Mer och mer höst – mer och mer trivsel

Jag respekterar mina barn som människor, jag respekterar mina barns barn som människor, men jag vill inte ha någonting med familjen att göra.
Skriver Lundell i kommande boken Allt är i rörelse.
Och det får väl respekteras, den inställningen.
Men man förundras.
Jag söker mig också likt Lundells alter ego Red i boken till ensamheten. Men inte till att vara ensam ensam.
Jag vill ha familjen, flocken, där. Omkring mig.
Utan min flock är jag ingenting.
De få dagar i mitt liv när den inte finns i min närhet,  jag trampar bara omkring då, trampar vatten.
Oförmögen till någonting.
Det blir mer och mer höst och jag trivs mer och mer med tillvaron. Jag till och med sover bra och djupt. Drömmer mycket.
Dagdrömt har jag alltid gjort mycket. Den där hopplösa sortens drömmar man knappt hinner drömma klart förrän nuet har hunnit ikapp en.
Jag är cd-köpare igen efter några spotifyår, nya John Hiatt blev en liten besvikelse efter första varvet i Bosespelaren.
Hade Dirty jeans and mudslide hymns avlyssnats streamad kanske den inte hade getts fler chanser.
Nu har skivan gått några veckor i cd-spelaren och vuxit till det bästa Hiatt gjort på många år.
Van Morrison skrev I could be your lover to när han flyttade till Woodstock för att hänga med Bob Dylan.
Men de sågs nästan aldrig.
Att Morrison drog dit var värt den enda sången, skriver Håkan Lahger i sin nya Dylanbok.
Gott om trevliga anekdoter i den boken.
På miniräknaren får jag det till att veckan har 168 timmar. Lika för varenda en, där är livet rättvist. Jag lägger tio av dem på löp- och gymträning. Plus ytterligare åtta tio på långpromenader med Boxarn i skog och mark.
Nästan 150 timmar kvar till allt annat.
Räcker gott för mig.
Jag beställer nya Wilco.
Utan att först lyssna.
En del kan man lita blint på.
Jeff Tweedy är en sådan.
Armhålorna kliade. Röda. Det hade ingenting att göra med den vecka som nyss gick förlorad.
Duschkrämen?
Deon?
Vad är det för skit i dom där? Vilka kemikalier?
Man vill inte veta. Visste man, då skulle man hellre gå omkring med en lätt odör av armsvett.
Jag ligger efter med allting när energin på lördagen återkommer. Mest orolig för utsålt på alla höstreor av rosor och buskar och perenner.
Dock finns en del kvar av det önskade när jag kuskar runt med baksätena nedfällda i familjebussen.
Två syrenbuddlejor, en vit och en röd.
Fyra bärhäggmispel.
En paradisbuske.
Åtta måbär, häckplantor.
En bukettapel.
En vingbenved.
Ett dussin stäppsalvia.
Åtta kantnepeta.
Tre perovskia.
På rosfronten dock intet nytt. Urplockat där. Men Bäsna återstår att besöka. Annars finns höstreor ävenså på nätet. Fast då blir det fråga om barrotade rosor.
Jag läste i ett sträck Johan Theorins nya, Sankta Psyko.
Synd bara att han sabbar det på slutet.
Slut är svåra. Speciellt i krimgenren.
Jag ser att många kritiker gillar Läckbergs nya. Jag läser den.
Hon har fortfarande svårt för allting. Början, mitten, slutet.
Och allt däremellan.
Man hinner inte gnälla klart över att inte ha något nytt att läsa.
Nu ligger tre nya tjocka böcker på bordet vid läsfåtöljen och stressar en under läsningen av nya tjocka Ulf Lundell.
Jonathan Franzens Frihet.
Joyce Carol Oates: Änkans bok.
Rikard Wolffs självbiografi Rikitikitavi.
Lundell bör läsas sakta.
Vare sig syrenbuddleja, aka fjärilsbuske, eller perovskia är härdiga i Borlänge. Långt därifrån. Typ skåneväxter.
Men jag vill ha fjärilar i min trädgård. Då får man se till att kapa klimatzoner. Höja upp, bädda in med sten, dränera med grus och stenar, vindskydda med buskar och träd.
Och än sen om det ändå inte skulle gå. En buske går loss på två tre hundra. Högst.
Hur många trehundringar har det inte bränts på krogarna. Utan att blinka.
Fågelholkar köptes också. Sex stycken i olika modeller och storlekar.
Jag tänkte spika upp dem i de gamla lindarna som står stolt allé innanför planket ut mot gatan. I ståhöjd.
Men det är så lite man vet om både holkar och fåglar.
Vid en påläsning ser jag att de ska spikas upp på minst fyra meters höjd. Detta för att inte katter och råttor ska bli nyfikna på holkarnas invånare.
Och inte i söderläge. Bäst är ett skyddat läge med morgon- och kvällssol. Alltså nordost, där bara två, kanske tre, av lindarna kvalar in.
Frågan är om ens det går. Avståndet mellan holkarna bör vara minst 20 meter då många fåglar hävdar revir.
Dock står det inte någonstans någonting om huruvida slutet av september början av oktober är lämplig tid för att i höstvindarna stå fyra meter upp på en stege som står och vinglar på kullerstenar och spika upp holkar.

