Jag och Nalle Puh

Nu är det sådana där dagar igen. Man går från ett ord till ett annat som en mycket gammal man som tar sig över en bäck från den ena våta, hala stenen till den andra.
Och när man läser igenom de där trilskande orden känner man igen sig hos Nalle Puh.

»När man är en Björn med Mycket Liten Hjärna och Tänker Ut Saker, upptäcker man ibland att en Idé som verkade vara riktigt Idéaktig inne i hjärnan, är helt annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på.«

* * *
Sju grader varmt på lubbrundan i morse. Snart väger ett kilo bara sjuhundra Tranströmerska gram igen.

* * *
Allt – karaktärer, dialogen, miljöer, allt – känns visserligen igen från romanerna, men jag är ändå rätt imponerad av pjäsförfattaren Ulf Lundell.

* * *
Men det var bara på hemvägen, med solen i ögonen och vinden i ryggen, som de där sju varmgraderna fanns på riktigt.

* * *
Jag förstår inte rädslan för att vara personlig i stora delar av bloggosfären. Varför skriver man överhuvudtaget om man inte är beredd att vara personlig? Det mest personliga brukar vara det mest allmängiltiga.

* * *
Vad jag längtar mest till är att ligga utsträckt i det mjuka gräset vid ett vatten under ett gammalt högt träds grenar. Det är jag och Puh här också.

* * *
Varje gång jag lyssnar på The Ghost of Tom Joad bestämmer jag mig för att det är Springsteens finaste album.

* * *
»Vad människorna glömmer är att allting är unikt. Naturen frambringar aldrig samma sak två gånger. /…/ Jag vill locka själen åt ett håll som den inte är van vid och väcka den. Jag vill hjälpa åskådaren att upptäcka något som han inte skulle ha upptäckt mig förutan. Det är därför jag till exempel framhäver olikheten mellan vänstra ögat och högra ögat. En målare bör inte göra dem lika. Det är de helt enkelt inte.«
- Pablo Picasso

* * *
Å andra sidan behöver det inte handla om att det är orden som trilskas, det kan lika gärna röra sig om andlig lättja. Det är så lätt gjort att börja läsa en bok istället, till exempel Elizabeth Georges nya »Stråk av rött«, och man finner sig så snabbt i harmoni med den uppgiften.

* * *
Vi säger så.

The Critics – nästa storblogg

Jag har sett rockens framtid och den heter Bruce Springsteen.
Så var det ju nån som sa och fick rätt så rätt.
Själv har jag sett nästa storblogg och den heter The Critics.
Read my lips. Jag kommer att få rätt så rätt, jag också.
My lips kan dock inte avslöja mer än så om bloggen förrän på måndag, då The Critics officiellt sjösätts.

Att ha det som Beethoven

Jag lyfter ner Macbooken i knäet och börjar blogga.
Jag känner det höga kallet genomströmma mig, det upphöjda i uppdraget, miljoner bloggläsares otåliga förväntan.
Det måste ha varit så här Beethoven kände sig när han satt böjd över notpapperet.

Människolivets infernaliska cirkel.
Och en av alla dessa Facebook-vänner grumsar över att jag inte skriver krönikor i tidningen längre.
»På bloggen skriver du bara om trööök, musik och böcker. Vi andra då????«
Ja, ni andra då?
Kan det vara mitt problem att ni andra inte gillar musik och inte läser böcker?
Skulle inte tro det.

* * *
LP-skivorna, jag vet inte vad jag ska göra med dem, men röjer plats i några bokhyllesektioner så länge.
Ah, LP-skivorna från Atlantic med den gröna, vita och röda etiketten.

* * *
Nädå, jag blev bara förtjust i den där formuleringen, människolivets infernaliska cirkel. Jag har ingenting att klaga på. Jag har uppnått en ålder då lördagar inte känns så värst annorlunda än tisdagar och jag gillar människolivets jämna lunk. Morgonlufsandet i skog och mark med Boxarn, handla, laga middag, lyssna på musik, skriva en stump och skita i om nån annan än jag själv gillar det eller ej,  läsa en bok, se nån dvd-film om kvällarna.

* * *
Jag vet inte vad det har med någonting att göra – saker och ting har ju sällan det i den här kickskrivna bloggen – men jag hittar i en gammal Moleskine en notering om Woody Guthrie utan källhänvisning.
Han dog (som sin mor) i den ärftliga sjukdomen Huntingtons korea, danssjuka. Vid 48 var han ett skälvande vrak, nästan utan balanssinne, huvudet hängde och slängde när han gick.
Han kunde inte längre spela gitarr, handstilen var oläslig och han var nästan oförmögen att tala sammanhängande.

