Bjurres soundtrack till summer of 09

Av PER BJURMAN, New York

Det har varit väldig stiltje i Bjurres hörna, jag vet – och jag ber om ursäkt. Men först blev det intensivt Stanley Cup-slutspel, sen semester och…ja, några fler ursäkter kommer jag inte på.
Men nu kommer ändå en liten lista, Summer of 09,  med sångerna som av olika anledningar utgjort mitt soundtrack denna både heta och kyliga sommar.
Några ord om låtarna:

• King-Size Papa
– Blev påmind när ljuva Elena plockade fram sången på en magisk efterfest i Stockholm i förra månadsskiftet. Det var en nationalsång under mitt äktenskap. Handlar ju om mig. Tolka det som ni vill…

• You can call me Al
– Ett av numren som gjorde sista efterfesten på Peace & Love till en av sommarens stora höjdpunkter.

• Cruisin with Cab
– Mer Elena-förknippat. Hon gjorde intryck…

• If you ever go to Houston
– Jag tycker nya Dylan är svinaktigt bra. Och det här är toppnumret. Los Lobos-Hidalgos dragspel…ah.

• Långbort
– Bästa låten på senaste Thåström. Var fantastisk på Peace & Love också. Det är något oroande i den här. Nåt sorgligt. Nåt otäckt. Och ohyggligt vacker..

• I’d rather drink than talk
– Nationalsång efter några dagar på Sverige-semester, tro mig. Och ja, den var ju också finemang på Peace & Love.

• They don’t care about us
– Min absoluta MJ-favorit.

• Just to walk that little girl home
– Fick just den bedrövliga nyheten att Minken ligger för döden. För jävligt. Hade helst velat hylla honom med nåt från Le Chat Bleu, eftersom det är ett av rockhistoriens mest bortglömda mästerverk, men den finns inte i Spotify-biblioteket, så den här romantiska saken får duga som surrogat.

• Nu kan du få mig så lätt
– Minnen av P&L igen. Den där ljusa natten när Håkan avslutade…fan, det hör till det finaste jag upplevt som vuxen.

• Convoy
– Väldigt tuff bilåkarlåt, i största allmänhet. Jag vill också vara med i en konvoj.

• En gång i Stockholm.
– En gång i Stockholm var det…

• (She’s so) Untouchable
– Och när jag hörde om Minkens sjukdom började tänka på en annan som aldrig fick det erkännande han förtjänade. Som av en händelse var det Minken som hittade Johnny efter överdosen på det där skithotellet i New Orleans. Fina, fina Johnny. Som jag älskat det sjaviga hänget i det här gitarrspelet, när det hela tiden låter som att allt ska gå sönder men inte gör det. Halvar-kommentatorn Conny Thunders vet definitivt vad jag talar om.

• Stick å brinn
– Såg aldrig Strängens nya band på P&L, men jag hörde så mycket om en tydligen förträfflig spelning att jag var tvungen att skaffa plattan. Och den visade sig ju vara kanon.

• Mary Jane’s last dance
– Plöjde just Bogdanovichs Petty-dokumentär. Då får man Petty-feber.

• Bröder
– Träffade Sticko Per på…just det, P&L. Han var så trevlig att jag var tvungen att kolla upp musiken. Så här bra lät den.

• Straight to you
– Har ett längre tag varit inne på Cave-ballader. Det här är ju en av de mest monumentala.

• Why can’t I touch it?
– Hade helt glömt hur lysande den här är. Så dök den upp i ett av de första ”Entourage”-avsnitten för säsongen. Då mindes jag.

• Closing time
– Fint fynd hos Ingemar på Folk & Rock.

• I don’t wanna go there
– J. Mascis, en av de senaste decenniernas stora gitarrhjältar, larmar inspirerat igen.

• Didn’t you know how much I loved you
– Pickler är ett av sommarens finaste countryfynd.

• Chuco’s Cumbia
– Såg Los Lobos på en båt som gick runt Manhattan förra fredagen. Magiskt.

• The more you ignore me, the closer I get
– En kommentar stammisarna kan rikta till Halvar nästa gång han har långt blogguppehåll…

• Summer breeze
– Alltid en av alla somrars stora hits.

Steve Earle tolkar vännen Townes Van Zandt

Vi har ju tidigare här på huvudsakerna pratat om Townes Van Zandt, och jag tror att jag då citerade vad Steve Earle en gång sa om honom:

»Townes Van Zandt is the best songwriter in the whole world and I’ll stand on Bob Dylan’s coffee table in my cowboy boots and say that.«

När nu Steve Earle ger ut en skiva med 15 av sin mentors och väns sånger har han valt de som betytt mest för honom själv och som han har störst personlig koppling till.
Sånger som »Pancho and Lefty«, »Lungs« och »White Freightliner Blues« har Steve Earle spelat under hela sin karriär och »(Quicksilver Daydreams of) Maria« lärde han sig direkt från hästens mun.

Jag har lyssnat på Townes en stund varje dag ända sedan jag fick skivan för en dryg vecka sedan.
Min åsikt är att ingen har tolkat dessa de vackraste av sorgsna countrysånger bättre än Steve Earle.
Den lilla sorglustiga berättelsen i Elin Unnes SvD-recension här intill tycker jag säger en hel del om varför.

Dylan på Spotify och Brage på Vallen

Nu ska visst alla med Spotify kunna lyssna på nya Bob Dylan-albumet. Gör det. Skivan är rätt bra, 3,5 points av 5 möjliga. Med lite bättre melodier hade jag gett den en fyra.
Själv ska jag till Domnarvsvallen och njuta av när Brage i hemmapremiären spöar Västerås.
2–0. Minst.

Southern soul som plåster på såret

Jag lyssnar på nya Bob Dylan-albumet. Men jag vill spela det några varv till innan jag fäller något omdöme. Livet har lärt mig att det tar ett tag innan Dylansånger får fäste i en.
Jag har också, i kväll, förstått att vi pratar om en skiva som tydligen finns bara på betal-Spotify. Så jag ber om ursäkt för att jag här nedan länkade till något många av er ännu inte kan lyssna på.

Som ett ringa plåster på det såret får ni här en spellista med soul. Med grov slagsida på southern soul.
HALVARS SOUL VOL. 1

Nya Dylan har landat

Nya Bob Dylan, Together Trough Life, har landat. Våren är för fin för att sitta inne och lyssna.
Men i kväll ska jag. Det är en sak som är jävligt säker.

Plattfotade noir-filmer är priset man betalar för att slänga ABF-broschyrerna

Skaffat sig ett liv kan man väl säga att man omsider har gjort.
Ett som man sen lever i sin snitslade bana med väl inpinkade trän efter stigen.
Nån sjangdobel klangåjubelföreställning kan inte det där livet betecknas som.
Bra långt därifrån.
Men ändå ett liv som kan betraktas som rätt hyfsat.

Man har Homo sapiens basbehov täckta.
Tak över skulten, käk på tallriken, husläkarn hittar inga direkt livshotande lyten och men på en och man har några som tycker om en och Reginald Hills nya att läsa och Bob Dylans nya att längta efter.
Så vem fan är man att klaga?

Jag skulle inte göra det heller, om det inte vore för det där med … fritiden, höll jag på att skriva.
Jag tycker inte att det finns nåt riktigt bra ord för den tid jag menar. Den jag tänker på är den som då och då uppstår mellan alla dessa plikter.
Inte vet jag om det är en särskilt fri tid. Har man vingar då och är lycklig och känner frihetens vind blåsa i håret?

Nja, jag vet inte det direkt. Även om A ibland när hon hittar mig i schäslongen påstår att jag skulle ha hur lätt som helst med att acklimatisera mig i ett nästa liv som ko.
Så jag vet inte vad man ska kalla den där tiden vi pratar om. Livets mellanrum, kanske. Det är rätt bra.
Men så har jag inte kommit på det själv heller. Jag tror att det var Lennart Hagerfors som gjorde det, i sin kultbok »Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat«.

Livet pågår medan man själv ligger där och gäspar framför nån plattfotad tysk noir-thriller på nån av de sunkigaste tv-kanalerna.
Det knackiga manuset vimlar av logiska luckor och man har för länge sen listat ut vem som är fulaste fisken. Hjälten begriper det först i slutscenen, då han på tjutande däck genom den regnsvarta Berlin-natten är på väg till lägenheten där tjejen står i duschen med mördaren på väg uppför den blöta brandtrappan.

Jag satt uppe och såg en sån film i natt, och det är i sådana lägen jag brukar hemfalla åt existentiellt grubbel och undra varför man alltid slänger de där ABF-broschyrerna med kvällskurser i uppbyggliga ämnen.

Att ha det som Beethoven

Jag lyfter ner Macbooken i knäet och börjar blogga.
Jag känner det höga kallet genomströmma mig, det upphöjda i uppdraget, miljoner bloggläsares otåliga förväntan.
Det måste ha varit så här Beethoven kände sig när han satt böjd över notpapperet.

Människolivets infernaliska cirkel.
Och en av alla dessa Facebook-vänner grumsar över att jag inte skriver krönikor i tidningen längre.
»På bloggen skriver du bara om trööök, musik och böcker. Vi andra då????«
Ja, ni andra då?
Kan det vara mitt problem att ni andra inte gillar musik och inte läser böcker?
Skulle inte tro det.

* * *
LP-skivorna, jag vet inte vad jag ska göra med dem, men röjer plats i några bokhyllesektioner så länge.
Ah, LP-skivorna från Atlantic med den gröna, vita och röda etiketten.

* * *
Nädå, jag blev bara förtjust i den där formuleringen, människolivets infernaliska cirkel. Jag har ingenting att klaga på. Jag har uppnått en ålder då lördagar inte känns så värst annorlunda än tisdagar och jag gillar människolivets jämna lunk. Morgonlufsandet i skog och mark med Boxarn, handla, laga middag, lyssna på musik, skriva en stump och skita i om nån annan än jag själv gillar det eller ej,  läsa en bok, se nån dvd-film om kvällarna.

* * *
Jag vet inte vad det har med någonting att göra – saker och ting har ju sällan det i den här kickskrivna bloggen – men jag hittar i en gammal Moleskine en notering om Woody Guthrie utan källhänvisning.
Han dog (som sin mor) i den ärftliga sjukdomen Huntingtons korea, danssjuka. Vid 48 var han ett skälvande vrak, nästan utan balanssinne, huvudet hängde och slängde när han gick.
Han kunde inte längre spela gitarr, handstilen var oläslig och han var nästan oförmögen att tala sammanhängande.

* * *
Fem whiskysorter som fanns i barskåpet på den tiden jag höll mig med barskåp:
Laphroaig
The Macallan
Cragganmore
Talisker
Black Ribbon

* * *
Inräknat något hundratal ex som jag har gett bort finns nu min bok »Där Ol’ Man River gör en krök« ute där nånstans i snart 5 000 exemplar.
Det är väl ingenting, säger ni. Då glömmer ni att det är ungefär lika mycket som Bob Dylans debutalbum Bob Dylan sålde första året.

* * *
Woody Guthrie, ja. Tom Joad, spöket i Springsteen-låten, hur är det med honom? Dyker den killen först upp i en ballad av Guthrie eller i en roman av John Steinbeck? Där fick ni nåt att bita i resten av sportlovet.

* * *
Den här bloggen, med sina oerhörda journalistiska ambitioner, kan naturligtvis inte göra reklam. Men den kan uppmuntra läsaren att besöka skivmässan på Folkets Hus i Falun på lördag. Mejla skivmassa@gmail.com så sätts ni upp på gästlistan och kommer in gratis.

* * *
Bob Dylan anspelar sällan eller aldrig på dagsaktuella händelser i sina låtar. Han ansåg att sådant skulle sätta en tidsstämpel på dem. Utan skulle låtarna behålla sin relevans. Fick han rätt eller fick han rätt?

* * *
På tal om det jag aldrig mer ska yppa med ett ord. Under de sista 32 år han levde gick New Yorker-journalisten Joseph Mitchell till sitt arbetsrum varje dag utan att få ur sig en enda artikel.
Den sista artikel Joseph Mitchell skrev, »Joe Gould’s Secret« från 1964, var ändå så bra att ingen redaktör på tidningen ansåg sig ha rätt att stressa honom.

* * *
Det får bli crime som bokreatips i dag också. »Vinterstaden« av Arnaldur Indridason. Det var ett tag sen jag läste den och minns inga detaljer. Gjorde jag tydligen inte heller då Halvars huvudsaker skrev så här när den kom med mjuka pärmar.
»På rak arm kan jag inte komma på någon annan kriminalförfattare som likt islänningen Arnaldur Indridason skrivit fem helgjutna böcker på raken. »Vinterstaden«, det senaste mästarprovet i serien om den älskansvärde, melankoliske kriminalpolisen Erlendur  Sveinsson finns nu i storpocket.«

* * *
Det blir inget av med det jag inte säger ett ord om nu heller. För nu ska jag börja på en ännu inte utkommen bok som jag fick i går. DN-kåsören Hanna Hellquists debut »Karlstad Zoologiska« (Albert Bonniers).

* * *
Häng on.

Daniel Defoe snodde storyn från tv

Farfar Halvar hyser visst hopp om att Liam, 6 år, ska bli en bokläsare. Vi läste rätt mycket när han var mindre. Nu får jag läsa för honom ibland, när han har tid. Det har han alldeles för sällan.
Jag minns en gång när jag försökte läsa Daniel Defoes »Robinson Crusoe« för Liams pappa, eller om det var för någon av Liams två farbröder. Det var hursomhelst på den tiden då den det nu var befann sig i den åldern då man fick ha indianer i knäet.

Jag har den boken i en vacker utgåva som min morfar en gång köpte åt mig. Tjockt, gulaktigt papper. Rejält sydda blad och rikligt med svartvita illustrationer.
Doften från sidorna när man bläddrar i en sådan gammal bok … Åh, de borde göra parfym av den doften.