Ett par tre kullerstenar i bottnen
på varje planteringsgrop.
Som värmemagasin.
Som dränering.
Som fukthållare.
Jag har gjort så.
Jag gör så.
Och allt planterat upphöjt över marknivå.
Allt.

Trädgården står vacker nu. Det är ju så med trädgårdar. Vackrast om hösten.
Rönnarna.
Benveden.
Häggmispeln.
Nyponen i rosbuskarna, jag vill ha bara gammaldags rosor.
Och stäppsalvian, kantnepetan, perovskian och lavendeln som fortfarande blommar. Blått, violett.
Jag är glad, tacksam för att jag tänkte höst då. Då när trädgården började byggas upp.
Det planerades ingenting. Ingenting. Men det tänktes höst.
Sommaren, för att inte tala om våren, är ju inte mer än en grisblink.
Jag tror på metoden stenar och upphöjt. Allt överlever och växer så knaket hörs. Ävenså dom halvhärdiga och ohärdiga.
Det är nog växtzon tre i den här dalaträdgården på gränsen mellan zon fem och sex. Ja, på sina ställen tror jag zon två.
Det har varit och är en fröjd i mitt liv det här trädgårdsprojektet. Tre somrar och höstar nu.
Gigantiskt och dåraktigt men en fröjd.
Minst tjugo sådana somrar och höstar till är att hoppas på.
Om jag fortsätter springa och fortsätter hålla mig borta från pilsnern, energitjuven, bör det gå.
Jag läste boken Born to run och köpte fort som fan odämpade löparskor från en nätbutik i USA.
De är än så länge bara provsprugna nån halvmil på mjukt underlag i Mellstaskogen. Samt några halvtimmar på gymets löpband. Men än så länge fungerar det.
Ingen känning av de onda knäna längre.
Nikes skolaboratorium har ett och annat på sitt samvete.
Och ingen duschkräm ingen deo under armhålorna ens i samband med den duschen, after löpduschen.
Bara vatten.
Det kliar inte.
Inga röda fläckar.
Vatten är bättre än allting.

Dammig

Man är en dammig medelåldring, jag vet.
Men kan jag hjälpa det?
Nej.
Så efter Van Morrison lyssnar jag på … just det, rätt tippat, Bob Dylan.
Nu är det ”Workingman’s Blues # 2” på skivan Modern Times och det känns väldigt fint att vara den jag är.

Efter Dylan – jag har 150 sidor kvar i Nick Hornby-boken, rekommenderas – tror jag att det blir en omgång Tony Joe White.
Och därpå Elvis Costello.

Tvärstopp i cd-städningen

Jag rensar i cd-hyllorna, och … ja, ni vet hur sånt brukar sluta.
Man kommer inte långt, man fastnar och börjar spela skivorna istället.
Här en coverfavorit som fick mig att köra fast.
Redan vid första spåret, Velvets ”Pale Blue Eyes”, är ju allting kört.
Och avslutningen sen, de två sista låtarna.
Minkens respektive Dylans bästa.