* * *
Fem whiskysorter som fanns i barskåpet på den tiden jag höll mig med barskåp:
Laphroaig
The Macallan
Cragganmore
Talisker
Black Ribbon

* * *
Inräknat något hundratal ex som jag har gett bort finns nu min bok »Där Ol’ Man River gör en krök« ute där nånstans i snart 5 000 exemplar.
Det är väl ingenting, säger ni. Då glömmer ni att det är ungefär lika mycket som Bob Dylans debutalbum Bob Dylan sålde första året.

* * *
Woody Guthrie, ja. Tom Joad, spöket i Springsteen-låten, hur är det med honom? Dyker den killen först upp i en ballad av Guthrie eller i en roman av John Steinbeck? Där fick ni nåt att bita i resten av sportlovet.

* * *
Den här bloggen, med sina oerhörda journalistiska ambitioner, kan naturligtvis inte göra reklam. Men den kan uppmuntra läsaren att besöka skivmässan på Folkets Hus i Falun på lördag. Mejla skivmassa@gmail.com så sätts ni upp på gästlistan och kommer in gratis.

* * *
Bob Dylan anspelar sällan eller aldrig på dagsaktuella händelser i sina låtar. Han ansåg att sådant skulle sätta en tidsstämpel på dem. Utan skulle låtarna behålla sin relevans. Fick han rätt eller fick han rätt?

* * *
På tal om det jag aldrig mer ska yppa med ett ord. Under de sista 32 år han levde gick New Yorker-journalisten Joseph Mitchell till sitt arbetsrum varje dag utan att få ur sig en enda artikel.
Den sista artikel Joseph Mitchell skrev, »Joe Gould’s Secret« från 1964, var ändå så bra att ingen redaktör på tidningen ansåg sig ha rätt att stressa honom.

* * *
Det får bli crime som bokreatips i dag också. »Vinterstaden« av Arnaldur Indridason. Det var ett tag sen jag läste den och minns inga detaljer. Gjorde jag tydligen inte heller då Halvars huvudsaker skrev så här när den kom med mjuka pärmar.
»På rak arm kan jag inte komma på någon annan kriminalförfattare som likt islänningen Arnaldur Indridason skrivit fem helgjutna böcker på raken. »Vinterstaden«, det senaste mästarprovet i serien om den älskansvärde, melankoliske kriminalpolisen Erlendur  Sveinsson finns nu i storpocket.«

* * *
Det blir inget av med det jag inte säger ett ord om nu heller. För nu ska jag börja på en ännu inte utkommen bok som jag fick i går. DN-kåsören Hanna Hellquists debut »Karlstad Zoologiska« (Albert Bonniers).

* * *
Häng on.

Frank Sinatra ställer till med pölsa i hyllorna

Jag storstädar. Det är ett smutsigt jobb men någon måste göra det. Det var ett år sen sist. Minst ett år sedan.
Vad jag pratar om är att jag dammar, rensar och sorterar de enda världsliga ting jag fäster vikt vid — mina böcker och skivor. En del av det ska flyttas över till hyllorna i mitt nya skrivarrum.

Jag vet att jag kommer att få svårt med nattsömnen när jag har bökat klart i hyllorna, vältrat upp en massa begravda hundar, blivit påmind om alla halvarslade hjältesamlingar man har på gång.

Det kan gå långa perioder under vilka jag lyckas förtränga att jag i min ägo inte har exempelvis förstaupplagan av Stieg Trenters »Farlig fåfänga«. Jag kan också tillfälligt hänga av mig minnet av när jag i en tågkupé glömde Raymond Carvers »Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek« och ännu inte har lyckats få tag i ett nytt ex på antikvariaten.

Men allt sånt där kommer över en nu. Och sen alla pinsamheter som står djupt begravda i skivsamlingen. Ta exempelvis … nej, det finns gränser för vad man lämnar ut.
Under ett år hinner också en som aldrig begåvades med ordningssinne ställa till med en pölsa i hyllorna. Som … vad ska vi hugga till med bland allt som skulle få en bibliotekarie att kallsvettig och olustig gå undan och dra ett gäng Ave Maria.

Vi hugger till med Simon & Garfunkel. Jag har ett par av deras gamla LP-skivor, Sounds of Silence och Bridge Over Trouble Water, insorterade på S. Som sig bör, som varenda en med minsta bibliotekariesjäl i sig skulle ha.
Men allt jag har med dem på cd, ett samlingsalbum, det har jag stående på G.
Det är Frank Sinatras fel.

