Med valkiga händer

Det regnar. Det börjar mörkna redan nu när klockan bara är sju den här måndagskvällen den femte dagen i september och löven har så smått börjat singla ur de sex gamla lindarna och ligger så bedårande över de blöta gatstenarna och kullerstenarna, alla dessa vackra stenar som ens egna händer har lagt.
Dessa händer som nu för första gången i ett långt skrivarliv är valkiga.

På Domnarvsvallen har alldeles nyss matchen mellan Brage och Quiding blåsts igång. Normalt skulle jag sitta där på Norra läktaren, men i kväll skiter jag i det. Sviker.
Jag tänker inte ens ta reda på hur det går, jag är nedkopplad och utloggad från allt som kan skvallra och tänker så förbli i flera månader, minst fram tills dess att grannkatterna börjar bli kåta.
Inte förrän tidigt i morgon bitti när jag barfota i morgonrocken går ut till postlådan och hämtar Borlänge Tidning kommer jag att veta hur det gick för Brage.
Det är inte så att jag är en medgångssupporter och nu inte vill ställa upp i kriget om att undvika en kvalplats.
Det handlar om att jag vill börja bo in mig igen här hemma i den mjuka fåtöljen med fotpall; här där jag sitter och läser mina böcker och lyssnar på min musik och skriver mina småsaker.

Att börja skriva igen efter flera månaders medvetet och självvalt uppehåll känns på samma gång ovant och lika vant som att ta fram hojen och börja cykla igen på våren efter en vinter som bussåkare.
Några fumliga varv med tramporna och man cyklar igen som om man aldrig gjort annat.
Några valhänta meningar och man skriver igen som om man aldrig gjort annat.

Den bok som har fått omslagsfliken ytterst tillfälligt invikt på sidan 155 är »Lantliga scener« av Amos Oz. Honom har jag aldrig tidigare läst. Det ska hädanefter aldrig mera ske. Amos Oz skriver så vackert och enkelt och renskalat.
Den cd-skiva jag lyssnar på i lurarna är Jayhawks nya, »Mockingbird Time«. Den förhandsbeställde jag för länge sedan och har väntat på varje dag sedan dess.
Den kom i morse, men trots den långa längtan ville jag vänta på ron i den regniga kväll som nu är med att börja lyssna.
Gary Louris och Mark Olson är tillsammans igen och sjunger sin gudalika stämsång och Neal Casal finns med på ett hörn, så Brage må förlåta.
Elfte spåret, »Pouring Rain at Dawn«, hör till det finaste Jayhawks har gjort.

Anteckningar

Jag hittar bland anteckningarna i en gammal Moleskine en haiku. Har jag själv skrivit den? Jag vet inte.

Min skugga
ibland före
ibland efter

***
Min magnolia lever i högönsklig välmåga.

***
Med deprimerande regelbundenhet visar sig Brage sämst när det gäller.

Sicket narrspel tv-valvakan förvandlades till i back stage-scenerna med Kristian Luuk.

***
Mitt olivträd likaså.

***
Jag läser ”Monstret i Florens” (Reverb förlag) av Douglas Preston och Mario Spezi, en true crime-story om den italienske seriemördare som Thomas Harris till dels byggde sin Hannibal Lecter på och om de sanslösa turerna i den brottsutredning som blev den längsta och dyraste i Italiens historia.
Vid en jämförelse framstår Palme-utredningen som ett under av kompetens.

***
Jag hör hur alla överallt nu pratar om sd och är beredda att ”ta debatten” med sd. Så dags nu.
Det är inte alltid klokast att tänka först och prata sen.