Så jag ville – och vill än – gärna läsa den för något småfolk. Som Morfar gjorde för mig.
Men ingen av mina indianer har varit intresserade. Den jag pratade om här ovan sa:
– Robinson, den idén har gubben som skrev boken snott från teve.

* * *
Jag har sagt det förr och säger det igen: det är alldeles åt helvete för dåligt med Nick Hornby-listor på den här bloggen. Så här kommer en. Ryckt ur rockärmen.
Tidernas fem bästa krimböcker.
»Rött regn« - Dennis Lehane
»Rosens namn« – Umberto Eco
»Händelser vid vatten« – Kerstin Ekman
»Den sista prärievargen« – Michael Connelly
»Svarta sinnen« – Ian Rankin

* * *
Fyra nya klara för Peace & Love: brittiska indiepopbandet The Kooks,
amerikansk-kambodjanska alternativbandet Dengue Fever, unge Erik Hassle och softgrassbandet Abalone Dots.

* * *
Droppa gärna era egna Nick Hornby-listor som bloggkommentarer. Det behöver inte vara böcker. Det kan vara fem bästa maträtterna, fem bästa ölsorterna  eller vadfansomhelst.

* * *
Fem bästa Bob Dylan-låtarna. Också snabbryckta ur rockärmen.
Positively 4th Street
Like A Rolling Stone
You’re A Big Girl Now
Tonight I’ll Be Staying Here With You
Blind Willie McTell

* * *
Dagens bokreatips: Michael Connellys »I lagens limo«. Huvudpersonen, försvarsavdokaten Mickey Haller, är en rätt obehaglig typ. Som man ändå gillar. För att ha råd med sin utsvävande livsstil behöver han hela tiden nya lönsamma fall. Den töntiga svenska titeln (»The Lincoln Lawyer« i original) kommer sig av att Haller har sitt kontor i baksätet på en vräkig Lincoln limousine. Ingen Harry Bosch, alltså, men Connelly är ju minst lika bra när han skriver fristående thrillers.

* * *
Den gode Mats Weman är outtröttlig i sin Bob Dylan-mission. På sin blogg börjar han nu samla in läsarnas Dylan Top 20-listor. Jag och Bogey har lagt ribban och redan lämnat våra.

* * *
Påminner om att Conny Thunders bjuder på skivmässa i Falun på lördag. Maila till skivmassa@gmail.com och uppge namn så sätts ni upp på en gästlista.

* * *
Efter först influensa och sen ryggskott var det tungt att komma igång med lubbningen igen. Men fyra blodsmakande rundor sedan comebacken förra tisdagen har smörjt upp ryggen och tagit en upp på banan igen. Efter kvällens distanspass, onsdagens intervallpass och lördagens långpass räknar jag med att även udden ska vara tillbaka.

* * *
Mina mål med träningen:
1) Lubba en mil på 50 minuter.
2) Ta min egen kroppsvikt i bänkpress.

* * *
Med anledning av 500 blogginlägg har favoritbloggaren Tug gjort ännu en exklusiv Oskar on Oskar-intervju.

* * *
Nya U2-albumet »New Line On The Horizon« lär visst finnas på Spotify nu. Själv har jag inte brytt mig om att lyssna. Det var längesen U2 hade något att säga mig.

* * *
Träningsmålsättningen har jag snott rakt av från en sann psykopat – Jack Reacher i Lee Childs böcker. Jack Reacher-böckerna har vi ju pratat allvar om förr här på Halvars huvudsaker.

* * *
Jag börjar läsa Karolina Ramqvists kommande roman »Flickvännen« (Wahlström & Widstrand). Det känns snuddande nära att den kommer att stupa på min 30-sidors smärtgräns.

* * *
Förr om åren förde jag aldrig träningsdagbok. Nu gör jag det på två ställen på nätet. Här och här. Kurvor och stapeldiagram och cirkeldiagram och jag vet inte allt som visar hur man ligger till. Bara det gör att man kommer iväg och inte slarvar och skjuter upp och har sig.

* * *
Jag lurar på att börja lägga ut de där kurvorna och staplarna och cirklarna på bloggen framöver. Peppa mig själv. Men först vill jag förstås att resultaten ska ligga snäppet närmare Jack Reacher-nivåerna än de gör nu.

* * *
Häng on.

En onödig bok – men någon måste skriva den

Jag skriver i lugn och ro på en bok, sakta men säkert, nån timme varje dag, låter det ta den tid det tar, gör det av lust och inte plikt och nödvändighet.
En onödig bok, om man så vill. Men någon måste skriva den.
Upplägget är rätt flummigt; jag vill ha det så, vidöppet för infall och hugskott: korta texter som gör nedslag i ett jags liv. Jaget kan vara jag; det är det bara jag själv som vet.
Det mesta tycks mig dock based on true story.
Misstankar om att somligt är based on a false story kommer varken att bekräftas eller dementeras.

Varje text är en självständig liten berättelse, prosadikt, aforism eller betraktelse.
Själv ser jag den röda tråden. Om än ljusröd. Väldigt ljust röd.
Arbetstitel finns men är just vad den är: en arbetstitel.
Och det lutar åt att jag formger och ger ut den själv som originalpocket. Väntetiden bara på ett ja eller nej från bokförlagen är så lång som ett år.
Sådant pallar inte mina extremt franska nerver.

* * *
Det stramar i ljumsken i dag. Den lömska halkan finns alltid där så här års och får lubbaren att spänna sig.

* * *
Alkohol är för mig vad kryptonit är för Stålmannen.

* * *
Jag hann igår kväll läsa 77 sidor i Johans Klings debutroman »Människor helt utan betydelse«. Betydelsen av den uppgiften är att boken håller.

* * *
Ni hittar den unge skrivarfantomen här uppe i vännerluckan.
Nu släpps 24-årige Marcus Grahns debutroman »Picasso valde också Kristinehamn« i pocket (Månpocket). Jag läste ett signerat ex i inbundet original och kan gå i god för det sanna i förlagstexten.
En bok om att tappa bort sin fru och försöka hitta henne. En bok om att ha tappat bort sig själv och tvingas börja leta. En bok om två veckor på värmländska landsvägar, om tanter och transvestiter, Bob Dylan och Tommy Blom, och Den Helvetes Jävligt Stora Kärleken.
Halvar says: En bok som bör finnas i varje anständig bokhylla.

* * *
Aksel Sandemose skriver på ett ställe att det är styrkan och arten av koncentrationsförmåga som är den absolut avgörande faktorn i ett människoöde. Stackars mig.

* * *
»För hans kraftfulla och inom nutida berättarkonst stilbildande mästerskap. Senast ådagalagt i The Old Man and the Sea.«
- Svenska Akademiens motivering vid tillkännagivandet av att 1954 års Nobelpris i litteratur gick till Ernest Hemingway.

* * *
Bortsett från att jag har svårt för humorböcker överhuvudtaget blir det sällan eller aldrig lyckat att göra bok av radio- och tv-komik. Aktuellt exempel på det är »Mia & Klara – ska vi skratta eller gråta?« (Frank förlag).
Här finns ingenting av den gestaltning komikerduon Mia Skäringer och Klara Zimmergren med hjälp av grepp som dialektik och minspel och andra teatrala pricksäkerheter ger karaktärer som Tabita och Gulletussan.
Vad som kan vara hysteriskt roligt i tv och radio blir mellan bokpärmar mest tröttsamt och krampaktigt. Som utropstecknets uppmaning: ni såg väl hur roligt det här var, så skratta nu då!

* * *
»En författare bör skriva vad han har att säga och inte prata«.
- Hemingways avslutning på sitt skrivna tacktal för Nobelpriset. Som USA:s ambassadör fick läsa upp, då pristagaren inte inställde sig personligt, förebärande sina skador från flygolyckan i Afrika året innan.

* * *
Jag pratade för nån månad sen om de sex och en halv kartongerna som stod i garaget och utgjorde restupplagan av min bok »Där Ol’ Man River gör en krök«.
Vad jag då inte kände till respektive hade glömt var att A, på hennes ordningssamma vis, redan när boken kom från trycket hade stuvat undan tvenne bokkartonger i ett källarförråd och att ytterligare ett parti böcker av okänt antal finns hos en viss skivnasare här i Borlänge. Alltså finns något hundratal ex kvar.
Vilket känns bara bra. Faktiskt. Någon brådska med att få en ny bok på banan behövs inte.

* * *
Drickandet är inte problemet. Man själv är problemet – så länge som egot styr. Ta bort tiden från drickandet. Ge det inte något förflutet eller någon framtid. Lev i en intensiv närvaro i det icke drickande nuet  – och upptäck vad som händer.

* * *
Det ska betalas räkningar och skrivas fakturor nu igen och jag avskyr det. Magnifikt intensivt. Likt Ingmar Bergman har jag nog hela livet lidit av dyskalkyli, en motsvarighet till dyslexi som innebär att man har svårt att räkna och inte minns siffror.

* * *
Jag praktiserade tänket ovan, det stämde, själva drickandet var inte problemet – och jag fick svart bälte i vardagsenergi.

* * *
Häng on.

Mördarsnigeln slår till

Jag hade käkat en finfin laxrätt på ett lunchmöte, gemburken var redan sorterad, jag tog Expressen och Aftonbladet med mig in på ett fik.
Jag satt där, omgiven av dagdriveriets vinddrag, för mätt för att äta en semla till espresson, och kom på att jag ju redan hade läst kvällstidningarna.
Jag väntade en stund, men visste inte på vad; det var inte ens på Godot.

Jag gick hemåt, kallt som fan ute, jag hade ingen mössa, jag genade genom gallerian.
Utanför bokhandeln fanns ett reabord. Jag stannade till, som mördarsnigeln dras till pilsner dras jag till reabord utanför bokhandlar, och bland en massa sagg som inte ens skulle gå att Ge Bort låg en bok av – Richard Ford.
Richard Ford.

Det var inte bara en Richard Ford, det var en Richard Ford som jag inte har. Som jag inte har läst. Som jag inte ens kände till existensen av.
»Att pröva lyckan«.
Av Richard Ford.
Det är som att hitta en skiva av Bob Dylan som man inte visste fanns.

Min nya karriär som singer-songwriter

Jag blåser dammet av mitt gamla munspel, jag behöver öva inför min nya karriär som singer-songwriter.
Munspelet köpte Morfar åt mig på den tiden då jag smidde planer på att göra mig ett namn inom Frälsningsarmén.
Den karriären kvävdes dock redan i sin linda.
Jag stod där bland soldaterna på frälsis, mellan Mormors gitarr och tant Gustafssons dragspel, och tog sats för ett solo i »Jag har hört om en stad ovan molnen«.
De komma från öst och väst, de falska toner som i pustar blåste mellan mina tandgluggar.

Sedan den dagen har jag inte trakterat munspelet. Och som det inte ser ut att bli något av med mina frälsisambitioner i det här livet, har jag bestämt mig för att sadla om och bli singer-songwriter i nästa.
Det kommer sig av att jag är inne i en period då jag i stort sett bara lyssnar på lågmälda sångare och låtskrivare. Singer-songwriters, som de heter på ren svenska.

Det finns ett stort mått av dödssynden avund i min syn på dem.
Den singer-songwriter som har fått gudagåvan och kan det himmelska hantverket förenar vad som är jordelivets två bästa ting: musiken med den berättande poesin.
Tonsatt prosalyrik.
Knäpper vemodigt på lutan, blåser sorgset i munspelet, berättar små noveller. Korta utsnitt ur livet utan början och med ett slut öppet och spännande som ett kolon: allting fortsätter, du och jag får själva fantisera kring hur det började och hur det kommer att gå.

Mycket talar ju dessutom för att jag i nästa liv kommer att finna mig gift med en singer-songwriter – Lucinda Williams.
Om kvällarna i hemmets härd vill jag då på munspelet kunna kompa henne när hon sjunger sin »Sweet Old World«, och vi ska på grizzlybjörnsfällen vid stockvedsbrasan ligga i för att skaffa oss en dotter.
När hon så växer upp och en dag faller för någon collegedrummel med marinkårssnagg och breda axlar, då ska mor ta fram sin gitarr och far sitt munspel och sjunga Bob Dylans »You’re A Big Girl Now« i klagande stämmor.

Oh, I know where I can find you
In somebody’s room
It’s a price I have to pay
You’re a big girl all the way

Och sen slutraderna i sista strofen, innan mitt munspel gråtande kommer in och golvar en.

I’m going out of my mind
With a pain that stops and starts
Like a corkscrew to my heart
Ever since we’ve been apart

»You’re A Big Girl Now« är en av Dylans tre största stunder (de två andra är »Positively 4:th Street« och »Like A Rolling Stone«), spår nummer tre på hans finaste visalbum, Blood On the Tracks.
Ugh, jag har talat.
Det är i sådana sånger Dylan visar att han är den singer-songwriter som alla andra har att mäta sig emot.
Alla andra blir när de väger in jämte Dylan befunna för lätta.

Den som säger att Dylan är för folk med käpp och keps och broddar under skorna har levt för kort stund på jorden för att veta att svaret på livets alla frågor blåser i vinden.
Den kommer tyvärr en dag att finna ett hårt regn falla över sig och får inte sitta med vid lägerelden, där allt folket samlas omkring tiggarn från Luossa.
Medan stjärnorna vandra och nätterna gå sjunger han om bettlare och vägmän. Ävenså om underbara ting och om sin längtan sjunger singer-songwritern hela natten lång.

Samma gamla sång

Jag tänkte ta ledigt två kanske tre veckor, jag nöjde mig med en vecka – det hade räckt med en helg.
Samma insikt når mig varje gång.
Jag upptäcker att mitt liv gnolar på samma gamla sång då jag är ledig som när jag arbetar.
Jag läser mina böcker, jag spelar mina skivor, jag ser på mina dvd-filmer, jag antecknar i min Moleskine, jag går med Boxarn i skarsnön bort till en gammal älvjävel.
Antagligen är det sorgligt.