Jag kom en gång hem från Ingo och Peter på Folk & Rock med Sinatras då nya best of-samling My Way, och den fick inte plats bredvid de andra Sinatra som stod längst ut till höger i S-hyllan.
Jag hade inte hjärta att flytta ner honom på en ny rad, i närheten av Uno Svenningsson (åfan, där halkade en pinsamhet in ändå) med sin gnälliga röst.

Den gången lyckades jag dock intala mig själv att det fanns en viss logik bakom att göra plats för Sinatra genom att flytta upp Simon & Garfunkel till en ledig G-glugg.
Jag menar, de hette ju Tom & Jerry från början och kunde lika gärna ha kallat sig Garfunkel & Simon vid namnbytet.
Sånt där kan svänga snabbare än man hinner säga U2, och har ingenting att göra med vem som är geniet i ett låtskrivarpar.

Tänk bara en stund på vad det står på skivetiketterna till The Beatles tio första originallåtar. Som upphovsmän står där »McCartney-Lennon«.
Först från och med när singeln »She Loves You« släpptes 23 augusti 1963 blev det ordning på Abbey Road-torpet: »Lennon-McCartney«.

Ålrajt. Jag håller med om att det var ett långsökt resonemang. Jag var ända ute vid hörnflaggan för att dribbla det i mål.
Och jag kan ha skrivit det för att briljera med vad jag nyss läste när jag kom av mig i städningen av hyllorna med musikböcker och fastnade i en bok som noga går igenom hela The Beatles stora låtkatalog — Ian MacDonalds »En revolution i huvudet«.

***

Jesper, aka Zigge när han lämnar ironiska kommentarer om gubbrockare i farsgubbens blogg, påpekar att Björn Ranelid har en narcissistisk jämlike i Harry Potter-böckernas Gilderoy Lockhart.

***

Spännande intervjuer med John Lennon på cd, som den allra sista: Testimony – The Life And Times of John Lennon»In His Own Words«.

***

Ian Rankin överger i sin senaste bok den ruffige Edinburgh-polisen John Rebus. Rankins nya kriminalroman är en fristående thriller med titeln »Doors Open«. Huvudkaraktären heter Mike Mackenzie, man med »the devil in his soul« och en plan som går ut på att befria National Gallery of Scotland från några av dess värdefullaste konstverk.

***

Man kommer inte undan, julsånger överallt nu. Vilken är populärast? Ja, åtminstone om man frågar engelsmännen är det Whams »Last Christmas«. Det visar en sammanställning som den brittiska motsvarigheten till Stim har gjort. George Michaels och Andrew Ridgeleys hit från 1984 är etta på den lista som följs av Band Aid’s »Do They Now It’s Christmas«, Pouges »Fairytale of New York«, Mariah Careys »All I Want for Christmas is You« och Bruce Springsteens version av »Santa Claus is Coming to Town«.

***

SOM SAGT VAR

»Dagens bortskämda fildelare har inte en aning om dom umbäranden vi tvingades genomlida för att stjäla åt oss lite musik. Ständigt ett nervöst finger på bandspelaren för att inte Kaj Kindvall skulle prata sönder låten!«
- Berglins i SvD

***

Jag ser ju inte på tv. Det ligger ingen snobbism i det. Jag vill helt enkelt hellre läsa böcker och lyssna på musik om kvällarna, och tv-serier som folk jag litar på säger är bra väntar jag  med att se tills de kommer på dvd så att jag kan titta när det passar mig. Den enda av de där serierna som jag de senaste åren har följt direkt i tv är Sopranos. I dagarna släpps David Chases gangstersaga, alla sex säsongerna, i en och samma dvd-box. Vill vill vill ha.

NY BOK

NICK HORNBY ❘ Shakespeare Wrote For Money ❘ McSweeny’s Books
Nick Hornby har,  av anledningar jag inte känner till,  tyvärr lagt ner sin månatliga kolumn Stuff I’ve Been Reading i det litterära magasinet The Belivier. Denna hornbyska läsdagbok i spaltform finns samlade i två tidigare böcker. I denna den tredje och sista visar Hornby som i de tidigare att han kan lika mycket om böcker som om popmusik och fotboll. Och han visar det med stil. Oemotståndlig läsning.

