Gå till innehåll

Inlägg taggade ‘Bodil Malmsten’

Bodil om Slas

Jag bläddrar i mina böcker av Slas .
Jag letar någonting som jag vet finns där någonstans i alla dessa böcker som Stig Claesson hann skriva och som jag behöver till någonting betydligt mer bagatellartat som jag själv skriver.
Just då plingar det i mejlboxen in ett meddelande om att Bodil Malmsten – som likt Slas står där bland de små ytornas mästare i mina bokhyllor – har uppdaterat sin hemsida med en text om  – Slas.
Jag svär, jag ljuger inte.
Må Bodil Malmsten fakturera mig för att jag här citerar den texten. Det är det i så fall värt.

Häromdagen fick jag ett mail från en god vän med ett citat av Stig Claesson, Slas.
Det är alltså inte tyst om Stig Claesson och det att han är död betyder inte att han inte finns.
Han är ju författare.
Stig Claesson skrev uppåt åttio böcker med titlar som Dagarna före lunch, Att resa sig upp och gå, Döden heter Konrad och Män i min ålder.
Stig Claesson förklarar hur han skriver en bok:
“Jag skriver en titel på första sidan. Sen letar jag reda på ett citat som någon annan skrivit, ett citat som passar till titeln. Citatet skriver jag på andra sidan. Det är på tredje sidan som jag måste tänka mig för jävligt noga.”

Anteckningar

Hej, jag heter Halvar, och jag är endorfinist.

* * *
Att Björn Borg, som aldrig hade läst en bok, bara  serietidningen Buster, tänk att han på gamla dar har blivit en sådan baddare till skribent.

* * *
”Jag tar allting personligt och vad alternativet till det skulle vara kan jag inte se.”
- Bodil Malmsten

* * *
Det om Björn Borg var ironi. Hederligare av Expressen vore väl att redovisa att Borgs tenniskrönikor är spökskrivna av Thomas Malmquist.

* * *
Phil Collins nya album, Going Back, med covers på gammal Tamla Motown-soul är chockerande bra. På riktigt.

* * *
Norma Waterson vet jag inte om jag ens hade hört talas om förrän krimkommissarie Alan Banks i Peter Robinsons senaste bok spelar hennes soloalbum som ackompanjemang till kvällswhiskyn.

* * *
Att kidsen säger sånt som ”fetbra” och ”apcoolt” är helt i sin ordning. Men när vuxna börjar ta efter …

* * *
Det om ångbastun hamnade även på Facebook. I morse hittade jag ett mejl från en kvinna som skrev att det var ”sexistiskt” och att hon övervägde att ”ta bort mig som facebookvän”.

* * *
Norma Waterson-skivan börjar med Greatful Deads ”Black Muddy River” och följs av Richard Thompsons ”God Loves a Drunk”.
Sen finns det folk som säger att kriminalromaner ingenting är att ha.

* * *
Min kommentar angående ångbastun: läsaren har alltid tolkningsrätten.

* * *
Hej, jag heter Halvar, och jag är adrenalinjunkie.

Bodil vinner bloggtävlingen

»Jag vill skämmas ihjäl men så lätt slipper jag inte undan.«

Jag menar, hur ska man ha en chans mot en som hittar sådana uttryck, kommer upp med slika oneliners.
Den som ovan citeras är Bodil Malmsten, och hon råkar ju vara en av Halvars huvudsakers fyra konkurrenter i den häringa bloggtävlingen.
Så tro mig, när jag säger att Bodil kommer att vinna. Jag har själv röstat på henne,

Tonvis med kullersten, miljontals lindlöv, finfina boktips, sista ciggen och spikmattor

9789100120115978910012402113020051_O_1

Jag har fortfarande hela häcken full med att försöka få klart det mastodontiska – ja, en del skulle nog säga idiotiska – trädgårdsprojektet innan tjälen går i marken.
myraPB-030818-373838403_67b14ea60dNu börjar också löven, vi pratar miljontals här, från de sex gamla lindarna på tomten att blanda sig i leken och ställa till med bekymmer. Alla som försökt sätta kullerstenar i sättsand uppblandad med en sörja av löv och kvistar vet att det är en syssla som inte är att leka med.
Speciellt som det handlar om tjugofyra ton stenjävlar som ska ner i den där sättsanden.

Jobbar och sover – det känns som att det är allt jag gör och allt jag hinner.
Blogga är inte att tänka på. Inte än på ett bra tag.
Det enda övriga som hinns och orkas med innan jag tidigt om kvällarna faller i medvetslös sömn är bokläsning. Peter Robinsons senaste, »Mörkrets alla färger«, fann jag inte vara någon av de bättre i Alan Banks-serien. Efter den har jag haft betydligt större läsnöje av de här:
leoparderna_inbBodil Malmstens »De från norr kommande leoparderna« (Modernista).
Claes Hylingers »Utan ärende« (Albert Bonniers).
Arnaldur Indridasons »Frostnätter« (Norstedts).
Göran Greiders »Katterna kommer in från mörkret« (Albert Bonniers).
Ta det som fyra högklassiga lästips i de vinande höstvindarna.

9789100123994Och nu, när klockan är nio på kvällen, är det hög tid för en ledbruten stenläggare att krypa till sängs på spikmattan med den bok som kan vara den allra finfinaste av  höstens alla nya böcker.
»Den sista cigarretten« (Albert Bonniers) av – taram taram – Klas Östergren.

På tal om det så rökte jag själv min sista cigg för inte så länge sen.
Nu igen.
Jag vet så här på rak arm ingen som har slutat röka, och snusa, lika många gånger som jag har.

* * *
»Bäst smakar sill och potatis när man brottats med en stendjävul hela dagen …
Och det skall inte knusslas med lök på sillen.«
- Werner Aspenström

spikmatta

Till sist: För att vara en produkt som syftar till sinnesro omges spikmattan av märkvärdigt mycket bråk.