Jag har aldrig sörjt över det.
Allra minst de senaste åren. Jag har aldrig mått bättre, aldrig känt mig mer tillfreds med livet.
Sedan är det ju så att vi alla är slavar under våra vanor.
Den enda frihet vi har är att omsorgsfullt välja de vanor vi kan tänka oss att bli slavar under.
Människan är inspärrad i sina dagars kalender.

***
Om ett ögonblick har ännu ett år gått utan en enda huvudvärkstung och minnesluckerörig morgon.

***
Jag har grubblat sedan i morse på vilket av alternativen som är värstingen. Ge sig på att själv flytta ett första jack från skrivarstugan in till nya skrivkammaren. Eller sitta i telefonkön till Telia för att få tag i en snubbe eller snubba som kommer och fixar flytten.

***
– Eller hur är du den där som skriver, sa en man i kafékön på Kupolen i eftermiddags.
Jag skruvade på mig, skrapade med hovarna, la mig till med min ödmjukaste min.
– Äh, sa jag, eller jo, det kan man väl, ja, säga. Lite så.
– Författare med sina liknelser, sa han. Allting måste vara nåt annat.

***
»Bäste Herr xxx,
Jag vill göra er uppmärksam på att någon skickar obegåvade brev i Ert namn.
Högaktningsfullt,
Oscar Wilde«
- Den taktik Oscar Wilde använde sig av när någon skrev honom elaka brev.

***
Huvudsaker 2008
»Tell Tale Signs« – Bob Dylan (cd)
»Ett land i gryningen« – Dennis Lehane (bok)
»Silence Is Wild« – Frida Hyvönen (cd)

***
Jag lubbar igen. I korta bitar varje morgon med Boxarn.

***
Det är bara halva namnet kolonet har gemensamt med det raffinerade semikolonet; detta eftertänksamma kommatecken med fördröjd utlösning. Ett andetag: komma. Två andetag: semikolon.

***
En bilruta täckt av is. Finns det nåt som kan få en att förbanna det här landet man bor i så mycket som en tidig morgon med en vindruta täckt av is.

***
Lubba är att rasta sina tankar som andra rastar hunden.

***
»Det stora är inte att vara den ena eller den andra utan att vara sig själv.«
- Sören Kirkegaard

***
En art director (redigerare heter så på reklambyråer) ändrade en gång alla mina kolon i en broschyrtext till semikolon. Rätt av. Han förklarade det med att semikolon såg tuffare ut i tryck än kolon. I synnerhet i det typsnitt han valt.

***
Alla fäder är hjältar i sina söners ögon. Så länge sönerna är små nog att inte förstå bättre.

***
Några broderier i form av bilder hinns inte med i dag. Halvars huvudsaker är bara ytterst tillfälligt uppkopplad. Med eller utan Teliahjälp ska i morgon telefonjack flyttas, eldosor sättas upp och sladdar dras. Förberedelser för detta har ända sedan sent i går kväll sysselsatt redaktionen, vilket omöjliggjort svar på såväl bloggkommentarer som mejl.

***
Det bästa med en blogg är att man istället för att hålla dem inspärrade och nötande på en får formulera och göra sig kvitt sina stolliga tankar.

Jussi duger inte åt de italienska tofflorna

Jag har en deg på gång, inne på dag ett, och om allt går enligt planen ska projektet i morgon utmynna i runt ett dussin ciabattabröd.
Allt annat har lagts på is så länge.
Det är kring ciabattan livet nu kretsar.

Eller om det i plural heter ciabattorna. Ciabattarna låter oanständigt för en så pryd typ som jag, och ciabatta betyder när allt kommer omkring toffel.
En toffel, flera tofflor.
En ciabatta, flera ciabattor.
Nu blev min gamla svenskamagister stolt över mig.

Degen håller jag ett ständigt getöga på. Degar av italiensk härkomst är lynniga och självupptagna. Kan bli väldigt kinkiga om man inte ger dem den kärleksfulla omvårdnad en mamma ger sitt nyfödda barn.

För att hålla en italiensk deg vid gott lynne får man klappa den i den mjuka, släta baken. Jollra med den och vagga den till rofylld jäsning med hjälp av hemlandstoner – blodfulla arior ur Verdis La Traviata och Puccinis Turandot.

Visserligen är den ende som kan göra Alfredos och Calafs roller full rättvisa en grabb från Borlänge.
Men för tofflornas skull får man kompromissa och välja bort Jussi Björling för Pavarotti, en skäggig italiensk typ som vi söner av Jussi med musiken i blodet håller för en småhandlare i operabranschen.

***

»Västerlänningens tragedi är att han inte kan sitta stilla i sitt eget rum.«
- Lin Yutang; »The Importance of Living«

***

Hanoi Rocks-frontarna Michael Monroe och Andy McCoy meddelade ju nyligen att bandet läggs ner vid nyår. En av de sista chanserna att se det finska rockbandet ges på Peace & Love X-mas festival 20 december i Borlänge.
Övrig uppställning på julgalan i Cozmos är Stefan Sundström kompad av Bongo Brains, Bullet, Mimikry, Prop Dylan, Goodlooking Trash, Little Marbles och 1000 man on the run.
Gratis inträde, men den som inte vill riskera att få stå med näsan tryckt mot en lapp på luckan kan förköpa sig förbi kön. Vinsten skänker arrangören Peace & Love oavkortat till Barncancerfonden och Världsnaturfonden. Mer info här.

***

»Jag är trött på bloggare och åsikter över huvud taget. Nu är varenda människa med en dator recensent«.
- Rocky-pappan Martin Kellerman i senaste numret av Situation Sthlm.

***

Ola Bjurmans Fogerty Files låter allt mer som en kandidat till en post på listan över årets skivor, och det säger jag inte för att Blues-Ola är min vän. Jag säger det därför att jag nu i timmar har lyssnat på den nya cd:n i läge skarpt.
Halvar says: Köp den. Till dig själv. Och som julklapp till alla du tycker om. Det kan du göra här.

***

En morgon för nio år sedan vaknade jag och förstod hålet inom mig.

***

Snart är var man och kvinna spotifyerad. Nu går också Bredbandsbolaget  i Halvars huvudsakers musikkulturella fotspår. I dag började man dela ut 500 000 inbjudningar till musiktjänsten till sina kunder.

***

Vore ju hyckleri att säga annat än att man vill ha så många läsare som möjligt. Själv orkar jag dock inte med den där hysteriska länkningen en del sysslar med för att fiska läsare från jättebloggarna. Hittar läsare hit så hittar de hit. Och hittar de inte hit så får de hänga kvar där de hänger. Som jag ser på saken är det deras problem.

***

DVD-TIPSET
3:10 till Yuma ❘ James Mangold ❘ Russel Crowe, Christan Bale, Ben Foster
Remake på Delmer Daves 40 år gamla filmatisering av Elmore Leonards klassiska pulpnovell. Med en självlysande Russel Crowe som den lömske diligensrånaren som av den ärlige bondlurken Christan Bale ska föras med 3:10-tåget till bödelns snara i Yuma-fängelset. Plussa på Elmore Leonard-dialog och vi pratar skarpaste  dvd-western på banan just nu.

***

Filosofen Lin Yutang må vara den visaste av kineser, men hemma hos mig har han inte hälsat på.

***

DAGENS BLOGGARE

Men till bloggar med läsvärde  länkar jag förstås gärna. För att andra också ska läsa dem. Som Café-skribenten Mats Weman. Skånepågens finfina syssla just nu är att sprida Bob Dylans evangelium.

‘

***

Jag letar efter de unga soulrebellerna.

***

Nu du, Lin Yutang, nu slår jag mig ner i min läsfåtölj igen. Som hönan i sitt rede.

***

DAGENS LÅT

JUSSI BJÖRLING

NESSUN DORMA!

Tekniken lurar en att se Popey istället för att arbeta

Jag begriper inte hur det fungerar men det behöver man inte begripa. Jag är bara glad åt att det fungerar och att tekniken finns som gör att det fungerar.
Titta bara på ett exempel på vad jag menar.

Nu när jag har ett djupt och brett och på alla vis och sätt rejält skrivbord att ha Macbooken på så har jag också plats där för min cinema display.
Jag tvingas skriva så. Jag hittar i flykten inget bra svenskt uttryck. Det handlar om en 20 tums platt bildskärm med … ja, nu måste jag kickskriva ett sånt där ord igen som jag hatar  — med wide screen. Väldigt wide.
Jag behöver inte säga vad den är av för märke. Bara att den är överlägsen allt annat jag har sett i den vägen.

Man kopplar den till laptopen och sitter där med vad som då blir till en stationär dator. Man kan också växla mellan olika fönster, på typ det viset att det man skriver visas på Macbookens fullt tillräckliga skärm för det, och samtidigt på den stora skärmen se någonting helt annat.
Som sidorna i en bok som är under formgivning i lay out- och ombrytningsprogrammet InDesign.

Fast någon eventuell sådan bok ska vi inte prata om. Vi pratar istället om att man  kan se på »The French Connection«. Samtidigt som man skriver.
Det var just vad jag gjorde i dag. Istället för att formge den eventuella boken. William Friedkins knarkthriller kan man enligt min mening se minst en gång om året.

Trots 37 år på nacken utklassar den det mesta av de polisfilmer Hollywood vräkt över oss sen dess. Frågar ni mig gör Gene Hackman sin all time high-roll som tuffe snuten Jimmy Popeye Doyle i liten go hatt och överrock av Marve Fleksnes-snitt.

Och i fodralet på min dvd-utgåva finns också uppföljaren »The French Connection II«. Hackman är lika bra där. Scenerna när Popeye blir drogad i Marseille är klassiker.
Så det kan mycket väl gå så att jag även i morgon istället för att formge den eventuella boken tittar på Popey.
Det är den där teknikens fel.

***

Det finaste med medelåldern, det är att man ger fan, att man slipper ha en image att bevaka.
Så drygt det där var, att ängsligt sitta och mäta det man skrev mot andra mått än ens egna.

***

Jag vet en blogg där Marcus Birro redan i höstas fick pris som Sveriges bäste sportkrönikör.

***

Här är en låtlista med en dejlig man, som får en på bra humör och vars sånger går i samklang med den rytm man vill hitta för att få flyt i skrivandet.

***
Hoppas ni ursäktar om jag för en tid framöver inte svarar så flitigt som förr på kommentarer. För att få något gjort med det projekt jag gett mig in i behöver jag vara nedkopplad några timmar varje dag.

***
DAGENS GÅTA
Jag lyssnar på Blood On the Tracks nu. Igen. »You’re A Big Girl Now« nu. Igen. Hur kommer det sig att man aldrig tröttnar på Bob Dylans sånger? Ja, till och med »Blowing in the Wind«, Mr Tambourine Man« och »Knockin’ On Heavens Door« kan jag fortfarande lyssna på utan att få mjäll.

***

Sidan 216. Om accepterandet. Det är den viktigaste sidan i en av världens viktigaste böcker, »Stora Boken«.

***

Jag antecknar allting i min Moleskine. Det är nåt slags tics.

***

The boys in the NYPD choir were singing Galway bay, and the bells were ringing out for Christmas day.

***

De åtta åren som sportjournalist under åttiotalet tycks ha botat ens sportintresse för evigt. Hur jag än försöker är det bara fotboll jag numera bryr mig om. Lite. Så det blir spännade att se hur det går när jag nu har fått en beställning på en krönika i en officiell idrottstidning. Per Å, redaktören där, riskerar att få gå länge med lösskägg.

***

Nu har jag Dylan till och med som skrivbordsbild på Macbooken. Världens vackraste LP-omslag.

***
Och sen hamnar de där ticsen här på bloggen.

***

NY BOK
FRANK McCOURT ❘ Angela och Jesusbarnet ❘ Albert Bonniers
Bedårande liten julsaga av författaren till den älskade memoartrilogin »Ängeln på sjunde trappsteget«, »Lyckans land« och »Magistern«. Här levererar McCourt en rörande julberättelse, som enligt baksidestexten är baserad på en händelse i hans mors uppväxt på Irland. 35 vackert formgivna sidor med svartvita illustrationer av Marie Gripe-pristagaren Jakob Wegelius.

***

Så ni saknar Per Bjurmans musiktips i Aftonbladet? Okej, ni hänger på rätt blogg. Här har ni New York-korrespondentens första låtlista.
BJURRES SÖDERN

Frank Sinatra ställer till med pölsa i hyllorna

Jag storstädar. Det är ett smutsigt jobb men någon måste göra det. Det var ett år sen sist. Minst ett år sedan.
Vad jag pratar om är att jag dammar, rensar och sorterar de enda världsliga ting jag fäster vikt vid — mina böcker och skivor. En del av det ska flyttas över till hyllorna i mitt nya skrivarrum.

Jag vet att jag kommer att få svårt med nattsömnen när jag har bökat klart i hyllorna, vältrat upp en massa begravda hundar, blivit påmind om alla halvarslade hjältesamlingar man har på gång.

Det kan gå långa perioder under vilka jag lyckas förtränga att jag i min ägo inte har exempelvis förstaupplagan av Stieg Trenters »Farlig fåfänga«. Jag kan också tillfälligt hänga av mig minnet av när jag i en tågkupé glömde Raymond Carvers »Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek« och ännu inte har lyckats få tag i ett nytt ex på antikvariaten.

Men allt sånt där kommer över en nu. Och sen alla pinsamheter som står djupt begravda i skivsamlingen. Ta exempelvis … nej, det finns gränser för vad man lämnar ut.
Under ett år hinner också en som aldrig begåvades med ordningssinne ställa till med en pölsa i hyllorna. Som … vad ska vi hugga till med bland allt som skulle få en bibliotekarie att kallsvettig och olustig gå undan och dra ett gäng Ave Maria.

Vi hugger till med Simon & Garfunkel. Jag har ett par av deras gamla LP-skivor, Sounds of Silence och Bridge Over Trouble Water, insorterade på S. Som sig bör, som varenda en med minsta bibliotekariesjäl i sig skulle ha.
Men allt jag har med dem på cd, ett samlingsalbum, det har jag stående på G.
Det är Frank Sinatras fel.

