Bodil vinner bloggtävlingen

»Jag vill skämmas ihjäl men så lätt slipper jag inte undan.«

Jag menar, hur ska man ha en chans mot en som hittar sådana uttryck, kommer upp med slika oneliners.
Den som ovan citeras är Bodil Malmsten, och hon råkar ju vara en av Halvars huvudsakers fyra konkurrenter i den häringa bloggtävlingen.
Så tro mig, när jag säger att Bodil kommer att vinna. Jag har själv röstat på henne,

Tonvis med kullersten, miljontals lindlöv, finfina boktips, sista ciggen och spikmattor

Jag har fortfarande hela häcken full med att försöka få klart det mastodontiska – ja, en del skulle nog säga idiotiska – trädgårdsprojektet innan tjälen går i marken.
Nu börjar också löven, vi pratar miljontals här, från de sex gamla lindarna på tomten att blanda sig i leken och ställa till med bekymmer. Alla som försökt sätta kullerstenar i sättsand uppblandad med en sörja av löv och kvistar vet att det är en syssla som inte är att leka med.
Speciellt som det handlar om tjugofyra ton stenjävlar som ska ner i den där sättsanden.

Jobbar och sover – det känns som att det är allt jag gör och allt jag hinner.
Blogga är inte att tänka på. Inte än på ett bra tag.
Det enda övriga som hinns och orkas med innan jag tidigt om kvällarna faller i medvetslös sömn är bokläsning. Peter Robinsons senaste, »Mörkrets alla färger«, fann jag inte vara någon av de bättre i Alan Banks-serien. Efter den har jag haft betydligt större läsnöje av de här:
Bodil Malmstens »De från norr kommande leoparderna« (Modernista).
Claes Hylingers »Utan ärende« (Albert Bonniers).
Arnaldur Indridasons »Frostnätter« (Norstedts).
Göran Greiders »Katterna kommer in från mörkret« (Albert Bonniers).
Ta det som fyra högklassiga lästips i de vinande höstvindarna.

Och nu, när klockan är nio på kvällen, är det hög tid för en ledbruten stenläggare att krypa till sängs på spikmattan med den bok som kan vara den allra finfinaste av  höstens alla nya böcker.
»Den sista cigarretten« (Albert Bonniers) av – taram taram – Klas Östergren.

På tal om det så rökte jag själv min sista cigg för inte så länge sen.
Nu igen.
Jag vet så här på rak arm ingen som har slutat röka, och snusa, lika många gånger som jag har.

* * *
»Bäst smakar sill och potatis när man brottats med en stendjävul hela dagen …
Och det skall inte knusslas med lök på sillen.«
- Werner Aspenström

Till sist: För att vara en produkt som syftar till sinnesro omges spikmattan av märkvärdigt mycket bråk.

Kort och gott om ditt och datt

Granarna var vita, snöbehängda, när Boxarn och jag pulsade bort till älvkröken i dag. Riktig vinter, gammeldags.
Jag gick i den där mjuka snön bland mina tankar, dessa långsamt kringdrivande associationer. Kort och gott om ditt och datt.
Joni Michell sjöng i poddens lurar.
It’s lifes illusions I recall
I really don’t know life at all
Jag var beredd att hålla med henne.

Och när vi kom hem skrev jag ner en del av de där tankarna i min svarta Moleskine och såg att John Lennon hade varit där och sagt:
Jag skriver om mig själv för att jag kan mig själv bäst.
Jag var beredd att hålla med honom.

* * *
Ensam är ett vackert ord. Förutsatt att man är ensam ensam, och inte i sällskap eller ensam i ett sammanhang.

* * *
Allt är tillåtet i kärlek och journalistik.

* * *
Expressens Pamela Andersson ger Per Fosshaug epitetet »bandydåren«.
Hey, Pamela – har du missat att Fosshaug berättat att han har diagnosen adhd?

* * *
Ni minns att jag har skrivit om min smärtgräns när det gäller böcker. Trettio sidor ger jag en bok – har den inte lyckats fånga mig vid det laget börjar jag på en ny.
Senaste exemplet på det är Carl-Johan Vallgrens nya roman »Kunzelmann & Kunzelmann« (Albert Bonniers). Men när jag nu ser att det i nästan alla recensioner påpekas hur illa den börjar men att den tar sig får man kanske ge den en ny chans.

* * *
»Har ni också tagit ut semester den här veckan för att följa bandy-VM så där riktigt ordentligt? SVT gör ju en storstatsning på alla de idrotter som ingen annan vill ha, hatten av för den inställningen. I vår sänder man 40 timmar direkt från casting-VM, och sedan blir det 80 timmar från norska slutspelet i vattenpolo. Gräjt.«
- DNs tv-krönikör Johan Croneman vågar sätta sin lit till de 30 procent av läsarna som förstår ironi.

* * *
Ända sedan förra helgen har jag tänkt tipsa om Mark Billinghams nya i Tom Thorne-serien, »Dödsbud« (Minotaur), men glömmer hela tiden bort det.

* * *
Nyligen läste jag det igen, eller om jag hörde det på radion, nån som skrev eller sa nånting om »Hemingways hårdkokta stil«.
Hur seglivad kan en myt bli?
Papa skriver inte hårdkokt. Han skriver mjukt, han skriver vackert.

* * *
»Varför dricker du? För att jag är ledsen. Varför är du ledsen? För att jag dricker.«
- Jhonny, The Juke Box Man, har ett fyllesnack med sig själv i Åke Edwardsons »Jukebox« – en bok i ljust minne bevarad.

* * *
»I min ålder vill man inte se bra ut för sin ålder.
Ansiktslyftning?
Jag orkar inte ens lyfta en matkasse.«
- Bodil Malmsten på sin blogg.

* * *
Varför ger jag en bok bara trettio sidor? Därför att jag inte längre har någon recensionsplikt och det finns så mycket goda böcker att det inte finns någon anledning att läsa illa skrivna. Jag läser för att det är en njutning att läsa och jag läser bara det som är en njutning att läsa.

* * *
»Den som inte är beredd att vara ensam ska inte heller ge sig ut på jakt efter friheten.«
- Schopenhauer

* * *
Klipp från Lasse Anrells Floskeltoppen i Aftonbladet:
»Jag ramlar inte längre ut, full, från bilar utan trosor«.
Victoria Silvstedt i Aftonbladet.se, avd Mycket upplyftande kommaterings- meningsuppbyggnads- och syftningsfelsextravaganza, allt i ett.

* * *
Självcensur – detta skammens hot mot yttrandefriheten.

* * *
Nu är det »Two hearts« med The Jayhawks.

* * *
Jag gömde mig i ölen och i drömmarna.

* * *
Har jag tipsat om Mark Billinghams »Dödsbud» nu?

* * *
Jag gick i den där snön och tänkte på att göra om skrivarstugan till en ateljé. Vara därute några timmar om dan på somrarna och måla med fönstret och dörren öppen och musik på hög volym.

* * *
Och nu är det »Either way« med Wilco.

* * *
Det finns inga ateister i skyttegravar.

* * *
Att upprepa någonting gång på gång gör det inte sant eller ens sannare.

* * *
När jag drack, då drack jag oftast mer än jag hade tänkt mig och gjorde och sa galna grejer. Jag insåg att sånt var väldigt kul när jag var arton och tills jag var tjugo nånting, men inte så kul när man var fyrtio.
Att dricka tillförde inget till mitt liv längre, så jag tröttnade på det.

Andreas Kleerup skriver i kväll, söndag, på debattsajten Newsmill om konstnärer och stimulantia. »Vissa röker tobak. Andra röker annat. / … / Testa snus. Att sätta sig över folk som Vet att de har problem när du själv är slav under Nikotin-devil är bara tunt.«

* * *
alla mina drömmar
har gått i uppfyllelse
jag skriver det här till er
som tvivlar på att ni behöver mig
- Bruno K. Öijer

* * *
Sådärja. Förutsatt att allt det här hänger ihop – vilket jag själv är alldeles säker på – så slutar vi här för den här gången.

* * *
Häng on.

Bloggvärldens underbara nördar

Ni tycker att jag tjatar om en del. Jag vet ju inte, ni sitter pratsamma som Rain Man därute, men ni tycker nog det.
Ni har alldeles rätt.
Plura, Bodil, Lundell, Lucinda, Dylan, Connelly, Hylinger, Lehane, Pelecanos, Rankin, Auster, Papa, Slas, all den där (och nu citerar jag en bloggkommentator) »negermusiken«…
Jamen det är ingenting.
Ingenting.
Titta här – en blogg om ENBART Bob Dylan.
Bob Dylan Bob Dylan Bob Dylan.
Tockna underbara nördar det finns därute. Det är slikt som gör bloggen till den bästa uppfinningen sedan soulmusiken.
Känner jag mig mallig över att några av de där vuxna pojkarna – självfallet är det män – som dagligen hänger på Dylanbloggen också har hittat hit?
Sminkade sig Carolina Gynning i morse?

