchett är med i de scenerna.
Todd Haynes säger mig ingenting om Bob Dylan som jag inte redan har i mina bokhyllor och soundtracket har jag redan utspritt i mina skivhyllor.

Rockystrippen i dagens DN, såg ni den? Första rutan, Rocky och tjejen på konstutställning, tjejen om en av de modernistiska tavlorna:
»Vad får han allt ifrån?«
Rocky, med avundsblicken åt annan håll och händerna i fickorna:
»Det är bara påhittat alltihop!«

* * *

Jag vill jag vill jag vill jag vill ha den här. Snälla, Tomten. Jag har ju ätit min spenat och allting man kan begära av en.

DAGENS LÅT

Bloggvärldens underbara nördar

Ni tycker att jag tjatar om en del. Jag vet ju inte, ni sitter pratsamma som Rain Man därute, men ni tycker nog det.
Ni har alldeles rätt.
Plura, Bodil, Lundell, Lucinda, Dylan, Connelly, Hylinger, Lehane, Pelecanos, Rankin, Auster, Papa, Slas, all den där (och nu citerar jag en bloggkommentator) »negermusiken«…
Jamen det är ingenting.
Ingenting.
Titta här – en blogg om ENBART Bob Dylan.
Bob Dylan Bob Dylan Bob Dylan.
Tockna underbara nördar det finns därute. Det är slikt som gör bloggen till den bästa uppfinningen sedan soulmusiken.
Känner jag mig mallig över att några av de där vuxna pojkarna – självfallet är det män – som dagligen hänger på Dylanbloggen också har hittat hit?
Sminkade sig Carolina Gynning i morse?

* * *

Redan efter powerwalken med Boxarn i morse stekte jag tjocka revbensspjäll (49,90 kilot eller om det rent av var 39.90) i ugnen, och gjorde tjock gräddsås på stekskyn. Detta listiga upplägg skaffade mig så pass med seriös bloggtid att jag nu kan ta den kloka Skatans råd här bland kommentarerna och hushålla med allt detta klotter i Moleskinen.

* * *

I Aftonbladets recension kallar Torsten Kälvemark Dennis Lehanes »Ett land i gryningen« för en »mäktig krönika om ras och klass«.
Själv satt jag lika förhäxad i läsfåtöljen över den sista tredjedelen som jag gjorde över den första. Under jullovet kan det bli så att jag, trots min knaggliga skolengelska, ger mig på Lehanebumlingen också i original. Ett par recensenter har ju klagat på översättningen.

* * *

Bygger blott på blädder från Pressbyrån och hem – men nog känns nya bokmagasinen Vi Läser som femtionio välinvesterade kronor.

* * *

Borlänge Tidnings nöjesredaktör Anders Gustafsson har bevisligen överlevt ett möte med Jerry Lee Lewis i London.
Över ett BT-uppslag berättar The Killer, 73, känd för att käka journalister redan till frukost, bland annat att han inte rört spriten på tjugo år och om den nya skiva han jobbar med i inspelningsstudion.
Ett country- och bluesinfluerat album med gästinhopp av sådana som Mick Jagger och Keith Richards.
»Jag tycker att den är en av de bästa jag gjort«, säger Jerry Lee Lewis. »Den har många Kris Kristofferson-låtar, fem sex stycken.«
Om det är covers på Kristoffersonlåtar eller låtar Krisofferson skrivit åt The Killer, det framgår inte av intervjun.

* * *

Jag vågar nu inte glömma livremmen när jag går ut. Utan den ramlar brallorna ner till fotknölarna.
* * *

Tidningarna recenserar i dag Anette Kullenbergs biografi över Marianne Höök: »Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet«.
Nästan idel lovord. Som man anade.
För den intresserade: här och här.
Varför blir förresten ens intresse för biografier större och större med åren? Jag vet ju inte hur det är med er, ni är ju Rain Man, men åtminstone är det så med mig. Slukar vartenda levnadsöde jag kommer över.