Rosor – dessa primadonnor

Jag planterar och planterar och planterar. Det känns som om jag ingenting annat har gjort sedan tidigt i fredags morse. Man hinner inte skriva ens, och jag som ska leverera manus till ett bokförlag innan hösten är över.
De trädgårdslärde säger att det är den här tiden på året som är den bästa när det kommer till att plantera buskar och perenner. Alltså lyssnar jag, trädgårdsnovisen, till de lärde och gör som de säger.
Det är ju på det viset att jag gör om min trädgård på snart sagt varje fläck. Jag trodde att grovjobbet var gjort när alla dessa stenar var lagda, murar var byggda och pergolan och andra uteplatser stod resta.
Manegen var krattad, bara finliret återstod.
Jomenvisst.

Plantera, slitet och släpet det handlar om är något som de trädgårdslärde pratar med väldigt små bokstäver om. Ta bara rosorna, dessa bortskämda primadonnor – de kräver att man gräver en planteringsgrop som är en halvmeter djup och lika bred. Dränerad ska gropjäveln vara också. Samt lucker och jag vet inte allt. Vilken jord som helst duger inte heller åt de där diviga rosorna.
Nej, jag säger som Alf Johansson, Bragebossen, som jag träffade på handelsträdgården i Torsång.
- Tacka vet jag riddarsporrar.

Lubbrunda i repris

I går eftermiddag, lubbrundan då, ett lugnt distanspass, jag rankar nog den som en av årets tre bästa lubbpass.
Dels var det ju september. Äntligen. Fulltjofsat med syre i den höga, klara, krispiga luften; jag tycker att det är skönare att springa då än under kvalmiga sommardagar.
Dels hade jag på vänster handled för första gången min nya löparklocka. Med GPS.
Fråga mig inte hur sådant där går till men den letar upp närmaste satellit som tätare än till och med gamle Bragemittbacken Anders Fernström sedan punktmarkerar varje löpsteg man tar och på klockans display visas tid, tempo, sträcka och puls och säkert fler grejer också som jag ännu inte har hunnit lära mig.
Roligare än så är det svårt att ha, om man frågar mig.

Boxarn, min lubbarkompis, höll svansviftande med mig om det. För nu behövde vi ju inte längre hålla oss till inpinkade, insvettade, uppmätta motionsspår för att hålla reda på hur långt vi sprang.
På sådana ställen vill jag av respekt för alla som är hundrädda hålla Boxarn kopplad. Visserligen finns knappast en snällare hund än Boxarn, men det är en ängel i en gangsters kropp, det finns folk som byter trottoar när de möter oss och det är nog inte mig de vill undvika.
Nu kunde jag knäppa av honom kopplet och låta honom vara en fri man i stan redan när vi hade passerat Tjärnasjön och sprang vidare på små skogsstigar vid gamla järnvägsspåret mellan Mats Knuts och Lennheden.
Där, vid timmervägen upp mot Bjusansjön, såg jag på klockan att vi hade knäppt en dryg halvmil i en emellanåt rätt lusig kilometerfart bland alla trädrötter och stenar så vi vände tillbaka i riktning hemåt på de lite bredare och mer lättsprungna stigar som går uppe längs randen av sandtaget och jag behövde inte koppla Boxarn igen förrän vi kom ut ur skogen framme vid Tjärna bastu.

Hemma igen – rutt: Sportfältet, ett varv runt Tjärnasjön, baksidan av Maserhallen, förbi Hagaskolan – såg jag på klockan att vi hade samlat ihop till 10,7 kilometer och det är ju en alldeles för ojämn siffra så vi tog via Stureparken en runda runt hemkvarteret så att vi landade på exakt 11 kilometer.
Men tro inte att det var nog med det.
Efter duschen och en rejäl laddning mat och potatis kopplade jag via en sladd in löparklockan i Macbookens usb-uttag och hamnade på en webbsajt där lubbrundan in i minsta detalj gick i repris.
Fråga mig inte heller nu hur det gick till, men upp dök en karta som med en röd markering visade varje löpsteg Boxarn och jag hade tagit samt en specifierad lista över vad vi hade haft för oss:

Tid: 1 timme, 16 minuter och 41 sekunder.
Distans: 11 kilometer.
Höjdstigning: 81 meter.
Kaloriförbrukning: 710.
Medeltempo: 6,58 minuter per kilometer.
Bästa tempo: 4,04 minuter per kilometer.
Medelpuls: 139 slag per minut.
Maxpuls: 146 slag per minut.