Ångest är inte gratisbloggarens arvedel

Bjurres soundtrack till summer of 09

Av PER BJURMAN, New York

Det har varit väldig stiltje i Bjurres hörna, jag vet – och jag ber om ursäkt. Men först blev det intensivt Stanley Cup-slutspel, sen semester och…ja, några fler ursäkter kommer jag inte på.
Men nu kommer ändå en liten lista, Summer of 09,  med sångerna som av olika anledningar utgjort mitt soundtrack denna både heta och kyliga sommar.
Några ord om låtarna:

• King-Size Papa
– Blev påmind när ljuva Elena plockade fram sången på en magisk efterfest i Stockholm i förra månadsskiftet. Det var en nationalsång under mitt äktenskap. Handlar ju om mig. Tolka det som ni vill…

• You can call me Al
– Ett av numren som gjorde sista efterfesten på Peace & Love till en av sommarens stora höjdpunkter.

• Cruisin with Cab
– Mer Elena-förknippat. Hon gjorde intryck…

• If you ever go to Houston
– Jag tycker nya Dylan är svinaktigt bra. Och det här är toppnumret. Los Lobos-Hidalgos dragspel…ah.

• Långbort
– Bästa låten på senaste Thåström. Var fantastisk på Peace & Love också. Det är något oroande i den här. Nåt sorgligt. Nåt otäckt. Och ohyggligt vacker..

• I’d rather drink than talk
– Nationalsång efter några dagar på Sverige-semester, tro mig. Och ja, den var ju också finemang på Peace & Love.

• They don’t care about us
– Min absoluta MJ-favorit.

• Just to walk that little girl home
– Fick just den bedrövliga nyheten att Minken ligger för döden. För jävligt. Hade helst velat hylla honom med nåt från Le Chat Bleu, eftersom det är ett av rockhistoriens mest bortglömda mästerverk, men den finns inte i Spotify-biblioteket, så den här romantiska saken får duga som surrogat.

• Nu kan du få mig så lätt
– Minnen av P&L igen. Den där ljusa natten när Håkan avslutade…fan, det hör till det finaste jag upplevt som vuxen.

• Convoy
– Väldigt tuff bilåkarlåt, i största allmänhet. Jag vill också vara med i en konvoj.

• En gång i Stockholm.
– En gång i Stockholm var det…

• (She’s so) Untouchable
– Och när jag hörde om Minkens sjukdom började tänka på en annan som aldrig fick det erkännande han förtjänade. Som av en händelse var det Minken som hittade Johnny efter överdosen på det där skithotellet i New Orleans. Fina, fina Johnny. Som jag älskat det sjaviga hänget i det här gitarrspelet, när det hela tiden låter som att allt ska gå sönder men inte gör det. Halvar-kommentatorn Conny Thunders vet definitivt vad jag talar om.

• Stick å brinn
– Såg aldrig Strängens nya band på P&L, men jag hörde så mycket om en tydligen förträfflig spelning att jag var tvungen att skaffa plattan. Och den visade sig ju vara kanon.

• Mary Jane’s last dance
– Plöjde just Bogdanovichs Petty-dokumentär. Då får man Petty-feber.

• Bröder
– Träffade Sticko Per på…just det, P&L. Han var så trevlig att jag var tvungen att kolla upp musiken. Så här bra lät den.

• Straight to you
– Har ett längre tag varit inne på Cave-ballader. Det här är ju en av de mest monumentala.

• Why can’t I touch it?
– Hade helt glömt hur lysande den här är. Så dök den upp i ett av de första ”Entourage”-avsnitten för säsongen. Då mindes jag.

• Closing time
– Fint fynd hos Ingemar på Folk & Rock.

• I don’t wanna go there
– J. Mascis, en av de senaste decenniernas stora gitarrhjältar, larmar inspirerat igen.

• Didn’t you know how much I loved you
– Pickler är ett av sommarens finaste countryfynd.

• Chuco’s Cumbia
– Såg Los Lobos på en båt som gick runt Manhattan förra fredagen. Magiskt.

• The more you ignore me, the closer I get
– En kommentar stammisarna kan rikta till Halvar nästa gång han har långt blogguppehåll…

• Summer breeze
– Alltid en av alla somrars stora hits.