Jag kom en gång hem från Ingo och Peter på Folk & Rock med Sinatras då nya best of-samling My Way, och den fick inte plats bredvid de andra Sinatra som stod längst ut till höger i S-hyllan.
Jag hade inte hjärta att flytta ner honom på en ny rad, i närheten av Uno Svenningsson (åfan, där halkade en pinsamhet in ändå) med sin gnälliga röst.

Den gången lyckades jag dock intala mig själv att det fanns en viss logik bakom att göra plats för Sinatra genom att flytta upp Simon & Garfunkel till en ledig G-glugg.
Jag menar, de hette ju Tom & Jerry från början och kunde lika gärna ha kallat sig Garfunkel & Simon vid namnbytet.
Sånt där kan svänga snabbare än man hinner säga U2, och har ingenting att göra med vem som är geniet i ett låtskrivarpar.

Tänk bara en stund på vad det står på skivetiketterna till The Beatles tio första originallåtar. Som upphovsmän står där »McCartney-Lennon«.
Först från och med när singeln »She Loves You« släpptes 23 augusti 1963 blev det ordning på Abbey Road-torpet: »Lennon-McCartney«.

Ålrajt. Jag håller med om att det var ett långsökt resonemang. Jag var ända ute vid hörnflaggan för att dribbla det i mål.
Och jag kan ha skrivit det för att briljera med vad jag nyss läste när jag kom av mig i städningen av hyllorna med musikböcker och fastnade i en bok som noga går igenom hela The Beatles stora låtkatalog — Ian MacDonalds »En revolution i huvudet«.

***

Jesper, aka Zigge när han lämnar ironiska kommentarer om gubbrockare i farsgubbens blogg, påpekar att Björn Ranelid har en narcissistisk jämlike i Harry Potter-böckernas Gilderoy Lockhart.

***

Spännande intervjuer med John Lennon på cd, som den allra sista: Testimony – The Life And Times of John Lennon»In His Own Words«.

***

Ian Rankin överger i sin senaste bok den ruffige Edinburgh-polisen John Rebus. Rankins nya kriminalroman är en fristående thriller med titeln »Doors Open«. Huvudkaraktären heter Mike Mackenzie, man med »the devil in his soul« och en plan som går ut på att befria National Gallery of Scotland från några av dess värdefullaste konstverk.

***

Man kommer inte undan, julsånger överallt nu. Vilken är populärast? Ja, åtminstone om man frågar engelsmännen är det Whams »Last Christmas«. Det visar en sammanställning som den brittiska motsvarigheten till Stim har gjort. George Michaels och Andrew Ridgeleys hit från 1984 är etta på den lista som följs av Band Aid’s »Do They Now It’s Christmas«, Pouges »Fairytale of New York«, Mariah Careys »All I Want for Christmas is You« och Bruce Springsteens version av »Santa Claus is Coming to Town«.

***

SOM SAGT VAR

»Dagens bortskämda fildelare har inte en aning om dom umbäranden vi tvingades genomlida för att stjäla åt oss lite musik. Ständigt ett nervöst finger på bandspelaren för att inte Kaj Kindvall skulle prata sönder låten!«
- Berglins i SvD

***

Jag ser ju inte på tv. Det ligger ingen snobbism i det. Jag vill helt enkelt hellre läsa böcker och lyssna på musik om kvällarna, och tv-serier som folk jag litar på säger är bra väntar jag  med att se tills de kommer på dvd så att jag kan titta när det passar mig. Den enda av de där serierna som jag de senaste åren har följt direkt i tv är Sopranos. I dagarna släpps David Chases gangstersaga, alla sex säsongerna, i en och samma dvd-box. Vill vill vill ha.

NY BOK

NICK HORNBY ❘ Shakespeare Wrote For Money ❘ McSweeny’s Books
Nick Hornby har,  av anledningar jag inte känner till,  tyvärr lagt ner sin månatliga kolumn Stuff I’ve Been Reading i det litterära magasinet The Belivier. Denna hornbyska läsdagbok i spaltform finns samlade i två tidigare böcker. I denna den tredje och sista visar Hornby som i de tidigare att han kan lika mycket om böcker som om popmusik och fotboll. Och han visar det med stil. Oemotståndlig läsning.

***

HALVARS LÅTAR VOL 6

1. Say It Right – Nelly Furtado 2. Human – The Killers 3. In The Garden – Van Morrison 4. (Just Like) Starting Over – The Flaming Lips 5. Logiskt – Petter 6. Bad News – Kanye West

7. Jealous Guy – Youssou N’Dour 8. Apple of My Eye – Ed Harcourt 9. I Don’t Want Nobody But My Baby – Tony Owens 10. Knockin’ On Heavens Door – Anthony & The Johnsons 11. Alright – Pilot Speed 12. Brownsville Girl – Bob Dylan

Man får visst ta med sig en del dit man går

Jag tog betäckning i läsfåtöljen, som en desperado waiting for a train, och såg november rossla sin sista slemmiga, vedervärdiga suck därute.
Boxarn låg under fotpallen, en fattig trubadur sjöng i lurarna, jag bläddrade i vad som är en sann kulturgärning.
Tre böcker i en samlad utgåva av Cornelis Vreeswijks livsverk.
Och den om den fattige trubaduren var hämtad från Cornelis cd-box Mäster Cees memoarer.
Min gode vän Foto-Hasse sa en gång på Billys och Amys engelska pub att den lådan och Dylan och Taube är allt man behöver för att leva ett rikt inre liv.
Mot det vet jag inte om man kan komma med mer än marginella invändningar. De där säger sanningar om livet.
Som Cornelis i visan »En fattig trubadur« på fjärde skivan i boxen.

Jag är en gammal trubadur / som duger just till ingenting / jag drager land och rike kring / en underlig figur
Jag sjunger mina visor små / för vem som gitter höra på / min enkla livsfilosofi / har denna melodi:
Du kan ingenting ta med dig dit du går / du behöver inga penningar / när du vid porten står

En man som Cornelis Vreeswijk säger man förstås inte emot. Dock har han ett litet detaljfel just här. Jag har kontrollerat saken med mina kontakter på högsta ort, och Boxarn här under fotpallen bekräftar.
Man får ta med sig hunden in i himlen.
Ävenså hela Dylans låtkatalog.
Samt Coppolas första och andra Gudfadern-filmer.
***

För er spotifyaner som hänger på fejsbok — finns en nystartad grupp för musiknördar där som heter Spotify playlist group. Jag vet en som redan har gått med.

***

En film är på gång om George Best, Manchester United-stjärnan som blev lika omskriven för sina trollkonster på fotbollsplanen som för sitt förhållande till kvinnor och sprit. Han genomgick en levertransplantation 2002 och avled tre år senare. Enligt BBC ska han i filmen spelas av 26-årige Tom Payne, mest känd från tv-serien Waterloo Road.

***

Stor DN-intervju av Malin Ullgren med Klas Östergren.

***

DAGENS LÅTLISTA
Jag mottar era låtlistor och sånger med små glädjeskutt i fåtöljen, inte det minsta förvånad över den ypperliga musiksmak de visar prov på. Visste jag ju, vilken kaliber det är på läsarna av den här bloggen.
Listorna börjar dugga så tätt nu att risk finns för att alla inte hinner med att se dem. Under vinjetten Dagens låtlista kommer därför somligt att lyftas fram här i bloggen och gå i repris. Här har ni första.
Hurtigs mix # 1.
***

»Jag har aldrig i hela mitt liv varit inne på internet.«
- Ingvar Oldsberg bekänner i Expressen att han aldrig befattar sig med datorer.

***

BOKTIPSET
JOYCE CAROL OATES ❘ Dödgrävarens dotter ❘ Albert Bonniers
Delvis byggd på Joyce Carol Oates farmors levnadsöde, vars familj för att undkomma nazismen flydde Europa för New York. Det är en vetskap som höjer det redan skyhöga läsvärdet på den här fängslande romanen om en utsatt kvinnas kamp för överlevnad.
Farmodern var ju den som gav flickan Joyce »Alice i Underlandet«, som gav en skrivmaskin till den tonåriga Joyce och som uppmuntrade henne att skriva.

***

Jag räknar med att var man och kvinna lagt märke till att Borlänges finest och greatest ever finns därute med finfina 4cd-lådan Icon: Jussi Björling.

***

Likt en viss bloggare utnämner deckarexperten Lotta Olsson i DN Åke Edwardsons »Den sista vintern« till den bästa i Erik Winter-serien, i en recension som blir till en lång och insiktsfull essä om hela serien. Tyvärr inte utlagd ännu i nätblaskan.

***

Trösterikt att även Ulf Lundell själv är missnöjd med nya albumet Ohama. Även om det inte kan hjälpas, och bara sägs i en sketen liten blogg, känns det ju aldrig bra när man tvingas skriva beska sanningar om gamla hjältars grejer. När de själva håller med känns det bättre. Liksom.

***

I morgon kommer den bäste av brevbärare med en sån här. Julklapp åt mig själv. Webbläsare i. Så jag kommer nu att röra mig mest i trådlösa jaktmarker. Fejsboka, spotifya, blogga och ha mig.
***

Titta här — där finns det också kvar några finfina och billiga julklappar.

***

Måste måste måste SLUTA RÖKA. Ett paket, tjugo cigg, om dan nu. Tjugo. Och Marlboro igen nu, värstingarna, röda. Hur intelligent är det att sluta snusa och börja röka? Klokt folk gör ju tvärt om.

***

DAGENS LÅT

Desperadoes Waiting for a Train

Guy Clark

Skolan var slöseri med hjärnceller

En tolvåring som vi har förmånen att få ha boende hos oss satt över geografiboken och ömkade sig över att skolan tar ifrån en all fritid.
— Det är slöseri med hjärnceller, klagade han. Vill man åka till Ryssland kan man ju kolla i kartboken var ställena ligger.
Jag höll en kort predikan, med gammaltestamentlig tyngd.
— Du har haft hela veckan på dej att plugga in de där sidorna. Så här går det när man ska skjuta upp saker och ting in i det sista.
Läxhjälpen A, hänsynslös som en KGB-officer i sina förhörsmetoder, tittade upp ur kartbokens uppslag över den ryska tundran.
— Det där kom då från rätt käft. Verkligen.
Man säger sånt där jag sa för protokollet, i karaktärsdanande syfte.
Inombords höll jag med den som nu skruvade på sig av olust inför kvinnans frågor.

Jag visste ju på pricken hur det kändes, hur han led av att bli bestulen på sin frihet. I hans ålder var jag själv likadan.
Och det var just där någonstans, i trakterna av floden Volga, som jag grävde ner mina egna skolböcker sju fot under marken och istället började hårdplugga vad man fick nytta av senare i livet.
Sådant som låttexter av Lennon & McCartney, Jagger & Richards, Dylan och andra livsfilosofer som ledde en vidare till allt man kan. Till allt man behöver veta för att leva det lilla liv jag lever och vill leva.
Freedom’s just another word for nothing left to loose.
Typ sådan visdom.

Men om det där kunde jag ju ingenting säga nu, till den som satt bittert hukande över den blåsiga ryska stäppen och längtade sig ut och bort till vännerna på McDonalds.
Säger man alla sanningar för tidigt har man rätt som det är hela ranchen full av frihetstörstande rebeller. Det gäller att så länge det går att luras predika vidare i luthersk och gammaltestamentlig anda.
Tids nog hittar man allt man säger ligga på dyngstacken, ja, hela sin person finner man kraftigt ifrågasatt och de ser på en med den där himlande gubbar-med-keps-bakom-ratten-blicken.

***

Det var inte Ollebo, den bäste av brevbärare, men nån han tycks ha lärt upp. Den bok som levererades till den halvarssonska postlådan i förmiddags. Ujujuj. Jo, till och med: ! Mer säger jag inte. Inte än.

***

BOKCITATET
»I den mån den historia som jag nu tänker berätta alls rymmer någon mening tror jag att det var här den började — under loppet av de där få sekunderna då ljudet från pennan var det enda ljud som fanns kvar i världen.«
Paul Auster, »Oracle Night« (»Orakelnatten«)

***

Lars Winnerbäck är ju en av Sveriges mest medieskygga artister och ger sig inte gärna ut på turné i onödan. Winnerbäckfans gör därför bäst i att bege sig till biograferna den 28 november då det är premiär för filmen »Solen i ögonen«.
Filmen är gjord av Magnus Gertten (»Blådårar«) och följer Winnerbäck på och bakom scenen och när han åker till Berlin för att skriva ny musik. »Solen i ögonen« kommer visas på närmare 30 biografer.

***

Varför de skickar den till just mig — »Why Me?«, som Johnny Cash och sedan Kris Kristofferson sa — förstår jag inte, men jag får ett recex av Katarina Frostensons senaste diktsamling »Tal och Regn«.
Jag bläddrar omkring. Istället för att skriva om något jag inte begriper kastar jag mig in i egna estetiska experiment i den väldigt ojämna högermarginalgenren.

jag hade mina vinylsinglar i ett rött läderalbum
med plastfickor
bokstavsordning Animals Beatles Dave Clark Five
Herman’s Hermits
min hockeyklubba var Sandströms left 5 och
hjälmen Spaps
jag gillade små knubbiga böcker, inte alltför
avlånga

***

Opera — tuff och snygg webbläsare. Med både den, Safari och Firefox i Macbooken flyger man tryggt omkring i sybehörsrymden.

***

Ni skulle bra gärna vilja veta vad jag lyssnar på i kväll. Och vad jag läser.

***

I trailern för Sam Mendes kommande storfilm »Revolutionary Road«.
— Vi kan bli lyckliga här, säger Leonardo Di Caprio.
— Jag hoppas det, Frank, jag hoppas verkligen det, säger Kate Winslet.
Vi som läst Richard Yates klassiska roman om April och Frank Wheeler, ja, vi känner till vad som ryms i den ödesmättade dialogen …
Biopremiär 26 december. Om den inte kommer till Borlänge — jag vet en som kommer bombhota biografen.