* * *

Redan efter powerwalken med Boxarn i morse stekte jag tjocka revbensspjäll (49,90 kilot eller om det rent av var 39.90) i ugnen, och gjorde tjock gräddsås på stekskyn. Detta listiga upplägg skaffade mig så pass med seriös bloggtid att jag nu kan ta den kloka Skatans råd här bland kommentarerna och hushålla med allt detta klotter i Moleskinen.

* * *

I Aftonbladets recension kallar Torsten Kälvemark Dennis Lehanes »Ett land i gryningen« för en »mäktig krönika om ras och klass«.
Själv satt jag lika förhäxad i läsfåtöljen över den sista tredjedelen som jag gjorde över den första. Under jullovet kan det bli så att jag, trots min knaggliga skolengelska, ger mig på Lehanebumlingen också i original. Ett par recensenter har ju klagat på översättningen.

* * *

Bygger blott på blädder från Pressbyrån och hem – men nog känns nya bokmagasinen Vi Läser som femtionio välinvesterade kronor.

* * *

Borlänge Tidnings nöjesredaktör Anders Gustafsson har bevisligen överlevt ett möte med Jerry Lee Lewis i London.
Över ett BT-uppslag berättar The Killer, 73, känd för att käka journalister redan till frukost, bland annat att han inte rört spriten på tjugo år och om den nya skiva han jobbar med i inspelningsstudion.
Ett country- och bluesinfluerat album med gästinhopp av sådana som Mick Jagger och Keith Richards.
»Jag tycker att den är en av de bästa jag gjort«, säger Jerry Lee Lewis. »Den har många Kris Kristofferson-låtar, fem sex stycken.«
Om det är covers på Kristoffersonlåtar eller låtar Krisofferson skrivit åt The Killer, det framgår inte av intervjun.

* * *

Jag vågar nu inte glömma livremmen när jag går ut. Utan den ramlar brallorna ner till fotknölarna.
* * *

Tidningarna recenserar i dag Anette Kullenbergs biografi över Marianne Höök: »Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet«.
Nästan idel lovord. Som man anade.
För den intresserade: här och här.
Varför blir förresten ens intresse för biografier större och större med åren? Jag vet ju inte hur det är med er, ni är ju Rain Man, men åtminstone är det så med mig. Slukar vartenda levnadsöde jag kommer över.

* * *

Matdroppet däruppe – ni noterade väl revbensspjällen. Hemtrampat äppelmos till.

* * *

Man får sannerligen hoppas att den bloggläsare som hade ilskna invändningar kring ens anspråkslösa anmälan av Bodil Malmstens »Sista boken från Finistére« inte läser Dan Jönssons DN-recension av Bodilboken.
Han gör samma reflexion som jag gjorde över hur märkligt Bodil laborerar med hur det ligger till med bokens jag och geografi. Verklig eller fiktiv eller bådadera eller, ja … man får lite mjäll där.
Inte för att jag Egentligen Bryr Mig Om hur landet ligger på den fronten, utan därför att jag inte kan förstå varför författar-Bodil – eller om det nu är bok-Bodil – gång på gång på gång Själv Väljer att göra affär av det.
Mycket märkligt.
Aftonbladets Lennart Bromander håller sig sval till Bodils självömkan inför den flytt från Finistére hon inte avslöjar orsaken till.
Och i SvDs på det stora hela taget positiva recension så noterar jag hur Paulina Helgeson, liksom Aftis Bromander, undviker att genrebestämma »Sista boken från Finiéstere«. Jag ville ju heller inte kalla den för en regelrätt roman.

* * *

Jo, så är det. Ju mindre tid man har, desto längre skriver man. Alla yrkesskribenters djungelordspråk.

* * *

I en deckarkrönika i Dalarnas Tidningar en gång kritiserade jag den kronologiska röran i förlagens utgivning av översatt kriminallitteratur. Jag syftade på krimböcker som ingår i en serie. Exempel på oskicket är översättningen av Dennis Lehane, Ian Rankin och Reginald Hill.
En jag inte fick med den gången var Peter Robinson. I en kommentar här i bloggen för en tid sedan påpekades att Robinsons senaste i Alan Banks-serien, »Kall som graven«, är gammal som graven. Och ur ett briljant mejl i eftermiddags från Ola i Skåne om böcker och musik klipper jag följande från e-brevets litterära avdelning.

»Såg att du återfunnit deckarsuget. Då måste du läsa Reginald Hills ›Främlingars hus‹, minst lika bra som Peter Robinson. Samma förlag, dessutom, suveräna Minotaur. Tyvärr gör förlaget en miss när de i höst ger ut Peter Robinsons nio år gamla ›Kall som graven‹. Alan Banks slutade att dricka rökiga whiskyn Laphroig när hans hus brann ned för ett par böcker sedan. Men nu sitter han ändå där med en Laphroig framför sig i ›Kall som graven‹.
Bokserier ska ges ut i rätt ordning, inte som i Dennis Lehanes fall där fjärde boken om Kenzie/Gennaro blev den första på svenska. Eller som i Ian Rankins fall där förlaget började med nian i serien, ›Svarta sinnen‹, som förvisso är en av de bästa deckarna geonom tiderna.«

Och det är inte bara bloggkommentatorn, mejlaren Ola och jag själv som ser på det här som kriminellt allvarligt. Den fenomenalt deckarkunniga Lotta Olsson tar nu upp samma sak i sin DN-recension av just Peter Robinsons »Kall som graven«.

* * *

Äppelmoset kom från grannen Ann-Britt. Lika fullt hemtrampat. Jag ljuger aldrig, finns alltid ett korn av sanning i allt jag skriver.

* * *

I sitt mejl upplyser Ola dessutom att den där tjejen med (förlåt igen, mamma) kåt röst som växelsjunger med Stuart Staples i Tindersticks-låten »Travelling Lights« inte är någon mindre än Carla Torgerson, sångerskan i grymma Seattlebandet The Walkabouts.
»Train Leaves at Eight« och »Satisfied Mind« heter mina två album med Walkabouts och det finns fler som jag nu efter Olas påminnelse ska skaffa.
Det där var ingen upplysning.
Det där var en marschorder till närmsta ställe där du skaffar din musik.

* * *

Här ser man. Jag kan också sluta när jag är klar. Det är åtminstone så jag tyder er dånande tystnad de senaste dagarna. Ni vill att jag bloggar kortare och det här blev nog kort fast det är långt ändå.

Han sjöng sorgsna sånger och drunknade i whisky

Jag tycks vara inne i en singer-songwriterperiod nu. I går var det bara Lucinda. I dag en annan av genrens bjässar: Townes Van Zandt, han som sjöng sorgsna sånger och drunknade i whisky, den Bob Dylan håller högst av dem alla.
Singer-songwriter, jag tycker inte om att det inte finns en svensk term.
Man vill ju i möjligaste mån hålla sig till ärans och hjältarnas.
Enligt wikipedia är det jag inte hittar något icke utrikiska för:
»En musikterm som syftar på en artist som framför musik denne själv skrivit, och begreppet har senare kommit att klassas som musikgenre. Detta skiljer sig mot artister som främst är sångare; till exempel Elvis Presley.«
Då vet vi det.
Då vet vi vad vi pratar om.

Som musik under arbetet har jag nu i skrivarstugans cd-spelare Townes Van Zandts omistliga andra album, Our Mother The Mountain.
Det är på den hans enligt min mening vackraste sång, »Tecumseh Valley«, finns. I originalskick. Sången finns med också på första skivan, For the Sake of the Song. Men där har originalraden »So she turned to whorin’ out on the streets / With all the lust inside her« ändrats.
Till det fegare »So she turned to walkin’ down the road / From all the hate inside her.«

Men det var inte Townes Van Zandt själv som fegade ur. Han var som vanligt packad och lät sig manipuleras av producenten, Kevin Eggers. Det var han som var fegisen, moralisten.
Så jag kan hux flux sånt här?
Jag har plötsligt blivit en sån magnifik nörd?
Nej.
Jag har förstås läst det i en bok.
Mer om det tar vi om en stund.

* * *

I dag har det blivit för många cigg. På tok för många.
Dubbla plåster på i morgon.

* * *

Boxarn och jag börjar dagen med vidrig backlubbning i trakterna av stället där Ol’ Man River gör en krök.
När vi efteråt stretchar och situppar och armhäver och grejar och har oss på den gistna bryggan, ser jag att den hårda blåsten har slitit vartenda löv av björkarna. Det är i sådana stunder man inser att november är nära.
Väldigt nära.

* * *

Intressant boksläpp i dag: Anette Kullenbergs biografi om Marianne Höök. Med tuffa titeln »Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet.«
Känns spännande. Kullenberg har jag alltid varit svag för, och Höök vet jag inte mycket om. Inte mer än att hon var något av en stjärnjournalist och tog sitt liv.
Men bara boktiteln säger ju en hel del.