Steve Earle tolkar vännen Townes Van Zandt

Vi har ju tidigare här på huvudsakerna pratat om Townes Van Zandt, och jag tror att jag då citerade vad Steve Earle en gång sa om honom:

»Townes Van Zandt is the best songwriter in the whole world and I’ll stand on Bob Dylan’s coffee table in my cowboy boots and say that.«

När nu Steve Earle ger ut en skiva med 15 av sin mentors och väns sånger har han valt de som betytt mest för honom själv och som han har störst personlig koppling till.
Sånger som »Pancho and Lefty«, »Lungs« och »White Freightliner Blues« har Steve Earle spelat under hela sin karriär och »(Quicksilver Daydreams of) Maria« lärde han sig direkt från hästens mun.

Jag har lyssnat på Townes en stund varje dag ända sedan jag fick skivan för en dryg vecka sedan.
Min åsikt är att ingen har tolkat dessa de vackraste av sorgsna countrysånger bättre än Steve Earle.
Den lilla sorglustiga berättelsen i Elin Unnes SvD-recension här intill tycker jag säger en hel del om varför.

Dylan på Spotify och Brage på Vallen

Nu ska visst alla med Spotify kunna lyssna på nya Bob Dylan-albumet. Gör det. Skivan är rätt bra, 3,5 points av 5 möjliga. Med lite bättre melodier hade jag gett den en fyra.
Själv ska jag till Domnarvsvallen och njuta av när Brage i hemmapremiären spöar Västerås.
2–0. Minst.

Southern soul som plåster på såret

Jag lyssnar på nya Bob Dylan-albumet. Men jag vill spela det några varv till innan jag fäller något omdöme. Livet har lärt mig att det tar ett tag innan Dylansånger får fäste i en.
Jag har också, i kväll, förstått att vi pratar om en skiva som tydligen finns bara på betal-Spotify. Så jag ber om ursäkt för att jag här nedan länkade till något många av er ännu inte kan lyssna på.

Som ett ringa plåster på det såret får ni här en spellista med soul. Med grov slagsida på southern soul.
HALVARS SOUL VOL. 1

Nya Dylan har landat

Nya Bob Dylan, Together Trough Life, har landat. Våren är för fin för att sitta inne och lyssna.
Men i kväll ska jag. Det är en sak som är jävligt säker.

Plattfotade noir-filmer är priset man betalar för att slänga ABF-broschyrerna

Skaffat sig ett liv kan man väl säga att man omsider har gjort.
Ett som man sen lever i sin snitslade bana med väl inpinkade trän efter stigen.
Nån sjangdobel klangåjubelföreställning kan inte det där livet betecknas som.
Bra långt därifrån.
Men ändå ett liv som kan betraktas som rätt hyfsat.

Man har Homo sapiens basbehov täckta.
Tak över skulten, käk på tallriken, husläkarn hittar inga direkt livshotande lyten och men på en och man har några som tycker om en och Reginald Hills nya att läsa och Bob Dylans nya att längta efter.
Så vem fan är man att klaga?

Jag skulle inte göra det heller, om det inte vore för det där med … fritiden, höll jag på att skriva.
Jag tycker inte att det finns nåt riktigt bra ord för den tid jag menar. Den jag tänker på är den som då och då uppstår mellan alla dessa plikter.
Inte vet jag om det är en särskilt fri tid. Har man vingar då och är lycklig och känner frihetens vind blåsa i håret?

Nja, jag vet inte det direkt. Även om A ibland när hon hittar mig i schäslongen påstår att jag skulle ha hur lätt som helst med att acklimatisera mig i ett nästa liv som ko.
Så jag vet inte vad man ska kalla den där tiden vi pratar om. Livets mellanrum, kanske. Det är rätt bra.
Men så har jag inte kommit på det själv heller. Jag tror att det var Lennart Hagerfors som gjorde det, i sin kultbok »Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat«.

Livet pågår medan man själv ligger där och gäspar framför nån plattfotad tysk noir-thriller på nån av de sunkigaste tv-kanalerna.
Det knackiga manuset vimlar av logiska luckor och man har för länge sen listat ut vem som är fulaste fisken. Hjälten begriper det först i slutscenen, då han på tjutande däck genom den regnsvarta Berlin-natten är på väg till lägenheten där tjejen står i duschen med mördaren på väg uppför den blöta brandtrappan.

Jag satt uppe och såg en sån film i natt, och det är i sådana lägen jag brukar hemfalla åt existentiellt grubbel och undra varför man alltid slänger de där ABF-broschyrerna med kvällskurser i uppbyggliga ämnen.