Kort och gott om ditt och datt

Granarna var vita, snöbehängda, när Boxarn och jag pulsade bort till älvkröken i dag. Riktig vinter, gammeldags.
498104_absolute_white__snow_around__path_into_the_forest2Jag gick i den där mjuka snön bland mina tankar, dessa långsamt kringdrivande associationer. Kort och gott om ditt och datt.
Joni Michell sjöng i poddens lurar.
It’s lifes illusions I recall
I really don’t know life at all

Jag var beredd att hålla med henne.

Och när vi kom hem skrev jag ner en del av de där tankarna i min svarta Moleskine och såg att John Lennon hade varit där och sagt:
Jag skriver om mig själv för att jag kan mig själv bäst.
Jag var beredd att hålla med honom.

* * *
Ensam är ett vackert ord. Förutsatt att man är ensam ensam, och inte i sällskap eller ensam i ett sammanhang.

* * *
Allt är tillåtet i kärlek och journalistik.

* * *
Expressens Pamela Andersson ger Per Fosshaug epitetet »bandydåren«.
Hey, Pamela – har du missat att Fosshaug berättat att han har diagnosen adhd?

* * *
9789100118358Ni minns att jag har skrivit om min smärtgräns när det gäller böcker. Trettio sidor ger jag en bok – har den inte lyckats fånga mig vid det laget börjar jag på en ny.
Senaste exemplet på det är Carl-Johan Vallgrens nya roman »Kunzelmann & Kunzelmann« (Albert Bonniers). Men när jag nu ser att det i nästan alla recensioner påpekas hur illa den börjar men att den tar sig får man kanske ge den en ny chans.

* * *
»Har ni också tagit ut semester den här veckan för att följa bandy-VM så där riktigt ordentligt? SVT gör ju en storstatsning på alla de idrotter som ingen annan vill ha, hatten av för den inställningen. I vår sänder man 40 timmar direkt från casting-VM, och sedan blir det 80 timmar från norska slutspelet i vattenpolo. Gräjt.«
- DNs tv-krönikör Johan Croneman vågar sätta sin lit till de 30 procent av läsarna som förstår ironi.

* * *
9789185283965Ända sedan förra helgen har jag tänkt tipsa om Mark Billinghams nya i Tom Thorne-serien, »Dödsbud« (Minotaur), men glömmer hela tiden bort det.

* * *
Nyligen läste jag det igen, eller om jag hörde det på radion, nån som skrev eller sa nånting om »Hemingways hårdkokta stil«.
Hur seglivad kan en myt bli?
Papa skriver inte hårdkokt. Han skriver mjukt, han skriver vackert.

* * *
9789170011696»Varför dricker du? För att jag är ledsen. Varför är du ledsen? För att jag dricker.«
- Jhonny, The Juke Box Man, har ett fyllesnack med sig själv i Åke Edwardsons »Jukebox« – en bok i ljust minne bevarad.

* * *
»I min ålder vill man inte se bra ut för sin ålder.
Ansiktslyftning?
Jag orkar inte ens lyfta en matkasse.«
- Bodil Malmsten på sin blogg.

* * *
Varför ger jag en bok bara trettio sidor? Därför att jag inte längre har någon recensionsplikt och det finns så mycket goda böcker att det inte finns någon anledning att läsa illa skrivna. Jag läser för att det är en njutning att läsa och jag läser bara det som är en njutning att läsa.

* * *
»Den som inte är beredd att vara ensam ska inte heller ge sig ut på jakt efter friheten.«
- Schopenhauer

* * *
images17Klipp från Lasse Anrells Floskeltoppen i Aftonbladet:
»Jag ramlar inte längre ut, full, från bilar utan trosor«.
Victoria Silvstedt i Aftonbladet.se, avd Mycket upplyftande kommaterings- meningsuppbyggnads- och syftningsfelsextravaganza, allt i ett.

* * *
Självcensur – detta skammens hot mot yttrandefriheten.

* * *
Nu är det »Two hearts« med The Jayhawks.

* * *
Jag gömde mig i ölen och i drömmarna.

* * *
Har jag tipsat om Mark Billinghams »Dödsbud» nu?

* * *
Jag gick i den där snön och tänkte på att göra om skrivarstugan till en ateljé. Vara därute några timmar om dan på somrarna och måla med fönstret och dörren öppen och musik på hög volym.

* * *
Och nu är det »Either way« med Wilco.

* * *
Det finns inga ateister i skyttegravar.

* * *
Att upprepa någonting gång på gång gör det inte sant eller ens sannare.

* * *
När jag drack, då drack jag oftast mer än jag hade tänkt mig och gjorde och sa galna grejer. Jag insåg att sånt var väldigt kul när jag var arton och tills jag var tjugo nånting, men inte så kul när man var fyrtio.
Att dricka tillförde inget till mitt liv längre, så jag tröttnade på det.

kleerup_big

Andreas Kleerup skriver i kväll, söndag, på debattsajten Newsmill om konstnärer och stimulantia. »Vissa röker tobak. Andra röker annat. / … / Testa snus. Att sätta sig över folk som Vet att de har problem när du själv är slav under Nikotin-devil är bara tunt.«

* * *
alla mina drömmar
har gått i uppfyllelse
jag skriver det här till er
som tvivlar på att ni behöver mig

- Bruno K. Öijer

* * *
Sådärja. Förutsatt att allt det här hänger ihop – vilket jag själv är alldeles säker på – så slutar vi här för den här gången.

* * *
Häng on.

Bloggvärldens underbara nördar

Ni tycker att jag tjatar om en del. Jag vet ju inte, ni sitter pratsamma som Rain Man därute, men ni tycker nog det.
Ni har alldeles rätt.
Plura, Bodil, Lundell, Lucinda, Dylan, Connelly, Hylinger, Lehane, Pelecanos, Rankin, Auster, Papa, Slas, all den där (och nu citerar jag en bloggkommentator) »negermusiken«…
Jamen det är ingenting.
Ingenting.
Titta här – en blogg om ENBART Bob Dylan.
Bob Dylan Bob Dylan Bob Dylan.
Tockna underbara nördar det finns därute. Det är slikt som gör bloggen till den bästa uppfinningen sedan soulmusiken.
Känner jag mig mallig över att några av de där vuxna pojkarna – självfallet är det män – som dagligen hänger på Dylanbloggen också har hittat hit?
Sminkade sig Carolina Gynning i morse?