Allt detta och lite till kan den skarpögde läsaren själv se på skärmdumpen här ovan.
Jag som i normala fall helst vill hålla mig lika analog som Åsa-Nisse tycker att sådant här är så hysteriskt roligt att jag nu ska sticka ut på ännu en lubbrunda trots att det i dag enligt mitt 20-veckors träningsprogram är vilodag.

Leif GW, Brage, Caitlin och världens vackraste ballad

Jag hoppas och räknar med att ni har det bra. Hur har jag själv det, då, i den analoga skuggan?
Jo, tack, alldeles förträffligt. Brage vinner igen, min trädgård börjar likna nåt, lubbningen går hyfsat och jag håller mig kvar i den där analoga skuggan, men vill bara i all korthet tipsa om det jag läser och lyssnar på just nu. Nytt för i dag, åtminstone för mig.

Leif GW Perssons senaste roman »Den döende detektiven«, där den pensionerade krimmaren Lars Martin Johansson efter några kapitel står i centrum, och jag räknar med att den vedervärdige och underbare Evert Bäckström snart smyger sig in i handlingen.

Som soundtrack till läsningen har jag i lurarna den för mig helt obekanta singer-songwritern Caitlin Roses debutalbum Own Side Now. Sparsmakade, tillbakalutade melodiösa country/folk-sånger som i mina öron låter finfina.
Över och ut.

För övrigt är det här världens finaste ballad. Fortfarande och förmodligen för alltid.

Brage ä lagä

Lördag, årets första sommardag, 3200 pers, många i shorts och kortärmat,  i solen på Domnarvsvallen.
Sedan får matchfakta, serietabellen i Superettan och bilden på matchens lirare, den kvickfotade eleganten Robbin Sellin, säga resten.

Richard Yates och Melissa Horn

Jag läser Richard Yates roman »Easter Parade«, jag började på den sent i går kväll och skulle ha sträckläst till gryningen om det inte hade varit för den kommande morgonens tidiga lubbrunda i Mellstas gröna spår, sju komma fem kilometer med backdjävul efter backdjävul efter backdjävul som ger en blodsmak i hela käften och mjölksyra upp till midjan, och fan vet om inte Yates till och med är bättre här än i »Revolutionary Road«, det är Stor Litteratur här som där, men det är hundrafemtio sidor kvar att läsa så än så länge står det och väger mellan dessa två mästerverk, och att jag inte plöjer »Easter Parade« rätt upp och ner nu i kväll heller är helt och hållet Kockens fel, för efter Brages nesliga 2–2-match mot Assyriska tidigare i kväll, där Assyriska kvitterade med två minuter kvar av stopptidens fyra minuter, sa Kocken »du har väl lyssnat på Melissa Horn« och det hade jag ju inte gjort, så när jag kom hem letade jag upp de två album som finns med henne på Spotify och … ja, texterna är så fina så fina  att jag ideligen får lägga Yatesboken åt sidan en stund, släcka läslämpan och sitta och blunda.

Ja, det var väl bara det jag hade på hjärtat. I hjärtat, i själen, inom mig.
Alltså Richard Yates och Melissa Horn.
Det vore en dumhet av dig att missa Richard Yates och Melissa Horn.

»Lät du henne komma närmre»

Ställ Dan Brown vid skampålen plus Ps

Boxarn, inte nog med att han är den muskulösaste, hårdast tränade och konditionsstarkaste jycken på den här sidan om Ol’ Man River – nu kör vi också helt Utan Koppel, inte ens halsband, på våra expeditioner.
Hanhundar som man förr trodde att Boxarn, vilt krängande i kopplet, ville slita strupen av när vi mötte bryr han sig inte ens om. Vi bara knallar förbi, Boxarn lös och ledig med huvudet i höjd med mitt vänstra knä.
»Jag bryr mig väl inte ett skit om dig«, ser han ut att tyst säga till sina forna dödsfiender.