Läs boken innan du ser filmen. Nysläppt på Norstedts förlag. Ni minns vad vi tidigare har sagt här på Halvars huvudsaker om Yates debutroman från 1961: en av de stora amerikanska 1900-talsromanerna, vid sidan av böcker som Fitzgeralds »Den store Gatsby«, Salingers »Räddaren i nöden« och Faulkners »Stormen och vreden«.

***

Jag lyssnar på Jayhawks-genierna Mark Olsons och Gary Louris nya album »Ready For the Flood«. Hur har jag fått tag i den? Släpps ju först i januari nästa år. Säger jag inte.

***

Ni som av outgrundliga anledningar bloggar hos Blogdog och finns under Halvars vänner ombedes vänligen skicka nya länkar. De ni har fungerar inte längre. Och utifall I could stand inside your shoes, skulle jag då se till att leverera en WordPress- eller Blogger-länk. Meddelas endast på detta sätt.

***

Nej, än har The Guardians fotograf inte dykt upp i Halvars huvudsakers skrivarstuga för att knäppa en bild till serien Writers’ rooms. I väntan på det kan ni se hur det ser ut i Gillian Slovos arbetsrum. Jag vill börja skriva en tjooock bok så fort jag tittar på sådana här bilder

***

Jajaja — jag vet att jag tjatar.
Men det finns ett gäng julklappar kvar.
Femti spänn. Ju.

***

Men vad jag läser för bok säger jag inte. Inte förrän nästa gång vi hörs.

Mamma smugglade ormar i behån

Vi var alltid ute på landet om somrarna. Vi åkte inte på någon semester, vi åkte ut på landet och där var vi. Alla tre, jag och mamma och pappa trots att mina föräldrar var skilda sedan flera år tillbaka. Vi sov i samma säng i sommarstugan. Pappa längst ut, jag i mitten och mamma längst in mot stenväggen.
Där på landet fanns hundarna. Och katterna. Och papegojorna och getterna och ormarna och sköldpaddorna. Och rävvalpen som pappa sköt. Ormarna som mamma smugglade i behån genom tullen i Helsingör. Undulaterna som jag stampade ihjäl, kattungarna som pappa lade på komposten. Råttorna som tinades i mikron. Där fanns allt.
Numera har pappa en hund och en etta i Vålberg. Mamma har en allergisk pojkvän. Jag har en katt, en mamma, en pappa och mammas allergiske pojkvän.

Där lurade jag er. Inga citattecken, så ni trodde jag hade blivit så där bra. Över en natt. Nej, det var inte min mamma som smugglade ormar i behån, och det var inte jag som tinade de där råttorna i mikron.
Det där var ett utdrag ur DN-stjärnskottet Hanna Hellquists romandebut. Boken ges ut i mars nästa år på Albert Bonniers förlag. Titeln är »Karlstad Zoologiska« och är enligt förlaget en uppväxtskildring som »tar oss med längre in i den värld vi så väl känner igen från hennes krönikor i Dagens Nyheter«.

Jag vet att jag är skadad, jag har varje gång läst Hanna Hellquists På Stan-krönikor ett par tre extravarv. Lusläst noooga, försökt lista ut hur hon drar upp sina kaniner ur hatten. Vad jag kommit fram till?
Det hon gör kan verka enkelt. Det verkar enkelt därför att hon ägnar sin hantverksskicklighet åt att få det att se enkelt ut.

* * *

Som Narcissus speglade sig i källans vatten sitter man här igen och skriver blogg.

* * *

Här bredvid mig ligger xxx bok xxx, en bok som jag enligt förlagets anvisningar inte får skriva om förrän xxx. Mig kan de lita på.

* * *

»De har visat »Rocky Balboa« på Canal Plus, och när jag ser den blir jag glad för att jag inte är filmkritiker. Då hade man suttit där och känt sig manad att påpeka att det här förstås inte är någon film som duttelidutt duttelidatt, och jämfört med ettan är den naturligtvis bludderiblatt och bludderiblätt. Som filmkritiker ska.«
– Benke Ohlsson i dagens På Stan-krönika

DAGENS LÄSARMEJL

»Hej Halvar!
Såg att du funderar på att dumpa skivsamlingen och har lagt 999 pengar på ett års Spotify-häng. Låter efterföljansvärt, men finns allt seriöst man behöver på Spotify? Huvudsakerna är bästa bloggen i stada.
Rock on! «
Crille Crocodile

Crille Crocodile,
Steve Forberts album Jackrabbit Slim finns där. Räcker så.
Häng on,
/Halvar

* * *

Nya numret av Runner’s World kom i dag. Det är i november sådana påminnelser behövs som allra bäst. Särskilt som både DN och SvD i dag toppar ettan och Aftonbladet har det med på ettan att bukfetma fördubblar risken att dö i förtid. Jag har mycket ogjort än, så den rubriken gör det ännu lättare att både snöra på sig lubbarpjucken och fortsätta skippa pilsnern och whiskyn.

* * *

Lita på mig – my ass att de kan. För vore det inte för att de inser att hängivna bokläsare hänger här skulle de inte skicka mig en enda av sina böcker.

NY CD

AL GREEN ❘ Lay It Down ❘ Soul
Samlingarna de där engelska soulnördarna på Ace Records sitter och kokar ihop tävlar ju utom toton, så priset till årets bästa soulskiva går till Al Green, 62. Pastor Green låter som han lät på sjuttiotalet igen. Änglarna sjöng med när jag för ett tag sen spelade de två spår han sjunger ihop med Anthony Hamilton, titellåten och »You’ve Got the Love I Need«. Album som redan ligger ute på Spotify.

* * *

Häromdan redogjorde jag för de konsekvenser som fick mig att sluta dricka. Det undermedvetna förträngde en konsekvens. När jag gick in på typ femte starkbiran började reptilhjärnans irrationella impulser väckas till liv ur sin slummer. Skammen torterar en när jag tänker på en del saker jag sa och gjorde. Men det är just att påminna sig själv om konsekvenserna som är effektivaste medicinen, och bloggen är en gratisterapeut. Ni får stå ut med det eller dra till en annan blogg.

* * *

Jag har inte hunnit med att dra vinnarna i bokutlottningen. Lovar skärpning i morgon.

* * *

Tack för era beställningar av Ol’ Man River-boken. Jag bekräftar på det här viset, och tar mig friheten att vänta ett tag med att leverera. Hybris som man har, väntar jag in fler beställningar och tar alla på en gång till posten. Säg dock till om det brådskar, då går jag raka vägen till garaget. Och Tommy E, du kan hämta böckerna när det passar dig, ring bara först och kolla så att jag inte är ute och ränner med The Boxer. Man vet aldrig, nytt nummer av Runner’s World kom ju i dag.
Nytillkomna tittare och andra julklappsjägare kan klicka här och se vad som gäller.

* * *

Tilltrycket, det andra, av Bruno K. Öijers slutsålda »Svart Som Silver« finns från och med i dag på banan. Meddelas endast på detta sätt.

* * *

Nu är det »I’m Gonna Tear Your Playhouse Down« med Ann Peebles. Den får jag aldrig nog av. Ett av världens … ja, fem bästa soulnummer.

* * *

Finns en i min omgivning som undrar när jag ska köpa den där nya Macbooken. Jag känner hans mamma, jag har levt mer än en tredjedels mansålder med hans mamma, så jag vet att hans gener innehåller ett betydande mått av en kvinnas list.
Men jag har några pommes på tallriken jag också. Så jag listar allt ut vad som ligger i hans blickar på min inte ens ett år gamla Macbook.

DAGENS MEJL 2

Strumpan i Västerås är besviken på mig för att jag »inte förstod storheten med Bob Dylan-filmen »I’m Not There«. Jo, jag förstår den rent intellektuellt, men lyckas inte känna den inombords. Det är vad som räknas i min värld.

* * *

DAGENS CITAT

»För mig har musik aldrig handlat om tidsfördriv utan tvärtom att utforska saker, förmodligen lika mycket mitt eget inre som omvärlden. Hur skulle jag kunna tröttna på det?«
– Jan Gradvall i Ica Kuriren

* * *

Skribenter som inbillar sig att de har någon som helst kontroll över hur deras alster tolkas bedrar sig själva totalt.

* * *

En Firefoxuppdatering höll på att ställa till så att det inte blev något bloggeri i dag. Det finns knappar sådana som jag inte ska trycka på. En gång fick Johan ägna en hel eftermiddag åt att från en kraschad pc-hårddisk rädda gamla nummer ur Halvars Bootlegs Series.

KÄKDROPPET

Det är bara att ni håller ett öga på kommentarerna från sådana som Blomman, Hurtig och Egon. Cee-Jay är också en djefel bland kastrullerna. Nu väntar vi bara på att den som lärt upp Grängesarslet, mamma hemma i Grängesberg, ska börja käkdroppa bland kommentarerna. Sen kan vi ge ut bloggkommentarerna som kokbok.

När popkultur är större än alla krig i världen

Det är ju när allt kommer omkring söndag, och lat som man är iakttar jag noga vad Skriften säger om hur många knop man ska tuffa fram med under vilodagen. Så jag helgar den med att låta en av er börja i dag.
Jag har ju sagt det förr och säger det igen. Den här bloggen har de bästa av läsare. Det är typ sånt här som i en jämn ström plingar in i min mejlbox om dagarna.

DAGENS LÄSARMEJL
Hej igen Redaktörn!
Har just kollat din blogg – skarp som alltid.
Nu något till dig som är en äkta musiclover och konässör i musikvärlden.
Lite kuriosa från rockens och popens vagga som jag för ett tag sedan inte hade en blekaste om. Visste du, att den första ”riktiga rocklåten” som den räknas som, spelades in i början av mars 1951 av en grupp som hette Jackie Brenston & Delta Cats.
Rocket 88 hette låten och som vanligt på den här tiden så handlade det om en motorstark V8-bil. Oldsmobile Rocket 88, lanserades 1949 med hardtop och allt, säkert det häftigaste som fanns just då.

Producent var den kommande Sun- och Elvis-producenten Sam Philips. Nu är ju inte sanningen alltid vad det vid en första anblick tycks vara. I själva verket så fanns inte den nämnda gruppen, utan låten spelades in av en inte alltför senare obekant kvinnoplågare vid namn Ike Turner. Nämnde Jackie Brenston spelade sax och sjöng en del i Turners band, Kings of Rhytm, och varför han fått cred för upphovet av låten döljer sig i dunkel, men så är det.

Ytterligare kuriosa, är att på denna inspelning hörs en distad/fuzzad elgitarr för första gången, spelad av bandets gitarrist Willie Kizzart. Tekniken för detta var inte svårare än att förstärkaren hade legat i bagageluckan på turnébilen och blivit vattenskadad, därav det uppkomna ljudet.
Världen är ju som sagt nu inte rättvis och tre månader senare så ”snodde” några Hillbillypojkar vid namn Bill Haley & His Comets låten och spelade in en cover av den, vilket gav dem en skjuts i karriären inför Rock around the clock 1954. Hillbillypojkarna har alltid ansetts och har ärats för att ha spelat in den första, alltså denna rocklåten Rocket 88, men nu vet vi ju att sanningen var en annan…
Det är inte klokt vad man lär sig i cyberrymden, eller hur?
Här kommer orginalet:
http://www.youtube.com/watch?v=zJw27ePSbaE
Svänger bra fortfarande!

/Tommy Engblom

PS: Apropå storyn. Jag glömde ett elände till i den. Pianointrot på låten snoddes dessutom, rakt av, som intro till Little Richards Good Golly Miss Molly. Kanske man ändå med en sådan start i karriären på ett vis förstår varför Ike Turner blev som han blev …

* * *

Vi skulle ju sluta köpa skivor på Amazon.com. Var det inte så vi sa, Halvar? Åtminstone dra ner rejält på det där. Åtminstone inte En Enda Skiva Till I År. Så varför släpper då de där satans briljanta engelsmännen på Ace Records den här samlingen? Och skickar nyhetsbrev om det till karaktärslöst folk ända borta i hålan Borlänge. Förintar, suddar bort, pissar på ens planer. So Much Love: Darlene Love Anthology 1958-1998. Tjugofyra sånger man inte kan leva utan. Med en av alla ens tjejer. De allra allra finaste, soulbruttorna.

SOM SAGT VAR

»Det är två saker man behöver veta om Gud. Ja, han finns. Och nej, det är inte du.«
- John Hiatt i Lennart Persson-intervju i musiktidskriften Sonic

DAGENS BLOGGARE

Jag tappade bort honom, då när de där länkarna raderades som tidigare fanns här i högerspalten och hela bloggrullen pep iväg ut i sybehörsrymden. Men Mats Weman, ni vet den vasse Café- och Offside-skribenten därnere i Skåne, håller koll på honom. Så nu har jag hittat Olle Svalanders blogg igen. Olle Svalander? Ja, han som gett ut de två fina böckerna »Junk« och sportjournalistiksatiren »Konsten att förlora«, den senare under pseudonymen Mats Hård. Böcker som redan tidigare har rekommenderats här, men som det finns all anledning att påminna om.

* * *

Hade nästan glömt hur fantastiskt albumet Dylanesque är. Påminns nu när jag utforskar Bryan Ferry (240 träffar) i Spotifyjukeboxen. Ta bara en sån som »Just Like Tom Thumb’s Blues«. Ferry gör djeflarimej den sången större rättvisa än the Bard himself. Och »Make Me Feel My Love«, den har väl aldrig låtit finare än här. Här har vi alltså ammunitionen man ska ge bort i julklapp till hädarna, de som avfärdar Bob Dylan med »den där som sjunger i näsan och blåser munspel.«

* * *

Har någon någonsin i världens presshistoria haft en större byline? MARKUS LARSSON i novembersvarta, pundarhöga versaler Tvärs Över Ett Helt Uppslag i Aftonbladet.
Alla krig i hela världen kan gå och lägga sig. Vi har ju unga popskribenter.