* * *

Redan efter powerwalken med Boxarn i morse stekte jag tjocka revbensspjäll (49,90 kilot eller om det rent av var 39.90) i ugnen, och gjorde tjock gräddsås på stekskyn. Detta listiga upplägg skaffade mig så pass med seriös bloggtid att jag nu kan ta den kloka Skatans råd här bland kommentarerna och hushålla med allt detta klotter i Moleskinen.

* * *

I Aftonbladets recension kallar Torsten Kälvemark Dennis Lehanes »Ett land i gryningen« för en »mäktig krönika om ras och klass«.
Själv satt jag lika förhäxad i läsfåtöljen över den sista tredjedelen som jag gjorde över den första. Under jullovet kan det bli så att jag, trots min knaggliga skolengelska, ger mig på Lehanebumlingen också i original. Ett par recensenter har ju klagat på översättningen.

* * *

Bygger blott på blädder från Pressbyrån och hem – men nog känns nya bokmagasinen Vi Läser som femtionio välinvesterade kronor.

* * *

Borlänge Tidnings nöjesredaktör Anders Gustafsson har bevisligen överlevt ett möte med Jerry Lee Lewis i London.
Över ett BT-uppslag berättar The Killer, 73, känd för att käka journalister redan till frukost, bland annat att han inte rört spriten på tjugo år och om den nya skiva han jobbar med i inspelningsstudion.
Ett country- och bluesinfluerat album med gästinhopp av sådana som Mick Jagger och Keith Richards.
»Jag tycker att den är en av de bästa jag gjort«, säger Jerry Lee Lewis. »Den har många Kris Kristofferson-låtar, fem sex stycken.«
Om det är covers på Kristoffersonlåtar eller låtar Krisofferson skrivit åt The Killer, det framgår inte av intervjun.

* * *

Jag vågar nu inte glömma livremmen när jag går ut. Utan den ramlar brallorna ner till fotknölarna.
* * *

Tidningarna recenserar i dag Anette Kullenbergs biografi över Marianne Höök: »Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet«.
Nästan idel lovord. Som man anade.
För den intresserade: här och här.
Varför blir förresten ens intresse för biografier större och större med åren? Jag vet ju inte hur det är med er, ni är ju Rain Man, men åtminstone är det så med mig. Slukar vartenda levnadsöde jag kommer över.

* * *

Matdroppet däruppe – ni noterade väl revbensspjällen. Hemtrampat äppelmos till.

* * *

Man får sannerligen hoppas att den bloggläsare som hade ilskna invändningar kring ens anspråkslösa anmälan av Bodil Malmstens »Sista boken från Finistére« inte läser Dan Jönssons DN-recension av Bodilboken.
Han gör samma reflexion som jag gjorde över hur märkligt Bodil laborerar med hur det ligger till med bokens jag och geografi. Verklig eller fiktiv eller bådadera eller, ja … man får lite mjäll där.
Inte för att jag Egentligen Bryr Mig Om hur landet ligger på den fronten, utan därför att jag inte kan förstå varför författar-Bodil – eller om det nu är bok-Bodil – gång på gång på gång Själv Väljer att göra affär av det.
Mycket märkligt.
Aftonbladets Lennart Bromander håller sig sval till Bodils självömkan inför den flytt från Finistére hon inte avslöjar orsaken till.
Och i SvDs på det stora hela taget positiva recension så noterar jag hur Paulina Helgeson, liksom Aftis Bromander, undviker att genrebestämma »Sista boken från Finiéstere«. Jag ville ju heller inte kalla den för en regelrätt roman.

* * *

Jo, så är det. Ju mindre tid man har, desto längre skriver man. Alla yrkesskribenters djungelordspråk.

* * *

I en deckarkrönika i Dalarnas Tidningar en gång kritiserade jag den kronologiska röran i förlagens utgivning av översatt kriminallitteratur. Jag syftade på krimböcker som ingår i en serie. Exempel på oskicket är översättningen av Dennis Lehane, Ian Rankin och Reginald Hill.
En jag inte fick med den gången var Peter Robinson. I en kommentar här i bloggen för en tid sedan påpekades att Robinsons senaste i Alan Banks-serien, »Kall som graven«, är gammal som graven. Och ur ett briljant mejl i eftermiddags från Ola i Skåne om böcker och musik klipper jag följande från e-brevets litterära avdelning.

»Såg att du återfunnit deckarsuget. Då måste du läsa Reginald Hills ›Främlingars hus‹, minst lika bra som Peter Robinson. Samma förlag, dessutom, suveräna Minotaur. Tyvärr gör förlaget en miss när de i höst ger ut Peter Robinsons nio år gamla ›Kall som graven‹. Alan Banks slutade att dricka rökiga whiskyn Laphroig när hans hus brann ned för ett par böcker sedan. Men nu sitter han ändå där med en Laphroig framför sig i ›Kall som graven‹.
Bokserier ska ges ut i rätt ordning, inte som i Dennis Lehanes fall där fjärde boken om Kenzie/Gennaro blev den första på svenska. Eller som i Ian Rankins fall där förlaget började med nian i serien, ›Svarta sinnen‹, som förvisso är en av de bästa deckarna geonom tiderna.«

Och det är inte bara bloggkommentatorn, mejlaren Ola och jag själv som ser på det här som kriminellt allvarligt. Den fenomenalt deckarkunniga Lotta Olsson tar nu upp samma sak i sin DN-recension av just Peter Robinsons »Kall som graven«.