* * *

Matdroppet däruppe – ni noterade väl revbensspjällen. Hemtrampat äppelmos till.

* * *

Man får sannerligen hoppas att den bloggläsare som hade ilskna invändningar kring ens anspråkslösa anmälan av Bodil Malmstens »Sista boken från Finistére« inte läser Dan Jönssons DN-recension av Bodilboken.
Han gör samma reflexion som jag gjorde över hur märkligt Bodil laborerar med hur det ligger till med bokens jag och geografi. Verklig eller fiktiv eller bådadera eller, ja … man får lite mjäll där.
Inte för att jag Egentligen Bryr Mig Om hur landet ligger på den fronten, utan därför att jag inte kan förstå varför författar-Bodil – eller om det nu är bok-Bodil – gång på gång på gång Själv Väljer att göra affär av det.
Mycket märkligt.
Aftonbladets Lennart Bromander håller sig sval till Bodils självömkan inför den flytt från Finistére hon inte avslöjar orsaken till.
Och i SvDs på det stora hela taget positiva recension så noterar jag hur Paulina Helgeson, liksom Aftis Bromander, undviker att genrebestämma »Sista boken från Finiéstere«. Jag ville ju heller inte kalla den för en regelrätt roman.

* * *

Jo, så är det. Ju mindre tid man har, desto längre skriver man. Alla yrkesskribenters djungelordspråk.

* * *

I en deckarkrönika i Dalarnas Tidningar en gång kritiserade jag den kronologiska röran i förlagens utgivning av översatt kriminallitteratur. Jag syftade på krimböcker som ingår i en serie. Exempel på oskicket är översättningen av Dennis Lehane, Ian Rankin och Reginald Hill.
En jag inte fick med den gången var Peter Robinson. I en kommentar här i bloggen för en tid sedan påpekades att Robinsons senaste i Alan Banks-serien, »Kall som graven«, är gammal som graven. Och ur ett briljant mejl i eftermiddags från Ola i Skåne om böcker och musik klipper jag följande från e-brevets litterära avdelning.

»Såg att du återfunnit deckarsuget. Då måste du läsa Reginald Hills ›Främlingars hus‹, minst lika bra som Peter Robinson. Samma förlag, dessutom, suveräna Minotaur. Tyvärr gör förlaget en miss när de i höst ger ut Peter Robinsons nio år gamla ›Kall som graven‹. Alan Banks slutade att dricka rökiga whiskyn Laphroig när hans hus brann ned för ett par böcker sedan. Men nu sitter han ändå där med en Laphroig framför sig i ›Kall som graven‹.
Bokserier ska ges ut i rätt ordning, inte som i Dennis Lehanes fall där fjärde boken om Kenzie/Gennaro blev den första på svenska. Eller som i Ian Rankins fall där förlaget började med nian i serien, ›Svarta sinnen‹, som förvisso är en av de bästa deckarna geonom tiderna.«

Och det är inte bara bloggkommentatorn, mejlaren Ola och jag själv som ser på det här som kriminellt allvarligt. Den fenomenalt deckarkunniga Lotta Olsson tar nu upp samma sak i sin DN-recension av just Peter Robinsons »Kall som graven«.

* * *

Äppelmoset kom från grannen Ann-Britt. Lika fullt hemtrampat. Jag ljuger aldrig, finns alltid ett korn av sanning i allt jag skriver.

* * *

I sitt mejl upplyser Ola dessutom att den där tjejen med (förlåt igen, mamma) kåt röst som växelsjunger med Stuart Staples i Tindersticks-låten »Travelling Lights« inte är någon mindre än Carla Torgerson, sångerskan i grymma Seattlebandet The Walkabouts.
»Train Leaves at Eight« och »Satisfied Mind« heter mina två album med Walkabouts och det finns fler som jag nu efter Olas påminnelse ska skaffa.
Det där var ingen upplysning.
Det där var en marschorder till närmsta ställe där du skaffar din musik.