* * *

Eels, egentligen har vi ju pratat klart om Eels – men vad har de där (alla utom Jan Gradvall) som får sina skivor gratis sysslat med som inte har informerat om Eels? Grovt tjänstefel, som jag ser på saken.

DAGENS OCH ALLA DAGARS LÅT

»It Isn’t Gonna Be That Way«
Steve Forbert
(Från albumet Alive On Arrival, 1978)

You’ll just have to live
And see what you find
And take it from there
And follow the signs
Yeah, you think you can live
And dream your own fate
You think you can wish
And walk through the gate

Oh, it isn’t gonna be that way
It isn’t gonna be that way

* * *

Men å andra sidan vill vi ju alla hellre ha popkultur än krig.

* * *

»De enda kvalifikationer som krävs för framgång inom journalistiken är en råttas slughet, ett trovärdigt uppförande och en smula litterär talang.«
- Nicholas Tomalin

Trösten i den dimmiga gråblötan

Kierkegaard talade om individens existentiella ångest, Sartre betecknade människans vånda inför tillvaron som äckel, och Nietzsche gick så långt att han med utropstecken och allt sa:
Gud är död!
Jag är beredd att sätta … ja, min Sam Cooke-box på att det här var funderingar som dök upp hos dessa proffsgrubblare en dag som den här.

När allt de fann när de tomt stirrande ut genom tankeverkstadens fönster i fåfäng jakt på inspiration var musljuset och blötan och dimman och glesnaden.
Man kan till dels förstå till och med hur den obehaglige nassetypen Friedrich Nietzsche resonerade här. När den blöta dimman driver in på snedden och det är mörkt redan vid eftermiddagsespresson – då vill det till kristen fundamentalism för att inte vackla i tron på att Herrens avsikter alltid är goda.

Nej, man får lämna den gråa låga blöta världen och retirera till sin skattkammare, rummet där skörden av ett halv liv som bokdåre och popnörd klär väggarna från golv till tak.
Där finns trösten, alltid finns den där, för alla livets gråblöta stunder finns trösten och sanningarna där.
Där i sin kära fåtölj kan man sitta och höra Sam Cooke sjunga »A Change Is Gonna Come« och läsa kloka böcker.

Kanske den som miljarder människor i nästan tre tusen år har hämtat kraft ur: den stora hinduiska lärodikten »Bhagavad-Gita«, Den höges sång, som exempelvis innehåller följande visdomsord.
»Dessa yttre händelser som för med sig kyla och hetta, smärta och lycka, de kommer och går. Uthärda dem tappert, ty de är icke bestående.«

* * *

Man får läsa böcker och tidningar med ett öga när man har den där widgeten i Macbooken som visar texterna på låtarna man spelar i iTunes.

Värsta jag vet är folk som kommer och säger: vad var det jag sa. På tal om det så debuterar DN-krönikören Hanna Hellquist med en roman till våren. I dag är hon så där underbart udda igen i sin På Stan-spalt.

* * *

Ja, Birro är back on track. Men utan kommentarer. Förståeligt, men jag tycker att han gör fel där. Det går att moderera bloggkommentarerna. Rensa bort lössen redan i farstun.

* * *

Nu är det Al Green i lurarna. »Let’s Stay Together«. Den kan jag redan texten till.

I dag har jag egentligen inte tid att blogga men jag gör det ändå. Min terapeut säger att det är bra för mig och man ska lyssna bättre på sin terapeut än Tony Soprano gjorde.

* * *

Alltid en högtidsstund i det här hemmet när ett nytt nummer av tidskriften Vi kommer. Gubbs som Ingemar Unge, Lars Westman. Gubbrockare som makes my day.

LADDA NER

»Renegades«
Willie Nile

»Yeah, I watched you in the velvet rain
As your childhood left and your gentlemen came
As the visitors roomed in the halls of desire
Where the waterfalls burned on the blankets of fire

FILM

Tintin blir långfilm läser jag i ett pressmeddelande som just plingar in i mejlboxen. Sony Entertainment och Paramount Pictures har kommit överens om att finansiera filmatiseringen av den äventyrlige världsreportern. Steven Spielberg ska regissera den första filmen i en planerad serie i tre delar.

* * *

När en ung Stevie Wonder sjunger »Blowin’ in the Wind« med Clarence Paul. Det är den nu. Ge er ut på nätet och leta efter den, barn.

* * *

Kör i dimma och mörker till Applebutiken i Falun. Vad jag gjorde där har ni inte med att göra. Men vad ni har att göra med är att det inte är nog med att dimman och mörkret gör mig gråtfärdig. På bland-cd:n som någon av ungdomarna i min omgivning komponerat dyker »Dear Mama« upp och glasögonen immar igen.
Jag har normalt problem med att stoppa gråten när jag hör 2Pac rappa den, man blir sån när man jobbar med kids som har problem. I mörkret i en bil med tung volym – ja, det är inte min förtjänst, det är Guds förtjänst att jag sitter här och skriver och inte blev kvar i ett dike mellan Falun och Borlänge.

* * *

Nu har det där Genius fått till det igen. Spellista med soul. The Delfonics nu, »Didn’t I (Blow Your Mind This Time«). Den Quentin Tarantino valde till inledningsscenen i »Jackie Brown«, den där Pam Grier kommer högklackat smattrande i flygplatsgången.

* * *

Allt det var meningen att jag skulle köpa i Applebutiken var en ny macmus. Yes, I’m the great pretender.

* * *

Och nu då, herregud – »It Should Have Been Me« med Yvonne Fair.

* * *

Den om Cornelis och Hylinger häromdan, det var en ur Halvars bootlegs series vol. 8. Eller om det var 9. I mina digitala byrålådor finns fler utkast till krönikor och kåserier och halvvägs strandade och kapsejsade diton än B. Dylan har låtar i sin byrålåda.

DAGENS LÅT
»Dear Mama« – 2Pac

When I was young me and my mama had beef
Seventeen years old kicked out on the streets
Though back at the time, I never thought I’d see her face
Ain’t a woman alive that could take my mama’s place
Suspended from school; and scared to go home, I was a fool
with the big boys, breakin all the rules
I shed tears with my baby sister
Over the years we was poorer than the other little kids
And even though we had different daddy’s, the same drama
When things went wrong we’d blame mama
I reminice on the stress I caused, it was hellerkee
Huggin on my mama from a jail cell

På pilsnerpang med Cornelis och Hylinger

Jag satt med mina goda vänner Claes Hylinger och Cornelis Vreeswijk på ett pilsnerpang. Jag drack cappucino med laktosfri mjölk. Hylinger drack calvados. Cornelis drack pilsner. Sedan han med en av dem sig stärkt, vände han sig till den vindögda servitrisen och sa:
»Fröken, har ni märkt, har det ännu ej slagit er, att jag har iakttagit er? Att jag har iakttagit er.«
Hon log sitt vackra leende, kom med ännu en pilsner, ännu en calvados.

Detta fick Hylinger att brista ut i små episodiska historier ur sitt liv som medlem i det hemliga sällskapet.
»Medlemmarna är väldigt hemliga«, sa han, »men man kan känna igen dem på att de fäller upp ett paraply när det börjar regna.«
Det hade hunnit bli sen eftermiddag. Jag hade suttit där sedan tidigt på förmiddagen, inbillande mig att jag arbetade på min roman. Det är ett illusionsnummer jag utfört så ofta att det har drivits till mästarens nivå.

Jag hade sett hur det glimmade till i A:s blick när jag meddelade att jag skulle gå och sätta mig på något äventyrligt ställe långt från hemmet och arbeta. Jag tror att det är män av den kalibern kvinnor suktar efter. Farliga och spännande män som de aldrig kan vara riktigt säkra på var de har.
Jag lyssnade på en ny Cornelissång i podden. Jag vände sida i Hylingerboken. Hela tiden beredd att när som helst avbryta läsningen och skriva ner någon stor tanke i Moleskinen.

* * *

Bogey här bland kommentarerna – ni läser väl kommentarerna, bloggens guldgruva – bjuder ju på tjuvlyssning av kommande Eldkvarnsingeln Hunger Hotell. Låter som en springsteensk hit, om ni frågar mig.

* * *

Om det nu inte är fejk, nog är det här taskspeleri så här nära gränsen. Nog är det rätt roligt också. Personligen tror jag att Marcus Birro skulle tjäna på att bara himla med blicken och bjuda på det. Birropoesi kommer att leva längre än Alexironi.

BOKTIPSET

»Saker och ting som barnbarnen borde veta«, Mark Oliver Everett (Reverb förlag)

Årets kanske finaste lilla självbiografi. Om hur amerikanen Mark Oliver Everett, som gör sånger om sitt liv under namnet Eels, på kort tid förlorar hela sin familj. Om hur han tar sig upp ur det mörka hålet till ljuset. Om kompromisslös syn på konsten.
Alla som dör omkring Everett får honom att inse hur flyktigt livet på jorden är, och han sätter det som verkligen är viktigt i långa loppet i förgrunden. För Everett, ensam i livet, blir det konsten. Han bestämmer sig för att bli en konstnär, en riktig och äkta. Övertygad om att det han håller på med är viktigt skapar han sin musik utan minsta hänsyn till skivbolagens marknadsaspekter.
Det är ärligt, det är äkta, det är sorgligt, det är vackert, det är chosefritt och det är rak och enkel singer-songwriterprosa. Med så lågmäld och finstämd humor att det här är en bok man alla gånger hittar i biblioteket hemma hos Nick Hornby.

LADDA NER

»Saskia«
Cornelis Vreeswijk

Saskia är ett namn med klang
Hon jobbar på ett pilsnerpang
Hon ser i kors varthän hon ser
Men hon är vacker när hon ler
Ja hon är vacker
När hon ler

DAGENS BLOGG

The Guardians Books Blog. Avdelning på en litteratursajt som får boknördar att gå ner i spagat. Ta bara serien Writers’ Room, med bilder från författares arbetsrum. På bilden ser ni hur det ser ut där den för mig obekanta Francesca Simon sitter och skriver sina böcker. Hitills obekräftade rykten gör gällande att The Guardians fotograf härnäst dyker upp i den ockragula skrivarstuga med dalaröda knutar där Halvars huvudsakers redaktion håller till.

* * *

Nivån var himmelsk redan vid första genomlyssningen, Bob Dylans sånger på Tell Tale Signs bara växer. Och växer. Som alltid med alla Dylansånger.
Just nu är jag nog mest förtjust i »Ain’t Talkin’«, den alternativa tagningen av sista låten på det album jag har klippt ur en bit av som logga till den här bloggen. Fast frågar nån mig i morgon är det säkert något annat av de 27 spåren på 2cd:n Tell Tale Signs. Alltså den dylanska BYRÅLÅDERENSNING som spöar skiten ur alla andra cd-skivor 2008.

* * *

»Mitt under intervjun reser sig Anette Kullenberg för att gå ut och röka.
Herregud.
Vet hon inte att cigaretter är farliga?
– Äh, fräser Anette Kullenberg.«
Ica Kuriren träffar en Anette Kullenberg – aktuell med nya Marianne Höök-biografin – som sitter med ett glas vin på Operabaren och ger blanka fasen.

DVDn

»I’m Not There«, Todd Haynes (Tin edition, Scanbox)
Cate Blanchett, Heath Ledger, Richard Gere mfl

Om det här vore för tjugo år sen, om jag haft den här bloggen då, jag hade hellre stängt ner den än skriva vad jag tycker om Todd Haynes surrealistiska sexpersonersgestaltning av Bob Dylan. Ger ju inga kreddpoäng i popkulturella kretsar att säga sånt högt. Men nu när jag för länge sen har vuxit ifrån den där ängsliga poänginsamlingstävlingen kan jag säga det högt:
»I’m Not There« är kejsarens nya kläder.
Finns ett par tre scener jag kan tänka mig att se om. Cate Blanchett är med i de scenerna.
Todd Haynes säger mig ingenting om Bob Dylan som jag inte redan har i mina bokhyllor och soundtracket har jag redan utspritt i mina skivhyllor.

Rockystrippen i dagens DN, såg ni den? Första rutan, Rocky och tjejen på konstutställning, tjejen om en av de modernistiska tavlorna:
»Vad får han allt ifrån?«
Rocky, med avundsblicken åt annan håll och händerna i fickorna:
»Det är bara påhittat alltihop!«

* * *

Jag vill jag vill jag vill jag vill ha den här. Snälla, Tomten. Jag har ju ätit min spenat och allting man kan begära av en.

DAGENS LÅT

Mörkt som i garderoben hos Johnny Cash

Ute är det snö men ändå mörkt som i garderoben hos Johnny Cash, jag sitter med en av mina bästa vänner, Tony Joe White, och hyllar det klokaste av ordspråk.
Så ljuvt det är att göra ingenting och sedan vila.
Det är av spanskt ursprung. Naturligtvis. Alla vet hur spanjorer är.
När de inte hänger på bodegan och äter tapas och dricker vin från Valdepenas hasar de omkring under platanerna på torget i nedtrampade espadriller och säckiga linnebrallor och säger manana (nej, jag vet inte hur man får till ett sånt där n med en våg över) och tar sig sen i väntan på morgondagens slit och släp och nya manana en maratonsiesta.

Titta där på konsten att få mejlboxen full av ilsket röda flaggor från hårt jobbande spanjorer.
Och alla vet hur eldiga spanjorer är. Tjurfäktarämnen allihop. Utropstecknen kommer att stå som illa stakade slalompister genom alla blodiga redogörelser över vad de ska göra med mig och min morsa.
Om jag inte skriver en rättelse i bloggen. Senast manana.
Det skulle aldrig falla mig in.
Den här bloggen medverkar inte till att punktera sköna myter.
Den här bloggen vårdar ömt varje myt som sprider lättjans evangelium.
Jag har ingenting gjort på hela helgen. Enbart läst böcker och lyssnat på musik. Och nu vilar jag.
Jag och min vän Tony Joe White, som sjunger »Rainy Night in Georgia«.
Och ute är det mörkt. Svart. Som i garderoben hos Johnny Cash.