* * *

Trettio sidor. Förr var det femtio sidor. Men man blir bara äldre. Så nu har jag sänkt min smärtgräns till att gå vid trettio sidor.
Den bok som inte har lyckats fånga mig vid det laget … ja, livet är för kort och de goda böckerna är för många.
Hur många sidor är ni andra beredda att ge en bok?

* * *

Det är inte i cd:n jag spelar Townes Van Zandt. Med hjälp av en vit plastmojäng i vägguttaget (fråga mig inte om det, fråga Johan, som satt dit den) kan jag lyssna på Macbookens låtbibliotek i stereoanläggningen.
Trådlöst.
Till The Boxers fasa. Han ligger ju på golvet mellan de stora Jamohögtalarna.
Fast den det är nu, den får honom att bli våtögd: »Tecumseh Valley«, Van Zandts kanske finaste och sorgsnaste stund.

* * *

I torsdags kom årets tredje nummer av deckartidskriften Jury. I ledaren på sidan 4 meddelar ansvarige utgivaren och förläggaren Bertil R. Widerberg att det är sista numret. Efter 37 år läggs Jury ner.
Tråkigt besked.
Kriminellt tråkigt

* * *
Det är förstås för att en viss blogg har skrivit så mycket om den som Michael Connellys nya »The Brass Verdict« gick rätt upp i topp på New York Times bestsellerlista.

HARDCOVER FICTION
Top 5 at a Glance
1. THE BRASS VERDICT, by Michael Connelly
2. THE LUCKY ONE, by Nicholas Sparks
3. THE STORY OF EDGAR SAWTELLE, by David Wroblewski
4. A LION AMONG MEN, by Gregory Maguire
5. A MOST WANTED MAN, by John le Carré

* * *

I dag, alltså måndag, kom första numret av Vi Läser – nytt magasin med sloganen »För dig som älskar böcker«. Det gör jag. Ju. Men fastän det, som man säger, i skrivande stund är sen måndag kväll har jag ännu inte pallrat mig iväg och köpt det.
Och jag vet inte så mycket mer om saken än det man kan läser sig till i DN. Att Vi Läser främst siktar på lösnummerförsäljning och ges ut av redaktionen på KF-ägda tidningen Vi. Första numret har som omslagsbild Bodil Malmsten i rosa munktröja, och inne i tidningen författarintervjuer och reportage men inga recensioner. Kommer med sitt andra nummer till våren och det är ännu inte riktigt klart hur ofta den sedan ska ges ut.
Allt alltså enligt Dagens Nyheter.

* * *

»Jag har varit bakis och haft ångest. Bakisångest. Det är märkligt att man ibland får ångest av alkoholen. Jag var inte alls för full går.«
Stureplansbimbon Katrin Zytomierska på sin blogg (citerat av Expressen).
Alltså den Zytomierska som kallade den sedan flera år helt nyktre Marcus Birro för ett »fyllo«.

* * *

En av alla dem som trampat i Townes Van Zandts fotspår är Steve Earle. I Van Zandt-biografin »To Live’s to Fly: The Ballad of the Late, Great Townes Van Zandt« av John Kruths, en bok som kom förra året (och borde vara något för Fredrik Öster på Reverb förlag att låta Lennart Persson översätta), kan man läsa vad Townes svarade på Steve Earles ökända uttalande:
»Townes Van Zandt är den bäste låtskrivaren i världen och jag skulle ställa mig i mina cowboyboots på Bob Dylans soffbord och säga det.«
Den som vill veta vad Townes svarade på det får traggla sig igenom några kortisar till. Det där var en teaser för att ni inte ska sticka till någon annan blogg, där folk blir klara nån gång och inte skriver så här förbannat långt.

* * *

Aftonbladets stort uppslagna reportage om pojkarna som hatar, barnen som handlar med knark och är beredda att skjuta poliser, är ruggig men alldeles nödvändig läsning.
De bor inte bara i Göteborg, de där barnen. De finns omkring oss var vi än bor, men vi blundar och vill inte se dem förrän de har vuxit upp till sådana som dealar knark och skjuter snutar.

* * *
Och på plats 13 på New York Times-listan ligger en blågul deckare.
13 THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO, by Stieg Larsson. (Knopf, $24.95.) A hacker and a journalist investigate the disappearance of an octogenarian’s niece 40 years ago.

* * *

Tänk att man aldrig lär sig göra som Ingemar Unge skriver i förordet till Slas kåserisamling »Årstider och åsikter« att Slas gör.
»Slas slutar när han är klar. Det är inte alla som gör det.«

* * *

Kanske ska man ta bloggledigt på måndagar. Få orkar bry sig, ännu färre orkar skriva kommentarer och mejl.
Eller också är det så att man själv inte orkar skriva så att nån bryr sig om att orka.

* * *

Vill man ha ännu mer efter skildringen av Townes Van Zandts minst sagt självdestruktiva liv i John Kruths biografi, kan man i dvd-filmen »Heartworn Highways« se Van Zandt gå omkring i en oavbruten whiskyfylla. När spriten till sist tog honom, på nyårsdagen 1997, var han 52 år gammal. De närmaste vännerna sa att det var ett besked de hade fruktat i trettio år.

* * *

Det kan också vara det här kickskrivandet som gör att blogginläggen blir så långa att folk inte orkar läsa. Skulle vara intressant att höra vad fler än några få tycker.

* * *

En bra samling för den som är nyfiken på Townes Van Zandt är »Drama Falls Like Teardrops«. En 2 cd med sammanlagt 36 av hans episka och naket lyriska sånger, där desperationen och smärtan är huvudingredienserna.
Jag hittar den inte hos Amazon.com. Men min kompis Ingemar Magnusson på Folk & Rock har den nog. Annars fixar han fram den. Alla gånger. Mejla honom bara, om du bor långt från Borlänge. Eller ring: 0243-84388. Hälsa från mig.

* * *

Townes Van Zandts svar?
»Jag har sett Bob Dylans livvakter. Steve Earle skulle inte komma närheten av det bordet.«

* * *

Caroline i »Tecumseh Valley«, hon som »… turned to whorin’ out on the streets / With all the lust inside her«, är gruvarbetardottern som är så vacker att »sunshine walked beside her« när hon vandrar över bergen för att hitta ett arbete. Hon sparar nästan allt hon tjänar, men hennes far hinner dö.

The name she gave was Caroline
Daughter of a miner
Her ways were free
It seemed to me
That sunshine walked beside her

She came from Spencer
Across the hill
She said her pa had sent her
cause the coal was low
And soon the snow
Would turn the skies to winter

She said she’d come
To look for work
She was not seeking favors
And for a dime a day
And a place to stay
She’d turn those hands to labor

But the times were hard, lord,
The jobs were few
All through Tecumseh Valley
But she asked around
And a job she found
Tending bar at Gypsy Sally’s

She saved enough to get back home
When spring replaced the winter
But her dreams were denied
Her pa had died
The word come down from Spencer

So she turned to whorin’ out on the streets
With all the lust inside her
And it was many a man
Returned again
To lay himself beside her

They found her down beneath the stairs
That led to Gypsy Sally’s
In her hand when she died
Was a note that cried
Fare thee well… Tecumseh Valley

The name she gave was Caroline
Daughter of a miner
Her ways were free
It seemed to me
That sunshine walked beside her

Barnsliga vuxna män, fläsklägg och rotmos & grejs och mojs

Jag får rätt mycket mejl, jag är skitglad, men det är också många skitmejl, och nu menar jag viagra – slikt behöver inte den nyktre – och östeuropeiska kvinnor och sånt grejs och sånt mojs.
Så det händer, en och annan gång, att även nåt av era mejl blurpar med när grejset och mojset klickas iväg till papperskorgen nere i högra hörnet på min vita Macbook.

Det var just precis vad som hände med Malin EA:s mejl, där hon meddelade den adress till vilken Johanne Hildebrandts bok skulle skickas, och nu känner jag på mig att det nog snart kommer en klyscha, men det handlar även denna stjärnglittrande och månbelysta kväll härute i Halvars huvudsakers redaktion i den ockragula skrivarstugan med dalaröda knutar om kickskrivande, finns inte något som helst utrymme för grunnande på poetiska metaforer, och sent som fan är det, jag har haft en jävla dag, så jag Frös Till Is när jag hade skrivit en hälsning i boken och packat ner »Älskade krig« i den vadderade gröna påsen och gick till mailens inkorg för att vara listig och på HP Laser Jet-printern skriva ut Malins mejl och från det med redaktionssaxen klippa ut stället där hennes namn och adress stod och därefter med redaktionslimstiftet klistra fast den lappen i det vita adressfältet på den gröna bokpåsen men i inkorgen: noll mejl från Malin EA.
Döm Om Min Förskräckelse!!!
Emellertid.
Jag hade inte tömt Macbookens papperskorg.
Så boken är nu på väg till Huskvarna, Malin.
Eller om det blev till Husqvarna.

* * *

Hur mycket mer måste man tjata om Bodil Malmsten innan folk förstår att man SER den »stilistiska förträffligheten« i hennes författarskap.
För Bodils skull, jag skulle ju nästan kunna tänka mig att bli full för Bodils skull.