* * *

Äppelmoset kom från grannen Ann-Britt. Lika fullt hemtrampat. Jag ljuger aldrig, finns alltid ett korn av sanning i allt jag skriver.

* * *

I sitt mejl upplyser Ola dessutom att den där tjejen med (förlåt igen, mamma) kåt röst som växelsjunger med Stuart Staples i Tindersticks-låten »Travelling Lights« inte är någon mindre än Carla Torgerson, sångerskan i grymma Seattlebandet The Walkabouts.
»Train Leaves at Eight« och »Satisfied Mind« heter mina två album med Walkabouts och det finns fler som jag nu efter Olas påminnelse ska skaffa.
Det där var ingen upplysning.
Det där var en marschorder till närmsta ställe där du skaffar din musik.

* * *

Här ser man. Jag kan också sluta när jag är klar. Det är åtminstone så jag tyder er dånande tystnad de senaste dagarna. Ni vill att jag bloggar kortare och det här blev nog kort fast det är långt ändå.

Han sjöng sorgsna sånger och drunknade i whisky

townes-van-zandt3

Jag tycks vara inne i en singer-songwriterperiod nu. I går var det bara Lucinda. I dag en annan av genrens bjässar: Townes Van Zandt, han som sjöng sorgsna sånger och drunknade i whisky, den Bob Dylan håller högst av dem alla.
Singer-songwriter, jag tycker inte om att det inte finns en svensk term.
Man vill ju i möjligaste mån hålla sig till ärans och hjältarnas.
Enligt wikipedia är det jag inte hittar något icke utrikiska för:
»En musikterm som syftar på en artist som framför musik denne själv skrivit, och begreppet har senare kommit att klassas som musikgenre. Detta skiljer sig mot artister som främst är sångare; till exempel Elvis Presley
Då vet vi det.
Då vet vi vad vi pratar om.

Som musik under arbetet har jag nu i skrivarstugans cd-spelare Townes Van Zandts omistliga andra album, Our Mother The Mountain.
Det är på den hans enligt min mening vackraste sång, »Tecumseh Valley«, finns. I originalskick. Sången finns med också på första skivan, For the Sake of the Song. Men där har originalraden »So she turned to whorin” out on the streets / With all the lust inside her« ändrats.
Till det fegare »So she turned to walkin” down the road / From all the hate inside her.«

Men det var inte Townes Van Zandt själv som fegade ur. Han var som vanligt packad och lät sig manipuleras av producenten, Kevin Eggers. Det var han som var fegisen, moralisten.
Så jag kan hux flux sånt här?
Jag har plötsligt blivit en sån magnifik nörd?
Nej.
Jag har förstås läst det i en bok.
Mer om det tar vi om en stund.

* * *

I dag har det blivit för många cigg. På tok för många.
Dubbla plåster på i morgon.

* * *

Boxarn och jag börjar dagen med vidrig backlubbning i trakterna av stället där Ol’ Man River gör en krök.
När vi efteråt stretchar och situppar och armhäver och grejar och har oss på den gistna bryggan, ser jag att den hårda blåsten har slitit vartenda löv av björkarna. Det är i sådana stunder man inser att november är nära.
Väldigt nära.

* * *


Intressant boksläpp i dag: Anette Kullenbergs biografi om Marianne Höök. Med tuffa titeln »Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet.«
Känns spännande. Kullenberg har jag alltid varit svag för, och Höök vet jag inte mycket om. Inte mer än att hon var något av en stjärnjournalist och tog sitt liv.
Men bara boktiteln säger ju en hel del.

* * *

Trettio sidor. Förr var det femtio sidor. Men man blir bara äldre. Så nu har jag sänkt min smärtgräns till att gå vid trettio sidor.
Den bok som inte har lyckats fånga mig vid det laget … ja, livet är för kort och de goda böckerna är för många.
Hur många sidor är ni andra beredda att ge en bok?

* * *

Det är inte i cd:n jag spelar Townes Van Zandt. Med hjälp av en vit plastmojäng i vägguttaget (fråga mig inte om det, fråga Johan, som satt dit den) kan jag lyssna på Macbookens låtbibliotek i stereoanläggningen.
Trådlöst.
Till The Boxers fasa. Han ligger ju på golvet mellan de stora Jamohögtalarna.
Fast den det är nu, den får honom att bli våtögd: »Tecumseh Valley«, Van Zandts kanske finaste och sorgsnaste stund.

* * *

I torsdags kom årets tredje nummer av deckartidskriften Jury. I ledaren på sidan 4 meddelar ansvarige utgivaren och förläggaren Bertil R. Widerberg att det är sista numret. Efter 37 år läggs Jury ner.
Tråkigt besked.
Kriminellt tråkigt

* * *
Det är förstås för att en viss blogg har skrivit så mycket om den som Michael Connellys nya »The Brass Verdict« gick rätt upp i topp på New York Times bestsellerlista.

HARDCOVER FICTION
Top 5 at a Glance
1. THE BRASS VERDICT, by Michael Connelly
2. THE LUCKY ONE, by Nicholas Sparks
3. THE STORY OF EDGAR SAWTELLE, by David Wroblewski
4. A LION AMONG MEN, by Gregory Maguire
5. A MOST WANTED MAN, by John le Carré

* * *

I dag, alltså måndag, kom första numret av Vi Läser – nytt magasin med sloganen »För dig som älskar böcker«. Det gör jag. Ju. Men fastän det, som man säger, i skrivande stund är sen måndag kväll har jag ännu inte pallrat mig iväg och köpt det.
Och jag vet inte så mycket mer om saken än det man kan läser sig till i DN. Att Vi Läser främst siktar på lösnummerförsäljning och ges ut av redaktionen på KF-ägda tidningen Vi. Första numret har som omslagsbild Bodil Malmsten i rosa munktröja, och inne i tidningen författarintervjuer och reportage men inga recensioner. Kommer med sitt andra nummer till våren och det är ännu inte riktigt klart hur ofta den sedan ska ges ut.
Allt alltså enligt Dagens Nyheter.