***

HALVARS LÅTAR VOL 6

1. Say It Right – Nelly Furtado 2. Human – The Killers 3. In The Garden – Van Morrison 4. (Just Like) Starting Over – The Flaming Lips 5. Logiskt – Petter 6. Bad News – Kanye West

7. Jealous Guy – Youssou N’Dour 8. Apple of My Eye – Ed Harcourt 9. I Don’t Want Nobody But My Baby – Tony Owens 10. Knockin’ On Heavens Door – Anthony & The Johnsons 11. Alright – Pilot Speed 12. Brownsville Girl – Bob Dylan

Jag vill dela med mig av sånt som The Cars handklapp

Handklappet i The Cars »My Best Friend´s Girl«.
Som jag älskade det handklappet när jag 1978 köpte Bostonbandets debut-LP The Cars och spelade skivan om och om igen.
Efter tjugo år, ja, kanske mer, min LP-samling har länge varit dammråttornas bästa gömställe — efter så lång tid har jag nu återupptäckt det där handklappet.
Tack vare Spotify.
Det där handklappet är ingenting att leka med, det där handklappet är en viktig del av mitt liv.

Så muttrande gamla skivsamlare och inbitna nedladdare får säga vad de vill för mig. Jag bryr mig inte, jag skiter i det. Och det är min blogg. Jag tycker Spotify är fantastiskt och blir en större entusiast för varje dag.
Det är därför vill jag sprida det till så många som möjligt. Och jag vill dela med mig av de finaste sångerna som jag hör bland alla de miljontals sånger som finns att lyssna på alldeles gratis därute.
Jag vill dela med mig av mina spellistor i luckan Halvars låtar.
Jag vill dela med mig av den sång som är Dagens låt.

Det är inte för att jag har blivit någon PR-nisse för Spotify, de har egna PR-nissar, det är för att jag vill dela med mig av någonting som jag älskar.
Därför har jag ordnat fram en massa invites till min nya musikvärld. Jag kommer att lotta ut fem av dem varje dag fram till jul.
Lämna en kommentar till det här inlägget om du vill ha en invite. Mejl gills inte.
Vinnarna utses i blogginlägg onsdag kväll, då fem nya invites lottas ut.
Kom igen nu alla, även ni blyga kvinnor som bara mejlar. Kom igen nu så att vi kan dela sångerna vi älskar med varandra.
Jag vill dela med mig av sådana där handklapp. Och just det handklappet finns redan i luckan Halvars sånger.

***

Ni är i finare sällskap än ni tror här. I dag har en av de aderton läst bloggen.

***

»Att Enquist trots moderns förmaningar ”kom ut i spriten” och blev kvar där i tolv år är den mörka undervattenström som suger berättelsen framåt och neråt.
Gav de där åren honom ingenting annat, så gav de i alla fall hans livsberättelse en dramaturgi, en konflikt, en seger och en sens moral.«
- Kritikernestorn Nils Schwartz hyllar i Expressen P O Enquists Augustprisvinnande självbiografi »Ett annat liv«.

***

Bruce Springsteens nya singel »Working on A Dream« finns från i dag och till 8 december att ladda ner digitalt. Albumet med samma namn släpps 27 januari.

***

Så äntligen kommer ens namn komma upp i Nobelprispratet till den där ärtsoppan och punschen.

***

I dag återpublicerar Expressens datanisse Fredrik Granlund för 128:e gången bara i år sin »Så får du snabbare dator på xx minuter«-artikel. Men rubriksättaren är en jävel på att variera sig i den helsidesartikeln. I dag tar det »10 minuter«. 127:e gången har jag för mig att det tog åtta minuter.

***

Så Vatikanen håller numera med John Lennon om att The Beatles är större än Jesus?

***

Sting och Elvis Costello har debuterat gemensamt i en nyskriven romantisk opera på Théatre du Chatelet i Paris. Sting spelar Dionysos och Costello en auktoritär poliskommisarie. Musiken är komponerad av Steve Nieve och Muriel Téodori har skrivit librettot. Allt enligt TT Spektra.

***

Snabbaste sättet att få snabbare dator är att byta från pc till Mac.

***

Michael Moores film »Sicko« gick i sådan trängseltrafik på nedladdarnas bredbandslinor att han valt att släppa sin nästa film »Slacker Uprising« gratis på nätet. Skriver Café.

***

Den välsmakande men för mig lömska julölen är här. Det händer att jag längtar efter en sån, och så är det varje år vid den här tiden.

DAGENS LÄSARMEJL
De har alla utom ett väldigt speciellt handlat om samma sak: Spotify. Ni måste gå en ABF-kurs i konsten att läsa innantill. MEJL GILLS INTE.

***

Men numera småler jag inombords åt den längtan. Tankar är bara tankar och ingenting man behöver ge efter för.