* * *

Två Marabou Lakrits i dag.
Coca-Cola till den ena.
Fanta till den andra.
Lubbaren kan äta och dricka vad som helst. Inte en
fettfläck ges chansen att få fäste.

* * *

»Jag spelar mig själv med förbluffande trovärdighet«.
Bodil Malmsten; »Sista boken från Finistère«

* * *

Rimmad fläsklägg och rotmos, hemstampat av en viss bloggredaktör, har också ätits idag.
Fortfarande med en mage platt som teven.

* * *

Den fanns alltså, den där widgeten som visar låttexter iTunes. Tack och bock, Erik.
Mac är bäst.

* * *

»Och jag tänkte på Bodil Malmsten, hon bor också längst ut på jorden. Våra liv korsade varandra ett tag, vi brukade ses över borden.
Vi drack vin och spelade TP, du var rödhårig och längtade bort. Jag tror jag brukade vinna för det mesta, jag visste ju mer om sport.
Hon kanske är som jag, man har alla och inga vänner. Men hon hade alltid ett gott ord om vad som kom ur mina händer.
Och just ikväll var det en tv-minut om din nya bok som har kommit ut. Tack för din födelsedag i Cornwall och och middagen och promenaden till Lands End.
Jag vet inte vad som är viktigt, men jag tänker på dig ibland.«
»Blues för Bodil Malmsten«; Eldkvarn, Svart blogg

* * *

Dagens boksläpp: Dennis Lehanes »Ett land i gryningen« (Bonniers). Jag har inte hunnit läsa den. Tyvärr. Djungeltrummorna pratar om att det är den intressantaste Lehane sedan »Rött regn« och »Patient 67«.
Ingen Kenzie och Gennaro-deckare den här gången, utan en politisk thriller som utspelar sig i Boston i slutet av första världskriget.
Kommer att bli min helgläsning.
Om lövkrattningen kan delegeras.

* * *
Jag sov dåligt, jag vaknade Med Ett Ryck (hej, Hill), och som de slitna klyschornas Paganini man är i dag kände jag hur de Kalla Kårarna drog över nacken och ryggen.
Snaggen ställde sig rätt upp.
Jag visste vad det var.
Det var det där vi pratade om i går.
Det var den där djävulen inuti mig.
Den sjuke jävulen inom en hade inte kommit till ro därför att ens friska jag inte hade kontrollerat stavningen på Kerouac.

Återfall. Hela jag insjuknade redan på sängkanten. Fan och helvete – hur många hann upptäcka det innan jag hann ner till Macbooken och ändra?
Flera hundra Måste Ha Sett Det (hej, Benke).
Så länge som jag sov dåligt.
Jag satt ju uppe till nästan fyra i morse och läste och bläddrade och tittade på bilder i den nya boken »Texter & historier från den stora landsvägen« av Plura Jonsson & Eldkvarn (Norstedts).

Ni som har hängt här ett tag vet vad jag anser om utropstecken.
Men vilken bok!
Stort presentboksformat. Som såna där de i vissa hem låter ligga framme på de tunga stenborden i salongen för att imponera på gästerna.
Fast just den här är en bok för en landsortsgrabb. Jag är vad jag är, en landsortsgrabb. Den har ju inte första recensionsdag än på ett tag men jag tänker inte recensera den. Bara prata om den lite så här i största allmänhet så har jag ingenting sagt.

* * *

Jan Gradvall har uppdaterat sin guldgruva till hemsida. Med bland annat den DN-artikel från i lördags där han med en ny David Bowie-bok i rockfickan åker till Berlin för att följa varje steg Bowie och Iggy Pop tog där under den duons kreativa Berlinperiod på 1970-talet, åren då de klassiska albumen Low, Heroes, The Idiot och Lust for Life, fyra hörnstenar i min egen gamla lp-samling, släpptes.

* * *

Det är inte bara låttexter och ackordsanalyser ur den stora Eldkvarnkatalogen, det är knäckande bilder i svartvitt och fyrfärg och det är texter av Plura och Clara, Leif Nylén, Wenche Arnesen, Claes Carlsson, Lennart Persson, Werner Modiggård, Kajsa Grytt, Kjell Andersson, Håkan Hellström, Bodil Malmsten, Mauro Scocco, Tony Thorén, Jesper Lindberg, Pär Wickholm, Peter LeMarc, Sophie Zelmani, Tina Axelsson, Mikael Ringlander, Rolf-Otto Eriksen, Marie Jungstedt, Jari Haapalainen och Andres Lokko.
Och säkert nån mer som jag missade.
Så jag satt uppe.

* * *

TV 4. Hur osäkra på en skala är cheferna där?

* * *

Hur barnslig är det tillåtet för en vuxen karl, övermogen, att vara? Som vore man kvar i pojkrummet går jag i spinn av en sån där bok som den här om Eldkvarns liv och sitter nu här och skriver och spelar Eldkvarnalbumen så att The Boxer för länge sen har tagit betäckning inne i boningshuset och rutorna härute i skrivarstugan buktar av volymtrycket när Nisse Hellberg sjunger »Nere på klubben« på den där hyllnings-cd:n »Plura 50« och minnena som förknippas med de där sångerna väller över en.
Blundar jag, kan jag höra knastret från lp-skivorna och se hur omslagen såg ut.

* * *

Onsdag är skivsläpparedagen, det har till och med Borlänge Tidning upptäckt nu. Jag bryr mig inte som förr längre.
Har man blivit gammal då?

* * *

Nu sjunger Peter LeMarc och Mauro Scocco »3:ans spårvagn«, den som går genom ljuva livet, där en del gator går åt helvete och andra till himlen.
Precis så är det ju med livet.

* * *

Belinda Olsson tar sig som krönikör. I onsdagens Aftonbladet skriver hon bra om tv-kvinnornas utseendefixering.
Men sluta banta, Belinda.
En timmes lubbning tre gånger i veckan och man kan äta vad som helst. Allting.

* * *

Dagens bloggare: tug. Firar 400 inlägg just i dag, ja igår då, och celebrerar det med en exklusiv Oskar on Oskar-intervju med bloggens författare Oskar Klingborn – ung man med absolut gehör för språket och den sortens ironi skribenter är beredda att gå över lik för att skaffa sig.

* * *

Spår 10 nu. Åh. Kajsa Grytt.»En kärlekshistoria«.
Den Kajsa som Plura sjunger om i den där Bodil Malmstenbluesen på »Svart blogg«:

»Och Kajsa, Kajsa, Kajsa, vi hade några vilda år.
Allt ordnade sig till slut, vi fick inga djupare sår.
Jag tog nattfärjan till Gotland, påtänd, full och ful
och på nåt sätt kom jag till Fårö där du repa med Tant Strul.
Jag gjorde någon illa, sen gjorde du likadant mot mig.
Först skulle några år av våra liv passera, när jag var din kille och du min tjej.
Jag vet inte vad som är viktigt, men jag tänker på dig ibland.«

* * *

Räknar jag rätt så är det i dag 83:e gången bara i år som Expressens tekniknisse Fredrik Eklund publicerar sin gamla »Snabba-upp-din-dator-på-xxx-minuter«-artikel.
Hans jobb skulle man ha.

* * *

Kan bli mer matdropp här framöver.
Men räkna inte med det.
Glömmer det hela tiden.

* * *

Och nu då, sista spåret, lyssna: Charlotte Berg i »Ikväll stannar jag hos dig« i en inspelning skörare än isen på vattenpölarna en tidig morgon i slutet av oktober.

Det känns perfekt att slippa vara perfekt

Bodil Malmsten, i den där nyutkomna boken som kortrecenseras en bit ner här i bloggspalten, där säger hon att hon sysslar med » . . . förstörande, sönderskrivande, petande och slakt av ursprungstext som dög som den var.
Det är ett helvete, det är fruktansvärt.«
Skriver hon.
Halvar says: välkommen i klubben, Bodil.
Medlemskrav: man ska ha papper på att man är perfektionist.

Huh – när jag läste vad Bodil skrev, jag fick ont i magen.
Det är för att slippa må så, det är därför jag skriver som jag gör här i bloggen.
Jag läser ju nyöversättningen av Kerouacs »På väg« (hette inte den första översättningen »På drift«, förresten?, så jag vill gärna kalla det för kickwriting, det låter så tufft.
Alltså det snabba, spontana, lustfyllda sätt jag har bestämt mig för att bloggskriva på. Nackdelen med den metoden är att det ibland går För Fort. Tanken hinner inte med alla gånger.
Det ber jag om ursäkt för.
Men jag tänker inte byta arbetssätt.

Jag har inte den tiden. Jag vill framförallt inte bli gisslan för den perfektionism som fångar en så fort man skriver mot betalning.
Hellre slutar jag blogga.
Den som tar illa upp för somligt som borde ha gått ett par redigeringsvarv får helt enkelt börja läsa en annan blogg.
Perfektionism är en så ruggig sjuka att den kan förstöra ens liv.
Jag skämtar inte nu.
Läs om vad Bodil Malmsten säger däruppe. Det är sant, det är en sanning av Svenne Rubinsk kaliber.