* * *

Här ser man. Jag kan också sluta när jag är klar. Det är åtminstone så jag tyder er dånande tystnad de senaste dagarna. Ni vill att jag bloggar kortare och det här blev nog kort fast det är långt ändå.

Kuken, ballen Domnarvsvallen

Senaste numret av dagligt utgivna Halvars huvudsaker hinner inte mer än gå i press förrän Folk å Rock-Ingo ångrar sig och vill ge klartecken till att den där sångtexten går i tryck.
Dock är bloggens redaktör för tillfället så överlupen av material av mer angelägen nyhetskaraktär att Ingo i väntan på mer spaltutrymme för kulturella inslag får nöja sig med att få en liten dikt gå till trycket.
Han har gett den titeln »Neil Young looking at the Junkie Universe«.

Neil Young stoned in 1975
high looking at the sky
thinking of Danny Whitten
and marvelling over this
beautiful junkie universe

the moon as a silverspoon
with some lovely cocaine
and the stars in the dark
like golden needle sticks

thinking of what someone said
death´s the greatest fix of all
missing and envying his friend
* * *
Att gamla gubbrockare aldrig lär sig att de ska hålla sig till långsam och värdig lubbning och inte blanda in snabba intervaller. I morse drog det till i baksidan på höger lår. Jag och Chippen typ.
* * *
Att skapa är att göra någonting som ingen annan tror finns där.
* * *
»För att skriva fram en sann berättelse måste man inte sällan, för den stora sanningens skull, vara lite utanför sanningen i de små och mindre viktiga detaljerna. Lägga till, dra ifrån, flytta i tid och rum. För att den sanning man verkligen vill berätta ska kunna komma fram mera sant och starkt och äkta.«
Ernest Hemingway; fritt översatt ur »Ernest Hemingway on Writing«, edited by Larry W. Phillips
* * *
Klockan 13 på torsdag kliver den ständige ut till världspressen och meddelar att Paul Auster får årets Nobelpris i litteratur.
* * *
jag varnar
den här dagen
för att göra ett minsta
misstag
sen du vaknat
Bruno K. Öijer
* * *
På rak arm kan jag inte komma på någon annan kriminalförfattare som likt islänningen Arnaldur Indridason skrivit fem helgjutna böcker på raken. »Vinterstaden«, det senaste mästarprovet i serien om den älskansvärde, melankoliske kriminalpolisen Erlendur Sveinsson finns nu i storpocket.
Med mjuka pärmar finns också de övriga i serien: »Kvinna i grönt«, »Glasbruket«, »Änglarösten« och »Mannen i sjön«.
Se där har ni redan nu alla era julklappsbekymmer lösta.
* * *
Nästa stump har varit med förr, men för minnesklena och nytillkomna tittare går den i repris. Dessutom har jag haft en med mina mått körig dag i dag med begränsade möjligheter att värpa bloggtexter.
* * *
»Mamma hade lagat en oxstek med brunsås och vinbärsgelé och syltlök och glaserade morötter och pappa bjöd på snaps till sillen.
När mamma gick ut i köket för att se till steken, tog vi oss en snaps till.
›Lev som du vill‹, sa pappa, ›men låt mig aldrig komma på dig med att dricka vin till inlagd sill‹.«
Claes Hylinger; »Det hemliga sällskapet«
* * *
Vem är det jag som undrar vem jag är?
* * *
Jag har lämnat − vilket är murvelprat för »levererat« − en liten jobbtext. Sjuhundrafemtio anspråkslösa tecken. Minst sjuhundratrettio av dem var ett rent nöje att skriva.
Jag sitter nu kvar i läsåskrivfåtöljen och hyllar det spanska ordspråket.
»Så ljuvt det är att göra ingenting, och sedan vila.«
* * *
Två skitmål bjöd Brage Falun på.
Kuken, ballen Domnarvsvallen.