***

Lennart Perssons hemsida har haft 4000 besök första veckan. Utan annan reklam än mun till mun-metoden. Ja, vad ska man säga om den guldgruvan till hemsida. Jo, jag vet. Man kan citera vad Gefle Dagblad skrev i en recension av Lennart P:s nya bok »Sånger om sex, Gud och ond bråd död«.
»Om Lennart Persson skrivit drinkböcker eller kokböcker hade vi nog alla varit alkoholiserade tjockisar, för allt han skriver om verkar så spännande att man bara måste läsa det.«

* * *

DAGENS LÅT
YOUR TURN TO CRY
Bettye Lavette

Gubbrock regerar överallt

Bob Dylan är bra att powerwalka till. Också. I eftermiddags, på rundan kring Bullerforsen, hade jag och The Boxer gett upp hoppet om att komma ikapp en ung tjej med en travhästs snärt i steget och armar som pendlade som Toves framför tevens väderkarta.

Men så, på andra sidan, borta vid hällarna, kom i podden Bobban med ”Stuck Inside of Mobile With the Memphis Blues Again” och vi tog in mer och mer och mer och hade låten bara varit någon minut längre så tror jag att vi hade lyckats.

***

Man ska inte ta sig själv för allvarligt. Man kommer ändå inte levande ur detta liv.

***

Ju mer man kontrollerar livet, desto mindre liv blir det att kontrollera.

***

”Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke. En bok om Dan Andersson”. Av Göran Greider. Det är den jag trollbunden läser nu, den ska jag återkomma till.

***

Majgull Axelssons lite, vad ska jag säga, doftlösa prosa gör att ”Is och vatten, vatten och is” blir till en av de där böckerna man har så många av som ligger nånstans eller står nånstans i hyllorna med omslagsfliken invikt nånstans.

***

Min taskiga impulskontroll. I fredags ledde den tilll att jag kom hem från Kupolen med en sån där mini-pc. Tre papp. Men den är rätt läcker och så pass liten, ihopfälld som en inbunden bok, att den kommer att få plats i ytterfickan på min gamla vinterrock. Så vem vet, nu kanske äntligen den där romanen blir färdigskriven.

***

”Människor är intresserade av två saker. De är intresserade av verkligheten och av att berätta om den.” Gertrude Stein

***

Undrar om Staffan och Oskar är informerade om att Andres Lokko i nya numret av Café träffar Noel Gallagher i London för ett fem sidor långt samtal om nya Oasisplattan ”Dig Out Your Soul”, pengar, kineiska operor, absintkvällar hos Marilyn Manson och varför han hatar ”Guitar Hero”. Om inte, är Staffan och Oskar härmed informerade därom.

***

Man bör lära in sin favoritdikt utantill.

***

Prata långsamt, men tänk snabbt.

***

Kom ihåg att tystnad ibland är det bästa svaret.

***

Dela med dig av allt du vet. Det är ett sätt att uppnå odödlighet.

***

Tolvstegsprogrammet är ett enkelt program för komplicerade människor.

***

Att det en kvart tjugo minuter senare blev ”Absolutely Sweet Marie” hjälpte inte. Vid det laget var tjejens försprång ointagligt.

***

Gud allena känner till mina arbetstider.

***

Det jag tror att jag längtar allra mest efter är nog en ny skiva med Bob Dylan. Och det gör ingenting om det är en bootleg med gamla ratade spår. Minns bara hur det lät på ”The bootleg series 1-3” från 1991. Där fanns mästerverk som ”She’s Your Lover Now” och ”Blind Willie McTell”.

***

Under ”Give the Girl a Kiss” med Springsteen tog vi också in på den där tjejen. Gubbrock tycks alltså regera vad det än rör sig om.

***

Skriva är ett enmansspel. Ingenting för de utåtriktade och sociala typerna.

***

”Det finns två sätt att få lugn: det ena är att aldrig göra vad man ångrar, det andra att aldrig ångra vad man gör.” August Strindberg

***

”Lugn grabbar, ni är inte ett dugg bättre än vad de är.” Rolf Zetterlund

***

”Röker inte. Dricker bara vatten. Aldrig nattsudd. Aldrig något svammel. Livet är på insidan”. Celine

***

Det kan vara så att jag är glutenallergiker. Jag testar mig den här veckan. Om det nu är så att det är gluten som i alla år har varit min mages spöke, så är det inte öl jag kommer att sakna, öl är ju ändå ingenting för en sådan som jag, utan det är att jag då tvingas plocka bort rågbrödet i den frukostvariant jag just nu kör med:

Rågbröd med roquefortost, löskokt ägg, mild ekologisk yoghurt med nötter, frön och honung, dubbel espresso, nypressad apelsinjuice.