* * *

»Jag har varit bakis och haft ångest. Bakisångest. Det är märkligt att man ibland får ångest av alkoholen. Jag var inte alls för full går.«
Stureplansbimbon Katrin Zytomierska på sin blogg (citerat av Expressen).
Alltså den Zytomierska som kallade den sedan flera år helt nyktre Marcus Birro för ett »fyllo«.

* * *

En av alla dem som trampat i Townes Van Zandts fotspår är Steve Earle. I Van Zandt-biografin »To Live’s to Fly: The Ballad of the Late, Great Townes Van Zandt« av John Kruths, en bok som kom förra året (och borde vara något för Fredrik Öster på Reverb förlag att låta Lennart Persson översätta), kan man läsa vad Townes svarade på Steve Earles ökända uttalande:
»Townes Van Zandt är den bäste låtskrivaren i världen och jag skulle ställa mig i mina cowboyboots på Bob Dylans soffbord och säga det
Den som vill veta vad Townes svarade på det får traggla sig igenom några kortisar till. Det där var en teaser för att ni inte ska sticka till någon annan blogg, där folk blir klara nån gång och inte skriver så här förbannat långt.

* * *

Aftonbladets stort uppslagna reportage om pojkarna som hatar, barnen som handlar med knark och är beredda att skjuta poliser, är ruggig men alldeles nödvändig läsning.
De bor inte bara i Göteborg, de där barnen. De finns omkring oss var vi än bor, men vi blundar och vill inte se dem förrän de har vuxit upp till sådana som dealar knark och skjuter snutar.

* * *
Och på plats 13 på New York Times-listan ligger en blågul deckare.
13 THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO, by Stieg Larsson. (Knopf, $24.95.) A hacker and a journalist investigate the disappearance of an octogenarian’s niece 40 years ago.

* * *

Tänk att man aldrig lär sig göra som Ingemar Unge skriver i förordet till Slas kåserisamling »Årstider och åsikter« att Slas gör.
»Slas slutar när han är klar. Det är inte alla som gör det.«

* * *

Kanske ska man ta bloggledigt på måndagar. Få orkar bry sig, ännu färre orkar skriva kommentarer och mejl.
Eller också är det så att man själv inte orkar skriva så att nån bryr sig om att orka.

* * *

Vill man ha ännu mer efter skildringen av Townes Van Zandts minst sagt självdestruktiva liv i John Kruths biografi, kan man i dvd-filmen »Heartworn Highways« se Van Zandt gå omkring i en oavbruten whiskyfylla. När spriten till sist tog honom, på nyårsdagen 1997, var han 52 år gammal. De närmaste vännerna sa att det var ett besked de hade fruktat i trettio år.

* * *

Det kan också vara det här kickskrivandet som gör att blogginläggen blir så långa att folk inte orkar läsa. Skulle vara intressant att höra vad fler än några få tycker.

* * *


En bra samling för den som är nyfiken på Townes Van Zandt är »Drama Falls Like Teardrops«. En 2 cd med sammanlagt 36 av hans episka och naket lyriska sånger, där desperationen och smärtan är huvudingredienserna.
Jag hittar den inte hos Amazon.com. Men min kompis Ingemar Magnusson Folk & Rock har den nog. Annars fixar han fram den. Alla gånger. Mejla honom bara, om du bor långt från Borlänge. Eller ring: 0243-84388. Hälsa från mig.

* * *

Townes Van Zandts svar?
»Jag har sett Bob Dylans livvakter. Steve Earle skulle inte komma närheten av det bordet.«

* * *

Caroline i »Tecumseh Valley«, hon som »… turned to whorin’ out on the streets / With all the lust inside her«, är gruvarbetardottern som är så vacker att »sunshine walked beside her« när hon vandrar över bergen för att hitta ett arbete. Hon sparar nästan allt hon tjänar, men hennes far hinner dö.

The name she gave was Caroline
Daughter of a miner
Her ways were free
It seemed to me
That sunshine walked beside her

She came from Spencer
Across the hill
She said her pa had sent her
cause the coal was low
And soon the snow
Would turn the skies to winter

She said she’d come
To look for work
She was not seeking favors
And for a dime a day
And a place to stay
She’d turn those hands to labor

But the times were hard, lord,
The jobs were few
All through Tecumseh Valley
But she asked around
And a job she found
Tending bar at Gypsy Sally’s

She saved enough to get back home
When spring replaced the winter
But her dreams were denied
Her pa had died
The word come down from Spencer

So she turned to whorin’ out on the streets
With all the lust inside her
And it was many a man
Returned again
To lay himself beside her

They found her down beneath the stairs
That led to Gypsy Sally’s
In her hand when she died
Was a note that cried
Fare thee well… Tecumseh Valley

The name she gave was Caroline
Daughter of a miner
Her ways were free
It seemed to me
That sunshine walked beside her

Barnsliga vuxna män, fläsklägg och rotmos & grejs och mojs

Jag får rätt mycket mejl, jag är skitglad, men det är också många skitmejl, och nu menar jag viagra – slikt behöver inte den nyktre – och östeuropeiska kvinnor och sånt grejs och sånt mojs.
Så det händer, en och annan gång, att även nåt av era mejl blurpar med när grejset och mojset klickas iväg till papperskorgen nere i högra hörnet på min vita Macbook.

Det var just precis vad som hände med Malin EA:s mejl, där hon meddelade den adress till vilken Johanne Hildebrandts bok skulle skickas, och nu känner jag på mig att det nog snart kommer en klyscha, men det handlar även denna stjärnglittrande och månbelysta kväll härute i Halvars huvudsakers redaktion i den ockragula skrivarstugan med dalaröda knutar om kickskrivande, finns inte något som helst utrymme för grunnande på poetiska metaforer, och sent som fan är det, jag har haft en jävla dag, så jag Frös Till Is när jag hade skrivit en hälsning i boken och packat ner »Älskade krig« i den vadderade gröna påsen och gick till mailens inkorg för att vara listig och på HP Laser Jet-printern skriva ut Malins mejl och från det med redaktionssaxen klippa ut stället där hennes namn och adress stod och därefter med redaktionslimstiftet klistra fast den lappen i det vita adressfältet på den gröna bokpåsen men i inkorgen: noll mejl från Malin EA.
Döm Om Min Förskräckelse!!!
Emellertid.
Jag hade inte tömt Macbookens papperskorg.
Så boken är nu på väg till Huskvarna, Malin.
Eller om det blev till Husqvarna.