Leta efter nålen i fel höstack

I mina Moleskines och andra anteckningsböcker dräller det av noteringar om och citat av Ernest Hemingway. Det är inte så konstigt. Eller det kanske är just vad det är, konstigt.

Åtminstone kvinnor, de flesta, brukar tycka att det är om inte konstigt så i alla fall onödigt. Män tycks ha större förståelse. Och nu syftar jag inte på just Hemingway här, utan mer generellt på själva beteendet.

Papa Hemingway hör till en av dem som jag samlar på. Eller samlar och samlar. Jag vet inte, det bara blir så. Ända sedan jag var liten har jag varit sådan att när jag hittar någon som jag gillar så är det som om någonting inom mig tvingar mig att skaffa allt som finns av och om denne någon.

På det viset är det, för att ta några exempel, med Lundell, Dylan och Van Morrison, Tranströmer, Ferlin och Fröding, Bodil Malmsten, Claes Hylinger och Slas (Slas är inte komplett, så Darke, jag glömde tacka ja om det där erbjudandet fortfarande gäller…).

Dock hör jag inte till de avundsvärda män, det är alltid män i det här fallet, som lyckas lära mig allt om mina samlarobjekt. Som kan alla kalla fakta. Vilket spår den låten har på den skivan, vilken studiotrummis som kallades in vid inspelningen av det albumet, i vilken dikt den strofen ingår, vilket år den boken gavs ut …

Nej, jag får ett helvete varje gång jag ska skriva någonting om någon som jag egentligen borde kunna allting utantill om. Jag tvingas springa och slå upp och slå upp och slå upp. Och slå upp.

Golvbrädorna mellan fåtöljen där jag sitter och skriver och hyllorna där uppgifterna om det jag ska skriva om finns är slitna som byxbaken på en cowboy.

Jag inbillar mig att det ska vara till hjälp att göra flitiga noteringar i svartpärmade Moleskines. Det enda det leder till är att det blir till ett ännu större helvete att hitta det jag söker. Genom åren har man ju fyllt en och annan Moleskine med torftiga tankar och värdelöst vetande om allting.

Så det blir inte ens som att leta efter nålen i höstacken, utan det blir som att leta efter nålen i fel höstack.

Som idag. Idag har jag tillbringat så gott som en hel arbetsdag med att leta efter en notering jag vet att jag har någonstans om Ernest Hemingway. Jag hittade den inte. Men jag hittade lite annat om Papa. Jag skriver ner det en gång till här, så vet jag var jag har det.

***

»Alla bra böcker har en sak gemensam – de är sannare än om de verkligen hade hänt, och när man har läst en av dem känner man att det här har hänt, hänt en själv och därför tillhör en för evigt: lyckan och olyckan, gott och ont, extasen och sorgen, maten, vinet, sångerna, människorna och vädret. Om man kan skänka läsarna det, då är man författare.«

***

I Finca Vigía, huset i den lilla fattiga och eländiga staden San Francisco de Paula på Kuba, hade Hemingway över 5000 böcker. Många var förstaupplagor med dedikationer av sådana som James Joyce, Scott Fitzgerald, Gertrude Stein, Sherwood Anderson, John Dos Passos, Robert Benchly, Ford Maddox Ford, Ezra Pound och många fler.

***

På väggarna i Finca Vigía fanns också tavlor i original av Juan Gris, Miró, Masson, Klee, Braque …

***

Bland alla dessa katter som Hemingway höll sig med på Kuba fanns också jakthunden Black Dog, en trogen spaniel som inte gillade att husse skrev sina böcker tidigt om morgnarna.

»Han behöver tio timmars sömn men är alltid utmattad därför att han så troget rättar sig efter mitt schema. Han är alltid lycklig när jag befinner mig mellan två böcker, men när jag arbetar tar han det mycket hårt. Det är en gosse som tycker om att sova, men han anser ändå att han måste upp och stå vid min sida när det ljusnar. Han håller lojalt ögona öppna. Men han gillar det inte.«

***

Alla Papas böcker började som noveller. »Jag har aldrig satt mig ner för att skriva en roman.«

***

Hans reseskrivmaskin var av märket Smith-Corona.