* * *

Jag har lubbat i mörkret och blåsten, i nittio minuter, alldeles för sent för att kunna sova, och jag har duschat hett och länge och satt på mig mina mjukaste brallor och satt en av spellistorna i Macbookens iTunesbibliotek på random och kört ut The Boxer till ranchens boningshus och jag har stretchat till och med fingrarna och med ett halvt öga på en del hastigt nedkrafsade anteckningar från en eftermiddagssittning med en tjock tidningsbunt och en radda dubbla espresso på Kupolens fik ska jag nu kickskriva och någonting jag kommer att ångra kommer säkert att halka in nu också.
Om det inte redan har gjort det.
Det har det säkert.
Säkert har det gjort det.
Det kan alltså inte hjälpas.
Ni får klaga och rätta mig och ha åsikter som går tvärtemot mina, sådant gillar jag, då vet jag att nån läser, men ni bör känna till att somligt beror på att jag lider av denna så gott som dödliga sjukdom som heter perfektionism så ni får inte slå mig.
Man slår inte den som lider av ett handikapp.

* * *

»Jag är den sortens kille som går ut för att ta mig en öl och vaknar i Singapore i helskägg.«
Raymond Chandler

* * *
Det är när man lubbar långt och länge och endorfinerna rusar till – det är då man får tillgång till den skaparanda som alla har inombords.
Idéerna flödar som det svarta ölet ur pubkranarna på Irland.

* * *
Nu är det »I Am a Rock» från dubbelsamlingen Tales From New York med Simon & Garfunkel. Fin sång, fastän den också slår en liten knut i magen.
Jag är ju också sån. »I have my books and my poetry to protect me«. Även om jag trivs sån, så går det ut över vännerna man är så tafflig på att hålla kontakten med.

* * *

Tänker inte påminna om bokutlottningern. Tjata får man nog av med ranchen full av ungar. Ni får hålla reda på det där själva. Men jag kan ändå inte låta bli att reflektera över att så få av er som jag känner vill vara med.
Är ni rädda för att folk ska tro att jag kommer att fippla med dragningen och lotta ut böckerna till kompisar.
Glöm det i så fall.
Fusk är inte min gren.

* * *

Linda Skugge, som lämnade Expressen i maj, har värvats till Aftonbladet. Resumé skriver att Skugge ska göra större intervjuer som publiceras på lördagarna. Först ut nu på lördag är Alexander Skarsgård.
Spännande, tycker jag. Jag gillar ju Linda.

* * *

Dagens bloggare: Micke Berg. Både skriver och fotar. Känner honom inte, men jag fick hans bok »Retro« signerad när han för några år sedan ställde ut sin svartvita fotokonst på bibblan här hos mig i Borlänge. 18 juni 2002 står det på bokens försättsblad.
Är ni inte på läshumör, scrolla och klicka åtminstone omkring och titta på bilderna i Mickes blogg.

* * *

En nackdel med kickwritingen är att bloggpostningarna (kolla, jag har lärt mig bloggosfärvokabulären!) blir så äckligt långa.
Fast som sagt – jag tänker inte börja redigera och peta och ha mig. Då skulle det inte stå på förrän Halvars huvudsaker finge strama åt utgivningstakten till en gång i veckan, med en redaktör gåendes på tunga doser Novalucol och ångestdämpande.

* * *

Nytt i pocket: »Svensk maffia« av Matti Larsson och Lasse Wierup. Visar att det finns fler bilder än Marlon Brandos Don Corleone. Wierup och Larsson tecknar verklighetens bild av mafioson i Sverige: Hells Angels, Bandidos, Brödraskapet, Original Gangsters …
Kommer bli mer pocket på Halvars huvudsaker framöver. Grönt ljus har getts från visst håll till en sådan upptrappning.

* * *

Skäms på mig. Glömde ju Eva-Stina Byggmäster. Hon är ju också nominerad till Ååågusts pris i den skönlitterära klassen. Med diktsamlingen »Men hur små poeter finns det egentligen«. Har jag inte läst.
Min enda och klena ursäkt är att jag hörde om nomineringarna i radion och ställde en större lit till minnet än vad folk i min ålder bör göra.

* * *
Marabou Lakrits! Jag är uppe i en om dan.

* * *
Nu är det en som sjunger: »Jag var tio år den gången och julen var på väg. Jag önskade mig en hund och en resa till en söderhavsö. Jag fick min första grammofon och en bok av en äventyrsman. Han levde då, nu är han död.«
Först att svara på vad det var, den vinner omätlig ära och berömmelse.
Jonas och Linda tävlar här utom toton.

* * *

Jag är inte den som känner på isen innan jag kliver ut på den.

* * *

»Little Rock’n’Roller« med Steve Earle nu. Från hans första? Tror det.

* * *

På en av alla dessa lappar som ligger överallt och dräller har jag skrivit upp att det till mac ska finnas en widget att hämta hem som sen visar texten till den låt man spelar i iTunes direkt. På lappen står det:
cyanworks.net/dboardTunes-TEXT.html
Men nej, ingen hemma där. Har någon skämtat med en aprillo här?

* * *

En fin grej med kickwriting är att man hinner stöka undan texten till en sån här bloggpostning på ett fik innan batteriet i mini-pc:n börjar sagga.

* * *

Sajten DN Bok har instiftat en prosapolis med rätt att haffa muggig prosa. I syftet att »rensa upp bland taffliga syftningsfel och uselt bildspråk« har prosapolisen som andra offer satt klorna i Camilla Läckberg.
Slutomdömet efter att ha nöjt sig med att undersöka tre av Läckbergs romaners respektive förstasidor är att deckardrottningen är en återfallsförbrytare. DN-konstapeln (Jonas Thente?) ser så allvarligt på de prosatekniska förbrytelserna att förundersökningen har lämnats till åklagare.

* * *

Men alla dessa »men« och »också« som man strösslar med vid kickwriting. Här måste ens undermedvetna omprogrammeras.

* * *
Titta vilken bok jag ska dra mig tillbaka till läsfåtöljen och bläddra omkring i nu. Halva natten, nu när jag lubbade så sent att endorfinerna fortfarande sprattlar i en. Den boken tror jag nog att vi kommer att prata mer om framöver.

En typisk men sorgsnare Bodil

Bodil Malmstens »Sista boken från Finistére«, som kommer ut i dagarna, känns mer som en kåseribok än en roman.
Eller bloggbok.
Alltså en typisk Bodil, så som vi har lärt känna henne ända sedan hon började blogga.

Madame C, den stilettklackade och Gauloisesrökande och champagnesippande från romanen det här är uppföljaren till, »Priset på vatten i Finistére», finns här, tävlande med Bodil om att skriva en erotisk roman, mullvadshögarna är ersatta av fladdrande fjärilar i lavendeln, lyckan över livet vid sin Atlant är ersatt med vemod och sorg över att tvingas flytta till en fuskrenoverad liten lägenhet 20 mil bort i staden nära Nantes, och det är oneliners, klokskaper, förtvivlan över skrivandet, Dylan, Montaigne, Thomas Bernhard, momma i byn, citat av författare och filosofer, och dessa franska hantverkare som ännu efter sju år inte har kommit och hjälpt berättarjaget, denna »madame de la Suède«, som antingen är Bodil Malmsten själv eller ett fiktivt bokjag – det, och frågan om gården i Finistére ens finns, det svarar Bodil Malmsten än ja, än nej, än ja, än nej på.

Bodilfansen kan lugnt skaffa »Sista boken från Finistére«.
Och blunda för en hel del förnumstigheter av det här slaget:
»Under den tid jag hade till mitt förfogande – det tar den tid man har till sitt förfogande och till sitt förfogande har man den tid det tar – «
Och begrunda sådant här:
»En bok kan aldrig bli bättre än sin författare, men sämre kan den bli.«

Sådan husse men inte sådan hund

The Boxer har en kluven inställning till skrivarstugan. Samtidigt som han vill följa varje steg jag tar, så gillar han inte musik. Inte ens soulballader. Vi tar det en gång till på en egen rad.
Inte ens soulballader!
Och den ska vara min hund.
Jag skulle inte ha sagt någonting om saken om det vore hårdrock han dissade. Då skulle jag tvärtom berömma honom.
Problemet är att jag inte kan skriva utan musik. Och sladden till hörlurarna räcker inte ända från cd-spelaren fram till fåtöljen där jag sitter och skriver med datorn i knäet.

Jag skulle kunna lyssna i lurarna om jag spelade låtarna i laptopen. Men min iTunesjukebox finns i Macbooken och för att kunna lyssna på Spotify i mini-pc:n som jag skriver på krävs det att man är uppkopplad på nätet.
Jag vill hålla mig nedkopplad när jag skriver. Annars sitter man bara och läser en massa bloggar och mejl istället för att göra det man ska göra. Och så kan vi ju inte ha det.
Så nu ligger Boxarn så nära dörren han kan. Och lider. Fastän det är en utomjordisk soulballad i Jamoburkarna: »Your Turn to Cry« med Betty Lavette.
Jag sitter med hjärtflimmer i tre minuter och tre sekunder.
Boxarn håller för öronen.