* * *

»Förr fanns det bara en tv-kanal och ingenting att se, nu finns det så många kanaler att man missar nästan allting.«
Kjell Swanberg

DAGENS FEL
»Alla vet vad som händer när artister slutar dricka och knarka. De blir fruktansvärt tråkiga. Popkonserter kan klara sig hyfsat utan sprit, men det är dumt att chansa.«
Expessens ledarskribent Karin »Jag är ingen spritromantiker« Olsson.

DAGENS RÄTT
I heard it trough the grapevine, jag menar jag läste det i en av kvällstidningarna, att musiken på Ulf Lundells kommande skiva Ohama sägs ha en liknande klang och värme som albumet I ett vinterland.

BOKSLÄPPET
Mannen med hatten och den lååånga halsduken, Aftonbladets Markus Larsson, skriver i sin annars briljanta söndagskrönika att »ingen läser« den amerikanske författaren Richard Yates.
Ingen läser?
Vi vet bättre.
Eller hur?
Vi vet en bloggare som har Yates debutroman »Revolutionary Road« från 1961 – som i dagarna släpps av Norstedts förlag – bland Huvudsaker just nu. Och som redan för en vecka sen beskrev den som en av de stora amerikanska 1900-talsromanerna, vid sidan av böcker som Fitzgeralds »Den store Gatsby«, Salingers »Räddaren i nöden« och Faulkners »Stormen och vreden«.
Samt skrev att »Revolutionary Road« nu också har blivit film. Av »American Beauty«-regissören Sam Mendes. Svensk premiär till våren.

DVDn
»The Big Lebowski – special edition«, Joel Cohen
Slackern The Dude Lebowski går klädd i tofflor, badrock och bermudashorts, spelar bowling och dricker White Russian. En dag får han besök av två torpeder som kräver att hans fru ska betala en skuld, pissar på hans matta och går. The Dude begriper ingenting, han har varken pengar eller fru.
Jeff Bridges, Steve Buscemi och John Turturro i den bröderna Joel och Ethan Cohen-mysare man kan se exakt 127 gånger utan att tröttna. Nu i nystajlad utgåva med vasst ljud och snygg bild som gör att man kan se den 127 gånger till.

* * *

Vet inte hur många miljoner gånger jag har lyssnat på John Prine. Men inte förrän i fredags kväll, när jag som ackompanjemang till läsningen av självbiografin »Saker och ting som barnbarnen borde veta« av Mark Oliver Everett, sångare och låtskrivare i rockbandet The Eeels – när jag till den boken, som vi ska prata mer om en annan dag, hade samlingen The John Prine Anthology Great Days (ett av världens bästa album, Rhino Records, 1993) i lurarna, inte förrän då, när Prine sjöng »The Oldest Baby in the World«, gick det upp för mig vems röst Prines röst liknar.

DAGENS RÄTT 2
Aftonbladets nya nöjessatsning. Inbladad bilaga fredag, lördag, söndag. Om den hade funnits när jag var ung, hade jag valt Expressen då?
Bär Carolina Gynning rekorderliga bomullstrosor?

KÄKDROPPET
»Husmanskonst«, Leif Mannerströms succékokbok som 2006 vann pris som Årets Svenska Måltidslitteratur – nu ute på banan i kartonnage. Färgprakt, dofter och smaker när kökets Paganini visar oss hur det riktiga käket ska lagas: fläsklägg och rotmos, bruna bönor och fläsk, kalops med rödbetor, isterband med dillstuvad potatis, stekfläsk med löksås …

LADDA NER
»Sam Stone«
John Prine

There’s a hole in daddy’s arm where all the money goes
Jesus Christ died for nothin’ I suppose
Little pitchers have big ears
Don’t stop to count the years
Sweet songs never last too long on broken radios

* * *

Jag tror att det är ett rent dödligt strupgrepp Aftonbladets nya helgnöjessatsning tar på Expressen.

* * *

Från årsskiftet höjs priserna på pocketböcker. Nya maxpriset blir 79 kronor.

* * *

Jag som hade bestämt mig för att inte köpa En Enda Skiva Till I År – ja, förutom Lundells, då – men när det i recensionerna droppas namn som Phil Spector … Så Frida Hyvönens »Silence Is Wild« gick inte att motstå. Album exakt lika bra som alla säger. Nej, bättre.

* * *

Bob Dylans röst, det är ju Bob Dylans röst John Prines röst liknar. Åtminstone väldigt ofta. Undra på att man är så förälskad i Prine.

* * *

Jag har ingenting gjort, och mojjat mig i det, men nog är det svårt med bloggfria helger. Jag gillar det här, jag är fast för det här. Blog ‘n’ roll.

* * *

Ni såg väl. Mannerströms kokbok. Både bokdropp och matdropp. Två Flugor I En Smäll.

Så Plura och Eldkvarn är inte kultur …

Jag och Boxarn kommer hem från stället där Ol’ Man River gör en krök.
Båtbryggan blöt där den här morgonen. Glesnad. Förmultning. Tystnad. Nyanser av grått.
November på ingång, hukande bland dimstråken i älvkröken.

Hemma snör jag av mig vandrarkängorna, hänger upp Fjällrävenjackan på kroken i tamburen, meckar en dubbel espresso, rågkex med roquefortost till, espresson är knallstark och endorfinerna bubblar i blodet och i köksradion spelar Jon och Sofia Jimmy Nails »Cowboy Dreams« med Prefab Sprout.

»I wanna be remembered as an outlaw honey
the boy who stole your heart
I wanna be the guy who wears the white hat …«

Prefab Sprout. Huh.
Paddy McAloon. Huh, huh.
Får man önska en låt, Jon och Sofia? Utan att ringa, mejla eller messa. Bloggönska? Nytt grepp.
Tack.
Då vill jag som nästa Prefab Sprout-låt höra »Cars and Girls«.

Kjell Frödeberg i det himmelska grammofonarkivet hittar den som spår 8 bland de 37 på himmelska dubbelalbumet Prefab Sprout The Collection.
Alla i hela Dalarna inklusive Märta och Knut vid flottbron i Gagnef kommer att ladda hem.

* * *

Dagens värsta nyhet:
Thomas Bodström har inte en ny deckare på gång. Han har TVÅ nya deckare på gång, berättar han enligt SvD för finlandssvenska Hufvudstadsbladet. En av dem, som kommer ut i vår, har titeln »Idealisten«.
Förre justitieministerns debutdeckare »Rymmaren« var den sämsta skit till kriminalroman jag har läst i hela mitt liv.

* * *

Janne Josefssons tunga avslöjande om Icas köttfärshantering räckte inte för nominering till Stora Journalistpriset.
»Jag är inte besviken, helt ärligt«, säger han till Resume.se och avslöjar att han ibland handlar köttfärs på Ica Maxi.
Nu när jag själv inte får Stora Journalistpriset I År Heller (utropstecken), så håller jag på Ingvar Näslund på VK.se . Nominerad i klassen Årets Förnyare. Vi har jobbat ihop på Falu Kuriren.

* * *

Jan Gradvall är heller inte nominerad. Tre utropstecken. Dock har han ånyo uppdaterat sin hemsida. Med en text om LP-påsar. Och en om utseendefixering. Säkert finns där lite nya skivrecensioner också.

* * *

* * *

Vi har ju pratat om Benny Haags viktiga bok »Makt, mod och motstånd« här på bloggen. En av alla de stora förtjänsterna med den är att Benny Haag har fått så många att förstå att hälften av Sveriges befolkning faktiskt har alkoholproblem. Att man kan ha det utan att själv dricka en droppe.
För den som vill läsa andra bra böcker om beroende och medberoende har redaktionen på SvTs Babel gjort en tipslista från A till Ö.
Jag har läst samtliga och vill dela Babels rekommendation av de här böckerna. Jag tycker att de är viktiga. Och bra.
Oavsett.

Alakoski, Susanna – Svinalängorna
Drougge, Unni – Boven i mitt drama kallas kärlek
Eklund, Sigge – Varulvsvalsen
Enquist, Per Olov – Ett annat liv
Holberg, Ludvig – Jeppe på berget
Janouch, Katerina – Anhörig
Jinder, Åsa – Bli min mamma igen
Kauppi, Lo – Bergsprängardottern som exploderade
Lowry, Malcolm – Under vulkanen
Linderborg, Åsa – Mig äger ingen
Nykvist, Anders – Hatet
Rapp-Johansson, Sofia – Silverfisken
Tikkanen, Märta – Århundradets kärlekssaga
Wahl, Hillevi – Kärleksbarnet
Östergren, Petra – Att komma till ro med det allra värsta

* * *

I wish that for just one time
You could stand inside my shoes
And just for that one moment
I could be you
Yes, I wish that for just one time
You could stand inside my shoes
You’d know what a drag it is
To see you
Bob Dylan, »Positively 4th Street«

* * *

Redan för ett par veckor sen kunde ni som hänger här på Halvars huvudsaker läsa om nya boken »Texter & historier från den stora landsvägen – Plura Jonsson & Eldkvarn« (Norstedts).
Idag recenseras den i Borlänge Tidning. Johanni Sandén fyrar av fyra dalahästar i betyg och skriver:
»Den här boken är full av liv, och död. Det finns texter och historier här som gör en full i skratt, arg, ledsen, sentimental, förundrad eller bara häpen. Ibland allt på samma gång. Eldkvarn har den effekten på folk«.
Indeed, Johanni, indeed.
Men.
Recensionen är införd på nöjessidorna. Nog för att boken är ett rent nöje att läsa men anser inte kulturredaktören Jens Runnberg att Plura och Eldkvarn är kultur?
Eller är det nöjesredaktionens Anders Gustafsson och Jessica Dalman som inte anser att Plura och Eldkvarn är kultur?

* * *

* * *

Bruno K. Öijers Augustprisnominerade diktsamling »Svart Som Silver« stormade ju rakt in som sexa på branschtidskriften Svensk Bokhandels novembertopplista. Det jag skrev i ett svar på en bloggkommentar från Barbroe angående det förtjänar att upprepas här. Alla läser nog inte kommentarerna.
Förstaupplagan, 5000 exemplar, av »Svart Som Silver« sålde slut innan den ens nått butikerna. Likadant med tilltrycket om 3000 ex. Nu har ytterligare 3000 böcker tryckts, en totalupplaga de flesta svenska poeter bara kan drömma om.
Och tar Bruno K. hem Augustpriset … ja, när Tomas Tranströmer 1996 vann med »Sorgegondolen« såldes den i 30 000 ex.
Så heja, Bruno K.

* * *

»Första gången jag såg Terry Lennox var han full och satt i en Rolls Royce Silver Wraith utanför terassen till The Dancers.«
Klassisk inledningsmening på en klassisk bok. Den som först gissar rätt (boktitel och författare krävs) vinner ett signerat ex av min inte fullt lika klassiska bok »Där Ol’ Man River gör en krök«.
Mejlsvar gills inte. Och det är förbjudet att tjuvkika på andras svar.
Strängeligen förbjudet.

* * *

Så snacksaliga ni har blivit då. Skoj.

* * *

Dagens låt:

Bloggvärldens underbara nördar

Ni tycker att jag tjatar om en del. Jag vet ju inte, ni sitter pratsamma som Rain Man därute, men ni tycker nog det.
Ni har alldeles rätt.
Plura, Bodil, Lundell, Lucinda, Dylan, Connelly, Hylinger, Lehane, Pelecanos, Rankin, Auster, Papa, Slas, all den där (och nu citerar jag en bloggkommentator) »negermusiken«…
Jamen det är ingenting.
Ingenting.
Titta här – en blogg om ENBART Bob Dylan.
Bob Dylan Bob Dylan Bob Dylan.
Tockna underbara nördar det finns därute. Det är slikt som gör bloggen till den bästa uppfinningen sedan soulmusiken.
Känner jag mig mallig över att några av de där vuxna pojkarna – självfallet är det män – som dagligen hänger på Dylanbloggen också har hittat hit?
Sminkade sig Carolina Gynning i morse?

* * *

Redan efter powerwalken med Boxarn i morse stekte jag tjocka revbensspjäll (49,90 kilot eller om det rent av var 39.90) i ugnen, och gjorde tjock gräddsås på stekskyn. Detta listiga upplägg skaffade mig så pass med seriös bloggtid att jag nu kan ta den kloka Skatans råd här bland kommentarerna och hushålla med allt detta klotter i Moleskinen.

* * *

I Aftonbladets recension kallar Torsten Kälvemark Dennis Lehanes »Ett land i gryningen« för en »mäktig krönika om ras och klass«.
Själv satt jag lika förhäxad i läsfåtöljen över den sista tredjedelen som jag gjorde över den första. Under jullovet kan det bli så att jag, trots min knaggliga skolengelska, ger mig på Lehanebumlingen också i original. Ett par recensenter har ju klagat på översättningen.

* * *

Bygger blott på blädder från Pressbyrån och hem – men nog känns nya bokmagasinen Vi Läser som femtionio välinvesterade kronor.

* * *

Borlänge Tidnings nöjesredaktör Anders Gustafsson har bevisligen överlevt ett möte med Jerry Lee Lewis i London.
Över ett BT-uppslag berättar The Killer, 73, känd för att käka journalister redan till frukost, bland annat att han inte rört spriten på tjugo år och om den nya skiva han jobbar med i inspelningsstudion.
Ett country- och bluesinfluerat album med gästinhopp av sådana som Mick Jagger och Keith Richards.
»Jag tycker att den är en av de bästa jag gjort«, säger Jerry Lee Lewis. »Den har många Kris Kristofferson-låtar, fem sex stycken.«
Om det är covers på Kristoffersonlåtar eller låtar Krisofferson skrivit åt The Killer, det framgår inte av intervjun.

* * *

Jag vågar nu inte glömma livremmen när jag går ut. Utan den ramlar brallorna ner till fotknölarna.
* * *

Tidningarna recenserar i dag Anette Kullenbergs biografi över Marianne Höök: »Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet«.
Nästan idel lovord. Som man anade.
För den intresserade: här och här.
Varför blir förresten ens intresse för biografier större och större med åren? Jag vet ju inte hur det är med er, ni är ju Rain Man, men åtminstone är det så med mig. Slukar vartenda levnadsöde jag kommer över.