***

Hemingway fick 1948 25 000 dollar för två noveller i tidskriften Cosmopolitan.

***

Hela 1957 tvingades han av hälsoskäl hålla en hård diet med bara två glas vin per dag.

***

Bortsett från 1957 hörde det inte till ovanligheterna att han konsumerade två flaskor vin om dagen. Vin drack han dock så gott som enbart i samband med måltiderna. Däremellan höll han sig till sprit. Romdrinkar och whísky var favoriterna. I whiskydrinkarna pressade han en halv citron.

***

De två novellerna han lovat Cosmopolitan svällde ut till Över floden in bland träden. Han fick istället 85 000 dollar för att tidskriften skulle få trycka romanen som följetong.

***

Den daiquiridrink som Papa gillade att sitta och dricka under takfläktarna i baren på La Florida (som alla kallade Floridita) i Havana döptes av bartendern till Papa Doble. Den bestod av två mått Bacardi White Label Rum, saften från två citroner och en halv grapefrukt samt sex droppar maraschimo, Alltsammans nedhällt i en elektrisk mixer över krossad is. Kraftigt omvirvlat och serverat i skummande bägare.

***

Enligt Hemingways vän och levnadstecknare A.E. Hotchner sas det på Floridita att Papa under en eftermiddag kunde dricka ett dussintal sådana drinkar. Det kan vara en del av myten kring honom. Men sant var hur som helst att han efter x antal drinkar där i baren gick hem och drack en flaska vin till middagen för att sedan avsluta kvällen med några glas whisky i läsfåtöljen.

***

Sǻ såg dryckesmönstret ut även när han skrev och när Papa skrev steg han upp klockan sex och försökte att inte skriva efter klockan tolv.

***

På frågan om han i böckerna skrev om sig själv, svarade han: »Finns det någon annan som en författare känner bättre?«

***

Det är 1958, efter ett hyfsat vitt, hälsosamt år som Papa i sin jaktstuga i Ketchum, Idaho börjar skriva på läsfesten En fest för livet. Han skriver nu lika bra som då han skrev de första novellerna innan drickandet sakta men säkert började sänka honom.

***

Det gick lång tid mellan hans böcker. Tio år mellan Att ha och inte ha och Klockan klämtar för dig, och ytterligare tio fram till Över floden in bland träden.

***

Tillbaka i Spanien 1959 dricker Papa som förr igen och kallar det »den bästa sommaren i sitt liv«.

***

Den 2 juli 1961 tar Ernest Hemingway sitt liv.

Jag blir aldrig någon Torsten eller Herman

Jamen snälla Sigge Eklund och Linda Skugge – Hur Går Det, när ska ni få sprutt på det här då?
»Om bara några dagar«, har Sigge svarat i snart en månad nu.
Jag har en bok på gång som jag vill prova att lägga upp på den där sajten. Kanske ska boken inte ligga kvar där, men jag vill åtminstone testa.
Jag vet inte vad man ska säga att den där boken … eller, tja, bokmanus bör man väl än så länge kalla det, jag vet inte vad den eller det spelar i för liga.
Vad det handlar om är kortprosa, små texter. En del har kavlats ut till runt tretusen stipulerade tecken och av redaktörer döpts till antingen kåseri eller krönika och publicerats i diverse tidningar genom åren, annat har legat och skräpat i pärmar och i lådor och i anteckningsböcker.

Själv vill jag inte fösa in de där texterna i någon genre, sådant anser jag det vara upp till varje läsare som är road av slikt att hålla på med.
Själv nöjer jag mig med att kalla det texter, sådant jag är road av att skriva, sånt jag själv gillar att läsa när andra skriver i den där genren.
Det är inte i klass med de förebilder jag har i den genren, som exempelvis Claes Hylinger och Bodil Malmsten, men ändå. Jag är en som skriver och är man en sån som skriver så vill man ge ut det man skriver i bokform.
Så är det, den som är en sån som skriver och säger annat den ljuger. Det är vad jag tror.