***

En undersökning i USA visar att 85 procent har en författare de läser utan att erkänna det för andra. Den mest ”förbjudna” författaren är Stephen King. Honom har jag aldrig mörkat med att jag läser, och gillar. Däremot brukar jag ligga lite lågt med att jag har allt med John Grisham. Nu när jag har kommit ut, vill jag att ni också gör det och här i kommentarerfältet erkänner vilken författare ni smygläser.

***

Hela den här veckan ska jag lyssna bara på Bob El Número Uno Dylan. Som intensivast under power walk-passen.

Magisk bok om magisk skiva

Jag köpte förstås Ulf Lundells dubbel-LP »Den vassa eggen« så fort den kom. Det var i november 1985. Redan efter första genomlyssningen förstod jag att albumet skulle bli ett av dem jag skulle ta med mig till den öde ön.

Lundells texter handlade om den skilsmässa som höll på att slita sönder honom. Om förlusten av ett liv. Om saknaden efter ett hem och tre barn och hur kärleken till den kvinna han älskat förvandlats till en blodig vandring längs den vassa eggen.

Någonting starkare hade jag aldrig tidigare hört. Låtarna slog direkt an på mina känslosträngar. Jag spelade skivan om och om igen, hela den kvällen och långt in på natten. Så länge de barn jag hade då och deras mor var vakna, kämpade jag med gråten. När de hade gått och lagt sig, grät jag öppet. Än i dag, tjugotre år och hundratals lyssningar senare, får jag varje gång svälja ner en klump när Lundell i Inte ett ont ord, vänder sig till sin då fyraårige son Love och kvider »… och när vintern kommer, ta då på dej dina varmaste skor«.

Musikskribenten Håkan Lahger satt i sitt hem och kände samma saker som jag när han första gången lyssnade på de där femton magiska sångerna. Nu ger han ut en hel bok, »Den vassa eggen: Ulf Lundells kreativa kaos«, som rör sig kring detta legendariska album. Jag satt uppe till sent i natt och sträckläste boken. Lahger skriver lysande och fängslande. Storyn kring albumet växer ut till en facinerande berättelse om Ulf Lundells liv och konstnärsskap.

»Så äntligen fanns rockmusik för vuxna människor som gifter sig, skiljer sig, beter sig illa mot varandra och sina barn. Det var facinerande och inte så lite genant att jag som sysslat med detta professionellt i så många år och trott mig höra mitt liv skildrat i rockmusiken, haft så komplett fel. Jag hade tolkat in saker som inte fanns, jag berördes så starkt av uttrycket i musiken att jag inte hörde vad som sades, hörde det jag önskade höra.

Jag ville så förtvivlat gärna att Dylan, Cohen, Springsteen, Van Morrison och Tom Waits skulle sjunga om djupare saker än de faktiskt gjorde. Inbillade mig att de sjöng om mitt liv på riktigt, om våra tillkortakommanden i relationer och äktenskap, om våra svek och lustar, och om de oskyldiga barnen.

Det hade de aldrig gjort fattade jag när jag satt och grät tyst till Den vassa eggen. Äntligen kände jag mig förstådd, sedd på ett sätt ingen sett mig och mitt liv tidigare. Mycket mer kan man inte begära av konsten.«

Förvirrande Springsteen-kritik

Jag har ju, till spott och spe, inte gjort någon hemlighet av att jag inte är så värst förtjust i Bruce Springsteens senaste »Magic«, albumet tidningarnas kritiker gick bananer över.
Därför blir jag nu väldigt förvirrad när jag läser att samma kritiker inte tycker om de »Magic«-låtar Springsteens pågående turné bygger på.
Meddelas endast på detta sätt.

Två likgiltiga popskribenter på Springsteen-konsert

Man blir förstås inte längre speciellt upphetsad av någonting om man har jobbat några år på en kvällstidning och bevakat det mesta. Ta till exempel Per Bjurman och Markus Larsson på Aftonbladet. De rycker numera på axlarna åt vilken rockkonsert som helst, var som helst i världen. Som här, när de i natt svensk tid såg Bruce Springsteen & The E Street Band i Madison Square Garden i New York.