* * *

Hur mycket mer måste man tjata om Bodil Malmsten innan folk förstår att man SER den »stilistiska förträffligheten« i hennes författarskap.
För Bodils skull, jag skulle ju nästan kunna tänka mig att bli full för Bodils skull.

* * *

Två Marabou Lakrits i dag.
Coca-Cola till den ena.
Fanta till den andra.
Lubbaren kan äta och dricka vad som helst. Inte en
fettfläck ges chansen att få fäste.

* * *

»Jag spelar mig själv med förbluffande trovärdighet«.
Bodil Malmsten; »Sista boken från Finistère«

* * *

Rimmad fläsklägg och rotmos, hemstampat av en viss bloggredaktör, har också ätits idag.
Fortfarande med en mage platt som teven.

* * *

Den fanns alltså, den där widgeten som visar låttexter iTunes. Tack och bock, Erik.
Mac är bäst.

* * *

»Och jag tänkte på Bodil Malmsten, hon bor också längst ut på jorden. Våra liv korsade varandra ett tag, vi brukade ses över borden.
Vi drack vin och spelade TP, du var rödhårig och längtade bort. Jag tror jag brukade vinna för det mesta, jag visste ju mer om sport.
Hon kanske är som jag, man har alla och inga vänner. Men hon hade alltid ett gott ord om vad som kom ur mina händer.
Och just ikväll var det en tv-minut om din nya bok som har kommit ut. Tack för din födelsedag i Cornwall och och middagen och promenaden till Lands End.
Jag vet inte vad som är viktigt, men jag tänker på dig ibland

»Blues för Bodil Malmsten«; Eldkvarn, Svart blogg

* * *

Dagens boksläpp: Dennis Lehanes »Ett land i gryningen« (Bonniers). Jag har inte hunnit läsa den. Tyvärr. Djungeltrummorna pratar om att det är den intressantaste Lehane sedan »Rött regn« och »Patient 67«.
Ingen Kenzie och Gennaro-deckare den här gången, utan en politisk thriller som utspelar sig i Boston i slutet av första världskriget.
Kommer att bli min helgläsning.
Om lövkrattningen kan delegeras.

* * *
Jag sov dåligt, jag vaknade Med Ett Ryck (hej, Hill), och som de slitna klyschornas Paganini man är i dag kände jag hur de Kalla Kårarna drog över nacken och ryggen.
Snaggen ställde sig rätt upp.
Jag visste vad det var.
Det var det där vi pratade om i går.
Det var den där djävulen inuti mig.
Den sjuke jävulen inom en hade inte kommit till ro därför att ens friska jag inte hade kontrollerat stavningen på Kerouac.

Återfall. Hela jag insjuknade redan på sängkanten. Fan och helvete – hur många hann upptäcka det innan jag hann ner till Macbooken och ändra?
Flera hundra Måste Ha Sett Det (hej, Benke).
Så länge som jag sov dåligt.
Jag satt ju uppe till nästan fyra i morse och läste och bläddrade och tittade på bilder i den nya boken »Texter & historier från den stora landsvägen« av Plura Jonsson & Eldkvarn (Norstedts).

Ni som har hängt här ett tag vet vad jag anser om utropstecken.
Men vilken bok!
Stort presentboksformat. Som såna där de i vissa hem låter ligga framme på de tunga stenborden i salongen för att imponera på gästerna.
Fast just den här är en bok för en landsortsgrabb. Jag är vad jag är, en landsortsgrabb. Den har ju inte första recensionsdag än på ett tag men jag tänker inte recensera den. Bara prata om den lite så här i största allmänhet så har jag ingenting sagt.

* * *

Jan Gradvall har uppdaterat sin guldgruva till hemsida. Med bland annat den DN-artikel från i lördags där han med en ny David Bowie-bok i rockfickan åker till Berlin för att följa varje steg Bowie och Iggy Pop tog där under den duons kreativa Berlinperiod på 1970-talet, åren då de klassiska albumen Low, Heroes, The Idiot och Lust for Life, fyra hörnstenar i min egen gamla lp-samling, släpptes.

* * *

Det är inte bara låttexter och ackordsanalyser ur den stora Eldkvarnkatalogen, det är knäckande bilder i svartvitt och fyrfärg och det är texter av Plura och Clara, Leif Nylén, Wenche Arnesen, Claes Carlsson, Lennart Persson, Werner Modiggård, Kajsa Grytt, Kjell Andersson, Håkan Hellström, Bodil Malmsten, Mauro Scocco, Tony Thorén, Jesper Lindberg, Pär Wickholm, Peter LeMarc, Sophie Zelmani, Tina Axelsson, Mikael Ringlander, Rolf-Otto Eriksen, Marie Jungstedt, Jari Haapalainen och Andres Lokko.
Och säkert nån mer som jag missade.
Så jag satt uppe.

* * *

TV 4. Hur osäkra på en skala är cheferna där?

* * *

Hur barnslig är det tillåtet för en vuxen karl, övermogen, att vara? Som vore man kvar i pojkrummet går jag i spinn av en sån där bok som den här om Eldkvarns liv och sitter nu här och skriver och spelar Eldkvarnalbumen så att The Boxer för länge sen har tagit betäckning inne i boningshuset och rutorna härute i skrivarstugan buktar av volymtrycket när Nisse Hellberg sjunger »Nere på klubben« på den där hyllnings-cd:n »Plura 50« och minnena som förknippas med de där sångerna väller över en.
Blundar jag, kan jag höra knastret från lp-skivorna och se hur omslagen såg ut.