Men det finns ett stort problem.
Jag är inte känd.
Jag kommer aldrig att få ut den där boken i den där genren på ett etablerat förlag därför att jag inte är en kändis.
Det har jag svart på vitt på.
Jag försökte för några år sedan. Med ett liknande bokmanus. Den titel jag valt att ge det var – håll i er –»Huvudsaker«.

Jag ska inte säga till vilka förlag jag skickade det. Men samtliga av de refuseringsbrev som så småningom damp ned var av samma slag. De sa, med små variationer i formuleringarna, vad den förläggare som redan efter två veckor svarade sa.
Denne förläggare skrev i smickrande ordalag att mina texter (som han valde att kalla kåserier) »kvalitetsmässigt förtjänade att ges ut«. Men så kom det, det förlagen så sällan utåt vill tillstå:
»Men«, skrev han, »förlagsbranschen är en kommersiell bransch. Dyrköpta erfarenheter har lärt oss att kåserisamlingar säljer bara om författaren är en rikskändis typ Herman Lindqvist och Torsten Ehrenmark.«

Och en sådan kommer ju jag aldrig att bli och vill inte heller.
Jag blir aldrig annat än möjligen en local heroe och vill inte ens vara det. Jag vill sitta här i min lilla skrivarstuga och skriva mina små anspråkslösa texter och hoppas på att en och annan vill läsa dem.
Och när allt kommer omkring är det trevligast att läsa texter på papper.
Så därför, Sigge och Linda, kom igen nu.

■■■ Sitter som ett adventsljus när jag lyssnar på Sven-Bertil Taubes »Alderville Road«. Och det är i Taubevisorna Håkan Hellström är som allra bäst. Lisa Nilsson också. Det här är den enda skiva du behöver när vintern slaskar utanför fönstret.
✔ Bengt Ohlsson är så … ja, bra i sin DN På Stan-krönika i dag att det inte ens går att citera ur den. Man kan helt enkelt inte välja något stycke att citera, det är ett tjugotal och varje är ett under av krönikekonst när den är som bäst. Handlar om att Benke ALLTID handlar ekologiskt.
»Säljer de ekologisk svartrot köper jag en bit, trots att jag inte vet vad svartrot är …«
■■■ När jag skrev förra kortisen var det »Den röda klänningen« med Totta Näslund i Jamohögtalarna. Som saknaden väller in över en när man hör den rösten. »Ta på dig dina nya skor och sen den röda klänningen…«
✔ Kocken lånade en gång en Elton John-samling av mig. Bara så ni vet när ni läser hans kommentarer.
■■■ Swanberg är också lysande på DNs Namn och Nytt-sida idag. Raljans i den högre ironiskolan kring julklappshysterin, där papporna Micke och Robban letar efter spelet »Car Crash Gang Bang IV – Young Perverts Going Bananas« till sina kids.
✔ Med nya glasögonen har det blivit väldigt långt ner till marken.

Claes Hylinger-pärla i ny pocketupplaga

Mamma hade lagat en oxstek med brunsås och vinbärsgelé och syltlök och glaserade morötter och pappa bjöd på snaps till sillen.
När mamma gick ut i köket för att se till steken, tog vi oss en snaps till.
»Lev som du vill«, sa pappa, »men låt mig aldrig komma på dig med att dricka vin till inlagd sill.«

Ur Claes Hylingers »Det hemliga sällskapet«, som nu finns i en ny pocketupplaga. Meddelas endast på detta sätt.

Ps: Ett par kännetecken för medlemmarna i detta hemliga sällskap är att de säger goddag när de hälsar och fäller upp ett paraply när det börjar regna.