* * *
Trettio procent av alla män och hälften av alla kvinnor läser en vanlig vardag en bok. Ännu lite högre är helgsiffrorna.
Dåså, det är fredag, då tycker jag att vi tar och pratar lite mer böcker än vanligt i dag.

* * *
Vad vi pratar om när vi pratar om böcker är rätt ofta Michael Connelly. Han lyckas ju i årets »Räven« ruska liv i den Harry Bosch-serie som i ett par tidigare nummer visat tecken på en formsvacka.
Men denna i det stora hela suveräna crimeserie i all ära – minst lika bra tycker jag att Connellys fristående thrillers är.
Den senaste av dessa, förra årets »I lagens limo«, finns nu i pocket. Huvudpersonen i den, försvarsadvokaten Mickey Haller, är en rätt obehaglig typ. Som man ändå gillar. För att ha råd med sin utsvävande livsstil behöver han hela tiden nya lönsamma fall. Den töntiga svenska titeln (»The Lincoln Lawyer« i original) kommer sig av att Haller har sitt kontor i baksätet på en vräkig Lincoln limousine.
Alla Harry Boschfans därute gör klokt i att snabba på med att läsa »I lagens limo«. För nästa Connellybok, »The Brass Verdict«, har i huvudrollerna både Haller och Bosch. Tegelstenen »The Brass Verdict« är Connellys hittills tjockaste bok och släpps nästa vecka i USA med buller och bång och en nyinspelad tv-video där Michael Connelly själv från baksätet på en Lincoln limousine pekar ut bokens spelplatser i Los Angeles.

* * *
För den deckarintresserade pågår på branschsajten Svensk Bokhandel en debatt om kvaliteten på svensk kriminallitteratur. Personligen håller jag, i stort, med om vad DNs förra deckarkritiker Marie Peterson säger där.

* * *
»Min, mina, mitt – dessa possesiva pronomen som är början på alla konflikter, alla krig.«
Bodil Malmsten; »Kom och hälsa på mig om tusen år«

* * *
Dessutom blir »I lagens limo« och alla andra pocketböcker dyrare efter nyår. Sjuttio kronor för böckerna i den dyraste pocketklassen.

* * *
Jean-Marie Gustave Le Clézio. Hmm … Noll av honom i mina bokhyllor. Fast helt oväntat var det ju inte. Jag minns att han i fjolårets förhandsspekulationer var lite av en favorit på en del kultursidor.

* * *
Att jag går till Moleskinen och hämtar Bodil Malmstencitat att strössla med här har sin orsak i att jag vill ha hennes nya roman, »Sista boken från Finistére«. Jag vill ha den nu. Den finns nu. Den är beställd. Jag väntar varje morgon på att Ollebo, den bäste av brevbärare, ska komma cyklande med den.

* * *
Jag har inte Lars Norén-frilla längre. Nu har jag samma frilla som han i »Prison Break«.

* * *
Varenda morgon när jag öppnar badrumsskåpet står det där plåsterpaketet och stirrar en i ögonen. I morse var jag så här nära att öppna det.
Men jag resonerade som så att det vore slösaktigt av en att inte först röka upp de tre fyra cigg som fanns kvar i Camelpaketet. Och när jag på eftermiddagen knallade bort till kiosken och hämtade kvällsisarna … ja, nu har jag hux flux tjugo nya Camel som måste blossas upp innan det kan bli aktuellt med någon omplåstring.

* * *
Nästa år, klockan 13 den 9 oktober, kommer den ständige ut genom den där dörren i Börshuset och meddelar världspressen att årets Nobelpris i litteratur har gått till Paul Auster.

Leta efter nålen i fel höstack

I mina Moleskines och andra anteckningsböcker dräller det av noteringar om och citat av Ernest Hemingway. Det är inte så konstigt. Eller det kanske är just vad det är, konstigt.

Åtminstone kvinnor, de flesta, brukar tycka att det är om inte konstigt så i alla fall onödigt. Män tycks ha större förståelse. Och nu syftar jag inte på just Hemingway här, utan mer generellt på själva beteendet.

Papa Hemingway hör till en av dem som jag samlar på. Eller samlar och samlar. Jag vet inte, det bara blir så. Ända sedan jag var liten har jag varit sådan att när jag hittar någon som jag gillar så är det som om någonting inom mig tvingar mig att skaffa allt som finns av och om denne någon.

På det viset är det, för att ta några exempel, med Lundell, Dylan och Van Morrison, Tranströmer, Ferlin och Fröding, Bodil Malmsten, Claes Hylinger och Slas (Slas är inte komplett, så Darke, jag glömde tacka ja om det där erbjudandet fortfarande gäller…).

Dock hör jag inte till de avundsvärda män, det är alltid män i det här fallet, som lyckas lära mig allt om mina samlarobjekt. Som kan alla kalla fakta. Vilket spår den låten har på den skivan, vilken studiotrummis som kallades in vid inspelningen av det albumet, i vilken dikt den strofen ingår, vilket år den boken gavs ut …

Nej, jag får ett helvete varje gång jag ska skriva någonting om någon som jag egentligen borde kunna allting utantill om. Jag tvingas springa och slå upp och slå upp och slå upp. Och slå upp.

Golvbrädorna mellan fåtöljen där jag sitter och skriver och hyllorna där uppgifterna om det jag ska skriva om finns är slitna som byxbaken på en cowboy.

Jag inbillar mig att det ska vara till hjälp att göra flitiga noteringar i svartpärmade Moleskines. Det enda det leder till är att det blir till ett ännu större helvete att hitta det jag söker. Genom åren har man ju fyllt en och annan Moleskine med torftiga tankar och värdelöst vetande om allting.

Så det blir inte ens som att leta efter nålen i höstacken, utan det blir som att leta efter nålen i fel höstack.

Som idag. Idag har jag tillbringat så gott som en hel arbetsdag med att leta efter en notering jag vet att jag har någonstans om Ernest Hemingway. Jag hittade den inte. Men jag hittade lite annat om Papa. Jag skriver ner det en gång till här, så vet jag var jag har det.

***

»Alla bra böcker har en sak gemensam – de är sannare än om de verkligen hade hänt, och när man har läst en av dem känner man att det här har hänt, hänt en själv och därför tillhör en för evigt: lyckan och olyckan, gott och ont, extasen och sorgen, maten, vinet, sångerna, människorna och vädret. Om man kan skänka läsarna det, då är man författare.«

***

I Finca Vigía, huset i den lilla fattiga och eländiga staden San Francisco de Paula på Kuba, hade Hemingway över 5000 böcker. Många var förstaupplagor med dedikationer av sådana som James Joyce, Scott Fitzgerald, Gertrude Stein, Sherwood Anderson, John Dos Passos, Robert Benchly, Ford Maddox Ford, Ezra Pound och många fler.

***

På väggarna i Finca Vigía fanns också tavlor i original av Juan Gris, Miró, Masson, Klee, Braque …

***

Bland alla dessa katter som Hemingway höll sig med på Kuba fanns också jakthunden Black Dog, en trogen spaniel som inte gillade att husse skrev sina böcker tidigt om morgnarna.

»Han behöver tio timmars sömn men är alltid utmattad därför att han så troget rättar sig efter mitt schema. Han är alltid lycklig när jag befinner mig mellan två böcker, men när jag arbetar tar han det mycket hårt. Det är en gosse som tycker om att sova, men han anser ändå att han måste upp och stå vid min sida när det ljusnar. Han håller lojalt ögona öppna. Men han gillar det inte.«

***

Alla Papas böcker började som noveller. »Jag har aldrig satt mig ner för att skriva en roman.«

***

Hans reseskrivmaskin var av märket Smith-Corona.

***

Hemingway fick 1948 25 000 dollar för två noveller i tidskriften Cosmopolitan.

***

Hela 1957 tvingades han av hälsoskäl hålla en hård diet med bara två glas vin per dag.

***

Bortsett från 1957 hörde det inte till ovanligheterna att han konsumerade två flaskor vin om dagen. Vin drack han dock så gott som enbart i samband med måltiderna. Däremellan höll han sig till sprit. Romdrinkar och whísky var favoriterna. I whiskydrinkarna pressade han en halv citron.

***

De två novellerna han lovat Cosmopolitan svällde ut till Över floden in bland träden. Han fick istället 85 000 dollar för att tidskriften skulle få trycka romanen som följetong.

***

Den daiquiridrink som Papa gillade att sitta och dricka under takfläktarna i baren på La Florida (som alla kallade Floridita) i Havana döptes av bartendern till Papa Doble. Den bestod av två mått Bacardi White Label Rum, saften från två citroner och en halv grapefrukt samt sex droppar maraschimo, Alltsammans nedhällt i en elektrisk mixer över krossad is. Kraftigt omvirvlat och serverat i skummande bägare.