* * *

Onsdag är skivsläpparedagen, det har till och med Borlänge Tidning upptäckt nu. Jag bryr mig inte som förr längre.
Har man blivit gammal då?

* * *

Nu sjunger Peter LeMarc och Mauro Scocco »3:ans spårvagn«, den som går genom ljuva livet, där en del gator går åt helvete och andra till himlen.
Precis så är det ju med livet.

* * *

Belinda Olsson tar sig som krönikör. I onsdagens Aftonbladet skriver hon bra om tv-kvinnornas utseendefixering.
Men sluta banta, Belinda.
En timmes lubbning tre gånger i veckan och man kan äta vad som helst. Allting.

* * *

Dagens bloggare: tug. Firar 400 inlägg just i dag, ja igår då, och celebrerar det med en exklusiv Oskar on Oskar-intervju med bloggens författare Oskar Klingborn – ung man med absolut gehör för språket och den sortens ironi skribenter är beredda att gå över lik för att skaffa sig.

* * *

Spår 10 nu. Åh. Kajsa Grytt.»En kärlekshistoria«.
Den Kajsa som Plura sjunger om i den där Bodil Malmstenbluesen på »Svart blogg«:

»Och Kajsa, Kajsa, Kajsa, vi hade några vilda år.
Allt ordnade sig till slut, vi fick inga djupare sår.
Jag tog nattfärjan till Gotland, påtänd, full och ful
och på nåt sätt kom jag till Fårö där du repa med Tant Strul.
Jag gjorde någon illa, sen gjorde du likadant mot mig.
Först skulle några år av våra liv passera, när jag var din kille och du min tjej.
Jag vet inte vad som är viktigt, men jag tänker på dig ibland.«

* * *

Räknar jag rätt så är det i dag 83:e gången bara i år som Expressens tekniknisse Fredrik Eklund publicerar sin gamla »Snabba-upp-din-dator-på-xxx-minuter«-artikel.
Hans jobb skulle man ha.

* * *

Kan bli mer matdropp här framöver.
Men räkna inte med det.
Glömmer det hela tiden.

* * *

Och nu då, sista spåret, lyssna: Charlotte Berg i »Ikväll stannar jag hos dig« i en inspelning skörare än isen på vattenpölarna en tidig morgon i slutet av oktober.

Det känns perfekt att slippa vara perfekt

Bodil Malmsten, i den där nyutkomna boken som kortrecenseras en bit ner här i bloggspalten, där säger hon att hon sysslar med » . . . förstörande, sönderskrivande, petande och slakt av ursprungstext som dög som den var.
Det är ett helvete, det är fruktansvärt.«
Skriver hon.
Halvar says: välkommen i klubben, Bodil.
Medlemskrav: man ska ha papper på att man är perfektionist.

Huh – när jag läste vad Bodil skrev, jag fick ont i magen.
Det är för att slippa må så, det är därför jag skriver som jag gör här i bloggen.
Jag läser ju nyöversättningen av Kerouacs »På väg« (hette inte den första översättningen »På drift«, förresten?, så jag vill gärna kalla det för kickwriting, det låter så tufft.
Alltså det snabba, spontana, lustfyllda sätt jag har bestämt mig för att bloggskriva på. Nackdelen med den metoden är att det ibland går För Fort. Tanken hinner inte med alla gånger.
Det ber jag om ursäkt för.
Men jag tänker inte byta arbetssätt.

Jag har inte den tiden. Jag vill framförallt inte bli gisslan för den perfektionism som fångar en så fort man skriver mot betalning.
Hellre slutar jag blogga.
Den som tar illa upp för somligt som borde ha gått ett par redigeringsvarv får helt enkelt börja läsa en annan blogg.
Perfektionism är en så ruggig sjuka att den kan förstöra ens liv.
Jag skämtar inte nu.
Läs om vad Bodil Malmsten säger däruppe. Det är sant, det är en sanning av Svenne Rubinsk kaliber.

* * *

Jag har lubbat i mörkret och blåsten
, i nittio minuter, alldeles för sent för att kunna sova, och jag har duschat hett och länge och satt på mig mina mjukaste brallor och satt en av spellistorna i Macbookens iTunesbibliotek på random och kört ut The Boxer till ranchens boningshus och jag har stretchat till och med fingrarna och med ett halvt öga på en del hastigt nedkrafsade anteckningar från en eftermiddagssittning med en tjock tidningsbunt och en radda dubbla espresso på Kupolens fik ska jag nu kickskriva och någonting jag kommer att ångra kommer säkert att halka in nu också.
Om det inte redan har gjort det.
Det har det säkert.
Säkert har det gjort det.
Det kan alltså inte hjälpas.
Ni får klaga och rätta mig och ha åsikter som går tvärtemot mina, sådant gillar jag, då vet jag att nån läser, men ni bör känna till att somligt beror på att jag lider av denna så gott som dödliga sjukdom som heter perfektionism så ni får inte slå mig.
Man slår inte den som lider av ett handikapp.

* * *

»Jag är den sortens kille som går ut för att ta mig en öl och vaknar i Singapore i helskägg.«
Raymond Chandler

* * *
Det är när man lubbar långt och länge och endorfinerna rusar till – det är då man får tillgång till den skaparanda som alla har inombords.
Idéerna flödar som det svarta ölet ur pubkranarna på Irland.

* * *
Nu är det »I Am a Rock» från dubbelsamlingen Tales From New York med Simon & Garfunkel. Fin sång, fastän den också slår en liten knut i magen.
Jag är ju också sån. »I have my books and my poetry to protect me«. Även om jag trivs sån, så går det ut över vännerna man är så tafflig på att hålla kontakten med.