Paparazzo: Håkan Steen, Aftonbladet

Vi ser inte en enda sommarklädd flicka

Vi går i de singlande löven på stigen vid älvbrinken. Boxarn nosar i buskarna där dofterna ännu hänger kvar av röda vinbär och vildhallon.
Jag sparkar i högarna av lönnlöv, lindnäsor och kastanjer som börjar nå långt upp på kängskaften och Winnerbäck och Miss Li sjunger om hur det skulle bli om du lämnade mig nu, och Springsteen om flickor i sommarkläder.
När vi når stället där den gamla floden gör en krök, går vi ut på den murkna och daggvåta båtbryggan och stannar där en stund.
Jag vill vara kvar i den stunden så länge det går, så länge den finns, nu innan mörkret faller.

Det är en morgon när himlen är randad av moln och ljus, klar sol som står lågt, glitter på den bläckblå älven, flammande eldar av guld i björkarna, rönnar som gnistrar rött.
Men det är också en morgon som har en udd av skärpa i luften och får fåglarna att börja fega ur och sträcka i skränande flockar bort över topparna på de färgsprakande träden i berget på andra sidan.
Vintern kan vilken dag som helst nu rulla in över en som en rostig stridsvagn.

Snart nu kommer oktobers fyllda mognad att övergå i vissnad, förmultnad förgängelse och få Ol’ man river att trög och svart och ännu tystare kasa fram mellan vassarna som redan börjat anta sin gulnade vinterfärg.
Vi lämnar motvilligt bryggan och går hemåt med det irländska vemodet i Winnerbäcks nya sånger som ackompanjemang. Vi kommer hem utan att ha sett en enda sommarklädd flicka.

Den söta, råa doften av ruttnande äpplen i en dimsvept trädgård en tidig oktobermorgon – bara det är en anledning till att göra en Simenon.

Zigne åker i morgon till Öland på fågelskådning. Min egen gren är höstlövskådning.

Det som ligger bakom oss och det som ligger framför oss är småsaker jämfört med det som ligger inom oss.

Vem är det jag som undrar vem jag är?

Jag tänker inte försöka berätta vad den handlar om för en bra bok handlar ju aldrig om vad den handlar om utan om hur den är skriven.
Bodil Malmsten i bloggboken »Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig«.

Problemet med ekorrhjulet är att även om man lyckas springa fortare än alla andra, så är man fortfarande bara en ekorre.

Dit och hem från Ol’ man tar sig Springsteens »Magic« ett halvt hack uppåt. Living in the Future, Gipsy Biker, Girls in Their Summer Clothes, Last to Die, Long Walk Home och titelspåret är fyror. Resten är inte mer än 2 – 2,5. Så summa summarum är albumet en trea. Om ni frågar mig och min mage.

Att man ska vara så hopplös på att trivselprata.

Det viktigaste är att marschera i takt med sin egen trumma.

Jag känner mig just nu less på kriminalromaner, de står mig upp i halsen. Just nu vill jag bara läsa biografier.

Winnerbäcks The Waterboys-sound a’ la Fisherman’s Blues och Room to Roam spelar på de känslosträngar i mig som är ömtåligast, där jag är ett lätt byte. Dock håller inte de lite för fattiga texterna för mer närgången lyssning. Så här får en långpromenad ner betyget ett hack från en fyra till en trea. Om man nu nödvändigtvis ska låta hjärnan blanda sig i vad magen känner. Jag är för min del inte så säker på att man ska göra det när det kommer till konst. Så vi säger 3,5.

… och andliga böcker.

Jag mediterar alltid en stund därborta på båtbryggan. Det innebär inte vad mig anbelangar att sitta och älta någon tanke som en del säger att de gör när de mediterar. Tvärtom är meditation för mig att ta sig in i tomrummen mellan de tankar som annars torterar en tjugofyra timmar om dygnet.

Sidan 216 i Stora Boken. Om accepterandet. Det är den viktigaste sidan i Stora Boken.

Alex hade 1179 kommentarer på sitt tackåhej-inlägg sist jag kollade. Han hade 250 000 läsare. Det säger en del om hur benägna bloggläsare är att kommentera.

… kortprosa vill jag också läsa. Borde inte Bodils nya bloggbok komma snart?

Förstår fortfarande inte varför jag så sällan skriver om mat här. Som i går när jag inte visste vad jag skulle laga för middag och gjorde gräddstuvad pyttipanna på kassler, sidfläsk, rökt renkorv, potatis och lök. Formidabel succé bland både kvinnor och barn. Det borde jag ju ha skrivit om.

I kväll kan ni nog inte räkna med några inlägg från vare sig mig, Hillton, Zigne eller Cee-Jay. Vi fyra plus L-G, tv-ankaret, har i kväll ljugarafton på Harry’s i Falun.