***

Enligt Hemingways vän och levnadstecknare A.E. Hotchner sas det på Floridita att Papa under en eftermiddag kunde dricka ett dussintal sådana drinkar. Det kan vara en del av myten kring honom. Men sant var hur som helst att han efter x antal drinkar där i baren gick hem och drack en flaska vin till middagen för att sedan avsluta kvällen med några glas whisky i läsfåtöljen.

***

Sǻ såg dryckesmönstret ut även när han skrev och när Papa skrev steg han upp klockan sex och försökte att inte skriva efter klockan tolv.

***

På frågan om han i böckerna skrev om sig själv, svarade han: »Finns det någon annan som en författare känner bättre?«

***

Det är 1958, efter ett hyfsat vitt, hälsosamt år som Papa i sin jaktstuga i Ketchum, Idaho börjar skriva på läsfesten En fest för livet. Han skriver nu lika bra som då han skrev de första novellerna innan drickandet sakta men säkert började sänka honom.

***

Det gick lång tid mellan hans böcker. Tio år mellan Att ha och inte ha och Klockan klämtar för dig, och ytterligare tio fram till Över floden in bland träden.

***

Tillbaka i Spanien 1959 dricker Papa som förr igen och kallar det »den bästa sommaren i sitt liv«.

***

Den 2 juli 1961 tar Ernest Hemingway sitt liv.

Jag blir aldrig någon Torsten eller Herman

Jamen snälla Sigge Eklund och Linda Skugge – Hur Går Det, när ska ni få sprutt på det här då?
»Om bara några dagar«, har Sigge svarat i snart en månad nu.
Jag har en bok på gång som jag vill prova att lägga upp på den där sajten. Kanske ska boken inte ligga kvar där, men jag vill åtminstone testa.
Jag vet inte vad man ska säga att den där boken … eller, tja, bokmanus bör man väl än så länge kalla det, jag vet inte vad den eller det spelar i för liga.
Vad det handlar om är kortprosa, små texter. En del har kavlats ut till runt tretusen stipulerade tecken och av redaktörer döpts till antingen kåseri eller krönika och publicerats i diverse tidningar genom åren, annat har legat och skräpat i pärmar och i lådor och i anteckningsböcker.

Själv vill jag inte fösa in de där texterna i någon genre, sådant anser jag det vara upp till varje läsare som är road av slikt att hålla på med.
Själv nöjer jag mig med att kalla det texter, sådant jag är road av att skriva, sånt jag själv gillar att läsa när andra skriver i den där genren.
Det är inte i klass med de förebilder jag har i den genren, som exempelvis Claes Hylinger och Bodil Malmsten, men ändå. Jag är en som skriver och är man en sån som skriver så vill man ge ut det man skriver i bokform.
Så är det, den som är en sån som skriver och säger annat den ljuger. Det är vad jag tror.

Men det finns ett stort problem.
Jag är inte känd.
Jag kommer aldrig att få ut den där boken i den där genren på ett etablerat förlag därför att jag inte är en kändis.
Det har jag svart på vitt på.
Jag försökte för några år sedan. Med ett liknande bokmanus. Den titel jag valt att ge det var – håll i er –»Huvudsaker«.

Jag ska inte säga till vilka förlag jag skickade det. Men samtliga av de refuseringsbrev som så småningom damp ned var av samma slag. De sa, med små variationer i formuleringarna, vad den förläggare som redan efter två veckor svarade sa.
Denne förläggare skrev i smickrande ordalag att mina texter (som han valde att kalla kåserier) »kvalitetsmässigt förtjänade att ges ut«. Men så kom det, det förlagen så sällan utåt vill tillstå:
»Men«, skrev han, »förlagsbranschen är en kommersiell bransch. Dyrköpta erfarenheter har lärt oss att kåserisamlingar säljer bara om författaren är en rikskändis typ Herman Lindqvist och Torsten Ehrenmark.«

Och en sådan kommer ju jag aldrig att bli och vill inte heller.
Jag blir aldrig annat än möjligen en local heroe och vill inte ens vara det. Jag vill sitta här i min lilla skrivarstuga och skriva mina små anspråkslösa texter och hoppas på att en och annan vill läsa dem.
Och när allt kommer omkring är det trevligast att läsa texter på papper.
Så därför, Sigge och Linda, kom igen nu.

■■■ Sitter som ett adventsljus när jag lyssnar på Sven-Bertil Taubes »Alderville Road«. Och det är i Taubevisorna Håkan Hellström är som allra bäst. Lisa Nilsson också. Det här är den enda skiva du behöver när vintern slaskar utanför fönstret.
✔ Bengt Ohlsson är så … ja, bra i sin DN På Stan-krönika i dag att det inte ens går att citera ur den. Man kan helt enkelt inte välja något stycke att citera, det är ett tjugotal och varje är ett under av krönikekonst när den är som bäst. Handlar om att Benke ALLTID handlar ekologiskt.
»Säljer de ekologisk svartrot köper jag en bit, trots att jag inte vet vad svartrot är …«
■■■ När jag skrev förra kortisen var det »Den röda klänningen« med Totta Näslund i Jamohögtalarna. Som saknaden väller in över en när man hör den rösten. »Ta på dig dina nya skor och sen den röda klänningen…«
✔ Kocken lånade en gång en Elton John-samling av mig. Bara så ni vet när ni läser hans kommentarer.
■■■ Swanberg är också lysande på DNs Namn och Nytt-sida idag. Raljans i den högre ironiskolan kring julklappshysterin, där papporna Micke och Robban letar efter spelet »Car Crash Gang Bang IV – Young Perverts Going Bananas« till sina kids.
✔ Med nya glasögonen har det blivit väldigt långt ner till marken.

Vi ser inte en enda sommarklädd flicka

Vi går i de singlande löven på stigen vid älvbrinken. Boxarn nosar i buskarna där dofterna ännu hänger kvar av röda vinbär och vildhallon.
Jag sparkar i högarna av lönnlöv, lindnäsor och kastanjer som börjar nå långt upp på kängskaften och Winnerbäck och Miss Li sjunger om hur det skulle bli om du lämnade mig nu, och Springsteen om flickor i sommarkläder.
När vi når stället där den gamla floden gör en krök, går vi ut på den murkna och daggvåta båtbryggan och stannar där en stund.
Jag vill vara kvar i den stunden så länge det går, så länge den finns, nu innan mörkret faller.

Det är en morgon när himlen är randad av moln och ljus, klar sol som står lågt, glitter på den bläckblå älven, flammande eldar av guld i björkarna, rönnar som gnistrar rött.
Men det är också en morgon som har en udd av skärpa i luften och får fåglarna att börja fega ur och sträcka i skränande flockar bort över topparna på de färgsprakande träden i berget på andra sidan.
Vintern kan vilken dag som helst nu rulla in över en som en rostig stridsvagn.

Snart nu kommer oktobers fyllda mognad att övergå i vissnad, förmultnad förgängelse och få Ol’ man river att trög och svart och ännu tystare kasa fram mellan vassarna som redan börjat anta sin gulnade vinterfärg.
Vi lämnar motvilligt bryggan och går hemåt med det irländska vemodet i Winnerbäcks nya sånger som ackompanjemang. Vi kommer hem utan att ha sett en enda sommarklädd flicka.

Den söta, råa doften av ruttnande äpplen i en dimsvept trädgård en tidig oktobermorgon – bara det är en anledning till att göra en Simenon.

Zigne åker i morgon till Öland på fågelskådning. Min egen gren är höstlövskådning.

Det som ligger bakom oss och det som ligger framför oss är småsaker jämfört med det som ligger inom oss.

Vem är det jag som undrar vem jag är?

Jag tänker inte försöka berätta vad den handlar om för en bra bok handlar ju aldrig om vad den handlar om utan om hur den är skriven.
Bodil Malmsten i bloggboken »Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig«.

Problemet med ekorrhjulet är att även om man lyckas springa fortare än alla andra, så är man fortfarande bara en ekorre.

Dit och hem från Ol’ man tar sig Springsteens »Magic« ett halvt hack uppåt. Living in the Future, Gipsy Biker, Girls in Their Summer Clothes, Last to Die, Long Walk Home och titelspåret är fyror. Resten är inte mer än 2 – 2,5. Så summa summarum är albumet en trea. Om ni frågar mig och min mage.

Att man ska vara så hopplös på att trivselprata.

Det viktigaste är att marschera i takt med sin egen trumma.

Jag känner mig just nu less på kriminalromaner, de står mig upp i halsen. Just nu vill jag bara läsa biografier.

Winnerbäcks The Waterboys-sound a’ la Fisherman’s Blues och Room to Roam spelar på de känslosträngar i mig som är ömtåligast, där jag är ett lätt byte. Dock håller inte de lite för fattiga texterna för mer närgången lyssning. Så här får en långpromenad ner betyget ett hack från en fyra till en trea. Om man nu nödvändigtvis ska låta hjärnan blanda sig i vad magen känner. Jag är för min del inte så säker på att man ska göra det när det kommer till konst. Så vi säger 3,5.