Otroligt, jag förstår inte hur det gick till och att det kunde vara så lätt. Och hundarna, de kopplade, som vi möter håller sig också lika lugna som Boxarn.
Deras mattar och hussar är lika häpna som jag. Minst lika häpna.
Fråga mig inte hur det gick till.

***
Har du läst »Da Vinci-koden« behöver du inte bry dig om att läsa uppföljaren »Den förlorade symbolen«. Det handlar om samma lika bok. Tom spänning och ideliga cliffhangers som får en att jaga vidare får att få veta hur det ska gå.
Vid jaktens slut sitter man där och känner sig lurad och bestulen på de timmar det tagit att läsa en bok fylld av pappfigurer, orimligheter och ett slut som Dan Brown borde stå vid skampålen för.

***
Det är tredje spåret, »Silly lover«,  på Fibes, Oh Fibes! album 1987 som avslöjar Fibes, Oh Fibes! som Prefab Sprout light.

***
Massa böcker jag ville tipsa om blev det ju inga tips om när det lades sten istället för att blogga. Till exempel Marcus Grahns nya bok »Men det här är det väl dumt att slänga? Finfin krönikesamling som i slutänden visar sig blivit till en utvecklingsroman. Du kan läsa mer om den här.

***
En del av mig gillar inte att skriva det här, jag vill ju att skivbutikerna ska leva vidare, men faktum är att jag inte har köpt mer än ett par tre cd-skivor sedan jag för ett år sedan skaffade mig ett premiumkonto hos Spotify. Så gott som varenda ny skiva jag under den tiden har läst om eller på annat vis hört talas om och känt att jag ville skaffa har jag ju funnit att jag redan »har«.
Så jag tvekar inte ett ögonblick nu när det är dags att förnya abonnemanget, särskilt nu som ljudet är förbättrat, nya skivor finns innan de ens finns i handeln och det går att tanka ner sina spellistor i podden och spela offline.
Aldrig har väl nittionio spänn i månaden känts vettigare investerade.
Nu väntar jag bara på att den där spotifyvarianten för film, vad den nu heter, ska släppas. Själv har jag föranmält mitt intresse.

***
En av alla nya böcker jag har på nattygsbordet är  Philip Normans biografi »John Lennon«. Att den har legat där några veckor nu utan att ännu vara utläst får ni tolka som ni vill.

***
Hur fan kan de skriva att Kents nya är bra?

***
Nu är Brage bara ett snäpp från där Brage hör hemma.

***
Sån halsduk som Erik Hamrén har hade jag redan för två år sen.

***
Ni som kommenterar såna här bloggposter på facebook – snälla, lägg kommentarerna här istället. Jag har nog dåligt samvete för att jag år dålig på att svara på kommentarer på ett ställe.

***
Lagd sten ligger.

***
Tror ni mig inte? Låt mig då påminna er om att det fanns en tid då även de skarpaste hjärnor ansåg att jorden var platt.

***
Häng on.

***

Ps: Visst ja, glömde spellistan jag lyssnar på just nu. Här är den. Från vissa håll och kanter underskattad och baktalad blåögd soulpop som dock alltid haft en hedersplats i den här bloggens skivhyllor.

 

 

 

Brage i topp

Brage spöar Gröndal med 5–2 hemma på Domnarvsvallen och Norrettans tabell ser så här trevlig ut.

Dylan på Spotify och Brage på Vallen

Nu ska visst alla med Spotify kunna lyssna på nya Bob Dylan-albumet. Gör det. Skivan är rätt bra, 3,5 points av 5 möjliga. Med lite bättre melodier hade jag gett den en fyra.
Själv ska jag till Domnarvsvallen och njuta av när Brage i hemmapremiären spöar Västerås.
2–0. Minst.