De som tycker annorlunda har förstås samma rätt som jag att ha sin åsikt, men jag håller inte med dem.

Mitt problem kan vara att jag inte ser på det som ett problem

Jag har inga problem. Det kan vara det största av alla mina problem att jag inte tycker mig ha det.
Det kan i sin tur hänga ihop med att jag är fullständigt orealistisk. Om jag anstränger mig med att koppla in den hjärnhalva jag sällan använder kan jag inse att realism är en god -ism, eftersom den förhåller sig till verkligheten såsom verkligheten faktiskt är.
Men det är inte mina känslors sanning, och åtminstone när det kommer till mig är känslor starkare än förnuft.
Jag är en sån som följer min innersta längtan och tror att det går att klara vad fan som helst bara man bestämmer sig för att klara det.
A brukar säga att jag tänker med magen. Jag tror att hon kan ha rätt i det. Åtminstone låter det som ett realistiskt sätt att se på mina problem. De problem jag inte tycker mig ha.

Skriva är det enda sätt jag känner till för att tänka koncentrerat. I min skalle pågår annars ett ständigt mentalt tjatter.
Skriva är också bästa sättet att vara ensam på. Jag har alltid varit ensam, och tyckt om det. Redan när jag var liten – min morfar läste så mycket för mig att jag kunde läsa och skriva innan jag fyllt fem – tyckte jag om ensamheten i att ligga på mage i sängen med en grönryggad B. Wahlström-bok.
Eller på golvet med kaffeburken med färgkritor och en rulle papper som pappa hade tagit hem från Kvarnsvedens pappersbruk. Jag rullade ut det där papperet över hela det långsmala HSB-köket och ritade oändligt långa seriestrippar inspirerade av det jag hade läst i de där äventyrsböckerna.

Jag har fortsatt med det, i stort sett så. Bara fortsatt och fortsatt med att tycka att jag inte har några problem med min ensamhet.
Det är inte så att jag har något emot vänner och bekanta. Tvärtom. Men jag behöver dem inte så ofta. Är det något problem jag har här, så är det nog ett egoistiskt problem. Jag tycker om mina vänner och bekanta men trivs allra bäst i min ensamhet, med mig själv och mina närmaste i närheten.
Problemet med det kan vara att jag inte ser på det som ett problem.
För mig är det den goda, självvalda ensamheten.
Inte den påtvingade.

En kines jag läste, det kan ha varit Lin Yuang, säger i en av mina Moleskines att västerlänningens tragedi är att »han inte kan sitta stilla i sitt eget rum«.

Ian McEwan, Paul Auster, Philip Roth, Tomas Tranströmer – en av dem vill jag att det blir i morgon.

Jag ska inte försöka mig på att beskriva färgprakten i en oktoberlönn som solen lyser på. Det enda jag säger är att jag inte vill sitta inomhus och blogga. Jag vill hela dagarna gå i skogen, i parker och i alléer och sparka i lövhögar och titta på trän. Lönnen är min favorit.

Och det är sommar i en sekund och jag minns varenda stund. När vi gick till havet för kärlekens skull …

Det vemod jag brukar prata om att jag trivs i har ingenting med melankoli att göra. Melankoli är det samma som tungsinne eller svårmod, medan vemod är vårt mest underskattade värdesinne.

Ni tror att jag hittar på nu, men just som Boxarn och jag i morse kom fram till Ol’ man river-kröken valde podden att spela »Blue River« med Eric Andersen.

Never use a verb other than »said« to carry dialogue.
En av Elmore Leonards tio teser för bättre bokskrivande. De övriga ska vi återkomma till.

Det lyckades bättre än jag kunde drömma om med Springsteen. Undrar om jag nästa gång ska provocera pojkarna längst fram med att halvdissa Kents nya. Men först måste jag förstås höra den. Den kan ju vara värd att dissa …

En man som ser världen på samma sätt när han är 50 år som när han är 20 år har slösat bort 30 år av sitt liv.

Att skapa är att göra någonting som ingen annan tror finns där.

Hon kör en lastbil med mina drömmar genom natten. Hon lyssnar på Fisherman’s Blues och har fötterna på ratten …

Boktips: »Guru« av Zac O’Yeah.

Cd-tips: Paul Carrack »Greatest Hits – The Story so Far«.

De buddistiska principerna om att släppa taget och acceptera allting som det är. Jag försöker leva efter dem. Mer eller mindre långa perioder går det. Jag är inne i en sån lång lyckad period nu. Förbluffande lång.