… och andliga böcker.

Jag mediterar alltid en stund därborta på båtbryggan. Det innebär inte vad mig anbelangar att sitta och älta någon tanke som en del säger att de gör när de mediterar. Tvärtom är meditation för mig att ta sig in i tomrummen mellan de tankar som annars torterar en tjugofyra timmar om dygnet.

Sidan 216 i Stora Boken. Om accepterandet. Det är den viktigaste sidan i Stora Boken.

Alex hade 1179 kommentarer på sitt tackåhej-inlägg sist jag kollade. Han hade 250 000 läsare. Det säger en del om hur benägna bloggläsare är att kommentera.

… kortprosa vill jag också läsa. Borde inte Bodils nya bloggbok komma snart?

Förstår fortfarande inte varför jag så sällan skriver om mat här. Som i går när jag inte visste vad jag skulle laga för middag och gjorde gräddstuvad pyttipanna på kassler, sidfläsk, rökt renkorv, potatis och lök. Formidabel succé bland både kvinnor och barn. Det borde jag ju ha skrivit om.

I kväll kan ni nog inte räkna med några inlägg från vare sig mig, Hillton, Zigne eller Cee-Jay. Vi fyra plus L-G, tv-ankaret, har i kväll ljugarafton på Harry’s i Falun.

De som tycker annorlunda har förstås samma rätt som jag att ha sin åsikt, men jag håller inte med dem.

Jag bor ju i Borlänge – så jag vågar inte tacka er

Det kom lite liv och en after work med Konstnärn emellan, så det här blev lite sent. Men det var skrivet till kanske hälften och på så vis hade det rättfärdigat en efter jobbet-sittning.
Det är ju numera sällan som man kan påstå att någonting jag gör har med vad man i vanlig mening kallar arbete att göra.
När jag och Boxarn inte är ute och ränner till stället där Ol’ man river gör en krök sitter jag mest i min läsfåtölj och låter dammet samlas på axlarna.
Jag skulle i och för sig indirekt kunna kalla det här bloggandet för lite av ett arbete. Jag skulle – lite mellan raderna – vilja göra det genom att tacka alla er som de senaste veckorna har beställt min bok.
Men om jag gör det, ja, jag bor ju i Borlänge, så då vet jag att det är så många andra som ser på det som att jag bara vill göra mig märkvärdig och larma och göra mig till.

En del tror säkert också att jag ljuger, så det är tur att de på Haga Shopen kan intyga att jag springer där och lämnar in bokpaket var och varannan dag.
Så jag gör inte det, tackar er, som Bodil Malmsten och dom som också har sina böcker på sina bloggar öppet kan göra.
Det är nog riskabelt bara att skriva och ge ut en bok i Borlänge.
Det är inte ett dugg förvånande att Borlänge ligger i botten på kartan över antalet bloggare i landet, och de få Borlängebor som ändå är så märkvärdiga att de är ute på det där internät och bloggar och har sig gör det till nittionio procent under omsorgsfull täckmantel.
Så jag smyger in ett tack så här mellan raderna istället. Om inte annat behövdes det som sporre för att skriva en ny bok.
* * *
Har Alex Schulman ett högre marknadsvärde för Aftonbladet än vad Jan-Olov Andersson har? Spelar det roll för hur de hanteras?
Mattias Hermansson i DN.
* * *
Nu börjar man se charmig ut åtminstone på ett ställe på kroppen.
* * *
O – Ordvitsen
Uppfanns i Göteborg och är fortfarande ett oundvikligt inslag på mässan. De populäraste vitsarna är den där man balanserar en roman på huvudet och säger ”bokmössan”.
Ironikungen Andres Lokko skriver Bokmässans ABC i sin fredagskrönika i SvD.
* * *
Trots att Alex ideligen trampar över anständighetens gränser, börjar nu allt fler kultursidor och krönikörer beskriva hans blogg som ett ”litterärt projekt”.
Det vet jag en blogg som har gjort länge.
* * *
Jag vill inte ta en sorgsen sång och göra den bättre. Jag tycker om sorgsna sånger.
* * *
Nu har också Nelly funnits ett helt år. Tiden flyger förbi som en vinkande hand på ett tåg som man vill vara ombord på.
* * *
Vid Ol’ man-kröken, träden är inte bara rasande vackra där just nu – där finns trän som är äldre än någon människa.
* * *
Så skönt det är med en blogg utan inbyggd besöksstatistik. Jag tror att jag ska låta ta bort även den externa. Det är ändå för mig själv jag skriver och jag bryr mig bara om återkommande läsare.
Och sådana brukar, förr eller senare, höra av sig och tala om att de läser utan att man behöver kolla kolla kolla det.
* * *
Den jag har flest låtar med i min iPod är – överraskning, överraskning – Van Morrison.
Nittiotre stycken.
* * *
Det finaste med medelåldern, det är att man ger fan, att man slipper ha en image att bevaka.
Så drygt det där var, att ängsligt sitta och mäta det man skrev mot andra mått än ens egna.
* * *
Til I Gain Control Again, det är den i podden nu – varför har jag aldrig haft den som dagens låt? Med Emmylou Harris, som nu, eller med Rodney Crowell eller med Morrison eller med nån av alla som har gjort den. Eller har jag haft det?
* * *
Det här bloggstället är, operativt sett, det överlägset bästa av de jag har provat. Bästa i stada. Så lätt, så gesvint att operera här.
* * *
Ni är visserligen värdelösa på att engagera er i de där enkäterna (jag är likadan själv så jag gnäller bara för formens skull). Dock vet jag nu att det är tolv av er som röstar som tittar på videoklippen. Så då tänker jag förstås ha dem kvar.
* * *
… men skulle det börja krångla här, då har jag ju den gamla bloggen kvar. Den är näst bäst i stada.
* * *
Några gamla läsare har slutat kommentera. Det kan väl inte vara så att de kommenterade på det andra stället bara för att det där direkt syntes i själva bloggen att man gjorde det?
Nej, så tror jag inte att det är.
Så egotrippad är det nog bara jag själv som är.
* * *
August Strindberg i Olof Lagercrantz fantastiska biografi. Jag känner igen mig i mycket av hans sämre sidor.
Och det gläder mig att jag är så obildad, eller för all del så självbildad, att jag har de flesta av Strindbergs böcker olästa.
* * *
It is the evening of the day, I sit and watch the children play.
* * *
Nu spelar podden What Does It Take med Paul Carrack. Den är från Still Grooving, ett av de bästa coveralbum som finns. Om ni frågar mig.
* * *
I got some beer and the highway’s free.
* * *
En morgon vaknade jag och förstod hålet inom mig.
* * *
Jag känner samma omsorg för Liam, Saga och Nelly som för mina egna barn. Jag vill skydda dem från alla de hemska saker som ingen förtjänar.
* * *
Fortfarande inte en cigg – höll jag på att skriva.
Men en morgon efter espresson var det så tomt i Ettandosan att jag snodde en av A.
Dock är det så länge sedan, minst en vecka sen, att det känns preskriberat nu.
* * *
På after worken hades det synpunkter på en del av det som finns i min blogrulle. Så jag säger här vad jag sa där: allt som är med där behöver nödvändigtvis inte betyda att jag tycker att allt är bra.
* * *
Jag antecknar allting i min Moleskine. Måste göra det. Det är nåt slags tics.
* * *
Hörde vid ett av borden intill på after worken att de pratade om Evert Bäckström och den särskilde sakkunnige.
* * *
… och sen hamnar de där ticsen här på bloggen.
* * *
Ni har väl upptäckt Fredrik Strages Youtube-tips i bloggrullen.
* * *
Jag blir aldrig nånsin din clown.
* * *
Av alla sätt att … Omtagning hos Daniel Sjölin i Världens sista roman.
* * *
Pilot Super Grip M var slut när jag på väg hem från after worken gick in i bokhandeln. Men Pilot Gel X 07 är inte dum den heller. Enda felet är att den flyter ut lite när man snabbskriver i Moleskinen.
* * *
Jag har till och med Van the Man som skrivbordsbild på laptopen.
* * *
Nästa vecka hämtar jag Macbooken. Orkar inte vänta längre på det där nya operativsystemet. Och jag är redan bra påläst i boken Lär dig använda din Macintosh – från grunden.
* * *
Det var bara jag och två tjejer som bar rött på after worken.
* * *
Sanningshalten i detaljer spelar ingen roll så länge de har prima verkshöjd.
* * *
Jag gillar det långsamma steget och att läsa tidningarna halva förmiddagen. Eller hela. Jag gillar odelat alla tåg jag kan ge fan i.
Och eftersom jag börjat höra lite dåligt uppfattar jag inte om man diskriminerar mig.
DN-kåsören Mats Lundegård tycker att livet som pensionist är OK.
* * *
När jag är klar med Strindberg ska jag läsa Montaigne.
* * *
Most likely you go your way and I’ll go mine.