* * *

Matdroppet däruppe – ni noterade väl revbensspjällen. Hemtrampat äppelmos till.

* * *

Man får sannerligen hoppas att den bloggläsare som hade ilskna invändningar kring ens anspråkslösa anmälan av Bodil Malmstens »Sista boken från Finistére« inte läser Dan Jönssons DN-recension av Bodilboken.
Han gör samma reflexion som jag gjorde över hur märkligt Bodil laborerar med hur det ligger till med bokens jag och geografi. Verklig eller fiktiv eller bådadera eller, ja … man får lite mjäll där.
Inte för att jag Egentligen Bryr Mig Om hur landet ligger på den fronten, utan därför att jag inte kan förstå varför författar-Bodil – eller om det nu är bok-Bodil – gång på gång på gång Själv Väljer att göra affär av det.
Mycket märkligt.
Aftonbladets Lennart Bromander håller sig sval till Bodils självömkan inför den flytt från Finistére hon inte avslöjar orsaken till.
Och i SvDs på det stora hela taget positiva recension så noterar jag hur Paulina Helgeson, liksom Aftis Bromander, undviker att genrebestämma »Sista boken från Finiéstere«. Jag ville ju heller inte kalla den för en regelrätt roman.

* * *

Jo, så är det. Ju mindre tid man har, desto längre skriver man. Alla yrkesskribenters djungelordspråk.

* * *

I en deckarkrönika i Dalarnas Tidningar en gång kritiserade jag den kronologiska röran i förlagens utgivning av översatt kriminallitteratur. Jag syftade på krimböcker som ingår i en serie. Exempel på oskicket är översättningen av Dennis Lehane, Ian Rankin och Reginald Hill.
En jag inte fick med den gången var Peter Robinson. I en kommentar här i bloggen för en tid sedan påpekades att Robinsons senaste i Alan Banks-serien, »Kall som graven«, är gammal som graven. Och ur ett briljant mejl i eftermiddags från Ola i Skåne om böcker och musik klipper jag följande från e-brevets litterära avdelning.

»Såg att du återfunnit deckarsuget. Då måste du läsa Reginald Hills ›Främlingars hus‹, minst lika bra som Peter Robinson. Samma förlag, dessutom, suveräna Minotaur. Tyvärr gör förlaget en miss när de i höst ger ut Peter Robinsons nio år gamla ›Kall som graven‹. Alan Banks slutade att dricka rökiga whiskyn Laphroig när hans hus brann ned för ett par böcker sedan. Men nu sitter han ändå där med en Laphroig framför sig i ›Kall som graven‹.
Bokserier ska ges ut i rätt ordning, inte som i Dennis Lehanes fall där fjärde boken om Kenzie/Gennaro blev den första på svenska. Eller som i Ian Rankins fall där förlaget började med nian i serien, ›Svarta sinnen‹, som förvisso är en av de bästa deckarna geonom tiderna.«

Och det är inte bara bloggkommentatorn, mejlaren Ola och jag själv som ser på det här som kriminellt allvarligt. Den fenomenalt deckarkunniga Lotta Olsson tar nu upp samma sak i sin DN-recension av just Peter Robinsons »Kall som graven«.

* * *

Äppelmoset kom från grannen Ann-Britt. Lika fullt hemtrampat. Jag ljuger aldrig, finns alltid ett korn av sanning i allt jag skriver.

* * *

I sitt mejl upplyser Ola dessutom att den där tjejen med (förlåt igen, mamma) kåt röst som växelsjunger med Stuart Staples i Tindersticks-låten »Travelling Lights« inte är någon mindre än Carla Torgerson, sångerskan i grymma Seattlebandet The Walkabouts.
»Train Leaves at Eight« och »Satisfied Mind« heter mina två album med Walkabouts och det finns fler som jag nu efter Olas påminnelse ska skaffa.
Det där var ingen upplysning.
Det där var en marschorder till närmsta ställe där du skaffar din musik.

* * *

Här ser man. Jag kan också sluta när jag är klar. Det är åtminstone så jag tyder er dånande tystnad de senaste dagarna. Ni vill att jag bloggar kortare och det här blev nog kort fast det är långt ändå.

Han sjöng sorgsna sånger och drunknade i whisky

Jag tycks vara inne i en singer-songwriterperiod nu. I går var det bara Lucinda. I dag en annan av genrens bjässar: Townes Van Zandt, han som sjöng sorgsna sånger och drunknade i whisky, den Bob Dylan håller högst av dem alla.
Singer-songwriter, jag tycker inte om att det inte finns en svensk term.
Man vill ju i möjligaste mån hålla sig till ärans och hjältarnas.
Enligt wikipedia är det jag inte hittar något icke utrikiska för:
»En musikterm som syftar på en artist som framför musik denne själv skrivit, och begreppet har senare kommit att klassas som musikgenre. Detta skiljer sig mot artister som främst är sångare; till exempel Elvis Presley.«
Då vet vi det.
Då vet vi vad vi pratar om.

Som musik under arbetet har jag nu i skrivarstugans cd-spelare Townes Van Zandts omistliga andra album, Our Mother The Mountain.
Det är på den hans enligt min mening vackraste sång, »Tecumseh Valley«, finns. I originalskick. Sången finns med också på första skivan, For the Sake of the Song. Men där har originalraden »So she turned to whorin’ out on the streets / With all the lust inside her« ändrats.
Till det fegare »So she turned to walkin’ down the road / From all the hate inside her.«

Men det var inte Townes Van Zandt själv som fegade ur. Han var som vanligt packad och lät sig manipuleras av producenten, Kevin Eggers. Det var han som var fegisen, moralisten.
Så jag kan hux flux sånt här?
Jag har plötsligt blivit en sån magnifik nörd?
Nej.
Jag har förstås läst det i en bok.
Mer om det tar vi om en stund.

* * *

I dag har det blivit för många cigg. På tok för många.
Dubbla plåster på i morgon.

* * *

Boxarn och jag börjar dagen med vidrig backlubbning i trakterna av stället där Ol’ Man River gör en krök.
När vi efteråt stretchar och situppar och armhäver och grejar och har oss på den gistna bryggan, ser jag att den hårda blåsten har slitit vartenda löv av björkarna. Det är i sådana stunder man inser att november är nära.
Väldigt nära.

* * *

Intressant boksläpp i dag: Anette Kullenbergs biografi om Marianne Höök. Med tuffa titeln »Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet.«
Känns spännande. Kullenberg har jag alltid varit svag för, och Höök vet jag inte mycket om. Inte mer än att hon var något av en stjärnjournalist och tog sitt liv.
Men bara boktiteln säger ju en hel del.

* * *

Trettio sidor. Förr var det femtio sidor. Men man blir bara äldre. Så nu har jag sänkt min smärtgräns till att gå vid trettio sidor.
Den bok som inte har lyckats fånga mig vid det laget … ja, livet är för kort och de goda böckerna är för många.
Hur många sidor är ni andra beredda att ge en bok?

* * *

Det är inte i cd:n jag spelar Townes Van Zandt. Med hjälp av en vit plastmojäng i vägguttaget (fråga mig inte om det, fråga Johan, som satt dit den) kan jag lyssna på Macbookens låtbibliotek i stereoanläggningen.
Trådlöst.
Till The Boxers fasa. Han ligger ju på golvet mellan de stora Jamohögtalarna.
Fast den det är nu, den får honom att bli våtögd: »Tecumseh Valley«, Van Zandts kanske finaste och sorgsnaste stund.

* * *

I torsdags kom årets tredje nummer av deckartidskriften Jury. I ledaren på sidan 4 meddelar ansvarige utgivaren och förläggaren Bertil R. Widerberg att det är sista numret. Efter 37 år läggs Jury ner.
Tråkigt besked.
Kriminellt tråkigt

* * *
Det är förstås för att en viss blogg har skrivit så mycket om den som Michael Connellys nya »The Brass Verdict« gick rätt upp i topp på New York Times bestsellerlista.

HARDCOVER FICTION
Top 5 at a Glance
1. THE BRASS VERDICT, by Michael Connelly
2. THE LUCKY ONE, by Nicholas Sparks
3. THE STORY OF EDGAR SAWTELLE, by David Wroblewski
4. A LION AMONG MEN, by Gregory Maguire
5. A MOST WANTED MAN, by John le Carré

* * *

I dag, alltså måndag, kom första numret av Vi Läser – nytt magasin med sloganen »För dig som älskar böcker«. Det gör jag. Ju. Men fastän det, som man säger, i skrivande stund är sen måndag kväll har jag ännu inte pallrat mig iväg och köpt det.
Och jag vet inte så mycket mer om saken än det man kan läser sig till i DN. Att Vi Läser främst siktar på lösnummerförsäljning och ges ut av redaktionen på KF-ägda tidningen Vi. Första numret har som omslagsbild Bodil Malmsten i rosa munktröja, och inne i tidningen författarintervjuer och reportage men inga recensioner. Kommer med sitt andra nummer till våren och det är ännu inte riktigt klart hur ofta den sedan ska ges ut.
Allt alltså enligt Dagens Nyheter.

* * *

»Jag har varit bakis och haft ångest. Bakisångest. Det är märkligt att man ibland får ångest av alkoholen. Jag var inte alls för full går.«
Stureplansbimbon Katrin Zytomierska på sin blogg (citerat av Expressen).
Alltså den Zytomierska som kallade den sedan flera år helt nyktre Marcus Birro för ett »fyllo«.

* * *

En av alla dem som trampat i Townes Van Zandts fotspår är Steve Earle. I Van Zandt-biografin »To Live’s to Fly: The Ballad of the Late, Great Townes Van Zandt« av John Kruths, en bok som kom förra året (och borde vara något för Fredrik Öster på Reverb förlag att låta Lennart Persson översätta), kan man läsa vad Townes svarade på Steve Earles ökända uttalande:
»Townes Van Zandt är den bäste låtskrivaren i världen och jag skulle ställa mig i mina cowboyboots på Bob Dylans soffbord och säga det.«
Den som vill veta vad Townes svarade på det får traggla sig igenom några kortisar till. Det där var en teaser för att ni inte ska sticka till någon annan blogg, där folk blir klara nån gång och inte skriver så här förbannat långt.

* * *

Aftonbladets stort uppslagna reportage om pojkarna som hatar, barnen som handlar med knark och är beredda att skjuta poliser, är ruggig men alldeles nödvändig läsning.
De bor inte bara i Göteborg, de där barnen. De finns omkring oss var vi än bor, men vi blundar och vill inte se dem förrän de har vuxit upp till sådana som dealar knark och skjuter snutar.

* * *
Och på plats 13 på New York Times-listan ligger en blågul deckare.
13 THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO, by Stieg Larsson. (Knopf, $24.95.) A hacker and a journalist investigate the disappearance of an octogenarian’s niece 40 years ago.

* * *

Tänk att man aldrig lär sig göra som Ingemar Unge skriver i förordet till Slas kåserisamling »Årstider och åsikter« att Slas gör.
»Slas slutar när han är klar. Det är inte alla som gör det.«

* * *

Kanske ska man ta bloggledigt på måndagar. Få orkar bry sig, ännu färre orkar skriva kommentarer och mejl.
Eller också är det så att man själv inte orkar skriva så att nån bryr sig om att orka.

* * *

Vill man ha ännu mer efter skildringen av Townes Van Zandts minst sagt självdestruktiva liv i John Kruths biografi, kan man i dvd-filmen »Heartworn Highways« se Van Zandt gå omkring i en oavbruten whiskyfylla. När spriten till sist tog honom, på nyårsdagen 1997, var han 52 år gammal. De närmaste vännerna sa att det var ett besked de hade fruktat i trettio år.

* * *

Det kan också vara det här kickskrivandet som gör att blogginläggen blir så långa att folk inte orkar läsa. Skulle vara intressant att höra vad fler än några få tycker.

* * *

En bra samling för den som är nyfiken på Townes Van Zandt är »Drama Falls Like Teardrops«. En 2 cd med sammanlagt 36 av hans episka och naket lyriska sånger, där desperationen och smärtan är huvudingredienserna.
Jag hittar den inte hos Amazon.com. Men min kompis Ingemar Magnusson på Folk & Rock har den nog. Annars fixar han fram den. Alla gånger. Mejla honom bara, om du bor långt från Borlänge. Eller ring: 0243-84388. Hälsa från mig.

* * *

Townes Van Zandts svar?
»Jag har sett Bob Dylans livvakter. Steve Earle skulle inte komma närheten av det bordet.«

* * *

Caroline i »Tecumseh Valley«, hon som »… turned to whorin’ out on the streets / With all the lust inside her«, är gruvarbetardottern som är så vacker att »sunshine walked beside her« när hon vandrar över bergen för att hitta ett arbete. Hon sparar nästan allt hon tjänar, men hennes far hinner dö.

The name she gave was Caroline
Daughter of a miner
Her ways were free
It seemed to me
That sunshine walked beside her

She came from Spencer
Across the hill
She said her pa had sent her
cause the coal was low
And soon the snow
Would turn the skies to winter

She said she’d come
To look for work
She was not seeking favors
And for a dime a day
And a place to stay
She’d turn those hands to labor

But the times were hard, lord,
The jobs were few
All through Tecumseh Valley
But she asked around
And a job she found
Tending bar at Gypsy Sally’s

She saved enough to get back home
When spring replaced the winter
But her dreams were denied
Her pa had died
The word come down from Spencer

So she turned to whorin’ out on the streets
With all the lust inside her
And it was many a man
Returned again
To lay himself beside her

They found her down beneath the stairs
That led to Gypsy Sally’s
In her hand when she died
Was a note that cried
Fare thee well… Tecumseh Valley

The name she gave was Caroline
Daughter of a miner
Her ways were free
It seemed to me
That sunshine walked beside her