* * *

Tänker inte påminna om bokutlottningern. Tjata får man nog av med ranchen full av ungar. Ni får hålla reda på det där själva. Men jag kan ändå inte låta bli att reflektera över att så få av er som jag känner vill vara med.
Är ni rädda för att folk ska tro att jag kommer att fippla med dragningen och lotta ut böckerna till kompisar.
Glöm det i så fall.
Fusk är inte min gren.

* * *

Linda Skugge, som lämnade Expressen i maj, har värvats till Aftonbladet. Resumé skriver att Skugge ska göra större intervjuer som publiceras på lördagarna. Först ut nu på lördag är Alexander Skarsgård.
Spännande, tycker jag. Jag gillar ju Linda.

* * *

Dagens bloggare: Micke Berg. Både skriver och fotar. Känner honom inte, men jag fick hans bok »Retro« signerad när han för några år sedan ställde ut sin svartvita fotokonst på bibblan här hos mig i Borlänge. 18 juni 2002 står det på bokens försättsblad.
Är ni inte på läshumör, scrolla och klicka åtminstone omkring och titta på bilderna i Mickes blogg.

* * *

En nackdel med kickwritingen är att bloggpostningarna (kolla, jag har lärt mig bloggosfärvokabulären!) blir så äckligt långa.
Fast som sagt – jag tänker inte börja redigera och peta och ha mig. Då skulle det inte stå på förrän Halvars huvudsaker finge strama åt utgivningstakten till en gång i veckan, med en redaktör gåendes på tunga doser Novalucol och ångestdämpande.

* * *

Nytt i pocket: »Svensk maffia« av Matti Larsson och Lasse Wierup. Visar att det finns fler bilder än Marlon Brandos Don Corleone. Wierup och Larsson tecknar verklighetens bild av mafioson i Sverige: Hells Angels, Bandidos, Brödraskapet, Original Gangsters …
Kommer bli mer pocket på Halvars huvudsaker framöver. Grönt ljus har getts från visst håll till en sådan upptrappning.

* * *

Skäms på mig. Glömde ju Eva-Stina Byggmäster. Hon är ju också nominerad till Ååågusts pris i den skönlitterära klassen. Med diktsamlingen »Men hur små poeter finns det egentligen«. Har jag inte läst.
Min enda och klena ursäkt är att jag hörde om nomineringarna i radion och ställde en större lit till minnet än vad folk i min ålder bör göra.

* * *
Marabou Lakrits! Jag är uppe i en om dan.

* * *
Nu är det en som sjunger: »Jag var tio år den gången och julen var på väg. Jag önskade mig en hund och en resa till en söderhavsö. Jag fick min första grammofon och en bok av en äventyrsman. Han levde då, nu är han död.«
Först att svara på vad det var, den vinner omätlig ära och berömmelse.
Jonas och Linda tävlar här utom toton.

* * *

Jag är inte den som känner på isen innan jag kliver ut på den.

* * *

»Little Rock’n’Roller« med Steve Earle nu. Från hans första? Tror det.

* * *

På en av alla dessa lappar som ligger överallt och dräller har jag skrivit upp att det till mac ska finnas en widget att hämta hem som sen visar texten till den låt man spelar i iTunes direkt. På lappen står det:
cyanworks.net/dboardTunes-TEXT.html
Men nej, ingen hemma där. Har någon skämtat med en aprillo här?

* * *

En fin grej med kickwriting är att man hinner stöka undan texten till en sån här bloggpostning på ett fik innan batteriet i mini-pc:n börjar sagga.

* * *

Sajten DN Bok har instiftat en prosapolis med rätt att haffa muggig prosa. I syftet att »rensa upp bland taffliga syftningsfel och uselt bildspråk« har prosapolisen som andra offer satt klorna i Camilla Läckberg.
Slutomdömet efter att ha nöjt sig med att undersöka tre av Läckbergs romaners respektive förstasidor är att deckardrottningen är en återfallsförbrytare. DN-konstapeln (Jonas Thente?) ser så allvarligt på de prosatekniska förbrytelserna att förundersökningen har lämnats till åklagare.

* * *

Men alla dessa »men« och »också« som man strösslar med vid kickwriting. Här måste ens undermedvetna omprogrammeras.

* * *
Titta vilken bok jag ska dra mig tillbaka till läsfåtöljen och bläddra omkring i nu. Halva natten, nu när jag lubbade så sent att endorfinerna fortfarande sprattlar i en. Den boken tror jag nog att vi kommer att prata mer om framöver.

En typisk men sorgsnare Bodil

Bodil Malmstens »Sista boken från Finistére«, som kommer ut i dagarna, känns mer som en kåseribok än en roman.
Eller bloggbok.
Alltså en typisk Bodil, så som vi har lärt känna henne ända sedan hon började blogga.

Madame C, den stilettklackade och Gauloisesrökande och champagnesippande från romanen det här är uppföljaren till, »Priset på vatten i Finistére», finns här, tävlande med Bodil om att skriva en erotisk roman, mullvadshögarna är ersatta av fladdrande fjärilar i lavendeln, lyckan över livet vid sin Atlant är ersatt med vemod och sorg över att tvingas flytta till en fuskrenoverad liten lägenhet 20 mil bort i staden nära Nantes, och det är oneliners, klokskaper, förtvivlan över skrivandet, Dylan, Montaigne, Thomas Bernhard, momma i byn, citat av författare och filosofer, och dessa franska hantverkare som ännu efter sju år inte har kommit och hjälpt berättarjaget, denna »madame de la Suède«, som antingen är Bodil Malmsten själv eller ett fiktivt bokjag – det, och frågan om gården i Finistére ens finns, det svarar Bodil Malmsten än ja, än nej, än ja, än nej på.

Bodilfansen kan lugnt skaffa »Sista boken från Finistére«.
Och blunda för en hel del förnumstigheter av det här slaget:
»Under den tid jag hade till mitt förfogande – det tar den tid man har till sitt förfogande och till sitt förfogande har man den tid det tar – «
Och begrunda sådant här:
»En bok kan aldrig bli bättre än sin författare, men sämre kan den bli

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.